Etikettarkiv: Taiwan

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vad avgör egentligen när man ska erkänna en stat?

NT 2025-09-29

I veckan som gick valde ett flertal länder att erkänna Palestina som stat. Rätt eller fel? Ja, det är faktiskt inte så enkelt att svara på den frågan som många tror, att om man vill att det ska finas en palestinska stat så kan man bara säga det. För om det inte finns någon statsmakt, inga myndigheter, inga domstolar, ingen armé, är det då en stat?

På samma sätt är det inte helt enkelt att vägra erkänna en stat som faktiskt finns, som verkligen har myndigheter, domstolar, ett parlament, en egen armé och så vidare.

Ändå gör vissa länder så att de både erkänner och inte erkänner stater bara för att de vill eller inte vill att de ska finnas.

Sverige erkände Kosovo som en egen stat 2008. Det var då i praktiken ett protektorat skött av FN och Nato, men vi ville att det skulle vara en egen stat skild från Serbien.

Taiwan är exemplet på det motsatta. Allt finns för att erkänna Taiwan som en egen stat skild från stora Kina. Men det har Sverige inte gjort, och inte ens Taiwan självt har velat utropa sig som en självständigt.

Så vad gäller egentligen? Finns det inte ett regelverk? Jo, men det är flytande. Inom folkrätten har Montevideo-konventionen från 1933 fått utgöra normen. Sverige är inte part i den konventionen som vid dess tillkomst endast rörde förhållandena på de amerikanska kontinenterna, men sedvanerättsligt har den fått bestämma definitionen på vad en självständig stat är. En stat har 1) en definierad befolkning, 2) ett definierat territorium, 3) en regering samt 4) kan ingå juridiskt bindande avtal med andra stater.

Detta kan sägas vara minimidefinitionen av vad som de facto utgör en stat. Notera att definitionen inte kräver att folket i staten ska vara av samma etniska grupp, tala samma språk eller ha samma religion. Vad som utgör en folkgrupp är en helt annan fråga än vad som utgör en stat. Stater kan ju vara mångetniska.

Definitionen säger inte heller någonting om vilka stater som är goda eller onda, eller om de är demokratiska eller odemokratiska. Inte heller om de uppkommit på ett fredligt sätt eller genom krig.

Längre tillbaka var det brukligt att bara erkänna stater som uppfyllde dessa kriterier. Några moraliska aspekter på om staterna borde få finnas eller inte gjordes inte.

Men under senare decennier har vi alltmer gått mot att vilja erkänna stater för att vi vill att de ska finnas. Det var därför som Stefan Löfvens regering erkände Palestina 2014.

Är då Palestina en stat eller inte? Enligt den gamla skolan är det inte så. Det går visserligen att definiera inom vilket territorium palestinierna bor: Västbanken och Gaza, men det finns ingen fungerande regering och Palestinska myndigheten har ingen rättshandlingsförmåga. Palestinierna kontrollerar inte heller sitt territorium. Västbanken är alltjämt ett av Israel ockuperat territorium och på engelska talar man därför om OPT, the Occupied Palestinian Territories. Gazas status är ännu mer oklart eftersom Israel menar att man avslutade ockupationen redan 2005, och strax därefter förvandlades ju detta område till en islamitisk diktatur under Hamas.

Frågan om vad som är en stat ska alltså inte blandas samman med vad som bör vara en stat. Är och bör är två skilda saker även om människor ofta kan har svårt att skilja dem åt. Det är fullt rimligt att tycka att Palestina bör vara en stat, om det är så att man vill se en tvåstatslösning, men samtidigt tycka att det är fel att erkänna stater som inte har någon statsmakt.

Själv tillhör jag den gamla skolan. Men det verkar som att jag tillhör ett utdöende släkte.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Taiwan är vår tids svar på det fria Västberlin

NT 2023-08-28

Minns ni Västberlin? Staden som låg som en ö av frihet mitt i det kommunistiska Östeuropa.

Det nya Västberlin heter Taiwan, också detta en ö av frihet precis intill den totalitära Folkrepubliken Kina.

Jag ska villigt erkänna att mitt intresse för Taiwan tidigare var ganska lågt. Detta har för min del vänts till motsatsen. Det är i Taiwansundet gränsen mellan förtryck och frihet går, gränsen mellan diktatur och demokrati, ont och gott. Att Taiwan överlever som demokrati är avgörande för om vi i också ska kunna fortsätta att leva i frihet. 

Kanske delar jag denna något nymornade insikt med andra? I så fall är det dags för oss att engagera oss för detta land.

Det är kriget i Ukraina som har gjort att Taiwan hamnat i fokus. Allt fler tycks förstå att om Ryssland vinner kriget kommer även Kina att vilja utmana världsordningen. Kina gör anspråk på Taiwan på ungefär samma sätt som Ryssland gör anspråk på Ukraina. Faller Ukraina kan därför även Taiwan falla, och ett land med 24 miljoner invånare plötsligt tvångsanslutas till den kinesiska diktaturen. Kampen om Taiwan är på detta sätt en repris av kampen om Västberlin.

Nu ligger Taiwan väldigt långt bort, tänker ni. För Sverige är det ju Ryssland som är det stora problemet. 

Visst är det så, men världen har genom globaliseringen blivit mindre. Det finns inget fjärran östern längre. Om den kinesiska diktaturen ska få fritt spelrum att attackera mindre grannar utan att vi bryr oss kommer världen förr eller senare att dras in i ett globalt krig. Det finns ingenstans där Sverige kan dra sig undan och inte vara en del av världen. 

Vad kan Sverige göra för att stödja Taiwan? När denna text skrivs befinner jag mig på en studieresa med riksdagens vänskapsförening för Taiwan. Resan är till för att vi ska lära oss mer om landet generellt sett och knyta kontakter.

Ett stående tema i alla samtal, och då menar jag verkligen alla samtal, som vi har haft med folkvalda och myndighetspersoner har handlat om hotet från Kina. Nästan all politik kretsar omkring hur Taiwan ska förhålla sig till Folkrepubliken och hur man ska skydda sig mot ett eventuellt angrepp.

Kina är ett av världens mest folkrika länder med en av världens största arméer. Landets leds av en diktator, Xi Jinping, som lyckats koncentrera all makt i sina egna händer. Vad händer den dagen han vaknar upp och får en knäpp, precis som Putin, och får för sig att starta en invasion?

Det vore förvisso oklokt för Kina att invadera Taiwan eftersom länderna är stora handelspartners till varandra. Taiwan har som ny industrination lyckats specialisera sig på halvledare och halvledarna monteras i datorer och telefoner i Kina. Om detta handelsutbyte försvinner på grund av ett krig saboteras båda ländernas ekonomier samtidigt.

Men vi vet från invasionen av Ukraina att det inte finns någon garanti för att diktatorer fattar rationella beslut! Man kan inte lita på att Kina agerar i sitt eget intresse. Kina kan precis som Ryssland har gjort ställa till med ett krig av ren dumhet. Att taiwaneserna tänker på hotet från Kina dag och natt är därför inte att förundras över.

I våra samtal med taiwanesiska företrädare har vi kommit att tala om allt möjligt: hur de diplomatiska relationerna kan utvecklas, hur Taiwan ska kunna bli mindre beroende av Kina i sin handel, hur Sverige kan lära av Taiwan när det gäller cybersäkerhet och informationskrigföring, om nya affärsmöjligheter för svenska och taiwanesiska företag. 

Den känsla jag har när jag nu inom några timmar ska flyga hem igen är att vi bara står i början av ett närmare samarbete mellan våra länder. Väldigt mycket mer både kan och behöver göras.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ska svensk trupp försvara Taiwan?

NWT 2023-05-20

Bör Sverige vara berett att skicka trupp till Taiwans försvar?

Jag tror det är ytterst få som har ställt sig den frågan i Sverige, men allt fler gör det.

Jag har nyligen varit på den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn, som kan sägas vara Nordeuropas främsta säkerhetspolitiska konferens. Den samlar experter från hela världen, men särskilt dem med intresse för försvaret av Nordeuropa.

Det är estniska staten som står bakom konferensen och skälet här till är ej svårt att förstå. Esterna vet att de hade blivit uppätna till frukost av den aggressiva regimen i Moskva om det inte hade varit för att man har skaffat sig många vänner i väst.

Konferensens huvudtema var självklart kriget i Ukraina, men något som alla talade om både på scen och i fikapauserna var situationen borta i Stilla havet. 

Under det år som har gått med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har de flesta återigen kunnat konstatera att det är USA som är ledaren för försvaret av Europa. Och USA är även ledaren för försvaret av demokratierna på andra sidan jordklotet. Det finns ingen motsvarighet till Nato för Stilla havet, men demokratierna, USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland, Australien och Taiwan, håller ihop.

Om då USA behöver hjälp med att förstärka försvaret av Taiwan är det måhända rimligt att vi hjälper till för vi vill ju att USA ska hjälpa oss i Europa.

Jag förstår om många tycker att denna slutsats känns främmande. För Sverige har genom sin 200-åriga alliansfrihet mest fokuserat på sig självt. Vår säkerhetspolitik har varit att undvika krig genom att inte ha med andra länder att göra. Men nu ska vi göra tvärtom, vara med i världens största försvarsallians, där vi förväntas engagera oss i vad som inte bara är bäst för oss utan för alla.

De flesta säkerhetspolitiska bedömare räknar med att Kina kommer att ersätta Ryssland som den främste utmanaren av den internationella rättsordningen. Ryssland kommer att förtvina långsamt på grund av det misslyckade kriget i Ukraina. Landet kommer att vara kvar som kärnvapenmakt, men kommer knappast tillbaka som global spelare igen.

Kina kontrolleras alltjämt av kinesiska kommunistpartiet och sedan länge är det fria Taiwan en nagel i ögat på regimen i Peking. Det finns bara ”ett Kina” säger man och vi kan utgå ifrån att Folkrepubliken för länge sedan hade försökt sig på att erövra ön om det inte hade varit för närvaron av amerikanska flottan.

Nästa stora globala dragkamp kommer därför att stå i Stilla havet. Ett nytt kallt krig kan vara under uppsegling och USA kommer att behöva vara mer engagerat i den konflikten än försvaret av Europa.

Varför kan då inte vi i Europa ansvara för vårt eget försvar? Det är det många som frågar sig, men det är för att vi alltjämt är för splittrade. 

EU kan sägas ledas av Tyskland med Frankrike som främsta partner, men bara när det gäller ekonomi och handel. De europeiska stater som levde under det sovjetiska oket har alltid vetat att det är USA med sina styrkor och kärnvapen som utgör den yttersta garantin för friheten. De baltiska staterna, Polen, Tjeckien med flera följer USA, men inte Tyskland eller Frankrike. 

Häromveckan var franske presidenten Emmanuel Macron på besök i Kina. På väg hem lyckades han i en tidningsintervju förklara att han tyckte att det var på tiden att Europa självt tog ledningen för sitt försvar utan USA:s hjälp. Vad menade han med det! undrade många. Ska han själv och Frankrike leda försvaret? Aldrig i livet!

Storbritannien är det enda europeiska land som skulle kunna ta på sig en sådan ledarroll. Storbritannien var ju ledande västeuropeiska land i kampen mot Nazityskland.

Jag tror därför att många länder mycket väl skulle kunna tänka sig att följa Storbritannien i händelse av skarp militär konflikt, det vill säga brinnande krig. Men de flesta internationella maktkamper utkämpas på den politiska arenan. Här är EU det forum i vilket majoriteten av Europas länder samlas för att skapa sin gemensamma utrikespolitik. Storbritannien har olyckligtvis utträtt ur EU och har därför inte längre tillträde till de rum där dessa beslut fattas.

Till sist blir det bara USA kvar som kan leda försvaret av Europa, och hur ställer vi oss den dagen ledaren ber oss hjälpa till i försvaret av Taiwan? Det är något att fundera över när man tar sig en kopp kaffe på lördagförmiddagen.