Idag är den normala arbetstiden 40 timmar i veckan. Bör den siffran sänkas? Inom vänstern har frågan länge legat och bubblat, men ingen har vågat lägga fram ett seriöst förslag. Det är först nu som detta sker, i och med att Socialdemokraterna av allt att döma tänker göra kortare arbetstid till ett vallöfte i nästa riksdagsval. En arbetsgrupp inom partiet föreslår att reformen ska genomföras successivt, men lagom till 2035 ska vi vara nere i 35 timmars arbetsvecka.
Från borgerligt håll, och även från näringslivet, sågas inte oväntat förslaget. Om svenska folket ska arbeta färre timmar varje vecka minskar skatteintäkterna och nyrekrytering måste ske i branscher där det redan är svårt att hitta folk. Vi har inte råd med denna lyx.
Det är upplagt för ett större bråk alltså. Vänster mot höger.
Som högerman har min ingång i denna debatt alltid varit att jag är mot en lagstadgad sänkning av arbetstiden eftersom alla skisser jag har sett har byggt på rena fantasier, där man tänker sig att anställda ska kunna gå ner i arbetstid med bibehållen lön. På frågan om vem som ska betala för kalaset har man fått som svar att det ska den rika arbetsgivaren göra, som om det i källaren hos varje företag fanns ett stort kassavalv fyllt med guld redo att tömmas.
Men även jag kan se att det finns yrken där arbetsveckan är tyngre än vad den är för andra, att 40 timmar för en undersköterska inte är likadana som 40 timmar för en universitetsprofessor. Och det finns alltid en viss produktivitetsökning i samhällsekonomin som skulle kunna växlas in mot ledig tid.
Vad jag undrar är emellertid varför det ska vara one size fits all? Varför ska vi ha en statlig norm för hur mycket vi ska arbeta i veckan?
Den historiska bakgrunden till den lagstiftade arbetstiden är att industriägare i kapitalismens barndom kunde kräva orimligt långa arbetsdagar. Man arbetade ju då även på lördagar. Det fanns därför anledning för staten att gå in och förbjuda slavkontrakt. Och industrin kom sedan att sätta sin prägel på samhället i stort. Det var inte bara arbetarna som stämplade in, i den klassiska stämpelklockan, utan tjänstemännen också.
Men tiderna förändras. Arbetsuppgifter förändras, teknik förändras, levnadsvanor förändras, värderingar förändras.
1800-talets fabriksarbetare som behövde statens hjälp för att skydda sig mot oansvariga industriägare finns inte längre. Industriarbetaren är idag i många fall en person som övervakar en datorstyrd maskin istället för den gamla sortens kroppsarbetare. Arbetsgivaren kan inte byta ut sina maskinoperatörer från den ena dagen till den andra om det uppstår missnöje med arbetsvillkor och löner. Tvister löses därför i förhandlingar mellan parterna och kollektivavtalen har blivit de verkliga regelverken för arbetsvillkor och arbetstider.
För tjänstemännen är det framför allt datoriseringen som har förändrat arbetslivet. Arbetsuppgifter som tidigare behövde utföras på en viss plats därför att pärmarna med papper och arbetstelefonen fanns där kan idag utföras var som helst. Räkningar kan granskas och attesteras hemma i soffan, och det spelar ingen roll när på dygnet det sker. Kanske är det enklaste att hämta barnen efter fritids vid 15-tiden, vara med dem en stund, och sedan när de har lagt sig sätta sig en stund med datorn?
Så varför inte tänka nytt? Istället för att säga att normalarbetsveckan är 40 eller 35 timmar (eller 30 som fackförbundet Kommunal vill), varför inte säga att staten inte längre har någon uppfattning om den saken. Arbetsgivare och arbetstagare får förhandla om arbetstiderna beroende på vad det är som ska göras.
Leder då inte det till att arbetsgivaren kommer att tvinga på arbetstagaren scheman på kanske 60 eller 70 timmar i veckan?
Nej, jag är inte säker på det. Den gamla sortens arbetsgivare som hade makt att tvinga arbetare att acceptera vilka villkor som helst finns inte längre. Arbetstagare som är missnöjda kommer att hitta andra jobb. Att erbjuda vettiga arbetstider är redan idag ett av de viktigaste sätten att konkurrera om arbetskraft.
Det stora undantaget heter emellertid offentlig sektor där många anställda tyvärr inte har någon annan arbetsgivare att gå till än kommunen eller regionen. Men det är en annan historia. Det är historien om de offentliga monopolen och hur livegen man blir i offentlig tjänst. Om detta får jag återkomma i en annan krönika.