Etikettarkiv: anmälningsplikt

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Absurd debatt om angiveri

NWT 2023-10-23

Före 2013 var skolor och socialtjänst skyldiga att meddela polisen om de fick kännedom om att en utländsk person uppehöll sig i Sverige utan tillstånd. Betyder det att Sverige då var ett ”angiverisamhälle”? Nej, självklart inte. Ändå är det vad vissa partier säger kommer att bli fallet om vi återinför anmälningsplikten i Sverige.

Längst av alla i den kraftigt överdrivna retoriken har Miljöpartiet gått. Partiets språkrör Märta Stenevi påstod i partiledardebatten i riksdagen förra veckan att det skulle bli som när Anne Frank var tvungen att hålla sig gömd undan nazisterna. Miljöpartiet menar att Sverige skulle bli som ockupationens Nederländerna på 1940-talet.

Låt oss därför reda ut vad som faktiskt är sant och inte sant i debatten om anmälningsplikten.

Vad frågan handlar om är huruvida offentliganställd personal ska meddela polisen om de upptäcker att en person saknar rätt att vistas i Sverige. På grund av den stora invandringen som vi hade under ett par år omkring 2015 har Sverige fått ett mycket stort skuggsamhälle som består av människor som fått avslag på sina asylansökningar men som ändå inte har lämnat landet. De har inte flyktingstatus utan har bara inte velat åka tillbaka till sina hemländer. De arbetar svart och bor med olagliga hyreskontrakt.

Det kan röra sig om så många som 100 000 personer, om vi får tro migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).

Den förra regeringen tillsatte därför en utredning som skulle ta fram ett förslag på ett regelverk för vad som ska gälla för offentliganställd personal, men man la in ett undantag. Utredningen skulle inte titta på vad som ska gälla för lärare och vårdpersonal. Det här var på våren 2022. Migrationsminister på den tiden var Morgan Johansson (S).

Sedan dess har vi som bekant haft regeringsskifte och den nya regeringen har velat arbeta vidare på samma spår men givit utredningen nya direktiv. Nytt är att utredningen ska omfatta all offentliganställd personal – alltså även lärare och vårdpersonal – men också ta ställning till vilka undantag som ska göras. Det är inte fastslaget på något sätt att lärare och vårdpersonal ska omfattas av anmälningsplikten. Det finns bara en utredning.

Ändå har dessa nya utredningsdirektiv fått oppositionen att gå bananas och tala om att Sverige blir ett ”angiverisamhälle”.

Men faktum är ju att nya och gamla direktiven är ungefär desamma. Skillnaden är att lärare och vårdpersonal uteslöts från början i de gamla direktiven men inte i de nya. Liberalerna som står bakom de nya direktiven har redan i debatten markerat att de vill ha ett undantag för vissa personalgrupper och allt talar därför för att det blir någon form av kompromiss mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Vad som gör debatten extra larvig är att Sverige ju faktiskt hade informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013.

Den regeln fanns i utlänningsförordningen, men togs bort. Skälet var att den dåvarande regeringen, som var en borgerlig regering, kom överens med Miljöpartiet om att utlänningar som vistas i landet utan tillstånd ändå skulle har rätt till vård och skola för sina barn. Den dåvarande regeringen tog bort anmälningsplikten eftersom det ju hade varit motsägelsefullt att begära att vårdpersonal och lärare ska ta hand om dessa människor och samtidigt anmäla dem till polisen.

Vad dåvarande regeringen inte till fullo hade förstått var att en enorm våg av asylsökande var på väg mot Sverige, ni vet den våg som kulminerade med 2015 års flyktingkris.

I efterhand kan vi konstatera att avskaffandet av anmälningsplikten inte var det smartaste draget Sverige har gjort nu när skuggsamhället är större än någonsin, men det intressanta är ju att vi faktiskt hade denna plikt till alldeles nyligen.

Ska vi tro oppositionspartierna skulle Sverige i så fall varit ett ”angiverisamhälle” före 2013. Var Sverige det? Ett angiverisamhälle? Var det som när Anne Frank var tvungen att hålla sig undan de tyska nazisterna? Ja, ni hör ju själva hur absurt det låter.

Debatten om anmälningsplikten har blivit så skruvad att jag förstår att folk inte vet vem man ska tro på. Tvivlar man på några av de faktapåståenden jag kommer med i denna text kan man sätta sig ned och googla fram källorna. Utredningsdirektiven har beteckningarna dir. 2022:91som den förra regeringen beslutade om och dir. 2023:126 som den nya regeringen antog. Båda hittar man på regeringens hemsida. Utlänningsförordningen har beteckningen SFS 2006:97, men man måste leta upp den version som gällde före 2013 för att få se hur den såg ut då. Den kan man hitta på hemsidan lagen.nu.

Inrikespolitik

Brett stöd i riksdagen för informationsplikt

UNT 2023-09-29

Debatten om informationsplikt för offentliganställda att meddela polisen om de stöter på en utländsk medborgare som uppehåller sig i landet utan tillstånd har nått ett tonläge som inte främjar en sund diskussion i ämnet.

Vi vill därför ta tillfället i akt och berätta om bakgrunden till förslaget. Hur det kom till, vilka partier som initierade det och vad det är som ska utredas. Vi tror att sakfrågan tjänar på att korrekta fakta presenteras innan vi kastar oss över varandra med anklagelser som att skapa ett ”angiverisamhälle”.

Upprinnelsen är att riksdagen med bred majoritet beslutade att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om informationsplikt. Beslutet kom till den 23 mars 2022, och nämnde att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”. Bakom beslutet stod alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

I riksdagens beslut angavs att ett undantag borde göras för situationer där personen som uppehåller sig i landet utan tillstånd ändå har rätt till utbildning eller sjukvård.

Senare samma vår tillsatte därför dåvarande regering en utredning med direktiv i enlighet med riksdagens beslut.

På hösten var det riksdagsval. Ett regeringsskifte följde och i avtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna kom partierna överens om att direktiven till utredningen skulle utökas.

I augusti i år beslutade därför den nya regeringen om nya direktiv. Till skillnad från de gamla direktiven utesluter de nya inte någon yrkeskategori från informationsplikten a priori men säger att utredningen ändå ska utreda vilka undantag som ska kunna göras. Direktiven säger också att internationella konventioner ska gälla.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Det är värt att notera att såväl Socialdemokraterna och Centerpartiet också är för en informationsplikt. Skillnaden mot regeringspartierna och Sverigedemokraterna är endast att de inte vill utreda om informationsplikten ska gälla för skol- och vårdpersonal.

I Ehsan Nasaris (C) och Julia Erikssons (C) artikel häromdagen nämner författarna att de inte vill att Uppsala kommuns socialsekreterare och bibliotekspersonal ska omfattas, men deras parti i riksdagen är inte för ett allomfattande undantag för all kommunal personal.

Någon form av informationsplikt kommer alltså att komma även om vi idag inte kan säga vilken den exakta utformning kommer att bli och vilka yrkesgrupper som kommer att ha undantag.

Skälet till att informationsplikten behövs är att det vuxit fram ett mycket stort skuggsamhälle i Sverige. Det kan röra sig om så mycket som 100 000 personer som antingen fått avslag på sina asylansökningar eller som kommit till Sverige för att arbeta svart.

Att Sverige därmed skulle förvandlas till ett ”angiverisamhälle” är en kraftig överdrift. Motsvarande informationsplikt finns i andra EU-länder som Tyskland och Belgien. Sverige hade även en viss form av informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013. Tyskland och Belgien är inga angiverisamhällen och Sverige var inte det före 2013 heller.

Skuggsamhället är stort och Sverige kan inte längre leva med allmän oordning i migrationspolitiken. Vi är övertygade om att det finns ett brett folkligt stöd för informationsplikten vilket även avspeglas i att den har stöd av en blocköverskridande majoritet i riksdagen. Hur den ska vara utformad i sina detaljer är dock som sagt inte bestämt ännu och här finns alltjämt möjlighet att inkomma med synpunkter.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot

Fredrik Ahlstedt (M), riksdagsledamot

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Försöker Göteborg tvinga anställda att bryta mot lagen?

NT 2023-09-25

I USA pågår sedan länge en debatt om hur man ska göra med utlänningar som befinner sig landet utan uppehållstillstånd. Debatten handlar om de städer som utropat sig som ”fristäder” (sanctuary cities).

När en stad utropar sig som ”fristad” förklarar man att dess myndigheter inte kommer att samarbeta med den federala migrationsmyndigheten. Eftersom ansvaret för polisen i USA ofta är decentraliserat ned på stadsnivå betyder det att polisen instrueras att inte fråga om en utlänning har rätt att vistas i landet.

Följden blir att det är lätt att gömma sig i USA bara man kommer in innanför gränsen, vilket även gäller för brottslingar. En utländsk medborgare som döms för ett brott kan enkelt flytta till en annan stad där polisen är förbjuden att fråga vem man är. Det leder också till att polismyndigheterna inte delar information med varandra inom landet.

Frågan om självutropade fristäder som öppet trotsar den federala staten har länge varit en dispyt mellan höger och vänster, där högern menar att det inte är frivilligt för enskilda städer att bestämma om de ska följa de federala lagarna eller inte.

I Sverige verkar vi nu få en liknande debatt. Kommunstyrelsen i Göteborg antog ett slags principdeklaration förra veckan där man slog fast att kommunen förväntar sig av alla anställda att inte tillämpa den lag om anmälningsplikt som kan komma att komma. 

Något lagförslag föreligger förvisso inte men det finns en utredning som tittar på saken, och bara det att frågan ska utredas har fått den politiska majoriteten i kommunen att gå upp i limningen och uppmana sina anställa att begå lagbrott.

Det hela är mycket allvarligt för om Göteborgs kommuns beslut blir vägledande utbryter allmän anarki i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna tar på sig rollen som lagstiftare, en roll som enligt de enligt Svea rikes grundlagar inte är deras.

Det amerikanska systemet är uppbyggt på ett helt annat sätt med lagstiftningsmakt på både delstatsnivå och kommunnivå. När det blir konflikt mellan de olika nivåerna får domstolar träda in och avgöra konflikten. Men i Sverige är det bara riksdagen som har rätt att stifta lag (samt i vissa fall EU).

Vad värre är är att Göteborgs kommun dessutom kan komma att utsätta sina anställda för risken att bli åtalade för tjänstefel.

I varje kommun finns tjänstemän som ägnar sig ut myndighetsutövning, som till exempel vid beslut om försörjningsstöd (socialbidrag). Om lagen säger att en handläggare som upptäcker att en utländsk person inte har tillstånd att vistas i landet måste underrätta polisen om det men inte gör det kommer hon att begå tjänstefel. Och tjänstefel är ett brott enligt brottsbalken.

I dagsläget finns som sagt ingen lag om anmälningsplikt. Det finns en utredning som har till uppgift att reda ut hur en sådan ska se ut. Sverige hade ett regelverk för det så sent som 2013.

Skälet till att frågan har kommit upp är för att Sverige har ett historiskt stort skuggsamhälle. Migrationsministern har, utan att någon kunnat bevisa att hon har fel, talat om så många som 100 000 personer. Det är människor som har kommit till Sverige och sökt asyl men fått avslag och inte återvänt till hemlandet eller som kommit hit för att jobba svart.

Tonläget i debatten är högt uppskruvat och ledningen för Göteborgs kommun har för svårt för att besinna sig, men i grunden tror jag att majoriteten av svenska folket förstår vad saken handlar om. Om vi ska få en bättre ordning i migrationsfrågorna kan inte en hel kommun med 55 000 anställda sätta sig mot vad folket genom sina företrädare i riksdagen har bestämt. Göteborg är en del av Sverige, inte ett eget land.