Kategoriarkiv: Invandringspolitik

Hundra år senare är det Sveriges tur

Hundra år senare är det Sveriges tur
(NT 2019-08-28)

Att Sverige har ökade problem med gängkriminalitet är inte överraskande. Det finns en enkel och ganska självklar förklaring. Det är en följd av att Sverige under ett antal år har haft en stor invandring av unga män. Unga män som saknar vägledning av auktoriter kan lätt hamna snett.

Hur kan jag veta detta? För att det har hänt förr.

Under sommarens många bilresor lyssnade jag mig igenom Selwyn Raabs mastodontverk om maffian i New York. Boken heter Five Families: The Rise, Decline, and Resurgence of America’s Most Powerful Mafia Empires och kom ut redan 2005. Raab var länge journalist på New York Times och är en av USA:s ledande experter på organiserad brottslighet.

I boken kan man läsa om (eller som i mitt fall lyssna på) hur det gick till när maffian etablerade sig i New York.

Det skedde under 1910- och 1920-talen då USA tog emot en mycket stor mängd invandrare från Europa. Tre stora etniska grupper bosatte sig i New York: irländare, judar och italienare.

Det amerikanska samhället var mycket dåligt förberett för den stora invandringen. Polisen var uppenbart underdimensionerad och vid denna tid led ännu USA av en hel del korruption. Det fanns ingen fungerande stat i de områden invandrarna bosatte sig.

Mycket snabbt etablerade sig därför kriminella gäng som tog hand om såväl brottslighet som rättskipning samtidigt. Gängen profiterade på sina egna landsmän. Små näringsidkare var tvungna att betala beskyddaravgift eftersom det var den enda ordningsmakten som fanns.

Det äldre etablerade amerikanska samhället levde för sig och invandrarna för sig. Kriminaliteten bredde ut sig men inte i det gamla samhället utan bara i det nya.

Ovanpå detta kom så det ödesdigra alkoholförbudet. De kriminella gängen tog snabbt över den illegala försäljningen. Svåra gängstrider bröt ut med skjutningar på öppen gata.

När krutröken skringat sig stod de italienska gängen som vinnare. De var bättre organiserade än sina judiska och irländska konkurrenter. Efter att ha slagits internt etablerade de fem ledande italienska gängen Cosa Nostra, det vill säga maffian. Organisatörerna kom alla från Sicilien och kopierade en modell för hur man organiserar sig från hemlandet.

Cosa Nostra kunde sedan etablera sig som den ledande kriminella organisationen i USA och kunde leva tämligen ostört av myndigheterna ända in på 1970-talet.

Det har ibland sagts att den italienska maffian i USA var en utlöpare av den sicilianska, men så var det inte. De som skapade maffian var unga män som var mer intresserade av att tjäna snabba pengar än att utbilda sig och skaffa ett hederligt arbete. De flesta av dem gick aldrig ut skolan.

De kriminella gängen i Sverige växer på samma sätt fram i utanförskapsområden. I New York hette dessa Little Italy och Bensonhurst. I Sverige Bergsjön och Rosengård. På samma sätt som i New York är de kriminella unga män som antingen invandrat själva eller är barn till föräldrar som nyligen invandrat, och alla är de mer intresserade av snabba pengar än jobb och utbildning. Den svenska polisen är underdimensionerad på samma sätt som New York-polisen var.

Sverige har å andra sidan mycket låg korruption och förhoppningsvis har de kriminella inte förmåga att organisera sig lika skickligt som New Yorks italienska gangsters.

På det hela taget är det emellertid mycket som är skrämmande likt.

Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Förslaget att ta fram en läslista för skolan, en litteraturkanon, som nyligen presenterats av Kristdemokraterna, men som tidigare även lagts fram av Liberalerna, är lovvärt men kommer aldrig att fungera.

I Sverige gillar vi att staten griper in. När kvaliteten i skolundervisningen sviktar vill vi att staten räddar situationen.

Men vem är staten? Just nu leds tyvärr staten av en regering där skolministern heter Gustav Fridolin och kulturministern heter Alice Bah Kuhnke. Det är de två politiker som kommer att ha ansvar för den gemensamma läslistan.

Vad tror vi att de skulle vilja att barnen läste i skolan?

Det som har hänt med kulturpolitiken det senaste decenniet är att den har förgiftats av den så kallade identitetspolitiken. Litterära verks objektiva kvaliteter är av underordnad vikt. Istället är det författarnas ursprung som sägs var det viktiga. En statlig läslista kommer att vara uppdelad i kvoter. Minst 50 procent kvinnor. Minst 20 procent författare med utländsk bakgrund. Minst en bok av en samisk författare och så vidare. Kvalitet kommer inte att ha med saken att göra.

Kan man då inte tänka sig att ett opartiskt organ tar fram listan? Kanske Svenska Akademien? Det är ju ändå den institution som får avgöra vem som ska få Nobelpriset i litteratur varje år.

Nej, för det tragiska med svenskt kulturliv är att i stort sett alla traditionella institutioner är infekterade av politik. Det gäller även Svenska Akademien.

Helt i linje med politiseringen av kulturinstitutionerna valde akademin in Sara Stridsberg förra året. Hon är en framgångsrik romanförfattare och dramatiker. Hon har vunnit många priser och hennes böcker har översatts till flera språk. Så långt är det inga konstigheter med hennes CV.

Men hennes karriär bygger på en fascination för den radikalfeministiska författaren Valerie Solanas. Solanas blev berömd för att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol. I övrigt levede hon ett tragiskt liv på grund psykisk sjukdom.

Men hade hon vetat hur man organiserar sig politiskt hade hon försökt bli feminismens Adolf Hitler.

Hennes bok SCUM-manifestet handlar om hur männen ska utplånas från jordens yta. Med konstgjorde befruktning behövs inga män längre. Samhället ska revolutioneras i grunden. Systemet med ”pengar och arbete” kastas omkull. När alla män är mördade kommer utopin att infinna sig. SCUM står för Society for cutting up men. Det är den rörelse som ska genomföra förintelsen.

I den svenska utgåvan skriver Sara Stridsberg i förordet: ”Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text.” ”Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla.” Och trots att boken är mycket tydlig med alla män bör mördas, och inte alls framför denna tanke på ett ironiskt sett, förklarar Stridsberg att boken ”ska” tolkas bokstavligt.

Nu är jag inte säker på att man ska tolka just Stridsberg bokstavligt men det är ingen tvekan om att Solanas är en tvättäkta fascist.

Så vem ska bestämma över läslistan för skolan? Gustav Fridolin, Alice Bah Kuhnke eller Sara Stridsberg?

Lag och ordning, dumskalle!

Lag och ordning, dumskalle!

När Bill Clinton vann sitt första presidentval 1992 gjorde han det på en slogan: ”The economy, stupid!” Översatt till svenska: ”Ekonomin, dumskalle!” Clinton utmanade George Bush den äldre som bara hade suttit en mandatperiod och hans slogan var ett svar på frågan varför man skulle byta president. Amerikanerna brukar vilja att sin president sitter två mandatperioder. Men ekonomin gick inte bra och Clinton utnyttjade tillfället.

Hos oss just nu i Sverige skulle jag istället säga: Lag och ordning, dumskalle! Som svar på frågan om vad det är vi behöver göra som första punkt för att få ordning på landet efter den stora flyktingvågen som kom 2015.

Vi har under de senaste veckorna haft en debatt om ”Sverigebilden”. Har brottsligheten i landet ökat på grund av flyktinginvandringen? Många pekar på statistiken som inte visar på någon brottsepidemi, och jag håller med om att det är långt kvar till panik, men det är ändå uppenbart att karaktären på brottsligheten har förändrats och att myndigheterna inte hänger med…

Nej, vi hjälper verkligen inte alla

Nej, vi hjälper verkligen inte alla

I söndags skänkte församlingen i min kyrka sin kollekt till Svenska kyrkans arbete med nödhjälp till dem som flyr undan kriget i Sydsudan. 3,4 miljoner människor är på flykt. Totalt 7,5 miljoner antingen svälter redan eller kommer att utsättas för svält. Företrädare för Svenska kyrkan berättar att de flyktingar som kommer över gränsen till Uganda väller in i tusental per dag och nu är lika många som lokabefolkningen i det område de befinner sig…

Hur förtryckande är en sång av Evert Taube?

Hur förtryckande är en sång av Evert Taube?

(Publicerad i NT, 2016-09-27)

Nu ska jag berätta en tråkig historia, men som fick ett lyckligt slut.

Strax före sommaren skulle jag köpa en pizza från min vanliga leverantör, den lokala pizzerian runt hörnet där jag bor. När jag skulle betala kom jag och min pizzabagare att tala om att vi fått nya sedlar i Sverige. Han pekade på den nya 50-lappen och frågade mig vem mannen på bilden var. Evert Taube, svarade jag förvånat. Visste han inte vem det var? Nej, det gjorde han inte. Jag förklarade att det var en av Sveriges mest berömda poeter och viskompositör, älskad av alla, vår nationalskald.

Hur kunde han inte veta vem Evert Taube var? funderade jag på när jag gick därifrån. Som de flesta pizzabagare är denne invandrare, i det här fallet från turkiska Kurdistan, men har bott i Sverige länge. Jag vet inte hur länge, men jag har bott på olika platser i området i mer än 20 år och jag har för mig att han har haft sin restaurang lika länge. Men han kan ju ha bott i Sverige längre än så. Hur kan man bo flera decennier i Sverige och inte känna till vem Evert Taube är? Obegripligt.

Men när jag har funderat ett tag är jag inte längre lika häpen. För under mycket lång tid har det varit ett tabu i svensk invandringspolitik att säga att det kan vara bra om invandrare inte bara integreras utan också assimileras, det vill säga tillägnar sig den svenska majoritetskulturen.

Assimilering har setts som detsamma som förtryck. I äldre tider var assimilering offentlig politik. Då ville staten att invandrare la sig till med samma kultur, seder och traditioner som svenskarna i övrigt.

Denna politik kom senare att ersättas med idén om att invandrare endast ska integreras. Det fick räcka med att invandraren blev en del i samhället i så måtto att han jobbar och betalar skatt som alla andra. Staten menade även att invandrarna skulle behålla sin egen kultur från hemlandet. Bidrag började betalas ut till invandrarföreningar. Mångkultur blev det politiska honnörsordet.

Samtidigt hamnade allt tal om att det var bra om invandrare tillägnade sig majoritetens kultur helt i kylan.

Det är detta som jag menar ligger bakom att en välintegrerad invandrare kan bo i Sverige under mycket lång tid utan att höra talas om Evert Taube. Ingen har uppmanat honom att ta del av svenska majoritetskulturen. Den offentliga politiken har varit att något sådant absolut inte får förekomma från statens sida. Men inte heller civilsamhället har gjort något. Som många invandrare har vittnat om är svenskar svåra att komma in på livet. Svenskar är dåliga på att ta kontakt med främlingar och bjuda hem dem till sig.

Det man undrar över är varför respekt för invandrarnas egna kulturer måste innebära att de förvägras ta del av den svenska kulturen. Hur förtryckande är det att uppmuntras att lyssna på Evert Taube?

Jag berättade för min vän pizzabagaren att Taubes musik finns på Spotify, men han hade inte Spotify, förklarade han. Som tur är går det fortfarande att köpa CD-skivor. Jag beställde en inspelning av Sven-Bertil Taube och gav till min vän. Han uppskattade det mycket.

Lång väg till skattekollektivet

Lång väg till skattekollektivet

Minns ni hur Fredrik Reinfeldt (M) och Anders Borg (M) talade om att vi kan behöva höja pensionsåldern? De talade också om att kvinnor som jobbade deltid borde gå upp till heltid. De var också alltid mycket positiva till invandring. Varför? Det var för att bredda skattebasen. Skattebasen är ordet ekonomerna använder som namn på det som kan beskattas. Ju större skattebas, desto mer pengar kan staten få in utan att behöva höja skattesatsen. Ju fler som är med och betalar skatt, desto mindre pengar behöver staten ta in av var och en enskilt. Hög sysselsättning. Låg skatt. Det är klassisk högerpolitik…

Själva misstanken är problemet

Själva misstanken är problemet

En nyhet som försvann i höstens flyktingkaos, men som finns all anledning att uppmärksamma på nytt är att Migrationsverket som lider av konstant brist på personal anställer flyktingar att arbeta med registrering av asylsökande. Det rör sig om flyktingar som har permanent uppehållstillstånd och som påbörjat sin väg in i det svenska samhället…