Etikettarkiv: usa

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför är Donald Trump så förtjust i höjda tullar

NT 2025-04-14

Närmast ingen i Sverige förstår någonting av USA:s nya politik med tullar. Så låt oss göra ett försök att förstå. Vi kommer kanske aldrig att förstå fullt ut, men USA kommer att vara en viktig handelspartner alldeles oavsett. Om vi ska kunna ha en dialog med USA måste vi i alla fall försöka.

Efter att ha läst och lyssnat tror jag att man enklast kan beskriva Donald Trumps handelspolitiska världsbild som att det är en form av ideologi, en annan ideologi än den vi tror på i Sverige. Vi är ju principfasta frihandlare. Svensk industri är sedan länge internationaliserad och vi kan inte se någon poäng med tullar över huvud taget. Men Trumps handelsideologi lyder istället ungefär så här:

Frihandel är en god idé om alla följer samma regler och om vinsterna av handeln kommer alla till del. Så har dock utvecklingen inte varit. De förändringar som har skett i världshandeln under de senaste decennierna är att amerikanska tillverkare har flyttat många av sina industrier utomlands där arbetskraften är billigare. Främst till Kina. Detta har visserligen genererat stora vinster för företagen, och givit konsumenterna billiga varor, men följden har blivit att fabriksjobben har försvunnit. Människor som livnär sig på tjänsteproduktion eller olika former av akademiska yrken, som främst finns på öst- och västkusten, har inte märkt av detta.

Annat är det för mindre orter på landet. Det har gått bra för ”Wall street” men inte för ”Main street”. I nästan varje liten stad i USA finns ett huvudgata, main street, som i likhet med svenska orter som har haft stor utflyttning kan se ganska deppig ut med stängda butiker.

Därtill spelar inte USA:s handelspartners enligt reglerna. Ursprungstanken var att alla skulle vara så ickeprotektionistiska som möjligt, men undan för undan har alla fuskat mer och mer. Värst är Kina men EU respekterar inte heller reglerna. 

Detta har försatt USA i en situation där handelsbalansen har varit negativ ända sedan 1970-talet. USA köper mer från utlandet än vad utlandet köper av USA. Och många leveranskedjor med komponenter som är livsviktiga för amerikansk försörjning har blivit beroende av andra länder, och ibland länder vars regimer inte är pålitliga. 

Den stora amerikanska importen har gjort att USA därmed hamnat i en beroendeställning till producenter i Kina, vilket ur beredskapssynpunkt inte är hållbart.

Viktigast av allt är därför att få tillbaka fabrikerna till USA. Tullarna i sig är inte målet. Tanken är att de gradvis ska försvinna genom att varorna produceras inom USA. Orter med arbetslöshet ska därigenom återigen kunna blomstra.

Vi i Sverige tror som sagt inte på denna ideologi. Vi pratar aldrig om den svenska handelsbalansen. Också vår tillverkningsindustri har flyttat utomlands i stor utsträckning. Kläder och brödrostar tillverkas i Bangladesh eller Kina, men vi är inte lika oroliga över det.

Men finns det någon punkt där vi ändå kan gå USA till mötes? För skilda ideologier till trots måste vi ändå kunna prata med varandra. 

Exempel på sådana punkter skulle kunna vara att vi enas om att handeln mellan USA och EU ska vara kliniskt fri från tullar och dolda handelshinder i form av omotiverade miljö- och hälsoregler. Vår handelsrelation har inte sett ut så. Båda sidor har diverse tullar mot varandra och båda fuskar med dolda handelshinder.

Vi borde också kunna erkänna att USA har en poäng i att ingen av oss bör vara beroende av Kina för produktion av essentiella varor. Exempelvis har Kina specialiserat sig på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Kanske vi kan samarbeta om att utvinna det själva? Att kräva att Kina slutar med sina hejdlösa statssubventioner av exempelvis elbilstillverkningen är också något vi borde kunna enas om.

Med detta sagt tror jag dock att vi nog aldrig kommer att enas om själva ideologin. Trump verkar vilja återskapa ett fabrikssamhälle som inte har funnits på mer än 50 år. Det är nog ett projekt som det blir svårt att hjälpa honom med även om vi ska försöka få handeln över Atlanten att ske så smidigt som möjligt.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Framtidens Nato i Europa

NWT 2025-03-22

Europa kan i dagsläget inte försvaras utan USA:s hjälp. Den säkerhetsgaranti som Ukraina behöver för att säkerställa att Ryssland inte anfaller igen kan Europa inte heller stå för självt.

Så illa är det tyvärr. Jag bara börjat gräva i frågan, och kan därför inte ge ett riktigt bra svar, men det räcker med att man gläntar lite på dörren för att inse hur svårt det här kommer att bli.

En tankesmedja som vågat sig på att fråga vad det skulle krävas av Europa om USA drog sig ur är belgiska Bruegel som samarbetar med Kiel Institue for the World Economy.

Bruegel konstaterar krasst att när det gäller marktrupper skulle en säkerhetsgaranti för Ukraina behöva omfatta 150 000 europeiska soldater, för att vara tillräckligt avskräckande. Det är oklart om Europa kan mönstra en så stor styrka.

Men om det inte är illa nog konstaterar man därtill att om Ryssland anfaller ett Natoland, och USA inte finns till hands, skulle det behövas 300 000 soldater, utöver vad Europa kan mönstra idag.

Så stort är hålet USA lämnar efter sig om man drar sig ur.

Tankesmedjan skriver också om vad som skulle krävas för att mota tillbaka ett ryskt anfall i Baltikum, och exemplifierar med USA:s tredje armékår. Det skulle behövas 1 400 stridsvagnar, 2 000 stridsfordon och 700 artilleripjäser. ”Detta är mer stridskraft än vad som för närvarande finns i de franska, tyska, italienska och brittiska markstyrkorna tillsammans.”

Ja, man tappar nästan andan.

Och inte blir det bättre av att veta att även om Europa tog sig samman och skaffade fram 300 000 soldater skulle dessa ändå inte ha samma slagkraft som sina amerikanska kolleger.

USA har en armé. Natos europeiska del består av 29 arméer. Organisatoriskt är den amerikanska armén överlägsen de europeiska.

Natos plan för hur Europa ska försvaras har varit att USA ska leda försvaret och att de europeiska länderna ska hänga på. Sålunda är Natos överbefälhavare i Europa, Supreme Allied Commander Europe, SACEUR, alltid en amerikan.

Vidare har det också alltid ingått i planen att USA ska tillhandahålla det man kallar för ”strategiska stödresurser”. Det rör sig om storskalig transportkapacitet, satellitspaning, GPS och militär underrättelsetjänst med mera.

Europa har delar av detta. Det finns europeisk transportkapacitet och europeiska satelliter men de totala resurserna kan inte jämföras med de amerikanska.

I diskussionerna om vad Europa skulle kunna ställa upp med till skydd för Ukraina har det sagts att det kanske skulle räcka med en styrka på 10 000 man som skulle kunna fungera som ett slags snubbeltråd.

Jag är tveksam till om det verkligen är tillräckligt, för som Bruegel konstaterar, och som de lägger till grund för både sin bedömning att det skulle behövas 150 000 man i Ukraina och 300 000 för att försvara Europa, är en rysk krigsmakt som inte är försvagad av krig, utan som har återhämtat sig.

Tre år med krig i Ukraina har naturligtvis försvagat Ryssland, som ju visade sig inte alls ha en särskilt väl fungerande armé. Men hur kommer det att se ut om några år?

Rysslands förmåga att producera ny krigsmateriel är inte utslagen. Jämför hur de allierade under andra världskriget bombade Tysklands industri för att omöjliggöra återhämtning. Om vi har andra världskriget som utgångspunkt vet vi dessutom att ryssarna inte är evigt inkompetenta utan är bra på att lära sig av sina misstag. Nästa ryska armé kan mycket väl komma att jämte den ukrainska vara den mest effektiva, den mest tränade, mest erfarna i Europa.

Ta kriget med drönare som exempel. I dagsläget skulle jag säga att det bara är den ryska och ukrainska armén som har denna kompetens. Skulle Nato kunna stå emot ett ryskt anfall med marktrupp, understött av drönare? Det är inga Natoförband som har slagits på det sättet någon gång.

Ju mer man sätter sig in i frågan desto mer deppig blir man. Europa har verkligen inte tagit sitt ansvar. Och minns att Sverige levde ännu mer i det blå än alla andra eftersom vi inte ens ville vara med i Nato. Vissa tänker sig att vi under kalla kriget kanske hade en förmåga att verkligen mota tillbaka en fiende, men så var det ju aldrig. Planen var att vi skulle ha ett lagom starkt försvar för att kunna fördröja fienden tills USA kom och räddade oss.

Men finns det då inget positivt att säga? Jodå. Det finns nämligen en given lösning på problemet och det är att Europa börjar investera i sitt försvar igen. Hur mycket? Även detta ger tankesmedjan Bruegel ett svar på. För att ersätta USA:s styrkor i Europa skulle EU-länderna inte behöva spendera mer än 0,12 procent av sin samlade BNP. Det är faktiskt inte särskilt mycket. Vi har råd.

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

När dimmorna skingras

Svensk Tidskrift 2024-11-08

Ett val är som en morgondimma. Det är först när solen går upp och dimslöjorna skingras som man kan urskilja vad som faktiskt har hänt.

Dagarna före amerikanska presidentvalet visade alla opinionsmätningar att det var absolut jämt. Donald Trump hade en liten fördel, men den låg inom felmarginalen. Men nu när rösterna är räknade vet vi: Trump vann en tydlig och klar seger. Han vann såväl majoriteten i hela väljarkåren som alla vågmästarstater. Därtill vann republikanerna båda kamrarna i kongressen. En intensiv valrörelse slutade i en brakseger för högern.

Så hur förklarar man segern? Det kommer att komma många analyser, och mitt bidrag ska därför inte ses som något definitiv slutsats. Det finns dock ett par saker som jag menar verkar ha varit avgörande.

En första notering jag gjorde när jag fick se CBS News vallokalundersökning var att det var en ovanligt stor skillnad mellan vad demokratiska och republikanska väljare menade var den viktigaste frågan. För de demokratiska väljarna var det demokratin, men för de republikanska väljarna ekonomin.

Här tror jag därför att Kamala Harris kampanj gjorde ett misstag. Mitt intryck av att ha lyssnat på flera av hennes anföranden och intervjuer är att hon bestämde sig för att satsa allt på att försöka övertyga väljarna om att Donald Trump är ett hot mot demokratin. Det argumentet är förvisso mycket starkt i beaktande av hans agerande efter valförlusten 2020, och det gick ju också hem hos de egna väljarna. Men om man ska vinna ett val är det inte för kören man ska predika utan för dem man vill locka till sig. Och här vet vi från vallokalundersökningarna att de republikanska väljarna först och främst ville veta vad kandidaterna skulle göra åt den amerikanska ekonomin. Uppenbarligen satsade Harris, och hela den enorma apparat som stödde henne med nyhetsredaktioner, Hollywoodkändisar och världsartister, på fel spår. Om de hade velat vinna republikanska röster skulle de ha pratat ekonomi istället.

Nu är förvisso en amerikanska ekonomin i grunden god. USA har högre tillväxt och lägre arbetslöshet än Europa, men man har också haft inflation. När matpriserna sticker iväg märks det. Republikanerna noterade detta och gjorde det därför till sin huvudfråga.

En annan aspekt som jag tror kan ha vägt tungt är valet av Kamala Harris som presidentkandidat för Demokraterna. Redan från början tyckte jag att något ej kändes rätt här. Harris blev ju presidentkandidat på ett bananskal. När partiet konstaterade att Joe Biden inte skulle kunna ta sig igenom en valrörelse helskinnad och petade honom genomförde man inte ett nytt primärval. Vad som hände var istället att partitopparna bara inom några dagar efter att Biden hade meddelat att han drar tillbaka sin kandidatur ställde sig bakom Harris.

Med egen partibakgrund vet jag hur det kan gå till när en ny ledare ska väljas. Inflytelserika personer talar med varandra enskilt och gör upp inbördes om vem man vill ha. När partitopparna sedan är eniga är det omöjligt för någon annan att ens försöka kandidera. Han eller hon görs ned snabbt med argumentet att det finns risk för splittring om man inte sluter upp bakom den nya ledaren utan protester.

Harris genomgick därför aldrig det eldprov som alla andra presidentkandidater har måst gå igenom. Hon blev presidentkandidat därför att hon råkade sitta på vicepresidentposten i den stund partiet kom på att man skulle göra sig av med Biden. Huruvida hon fick sin kandidatur på egna meriter eller som en följd av rena tillfälligheter har nog många funderat över.

Det visade sig sedan under kampanjen också att hon var svag i olika intervjusammanhang. Något stämde inte. Det är svårt att förklara vad men det var som att det fanns ett filter mellan henne och väljarna. Trots välförberedda talepunkter var det något som saknades.

Inte blev det heller bättre av att Barack Obama bereddes plats att hjälpa till i kampanjen. Obama är alltjämt en av amerikansk politiks mest lysande talare. Problemet var bara att Harris därmed framstod som ännu mer blek.

Mot henne stod då Trump som är den raka motsatsen. Han har inga filter överhuvudtaget. Retoriskt kan han vara hur vulgär som helst, men i det vulgära finns också något rått och därför äkta. Man kan säga vad man vill om Trump men han spelar inte teater.

Men utöver detta måste ytterligare en intressant aspekt lyftas fram, och det är Trumps enorma framgång i alla valdistrikt utanför städerna och i gruppen vita väljare.

Även om ekonomin verkar ha varit den avgörande sakfrågan när väljarna själva får förklara sitt val finns en större kulturell klyfta mellan land och stad. Det ser likadan ut i alla delstater, även de som man vid en första anblick tror är helröda eller helblå. I den röda delstaten Tennessee vann Trump med omkring 60–70 procent på landsbygden men förlorade i Memphis och Nashville till Harris där hon fick över 60 procent. På samma sätt vann Harris stort i Los Angeles och San Fransisco men förlorade stort på den kaliforniska landsbygden. Uppenbarligen går det att vinna ett val trots att man inte satsar allt på att vinna trendiga storstadsväljare.

Det är också slående hur den stora gruppen vita väljare mycket tydligt har föredragit Trump framför Harris. Enligt CNN:s vallokalundersökning vann han i åldersgruppen 45–64 år 60 procent. En anmärkningsvärt hög siffra. Och han vann även majoriteten av vita kvinnliga väljare, trots att abortfrågan förmodligen var ett sänke för Republikanerna.

Här finns frågor som man gärna vill gräva i ytterligare i. Det tycks mig som att den större frågan som splittrar det amerikanska folket ligger på det kulturella planet, och varken har med kandidater eller enskilda sakfrågor att göra. I nästan varje tal Trump har hållit har han exempelvis talat om hur sjukt det är att män får tävla i kvinnoklassen i idrott, och lovat att sätta stopp för detta. Den typen av frågor brukar sägas tillhöra ”kulturkriget”, och är på inget sätt en ny strid. Möjligen är det första gången denna typ av frågor får plats i en presidentvalskampanj. Vad den kulturella klyftan består i så finns den där och verkar svår att överbrygga.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Alla kommer att förlora på en “alternativ” världsordning

2024-10-28

När denna text skrivs befinner jag mig i Washington DC på Internationella valutafondens, IMF:s och Världsbankens gemensamma årsmöte. Institutionerna kom till efter andra världskriget när Bretton Woods-systemet för valutasamarbete kom till. Valutasamarbetet har förändrats sedan dess men institutionerna finns kvar. Idag arbetar de med att skapa finansiell stabilitet i medlemsländerna och med utveckling.

Men det var inte bara dessa organisationer som kom till efter andra världskriget utan även FN och alla organ kopplade dit, som WTO (handel), OCHA (humanitär hjälp) eller UNICEF (barn) med flera.

Med FN etablerades även dagens gällande regler för folkrätten, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och inte minst rätten till fri sjöfart som är en förutsättning för att kunna bedriva handel.

Hela detta system med så kallade multilaterala organisationer grundades i en anda av fred, demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och en tilltro till vetenskap och framåtskridande.

Tillsammans kom allt detta att bli ett globalt system, en ordning för hur vi ska bete oss i världen.

Denna ordning har gjort att vi under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar har kunnat leva i en värld präglad av frihet och välstånd. Inte minst har just Sverige tjänat på detta. Vi är ett litet land men vi har tillgång till världsmarknaden för våra produkter.

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för hela systemet, med alla dessa internationella institutioner och organisationer, bygger ytterst på att västmakterna, som skapade dem, har ett militärt och ekonomiskt övertag.

När de installerades var USA ledande nation och övriga länder, förutom kommunistländerna, följde efter. USA var överlägset starkast och fick bestämma reglerna.

Så vad skulle då hända om västmakterna förlorade makten över systemet? Jag har aldrig reflekterat över det tidigare, eftersom det har varit så självklart att det systemet har funnits där.

Men med Rysslands angrepp på Ukraina har det fått sig en törn. En spricka finns nu och glipan kan vi se hur världen skulle utveckla sig om diktaturerna tog över ledningen.

Ryssland och Kina har en helt annan syn på internationellt samarbete. För dem är allt ett nollsummespel där det till varje pris går ut på att främja det egna snäva egenintresset.

Historiskt sett är det unikt att länder samarbetar fredligt inom ramen för internationella organisationer. Normaltillståndet har varit evig maktkamp med ständiga krig, och det är till den ordningen vi återvänder om Ryssland och Kina får sin vilja fram.

Det krig som Ryssland för i Ukraina är ett avsiktligt försök att bryta ned den liberala världsordningen. Lyckas Ryssland med det förändras villkoren för nästan allt. IMF blir inte längre ett stöd för länder som brottas med sina ekonomier utan ett politiskt verktyg för Kina och Ryssland att göra andra länder till lydstater. Världsbanken slutar att arbeta som en engagerad investeringsbank för fattiga länder och blir en penningutlånare, en ockrare.

Det är därför som det är så centralt att västmakterna behåller sitt militära och ekonomiska övertag. Det är den samlade militära och ekonomiska styrkan som har gjort att alla internationella samarbetsorgan fungerar, att de inte kan manipuleras av Kina och Ryssland. Så låt oss därför se till att det även är så i framtiden.

Norrköpings-Tidningar

Europa behöver en helt ny kärnvapendebatt

NT 2024-03-18

Ni som är gamla nog för att ha varit med under kalla krigets dagar på 1980-talet minns kanske debatten om utplacering av medeldistansrobotar i Europa. Ronald Reagan var president i USA och Nato tyckte att man behövde jämna ut kärnvapenbalansen med Sovjetunionen.

Frågan skapade en väldig debatt i Europa med omfattande demonstrationer mot kärnvapen. Vad som då inte var känt men som vi vet idag var att fredsrörelsen var infiltrerad av KGB.

Allt detta är historia idag, men kan komma att utspela sig igen. För på grund av Donald Trumps svajiga inställning till Nato har politiker i främst Tyskland och Polen börjat ställa frågor om Natos förmåga till kärnvapenavskräckning. För att kärnvapendiktaturerna Ryssland, Kina och Nordkorea inte ska kunna idka utpressning mot Nato har Natoländerna enats om att man som yttersta hot alltid ska kunna slå tillbaka med kärnvapen.

Problemet är emellertid att det inte är Natos kärnvapen vi talar om utan USA:s. USA har ensamrätt på att besluta om hur man vill använda sina kärnvapen. Detsamma gäller för de betydligt mindre kärnvapenstaterna Storbritannien och Frankrike, som ju också är Natomedlemmar.

Om då Donald Trump väljs till president i USA och får för sig att den amerikanska förmågan till kärnvapenavskräckning inte längre ska omfatta Europa står Europa naket inför det ryska kärnvapenhotet. Och Ryssland leds som bekant av en diktator som inte drar sig för att starta krig.

Ryssland i ett sådan scenario ett kraftigt militärt övertag gentemot övriga Europa. Ryssland skulle i ett nafs kunna ockupera Estland och förklara att om någon försöker ta tillbaka området blir det kärnvapenkrig.

Ryssland behöver då inte ens hota med sina mest kraftfulla interkontinentala ballistiska missiler utan det räcker med de relativt små ”taktiska” kärnvapnen, med vilka man inte utplånar hela städer men tusentals soldater på slagfältet i en enda smäll.

Vi behöver därför en kärnvapendebatt på nytt i Europa. Vi behöver kunna stå emot det ryska kärnvapenhotet utan USA:s hjälp.

Hur detta låter sig göras är ingen enkel fråga, för det finns ett värde i att hålla antalet kärnvapenländer på en så låg nivå som möjligt. De flesta länder har ju även undertecknat icke-spridningsavtalet, och är därmed folkrättsligt skyldiga att inte utveckla egna kärnvapen. 

Möjligen kan vi samarbeta med Frankrike och Storbritannien för att utveckla en egen europeisk avskräckningsförmåga som är stark nog för att hålla tillbaka Ryssland.

Men det är när jag skriver detta som jag inser att vi därmed också kommer att ge näring åt den ”fredsrörelse” som lät sig användas som Sovjetunionens nyttiga idioter.

Redan nu driver Svenska Freds en kampanj mot att Nato ska kunna placera kärnvapen i Sverige. Sverige har i och med Natoanslutningen ensidigt deklarerat att vi inte vill ha kärnvapen på svensk mark, men vi har ingen lag som förbjuder det.

Räkna därför med att det drar ihop sig till en kärnvapendebatt igen, och räkna med att Ryssland kommer att lägga sig i på ett eller annat sätt. Som alla torde veta vid det här laget arbetar Ryssland intensivt med desinformation och de som blir lurade av denna förstår det inte alltid själva. De kan likt fredsaktivisterna på 1980-talet demonstrera mot kärnvapen i Europa utan att ställa motsvarande krav på Ryssland. Det hände då och kan hända igen.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ska svensk trupp försvara Taiwan?

NWT 2023-05-20

Bör Sverige vara berett att skicka trupp till Taiwans försvar?

Jag tror det är ytterst få som har ställt sig den frågan i Sverige, men allt fler gör det.

Jag har nyligen varit på den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn, som kan sägas vara Nordeuropas främsta säkerhetspolitiska konferens. Den samlar experter från hela världen, men särskilt dem med intresse för försvaret av Nordeuropa.

Det är estniska staten som står bakom konferensen och skälet här till är ej svårt att förstå. Esterna vet att de hade blivit uppätna till frukost av den aggressiva regimen i Moskva om det inte hade varit för att man har skaffat sig många vänner i väst.

Konferensens huvudtema var självklart kriget i Ukraina, men något som alla talade om både på scen och i fikapauserna var situationen borta i Stilla havet. 

Under det år som har gått med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har de flesta återigen kunnat konstatera att det är USA som är ledaren för försvaret av Europa. Och USA är även ledaren för försvaret av demokratierna på andra sidan jordklotet. Det finns ingen motsvarighet till Nato för Stilla havet, men demokratierna, USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland, Australien och Taiwan, håller ihop.

Om då USA behöver hjälp med att förstärka försvaret av Taiwan är det måhända rimligt att vi hjälper till för vi vill ju att USA ska hjälpa oss i Europa.

Jag förstår om många tycker att denna slutsats känns främmande. För Sverige har genom sin 200-åriga alliansfrihet mest fokuserat på sig självt. Vår säkerhetspolitik har varit att undvika krig genom att inte ha med andra länder att göra. Men nu ska vi göra tvärtom, vara med i världens största försvarsallians, där vi förväntas engagera oss i vad som inte bara är bäst för oss utan för alla.

De flesta säkerhetspolitiska bedömare räknar med att Kina kommer att ersätta Ryssland som den främste utmanaren av den internationella rättsordningen. Ryssland kommer att förtvina långsamt på grund av det misslyckade kriget i Ukraina. Landet kommer att vara kvar som kärnvapenmakt, men kommer knappast tillbaka som global spelare igen.

Kina kontrolleras alltjämt av kinesiska kommunistpartiet och sedan länge är det fria Taiwan en nagel i ögat på regimen i Peking. Det finns bara ”ett Kina” säger man och vi kan utgå ifrån att Folkrepubliken för länge sedan hade försökt sig på att erövra ön om det inte hade varit för närvaron av amerikanska flottan.

Nästa stora globala dragkamp kommer därför att stå i Stilla havet. Ett nytt kallt krig kan vara under uppsegling och USA kommer att behöva vara mer engagerat i den konflikten än försvaret av Europa.

Varför kan då inte vi i Europa ansvara för vårt eget försvar? Det är det många som frågar sig, men det är för att vi alltjämt är för splittrade. 

EU kan sägas ledas av Tyskland med Frankrike som främsta partner, men bara när det gäller ekonomi och handel. De europeiska stater som levde under det sovjetiska oket har alltid vetat att det är USA med sina styrkor och kärnvapen som utgör den yttersta garantin för friheten. De baltiska staterna, Polen, Tjeckien med flera följer USA, men inte Tyskland eller Frankrike. 

Häromveckan var franske presidenten Emmanuel Macron på besök i Kina. På väg hem lyckades han i en tidningsintervju förklara att han tyckte att det var på tiden att Europa självt tog ledningen för sitt försvar utan USA:s hjälp. Vad menade han med det! undrade många. Ska han själv och Frankrike leda försvaret? Aldrig i livet!

Storbritannien är det enda europeiska land som skulle kunna ta på sig en sådan ledarroll. Storbritannien var ju ledande västeuropeiska land i kampen mot Nazityskland.

Jag tror därför att många länder mycket väl skulle kunna tänka sig att följa Storbritannien i händelse av skarp militär konflikt, det vill säga brinnande krig. Men de flesta internationella maktkamper utkämpas på den politiska arenan. Här är EU det forum i vilket majoriteten av Europas länder samlas för att skapa sin gemensamma utrikespolitik. Storbritannien har olyckligtvis utträtt ur EU och har därför inte längre tillträde till de rum där dessa beslut fattas.

Till sist blir det bara USA kvar som kan leda försvaret av Europa, och hur ställer vi oss den dagen ledaren ber oss hjälpa till i försvaret av Taiwan? Det är något att fundera över när man tar sig en kopp kaffe på lördagförmiddagen.

Norrköpings-Tidningar

Varför ska vi i Sverige ta ansvar för Donald Trump?

NT 2021-01-18

I varje familj finns det en morbror, som man helst inte vill bjuda in till den stora familjemiddagen. Han dricker sig full och är allmänt jobbig. På bröllop och 50-årsmiddagar måste man sitta och ursäkta sig. ”Ja, han är en del av vår familj … tyvärr. Men vad ska vi göra? Hemskt ledsna att ni ska behöva uppleva det här.”

Men vilket ansvar har man egentligen för sin morbror? Han är väl en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv?

Den socialdemokratiska partiledningen har i ett antal debattinlägg skrivit om händelserna i Washington DC den 6 januari, då kongressbyggnaden, Kapitolium, stormades av en folkmassa. Folkmassan manades på av USA:s president Donald Trump, som kan beskrivas som en högerpopulistisk politiker. 

I Sverige är det Sverigedemokraterna som är högerpopulister. Sverigedemokraterna säger sig vara ett konservativt parti. Moderaterna är också ett konservativt parti, så även till stora delar Kristdemokraterna. Alltså, menar Socialdemokraterna, är Moderaterna och Kristdemokraterna ansvariga för Donald Trumps allmänt oredliga beteende.

Det är så associationskedjan ser ut som Socialdemokraterna nu försöker pådyvla svenska folket.

Man gör så för att skrämmas och fösa in väljarna i den socialdemokratiska fållan där varm choklad och bullar väntar.

Men allt bygger på en tanke om att vi som är konservativa i Sverige är skyldiga att ta ansvar för vad den bisarre morbrodern i USA gör.

Denna tanke är fel. Den är lika fel som när människor tror att de måste ta ansvar för alla sina släktingar.

Moderaterna är förvisso ett parti besläktat med de amerikanska republikanerna, och många moderater skulle om de flyttade till USA rösta republikanskt. Samma sak gäller för många kristdemokrater. Men släktskap betyder inte gemenskap, samtycke eller ens ömsesidig förståelse. Och den republikanska familjen är dessutom djupt splittrad, där ett antal konservativa kongressledamöter röstat för att ställa sin egen president inför riksrätt.

Här finns en historiskt intressant parallell. Ursprungligen ingick socialdemokrater och kommunister i en och samma rörelse. Då kallades alla för socialdemokrater.

Även Vladimir Lenin var således socialdemokrat, men han var i konflikt med den reformistiska grenen. Framför allt var han kritisk mot den tyska socialdemokratin som han tyckte var för kompromissvillig. Endast med revolution skulle den sanna socialismen kunna förverkligas.

Med ryska revolutionen 1917 blev splittringen definitiv och Lenin och hans kamrater började kalla sig kommunister istället.

I Sverige skedde motsvarande splittring samma år när den socialdemokratiska vänsterfalangen tvingades lämna moderpartiet. De anslöt sig till Lenins rörelse och antog senare namnet Sveriges kommunistiska parti (idag Vänsterpartiet).

Dessa händelser ligger mer än hundra år bort, men är sedelärande. Vi tänker idag aldrig på att den socialdemokratiska rörelsen och den kommunistiska har samma ursprung. Vi påstår inte heller att dagens socialdemokrater är ansvariga för kommunismens brott mot mänskligheten. Inte heller att Socialdemokraterna har något gemensamt med förtryckarregimerna i Kina eller Nordkorea. 

Det förhåller sig inte annorlunda med de olika inriktningar som finns bland högerpartier världen över. Den oredlighet som Donald Trump uppvisat är ingenting som någon i Sverige behöver ta ansvar för. Om det han har gjort är konservatism så är det en annan form än den som hör hemma i vårt land. Släktskap och gemenskap kan som sagt vara två helt skilda ting.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Trumpväljare gör också rationella val

NWT 2020-11-14

Kan det vara så att det bara är rena idioter som röstar på Donald Trump? Det är i alla fall det intryck man kan få av i stort sett alla kommentarer som går att uppbringa, både i USA och i Sverige.

Men… Något stämmer inte riktigt här för även om Joseph Biden vunnit en tydlig majoritet med 74 miljoner röster så var det ingen jordskredsseger. 70 miljoner röstade på Trump.

Jag tror att man gör klokt i att lägga sina fördomar om Trumpväljarna åt sidan för att dyka ned i valstatistiken. Vilka är det som har röstat på Trump?

Det bästa materialet för stunden är den regionala statistiken. Ett mönster framträder mer tydligt än alla andra. Det är som att siffrorna hoppar ut ur skärmen och tar tag i en. Det är motsättningen mellan stad och land.

Mönstret syns på kartan över hela USA med blåa (demokratisk majoritet) och röda (republikansk majoritet) stater, men vad som är ännu mer intressant är att det även syns inom varje delstat. Röster rapporteras in per county. Countyn på landet röstar på Trump. Countyn i storstäder röstar på Biden.

Några exempel:

I Tennessee röstade 61 procent på Trump. Delstaten är knallröd utom i de två countyn där delstatens två stora städer, Memphis och Nashville, ligger.

I Kalifornien röstade 64 procent på Biden. Alla visste redan från början att Biden skulle vinna delstaten. Här ligger ju flera av USA:s främsta universitet, som Stanford och Berkeley. Här finns Silicon Valley och Los Angeles med hela underhållningsindustrin, som ju inte är känd för att vara vänligt inställd till Trump.

Men när man tittar i mikroskopet ser man att jordbruksbygderna i delstaten röstar på Trump.

Hur är det med de gamla svenskbygderna i Minnesota? Samma mönster. Våra ättlingar på landet röstar på Trump. I städerna gillar man Biden.

Typiskt är också att det är markanta skillnader i röstetal. Trump vinner jättemajoriteter på landet. Biden vinner jättemajoriteter i städerna.

När statsvetare ska försöka förklara hur väljare röstar brukar de titta på både objektiva och subjektiva faktorer.

Vi vet att röstning inte är en till hundra procent rationell handling. Vilka vi är, hur vi är uppfostrade, var vi bor, vad vi arbetar med, vilken ålder vi har eller vilket kön vi har, påverkar oss att rösta på ett visst sätt. Det är objektiva faktorer som vi inte helt och hållet kan frigöra oss ifrån.

Men statsvetarna frågar också väljarna om hur de själva förklarar sin röstning. Det är den subjektiva sidan av saken. För inom ramen för vem man är, vad man har påverkats av i sitt liv, kan man ändå som väljare göra ett rationellt val. Det är inte rationellt i den bemärkelsen att man som väljare har tillgång till all existerande information i hela världsrymden och dessutom är utrustad med ett superintellekt som gör att man inte drar några felaktiga slutsatser om någonting. Men det är en rationell kalkyl givet förutsättningarna på plats för individen vid röstetillfället.

Det finns en tendens hos kommentatorer att endast uppehålla sig vid de objektiva faktorerna. Man går för långt och väljaren upphör plötsligt att vara en rationell individ. Hon blir istället som ett djur eller en växt, en biologisk varelse utan förmåga att tänka själv.

Det är när detta händer som analytikerna konstaterar att alla som har röstat på Donald Trump måste ha lurats på något vis. Låg utbildning, arbetslöshet, inkomstklyftor och dåliga bostäder gör att hon inte kan tänka klart. Hade hon istället haft hög utbildning, ett bra jobb, en bra inkomst och en bra bostad så hade hon blivit en upplyst och förnuftig väljare och röstat på Biden.

Nu har jag själv inget bra svar på varför motsättningen mellan stad och land är så skarp i USA som den är, men den visar att det är mer än bara objektiva, för individen opåverkbara, faktorer som ligger bakom Trumpväljarnas val att stödja den sittande presidenten. Det finns hos dem som bor på landsbygden en genomtänkt och rationell valhandling. Vi talar ju om miljontals människor. Inte en flock kor som kan fösas åt ena eller andra hållet.

Dessa väljare menade att det vid röstetillfället var mer rationellt för dem, givet deras liv, deras intressen och behov, på sin ort, att rösta på Trump än på Biden. Det är något som måste respekteras, undersökas och förstås. Ej avfärdas som ett uttryck för kollektiv dumhet.

Svenska Dagbladet, Utrikespolitik

Det var Kreml som startade upptrappningen i Syrien-kriget

Det var Kreml som startade upptrappningen i Syrien-kriget

Det var på morgonen den 4 april som den senaste attacken med kemiska stridsmedel ägde rum i Syrien. Ett 70-tal personer dog, kvävda till döds av giftig gas. Många av dem var barn.

Bara tre dagar senare angrep USA Assad-regimen som straff för attacken. För USA är det ingen tvekan om att det är regimen som är ansvarig och att tidigare misstag inte ska upprepas när kemvapenattacker har utförts i Syrien.

Vad vet vi om attacken?

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

En snuskig spionhistoria

En snuskig spionhistoria

Nu kan det rimligen inte finnas någon tänkande människa kvar som inte förstår att Ryssland bedriver ett informationskrig mot oss i väst.

Förra veckan utspelade sig en farsartad historia när internetsajten Buzzfeed tillsammans med TV-kanalen CNN valde att publicera ett dokument som påstår att ryska underrättelsetjänsten har ett antal hållhakar på Donald Trump. Sin vana trogen kastade sig Trump ut i debatten själv direkt på Twitter och förnekade allt. Ett par dagar följde med diskussion om innehållet i dokumentet verkligen kunde vara sant…