Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Norrköpings-Tidningar

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Det går inte att begripa, men Jordbruksverket har i tre år suttit på flera hundra miljoner kronor som verket inte har kunnat betala ut som jordbruksstöd. De äldsta bidragen beviljades redan 2015, men har inte betalats ut.

Jag trodde knappt mina öron när jag fick höra om detta. Hur kan en myndighet bara sitta handlingsförlamad på en hög med pengar?

Jag var tvungen att googla saken, och jo, mycket riktigt. Jordbruksverket vet inte hur de ska betala ut pengarna.

Det finns naturligtvis en förklaring. Pengarna kommer delvis från EU och ska förmedlas till jordbrukarna via jordbruksverket och länsstyrelserna. Kraven på att pengarna används rätt är höga och för detta krävs ett välfungerande IT-system för ändamålet. IT-systemet har varit svårt att få på plats. Därav fördröjningen.

Men en förklaring är aldrig detsamma som en ursäkt. Man frågar sig ju hur det kan komma sig att det ska ta tre år för att få till ett fungerande IT-system för att betala ut redan beviljade bidrag. Tre år!

Vad är det som är så komplicerat att det måste ta så lång tid? Redan 2016 fick Statskontoret (regeringens myndighet för snabbutredningar) i uppgift att ta reda på vad som hänt. Statskontoret konstaterade att Jordbruksverket inte haft koll på det projekt man upphandlat.

En dålig upphandling av ett IT-system som inte blir klart i tid och dessutom mycket dyrare, ja, sådant har hänt förr, och man kan kanske skänka en förlåtande tanke till Jordbruksverket? Det kanske var svårare än vad någon trodde?

Men detta var 2016. Nu är vi i slutet av 2018.

Det kan inte stå rätt till i staten när ett verk inte kan få ett fungerande IT-system på plats på flera år, trots att regeringen har hjälpt till med extra pengar och stöd från Statskontoret.

För vad är det som ska göras? Det ska betalas ut pengar. Finns det verkligen ingen möjlighet att göra det utan hjälp av ett särskilt IT-system? Sverige är ett myndighetsland. Vi har haft fungerande myndigheter ända sedan 1600-talet. Myndighetssverige har en historia av pålitlighet. Lojala och effektiva ämbetsmän har gjort sin plikt. Allt har fungerat. Det fanns inget IT-system alls förr men det fanns bidrag som betalades ut. Men nu är vi plötsligt helt hjälplösa på grund av en dålig upphandling.

Nej, det här duger verkligen inte, och bortförklaringarna är inte övertygande. Det här är ett solklart fall av inkompetens.

För jordbrukarnas del kan bidragen handla om ren överlevnad. Många kämpar med lönsamheten. Näringen är hårt reglerad och inte alltid på ett schysst vis. I år hade vi dessutom en exceptionellt lång torka. När vi väl får en regering på plats måste det blir räfst och rättning på Jordbruksverket.

Norrköpings-Tidningar

Dagarna då det stod och vägde

Dagarna då det stod och vägde

”Storstrejk inträder genast – dess verkningar under rådande förhållanden omöjliga att öfverblicka. Sannolikt: kraftig reaktion från de borgerliga elementen ute i landet, men då antagl. inbördeskrig!”

Orden är hämtade från en anteckning gjord av Carl Swartz hösten 1918, när han som huvudförhandlare för högern i riksdagen kört fast. Det man förhandlade om var allmänna och lika rösträttens införande, och den punkt man inte kunde komma överens om var om människor med skatteskulder skulle ha indragen rösträtt eller inte.

I år är det 100 år sedan demokratin bröt igenom i Sverige och det skedde just i november. När första världskriget tog slut följde revolution i Tyskland och många var oroliga för att samma sak skulle hända i Sverige. Nyligen hade det varit inbördeskrig i Finland och i Ryssland pågick sedan ett år tillbaks också ett inbördeskrig.

I Sverige hade åren före första världskriget präglats av en kamp om rösträtten. En första reform genomfördes 1907–1909 då allmän rösträtt för män infördes till andra kammaren. Sverige hade som bekant ett tvåkammarsystem på den tiden. Men den kommunala och landstingskommunala rösträtten var fortfarande graderad efter inkomst. Riksdagens första kammare valdes av landstingen, vilket gjorde att högern hade en kompakt majoritet i kammaren och kunde blockera all ny lagstiftning.

Men 1918 hade Sverige en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som drev på för en full demokratisering av statsskicket. När det blev revolution i Tyskland fruktade många, inklusive vänsterregeringen, att våldsamheter skulle utbryta också i Sverige. Därför lade regeringen ett förslag om fullt utsträckt rösträtt.

Högern var rädd också den för oroligheter, och hade först överrumplats av vänsterregeringen, men när man väl satt ned och förhandlade bjöd man ändå motstånd. Frågan om ”utskyldsstrecket” blev principfrågan som inte fick överges.

Det var när förhandlingarna gick i lås som Swartz nedtecknade vad som eventuellt skulle komma att ske om högern vägrade vika ned sig. Storstrejk, motreaktion och kanske krig.

Swartz hade vid det laget redan bestämt sig för att han ville ha en fullständig demokratisering och det var snarare sina egna partikamrater han behövde få med sig, och inte Socialdemokraterna.

Carl Swartz som föddes 1858 i Norrköping där familjen Swartz var en av stadens ledande industriägare. Swartz gjorde en politisk karriär som riksdagsledamot för högern och var under en kort tid statsminister. Men sin största livsgärning gjorde han under hösten 1918. Han var kompromissernas man, och mer än en gång var det han som gjorde upp med Socialdemokraternas Hjalmar Branting för att skapa lugn i landet. Den svenska demokratins födelse är ett drama i sig med krig utomlands och väldiga demonstrationer hemmavid.

Swartz anteckningar om det politiska läget när förhandlingarna gick i lås finns att läsa i Norrköpings stadsarkiv.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Det är uppenbart att vi har gått in i en ny politisk tid där majoritetsförhållandena, inte bara i riksdagen, utan även i kommuner och regioner kommer att se annorlunda ut.

Vi har hittils varit vana vid att valen ger tydliga utslag. Socialdemokraterna har dominerat politiken, vilket har gjort att de borgerliga partierna enats sig mot dem. När de borgerliga har vunnit har det inte varit någon tvekan om att de ska styra tillsammans.

Nu har vi istället fått ett valresultat där det inte är givet vilka som ska styra. Ledarna stänger in sig och kommer sedan ut med en uppgörelse. Frågor blandas huller om buller. Alla säger sig vara vinnare.

Finland har sedan länge ett politisk system som fungerar på detta vis. ”Det spelar ingen roll vad man röstar på” berättade en finländsk bekant för mig. ”Man vet ändå inte hur slutresultatet blir.”

Nu är Sverige i en liknande situation och man kan fråga sig varför det är så här.

Svaret ligger i vårt valsystem. Både Finland och Sverige har ett proportionellt system där mandaten i riksdagen fördelas efter hur många procent ett parti har fått i valet.

Det känns rättvist. Problemet är att man då får många partier och för att få en majoritet måste man förhandla.

Det alternativa sättet att organisera ett valsystem är det brittiska. Där har man ett mandat per valkrets (inte som i Sverige med flera mandat per valkrets). Bara ett parti kan vinna i varje valkrets. Följden blir att endast de två största partierna kan konkurrera med varandra. I parlamentet får man därför bara två partier. (Men undantag för några mindre partier som ändå lyckats konkurrera ut de två stora i några valkretsar.) Det partiet som är störst får bilda regering. Inga förhandlingar behövs.

”Rättvis” representation får man med det proportionella systemet. Demokratisk tydlighet får man med det brittiska systemet.

Självklart finns mellanting. Problemet med det brittiska systemet är att partiet som vinner det enda mandatet i varje valkrets inte måste ha mer än 50 procent. Man måste bara vara större än alla andra. Är motståndarna splittrade kan man vinna mandatet med så lite som kanske 20–30 procent.

Ett sätt att försöka balansera detta är det franska valsystemet. Här röstar man i två omgångar. I första omgången får alla partier ställa upp. I andra omgången får bara de som tagit flest röster i första omgången rösta. Metoden används även för att välja president. Biskopsvalen i Sverige går till på ungefär samma sätt.

Det fina med denna metod är att man får rösta med hjärtat först, därefter med huvudet. I det brittiska systemet måste man hjärterösta och taktikrösta samtidigt, vilket brukar sluta med att folk bara röstar taktiskt. Ingen vill ju rösta på ett parti som inte har någon chans att konkurrera om mandaten.

Vilket system är då bäst? Bör Sverige byta? Frågan diskuteras ibland, men det återstår faktiskt att se om vår nya politiska miljö fungerar eller inte. För det är många länder som redan har haft den typ av parlamentariska röra som vi nu har, och Sverige hade det på 1920-talet. Det som har hänt är kanske bara att Sverige har blivit ett land som många andra.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Varför älskar alla gamla gubbar?

Varför älskar alla gamla gubbar?

I måndags valde Mexiko en ny president, Andrés Manuel López Obrador, 64 år. Han är en gammal vänsteraktivist som brutit med de gamla partierna och startat eget. Till sist har hans nya rörelse tagit över makten.

Känns det igen? Nyligen vann Beppe Grillos Femstjärnerörelsen makten i Italien. Grillo, 69 år, är en skådespelare och komiker, och grundade sin framgång på att häckla den politiska eliten. Partiet är nu det största i landet.

Ett annat exempel är Jeremy Coburn, Labours ledare i Storbritannien. Han är 69 år. När han valdes till partiledare var det mot labourparlamentarikernas vilja. De tyckte att han var för radikal. Men det har gått oväntat bra för honom. Labour är nu jämsides med Tories i opinionsmätningarna.

Finns det fler exempel? Givetvis. Donald Trump, 72 år, behöver ingen närmare presentation, men lika intressant är Bernie Sanders, 72 år, den demokratiska presidentkandidat som förlorade mot Hillary Clinton i primärvalen. De opinionsmätningar som gjordes under våren 2016 visade att Sanders hade kunnat slå Trump i valet på hösten samma år trots att han stod långt till vänster om Clinton.

Även Filippinernas president, Rodrigo Durtete, 73 år, skulle kunna läggas till listan. Han är populär trots att han har kallat påven ”son till en hora”, och driver en osedvanligt brutal politik mot droghandeln i landet.

Till samlingen populära gubbar skulle även Viktor Orban i Ungern fogas med förbehållet att han bara är 55 år.

Men fenomenet populära gubbar tycks inte stanna vid demokratierna utan även därutanför finns det äldre män som det går bra för. Rysslands president Vladimir Putin, 65 år och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, 64 år, är som sagt inga demokrater men sitter ändå med någon form av folkligt stöd. Ytterligare ett exempel är Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, 63 år. Han tog makten i en kupp, men har sedan dess legitimerat denna genom att hålla val, om än inte ett helt demokratiskt sådant.

Med risk för att få skäll från dem som menar att jag blandar demokratiska ledare och odemokratiska så tycker jag mig ändå kunna se några gemensamma drag.

Det rör sig om män som leder sina politiska rörelser med sig själva som argument för varför man ska stödja dem och som lyckas med detta. Vissa av dem fuskar genom att manipulera valen, men faktum kvarstår att de har nått framgång genom att framhäva sig själva som ledare.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen omkring demokrati talar man ibland om plebescitär demokrati som en kontrast till konstitutionell demokrati. Det är när demokratin grundar sig i folkmajoritetens vilja men utan regler för hur maktövningen ska gå till. Till detta kan man även foga begreppet caesaristisk demokrati som handlar om när folket väljer ledare som de tror på snarare än en särskild politik. (Begreppen kommer från det gamla Rom. Plebejerna var Roms arbetarklass och Julius Caesar antas ha varit populär hos dem när han gjorde sig till envåldshärskare.)

Är det detta vi nu ser ske i världen? Att människor söker sig till ledare i misstro mot de konstitutionella och opersonliga liberala demokratiska systemen? Kanske. Men varför i så fall just män i 60- och 70-årsåldern? Undantaget skulle kunna vara Frankrikes president Emmanuel Macron, 40 år, som ju också lyckades grunda en egen rörelse. När kommer det en kvinna?

Norrköpings-Tidningar, Uncategorized

Tillbaka till visionernas Sverige

Tillbaka till visionernas Sverige

Vad hände egentligen med visionen om det borgerliga Sverige? Jag minns diskussionen från 80- och 90-talen. Det fanns bara en leverantör av telefoner. Man fick inte välja själv. Det fanns bara statlig radio och TV. Nu är det inte så längre, men visst ville vi väl egentligen nå längre?

Fortfarande bestämmer det offentliga över omkring 60 procent av våra inkomster. Så hög är skatten om arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter läggs till löneskatten. Kan man då säga att vi lever i ett fritt land?

Här kommer därför en lista på saker som inte blev gjorda men som vi skulle kunna ta tag i. Till allra största delen handlar det om transfereringssystemen, bidragsystemen, eller med ett finare ord, socialförsäkringssystemen. Av någon anledning slutade vi borgerliga att argumentera för att också dessa borde befrias.

Föräldraförsäkringen. Varför administreras den av staten? Den kan läggas ut på försäkringsbolagen eller avskaffas till förmån för generösa skatteavdrag för varje barn som en familj får. Barnbidraget kan på samma sätt ersättas av skatteavdrag.

Den subventionerade barnomsorgen. Någon valfrihetsreform fick vi aldrig på detta område eftersom staten alltjämt avskyr föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Längre tillbaka hade Folkpartiet ett förslag om barnkonto. Alla pengar som gick till föräldraförsäkring och barnomsorg skulle sättas in på ett konto som föräldrarna själva fick bestämma över. Vad hände med detta fantastiska liberala förslag?

Sjukförsäkringen. Det är helt centralt i ett välfärdsland att alla har en sjukförsäkring, som måste vara obligatorisk. Men det är inte detsamma som att säga att staten ska sköta denna. Faktum är att de senaste mandatperiodernas debatter om kostnaderna för sjukskrivningar visar att staten inte längre gör ett bra jobb. Är det inte bättre att låta konkurrerande företag sköta detta med en myndighet som granskar dem för att se till att de sköter sig? Som det är idag kan en riksdagsmajoritet ändra på försäkringsvillkoren vilken sekund som helst. Något sådant är otänkbart på en fri marknad.

Sjukvårdens finansiering. Det är ett problem att kostnaderna för sjukvården och sjukförsäkringen inte bärs av samma huvudman. När regionerna/landstingen ställer folk i kö drabbar det inte dem ekonomiskt. Den som får ta smällen är Försäkringskassan. Det hade inte hänt om det hade varit privata försäkringsbolag som hade fått stå för notan. Inget försäkringsbolag skulle acceptera dagens vårköer.

Pensionerna. Pensionssystemet är till dels redan privatiserat genom att nästan alla som arbetar har en tjänstepension ovanpå den allmänna pensionen (inkomst- och premiepension). Däremot är de väldiga AP-fonderna, som förvaltar den allmänna pensionen, alltjämt statliga. De har idag tillsammans omkring 1 400 miljarder kr. Det går inte en mandatperiod utan att finansministern kastar lystna blickar på dessa pengar.

AP-fonderna är statliga och allt som krävs är ett riksdagsbeslut för att staten ska förskingra alla våra pensioner. Känns det tryggt?

Ett förslag skulle därför kunna vara att säga att AP-fonderna inte får växa mer och bygga upp nya fonder vid sidan av dem som medborgarna äger själva. Då är de skyddade från oansvariga politiker.

Vi behöver öppna den visionära debatten om det borgerliga samhället igen. Vi lever fortfarande i en stat skapad av socialdemokraterna. Ramarna för allt är socialdemokratin. Stat och samhälle blandas ihop, med avsikt. När tar vi nästa steg för att bryta oss ur denna tvångströja?

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Mediekritik som stärker demokratin

Mediekritik som stärker demokratin

Förra veckan skrev jag en sur kommentar på min Facebooksida om SVT:s hantering av satirprogrammet Svenska nyheter, som hade skapat en webbsajt där människor på skoj kunde anmäla sina barn till de mest åtråvärda friskolorna. Jag såg det som ett partiskt angrepp på systemet med friskolor.

Jag skrev bara en mening i all hast där jag sa att SVT hade tappat sin kompass.

Som svar på detta inlägg skrev en vän till mig att jag genom mitt inlägg angrepp medierna på oseriöst sätt och därmed undergrävde demokratin.

Jag blev mycket förvånad för kritiken kom från en person som jag har stor respekt för, en välmeriterad samhällsvetenskaplig forskare.

Men han är inte ensam. Vi har fått en debatt i Sverige, och flera andra länder, där vissa säger att det finns ett systematiskt angrepp på medierna som hotar demokratin. Jag har till och med hört det sägas att det var så den tyska Weimarrepubliken skulle ha gått under.

Varför säger man så och ska man inte kunna klaga på Sveriges Television?

Det finns en kraftfull kritik mot etablerade medier, inte minst från den populistiska högern. Det bästa exemplet är givetvis Donald Trumps nästan dagliga Twitterattacker mot alla stora mediabolag i USA.

Samma tendens finns även i Sverige. Ju mer skeptisk mot det politiska etablissemanget man är desto mer skeptisk är man även mot de etablerade medierna. Sverigedemokraternas väljare är inte helt överraskande de med allra mest skeptisk syn.

Vad händer då om jag som inte är missnöjespopulist, utan nog får sägas vara ett slags tråkig mainstream-politiker, blir arg på SVT och anklagar kanalen för att ha tagit ställning i en politisk stridsfråga? Gör jag gemensam sak med de ”farliga” högerpopulistiska krafterna?

Nej, så kan man inte säga. Jag är allmänt sätt väldigt kritisk mot de etablerade medierna. Och en av de saker som jag är som mest kritisk till är hur de systematisk avstod från att rapportera sakligt om invandringspolitikens problematik, något som förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt har skrivit väl om i nättidskriften Kvartal.

Om jag inte ger uttryck för mitt missnöje med hur SVT och andra medier hanterar politiska frågor, oavsett om det är i humorprogram eller nyhetsrapportering, hur ska kanalen veta att den gör ett bra jobb eller inte? Det som inte utsätts för kritik och granskas blir till sist alltid dåligt. Det enda sättet att säkerställa att SVT håller hög kvalitet är att vi säger ifrån när vi inte tycker att kvaliteten håller måttet.

Jag är fullt medveten om att det finns högerauktoritära krafter som vill att staten ska rensa upp i ”vänsterträsket” på public service. Ibland hörs också förslag om att bara den som har legitimation ska få kalla sig journalist. Men jag är inte rädd för dem. För det var inte så länge sedan nästan exakt samma typ av förslag kom från den yttersta vänstern istället. Den auktoritära vänstern ville ”demokratisera” pressen. Först när tidningarna förstatligades skulle de kunna rapportera sakligt påstods det.

Mediekritik är ett normalt inslag i en välfungerande demokrati. Just nu är kritiken som hårdast från höger, men det är som det ska. Det finns inget som säger att det är från höger kritiken kommer nästa gång.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Trots allt har vi det ganska bra

Trots allt har vi det ganska bra

Världens liberala demokratier har problem, om det råder det inget tvivel. Det är oroligt i ledningen i många länder. USA har sin märkligaste president någonsin. Storbritannien lyckades rösta ut sig självt ur EU. I Tyskland måste de två stora konkurrerande partierna bilda regering tillsammans för att kunna styra landet. I Frankrike tog en helt nyskapad politisk rörelse över makten och det ser ut som att någonting liknande är på väg att ske i Italien med femstjärnerörelsen som ledande parti. Saker förändras och det är uppenbart att det hos stora delar av väljarkåren finns ett missnöje med de gamla eliterna.

Men är själva samhällsmodellen som sådan slut? Har det öppna samhället där politiker konkurrerar om makten i fria val, med lagstyrda myndigheter, individuella rättigheter, pressfrihet och marknadsekonomi tjänat ut?

Både till höger och vänster finns det människor som menar att det är så. Till höger finns den ”alternativa högern”. Den utmärks av att den är nationalistisk och invandrarfientlig med ett djupt misstroende mot etablissemanget, särskilt etablerade medier. Till vänster finns identitetspolitikerna som menar att snart sagt allt i samhället är förtryckande på ett eller annat sätt. Samhället är skapat av vita män i medelklassen för vita män i medelklassen. Är man inte vit, man och medelklass är man förtryckt.

Båda dessa strömningar är barn av sin tid och har nog uppstått på grund av att vi har det rätt bra i vårt samhälle. Vi har fred, mat för dagen och stor personlig frihet. Så har vi haft det länge och idag är det många som inte vet att inget av detta var självklart bara för en generation sedan.

Miljarder människor lever dessutom fortfarande under förtryck. De flyr hit till oss därför att de vet att här finns frihet och här finns välstånd. Länder som utvecklas vill bli som vi. De ser inte på oss som att vi skulle misslyckats.

De problem vi har i samhället beror inte på systemet. Den liberala demokratin är rörig. Bara det faktum att ett land kan ha en högerregering ena dagen och en vänsterregering andra dagen kan framstå som irrationellt. Kan folk verkligen vilja ha socialism ena dagen och marknadsekonomi nästa? Medialandskapet är också ett kaos. Stora mediabolag dominerar scenen, vilket retar både dem som tycker att det är odemokratiskt med privatägda medier och dem som menar att alla journalister är vänsteraktivitster. Mediabolagen själva avskyr sociala medier där enskilda personer, utan någon som helst journalistisk utbildning skapar sig egna plattformar.

Men det är röran som är själva systemet, och det levererar. Att vi lever med fred, frihet och välstånd är inte resultatet av att någon skicklig politiker fixat detta åt oss. Det kommer ur beprövad erfarenhet. Därför ska vi inte heller skämmas trots att gnällspikar klagar på den korkade makteliten eller på förtryckande strukturer. Våra maktägande elitgrupper sätter inte oppositionella i fängelse. Minoriteter hotas inte av total utplåning i dödsläger. Staten tillåter människor att äga och driva företag. Vårt samhälle är rätt OK på det hela taget.