Från den 1 januari styr statsminister Magdalena Andersson Sverige med en budget som inte är hennes. Situationen är unik. Både historiskt och internationellt.
Huvudprincipen i parlamentarismen är att regeringen ska lägga fram förslag för den lagstiftande församlingen som den gillar. Parlamentet ska ha förtroende för regeringen.
Men Sverige har hamnat i ett limbo där riksdagen säger sig ha förtroende för statsministern men inte hennes politik.
Vad är bakgrunden till att Sverige har parlamentarism?
Historien är densamma i alla europeiska monarkier. Under 1800-talet växte parlamenten i makt och samtidigt blev det allt svårare för kungarna att styra sina riken personligen.
De kom därför att förse sig själva med ämbetsmän som kunde hjälpa dem att lotsa igenom lagförslag i parlamenten. Dessa kallades ministrar (det vill säga tjänare) och den främste av dem premiärminister eller statsminister.
Statsministerämbetet växte på detta sätt fram som ett stöd för kungamakten, och statsministern ansågs vara kungens minister och inte parlamentets.
Men med tiden demokratiserades även de politiska systemen och liberaler och socialdemokrater tog plats i parlamenten. I och med det ifrågasattes monarkernas ställning ytterligare. Vad skulle egentligen monarkens roll vara? Skulle han träda tillbaka och bara ha hand om de ceremoniella uppgifterna eller skulle han vara landets verkliga exekutiva makt?
I Sverige avgjordes striden om monarkins politiska ställning under 1900-talets första decennier.
När rösträtten till andra kammaren utsträcktes till alla skattebetalande män skiftade majoriteten till vänsterpartiernas fördel i valet 1911. Detta gjorde att Gustav V tvingades utse liberalernas ledare Karl Staaff till statsminister.
Gustav V gillade aldrig Staaff och 1914 kom det till öppen konflikt när kungen höll ”borggårdstalet” i samband med den försvarsvänliga demonstrationen som gick under namnet ”bondetåget”. Kungen avgick med segern men läget var ett helt annat tre år senare, 1917, när liberaler och socialdemokrater tillsammans vann majoriteten i andra kammaren.
Då pågick första världskriget och Sverige hade precis skakats av hungerkravallerna då människor demonstrerade för att det inte fanns tillräckligt med mat i landet.
Kungen fick gå med på att utse en liberal och socialdemokratisk regering. Han ville inte det men inte ens högern, dvs. dagens motsvarighet tiil Moderaterna, valde att hjälpa honom.
1917 blev så året då parlamentarismen stadsfästes i Sverige, men på samma sätt som i länder som Danmark och Storbritannien, behöll Sverige sin gamla författning där det stod att kungen var landets formella regeringschef.
Sverige antog en ny författning först 1974.
Det är i detta perspektiv som Magdalena Andersson är unik. Premiärministerns uppgift har historiskt varit att knöla igenom lagförslag i parlamentet för monarkens räkning. Själva genomknölandet har varit poängen med uppdraget. Men nu har vi alltså en statsminister som ska styra på en statsbudget som istället oppositionen knölat igenom. Det är onekligen rätt udda.