Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Hundra år senare är det Sveriges tur

Hundra år senare är det Sveriges tur
(NT 2019-08-28)

Att Sverige har ökade problem med gängkriminalitet är inte överraskande. Det finns en enkel och ganska självklar förklaring. Det är en följd av att Sverige under ett antal år har haft en stor invandring av unga män. Unga män som saknar vägledning av auktoriter kan lätt hamna snett.

Hur kan jag veta detta? För att det har hänt förr.

Under sommarens många bilresor lyssnade jag mig igenom Selwyn Raabs mastodontverk om maffian i New York. Boken heter Five Families: The Rise, Decline, and Resurgence of America’s Most Powerful Mafia Empires och kom ut redan 2005. Raab var länge journalist på New York Times och är en av USA:s ledande experter på organiserad brottslighet.

I boken kan man läsa om (eller som i mitt fall lyssna på) hur det gick till när maffian etablerade sig i New York.

Det skedde under 1910- och 1920-talen då USA tog emot en mycket stor mängd invandrare från Europa. Tre stora etniska grupper bosatte sig i New York: irländare, judar och italienare.

Det amerikanska samhället var mycket dåligt förberett för den stora invandringen. Polisen var uppenbart underdimensionerad och vid denna tid led ännu USA av en hel del korruption. Det fanns ingen fungerande stat i de områden invandrarna bosatte sig.

Mycket snabbt etablerade sig därför kriminella gäng som tog hand om såväl brottslighet som rättskipning samtidigt. Gängen profiterade på sina egna landsmän. Små näringsidkare var tvungna att betala beskyddaravgift eftersom det var den enda ordningsmakten som fanns.

Det äldre etablerade amerikanska samhället levde för sig och invandrarna för sig. Kriminaliteten bredde ut sig men inte i det gamla samhället utan bara i det nya.

Ovanpå detta kom så det ödesdigra alkoholförbudet. De kriminella gängen tog snabbt över den illegala försäljningen. Svåra gängstrider bröt ut med skjutningar på öppen gata.

När krutröken skringat sig stod de italienska gängen som vinnare. De var bättre organiserade än sina judiska och irländska konkurrenter. Efter att ha slagits internt etablerade de fem ledande italienska gängen Cosa Nostra, det vill säga maffian. Organisatörerna kom alla från Sicilien och kopierade en modell för hur man organiserar sig från hemlandet.

Cosa Nostra kunde sedan etablera sig som den ledande kriminella organisationen i USA och kunde leva tämligen ostört av myndigheterna ända in på 1970-talet.

Det har ibland sagts att den italienska maffian i USA var en utlöpare av den sicilianska, men så var det inte. De som skapade maffian var unga män som var mer intresserade av att tjäna snabba pengar än att utbilda sig och skaffa ett hederligt arbete. De flesta av dem gick aldrig ut skolan.

De kriminella gängen i Sverige växer på samma sätt fram i utanförskapsområden. I New York hette dessa Little Italy och Bensonhurst. I Sverige Bergsjön och Rosengård. På samma sätt som i New York är de kriminella unga män som antingen invandrat själva eller är barn till föräldrar som nyligen invandrat, och alla är de mer intresserade av snabba pengar än jobb och utbildning. Den svenska polisen är underdimensionerad på samma sätt som New York-polisen var.

Sverige har å andra sidan mycket låg korruption och förhoppningsvis har de kriminella inte förmåga att organisera sig lika skickligt som New Yorks italienska gangsters.

På det hela taget är det emellertid mycket som är skrämmande likt.

Speglar modernismen vår samtid?

Speglar modernismen vår samtid?
(NT 2019-07-30)

Norrköpings stadsbibliotek är ett utmärkt exempel på modernistisk arkitektur. Brutalismen, som i sin tur är en inriktning inom modernismen. Byggnaden uppfördes 1971–1972.

Norrköping rådhus, däremot, är byggt i en stil som brukar kallas klassicism. Under 1900-talets första decennier var arkitekturen romantiskt inspirerad av gamla stilar och man lånade friskt hur historien. Inte minst från medeltiden. Huset uppfördes 1907–1910.

I Sverige har nu på allvar debatten vaknat upp om vilken arktitektonisk stil vi vill ha i våra städer. En rörelse som heter Arktitektupproret har vunnit framgångar genom intensivt opinionsbildande på sociala medier.

Arkitektupproret publicerar dagligen exempel på nya byggnader som byggs i klassisk stil för att visa för oss i Sverige att det finns ny arkitektur som är modernare än modernismen.

Man publicerar även bilder på gamla hus som rivits för att ge plats för modernistiska byggnader. Vi vet ju alla att den rivningsvåg som sköljde över Sverige på 1960-talet gick fram skoningslöst. Gamla stenhus som bara var 50 år gamla revs, trots att stenhus kan stå i flera hundra år.

Arkitekturupproret har varit framgångsrikt eftersom man ställer väldigt enkla och rimliga frågor. Vad är ett fint hus? Vem avgör en sådan sak? Ska arkitekterna ha ensamrätt på smakfrågor eller ska det vara de som bor och verkar i husen som bestämmer? Är det OK att bygga i nya stilar som återkopplar till klassiska ideal eller ska allt fortsätta att vara modernism?

Man kan tycka att det är konstigt att det alls behövs ett ”uppror” för att få gehör för dessa frågor. Men det beror på att det svenska arkitekturetablissemanget är fastlåst i att modernismen är den enda acceptabla stilen.

Reaktionerna från arkitektkåren gentemot Arkitektupproret har varit helt oförstående och oresonligt. Man har kort och gott fnyst mot kritikerna och kallat dem för obildade populister.

Skälet till detta är att modernismen inte bara är en stil utan en ideologi. Modernismen tillkom på 1920-talet. Det var en rörelse som skulle göra upp med det gamla samhället. I Sverige skulle man ”demokratisera” arkitekturen. I Nazityskland och Sovjetunionen skulle man bygga det nya totalitära paradiset. Modernismen trodde man var svaren på både och.

I Sverige kom det modernistiska samhällsbygget att gå väldigt långt. Det var inte bara det att man skulle överge gamla stilideal på nya byggnader utan gamla byggnader skulle även rivas.

Men det största problemet är inte den modernistiska stilen i sig – en del människor tycker ju att Norrköpings stadbibliotek är mycket vackrare än rådhuset – utan det är att anhängarna av modernismen inte tolererar andra stilar.

Varje gång någon föreslår att nästa stora byggprojekt ska göras i klassisk stil går arkitektetablissemanget till attack. Här ska inga pastischer byggas! säger man. Arkitekturen måste spegla vår samtid!

Men vilken stil speglar vår samtid? Norrköpings stadsbibliotek är 47 år gammalt. Det kanske är hög tid att riva det? Det var så man tänkte om ”gamla” hus på 1960-talet.

Man kan också fråga sig varför en stil som uppfanns på 1920-talet speglar vår samtid. Det var ju 100 år sedan.

Nej, det är dags nu att gå vidare. Modernismen hade en poäng när den kom, men det kan inte vara historiens slut. Det måste finnas plats för ny arkitektur också.

Arkutekturupproret hittar man enklast på Facebook.

Sluta sätta upp laddstolpar för elbilar på stan

Sluta sätta upp laddstolpar för elbilar på stan
NT 2019-07-03

Allt fler köper elbil. Många kommuner som vill vara elbilsvänliga erbjuder därför laddningsmöjligheter vid populära parkeringsplatser. Det bör man sluta med. Det är en felsatsning.

Viktigare är att se till att folk kan ladda sina bilar hemma.

Jag är sedan en tid tillbaka ägare av en elbil. Jag bor i en lägenhet och har inga möjligheter att ladda bilen hemma. Ändå får jag det att funka, men jag får tyvärr gissa att jag går tillbaka till en bil med förbränningsmotor om några år om ingenting händer med kraftigt förbättrade laddningsmöjligheter.

Med en elbil fungerar det så att man antingen kan ladda växelström långsamt eller likström snabbt. Med en snabbladdare på 100 kW fyller jag mitt batteri från 0 till 80 procent (vilket är den nivå man brukar räkna med) på drygt 50 minuter. Eftersom jag aldrig tömmer batteriet helt brukar jag till vardags inte behöva ladda längre än en halvtimme. Jag stannar till vid en snabbladdare och tar en fika. Det tar längre tid än att tanka en bensinbil, men det är ett val jag har gjort för att kunna ha en elbil. Det funkar bra för mig.

Problemet är bara att det hela bygger på att det inte är någon trängsel vid snabbladdarna, vilket det i dagsläget inte är på grund av att vi elbilsägare är få. Är den ena snabbladdaren upptagen kör man bara vidare till nästa.

Men när vi är många som gör som jag kommer det inte att fungera längre. Väntetiderna vid snabbladdarna kommer att bli horribla.

Kan man då inte använda någon av de kommunala laddstolparna på stan vid trängsel?

Nej, det är här som problemet med växelströmsladdning kommer in i bilden. Den vanliga laddstolpen som kommunen sätter upp, för att vara snäll mot elbilsägaren, har som regel mycket låg effekt, kanske bara 11 kW, och många elbilar kan inte heller ladda mycket mer än så när de laddar växelström. Växelströmsladdning är långsam laddning. För att fylla ett batteri krävs det laddning under en hel natt.

För villaägare är situationen en annan. Här köper ägaren en laddbox och laddar växelström hemma hos sig själv.

En elbil kan inte (eller bör inte) laddas i ett vanligt hushållsuttag av säkerhetsskäl. De vanliga 220-voltsuttagen är inte gjorda för den belastning som det innebär. Ledningarna kan ta skada och i värsta fall börja brinna. Den som laddar hemma måste ha en egen laddbox.

Hittills har bilindustrin tänkt sig att laddning ska ske hemma och att snabbladdare bara ska användas när man är på långresa. Tesla har exempelvis lagt alla sina superchargers utanför städerna. Elföretaget Inoity, som ägs av tyska biltillverkare, och nu satsar stort i Sverige, gör på samma sätt.

När jag köpte min elbil trodde jag att kommunens laddstolpar kunde vara ett bra komplement till snabbladdarna, men idag ignorerar jag dem. Att stå en timme vid en 11 kW:s laddstolpe är som att tanka två liter bensin i en tank som rymmer 50 liter. Vad är poängen med det?

Min bestämda rekommendation till alla kommuner är därför att sluta med att sätta upp laddstolpar på stan och satsa helhjärtat på att se till att alla kan ladda hemma istället. Kommunerna är landets största hyresvärdar och kan ta ledningen i elbilsrevolutionen. Vill vi att elbilen ska bli den nya folkbilen måste även de miljoner bilägare som bor i lägenhet kunna ladda hemma.

Går det att ana den ryska bockfoten?

Går det att ana den ryska bockfoten?
NT 2014-06-05

Den politiska skandalen i Österrike förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad den har fått hittills. Att en vice statsminister fångas i en ”honungsfälla” och måste avgå med följden att hela regeringen avgår är anmärkningsvärt. Om Österrike hade haft samma kaotiska politik som Venezuela hade vi kunnat avfärda det som en händelse i raden av många andra. Men Österrike är ingen bananrepublik utan ett stabilt demokratiskt land i Europas mitt. Det hade kunnat vara Sverige.

Vad hände och vet vi vilka som ligger bakom? Är det Ryssland?

I korthet är det som har hänt att tyska medier publicerat en film där Österrikes vice statsminister Heinz-Christian Strache sitter i en villa på Ibiza och diskuterar olika upplägg för hur en rysk oligark skulle kunna finansiera vice statsministerns partis valrörelse.

Att det är en fälla är uppenbart. Filmen har spelats in med två olika kameror. Oligarken själv är inte med på mötet utan företräds av det som sägs vara hans brorsdotter, en ung vacker kvinna.

Men när oligarken fick frågan om han var inblandad visade det sig att han inte ens hade någon brorsotter. Ännu är det ingen som vet vem den unga kvinnan i filmen är.

Strache företräder partiet FPÖ, Freihetliche Partei Österreichs, vilket kan beskrivas som Österrikes motsvarighet till Sverigedemokraterna. Det är det mindre av de två partier som ingick i landets regering. Det andra är konservativa ÖVP, Österreichische Volkspartei. På grund av Ibiza-skandalen blir det nyvval i september.

Det är inte bekräftat vilka som ligger bakom inspelningen, men mycket talar ändå för att Putinregimen är inblandad. Samtidigt kan det kan också vara inhemska aktörer, för det finns en fiendskap mellan Strache och Österrikes underrättelsetjänst. Straches parti anses nämligen allmänt sett ha sympatisk inställning till Putinregimen.

Hur ska man då förstå vad som har hänt? Varför skulle Kreml vilja skämma ut en av de politiker som har haft en vällvillig inställning till dem?

Det är här som man måste stanna upp en stund och fundera. För Kreml är en klurig spelare som mycket väl kan tänka sig att göra ett bondeoffer.

Det vi vet från informationskriget är att Ryssland agerar för att sänka tilltron till auktoriteter i väst. Det gör man för att allmänheten ska bli osäker på vad som är sant och falskt. Det är av samma skäl som man återkommande skickar ut falska nyheter. När ingen vet vad som är sant eller falskt, och man inte kan lita på sina ministrar, råder förvirring. Förvirringen blir en rökridå för den som vill flytta fram sina positioner.

Att Ryssland agerar på detta vis i kriget i Ukraina finns väl belagt vid det här laget.

Det är därför inte alls osannolikt att Putinregimen har bestämt sig för att ge sig på Österrikes statsledning för att förvilla och dölja något annat.

Österrike genomgår en politisk kris, inte bara för att vice statsministern var exceptionellt omdömeslös, utan för att någon ville skada landet. Det behövs inte militära medel för att skada ett annat land om statsledningen är sårbar och omedveten om att den kan bli lurad i en fälla.

Nästa gång kan det vara Sverige som är utsatt.

Varför stoppar ingen judehatet?

Varför stoppar ingen judehatet?

(Krönika införd i Norrköpings Tidningar 8 maj 2019.)

Någonting är ruttet med socialdemokratin i Malmö. Nu senast uppdagades att SSU-föreningen i 1:a majtåget sjungit ”krossa sionismen”. SSU-klubbens ordförande försvarade sig med att det var en gammal sång som sjungits ofta, men förbundsordföranden Philip Botström var mycket tydlig med att detta inte är förenligt med SSU:s linje.

SSU:s linje är samma som moderpartiets. Israel och Palestina bör existera sida vid sida som två stater. Det finns inte en form av sionism utan flera. Att vilja krossa all form av sionism betyder att man vill krossa den judiska staten.

Sången är inte så oskyldig som SSU i Malmö vill hävda. En textrad lyder: ”Vi har kastat stenar mot soldater och poliser, och vi har skjutit raketer mot våra fiender.”

I dagarna har det förekommit nya raketskjutningar från Gaza in mot Israel. Israel har i sin tur svarat med flygbombningar. Människor på båda sidor har dött helt förgäves i ett krig som aldrig verkar ta slut.

Är det SSU i Malmös uppfattning att Israel ska utplånas och att raketbeskjutningen från Gaza bör hyllas?

Det är i så fall en mycket extrem uppfattning. Den omfattas inte ens av PLO utan endast av Hamas och andra ännu mer extrema organisationer. Faktum är att många palestinier som dagligen kämpar mot ockupationen med fredliga medel avskyr stenkastning och raketbeskjutning.

Det har under senare tid rapporterats mycket om SSU i Malmö där personer med märkliga åsikter har kunnat agera fritt. Problemen har resulterat i svåra falangstrider.

Men det är inte bara i SSU det har varit problem. Återkommande inslag av antisemitism har funnits inom moderpartiet. Exempelvis skrev 2012 en lokalpolitker och ledarskribent i socialdemokratiska tidningen Tro & Politik att terrorattentatet på Utöya hade en judisk koppling. Anders Behring Breivik var en del av en större rörelse: ”Dessa globala rörelsers starka stöd åt Israel och dess täta band med sionistiska rörelsen har banat vägen för en judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning…”

Ren och skär antisemitism mitt i hjärtat av Malmös Socialdemokrati.

Mycket kritik mot hur antisemitismen har kunnat växa fram i Malmö har riktats mot förre kommunalrådet Ilmar Reepalu på grund av att han satt på sin post i 19 år. Men en annan person som det finns anledning att granska är Heléne Fritzon som just nu toppar Socialdemokraternas lista i EU-valet.

Fritzon var ordförande i partidistriktet i Skåne 2003–2013 och därtill ledamot i partistyrelsens verkställande utskott 2001–2013.

Alla partier är organiserade på sina egna vis, men det vanliga är att det är distrikten (länsförbunden) som har ansvaret för att alla kommunföreningar och sidoföreningar är välskötta. Om enskilda föreningar börjar bedriva en politik som helt strider mot partiets linje i stort är det distriktsordförandens uppgift att se till att det blir rättning i ledet.

Det var under Fritzons och Reepalus ledarskap som antisemitismen kunde växa till sig inom Socialdemokraterna i Malmö.

Nationellt finns inget skäl att tvivla på att Socialdemokraterna för en tydlig antirasistisk politik. Men när man nu vill befordra en person som bevisligen inte lyckats med sitt ledarskap på denna centrala punkt måste kritiska frågor ställas. Vilket ansvar har Heléne Fritzon för framäxten av antisemitismen inom Socialdemokraterna i Malmö?

Haltande historieskrivning

Haltande historieskrivning
NT 2014-04-10

Analyserna av vad som hände under hösten 2018 när alliansen sprack och Löfven räddade sig kvar som statsminister är många. Ändå haltar de flesta av dem betänkligt.

Två aspekter nämns mycket sällan trots att de är helt avgörande för hur man ska förstå utfallet: väljarmatematiken och det faktum att Ulf Kristersson inte bara hade ansvar för att försöka bilda regering på nationell nivå utan även ansvar för sitt parti i 290 kommuner och 21 regioner.

Om vi börjar med väljarmatematiken: Om ca 14 000 väljare hade valt att rösta på alliansen istället för något av de rödgröna partierna hade alliansen varit ett mandat större i riksdagen än de rödgröna. Skillnaden i antal röster är faktiskt inte större än så.

Detta enda mandat hade förändrat voteringarna i riksdagen och möjliggjort en borgerlig regering. Alliansens budgetförslag hade bara kunnat fällas om Sverigedemokraterna och de rödgröna hade röstat på ett och samma förslag.

Men i och med att det istället blev de rödgröna som blev ett mandat större än alliansen hade en alliansregering behövt räkna med att SD inte la ned sina röster i riksdagen utan röstade aktivt på alliansregeringens förslag. Nedlagda röster från SD:s sida hade inte räckt eftersom de rödgröna ändå, med ett mandats övervikt, hade kunnat fälla alliansens förslag.

Detta enda mandat var det som gjorde att C och L valde att göra upp med de rödgröna istället.

Var det i ljuset av detta fel av Ulf Kristersson att han satsade på att hålla ihop alliansen genom hela valrörelsen? Han hade kunnat splittra alliansen och attackerat C och L för att stjäla röster av dem. Det hade gjort M större. Men hade en attack mot C och L i valrörelsen gjort det lättare att bilda regering?

På samma sätt blir det omöjligt att förstå Ulf Kristerssons envishet när det gäller att hålla ihop alliansen i valrörelsen, och direkt därefter, om man inte tar hänsyn till att han är partiledare för ett parti som finns i alla Sveriges kommuner och regioner också.

Det har sagts att Kristersson borde av klippt banden med Centerpartiet mycket tidigare. Problemet är bara att vad som sker på nationell nivå får betydelse för vad som sker på lokal nivå. På lokal nivå är alliansen långt ifrån död. Det finns många alliansstyrda kommuner eller där alliansen gjort upp med Miljöpartiet.

En partiledare har ansvar även för de lokala förhandlingarna, och man måste fråga sig om det hade blivt bättre eller sämre för alla förhandlare på lokal nivå om Kristersson hade attackerat Centern och kallat dem för quislingar?

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uselt valresultat vilket har möjliggjort maktskiften på lokal nivå i kommuner och regioner i hela landet. Kommuner som har styrts av S ända sedan allmänna rösträttens införande har äntligen kunnat börja andas frisk luft. Men det finns ingenstans där M ensamt har kunnat göra detta utan stöd av C.

Analyser som inte tar upp dessa två aspekter menar jag bör underkännas rakt av. Visst spelar ideologi roll, men låt säga att alliansen hade lyckats knipa de där sista 14 000 väljarna. Vi hade då haft en alliansregering och ingen hade sagt ett pip om att det skulle ha uppstått ett nytt ”konservativt block”. Samma sak gäller för den som bara analyserar vad som sker på den nationella nivån men inte ser den lokala. Det är inte bara i riksdagshuset i Stockholm som politik bedrivs.

Förstör inte framtiden för dieselbilen

Förstör inte framtiden för dieselbilen

Det finns ett förslag om att förbjuda dieselbilar. Det vore ett gigantiskt misstag.

Det är introduktionen av den syntetiska dieseln HVO 100 som har gjort att dieselbilen är ett miljövänligt alternativ igen.

HVO 100 är ett biobränsle designat så att dess molekyler ser ut som molekylerna i den fossila dieseloljan. Därmed kan bränslet ersätta den fossila dieseln rakt av.

Biltillverkarna går försiktigt fram, eftersom de vill kunna garantera att deras bilar verkligen fungerar felfritt med biodisel, men i teorin ska det inte vara något problem. Några tillverkare har redan godkänt bränslet som exempelvis Nissan eller Citroën.

Det fossila problemet för dieselbilen är alltså löst. I framtiden kommer dieselbilarna vara helt klimatneutrala vad gäller bränslet.

Men två andra problem finns kvar att lösa, och det är utsläpp av kväveoxider och partiklar.

Det var utsläppen av kväveoxider som Volkswagen och andra tyska biltillverkare hade fuskat med. De ljög rakt ut om sina tester.

Att ljuga om sin viktigaste produkt är naturligtvis hårresande korkat. Förtroende för dieselbilen sjönk som en sten. Bilfientliga politiker kunde träda fram och kräva ett totalförbud.

Trots detta är det ändå så att avgaserna går att rena ännu mer än vad som görs idag. Tekniken för hur man omvandlar kväveoxider till kvävgas och vatten är i bruk redan och kommer att bli effektivare med tiden. Adblue heter produkten som tillförs för avgasreningen och kan tankas på många bensinstationer.

Partikelutsläpp reduceras med partikelfilter, och även här gäller att filtren blir effektivare med teknikutvecklingen.

Det är ingen vetenskaplig gåta hur utsläpp av kväveoxider och partiklar ska kunna minskas. Tekniskt sett finns lösningarna. Frågan är bara vad vi själva är villiga att betala för att tillverkarna ska sätta in de allra senaste och bästa lösningarna i bilarna. Det kommer med en högre kostnad, men låter sig göras för den som vill.

I det läget vore det ren dårskap att förbjuda just dieselbilen. Den kommer ju att bli mer miljövänlig än till och med elbilen.

En elbil behöver el, vilket till stor del produceras med kärnkraft. Dieselbilens bränsle kommer att vara producerat av naturen själv. Den koldioxid som kommer att frigöras vid förbränningen kommer att bindas av samma växter som producerat oljan till att börja med. Elbilens behov av kärnkraft lämnar utbränt kärnbränsle efter sig som måste deponeras i bergrum i tusentals år framöver.

Nej, vägen framåt är att fortsätta ställa höga miljökrav på biltillverkarna så att de säkerställer att det nya bränslet fungerar i alla motorer och att de verkligen utnyttjar den allra senaste reningstekniken. Teknikutvecklingen kommer att ta oss till målet att få den renaste bilmotorn historien har sett. Ett förbud skulle ta död på denna utveckling över en natt.

Sagornas varg visade sig vara verklig

Sagornas varg visade sig vara verklig

Det är nu sju år sedan vargolyckan i Kolmårdens djurpark inträffade. Det var i juni 2012 som en djurskötare avled av att ha blivit attackerad av vargarna inne i varghägnet på djurparken.

Sveriges Radio P3 Dokumentär har nyligen publicerat ett mycket välgjort reportage, ”Vargolyckan på Kolmården”, som förtjänar att lyssnas på. På 64 minuter sammanfattas Sverige i ett nötskal. Både allt som är bra med vårt land men också vad som är urtypiskt svenskt och samtidigt uruselt.

Vargarna på Kolmården var under 17 år en av djurparkens stoltheter. Projektet gick ut på att människor skulle få lära sig hur vargar är genom att gå in i hägnet. Vargar föddes upp som fostrades till att inte vara rädda för människor, vilket vargar är i det vilda. Projektet ansågs allmänt vara mycket framgångsrikt.

Den svenska kärleken till naturen är vacker. Även rovdjuren är älskade. Men lika svenskt är det tyvärr att förringa faror och att vara naiva.

I det här fallet drevs projektet av en ideologisk föreställning om att vargar ”egentligen” inte var så farliga som det sägs i sagorna. Om människor skulle få komma in i hänget och umgås med vargarna skulle ”fördomarna” om dem skingras.

Radiodokumentären visar hur djurparken inte tog riskerna på allvar. Incidenter rapporterades in men följdes inte upp.

På så sätt kom säkerheten att urholkas. Det är inte känt exakt hur det gick till när djurskötaren angreps, men hon var ensam i hägnet. Dagarna innan hade hon inte heller varit helt frisk. Kanske hann hon inte uppfatta att någon av vargarna just denna dag skulle utmana henne för att hävda sin plats i flocken. En liknande händelse hade inträffat tidigare med en annan djurskötare.

Det framgår även i reportaget att djurskötarna brukade lägga ifrån sig komradion innan de gick in hägnet eftersom vargarna annars bet sönder dem.

Men vad värre är tycks det även ha funnits en idé om att vargar skulle ha en mental förståelse av situationen som påminner om en människas. När den tidigare incidenten inträffade diskuterade djurskötarna på vilket sätt man skulle kunna ”återställa relationen”, som om det hade uppstått en konflikt mellan två likvärdiga parter.

Till råga på allt kommenterar en av de ansvariga för projektet händelsen med att det inte bara var en tragedi på grund av dödsfallet utan även för vargen ”som art”. Det är synd om själva arten!

Idag är vargarna borta från djurparken, men jag tror att projektet hade kunnat leva vidare om man istället hade erkänt att vargar är aggressiva djur genetiskt designade för att slåss. De saknar förmåga att reflektera över sina handlingar, men förstår makt och våld. Lydnad för en varg, eller en hund, är inte ett resultat av ett övertänkt val, utan att vargen, eller hunden, är underkuvad.

Men i Sverige förmänskligas djur. Människor tror att den egna hundens lydnad är ett resultat av förtroende, där den som är klokare leder den som inte är lika klok. Som när ett barn lyder en vuxen.

Djurskötaren blev ett offer inte bara för vargarna utan för en ideologi som medvetet ignorerade risker på grund av att man ville förändra det man menade var fördomar från sagotiden. I sagorna är vargarna farliga. I Kolmården ville man göra dem ofarliga. Men det visade sig tyvärr att det var sagan som var sann och ideologin som var en fördom.

Naturen största vinnaren på tillväxt

Naturen största vinnaren på tillväxt

När jag kör bil och åker genom ett avsnitt där man har gjort plats för vägen genom att spränga bort berg tänker jag alltid på den inverkan människan har gjort på naturen. Berget kan aldrig bli helt igen. Det fyller mig med vemod.

Jag vet varför berget var tvunget att sprängas bort. Jag vet varför vi behöver vägar. Men ingreppet i naturen är stort och kan aldrig ångras. Har vi människor rätt att göra så? Vi har fått den här planeten av Gud till skänks. Den är värdefull och vi som lever nu har rätt att bruka naturresurserna, men jordens befolkning ska förhoppningsvis leva vidare i tusentals generationer till.

Det är insikten om att många naturresurser är ändliga som har gjort att vi har kommit att återanvända så mycket material som möjligt. En förståelse för problemet finns hos i stort sett alla i ett land som Sverige. Men vad mer kan vi göra mer för att rädda planeten?

Ett svar på den frågan, som har blivit alltmer populärt, är att vi ska konsumera mindre i den rika världen. Vi ska dra ned på vår resursförbrukning genom att göra avkall på vår bekvämlighet. Vi ska inte flyga. Inte äta kött. Inte åka bil. Planeten ska räddas genom personliga uppoffringar.

Men vad denna ideologi inte förstår är hur tillväxt skapas och att det är teknologi som är drivkraften. Det är också tillväxt och teknologi som gör att vi kan skydda naturen.

När ny teknologi tas i bruk skapas det ekonomisk tillväxt. Tillväxten återinvesteras sedan i forskning som ger upphov till ännu mer ny teknologi. Den nya vinsten kan sådan återinvesteras igen, och så vidare.

Från början var förbrukning av råvaror en central del i denna spiral, men så är det inte längre. Idag tävlar ingenjörer med varandra i att vara så resurssnåla som möjligt. Teknologi som skapar tillväxt men skyddar naturen är vad som efterfrågas.

Personliga uppoffringar betyder i detta sammanhang väldigt lite. Jag kan avstå en flygresa till Kanarieöarna. Det spar fossilt bränsle och gör att jag inte bidrar med koldioxidutsläpp. Men det utvecklar inte nytt icke-fossilt bränsle för flygindustrin. Det kan bara forskning göra, och vi har bara råd med forskning om vi har tillväxt i ekonomin.

Därmed är det även så vi skyddar naturen, med ny teknologi. Allt vi vet om hur vi ska återanvända olika material kommer från vår kunskap om papper, plast eller metall. Bakom detta ligger vetenskap. Tack vare tillväxten i vår ekonomi har vi kunnat satsa pengar på forskning om återvinning.

Inte minst i ett globalt perspektiv blir det uppenbart att det är tillväxt och teknologi som är den väg vi ska ta. För vi kan ju inte lyfta miljarder människor ur fattigdom utan att tillåta dem att förbruka ändliga naturresurser. De kan inte förbruka resurser på samma sätt som vi har gjort, men de kan använda ny och smartare teknologi utvecklad av oss i den rika världen. Alternativet skulle vara att tvinga på dem en ideologi om att just de ska göra stora personliga uppoffringar istället för att utvecklas. Det kommer inte att fungera.

Det är märkligt att uppoffringsideologin har fått en så stark ställning i politiken. Den personliga uppoffringen ses som den mest moraliska handlingen en människa kan utföra. Den som kan göra störst uppoffring är godast. Men vad som rent sakligt har skapat miljöskyddande åtgärder och bevarar ändliga naturresurser är något annat. Det är forskning, teknologi och investeringar.

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Det går inte att begripa, men Jordbruksverket har i tre år suttit på flera hundra miljoner kronor som verket inte har kunnat betala ut som jordbruksstöd. De äldsta bidragen beviljades redan 2015, men har inte betalats ut.

Jag trodde knappt mina öron när jag fick höra om detta. Hur kan en myndighet bara sitta handlingsförlamad på en hög med pengar?

Jag var tvungen att googla saken, och jo, mycket riktigt. Jordbruksverket vet inte hur de ska betala ut pengarna.

Det finns naturligtvis en förklaring. Pengarna kommer delvis från EU och ska förmedlas till jordbrukarna via jordbruksverket och länsstyrelserna. Kraven på att pengarna används rätt är höga och för detta krävs ett välfungerande IT-system för ändamålet. IT-systemet har varit svårt att få på plats. Därav fördröjningen.

Men en förklaring är aldrig detsamma som en ursäkt. Man frågar sig ju hur det kan komma sig att det ska ta tre år för att få till ett fungerande IT-system för att betala ut redan beviljade bidrag. Tre år!

Vad är det som är så komplicerat att det måste ta så lång tid? Redan 2016 fick Statskontoret (regeringens myndighet för snabbutredningar) i uppgift att ta reda på vad som hänt. Statskontoret konstaterade att Jordbruksverket inte haft koll på det projekt man upphandlat.

En dålig upphandling av ett IT-system som inte blir klart i tid och dessutom mycket dyrare, ja, sådant har hänt förr, och man kan kanske skänka en förlåtande tanke till Jordbruksverket? Det kanske var svårare än vad någon trodde?

Men detta var 2016. Nu är vi i slutet av 2018.

Det kan inte stå rätt till i staten när ett verk inte kan få ett fungerande IT-system på plats på flera år, trots att regeringen har hjälpt till med extra pengar och stöd från Statskontoret.

För vad är det som ska göras? Det ska betalas ut pengar. Finns det verkligen ingen möjlighet att göra det utan hjälp av ett särskilt IT-system? Sverige är ett myndighetsland. Vi har haft fungerande myndigheter ända sedan 1600-talet. Myndighetssverige har en historia av pålitlighet. Lojala och effektiva ämbetsmän har gjort sin plikt. Allt har fungerat. Det fanns inget IT-system alls förr men det fanns bidrag som betalades ut. Men nu är vi plötsligt helt hjälplösa på grund av en dålig upphandling.

Nej, det här duger verkligen inte, och bortförklaringarna är inte övertygande. Det här är ett solklart fall av inkompetens.

För jordbrukarnas del kan bidragen handla om ren överlevnad. Många kämpar med lönsamheten. Näringen är hårt reglerad och inte alltid på ett schysst vis. I år hade vi dessutom en exceptionellt lång torka. När vi väl får en regering på plats måste det blir räfst och rättning på Jordbruksverket.