Efter valet 2026 kommer det att bli en omröstning i riksdagen om vem som ska vara statsminister. Tre knappar finns att trycka på: en grön, en röd och en gul. Ja, nej och avstår. Förslagsställare är talmannen. Om förslaget inte får en majoritet mot sig godtas det. Riksdagen har 349 mandat vilket betyder att den som vill förkasta förslaget måste samla ihop minst 175 mandat.
Att trycka på gul knapp, det vill säga att avstå, blir därmed som att godkänna förslaget även om man inte röstar ja. Det kallas för att man ”tolererar” den föreslagna statsministern. Man älskar honom inte men han accepteras.
Att känna till dessa regler för hur en statsminister väljs är nödvändigt om man vill förstå Liberalernas nya ställningstagande när det gäller vilka partier de kan tänka sig att samarbeta med efter valet.
Liberalernas partistyrelse har nämligen sagt att de varken själva kan tänka sig sitta i en regering tillsammans med SD eller kan tänka sig ”att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna (DN 10/10).”
Tolkar man detta strikt betyder det att Liberalerna kommer att trycka på den röda knappen om den föreslagna statsministerkandidaten presenterar en regering där Sverigedemokrater ingår. Om exempelvis Ulf Kristersson syr ihop en regering bestående av M, SD och KD kommer Liberalerna ändå inte att trycka gult och ”tolerera” en sådan regering, utan det blir tvärt nej.
Ställningstagandet är mycket bekymmersamt för det riskerar nämligen att förstöra allt det arbete som den nuvarande regeringen har lagt ned inom ramen för Tidöavtalet.
Tidöavtalet omfattar ju bara den här mandatperioden och Sverigedemokraterna har sagt att de inte kommer att förlänga avtalet i sin nuvarande form. SD är ju idag regeringssamarbetets största parti och för dem är Tidöavtalet ett provisorium. Det har de varit tydliga med hela tiden.
Att en ny form av samarbete mellan de borgerliga partierna kommer att behöva förhandlas fram efter nästa val är uppenbart, och det vore olyckligt om Tidöavtalets många reformer skulle behöva avbrytas.
För det var ju så att valet 2022 var något av en nystart för Sverige. Det fanns inget Tidösamarbete före valet utan var något som uppstod efteråt på grund av att de fyra partierna hade en samsyn i framför allt tre viktiga frågor: migrationen, gängkriminaliteten och kärnkraften.
Valresultatet var en effekt av att väljarna höll med och inte trodde att Socialdemokraterna med sina stödpartier skulle kunna leverera samma sak.
Under mandatperioden har därför ett mycket stort antal reformer sjösatts på just dessa områden. Emellertid tar det ju tid för ny lagstiftning att få effekt. Polisen har fått nya verktyg för att bekämpa de kriminella gängen, men det lär ta några år innan de är nedkämpade. På liknande vis är det med kärnkraften. Nya lagar finns, och beslut har fattats om hur de nya kärnkraftverken ska finansieras. Men det är en bra bit kvar innan de nya reaktorerna står färdiga. Här får man räkna med minst tio år. För att få Tidöavtalets reformer att verka kommer det alltså att behövas en borgerlig riksdagsmajoritet ytterligare en mandatperiod.
Så eftersom Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och Liberalerna kräver att de inte ska sitta i regeringen är det upplagt för regeringskris om inte Liberalerna antar en mer resonlig hållning.
Det är i slutändan Liberalernas landsmöte som i november ska avgöra hur partiet ska göra med regeringsfrågan. Än så länge är det bara partistyrelsen som har yttrat sig.
Inför detta möte kan därför du som läser denna text som är liberal väljare, eller som har stödröstat på partiet för att hjälpa fram en borgerlig regering, ställa frågor till de som är medlemmar i detta parti.
Gå direkt till kärnan och fråga dem om hur de vill göra med alla de reformer som Tidösamarbetet har påbörjat. Ska de avbrytas eller inte? Vi vet ju att Socialdemokraterna är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna styra. Är det detta gäng Liberalerna ska släppa fram istället? Och hur kommer L att förvalta sina stödröster, från väljare som kanske egentligen är moderater men vill att L och M ska samarbeta? Riskerar man att plötsligt få en regeringen med vänsterpartister istället?
Dessa frågor måste en företrädare för Liberalerna kunna svara på. Det finns inga bekväma mellanvarianter. Så hur blir det? Blir det röd knapp för fortsatt borgerligt samarbete?