Debatten om informationsplikt för offentliganställda att meddela polisen om de stöter på en utländsk medborgare som uppehåller sig i landet utan tillstånd har nått ett tonläge som inte främjar en sund diskussion i ämnet.
Vi vill därför ta tillfället i akt och berätta om bakgrunden till förslaget. Hur det kom till, vilka partier som initierade det och vad det är som ska utredas. Vi tror att sakfrågan tjänar på att korrekta fakta presenteras innan vi kastar oss över varandra med anklagelser som att skapa ett ”angiverisamhälle”.
Upprinnelsen är att riksdagen med bred majoritet beslutade att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om informationsplikt. Beslutet kom till den 23 mars 2022, och nämnde att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”. Bakom beslutet stod alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
I riksdagens beslut angavs att ett undantag borde göras för situationer där personen som uppehåller sig i landet utan tillstånd ändå har rätt till utbildning eller sjukvård.
Senare samma vår tillsatte därför dåvarande regering en utredning med direktiv i enlighet med riksdagens beslut.
På hösten var det riksdagsval. Ett regeringsskifte följde och i avtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna kom partierna överens om att direktiven till utredningen skulle utökas.
I augusti i år beslutade därför den nya regeringen om nya direktiv. Till skillnad från de gamla direktiven utesluter de nya inte någon yrkeskategori från informationsplikten a priori men säger att utredningen ändå ska utreda vilka undantag som ska kunna göras. Direktiven säger också att internationella konventioner ska gälla.
Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.
Det är värt att notera att såväl Socialdemokraterna och Centerpartiet också är för en informationsplikt. Skillnaden mot regeringspartierna och Sverigedemokraterna är endast att de inte vill utreda om informationsplikten ska gälla för skol- och vårdpersonal.
I Ehsan Nasaris (C) och Julia Erikssons (C) artikel häromdagen nämner författarna att de inte vill att Uppsala kommuns socialsekreterare och bibliotekspersonal ska omfattas, men deras parti i riksdagen är inte för ett allomfattande undantag för all kommunal personal.
Någon form av informationsplikt kommer alltså att komma även om vi idag inte kan säga vilken den exakta utformning kommer att bli och vilka yrkesgrupper som kommer att ha undantag.
Skälet till att informationsplikten behövs är att det vuxit fram ett mycket stort skuggsamhälle i Sverige. Det kan röra sig om så mycket som 100 000 personer som antingen fått avslag på sina asylansökningar eller som kommit till Sverige för att arbeta svart.
Att Sverige därmed skulle förvandlas till ett ”angiverisamhälle” är en kraftig överdrift. Motsvarande informationsplikt finns i andra EU-länder som Tyskland och Belgien. Sverige hade även en viss form av informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013. Tyskland och Belgien är inga angiverisamhällen och Sverige var inte det före 2013 heller.
Skuggsamhället är stort och Sverige kan inte längre leva med allmän oordning i migrationspolitiken. Vi är övertygade om att det finns ett brett folkligt stöd för informationsplikten vilket även avspeglas i att den har stöd av en blocköverskridande majoritet i riksdagen. Hur den ska vara utformad i sina detaljer är dock som sagt inte bestämt ännu och här finns alltjämt möjlighet att inkomma med synpunkter.
Stefan Olsson (M), riksdagsledamot
Fredrik Ahlstedt (M), riksdagsledamot