Med den så kallade vårändringsbudgeten, som regeringen presenterade i måndags, tillförs regionerna ytterligare sex miljarder kronor för innevarande budgetår. Oppositionen förklarade i samma stund att detta var på tok för lite och att sjukvården har hamnat i en kris. Man talar om ”sjukvårdskrisen” som om det vore ett självklart begrepp.
Så hur är det? Är sjukvården i kris?
På den frågan skulle jag svara nej om det handlar om det ekonomiska läget just nu under 2024. Men ja om vi talar om sjukvården i stort, åtminstone de senaste 20 åren, och kanske ännu längre tillbaka än så. Finns det en kris är den kronisk.
Att regionerna har ont om pengar i år beror på inflationschocken och det inflationssäkrade pensionsavtal som regionerna har tecknat. Denna kostnadspuckel är vi snart förbi.
Värre är det med de riktiga problemen: väntetider, rekrytering, utsliten personal och återkommande jätteunderskott hos de stora universitetssjukhusen. Jag har började min karriär som landstings-/regionpolitiker 2006 och problembilden var densamma då som nu.
När man efter ett tag verkligen har kämpat för att få ner väntetiderna och lyckas med nyrekryteringen och ser att ingenting egentligen förändras börjar man fundera. Det verkar som att något är fel i grunden. Det verkar finnas ett systemfel, ett designfel, ett fel som aldrig försvinner. Vad?
Till sist trillade polletten ned. Det tog ett tag men nu när ögonen har öppnats på mig kan jag inte se något annat.
Svaret på varför svensk sjukvård är fast i ett ständigt krisläge heter planekonomi. Svensk sjukvård är organiserad efter samma princip som Sovjetunionen.
Enkelt uttryckt fungerar det så här: Sjukvården får varje år ett fast anslag av finansiären, regionfullmäktige. För dessa pengar producerar man sjukvård tills pengarna är slut. Om det sedan kommer ytterligare en patient som behöver vård ställer man henne i kö.
Man tar sig inte an henne för om man gör det kommer man att dra över sin budget. Det blir röda siffror i bokföringen.
Politikerna i sin tur är också i första hand intresserade av att verksamheterna håller sin budget. Varje månad får de en resultatrapport och det första de granskar är siffrorna på sista raden.
Kötiderna får inte samma uppmärksamhet. Det får inte heller kvalitetsmått som förekomst av överbeläggningar eller liggsår. Budgetdisciplin är A och O, början och slutet på allt.
Det blir därför fullt rationellt för verksamheterna att säga nej till nya patienter. Varje patient är ju en kostnad. Varje patient är ett hot mot budgetdisciplinen.
Sjukvården blir som ett företag som inte vill ha kunder.
På en fri marknad med konkurrerande företag fungerar det tvärtom. Där slåss man istället om kunderna. Står det plötsligt en ny kund utanför dörren tar man sig an den. Kunden är inte en kostnad utan en intäkt.
Att det verkligen fungerar på detta sätt är jag själv vittne till. Jag var under sex år regionråd i Region Uppsala och har tjänstgjort i såväl majoritet som i opposition. Jag har både själv medverkat till beslut som jag vet leder till längre kötider och sett andra göra det. Och jag har sett hur olika delar av sjukvården försöker skyffla över patienter på varandra eftersom de inte vill sitta med kostnaden för dem.
Det är denna perversa logik, där sjukvården försöker undvika att ta hand om patienter, som förtjänar att kallas sovjetisk planekonomi.
Hur tar vi oss härifrån? Denna fråga har jag såklart också funderat mycket över, men det svenska systemet för styrning av sjukvård är inte det enda. Välfungerande sjukvård finns även i Tyskland och Nederländerna. Där finansieras vården genom obligatoriska sjukvårdsförsäkringar.
Den tyska och nederländska sjukvården är inte sämre än den svenska på något vis och på samma sätt som i Sverige finansieras den solidariskt genom skatten. Den med små medel behöver inte betala mer än den som är rik.
Här finns nu inte utrymme att förklara fördelarna med en försäkringsfinansierad sjukvård. Om detta får jag återkomma i en annan krönika. Det finns i alla fall en värld utanför Sverige som man kan lära sig av. Vi är inte tvungna att för alltid ha kris i sjukvården. Vi är inte dömda att leva i en planekonomi om vi inte vill.