Att Sverige utsätts för kritik inom den muslimska världen för att våra myndigheter inte ingriper mot demonstranter som bränner Koraner är givetvis ett problem, eftersom det riskerar att skada våra handelsrelationer med dessa länder samt att det kan öka risken för terrorattentat på svensk mark, eller attentat riktade mot svenska ambassader.
Åtgärder behöver därför vidtas för att dämpa kritikstormen, men det bör göras på den internationella arenan och inte genom att inskränka den svenska yttrandefriheten genom att införa hädelselagar.
Det vi upplever nu är inte första gången olika aktörer inom den muslimska världen är upprörda över vad de uppfattar som skamfyllda angrepp på sin religion. 2005 uppstod ett omfattande gräl på grund av karikatyrerna av islams profet Muhammed som publicerades i danska Jyllandsposten. 2007 kom denna händelse att följas upp med kontroversen omkring konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.
Den franska tidningen Charlie Hebdo hade i sin tur också brukat avbilda profeten i olika karikatyrer, vilket inte uppskattades. 2015 utsattes därför tidningen för ett terrorattentat där flera av redaktionens medlemmar mördades.
Frankrike drabbades på nytt av ett terrorattentat 2020 när läraren Samuel Paty mördades på grund av att han i sin undervisning om yttrandefrihet hade visat bilder från Charlie Hebdo.
Men det mest kända av alla fall där det kommit till konflikt mellan västerlandets ideal om yttrandefrihet och vissa muslimers uppfattning om vad som är tillåtet att säga om islam är författaren Salman Rushdie som 1988 publicerade boken Satansverserna, och för detta fick en stående dödsdom utfärdad mot sig av Iran. Efter att ha undkommit döden i mer än tre decennier utsattes Rushdie ändå till sist för ett attentat så sent som förra året i USA. Han överlevde med förlorade synen på ena ögat.
Alla dessa fall är olika till sin karaktär men visar sammantaget hur problemet ser ut. Kontroverser omkring islam uppstår mer eller mindre slumpvis och i olika länder vid olika tillfällen.
Att återinföra hädelselagar i just Sverige löser därför inte problemet. Vi vet inte när och av vilken anledning nästa gräl ska uppstå. Rushide brände ju ingen bok utan skrev en. Jyllands-Posten tänkte sig att karikatyrer av Muhammed skulle vara mer underhållande än kränkande. Läraren Paty ville endast undervisa sina elever om yttrandefrihet. Ingen kunde förutsäga att just dessa fall skulle anses som kontroversiella. En hädelselag kommer därför inte att kunna fånga in de händelser som anses som kränkande mot islam.
Det bör också påpekas att en hädelselag förmodligen inte heller kommer att kunna implementeras av polisen på ett effektivt sätt.
Ett talande exempel är de fredsdemonstranter i Ryssland som framträdde med tomma plakat. Plakaten sakndade text eftersom det är förbjudet att kritisera ryska armén. Ändå greps demonstranterna av polisen eftersom det tomma budskapet i sig var nog för att alla skulle förstå vad de ville ha sagt. Exemplet visar att kreativiteten ofta är större hos demonstranterna än hos lagstiftaren. Hur en hädelselag än formuleras kommer aktivister att hitta på ett sätt att kringgå den.
Istället för att inskränka den svenska yttrandefriheten bör Sverige agera på den internationella arenan för att få en global diskussion till stånd där vi från demokratiernas sida tydligt förklarar att yttrandefriheten är en omistlig del av vårt samhällsliv. Detta kan Sverige som ett litet land inte göra ensamt, men vi är medlemmar i EU och när medlemsstaterna talar med en röst brukar andra länder vilja lyssna.
Lämpligt är därför att vår regering tillsammans med våra Europaparlamentariker lyfter frågan i Europeiska rådet och i parlamentet. Vi vet inte i vilket land nästa kontrovers om islam kommer att uppstå, men medlemsstaterna bör kunna värna yttrandefriheten tillsammans bättre än om varje enskilt land som drabbas ska behöva införa hädelselagar.
Stefan Olsson (M), riksdagsledamot för Uppsala län, ledamot av utrikesutskottet