Svensk Tidskrift, 2021-05-28
”Att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” är ett uttryck som används i gängkrigets Rinkeby. Fyra år på ungdomshem är vad en tidigare ostraffad gärningsman under 18 år får för ett mord. Efter det har han bevisat att han är lojal med gänget och kan bli en ”hundragubbe”, en kille som går in för gänget på 100 procent.
Ungdomsrabatten i svensk straffrätt fungerar verkligen som en rabatt. Den lockar unga män att begå grova brott innan de hinner fylla 21. Det är billigare att begå brott medan man är ung. Det är då man ska passa på.
Den nya gängkriminaliteten som brutit ut i Sverige är ett av de stora sociala problemen som Sverige måste ta tag i de kommande åren. Regeringen påstår att dess nya politik redan börjar få resultat, men efter att ha läst de senast utkomna böcker om i ämnet får man nog konstatera att arbetet bara har börjat.
Fyra verk har kommit ut nyligen som på ett eller annat sätt berör den nya kriminaliteten.
Den bok som jag främst vill rekommendera till läsning är Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” (Mondial) som handlar om konflikten mellan de två gängen i Rinkeby. Men övriga böcker kan också rekommenderas: Lasse Wierup, ”Gangsterparadiset: Så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd” (Forum), Fredrik Kärrholm, ”Gangstervåld: Den nya brottsligheten” (Fri tanke) och Hanif Azizi och Markus Lutteman, ”Förortssnuten” (Albert Bonniers förlag).
Vad handlar gängkriminaliteten om? Går det att dra en slutsats? Mitt intryck är att problemet är otroligt komplext. Många faktorer samverkar: stora familjer som bor i för små bostäder, en polis som inte har haft de rätta verktygen att spana på de kriminella, rädsla att vittna hos dem som vet vilka som begått ett brott, dysfunktionella somaliska familjer, frånvarande fäder och en bisarr machokultur, narkotikahandeln, enskilda individer diagnostiserade med ADHD som kanske borde ha remitterats till BUP för länge sedan, en socialtjänst som inte räcker till, ungdomsvårdsanstalter som inte fungerar och sist men inte minst rapmusiken, som hyllas av kultureliten i Stockholm och som bara förvärrar allt.
Om man ska sammanfatta denna röra så kan man säga att det som händer är att unga killar, där många har någon form av neuropsykiatriskt problem i botten, lockas in i kriminella gäng därför att det är tufft och ger dem en mening i livet. Många av dem har sju eller åtta syskon i en familj med bara en mamma som försörjare. De bor i små lägenheter. Eget sovrum är inte att tänka på och därför blir det naturligt att man är ute med kompisarna istället. Killarna har svårt i skolan och är ofta frånvarande. Bruk av cannabis och Tramadol är en del av vardagen.
Att bli en gangster blir sedan en livsstil. Man lever på brott, främst narkotikaförsäljning, och pengarna spenderas på statusprylar som dyra Rolexklockor.
Förortskriminaliteten finns på många håll i landet idag, även om det vi oftast får läsa om är Rinkeby. Där finns nämligen sedan 2015 ett krig mellan två gäng, som kallas för Dödspatrullen och Shottaz. Från början var pojkarna i gängen vänner men när några rånade ett växlingskontor i Täby utan att andra fick vara med sköt de missnöjda en av rånarna, det vill säga sin kompis. Detta splittrade kompisgänget och sedan dess pågår en hämndspiral mellan falangerna. Hämndspiralen är till dags dato ännu inte bruten.
Något av det mest bisarra i denna kriminella subkultur är rapmusiken och det genomslag denna fått hos allmänheten i stort i Sverige, och främst då i kultureliten i Stockholm.
Gangsterrap finns sedan tidigare i USA och några av de gängkriminella i Rinkeby har lyckats etablera sig som rapmusiker. Den mest kända av dem är Yasin som för närvarande sitter häktad som misstänkt för människorov.
Yasins mest streamade låt på Spotify heter ”Ge upp igen” och är en samproduktion med popartisten Miriam Bryant. Den har 24 miljoner lyssningar. Yasin vann Sveriges Radios pris som årets artist och årets hip-hopare i mars i år.
Undertecknad kan inte yttra sig om den konstnärliga kvaliteten i Yasins musik, men det är inte såsom Sveriges Radio har hävdat att man kan skilja konstverket från människan.
Rapmusiken spelar en stor roll i gängkriget. Sångerna handlar om våldet och vissa texter är skrivna för att håna motståndarna i det andra lägret. Det är en del i krigspropagandan mellan gängen. Utan denna direkta koppling till gängkriget skulle Yasins poesi antagligen stå sig slätt.
Autenticiteten i musiken sitter i den omedelbara kopplingen till verkligheten. Gangsterrappare som inte själva begår brott kallas föraktfullt för ”studiogangsters”. Det är också en konflikt om just detta som ligger bakom den kidnappning som Yasin är misstänkt för att ha varit delaktig i. Rapparen Einár (som till skillnad från övriga har helsvensk bakgrund) har av sina ”kamrater” inte ansetts värdig att vara en riktigt rappare, och skulle därför kidnappas och förnedras.
Att musiksjournalister på olika redaktioner i Stockholm inte förstått att sätta in musiken i sin sociala kontext är häpnadsväckande okunnigt. Bitvis går det inte ens att förstå innehållet om man inte också känner till vad som utspelar sig i gängkriget.
Sociala medier spelar också en mycket stor roll i denna miljö. De kriminella har Instagramkonton där de lägger ut bilder på exempelvis förnedringsaktioner, som inte bara drabbat rapparen Einár utan även en annan framträdande artist, Jaffar Byn.
Till detta kommer Youtubekanaler som rapporterar om konflikten mellan rapmusikerna.
Det finns som Fredrik Kärrholm skriver i sin bok en ”gangsterkultur”. Subkulturer finns i alla samhällen, men den här är kriminell och betydligt större och farligare än exempelvis den som finns i MC-gängen.
Den sociala kontext som orsakat framväxten av gängkriminaliteten är komplex och det finns ingen enskild åtgärd som löser problemet över en natt. Att den stora bakomliggande orsaken är Sveriges invandring är tämligen självklart, men ger inte svaret på vilka sociala mekanismer som är verksamma, och var man ska sätta in åtgärder.
Inom högern säger vi ofta att det behövs strängare straff, fler poliser och mer övervakning. Allt detta behövs, men kommer inte att räcka på långa vägar när. För det är uppenbart att de sociala miljöer som de unga killarna växer upp i kommer att fostra nya generationer gängkriminella om saker får fortgå som de har gjort hittills.
Rättsväsendet kan exempelvis inte göra något åt trångboddheten. Lasse Wierup konstaterar i sin bok att det i alla bostadsområden, även välmående, finns problematiska individer som lockas av brottslighet. Men i Spångas villaförorter någon kilometer bort är de inte ute på gatorna. De träffar inte varandra och kan inte bilda gäng. I Rinkeby är ungdomarna inte hemma i sina lägenheter för där måste de trängas med sina syskon.
En fråga som både Wierup och Kärrholm lyfter är därför om man möjligen skulle avveckla Rinkeby, Tensta och andra förorter i sin nuvarande form. För varför ska vi samla alla sociala problem på samma ställe? I Wierups bok kan man läsa om att dessa förtorter aldrig var trivsamma ens från början. Segregationen i dessa områden började samma dag som de stod färdigbyggda.
Inte heller de vanliga vänsteridéerna hjälper. Vänstern vill alltid förklara allt med ökade klyftor i samhället och/eller rasitiska strukturer. Men vad som framkommer tydligt i författarnas beskrivningar av de individer som blir kriminella är att de ofta har en neuropsykiatrisk störning.
Efrersom dessa personer vandrat ut och in i socialtjänst och domstolar hela sin uppväxt är de utredda på längden och tvären. De är redan vid tidig ålder identifierade som problematiska. Men gång efter annan konstaterar socialtjänsten att alla möjligheter att få den unge att bättra sig är uttömda.
De killar som hamnar i gängen väljer den kriminella livsstilen av fri vilja. De vill inte bli behandlade och utan motivation finns ingen möjlighet att ungdomsvården ska ha effekt. De vill bli gangsters och är gamla nog för att göra så som de vill.
Man kan såklart ifrågasätta om en 16-åring har en fri vilja eller inte, för det verkar inte finnas en förmåga hos dem att planera framåt mer än till nästa dag, och de lever i en bubbla med sjuka värderingar som de tycks tro vara den riktiga världen. Men vi har inga omskolningsläger i vårt land, så det är högst oklart vad man faktiskt kan göra för att få killarna på rätt spår.
En möjlighet som Kärrholm diskuterar i sin bok är om inlåsning för deras eget bästa skulle vara ett alternativ. Om en 16-åring får sitta minst 10 år i fängelse för mord istället för som nu, fyra år på ungdomshem, kommer hans hjärna att ha hunnit utvecklas.
Samtidigt påpekar Kärrholm att straffrätten är utformad så att vi inte låser in folk för brott som de skulle kunna begå utan bara för brott som de har begått. Vi har inte en rättstradition där vi låser in folk som är farliga allmänt sett.
Att det svenska samhället behöver vara betydligt mer kreativt än nu för att komma tillrätta med gängkriminaliteten är uppenbart, och vi har inte heller försökt med allt än. Exempelvis konstaterar Wierup i sin bok att Minneapolis och Toronto nyligen haft liknande problem med gäng sprungna ur den somaliska invandrargruppen. I Rinkeby består de två rivaliserande gängen på samma sätt av unga killar från somaliska familjer, även om de är uppväxta i Sverige. Här finns uppenbarligen något att lära givet att det svenska samhället törs säga att det är den somaliska gruppen som behöver hjälp, vilket i dagens debattklimat tyvärr inte kommer att vara så lätt.
Slutligen vill jag rikta en uppmaning till det etniskt svenska samhället att bry sig mer om den här problematiken. Vi som bor i städade medelklassområden behöver inte konfronteras med gängkriminaliteten. Den lever sitt eget liv i miljonprogrammets enklaver. Men är det så vi vill att Sverige ska utvecklas? Nej, det är inte rimligt. Vi behöver ett nytt socialt program för dessa bostadsområden, som omfattar det mesta från bostäder och familjepolitik till lag och ordning. I annat fall kommer ännu fler unga män att dö. Det är den tragiska sanningen.
