månadsarkiv: september 2025

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vad avgör egentligen när man ska erkänna en stat?

NT 2025-09-29

I veckan som gick valde ett flertal länder att erkänna Palestina som stat. Rätt eller fel? Ja, det är faktiskt inte så enkelt att svara på den frågan som många tror, att om man vill att det ska finas en palestinska stat så kan man bara säga det. För om det inte finns någon statsmakt, inga myndigheter, inga domstolar, ingen armé, är det då en stat?

På samma sätt är det inte helt enkelt att vägra erkänna en stat som faktiskt finns, som verkligen har myndigheter, domstolar, ett parlament, en egen armé och så vidare.

Ändå gör vissa länder så att de både erkänner och inte erkänner stater bara för att de vill eller inte vill att de ska finnas.

Sverige erkände Kosovo som en egen stat 2008. Det var då i praktiken ett protektorat skött av FN och Nato, men vi ville att det skulle vara en egen stat skild från Serbien.

Taiwan är exemplet på det motsatta. Allt finns för att erkänna Taiwan som en egen stat skild från stora Kina. Men det har Sverige inte gjort, och inte ens Taiwan självt har velat utropa sig som en självständigt.

Så vad gäller egentligen? Finns det inte ett regelverk? Jo, men det är flytande. Inom folkrätten har Montevideo-konventionen från 1933 fått utgöra normen. Sverige är inte part i den konventionen som vid dess tillkomst endast rörde förhållandena på de amerikanska kontinenterna, men sedvanerättsligt har den fått bestämma definitionen på vad en självständig stat är. En stat har 1) en definierad befolkning, 2) ett definierat territorium, 3) en regering samt 4) kan ingå juridiskt bindande avtal med andra stater.

Detta kan sägas vara minimidefinitionen av vad som de facto utgör en stat. Notera att definitionen inte kräver att folket i staten ska vara av samma etniska grupp, tala samma språk eller ha samma religion. Vad som utgör en folkgrupp är en helt annan fråga än vad som utgör en stat. Stater kan ju vara mångetniska.

Definitionen säger inte heller någonting om vilka stater som är goda eller onda, eller om de är demokratiska eller odemokratiska. Inte heller om de uppkommit på ett fredligt sätt eller genom krig.

Längre tillbaka var det brukligt att bara erkänna stater som uppfyllde dessa kriterier. Några moraliska aspekter på om staterna borde få finnas eller inte gjordes inte.

Men under senare decennier har vi alltmer gått mot att vilja erkänna stater för att vi vill att de ska finnas. Det var därför som Stefan Löfvens regering erkände Palestina 2014.

Är då Palestina en stat eller inte? Enligt den gamla skolan är det inte så. Det går visserligen att definiera inom vilket territorium palestinierna bor: Västbanken och Gaza, men det finns ingen fungerande regering och Palestinska myndigheten har ingen rättshandlingsförmåga. Palestinierna kontrollerar inte heller sitt territorium. Västbanken är alltjämt ett av Israel ockuperat territorium och på engelska talar man därför om OPT, the Occupied Palestinian Territories. Gazas status är ännu mer oklart eftersom Israel menar att man avslutade ockupationen redan 2005, och strax därefter förvandlades ju detta område till en islamitisk diktatur under Hamas.

Frågan om vad som är en stat ska alltså inte blandas samman med vad som bör vara en stat. Är och bör är två skilda saker även om människor ofta kan har svårt att skilja dem åt. Det är fullt rimligt att tycka att Palestina bör vara en stat, om det är så att man vill se en tvåstatslösning, men samtidigt tycka att det är fel att erkänna stater som inte har någon statsmakt.

Själv tillhör jag den gamla skolan. Men det verkar som att jag tillhör ett utdöende släkte.

Svensk Tidskrift

Moderaterna får inte hamna i samma “skvis” som Høyre

Svensk Tidskrift 2025-09-12

Den sittande vänsterregeringen gick bakåt kraftigt men kan ändå sitta kvar på grund av allmänt stök inom det borgerliga lägret. Ungefär så kan man sammanfatta utfallet i norska valet.

Vänstersidan tappade faktiskt hela 6,7 procentenheter. Från 56 procent efter 2021 års val till 49,3 procent. Att regeringsmakten ändå räddades förklaras enklast av att man hade en stor marginal att ta av. Arbeiderpartiet gick förvisso framåt men bara med 1,9 procentenhet.

Det stora dramat stod Senterpartiets och Høyres för, minus 7,9 procentenheter respektive minus 5,8, och Fremskrittspartiets motsvarande framgång med 12,3 procentenheter.

Høyre tappade därmed positionen som ledande borgerliga parti och fick blott 14,6 procent medan Fremskrittspartiet fick 23,9 procent.

För en moderat som undertecknad är detta såklart smärtsamt att se och man ställer sig frågan vad det kan betyda för oss i nästa års riksdagsval.

Jag ska därför direkt säga vad jag tror den viktigaste lärdomen är: 2026 års val måste handla om verkliga politiska frågor och inte om ett annat parti, inte om Sverigedemokraterna. För om riksdagsvalet ska bli en folkomröstning om Sverigedemokraterna kommer också vi att hamna i en ”skvis” som Erna Solberg kallade det för på valnatten när hon försökte beskriva hur hennes parti klämts mellan Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet.

Våra svenska socialdemokrater har redan visat att det är så de vill att debatten ska utspela sig och Sverigedemokraterna kommer i så fall inte att behöva göra något egentligen. Allt kommer att handla om dem. De kommer inte att behöva lägga några pengar på annonsering för vid varje fikabord på varje arbetsplats kommer folk ändå bara att sitta och prata om SD.

Så vad hände då i Norge? Opinionssiffrorna inför valet och valresultatet visar att Senterpartiet förlorade sin ställning redan 2022, men för Høyre var det en rutschkana. Så sent som i december 2024 låg partiet på samma nivå som valresultatet från 2021.

Förklaringen till Senterpartiets stora väljartapp, säger valforskarna,  är för att de hade hand om vårdnaden av en större grupp missnöjesväljare medan de var i opposition. När de gick in regeringssamarbetet förlorade de dem som istället gick till Fremskrittspartiet. Senterpartiet kanske därför bara har gått tillbaka till vad som är partiets ”naturliga” väljarandel?

För Høyres del är det knepigare att förklara vad som har hänt. Det tycks var en blanding av sakfrågor, förtroendet för Erna Solberg och internt bråk mellan Høyre och Fremskrittspartiet om vem som var den främste statsministerkandidaten.

Initiala väljaranalyser säger att privatekonomiska frågor har spelat en stor roll. Även Norge har problem med ökade levnadsomkostnader, energipriser och drivmedelspriser. Därtill har förmögenhetsskatten varit en debattfråga. På detta område verkar Fremskrittspartiet ha haft en mer övertygande agenda.

Fremskrittspartiet beskrivs i Sverige ofta som en variant på Sverigedemokraterna, men en sådan jämförelse låter sig inte göras. FrP är ett mycket äldre parti som kom till redan på 1970-talet som en proteströrelse mot höga skatter och byråkrati. FrP kan därför konkurrera med Høyre på ett helt annat sätt än vad SD kan göra visavi M.

Høyre verkar därför inte ha vunnit det som borde vara ett traditionellt högerpartis paradfråga: ekonomin.

När det gäller förtroendet för Erna Solberg kan det ha att göra med att väljarna kanske helt enkelt har tröttnat? Hon har varit partiledare för Høyre i mer än 20 år. Hon var som bekant även statsminister 2013–2021. 

Därtill har hon haft den olycksaliga affären med hennes mans aktieaffärer hängande över sig. Hennes man ägnade sig åt aktiehandel medan Solberg var statsminister. Han kan därmed ha haft tillgång till unik börspåverkande information. Att Solberg överlevde denna kris är ett tecken på vilket starkt förtroende hon ändå har hos folket, men skandaler tär på förtroendekapitalet.

I slutändan fick emellertid statsministerproblematiken ett stort fokus. När det blev alltmer sannolikt att Fremskrittspartiet skulle bli största borgerliga parti kom frågan om Sylvi Listhaug skulle kunna bli statsminister.

Kanske hade Høyre kunnat acceptera detta, men problemet verkar ha varit att det bland Høyres väljare har funnits en del som i så fall hellre hade velat stödja Jonas Gahr Støre och Arbeiderpartiet.

Om då Solberg hade backat tillbaka och anspråkslöst stöttat Listhaug som statsministerkandidat hade måhända Høyre tappat ännu mer!

Finns det risk för att Moderaterna också hamnar i en ”skvis”? Det är inte säkert eftersom Sverigedemokraterna aldrig har kunnat konkurrera med Moderaterna om den ekonomiska politiken. Är man missnöjd med höga skatter och att alltför många går på bidrag är det Moderaterna som är det givna alternativet. SD har inte den profilen.

Moderaterna är också ett fullsortimentsparti där Sverigedemokraterna i någon mån kan sägas vara ett enfrågeparti. Om valrörelsen får en bredd kommer detta att gynna Moderaterna, och här vet vi ju från många mätningar att väljarna inte bara vill diskutera invandringsfrågor utan i lika hög grad ekonomi och sjukvård.

Däremot hamnar Moderatena i samma dilemma som Høyre om det är så att Sverigedemokraterna i slutspurten är betydligt större i opinionsmätningarna. Då kan det mycket väl bli så att även vi börjar läcka vänsterut om folk bara tror att man kan välja mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson. 

Då finns det en risk för att den verkliga sakpolitiken försvinner och allt förvandlas till en dans omkring Sverigedemokraterna, på det sätt som hände i valrörelserna 2014 och 2018. Allt Jimmie Åkesson behöver göra då är att stå som en majstång mitt i och titta på. 

Avslutningsvis ska det sägas om valet i Norge att man inte ska dra för stora växlar på skiftningarna mellan partierna. Høyre och Fremskrittspartiet har bytt väljare med varandra på samma sätt förr. I valet 2005 fick Høyre 14,1 procent och Fremskrittspartiet 22,1, och även då var Erna Solberg partiledare. Det nederlaget vände hon senare till en lysande valseger 2013 då partiet fick 26,8 procent vilket också gjorde henne statsminister. Vem vet? Hon kanske kommer tillbaka än en gång?

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Värnpliktiga kan förhindra krig

NWT 2025-09-06

En fråga som är under utredning är huruvida värnpliktiga ska kunna tjänstgöra utomlands. I och med att Sverige gått med i Nato börjar försvaret av det svenska territoriet redan på andra sidan Östersjön. Ska då svenska värnpliktiga soldater, som traditionellt sett är till för att försvara just Sverige, kunna sättas in där i utlandet? Blir det inte en utlandsmission då?

För mig har det hela tiden varit självklart att Sverige ska kunna sätta in värnpliktiga soldater i Lettland eller Finland. Under neutralitetens tid var operationsområdet Sverige. Det var först när fienden klev över den svenska gränsen som de värnpliktiga soldaterna skulle slåss.

Sveriges försvar bestod under värnpliktssystemets storhetstid i stort sett bara av värnpliktiga. Det var bara officerskåren som var anställd. 

Men nu ska vi försvara oss som en del i en allians och då ska vi kunna agera inom hela alliansens operationsområde. Vårt försvar består idag av både anställda och värnpliktiga, och värnpliktiga soldater är återigen en central del av försvarsmakten. Alltså är det rimligt att värnpliktiga tjänstgör utomlands.

När jag har nämnt detta för andra har jag noterat att det uppstår en del huvudbry. Frågor som ställs är: Ska värnpliktiga, som ju är under utbildning, verkligen sättas in i strid? Sverige har haft som regel att utlandstjänstgöring bara ska utföras av stamanställda. Ska vi verkligen ändra på det? Inte ska väl värnpliktiga tvingas att åka på en insats som den i Afghanistan, som var en Natoledd insats?

Alla dessa frågor är relevanta så låt oss bena ut dem.

Det stämmer att Sverige har haft som huvudregel att bara sända ut anställd personal på utlandsmissioner. Dessa uppdrag har inte setts som absolut nödvändiga för försvaret av Sverige och då kan man givetvis inte tvinga någon värnpliktig att följa med. Det stämmer också att insatsen i Afghanistan leddes av Nato.

Men när nu Sverige har en bataljon från P7 i Revinghed i Lettland är det inte fråga om en fredsfrämjande insats beslutad av FN utan om alliansländernas eget självförsvar.

Vad som utgör Natos självförsvar bestäms av Washingtonfördraget från 1949. I detta definieras exakt vart gränserna går. Alliansens förpliktelser gäller bara Natoländernas egna territorier. De gäller därför inte för de kvarvarande kolonier som Storbritannien och Frankrike har ute i världen. Förpliktelserna gäller inte heller den typ av uppdrag som Nato tar på sig som kallas för ”out of area”, som insatsen i Afghanistan.

Hur är det då med att värnpliktiga fortfarande är under utbildning? Så är det onekligen med de förband som just är övningsförband. Men värnpliktig är man även efter avslutad utbildning. Man blir då krigsplacerad och är skyldig att tjänstgöra om staten kräver det.

På den gamla tiden var nästan alla svenska män krigsplacerade efter sin tid i lumpen. Man hade en stående order om var man skulle bege sig i händelse av mobilisering, men det var då alltid en plats i Sverige. Hur blir det idag? Om man kallas in, kan man hamna utomlands? 

Idag kallas denna grupp för ”reserven” och består av alla dem som har gjort lumpen men som därefter lever och arbetar civilt. Det är framför allt denna grupp som Sverige måste bestämma om den ska kunna sättas in utomlands eller inte, där jag då menar att det är själva poängen med alliansen att vi ska kunna göra det.

Att värnpliktiga under utbildning inte ska användas i skarpa lägen eftersom de inte är färdigutbildade är en rimlig invändning, men jag minns från min egen tid när jag låg i lumpen att vi hade beredskap. Efter att vi hade genomfört grundläggande soldatutbildning, som bara vara några veckor, ansågs vi mogna att i alla fall utgöra en del av rikets vaktstyrka. Färdigutbildade var vi först flera månader senare.

Det är också viktigt att komma ihåg att Natos viktigaste uppgift inte är att föra krig utan att förhindra krig. De soldater Sverige har i Lettland är inte i strid med någon utan är på plats för att avskräcka Ryssland från att starta krig. Förbandet består av yrkessoldater, men skulle även kunna bemannas av reservister. 

Man skulle även kunna tänka sig att P7 hade värnpliktiga under utbildning i Lettland. Om det är just den terrängen som ska försvaras, och ska försvaras tillsammans med lettiska förband, är det ju bra om man har övat på den saken redan från början.

Som ni märker finns det en del att fundera på när det gäller värnpliktigas roll inom Nato. Sverige har inte bestämt hur vi ska göra än, men jag tror det är viktigt att alltid påminna sig om att allt vi gör inom Nato är direkt relaterat till försvaret av Sverige. Svensk trupp i Lettland är inte där för Lettlands skull i första hand utan för vår egen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ingen plats för Ukraina i Vladimir Putins ryska rike

NT 2025-09-01

I de inledande samtal Donald Trump har haft med olika ledare om fred i Ukraina har han talat om att det kommer att handla om byte av land. Förhandlingar om territorium skulle alltså kunna lösa konflikten.

När jag hörde det tänkte jag att jag nog inte är säker på att detta kommer att lyckas. Jag har inte fått intrycket att vad Ryssland verkligen vill är att få äga mer mark, utan att det snarare handlar om Ukraina i sig.

Jag satte mig därför för att läsa den artikel Vladimir Putin publicerade sommaren 2021, ett halvår innan Ryssland började samla styrkor vid den ukrainska gränsen. Det var då ingen som riktigt tog den på allvar. Den gick många förbi, men kanske är detta den viktigaste text man ska läsa om man vill begripa sig på Putins världsbild.

Vad står det i den? Det är en historisk exposé om Ryssland och Ukraina, som landar i att ryssarna och ukrainarna egentligen är ett och samma folk. Vitryssarna ingår också i detta folk.

Ursprungligen fanns det gamla Rus, där Kiev utgjorde huvudstaden. Då var det ingen skillnad mellan de tre folken. Sedan har det varit historiska tillfälligheter som har gjort att man utvecklats åt olika håll.

När Ukraina sedan bildades som egen stat 1991 skedde detta genom att den sovjetiska rådsrepubliken Ukraina omvandlades. Problemet med det var att de gränser som Ukraina hade som rådsrepublik aldrig drogs upp utifrån någon föreställning om att det fanns ett ukrainskt folk. Sovjetunionen erkände inte att det fanns nationella folkgrupper. 1991 års gränser är därför godtyckliga, menar Putin.

Detta var inte ett problem så länge länderna samarbetade harmoniskt. Ekonomierna var sammansvetsade och familjebildningar över gränsen naturliga.

Men sen kom en ny politisk elit i Ukraina som blåste upp motsättningar mellan folken, med hjälp av högerextrema grupper. En hätsk antirysk rörelse bildades.

Och på grund av Ukrainas dåligt fungerande politiska institutioner kom västmakterna in i bilden för att utnyttja Ukraina som en arena för att främja sina intressen. Ukraina blev en språngbräda för samma makter i väst som historiskt har försökt få ett övertag gentemot Ryssland.

Till sist, menar Putin, kom detta att gå så långt att ryssarna i Ukraina kom att bli förtryckta. Den enda patriotism som blev tillåten var antirysk patriotism. Oppositionella tystades och till och med mördades. Folken i östra Ukraina hade därför inget annat val än att göra uppror.

Texten avslutas med att Putin förklarar att Ryssland alls inte vill Ukraina illa. ”Vi är samma folk”, skriver han, men Ryssland kan inte acceptera att Ukraina används av främmande krafter för att skada dem.

Ska man tro på vad han skriver? Är detta vad han verkligen tror på?

Det är svårt att veta för Putin är en person som inte har några problem med att ljuga hejdlöst.

Ändå får jag intrycket att han verkligen tror på vad han skriver. Texten kom till under pandemin och är en essä. Det är inget tal skrivet inför något viktigt framträdande.

Det sägs att den kom till medan Putin satt isolerad under pandemin och intresserade sig för rysk historia, och det är lite ovanligt att presidenter skriver långa uppsatser. Han måste ha velat något med texten, något mer än bara hitta ett svepskäl för att få starta ett krig.

Texten kan alltså vara representativ för vad Putin innerst inne tycker och känner.

Om det är så blir det ingen fred bara genom att nya gränser ritas på kartan. Ukraina och Ryssland är hos honom samma folk, samma rike, och fred kan det bli först när folken smälts samman igen.

Den ukrainska historieskrivningen är såklart den rakt motsatta. Det är historien om folket som kämpar för sin överlevnad, och för frihet från Moskvas flerhundraåriga förtryck. Onekligen en mer sann beskrivning av verkligheten.

Putins text finns i översättning på ryska presidentadministrationens hemsida. Sök på ”Article by Vladimir Putin ’On the Historical Unity of Russians and Ukrainians’”.