Etikettarkiv: sjukvård

Norrköpings-Tidningar

Ge sjuksköterskorna chansen att vara just det

NT 2024-06-10

Vad handlar sjuksköterskestrejken om? Jag tror mig ha svaret, även om jag är inte säker på att vare sig Vårdförbundet eller regionerna håller med mig. Men jag var regionråd under sex år i Region Uppsala och det gick knappt en dag utan att man rev sig i håret för att försöka komma på vad problemet med sjuksköterskebristen var. Jag grävde därför i frågan så djupt jag kunde och till sist tyckte jag att jag ändå hittade ett svar.

Min bild av situationen är att det normala arbetspasset för en sjuksköterska inne på en vårdavdelning på ett större sjukhus är för tungt. Kamelen kan bara en viss mängd last. Det sista halmstråt knäcker ryggen på henne.

Lösningen är därför varken att höja löner eller korta arbetsveckan. Inte heller att nyanställa. För Sverige har i internationell jämförelse inte färre sjuksköterskor per invånare än andra länder, och vi lägger inte heller mindre resurser på sjukvård.

Istället är det som behövs en insikt i att en sjuksköterska inte kan göra vad som helst under en arbetsdag utan bara ska göra det som en sjuksköterska ska göra. Inget annat. Sjuksköterskor är inte heller en oändlig resurs. Man kan inte slita ut dem och sedan tro att man kan åka till Biltema och köpa nya. Utan det är en begränsad resurs som man måste hushålla med strategiskt. 

Att tänka på detta sätt är inte främmande i tillverkningsindustrin där ingenjörer räknar på varje produktionsmoment för att optimera resursanvändningen. Den ingenjör som läser vad jag skriver nu känner igen sig.

Det är dock långt ifrån så svensk sjukvård fungerar. En sjuksköterska på en vårdavdelning är en allt i allo, fixaren som förutom sina sysslor som just sjuksköterska även ska göra allt annat som dyker upp. Om det exempelvis saknas materiel eller medicin på en avdelning så är det sjuksköterskans ansvar att se till att prylarna är på plats. Vissa sjuksköterskor använder därför sin tid åt att hämta utrustning. Blir det trassel mellan sjukhuset och kommunen om vem som har ansvar för när en patient ska skickas hem är det sjuksköterskan som får lösa det. Sjuksköterskan sköter patienternas vårdplanering, bemanning, handledning av nya sjuksköterskor och tusen andra saker som dyker upp.

När hon inte orkar mer och går ner arbetstid, eller säger upp sig, bryr sig inte arbetsgivaren, för denne är övertygad som att det ändå står hundra nya sjuksköterskor utanför dörren och väntar på att få jobba. Och när det visar sig att det inte är så, att ingen svarar på platsannonserna, blir arbetsgivaren arg och börjar tala om att det är för lite tåga i sjukssköterskorna nuförtiden. Dessutom har de för generösa ersättningar för arbete på kvällar och helger!

Varför har det blivit på detta sätt? Den bakomliggande orsaken är vårdens utveckling där vårdtyngden hos inneliggande patienter har ökat. En sjuksköterska ska under ett arbetspass på en vårdavdelning kunna hantera kanske sex patienter. Längre tillbaka fungerade detta väl eftersom åtminstone tre av patienterna var relativt friska. De låg inne bara för stunden, klarade av att sköta sig själva. 

Den medicinska utvecklingen strävar emellertid mot att inte behöva lägga in patienter. Förr lades en patient som skulle operera ett knä in över natten men idag behövs inte det. Han skickas hem samma dag. Istället har sängarna inne på sjukhusen fyllts av patienter som alla är svårt sjuka. Det rör sig ofta om gamla människor som har fyra eller fem diagnoser samtidigt: bruten höftled, hjärtsvikt, diabetes och senildemens.

Ökad vårdtygnd i kombination med föråldrade arbetssätt där sjukhusen tror att sjuksköterskan är en oändlig resurs som man aldrig behöver hushålla med är således vad jag menar är huvudorsaken. Och jag är lite glad över att strejken har brutit ut. Det behövdes en urladdning. Nu kanske vi kan få en seriös diskussion om hur en sjuksköterskas arbetsdag faktiskt ser ut.

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det en sjukvårdskris?

NWT 2024-04-20

Med den så kallade vårändringsbudgeten, som regeringen presenterade i måndags, tillförs regionerna ytterligare sex miljarder kronor för innevarande budgetår. Oppositionen förklarade i samma stund att detta var på tok för lite och att sjukvården har hamnat i en kris. Man talar om ”sjukvårdskrisen” som om det vore ett självklart begrepp.

Så hur är det? Är sjukvården i kris?

På den frågan skulle jag svara nej om det handlar om det ekonomiska läget just nu under 2024. Men ja om vi talar om sjukvården i stort, åtminstone de senaste 20 åren, och kanske ännu längre tillbaka än så. Finns det en kris är den kronisk.

Att regionerna har ont om pengar i år beror på inflationschocken och det inflationssäkrade pensionsavtal som regionerna har tecknat. Denna kostnadspuckel är vi snart förbi.

Värre är det med de riktiga problemen: väntetider, rekrytering, utsliten personal och återkommande jätteunderskott hos de stora universitetssjukhusen. Jag har började min karriär som landstings-/regionpolitiker 2006 och problembilden var densamma då som nu.

När man efter ett tag verkligen har kämpat för att få ner väntetiderna och lyckas med nyrekryteringen och ser att ingenting egentligen förändras börjar man fundera. Det verkar som att något är fel i grunden. Det verkar finnas ett systemfel, ett designfel, ett fel som aldrig försvinner. Vad?

Till sist trillade polletten ned. Det tog ett tag men nu när ögonen har öppnats på mig kan jag inte se något annat.

Svaret på varför svensk sjukvård är fast i ett ständigt krisläge heter planekonomi. Svensk sjukvård är organiserad efter samma princip som Sovjetunionen.

Enkelt uttryckt fungerar det så här: Sjukvården får varje år ett fast anslag av finansiären, regionfullmäktige. För dessa pengar producerar man sjukvård tills pengarna är slut. Om det sedan kommer ytterligare en patient som behöver vård ställer man henne i kö.

Man tar sig inte an henne för om man gör det kommer man att dra över sin budget. Det blir röda siffror i bokföringen.

Politikerna i sin tur är också i första hand intresserade av att verksamheterna håller sin budget. Varje månad får de en resultatrapport och det första de granskar är siffrorna på sista raden.

Kötiderna får inte samma uppmärksamhet. Det får inte heller kvalitetsmått som förekomst av överbeläggningar eller liggsår. Budgetdisciplin är A och O, början och slutet på allt.

Det blir därför fullt rationellt för verksamheterna att säga nej till nya patienter. Varje patient är ju en kostnad. Varje patient är ett hot mot budgetdisciplinen.

Sjukvården blir som ett företag som inte vill ha kunder.

På en fri marknad med konkurrerande företag fungerar det tvärtom. Där slåss man istället om kunderna. Står det plötsligt en ny kund utanför dörren tar man sig an den. Kunden är inte en kostnad utan en intäkt.

Att det verkligen fungerar på detta sätt är jag själv vittne till. Jag var under sex år regionråd i Region Uppsala och har tjänstgjort i såväl majoritet som i opposition. Jag har både själv medverkat till beslut som jag vet leder till längre kötider och sett andra göra det. Och jag har sett hur olika delar av sjukvården försöker skyffla över patienter på varandra eftersom de inte vill sitta med kostnaden för dem.

Det är denna perversa logik, där sjukvården försöker undvika att ta hand om patienter, som förtjänar att kallas sovjetisk planekonomi.

Hur tar vi oss härifrån? Denna fråga har jag såklart också funderat mycket över, men det svenska systemet för styrning av sjukvård är inte det enda. Välfungerande sjukvård finns även i Tyskland och Nederländerna. Där finansieras vården genom obligatoriska sjukvårdsförsäkringar.

Den tyska och nederländska sjukvården är inte sämre än den svenska på något vis och på samma sätt som i Sverige finansieras den solidariskt genom skatten. Den med små medel behöver inte betala mer än den som är rik.

Här finns nu inte utrymme att förklara fördelarna med en försäkringsfinansierad sjukvård. Om detta får jag återkomma i en annan krönika. Det finns i alla fall en värld utanför Sverige som man kan lära sig av. Vi är inte tvungna att för alltid ha kris i sjukvården. Vi är inte dömda att leva i en planekonomi om vi inte vill.

Norrköpings-Tidningar

Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård

NT 2023-02-13

Hur länge har Sverige brottats med långa väntetider i sjukvården? Två år? Tre? Tio? Tjugo?

Själv vet jag inte. Jag kan nämligen inte minnas att det någonsin varit korta kötider. Samtidigt lovar politiker på såväl riks- som regionnivå kraftfulla åtgärder, och gör så i varje nytt val. Varför händer ingenting?

När aldrig någonting händer tror jag att det är dags att börja ställa de stora frågorna. Kan det vara så att det svenska sjukvårdssystemet är feldesignat redan från början? Kan det vara så att själva grundförutsättningarna är fel? Hur skulle ett alternativt system se ut?

Det svenska systemet bygger på att regionerna tar ut skatt och sedan producerar den mängd sjukvård som man bedömer att invånarna är i behov av. Patienterna betalar inget ur egen ficka, annat än en låg patientavgift. När pengarna är slut ställs patienter i kö.

Kön arbetas inte bort eftersom ansvariga chefer inte utvärderas efter hur många patienter de har tagit hand om utan hur väl de har hållit sin budget. När pengarna är slut noteras ju kostnaden för varje extra patient med röda siffror. Varje extra patient blir ett minus.

Om sjukvården istället var en fri marknad med leverantörer och kunder skulle det omvända ske. På en marknad är en patient en kund och ett företag som väljer att ställa sina kunder i kö istället för att hjälpa dem går under. Det är därför som det är ovanligt med köer på fria marknader. Den extra kunden (patienten) ses som ett plus, inte som ett minus. 

Men nu vill vi inte att sjukvård ska köpas och säljas på en vanlig marknad. Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård. Alla kan drabbas av sjukdom och behandlingarna kan vara mycket dyra. Finns det ett sätt att balansera detta rättvisekrav med ett system som gör att patienter inte ses som en besvärande kostnad?

Ja, det gör det i länder som Nederländerna, Schweiz eller Tyskland. I dessa länder är alla tvungna att köpa en sjukvårdsförsäkring. Har man inte råd att betala försäkringspremien själv täcker staten kostnaden. Därefter är det försäkringsbolaget som köper vård för patientens räkning. 

I och med det skapas en marknad där utförarna av sjukvården tillåts tjäna pengar på patienterna som om de vore kunder. Varje extra patient som man tar sig an blir en vinst.

Systemet försöker på så vis utnyttja marknadens vinstjakt utan att låta den fattige hamna efter. Ingen betalar ur egen ficka eftersom kostnaden täcks av försäkringsbolagen och försäkringspremien av statskassan. 

Det svenska systemet är istället lika dumt som den sovjetiska planekonomin. I Sovjetunionen fastställde politikerna hur mycket bröd som skulle bakas. Statliga bagerier fick en budget att baka för. När pengarna var slut, var också brödet slut. Priset i butikerna var reglerat och lågt satt. Ingen fattig skulle behöva vara utan bröd. Vad tror ni blev följden? Ständiga brödköer. 

Jag tror därför att det är hög tid för Sverige att påbörja en diskussion om hur vi ska kunna gå över till ett försäkringsbaserat systemet för sjukvården istället för nuvarande planekonomi. De europeiska länder som har obligatoriska sjukvårdsförsäkringar har lika bra sjukvård som vi, men OECD som har räknat på saken, kan konstatera att köerna är kortare i dem.

Det är inte heller en fråga om höger- eller vänsterpolitik. De europeiska välfärdssystemen finansieras solidariskt via skatten. Det är förmodligen bara ett smartare system.