Vreden mot miljöfariséerna

Vreden mot miljöfariséerna

Det väckte stor uppmärksamhet och indignation när det framkom att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövins man äger en 13 år gammal Ford Ranger, som är en bränsleslukande dieselbil. Nätet fylldes snabbt av anklagelser om hyckleri.

Vad är det som gör att en företrädare för Miljöpartiet drabbas av denna vrede? Det var SVT som avslöjade att denna bil fanns i familjen Lövins ägo, men ingen annan partiledare har fått sina bilar granskade.

Jag tror att svaret ligger i att MP har hamnat i samma fälla som fariseerna på Jesu tid.

Jesus fight med fariseerna är en av de mer underhållande i Bibeln. När Jesus träder fram som predikant ifrågasätter de honom och han ger igen med full kraft. Han kallar dem för huggormsyngel! Jesus vann debatten och fariseerna kom att stämplas som självrättfärdiga hycklare.

Fariseerna var en religiös rörelse som ville hjälpa människor att leva efter den religiösa lagens bud. Judendomen är som bekant en regelstyrd religion som kräver mycket av den som ska följa alla regler till punkt och pricka. Fariseerna, som inte var en del av makten utan ett slags folkrörelse, såg det som sin uppgift att få vanliga människor att leva i enlighet med de krävande religiösa reglerna.

Deras svaghet låg i att de begärde för mycket och inte riktigt klarade av att själva leva upp till alla krav. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” De hade rätt i sak, menade Jesus, men deras sätt att bete sig var inte OK.

Det är tyvärr ofta Miljöpartiets företrädare agerar på ett liknande sätt. Partiets mål är att rädda planeten och det ska göras genom att vi gör avkall på vår bekvämlighet. Vi ska källsortera, köpa KRAV-märkt mat, äta mindre kött, inte använda sugrör, inte åka på chartersemester och absolut inte köra dieselbilar.

Engagemanget hos miljöpartisterna är också mycket högt. Det är inte bara så att det är något bättre att avstå från en plastkasse när man handlar på ICA utan helt avgörande att man avstår! Om varje människa avstår plastkassar kommer ju förbrukningen av plast minska radikalt. Alltså sviker man planeten varje gång man köper en kasse i onödan.

Detta engagemang stannar inte heller vid att det är ett individuellt val utan är något som måste läggas fast i lag.

När det sedan kommer kritiska kommentarer, vilket det ju gör eftersom vi lever i en demokrati, svarar tyvärr många miljöpartister på ett otrevligt sätt: ”Jaha, så du vill inte var med och rädda planeten!”

I det läget, när det visar sig att språkröret Isabella Lövins familj äger en dieselbil, drabbas därför partiet av samma vrede som jag misstänker att många även på Jesu tid kände inför fariseerna.

Historikerna påpekar att fariseerna var respekterade av sin samtid eftersom många, inte minst Jesus själv, var angelägna om att följa goda levnadsregler. Men eftermälet blev tyvärr evig vanära på grund av bristande ödmjukhet. Kanske är detta något för Miljöpartiet att fundera en smula på?

Varför älskar alla gamla gubbar?

Varför älskar alla gamla gubbar?

I måndags valde Mexiko en ny president, Andrés Manuel López Obrador, 64 år. Han är en gammal vänsteraktivist som brutit med de gamla partierna och startat eget. Till sist har hans nya rörelse tagit över makten.

Känns det igen? Nyligen vann Beppe Grillos Femstjärnerörelsen makten i Italien. Grillo, 69 år, är en skådespelare och komiker, och grundade sin framgång på att häckla den politiska eliten. Partiet är nu det största i landet.

Ett annat exempel är Jeremy Coburn, Labours ledare i Storbritannien. Han är 69 år. När han valdes till partiledare var det mot labourparlamentarikernas vilja. De tyckte att han var för radikal. Men det har gått oväntat bra för honom. Labour är nu jämsides med Tories i opinionsmätningarna.

Finns det fler exempel? Givetvis. Donald Trump, 72 år, behöver ingen närmare presentation, men lika intressant är Bernie Sanders, 72 år, den demokratiska presidentkandidat som förlorade mot Hillary Clinton i primärvalen. De opinionsmätningar som gjordes under våren 2016 visade att Sanders hade kunnat slå Trump i valet på hösten samma år trots att han stod långt till vänster om Clinton.

Även Filippinernas president, Rodrigo Durtete, 73 år, skulle kunna läggas till listan. Han är populär trots att han har kallat påven ”son till en hora”, och driver en osedvanligt brutal politik mot droghandeln i landet.

Till samlingen populära gubbar skulle även Viktor Orban i Ungern fogas med förbehållet att han bara är 55 år.

Men fenomenet populära gubbar tycks inte stanna vid demokratierna utan även därutanför finns det äldre män som det går bra för. Rysslands president Vladimir Putin, 65 år och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, 64 år, är som sagt inga demokrater men sitter ändå med någon form av folkligt stöd. Ytterligare ett exempel är Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, 63 år. Han tog makten i en kupp, men har sedan dess legitimerat denna genom att hålla val, om än inte ett helt demokratiskt sådant.

Med risk för att få skäll från dem som menar att jag blandar demokratiska ledare och odemokratiska så tycker jag mig ändå kunna se några gemensamma drag.

Det rör sig om män som leder sina politiska rörelser med sig själva som argument för varför man ska stödja dem och som lyckas med detta. Vissa av dem fuskar genom att manipulera valen, men faktum kvarstår att de har nått framgång genom att framhäva sig själva som ledare.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen omkring demokrati talar man ibland om plebescitär demokrati som en kontrast till konstitutionell demokrati. Det är när demokratin grundar sig i folkmajoritetens vilja men utan regler för hur maktövningen ska gå till. Till detta kan man även foga begreppet caesaristisk demokrati som handlar om när folket väljer ledare som de tror på snarare än en särskild politik. (Begreppen kommer från det gamla Rom. Plebejerna var Roms arbetarklass och Julius Caesar antas ha varit populär hos dem när han gjorde sig till envåldshärskare.)

Är det detta vi nu ser ske i världen? Att människor söker sig till ledare i misstro mot de konstitutionella och opersonliga liberala demokratiska systemen? Kanske. Men varför i så fall just män i 60- och 70-årsåldern? Undantaget skulle kunna vara Frankrikes president Emmanuel Macron, 40 år, som ju också lyckades grunda en egen rörelse. När kommer det en kvinna?