Etikettarkiv: demokrati

Demokratidebatten fördummas av Civil Rights Defenders

Norrköpings Tidningar 2022-10-31

Organisationen Civil Rights Defenders verkar har gott om pengar. Däremot mindre förstånd när det gäller hur man ska använda dem.

Många har kanske sett dess kampanj som går ut på att den svenska demokratin är i fara och att vi därför behöver en genomgripande grundlagsreform. Men jag tror att det vore bättre för organisationen om man istället omvandlade sin annonsbudget till lönemedel och anställde någon som har examen i statskunskap. För jag har nog sällan sett en så välfinansierad men okunnig kampanj rörande svenska statsskicket.

Civil Rights Defenders har en lista med 20 förslag på hur demokratin ska kunna förstärkas, där man blandar samman demokratifrågor med kriminalpolitik och migrationspolitik. Ett av förslagen för att ”stärka demokratin” lyder: ”Förebyggande åtgärder för barn och unga ska prioriteras högre i kriminalpolitiken än hårdare straff.”

Det är inte ovanligt att människor försöker proppa demokatibegreppet fullt med allt möjligt för att kunna säga att just deras politiska förslag måste genomföras för att vi ska få en riktig demokrati.

När demokratin var ung i början av 1900-talet var det vanligt att socialister hävdade att sann demokrati först skulle uppstå när näringslivet förstatligades och det infördes planekonomi. Längst gick de som även hävdade att nyhetsmedierna skulle förstatligas för att hamna under ”demokratisk kontroll”, som de kallade det.

Successivt valde dock Socialdemokraterna att överge denna typ av idéer för att landa i att en demokrati är en beslutsprocess, inget mer. Kommunisterna (föregångarna till dagens Vänsterparti) höll fast vid det gamla demokratiidealet ända tills Berlinmuren föll, men ändrade sig till sist även de.

Idag råder därför konsensus om att demokrati just är en beslutsprocess där grundprincipen – vilket kan sägas vara demokratins absoluta kärna – är att alla medborgare ska ha samma rätt till inflytande. Principen kallas för politisk jämlikhet och förverkligas genom allmän och lika rösträtt. När rösterna räknas samman är det majoritetens vilja som får gälla. Majoriteten är inte detsamma som hela folket men det är mer rättvist att majoriteten får bestämma än minoriteten.

Mer än så ingår egentligen inte i det vi idag kallar för demokrati. Det betyder att de beslut som blir resultatet av den demokratiska beslutsprocessen kan variera men ändå vara demokratiskt legitima. Tillkomstprocessen, inte innehållet i sig, är vad som avgör om politiken kan anses som demokratisk eller inte.

Det jag skriver nu är inte något nytt utan vad som lärs ut på A-kursen i statskunskap. Det är därför som jag rekommenderar Civil Rights Defenders att anställa någon med examen i detta ämne. Den totala förvirringen som finns in organsationens kampanj, där migrationspolitik, kriminalpolitik och konstitutionella frågor blandas samman, kan ju inte ha kommit till som ett medvetet val.

Eller är det medvetet? Stundar en ny strid om grundvalarna för vårt statsskick? Gärna för mig i så fall, för jag är ganska övertygad om att organisationen kommer att förlora den debatten. Jag tror inte att svenska folket vill ha en helt ny grundlag där det står inskrivet att ”Mobila ambassader ska införas för att hantera ansökningar om asyl och visum, för att på så sätt skapa säkra och lagliga vägar till Sverige.” Folkmajoriteten i Sverige är inte så knäpp att den tror att detta är en basal regel som ett land måste följa för att kunna kalla sig en demokrati.

Rimligt med politiker utan någon yrkeserfarenhet?

Norrköpings Tidningar 2022–08-08

Vad har ministrarna Mikael Damberg, Ann Linde, Lena Hallengren, Tomas Eneroth och Anders Ygeman gemensamt? De saknar yrkeserfarenhet utanför politiken.

I min förra krönika på denna sida (27/6) skrev jag om att den kompetens som en demokratiskt vald politiker behöver tycks vara något annat än formell yrkeskompetens. Jag gick igenom den brokiga skara politiker som varit finansministrar i Sverige och kunde konstatera att de hade haft alla former av jobb. Allt från trädgårdsarbetare till docent i nordiska språk.

Men även om uppdraget som politiker är unikt i sig är det ändå rimligt att tänka sig att det inte är en kompetens som är helt fristående från yrkeslivet i övrigt. Jag tror vi tänker oss att en företrädare för folket också ska komma ur folket, gärna vara politiskt erfaren, men även ha någon form av ”civil” kompetens. En bra politiker ska stå på två ben. Ena benet i politiken, andra benet utanför.

Hur ser det då ut i vårt land? Jag har gått igenom meriftörteckningarna hos våra nuvarande ministrar. De finns tillängliga på regeringens hemsida.

Längst yrkeserfarenhet utanför politiken har utrikeshandelsminister Anna Hallberg, 31 år, och kulturminister Jeanette Gustafsdotter, 28 år. De har hela sina karriärer utanför politiken, med reservation för att jag inte vet om de har haft kommunala uppdrag på fritiden.

Genomsnittet för samtliga ministrar ligger på 10,6 år. I det skiktet hittar vi bland annat utbildningsminister Anna Ekström, 11 år, bostadsminister Johan Danielsson, 10 år och biståndsminister Matilda Ernkrans, 9 år.

Vad utgör en bra balans? Låt oss utgå från regeringschefen själv. Magdalena Andersson är idag 55 år gammal. Hon tog examen från Handelshögskolan i Stockholm 1992. Därefter var hon verksam som doktorand i tre år innan hon tog en tjänst som politisk sakkunnig i statsrådsberedningen. Hon var sedan verksam som politisk tjänsteman fram till 2009 då hon tog en tjänst på Skatteverket som överdirektör, vilket hon var fram till 2012, då hon återgick i tjänst för partiet.

Av sina 30 yrkesverksamma år efter högskoleexamen har hon arbetat 24 år inom politiken och sex år utanför. Kanske är detta en välbalanserad karriär? Jag har ingen bestämd uppfattning på den punkten.

Däremot är jag kritisk mot noll-åringarna, de som aldrig haft något arbete utanför politiken. Typiskt för dem är att de direkt efter sin högskolexamen blivit riksdagsledamöter eller börjat arbeta som politiskt sakkunniga i regeringskansliet. Det har gjort dem enbenta.

De tycks dessutom ha lyckats besätta de tyngsta ministerposterna: finansminister, utrikesminister, socialminister, infrastrukturminister och migrations- och integrationsminister. Saken blir inte bättre av att ytterligare en tung minister, justitieminister Morgan Johansson, bara har fyra års yrkeserfarenhet utanför politiken.

Försvarsminister Peter Hultqvist är den ende av de ministrar som ansvarar för statens kärna som befinner sig ovanför genomsnittet med sina tolv år.

Även om jag alltjämt menar att uppdraget som förtroendevald är unikt och kräver färdigheter som bara kan förvärvas genom att man arbetar just med politik har jag svårt att förstå varför ”civila” meriter inte skulle ha något värde alls. Budskapet till unga SSU:are blir ju att de inte ska lägga någon vikt vid att skaffa sig ett vanligt yrke. 

Det ska nu i rättvisans namn sägas att jag bara har granskat Socialdemokraterna och inte andra partier. Problemet kan vara lika stort där.

Slutligen vill jag också påminna om att den svenska demokratins arbetsmyror varken är ministrar eller riksdagsledamöter utan alla de tusentals förtroendevalda på lokal nivå i kommuner och regioner. Här finns mycket få rena karriärpolitiker. Här går nästan alla stadigt på två ben. Det är bara på den nationella nivån som vi tycks ha ett problem.

Vad är det som gör en expert till expert?

Norrköpings Tidningar 2022–06–27

Bör en finansminister vara vara ekonom eller kan han vara trädgårdsmästare?

Det är en urgammal fråga som har förbryllat många. Varför sätter vi lekmän i ledningen för staten i demokratier istället för yrkesmän? Man måste inte vara jurist för att bli justitieminister eller general för att vara försvarsminister. Varför är det så?

Låt oss gräva i saken och fråga oss vilka som varit finansministrar i Sverige sedan 1921 som var första året med demokratiska val. Det har totalt sett varit 26 personer. Om vi radar upp yrkesbakgrunden hos dem ser den ut på följande vis: skomakare, kemiingenjör och företagsledare, docent i nordiska språk, chefredaktör, advokat, grosshandlare, jordbrukare, sadelmakare, journalist, trädgårdsmästare, jurist, fil. lic. i socionomi, rektor, fil. lic. i ekonomi, tjänsteman i regeringskansliet, journalist, ekonomie licentiat, karriärpolitiker, karriärpolitiker, jurist och karriärpolitiker, ekonom utan formell examen, ekonom och karriärpolitiker samt karriärpolitiker.

Bakom dessa titlar döljer sig legendariska namn som Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Wigforss var den som introducerade det keynesianska tänkandet i svensk politik och Sträng är den som suttit på posten som finansminister längst, 21 år, 1955–1976. Wigforss var docent i nordiska språk och Sträng trädgårdsmästare.

Den förste med examen i ekonomi var Kjell-Olof Feldt som tillträdde 1982. Samtliga finansministrar före honom hade någon annan form av yrkeskompetens.

På senare tid har karriärpolitikerna också blivit fler. Göran Persson, Erik Åsbrink, Bosse Ringholm, Per Nuder, Magdalena Andersson och Mikael Damberg har alla haft politiken som första och viktigaste födkrok, ofta med början som politiska tjänstemän.

Vem av alla dessa finansministrar kan vi säga har haft den rätta kompetensen? Om vi ska tro dem som menar att man måste ha en yrkeskompetens för det specifika området för att kunna vara minister så har Sverige gjort fel större delen den demokratiska tiden. Det är bara Kjell-Olof Feldt, Anne Wibble, Anders Borg och Magdalena Andersson som har läst ekonomi på högskolenivå.

Men eftersom den svenska demokratin inte är hundra år av haveri förefaller det vara någon annan form av kompetens som en politiker behöver. Vad?

Jag tänker ofta på denna fråga själv eftersom jag är regionråd i Region Uppsala och har makt och inflytande över sjukvården men saknar medicinsk utbildning. Det händer att de medicinskt skolade yrkesproffsen undrar om jag egentligen kan någonting. Som svar brukar jag säga att jag också är expert, fast på ett helt annat sätt. Jag kan ingenting om medicin men jag kan ganska mycket om hur människor i samhället lever, vilka viljor och drömmar de har, hur de känner när de betalar skatt men ändå får stå i vårdkö. Jag tror mig också ha bra koll på hur man jämkar ihop motstridiga viljor, hur man svarar begripligt på frågor från journalister och hur man navigerar mellan experter som är oeniga sinsemellan och baktalar varandra i smyg.

Jag vet inte om jag är en bättre politiker än någon annan, men jag vet att nästan allt jag kan om själva jobbet som sådant har jag lärt mig på jobbet. Jag har en formell yrkeskompetens, forskare i statskunskap, men det är inte ofta den kommer till användning.

Min gissning är därför att det som förklarar varför trädgårdsmästaren Gunnar Sträng kunde vara Sveriges finansminister i två decennier utan högskoleexamen i ekonomi är för att han var expert på just det, att vara finansminister. En unik kompetens.

Så dör demokratier

NWT 2021-03-13

2021 började inte bra för demokratin.

Stormningen av kongressbyggnaden i Washington DC den 6 januari var ett lågvattenmärke för det republikanska partiet i USA. När Donald Trump hällde en dunk bensin på en redan uppeldad folkmassa visste hans så klart vad han gjorde.

Men faktum är att även vi i Sverige just nu har ett parti som beteer sig på likartat sätt, och det är inte våra egna trumpister i SD utan självaste Socialdemokraterna.

Ingen kan ha undgått kampanjen där man i debattinlägg av ledande företrädare hävdar att Sverigedemokraterna inte är demokratiskt pålitliga.

Socialdemokraterna har till och med gått så långt att man låtit försvarsminister Peter Hultqvist i en krönika i Dala-Demokraten likna SD vid svin. Man kan inte sminka en gris, var uttrycket han använde.

Är Trumps och Hultqvists beteende av samma art?

Ja, om vi får tro de amerikanska statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. 2018 kom de ut med en mycket omtalad bok som nu även finns på svenska ”Så dör demokratier” (Studentlitteratur). 

Författarna är två av världens främsta forskare på demokratiseringsprocesser. Levitsky är expert på Latinamerika och Ziblatt på Europa. När de upptäckte hur Donald Trump agerade som president sammanfattade de tillsammans sina kunskaper om hur det går till när demokratier dör, för det finns många historiska exempel.

Här finns nu inte plats att gå igenom hela deras gedigna sammanfattning av vad forskningen faktiskt vet utan vi får nöja oss att uppmärksamma de två typer av beteenden som de menar är början till allt. Dels är det att spela ett utmanande konstitutionellt spel (på engelska constitutional hardball), dels är det bristande respekt för politiska motståndare.

Deras poäng är att det till syvende och sist är politikernas beteende som avgör om demokratin överlever eller inte. Ingen konstitution håller om politikerna börar att bete sig illa.

Ett av deras främsta exempel på utmanande konstitutionellt agerande är intressant nog Franklin D Roosevelt. Han räknas förvisso som den av den amerikanska historiens hjältar, men gillade att spela fult. När hans reformer inom krispaktetet New Deal stötte på motstånd i högsta domstolen svarade han med att lägga fram ett lagförslag där han ville utöka antalet ledamöter i domstolen. Konstitutionen säger inte hur många de ska vara, men sedvänjan har landat i att domarna ska vara nio till antalet. Roosevelt ville utöka dem ända upp till 15. Eftersom det är presidenten som nominerar nya ledamöter skulle han på så sätt få domstolen under sin kontroll.

Förslaget gick inte igenom i kongressen på grund av bristande stöd hos det egna partiet. Senare lyckades emellertid Roosevelt med en annan kupp. Han ställde upp för omval en tredje mandatperiod 1940 och blev omvald. Först därefter infördes regeln om att en president bara ska kunna sitta i två mandatperioder. Dessförinnan hade även detta bara varit sedvänja.

För svensk del finns inga liknande intressanta konstitutionella berättelser, men väl om författarnas andra punkt om hur politiker bör bete sig mot sina opponenter. Författarna nämner Sverige som ett exempel på hur ett land kan demokratiseras under ordnade former just på grund av ett civiliserat uppträdande mellan dem som konkurrerade om makten.

Jag som själv skrev min doktorsavhandling om just detta instämmer till fullo. Den politiska kampen var hård. Debatterna mellan Socialdemokraterna, som krävde allmän och lika rösträtt, och högern som vägrade ge efter var hårda. Men det fanns en hövlighetens gräns som båda sidor respekterade. Det är inte säkert att de själva förstod att detta var nyckeln till den svenska demokratins överlevnad, men de hade ändå en förståelse för att det är så man måste göra för att få systemet att hålla ihop.

I min forskning läste jag tonvis med material. Ingenstans läste jag att man kallade sina motståndare för grisar.

Boken rekommenderas varmt. Den handlar i huvudsak om USA, och Trump är redan bortröstad, men både amerikansk och svensk demokrati behöver fräschas upp. Levitsky och Ziblatt ger visar med vetenskap vad som är lämpligt och olämpligt att göra. Det är faktiskt bara att läsa och bocka av vad som ska göras.

Faran med att vilja röja upp

Faran med att vilja röja upp

Det är oroligt nu, både i Sverige och i världen. Det gör att många människor inte tycker sig kunna se tillräckligt med handlingskraft hos dem som styr och därför söker nya lösningar. Rejäla tag som röjer upp.

Jag kan förstå känslan, och jag kan också se hur ledande personer inte anstränger sig tillräckligt. De är inte tillräckligt lyhörda och inte tillräckligt ambitiösa. De smiter undan ansvar men är bra på att peka finger åt andra.

Men när jag hör en del förslag på vad som borde göras istället blir jag förskräckt.

Ett förslag som cirkulerar därute halvt på skämt halvt på allvar är Finspångrättegångarna. Det är en idé som fötts i extrema högerkretsar. Man tänker sig att de politiker och tjänstemän som orsakat den havererade invandringspolitiken ska dras in för rätta inför en specialdomstol. Så gjorde man ju i Nürnberg med nazisterna efter andra världskriget.

Häromdagen såg jag detta bisarra förslag i mitt Facebookflöde. Jag såg också hur vanligtvis förståndiga, och inte på något vis extrema, människor i min bekantskapskrets uppskattade inlägget.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om vad liknande förslag i historien har inneburit. 1900-talet innehöll det mesta.

Folktribunaler. Har testats. Nürnbergrättegångarna genomfördes med stor rättssäkerhet. Det samma kan man inte säga om de kinesiska folkdomstolarna. Det blev organiserad lynchning.

En stark ledare som röjer upp. Har också testats. Den starke ledaren röjer verkligen, men han brukar sedan inte vilja lämna makten ifrån sig. Förr hade de inga problem med att kalla sig för diktatorer och var antidemokrater. Idag är de demokrater på låtsas (Erdogan, Putin), men beter sig på samma sätt.

En statskupp där militären tar över tillfälligt och lämnar makten tillbaka när det ordnar upp sig. Har testats flera gånger i Latinamerika. Militärer kan inte hantera finanspolitik, socialpolitik eller jordbrukspolitik bättre än någon annan. Idag är därför nästan alla latinamerikanska länder demokratier.

Revolution. Det finns lyckade revolutioner, exempelvis sammetsrevolutionen 1989. Men det är ännu mer vanligt att revolutioner följs av inbördeskrig.

Politisk kontroll av medierna. Krav på att journalister ska ha legitimation, krav på ökad politisk styrning av public service, krav på ökade kontroll av vad som publiceras på sociala medier, allt detta är varianter på saker som har testas förr. Regimkontrollerade medier, vare sig de är privatägda eller statsägda, finns också sedan tidigare. Men politisk inblandning i det fria ordet har aldrig någonsin fungerat.

Politisering av domstolar och förvaltning. Idag förekommer politiska attacker mot domare och statstjänstemän. Inte heller detta är något nytt. Det är typiskt för revolutionära rörelser att de inte litar på någon i den gamla statsapparaten och därför ska rensa i leden. Problemet är bara att man då rensar ut all kompetens också.

Allt detta är saker som redan har testats och som har visat sig vara fullständigt värdelösa.

Det system som vi lever med nu, som brukar kallas den liberala demokratin, levererar inte alltid. Just nu har vårt land stora problem med ökad kriminalitet och man undrar varför de styrande inte redan har tagit tag i problemet. Ett annat exempel på hur rörigt det kan vara är den cirkus som utspelas i brittiska underhuset. I USA sitter en president och styr sitt land med Twitter.

Den liberala demokratin är en soppa. Så är det verkligen. Det är kaos varje dag.
Ändå äter jag hellre denna soppa än svälter i Gulag. För som sagt, alla dåliga alternativ har redan testats.

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.

Varför älskar alla gamla gubbar?

Varför älskar alla gamla gubbar?

I måndags valde Mexiko en ny president, Andrés Manuel López Obrador, 64 år. Han är en gammal vänsteraktivist som brutit med de gamla partierna och startat eget. Till sist har hans nya rörelse tagit över makten.

Känns det igen? Nyligen vann Beppe Grillos Femstjärnerörelsen makten i Italien. Grillo, 69 år, är en skådespelare och komiker, och grundade sin framgång på att häckla den politiska eliten. Partiet är nu det största i landet.

Ett annat exempel är Jeremy Coburn, Labours ledare i Storbritannien. Han är 69 år. När han valdes till partiledare var det mot labourparlamentarikernas vilja. De tyckte att han var för radikal. Men det har gått oväntat bra för honom. Labour är nu jämsides med Tories i opinionsmätningarna.

Finns det fler exempel? Givetvis. Donald Trump, 72 år, behöver ingen närmare presentation, men lika intressant är Bernie Sanders, 72 år, den demokratiska presidentkandidat som förlorade mot Hillary Clinton i primärvalen. De opinionsmätningar som gjordes under våren 2016 visade att Sanders hade kunnat slå Trump i valet på hösten samma år trots att han stod långt till vänster om Clinton.

Även Filippinernas president, Rodrigo Durtete, 73 år, skulle kunna läggas till listan. Han är populär trots att han har kallat påven ”son till en hora”, och driver en osedvanligt brutal politik mot droghandeln i landet.

Till samlingen populära gubbar skulle även Viktor Orban i Ungern fogas med förbehållet att han bara är 55 år.

Men fenomenet populära gubbar tycks inte stanna vid demokratierna utan även därutanför finns det äldre män som det går bra för. Rysslands president Vladimir Putin, 65 år och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, 64 år, är som sagt inga demokrater men sitter ändå med någon form av folkligt stöd. Ytterligare ett exempel är Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, 63 år. Han tog makten i en kupp, men har sedan dess legitimerat denna genom att hålla val, om än inte ett helt demokratiskt sådant.

Med risk för att få skäll från dem som menar att jag blandar demokratiska ledare och odemokratiska så tycker jag mig ändå kunna se några gemensamma drag.

Det rör sig om män som leder sina politiska rörelser med sig själva som argument för varför man ska stödja dem och som lyckas med detta. Vissa av dem fuskar genom att manipulera valen, men faktum kvarstår att de har nått framgång genom att framhäva sig själva som ledare.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen omkring demokrati talar man ibland om plebescitär demokrati som en kontrast till konstitutionell demokrati. Det är när demokratin grundar sig i folkmajoritetens vilja men utan regler för hur maktövningen ska gå till. Till detta kan man även foga begreppet caesaristisk demokrati som handlar om när folket väljer ledare som de tror på snarare än en särskild politik. (Begreppen kommer från det gamla Rom. Plebejerna var Roms arbetarklass och Julius Caesar antas ha varit populär hos dem när han gjorde sig till envåldshärskare.)

Är det detta vi nu ser ske i världen? Att människor söker sig till ledare i misstro mot de konstitutionella och opersonliga liberala demokratiska systemen? Kanske. Men varför i så fall just män i 60- och 70-årsåldern? Undantaget skulle kunna vara Frankrikes president Emmanuel Macron, 40 år, som ju också lyckades grunda en egen rörelse. När kommer det en kvinna?

Mediekritik som stärker demokratin

Mediekritik som stärker demokratin

Förra veckan skrev jag en sur kommentar på min Facebooksida om SVT:s hantering av satirprogrammet Svenska nyheter, som hade skapat en webbsajt där människor på skoj kunde anmäla sina barn till de mest åtråvärda friskolorna. Jag såg det som ett partiskt angrepp på systemet med friskolor.

Jag skrev bara en mening i all hast där jag sa att SVT hade tappat sin kompass.

Som svar på detta inlägg skrev en vän till mig att jag genom mitt inlägg angrepp medierna på oseriöst sätt och därmed undergrävde demokratin.

Jag blev mycket förvånad för kritiken kom från en person som jag har stor respekt för, en välmeriterad samhällsvetenskaplig forskare.

Men han är inte ensam. Vi har fått en debatt i Sverige, och flera andra länder, där vissa säger att det finns ett systematiskt angrepp på medierna som hotar demokratin. Jag har till och med hört det sägas att det var så den tyska Weimarrepubliken skulle ha gått under.

Varför säger man så och ska man inte kunna klaga på Sveriges Television?

Det finns en kraftfull kritik mot etablerade medier, inte minst från den populistiska högern. Det bästa exemplet är givetvis Donald Trumps nästan dagliga Twitterattacker mot alla stora mediabolag i USA.

Samma tendens finns även i Sverige. Ju mer skeptisk mot det politiska etablissemanget man är desto mer skeptisk är man även mot de etablerade medierna. Sverigedemokraternas väljare är inte helt överraskande de med allra mest skeptisk syn.

Vad händer då om jag som inte är missnöjespopulist, utan nog får sägas vara ett slags tråkig mainstream-politiker, blir arg på SVT och anklagar kanalen för att ha tagit ställning i en politisk stridsfråga? Gör jag gemensam sak med de ”farliga” högerpopulistiska krafterna?

Nej, så kan man inte säga. Jag är allmänt sätt väldigt kritisk mot de etablerade medierna. Och en av de saker som jag är som mest kritisk till är hur de systematisk avstod från att rapportera sakligt om invandringspolitikens problematik, något som förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt har skrivit väl om i nättidskriften Kvartal.

Om jag inte ger uttryck för mitt missnöje med hur SVT och andra medier hanterar politiska frågor, oavsett om det är i humorprogram eller nyhetsrapportering, hur ska kanalen veta att den gör ett bra jobb eller inte? Det som inte utsätts för kritik och granskas blir till sist alltid dåligt. Det enda sättet att säkerställa att SVT håller hög kvalitet är att vi säger ifrån när vi inte tycker att kvaliteten håller måttet.

Jag är fullt medveten om att det finns högerauktoritära krafter som vill att staten ska rensa upp i ”vänsterträsket” på public service. Ibland hörs också förslag om att bara den som har legitimation ska få kalla sig journalist. Men jag är inte rädd för dem. För det var inte så länge sedan nästan exakt samma typ av förslag kom från den yttersta vänstern istället. Den auktoritära vänstern ville ”demokratisera” pressen. Först när tidningarna förstatligades skulle de kunna rapportera sakligt påstods det.

Mediekritik är ett normalt inslag i en välfungerande demokrati. Just nu är kritiken som hårdast från höger, men det är som det ska. Det finns inget som säger att det är från höger kritiken kommer nästa gång.

Trots allt har vi det ganska bra

Trots allt har vi det ganska bra

Världens liberala demokratier har problem, om det råder det inget tvivel. Det är oroligt i ledningen i många länder. USA har sin märkligaste president någonsin. Storbritannien lyckades rösta ut sig självt ur EU. I Tyskland måste de två stora konkurrerande partierna bilda regering tillsammans för att kunna styra landet. I Frankrike tog en helt nyskapad politisk rörelse över makten och det ser ut som att någonting liknande är på väg att ske i Italien med femstjärnerörelsen som ledande parti. Saker förändras och det är uppenbart att det hos stora delar av väljarkåren finns ett missnöje med de gamla eliterna.

Men är själva samhällsmodellen som sådan slut? Har det öppna samhället där politiker konkurrerar om makten i fria val, med lagstyrda myndigheter, individuella rättigheter, pressfrihet och marknadsekonomi tjänat ut?

Både till höger och vänster finns det människor som menar att det är så. Till höger finns den ”alternativa högern”. Den utmärks av att den är nationalistisk och invandrarfientlig med ett djupt misstroende mot etablissemanget, särskilt etablerade medier. Till vänster finns identitetspolitikerna som menar att snart sagt allt i samhället är förtryckande på ett eller annat sätt. Samhället är skapat av vita män i medelklassen för vita män i medelklassen. Är man inte vit, man och medelklass är man förtryckt.

Båda dessa strömningar är barn av sin tid och har nog uppstått på grund av att vi har det rätt bra i vårt samhälle. Vi har fred, mat för dagen och stor personlig frihet. Så har vi haft det länge och idag är det många som inte vet att inget av detta var självklart bara för en generation sedan.

Miljarder människor lever dessutom fortfarande under förtryck. De flyr hit till oss därför att de vet att här finns frihet och här finns välstånd. Länder som utvecklas vill bli som vi. De ser inte på oss som att vi skulle misslyckats.

De problem vi har i samhället beror inte på systemet. Den liberala demokratin är rörig. Bara det faktum att ett land kan ha en högerregering ena dagen och en vänsterregering andra dagen kan framstå som irrationellt. Kan folk verkligen vilja ha socialism ena dagen och marknadsekonomi nästa? Medialandskapet är också ett kaos. Stora mediabolag dominerar scenen, vilket retar både dem som tycker att det är odemokratiskt med privatägda medier och dem som menar att alla journalister är vänsteraktivitster. Mediabolagen själva avskyr sociala medier där enskilda personer, utan någon som helst journalistisk utbildning skapar sig egna plattformar.

Men det är röran som är själva systemet, och det levererar. Att vi lever med fred, frihet och välstånd är inte resultatet av att någon skicklig politiker fixat detta åt oss. Det kommer ur beprövad erfarenhet. Därför ska vi inte heller skämmas trots att gnällspikar klagar på den korkade makteliten eller på förtryckande strukturer. Våra maktägande elitgrupper sätter inte oppositionella i fängelse. Minoriteter hotas inte av total utplåning i dödsläger. Staten tillåter människor att äga och driva företag. Vårt samhälle är rätt OK på det hela taget.