Etikettarkiv: försvar

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Värnpliktiga kan förhindra krig

NWT 2025-09-06

En fråga som är under utredning är huruvida värnpliktiga ska kunna tjänstgöra utomlands. I och med att Sverige gått med i Nato börjar försvaret av det svenska territoriet redan på andra sidan Östersjön. Ska då svenska värnpliktiga soldater, som traditionellt sett är till för att försvara just Sverige, kunna sättas in där i utlandet? Blir det inte en utlandsmission då?

För mig har det hela tiden varit självklart att Sverige ska kunna sätta in värnpliktiga soldater i Lettland eller Finland. Under neutralitetens tid var operationsområdet Sverige. Det var först när fienden klev över den svenska gränsen som de värnpliktiga soldaterna skulle slåss.

Sveriges försvar bestod under värnpliktssystemets storhetstid i stort sett bara av värnpliktiga. Det var bara officerskåren som var anställd. 

Men nu ska vi försvara oss som en del i en allians och då ska vi kunna agera inom hela alliansens operationsområde. Vårt försvar består idag av både anställda och värnpliktiga, och värnpliktiga soldater är återigen en central del av försvarsmakten. Alltså är det rimligt att värnpliktiga tjänstgör utomlands.

När jag har nämnt detta för andra har jag noterat att det uppstår en del huvudbry. Frågor som ställs är: Ska värnpliktiga, som ju är under utbildning, verkligen sättas in i strid? Sverige har haft som regel att utlandstjänstgöring bara ska utföras av stamanställda. Ska vi verkligen ändra på det? Inte ska väl värnpliktiga tvingas att åka på en insats som den i Afghanistan, som var en Natoledd insats?

Alla dessa frågor är relevanta så låt oss bena ut dem.

Det stämmer att Sverige har haft som huvudregel att bara sända ut anställd personal på utlandsmissioner. Dessa uppdrag har inte setts som absolut nödvändiga för försvaret av Sverige och då kan man givetvis inte tvinga någon värnpliktig att följa med. Det stämmer också att insatsen i Afghanistan leddes av Nato.

Men när nu Sverige har en bataljon från P7 i Revinghed i Lettland är det inte fråga om en fredsfrämjande insats beslutad av FN utan om alliansländernas eget självförsvar.

Vad som utgör Natos självförsvar bestäms av Washingtonfördraget från 1949. I detta definieras exakt vart gränserna går. Alliansens förpliktelser gäller bara Natoländernas egna territorier. De gäller därför inte för de kvarvarande kolonier som Storbritannien och Frankrike har ute i världen. Förpliktelserna gäller inte heller den typ av uppdrag som Nato tar på sig som kallas för ”out of area”, som insatsen i Afghanistan.

Hur är det då med att värnpliktiga fortfarande är under utbildning? Så är det onekligen med de förband som just är övningsförband. Men värnpliktig är man även efter avslutad utbildning. Man blir då krigsplacerad och är skyldig att tjänstgöra om staten kräver det.

På den gamla tiden var nästan alla svenska män krigsplacerade efter sin tid i lumpen. Man hade en stående order om var man skulle bege sig i händelse av mobilisering, men det var då alltid en plats i Sverige. Hur blir det idag? Om man kallas in, kan man hamna utomlands? 

Idag kallas denna grupp för ”reserven” och består av alla dem som har gjort lumpen men som därefter lever och arbetar civilt. Det är framför allt denna grupp som Sverige måste bestämma om den ska kunna sättas in utomlands eller inte, där jag då menar att det är själva poängen med alliansen att vi ska kunna göra det.

Att värnpliktiga under utbildning inte ska användas i skarpa lägen eftersom de inte är färdigutbildade är en rimlig invändning, men jag minns från min egen tid när jag låg i lumpen att vi hade beredskap. Efter att vi hade genomfört grundläggande soldatutbildning, som bara vara några veckor, ansågs vi mogna att i alla fall utgöra en del av rikets vaktstyrka. Färdigutbildade var vi först flera månader senare.

Det är också viktigt att komma ihåg att Natos viktigaste uppgift inte är att föra krig utan att förhindra krig. De soldater Sverige har i Lettland är inte i strid med någon utan är på plats för att avskräcka Ryssland från att starta krig. Förbandet består av yrkessoldater, men skulle även kunna bemannas av reservister. 

Man skulle även kunna tänka sig att P7 hade värnpliktiga under utbildning i Lettland. Om det är just den terrängen som ska försvaras, och ska försvaras tillsammans med lettiska förband, är det ju bra om man har övat på den saken redan från början.

Som ni märker finns det en del att fundera på när det gäller värnpliktigas roll inom Nato. Sverige har inte bestämt hur vi ska göra än, men jag tror det är viktigt att alltid påminna sig om att allt vi gör inom Nato är direkt relaterat till försvaret av Sverige. Svensk trupp i Lettland är inte där för Lettlands skull i första hand utan för vår egen.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Polen rustar upp kraftigt

NWT 2024-10-05

Under 2024 har utgifterna för försvar och beredskap ökat med osannolika 33 miljader kronor. Från cirka 96 miljarder kronor till 129 miljarder. En större ökning än så har Sverige nog aldrig sett, och ändå ska utgifterna öka ännu mer. Enligt budgetpropositionen som regeringen presenterade häromveckan ska det samlade anslaget för samhälles försvar och beredskap under nästa år uppgå till 170 miljarder kronor.

Det är svindlande siffror. Störst andel går till det militära försvaret och regeringen skriver stolt i propositionen att lagom till 2028 kommer Sverige att lägga 2,6 procent av sin BNP på denna del. Normen för Nato är att alla länder ska ligga på 2,0 och det målet nådde vi redan i år. Sverige kommer därför vara ett av de Natoländer som verkligen drar sitt strå till stacken.

Ändå bleknar den svenska finansiella kraftansträngningen om man tittar på vårt grannland Polen. Polen lägger idag 4,2 procent av sin BNP på det militära försvaret och kommer att nästa år vara uppe i 4,7 procent.

I veckan som gick var jag på Warsaw Security Conference, som är Polens stora årliga säkerhetspolitiska konferens. Sverige hade förmånen att vara inbjuden som partnerland i år och en delegation ur riksdagens utrikesutskott besökte därför konferensen.

Det var inte svårt att förstå vad värdarna ville att vi skulle ta med oss hem. Budskapet, som delas av alla politiska partier i Polen, var att alla måste rusta upp. Och det rejält! Natos riktlinje om 2 procent kan bara gälla i fredstid, menade man. Därför borde den nya normen vara 3 procent, nu när det är krig i Europa.

Polens nya roll som en av kontinentens ledande säkerhetspolitiska aktörer är mycket intressant. Förutom att Polen är det land som tagit störst ansvar för att på alla sätt hjälpa Ukraina har landet också sjösatt en unik försvarspolitik. Polen har beslutat att man ska ha kanske Europas största landarmé. Målet är att det ska vara omöjligt för en främmande här att tåga in och erövra riket. Och man ska kunna försvara sig själv. Polen är förvisso en varm anhängare av Nato, men man kan aldrig vara säker nog.

Polen har som bekant lidit mycket historiskt av att ha hamnat i kläm mellan Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen. Geografiskt består landet av stora jordbruksmarker som är lätta att ta sig fram över för invaderande arméer. Faller Ukraina kommer kriget härnäst till Polen och det går inte att räkna ut vad Vladimir Putin får för sig. Kriget i Ukraina har också visat att arméstridskrafter behövs. Flyg och luftvärn behövs även det men att ha många välutrustade och vältränade soldater, välfyllda ammunitionsförråd, stridsvagnar, kanoner och fordon är bra!

Många länder tittar därför nu nyfiket på vad Polen gör. För svensk del har vi också börjat röra oss i samma riktning. Försvarsminister Pål Jonson (M) brukar i sina anföranden om vad Ukrainakriget lärt oss på engelska ”scale, scale, scale”, det vill säga mer av allt. Där vi tidigare har tänkt oss att vi ska ha relativt små och tekniskt avancerade förband behöver vi istället stora resurser. I Ukraina har kriget hamnat i ett läge där de två sidorna försöker nöta ned varandra långsamt.

Men Polen är också intressant eftersom våra två länder gör samma analys vad gäller Ryssland och Ukraina. Det är Ryssland och dess aggression som är problemet och som därför till varje pris måste stoppas. Att tvinga på Ukraina förhandlingar är uteslutet och vi kan inte räkna med att Ryssland uppträder fredligt de närmsta decennierna. Denna verklighetsbild delar vi dessutom med övriga nordiska länder och de baltiska staterna.

Det finns länder inom EU som har börjat svaja när det gäller stödet för Ukraina, och även så borta i USA. Men Polen ger inte upp och det lär nog inte vi i Sverige heller göra. Det blir därför naturligt för oss att kroka arm med Polen inom EU och Nato för att driva en maximalt hård linje mot Ryssland.

Det enda som jag kan känna är problematiskt, i ett framtida nära samarbete med Polen, är att vi inte kommer upp till de där 3 procenten som Polen tycker ska vara lägstanivån för försvarsutgifterna. Precis när vi glädjande kan säga att vi är över tvåprocentsstrecket höjs ribban! Otur för oss. Men det är förmodligen Polen som har tänkt rätt.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Avskräckning är viktigast

NWT 2020-12-19

När andra världskriget bröt ut förklarade sig Belgien, Luxemburg och Nederländerna neutrala för att undvika att bli indragna i kriget. Det gjorde även Danmark och Norge. Hur gick det? Tyskland ockuperade dem.

I Sverige påstås ofta att det var neutraliteten och alliansfriheten som gjorde att vi inte drogs in i vare sig första eller andra värdlskriget. Men det är bara nonsens. Tyskland ockuperade Norge därför att landet har en lång Atlantkust. Det har inte Sverige.

I veckan som gick fattade riksdagen ett nytt så kallat försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut lägger fast inriktningen för Sveriges försvarspolitik för de närmaste fem åren, men planeringshorisonten brukar sträcka sig åtminstone 10 år framåt i tiden. Beslutet innehåller massor med detaljer om nya vapensystem och nya regementen. Men för att veta hur mycket av allt vi ska investera i behöver vi också bestämma vilken hotbild vi ska skydda oss mot.

Här säger riksdagen att målet ska vara att Sverige ska kunna försvara landet i tre månader. Detta tänker man sig ska vara tillräckligt för att en angripare ska väga för- och nackdelar mot varandra och konstatera att priset för att angripa Sverige militärt blir för högt.

Ordet ”tröskeleffekt” finns inte med i riksdagens beslut men används flitigt i de underlagsrapporter som försvarsberedningen tagit fram, det vill säga den parlamentariska kommitté som förberett den nya försvarspropositinen.

Denna strategi låter rimlig, men är faktiskt inte det. Sverige tänker tyvärr fortfarande som om krig skulle utspela sig som på 1940-talet, där en stormakt kommer med landstigningsfartyg och vill besätta svenskt territorium.

Det scenariot kommer inte att inträffa, eftersom den enda granne i vårt närområde som skulle kunna göra en sådan sak är Ryssland. Ryssland har visat att man inte drar sig för att starta krig, och är därför ett farligt land, men det finns inget vettigt skäl för Ryssland att ockupera just svenk mark. 

Ryssland har en helt annan ambition. Rysslands mål är att kunna kontrollera det man kallar för sin intressesfär. Med det menas Vitryssland, Ukraina och även de baltiska staterna. Som stormakt tycker man sig ha rätt att dominera andra länder. Det var därför som man startade ett upprorskrig i Ukraina för att förhindra att landet anslöt sig till EU och Nato.

Om utvecklingen i Vitryssland går åt samma hålla kan man lugnt räkna med att Moskva ingriper även där. De baltiska staterna är redan medlemmar i EU och Nato, men är ständigt utsatta för påtryckningar från rysk sida. Det finns stora rysktalande befolkningar i dessa länder och Moskva drar sig inte för att försöka infiltrera dem.

Sverige är inte ett neutralt land i denna maktkamp för vi är med i EU och är ett av de länder som tillsammans med Polen och de baltiska staterna driver den hårdaste linjen när det gäller sanktioner mot Ryssland. Sverige samarbetar också mycket nära med Nato. Vi är en del av väst.

För Rysslands del handlar det därför att hålla Sverige borta från inblandning i Ukraina eller Vitryssland och skrämma oss att inte gå med i Nato.

Ett sätt att göra detta är att skrämmas och bete sig illa, påminna lilla Sverige om att om vi är allt för stöddiga så åker vi på stryk, eller om en konflikt i Baltikum inträffar kanske göra en mindre väpnad insats mot Sverige för att få oss ur fattningen.

Mot detta hjälper det inte med en ”tröskel” utan det som behövs är avskräckning. Det var den läxan som Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Danmark och Norge fick lära sig i och med andra världskriget. De förstod att det inte går att vädja till moral och heder hos stormakterna utan det gäller att bli lika mäktiga som dem. För dessa länder blev det därför självklart att gå med i Nato, den stora försvarsalliansen som backas upp av amerikanska kärnvapen.

Det är såklart välkommet att Sverige nu återtar sin försvarsförmåga men den svenska strategin bör vara att precis som de andra små länderna i Europa satsa på avskräckning. Budskapet ska inte vara att det blir dyrt att angripa Sverige utan budskapet ska vara att det inte ens är möjligt. För detta krävs så klart tillgång till en försvarsmakt som är mycket större än den den potentiella angriparen har. Denna finns i Nato, som är den enda militärmakt Ryssland fruktar på riktigt. När Sverige nu rustar upp bör vi därför också be om att få ingå i alliansen.

Försvarspolitik, Norrköpings-Tidningar

Motorn brinner men allt är lugnt

Motorn brinner men allt är lugnt

I en TT-intervju i söndags förklarade Överbefälhavaren Micael Bydén att försvaret kommer att slåss till sista man om Sverige blev invaderat av främmande makt. ”Jag planerar inte för att förlora”, förklarade han.

Jag måste tyvärr säga att jag tar mig för pannan. Förstår ÖB vad det är han säger? Förstår han att han precis har erkänt att det svenska försvaret är fullt av hål? Förstår han att han precis har erkänt att i en kraftmätning med ett annat land kommer hans styrkor att förlora?