Etikettarkiv: klaner

Gängkriminalitet, Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Tillitskultur möter Klankultur

Nya Wermlands-Tidningen 2021-10-09

Om vi lägger åtsidan gängkriminaliteten för en stund och funderar på ett par andra oroande nyheter som rapporterats om på senare tid så märks det tydligt att Sverige förändras. Sveriges Radio hade i veckan ett inslag om att skolpersonal i Hjulsta utanför Stockholm övar sig i hur de ska agera om det blir en skjutning i närheten av skolan. Onekligen ett nytt inslag i det svenska samhället.

Ett annat exempel är den debattartikel som företrädare för fackföreningarna Akavia och Vision också publicerade i veckan i Svenska Dagbladet där de skriver om hot, våld och trakasserier som drabbar offentliganställda inom rättsväsendet och den kommunala socialtjänsten.

Lägg därtill rapporten om tystnadskultur i den kommunala förvaltningen i Göteborgs kommun i vilken kommunanställda berättar om hur kriminalitet och annat asocialt beteende som hederskultur tillåts påverka den offentliga förvaltningen.

Att detta på ett eller annat sätt går tillbaka till den stora invandringen i Sverige är uppenbart, men vad drar vi för slutsatser utöver detta?

Två författare som skrivit om problemet i olika sammanhang är Mustafa Panshiri och Per Brinkemo.

Panshiri har nyligen kommit ut med en bok som heter ”7 råd till Mustafa”, som är en lärobok för den som invandrat och vill bli en del av det svenska majoritetssamhället. Boken vänder sig även till oss etniska svenskar och han påpekar ganska skarpt att vi faktiskt inte är centrum i världen. Sverige är i vissa avseenden extremt, säger han. Det är inget fel på svenska värderingar. De är mycket bra, men de är inte självklara.

Samma sak har också Per Brinkemo konstaterat i ett antal artiklar i tidskriften Bulletin. Brinkemo har tidigare skrivit böcker om klaner och hur de funkar. Han konstaterar att det i södra Italien där maffian har en stark ställning i samhället också finns en uppfattning hos allmänheten att det är OK att stjäla från staten. Den som inte passar på när tillfället ges uppfattas som en förlorare.

Var för sig konstaterar författarna att det etniska Sverige måste höja blicken och förstå att den egna kulturen är annorlunda jämfört med resten av världen, och att om den ska kunna bevaras så måste den skyddas.

Med skyddas menar de inte att den ska avskärmas från utländska influenser. Författarna är inte Sverigedemokrater. De menar snarare att svenskar i gemen måste förstå att de är lyckligt lottade som lever i ett samhälle som är mycket välordnat från början, med en hög tillit medborgare emellan och en hög tillit till myndigheterna. Myndigheterna är i sig är välskötta, fria från korruption, rättssäkra och på det hela taget vänligt inställda mot landets invånare.

Denna förvaltningskultur, som Sverige delar med andra länder som exempelvis våra nordiska grannar, har visat sig vara genialisk. Den skapar fria och välmående samhällen.

Andra länder har inte samma kultur. Man behöver som sagt inte åka längre än till Syditalien för att inse det. Rapporterna om hur hot och våld, hederskultur med mera växer fram i samhället ska nog därför inte ses som att något nytt och ovanligt har inträffat utan att det är den stora världen utanför Sveriges gränser som färgar av sig.

Därför är det rimligt att ta Panshiris, Brinkemos och andras varningsord på allvar och rusta upp landet så att det klarar av att hantera mer av det som faktiskt är normaltillstånd i andra länder. I många länder är det helt normalt, och moraliskt acceptabelt, att anställa sin brorson i den myndighet man själv jobbar i som chef. Och i vissa andra länder är det normalt för en myndighetsperson att ta hänsyn till familjöverhuvudens vilja att kontrollera sina döttrars sociala liv i detalj.

Krisberedskap för att kunna hantera skjutningar är så klart extremt och ingenting som jag tror att ens skolorna i Hjulsta verkligen behöver, men ökad beredskap för att hantera hot och trakasserier mot anställda i socialtjänsten är definitivt befogat. Vi ska inte heller tro att våra vanliga svenska normer räcker till för att stoppa hederskultur och korruption i farstun. Att sätta hela den kommunala tjänstemannaskaran, oavsett om den är född i Sverige eller inte, i skolbänken en dag för att gå igenom vad det är som gör att vårt land har en unik och kompetent offentlig förvaltning är inte så dumt. Vi är bra på offentlig förvaltning, men vi vet inte alltid varför vi är det.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Klansamhället tillbaka i Sverige

NWT 2020-09-26

I Första Mosebok finns en berättelse om patriarken Jakobs dotter Dina som blir våldtagen av Shekem, sonen till hivéernas hövding i Kanaan. Jakob som fruktar att hennes bröder ska hämnas kommer överens med hivéerna att de ska låta omskära sig och att Dina ska gifta sig med Shekem. På så sätt ska freden bevaras. Men bröderna Simon och Levi accepterar inte uppgörelsen utan attackerar hivéerna och dödar dem. Jakob blir arg och förklarar att det nu finns risk för att övriga stammar i Kanaan ska anfalla dem. Men bröderna försvarar sig: ”Ska man få behandla vår syster som en hora?”

Berättelsen är flera tusen år gammal, men samtidigt dagsaktuell. Den handlar om klanstrider och klanrättvisa. 

Vi är inte vana vid klanlogiken i Sverige för klansystemet är sedan länge avskaffat, men genom invandring från länder med starka klankulturer har vi märkligt nog fått tillbaka en del av detta urgamla sätt att organisera ett samhälle.

Just nu är Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen” aktuell, där hon berättar om hur en stor familj med härkomst från Libanon, har Angered utanför Göteborg i sitt grepp. Familjen är tillräckligt stor och tillräckligt sammansvetsad för att man ska kunna tala om en klan. Många av familjemedlemmarna är dessutom dömda för brott, och familjen har genom sin närvaro i lokalsamhället blivit som en andra statsmakt. Det går så långt att brottsoffer inte törs polisanmäla medlemmar i familjen av rädsla för repressalier.

Klaner är något som har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Även Sverige var en gång i tiden organiserat i ätter. Några av dessa ätter blev mäktigare än andra och kom sedan att kallas adliga.

Det är egentligen inte konstigt alls att det finns klansamhällen för det är ju inom familjen man kan påräkna hjälp om man skulle råka illa ut. I länder med svag eller obefintlig statsmakt är det släkten som får ställa upp, och därför blir klanen den sociala struktur som man som människa behöver för att klara sig. Här finns social trygghet och skydd mot våld.

Det mest intressanta och svårförståeliga enligt vårt nutida sätt att tänka är systemet med klanrättvisa.

För i klansamhället handlar inte rättsskipningen om att identifiera vilka enskilda individer som har begått brott och som ska ställas till svars, utan om att undvika släktfejder.

I Bäckström Lernebys bok kan man läsa om hur klanhövdingen i Angered menar att han ”hjälper” polisen genom att hålla ordning på orten. Som familjeöverhuvud är det han som ställer saker till rätta. När någon av hans familjemedlemmar hamnat i konflikt tar man kontakt med brottsoffret och erbjuder en förlikning.

Logiken är densamma som i Gamla testamentet. Med rättvisa menas att man skipar rätt mellan familjer för att inte trigga hämndspiraler.

För den som vill läsa hur samma sak gick till på vikingatiden kan de isländska sagorna rekommenderas. De handlar också om släktfejder, och en stor del av berättelserna beskriver de juridiska processer som följde på de många våldshandlingar som förekom i den tidens samhälle. Dråp var vanliga och istället för rättegångar ingicks förlikningar mellan familjerna. Ofta löste man det genom att den ena familjen betalade mansbot till den andra.

I en modern stat ska det så klart inte finnas någon klanrättvisa, utan rättvisan ska vara individuell. Men nu finns den där ändå, och då är det viktigt att vi lär oss hur klaner fungerar. Det finns både nya och gamla böcker att läsa: Bäckström Lernebys bok, de isländska sagorna eller Gamla testamentet. Det är bara att välja.