(Införd i Föreningen Heimdals tidning, oklart datum.)

I början av juli detta år diskuterade Orkneyöarnas råd att möjligen utträda ur Förenade kungadömet för att istället ansluta sig till Norge. Orkneyöarna var under den norska kronan ända fram till 1472 då öarna avträddes till Skottland eftersom kung Kristian I inte kunde erlägga hemgiften för sin dotter som giftes bort med kung Jakob III.

Orsaken till debatten är ett missnöje med hur öarna behandlas av regeringen i Skottland. Men som är allmänt känt finns även ett missnöje i Skottland med hur Förenade kungadömets regering i London behandlar Skottland.

Den skotska självständighetsrörelsen är stark och även om folkomröstningen 2014 landade i ett tydligt beslut om att vara kvar i kungadömet skedde den innan Storbritannien som helhet folkomröstade om medlemskapet i EU. Majoriteten av skottarna röstade mot ett utträde ur unionen. Självständighetsrörelsen fick i och med det ny näring.

Personligen har jag svårt att ta ställning till om Skottland bör vara ett eget land eller inte. Förenade kungadömet kom till ganska sent. Först 1707 slogs de två rikena ihop till ett. De hade då redan samma monark men hade ändå varit självständiga riken.

Med tanke på att Skottland existerat som ett enat rike sedan början av 1000-talet har det alltså varit ett eget land längre än vad det har varit en del av Förenade kungadömet. Det är således inte alls orimligt att Skottland ska bryta sig loss. Att man slog samman de två rikena var för att bli av med risken att Frankrike och Skottland skulle bilda en militärallians mot England. Den risken är sedan länge avvärjd.

Men under den tid som har gått sedan sammanslagningen har de två nationerna ändå smält samman till vad som kanske inte är en gemensam nation, men åtminstone en nationalstat. Och jag är mycket förtjust i nationalstaten som politisk institution. Nationalstaten har en mycket stark legitimitet i folks ögon. En politisk institution som utövar makt måste uppfattas som legitim av dem som är föremål för maktutövningen. Att den är demokratisk och lagstyrd räcker inte även om detta i sig är väsentligt för legitimiteten.

Vad som ska utgöra själva staten, vilket territorium den ska omfatta och vilka människor som ska vara medborgare i den, finns det oftast inget bra svar på annat än att det som vuxit fram historiskt får fortsätta att gälla.

Inom demokratiteorin är detta känt som ett olösligt problem. I en demokrati ska folket fatta de viktigaste politiska besluten, men vilka är folket? Finns inte enighet om det inom staten brukar det inte gå att tillskapa någon demokrati även om viljan finns. Människorna uppfattar inte staten som legitim om inte frågan om vilka som är folket har fått ett svar.

Nationalstaten övertrumfar även oftast lokala regeringar när det gäller rätten att utöva makt. I Sverige är det utan tvekan staten som ses som den yttersta auktoriteten. Blir det konflikt mellan kommunerna och staten förväntar sig medborgarna att det är staten som har sista ordet.

Det är av samma skäl om Europaparlamentet aldrig kan få samma auktoritet som de nationella parlamenten. Folk vill att den yttersta makten ska ligga hos nationalstaterna.

Nationalstaten som den främsta legitima utövaren av makt har gjort att människor organiserat sina liv i övrigt med nationalstaten som ram. Det är inte bara så att det saknas gränsposteringar mellan Skottland och England. Språket är detsamma och man studerar, arbetar, bildar familj kors och tvärs med Förenade kungadömet som bas, inte Skottland eller England.

Detta har i sin tur även gjort att London inte bara är Englands ekonomiska och kulturella huvudstad utan även Skottlands, vilket givetvis gäller även för Wales och Nordirland. Precis som i de flesta andra länder är de stora städerna de främsta tillväxtmotorerna. Här samlas talangerna. Hit förläggs huvudkontoren. Här finns de viktigaste medierna, de bästa teatrarna och de bästa symfoniorkestrarna och så vidare.

Detta gör att framstående skottar på ett eller annat sätt hamnar i London, eller åtminstone är verksamma där under en stor del av sin karriär, trots att de i själ och hjärta är skottar och inte engelsmän.

För Skottland är detta inte heller någon nackdel ekonomiskt eftersom de har direktaccess till en av världens viktigaste handelsstäder. Sverige har inte samma smidiga koppling till något av Europas främsta ekonomiska centrum. Vi klarar oss bra, men visst hade det varit en fördel om Frankfurt kunde nås med bil? London är en ekonomisk motor även för Skottland.

När jag på detta sätt summerar värdet av nationalstaten som institution kan man få intrycket att jag skulle plädera för fortsatt brittisk enighet. Men nej, jag kan som sagt inte bestämma mig, för i en nationalstat måste det också alltid finnas en känsla av samhörighet. Den uppstår inte som ett resultat av att man lägger samman praktiska fördelar av att vara i en union med varandra. Den nationella samhörigheten beror på helt andra faktorer där det historiska ursprunget är den viktigaste (om än inte den enda).

Det är istället för Sveriges skull som jag finner det intressant att diskutera Förenade kungadömet. Vi är lyckligt lottade i vårt land eftersom vår nation och vår nationalstat är en och samma. Vi slits inte mellan vår nationella identitet och vår uppfattning om vilken politisk institution det är som vi ser som den yttersta auktoriteten. Det gör att vår nationalstat både har alla de positiva effekter en nationalstat har men också den samhörighetskänsla som en gemensam nationell identitet skapar.

Det är först när man blickar ut över världen och ser hur även demokratiska länder som Spanien och Belgien kämpar med sin nationella sammanhållning som man kan förstå att Sverige sitter på en guldklimp.

För Sverige blir därför utmaningen de närmsta decennierna att se till att de många invandrarna som kommit till vår land blir en del av svenska folket, av just nationen. De människor som befolkar en nationalstat tjänar på att ha en gemensam identitet som skapar en samhörighetskänsla. Denna är inte nödvändigtvis beroende av vilket etniskt ursprung var och en har utan är en fråga om vilket kollektiv man själv säger sig vilja tillhöra.

Vad gäller Orkneyöarna låter det emellertid alltför osannolikt att ett byte av statsöverhuvud från kung Karl till kung Harald skulle lösa några problem. Det var ändå mer än fem sekel sedan öarna bytte ägare.