I veckan som gick meddelades att polisen granskat ett antal HVB-hem (hem för vård eller boende) eftersom det fanns misstanke om att det kunde finnas människor med kriminell bakgrund som ägare eller som personal. Av 715 ackrediterade boenden fann polisen 18 som var problematiska.
Givetvis blev det rubriker och en fly förbannad minister, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M), avkrävde IVO, Inspektionen för vård och omsorg, besked om vad den tänkte göra för att räta upp situationen.
Ja, det är inte utan att man tar sig för pannan. Hur i hela fridens namn kan över huvudtaget en enda kriminell människa få arbeta med utsatta barn? Och hur kan kommuner upphandla HVB-boenden utan att veta vem som äger dem?
HVB-hem är de hem där kommunerna placerar ungdomar som omhändertagits av socialtjänsten. Det kan röra sig om unga med missbruksproblem eller som har påbörjat ett liv som kriminella, och där föräldrarna själva inte klarar av att hantera situationen. Vi talar här om unga människor som verkligen behöver samhällets stöd för att klara sig i livet.
Men vad än värre är är att man dessutom får en obehaglig känsla av deja vu. Har vi inte hört historier om dåliga boenden för barn förr?
Jodå, det har vi. För inte allt för länge sedan tillsattes en utredning som gick till botten med de fall av vanvård som många utsattes för under olika delar av 1900-talet. Utredningen fick det passande namnet ”Vanvårdsutredningen”. Detta var 2009.
Bakgrunden till utredningen var att det fanns människor som långt upp i åren fortfarande hade psykiska problem på grund av saker de tvingats uppleva som barn. Berättelserna var tillräckligt många och hemska för att svenska staten ansåg sig nödgad att reda ut vad som faktiskt hade hänt.
Ett exempel: ”Christer bodde fem år i ett fosterhem. Han berättar att det var de värsta åren under hans barndom. Han berättar att vid ett tillfälle mordhotades han och de andra barnen i familjen. Fosterfadern hade ställt upp dem på gårdsplanen och stod med en laddad älgstudsare och förklarat att han skulle skjuta dem. Fosterfadern lugnade så småningom ner sig och fyrade inte av några skott.”
Det mesta av den gamla tidens offentliga barnuppfostran var förvisso inte av dålig kvalitet men de svarta fläckarna var alltför besvärande för att man inte skulle kunna ignorera dem. Till följd av utredningen genomfördes en ceremoni där staten bad om ursäkt för hur barnen hade blivit behandlade och ekonomisk kompensation utgick till offren.
Efter denna historiskt nödvändiga städinsats tänkte sig nog många att något sådant inte skulle kunna ske igen.
Men vad är det nu vi ser? Som nämnts framgår det av polisens rapport att kriminella har nästlat sig in i HVB-verksamheten. Det är inte förvånande eftersom boendena är upphandlade och vem som helst får starta ett HVB-företag. Det går att tjäna pengar på barnen, vilket även var fallet förr i tiden. Ännu ett exempel ur Vanvårdsutredningen:
”Solveig berättar att hon hörde en bonde på trakten som berättade att han hade ringt till Stockholms barnavårdsnämnd och bett om ’stora starka sängvätare, för dom får jag bra betalt för’.”
Majoriteten av HVB-hemmen är välskötta, men man häpnar ändå när man får höra hur boenden till och med kan ägas av kriminella. Tyvärr ser det ut som att svenska staten inte har lärt sig ett endaste dyft.