Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Förstör inte framtiden för dieselbilen

Förstör inte framtiden för dieselbilen

Det finns ett förslag om att förbjuda dieselbilar. Det vore ett gigantiskt misstag.

Det är introduktionen av den syntetiska dieseln HVO 100 som har gjort att dieselbilen är ett miljövänligt alternativ igen.

HVO 100 är ett biobränsle designat så att dess molekyler ser ut som molekylerna i den fossila dieseloljan. Därmed kan bränslet ersätta den fossila dieseln rakt av.

Biltillverkarna går försiktigt fram, eftersom de vill kunna garantera att deras bilar verkligen fungerar felfritt med biodisel, men i teorin ska det inte vara något problem. Några tillverkare har redan godkänt bränslet som exempelvis Nissan eller Citroën.

Det fossila problemet för dieselbilen är alltså löst. I framtiden kommer dieselbilarna vara helt klimatneutrala vad gäller bränslet.

Men två andra problem finns kvar att lösa, och det är utsläpp av kväveoxider och partiklar.

Det var utsläppen av kväveoxider som Volkswagen och andra tyska biltillverkare hade fuskat med. De ljög rakt ut om sina tester.

Att ljuga om sin viktigaste produkt är naturligtvis hårresande korkat. Förtroende för dieselbilen sjönk som en sten. Bilfientliga politiker kunde träda fram och kräva ett totalförbud.

Trots detta är det ändå så att avgaserna går att rena ännu mer än vad som görs idag. Tekniken för hur man omvandlar kväveoxider till kvävgas och vatten är i bruk redan och kommer att bli effektivare med tiden. Adblue heter produkten som tillförs för avgasreningen och kan tankas på många bensinstationer.

Partikelutsläpp reduceras med partikelfilter, och även här gäller att filtren blir effektivare med teknikutvecklingen.

Det är ingen vetenskaplig gåta hur utsläpp av kväveoxider och partiklar ska kunna minskas. Tekniskt sett finns lösningarna. Frågan är bara vad vi själva är villiga att betala för att tillverkarna ska sätta in de allra senaste och bästa lösningarna i bilarna. Det kommer med en högre kostnad, men låter sig göras för den som vill.

I det läget vore det ren dårskap att förbjuda just dieselbilen. Den kommer ju att bli mer miljövänlig än till och med elbilen.

En elbil behöver el, vilket till stor del produceras med kärnkraft. Dieselbilens bränsle kommer att vara producerat av naturen själv. Den koldioxid som kommer att frigöras vid förbränningen kommer att bindas av samma växter som producerat oljan till att börja med. Elbilens behov av kärnkraft lämnar utbränt kärnbränsle efter sig som måste deponeras i bergrum i tusentals år framöver.

Nej, vägen framåt är att fortsätta ställa höga miljökrav på biltillverkarna så att de säkerställer att det nya bränslet fungerar i alla motorer och att de verkligen utnyttjar den allra senaste reningstekniken. Teknikutvecklingen kommer att ta oss till målet att få den renaste bilmotorn historien har sett. Ett förbud skulle ta död på denna utveckling över en natt.

Sagornas varg visade sig vara verklig

Sagornas varg visade sig vara verklig

Det är nu sju år sedan vargolyckan i Kolmårdens djurpark inträffade. Det var i juni 2012 som en djurskötare avled av att ha blivit attackerad av vargarna inne i varghägnet på djurparken.

Sveriges Radio P3 Dokumentär har nyligen publicerat ett mycket välgjort reportage, ”Vargolyckan på Kolmården”, som förtjänar att lyssnas på. På 64 minuter sammanfattas Sverige i ett nötskal. Både allt som är bra med vårt land men också vad som är urtypiskt svenskt och samtidigt uruselt.

Vargarna på Kolmården var under 17 år en av djurparkens stoltheter. Projektet gick ut på att människor skulle få lära sig hur vargar är genom att gå in i hägnet. Vargar föddes upp som fostrades till att inte vara rädda för människor, vilket vargar är i det vilda. Projektet ansågs allmänt vara mycket framgångsrikt.

Den svenska kärleken till naturen är vacker. Även rovdjuren är älskade. Men lika svenskt är det tyvärr att förringa faror och att vara naiva.

I det här fallet drevs projektet av en ideologisk föreställning om att vargar ”egentligen” inte var så farliga som det sägs i sagorna. Om människor skulle få komma in i hänget och umgås med vargarna skulle ”fördomarna” om dem skingras.

Radiodokumentären visar hur djurparken inte tog riskerna på allvar. Incidenter rapporterades in men följdes inte upp.

På så sätt kom säkerheten att urholkas. Det är inte känt exakt hur det gick till när Bördin angreps, men hon var ensam i hägnet. Dagarna innan hade hon inte heller varit helt frisk. Kanske hann hon inte uppfatta att någon av vargarna just denna dag skulle utmana henne för att hävda sin plats i flocken. En liknande händelse hade inträffat tidigare med en annan djurskötare.

Det framgår även i reportaget att djurskötarna brukade lägga ifrån sig komradion innan de gick in hägnet eftersom vargarna annars bet sönder dem.

Men vad värre är tycks det även ha funnits en idé om att vargar skulle ha en mental förståelse av situationen som påminner om en människas. När den tidigare incidenten inträffade diskuterade djurskötarna på vilket sätt man skulle kunna ”återställa relationen”, som om det hade uppstått en konflikt mellan två likvärdiga parter.

Till råga på allt kommenterar en av de ansvariga för projektet händelsen med att det inte bara var en tragedi på grund av dödsfallet utan även för vargen ”som art”. Det är synd om själva arten!

Idag är vargarna borta från djurparken, men jag tror att projektet hade kunnat leva vidare om man istället hade erkänt att vargar är aggressiva djur genetiskt designade för att slåss. De saknar förmåga att reflektera över sina handlingar, men förstår makt och våld. Lydnad för en varg, eller en hund, är inte ett resultat av ett övertänkt val, utan att vargen, eller hunden, är underkuvad.

Men i Sverige förmänskligas djur. Människor tror att den egna hundens lydnad är ett resultat av förtroende, där den som är klokare leder den som inte är lika klok. Som när ett barn lyder en vuxen.

Djurskötaren blev ett offer inte bara för vargarna utan för en ideologi som medvetet ignorerade risker på grund av att man ville förändra det man menade var fördomar från sagotiden. I sagorna är vargarna farliga. I Kolmården ville man göra dem ofarliga. Men det visade sig tyvärr att det var sagan som var sann och ideologin som var en fördom.

Naturen största vinnaren på tillväxt

Naturen största vinnaren på tillväxt

När jag kör bil och åker genom ett avsnitt där man har gjort plats för vägen genom att spränga bort berg tänker jag alltid på den inverkan människan har gjort på naturen. Berget kan aldrig bli helt igen. Det fyller mig med vemod.

Jag vet varför berget var tvunget att sprängas bort. Jag vet varför vi behöver vägar. Men ingreppet i naturen är stort och kan aldrig ångras. Har vi människor rätt att göra så? Vi har fått den här planeten av Gud till skänks. Den är värdefull och vi som lever nu har rätt att bruka naturresurserna, men jordens befolkning ska förhoppningsvis leva vidare i tusentals generationer till.

Det är insikten om att många naturresurser är ändliga som har gjort att vi har kommit att återanvända så mycket material som möjligt. En förståelse för problemet finns hos i stort sett alla i ett land som Sverige. Men vad mer kan vi göra mer för att rädda planeten?

Ett svar på den frågan, som har blivit alltmer populärt, är att vi ska konsumera mindre i den rika världen. Vi ska dra ned på vår resursförbrukning genom att göra avkall på vår bekvämlighet. Vi ska inte flyga. Inte äta kött. Inte åka bil. Planeten ska räddas genom personliga uppoffringar.

Men vad denna ideologi inte förstår är hur tillväxt skapas och att det är teknologi som är drivkraften. Det är också tillväxt och teknologi som gör att vi kan skydda naturen.

När ny teknologi tas i bruk skapas det ekonomisk tillväxt. Tillväxten återinvesteras sedan i forskning som ger upphov till ännu mer ny teknologi. Den nya vinsten kan sådan återinvesteras igen, och så vidare.

Från början var förbrukning av råvaror en central del i denna spiral, men så är det inte längre. Idag tävlar ingenjörer med varandra i att vara så resurssnåla som möjligt. Teknologi som skapar tillväxt men skyddar naturen är vad som efterfrågas.

Personliga uppoffringar betyder i detta sammanhang väldigt lite. Jag kan avstå en flygresa till Kanarieöarna. Det spar fossilt bränsle och gör att jag inte bidrar med koldioxidutsläpp. Men det utvecklar inte nytt icke-fossilt bränsle för flygindustrin. Det kan bara forskning göra, och vi har bara råd med forskning om vi har tillväxt i ekonomin.

Därmed är det även så vi skyddar naturen, med ny teknologi. Allt vi vet om hur vi ska återanvända olika material kommer från vår kunskap om papper, plast eller metall. Bakom detta ligger vetenskap. Tack vare tillväxten i vår ekonomi har vi kunnat satsa pengar på forskning om återvinning.

Inte minst i ett globalt perspektiv blir det uppenbart att det är tillväxt och teknologi som är den väg vi ska ta. För vi kan ju inte lyfta miljarder människor ur fattigdom utan att tillåta dem att förbruka ändliga naturresurser. De kan inte förbruka resurser på samma sätt som vi har gjort, men de kan använda ny och smartare teknologi utvecklad av oss i den rika världen. Alternativet skulle vara att tvinga på dem en ideologi om att just de ska göra stora personliga uppoffringar istället för att utvecklas. Det kommer inte att fungera.

Det är märkligt att uppoffringsideologin har fått en så stark ställning i politiken. Den personliga uppoffringen ses som den mest moraliska handlingen en människa kan utföra. Den som kan göra störst uppoffring är godast. Men vad som rent sakligt har skapat miljöskyddande åtgärder och bevarar ändliga naturresurser är något annat. Det är forskning, teknologi och investeringar.

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Det går inte att begripa, men Jordbruksverket har i tre år suttit på flera hundra miljoner kronor som verket inte har kunnat betala ut som jordbruksstöd. De äldsta bidragen beviljades redan 2015, men har inte betalats ut.

Jag trodde knappt mina öron när jag fick höra om detta. Hur kan en myndighet bara sitta handlingsförlamad på en hög med pengar?

Jag var tvungen att googla saken, och jo, mycket riktigt. Jordbruksverket vet inte hur de ska betala ut pengarna.

Det finns naturligtvis en förklaring. Pengarna kommer delvis från EU och ska förmedlas till jordbrukarna via jordbruksverket och länsstyrelserna. Kraven på att pengarna används rätt är höga och för detta krävs ett välfungerande IT-system för ändamålet. IT-systemet har varit svårt att få på plats. Därav fördröjningen.

Men en förklaring är aldrig detsamma som en ursäkt. Man frågar sig ju hur det kan komma sig att det ska ta tre år för att få till ett fungerande IT-system för att betala ut redan beviljade bidrag. Tre år!

Vad är det som är så komplicerat att det måste ta så lång tid? Redan 2016 fick Statskontoret (regeringens myndighet för snabbutredningar) i uppgift att ta reda på vad som hänt. Statskontoret konstaterade att Jordbruksverket inte haft koll på det projekt man upphandlat.

En dålig upphandling av ett IT-system som inte blir klart i tid och dessutom mycket dyrare, ja, sådant har hänt förr, och man kan kanske skänka en förlåtande tanke till Jordbruksverket? Det kanske var svårare än vad någon trodde?

Men detta var 2016. Nu är vi i slutet av 2018.

Det kan inte stå rätt till i staten när ett verk inte kan få ett fungerande IT-system på plats på flera år, trots att regeringen har hjälpt till med extra pengar och stöd från Statskontoret.

För vad är det som ska göras? Det ska betalas ut pengar. Finns det verkligen ingen möjlighet att göra det utan hjälp av ett särskilt IT-system? Sverige är ett myndighetsland. Vi har haft fungerande myndigheter ända sedan 1600-talet. Myndighetssverige har en historia av pålitlighet. Lojala och effektiva ämbetsmän har gjort sin plikt. Allt har fungerat. Det fanns inget IT-system alls förr men det fanns bidrag som betalades ut. Men nu är vi plötsligt helt hjälplösa på grund av en dålig upphandling.

Nej, det här duger verkligen inte, och bortförklaringarna är inte övertygande. Det här är ett solklart fall av inkompetens.

För jordbrukarnas del kan bidragen handla om ren överlevnad. Många kämpar med lönsamheten. Näringen är hårt reglerad och inte alltid på ett schysst vis. I år hade vi dessutom en exceptionellt lång torka. När vi väl får en regering på plats måste det blir räfst och rättning på Jordbruksverket.

Dagarna då det stod och vägde

Dagarna då det stod och vägde

”Storstrejk inträder genast – dess verkningar under rådande förhållanden omöjliga att öfverblicka. Sannolikt: kraftig reaktion från de borgerliga elementen ute i landet, men då antagl. inbördeskrig!”

Orden är hämtade från en anteckning gjord av Carl Swartz hösten 1918, när han som huvudförhandlare för högern i riksdagen kört fast. Det man förhandlade om var allmänna och lika rösträttens införande, och den punkt man inte kunde komma överens om var om människor med skatteskulder skulle ha indragen rösträtt eller inte.

I år är det 100 år sedan demokratin bröt igenom i Sverige och det skedde just i november. När första världskriget tog slut följde revolution i Tyskland och många var oroliga för att samma sak skulle hända i Sverige. Nyligen hade det varit inbördeskrig i Finland och i Ryssland pågick sedan ett år tillbaks också ett inbördeskrig.

I Sverige hade åren före första världskriget präglats av en kamp om rösträtten. En första reform genomfördes 1907–1909 då allmän rösträtt för män infördes till andra kammaren. Sverige hade som bekant ett tvåkammarsystem på den tiden. Men den kommunala och landstingskommunala rösträtten var fortfarande graderad efter inkomst. Riksdagens första kammare valdes av landstingen, vilket gjorde att högern hade en kompakt majoritet i kammaren och kunde blockera all ny lagstiftning.

Men 1918 hade Sverige en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som drev på för en full demokratisering av statsskicket. När det blev revolution i Tyskland fruktade många, inklusive vänsterregeringen, att våldsamheter skulle utbryta också i Sverige. Därför lade regeringen ett förslag om fullt utsträckt rösträtt.

Högern var rädd också den för oroligheter, och hade först överrumplats av vänsterregeringen, men när man väl satt ned och förhandlade bjöd man ändå motstånd. Frågan om ”utskyldsstrecket” blev principfrågan som inte fick överges.

Det var när förhandlingarna gick i lås som Swartz nedtecknade vad som eventuellt skulle komma att ske om högern vägrade vika ned sig. Storstrejk, motreaktion och kanske krig.

Swartz hade vid det laget redan bestämt sig för att han ville ha en fullständig demokratisering och det var snarare sina egna partikamrater han behövde få med sig, och inte Socialdemokraterna.

Carl Swartz som föddes 1858 i Norrköping där familjen Swartz var en av stadens ledande industriägare. Swartz gjorde en politisk karriär som riksdagsledamot för högern och var under en kort tid statsminister. Men sin största livsgärning gjorde han under hösten 1918. Han var kompromissernas man, och mer än en gång var det han som gjorde upp med Socialdemokraternas Hjalmar Branting för att skapa lugn i landet. Den svenska demokratins födelse är ett drama i sig med krig utomlands och väldiga demonstrationer hemmavid.

Swartz anteckningar om det politiska läget när förhandlingarna gick i lås finns att läsa i Norrköpings stadsarkiv.

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Det är uppenbart att vi har gått in i en ny politisk tid där majoritetsförhållandena, inte bara i riksdagen, utan även i kommuner och regioner kommer att se annorlunda ut.

Vi har hittils varit vana vid att valen ger tydliga utslag. Socialdemokraterna har dominerat politiken, vilket har gjort att de borgerliga partierna enats sig mot dem. När de borgerliga har vunnit har det inte varit någon tvekan om att de ska styra tillsammans.

Nu har vi istället fått ett valresultat där det inte är givet vilka som ska styra. Ledarna stänger in sig och kommer sedan ut med en uppgörelse. Frågor blandas huller om buller. Alla säger sig vara vinnare.

Finland har sedan länge ett politisk system som fungerar på detta vis. ”Det spelar ingen roll vad man röstar på” berättade en finländsk bekant för mig. ”Man vet ändå inte hur slutresultatet blir.”

Nu är Sverige i en liknande situation och man kan fråga sig varför det är så här.

Svaret ligger i vårt valsystem. Både Finland och Sverige har ett proportionellt system där mandaten i riksdagen fördelas efter hur många procent ett parti har fått i valet.

Det känns rättvist. Problemet är att man då får många partier och för att få en majoritet måste man förhandla.

Det alternativa sättet att organisera ett valsystem är det brittiska. Där har man ett mandat per valkrets (inte som i Sverige med flera mandat per valkrets). Bara ett parti kan vinna i varje valkrets. Följden blir att endast de två största partierna kan konkurrera med varandra. I parlamentet får man därför bara två partier. (Men undantag för några mindre partier som ändå lyckats konkurrera ut de två stora i några valkretsar.) Det partiet som är störst får bilda regering. Inga förhandlingar behövs.

”Rättvis” representation får man med det proportionella systemet. Demokratisk tydlighet får man med det brittiska systemet.

Självklart finns mellanting. Problemet med det brittiska systemet är att partiet som vinner det enda mandatet i varje valkrets inte måste ha mer än 50 procent. Man måste bara vara större än alla andra. Är motståndarna splittrade kan man vinna mandatet med så lite som kanske 20–30 procent.

Ett sätt att försöka balansera detta är det franska valsystemet. Här röstar man i två omgångar. I första omgången får alla partier ställa upp. I andra omgången får bara de som tagit flest röster i första omgången rösta. Metoden används även för att välja president. Biskopsvalen i Sverige går till på ungefär samma sätt.

Det fina med denna metod är att man får rösta med hjärtat först, därefter med huvudet. I det brittiska systemet måste man hjärterösta och taktikrösta samtidigt, vilket brukar sluta med att folk bara röstar taktiskt. Ingen vill ju rösta på ett parti som inte har någon chans att konkurrera om mandaten.

Vilket system är då bäst? Bör Sverige byta? Frågan diskuteras ibland, men det återstår faktiskt att se om vår nya politiska miljö fungerar eller inte. För det är många länder som redan har haft den typ av parlamentariska röra som vi nu har, och Sverige hade det på 1920-talet. Det som har hänt är kanske bara att Sverige har blivit ett land som många andra.

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.

Varför älskar alla gamla gubbar?

Varför älskar alla gamla gubbar?

I måndags valde Mexiko en ny president, Andrés Manuel López Obrador, 64 år. Han är en gammal vänsteraktivist som brutit med de gamla partierna och startat eget. Till sist har hans nya rörelse tagit över makten.

Känns det igen? Nyligen vann Beppe Grillos Femstjärnerörelsen makten i Italien. Grillo, 69 år, är en skådespelare och komiker, och grundade sin framgång på att häckla den politiska eliten. Partiet är nu det största i landet.

Ett annat exempel är Jeremy Coburn, Labours ledare i Storbritannien. Han är 69 år. När han valdes till partiledare var det mot labourparlamentarikernas vilja. De tyckte att han var för radikal. Men det har gått oväntat bra för honom. Labour är nu jämsides med Tories i opinionsmätningarna.

Finns det fler exempel? Givetvis. Donald Trump, 72 år, behöver ingen närmare presentation, men lika intressant är Bernie Sanders, 72 år, den demokratiska presidentkandidat som förlorade mot Hillary Clinton i primärvalen. De opinionsmätningar som gjordes under våren 2016 visade att Sanders hade kunnat slå Trump i valet på hösten samma år trots att han stod långt till vänster om Clinton.

Även Filippinernas president, Rodrigo Durtete, 73 år, skulle kunna läggas till listan. Han är populär trots att han har kallat påven ”son till en hora”, och driver en osedvanligt brutal politik mot droghandeln i landet.

Till samlingen populära gubbar skulle även Viktor Orban i Ungern fogas med förbehållet att han bara är 55 år.

Men fenomenet populära gubbar tycks inte stanna vid demokratierna utan även därutanför finns det äldre män som det går bra för. Rysslands president Vladimir Putin, 65 år och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, 64 år, är som sagt inga demokrater men sitter ändå med någon form av folkligt stöd. Ytterligare ett exempel är Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, 63 år. Han tog makten i en kupp, men har sedan dess legitimerat denna genom att hålla val, om än inte ett helt demokratiskt sådant.

Med risk för att få skäll från dem som menar att jag blandar demokratiska ledare och odemokratiska så tycker jag mig ändå kunna se några gemensamma drag.

Det rör sig om män som leder sina politiska rörelser med sig själva som argument för varför man ska stödja dem och som lyckas med detta. Vissa av dem fuskar genom att manipulera valen, men faktum kvarstår att de har nått framgång genom att framhäva sig själva som ledare.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen omkring demokrati talar man ibland om plebescitär demokrati som en kontrast till konstitutionell demokrati. Det är när demokratin grundar sig i folkmajoritetens vilja men utan regler för hur maktövningen ska gå till. Till detta kan man även foga begreppet caesaristisk demokrati som handlar om när folket väljer ledare som de tror på snarare än en särskild politik. (Begreppen kommer från det gamla Rom. Plebejerna var Roms arbetarklass och Julius Caesar antas ha varit populär hos dem när han gjorde sig till envåldshärskare.)

Är det detta vi nu ser ske i världen? Att människor söker sig till ledare i misstro mot de konstitutionella och opersonliga liberala demokratiska systemen? Kanske. Men varför i så fall just män i 60- och 70-årsåldern? Undantaget skulle kunna vara Frankrikes president Emmanuel Macron, 40 år, som ju också lyckades grunda en egen rörelse. När kommer det en kvinna?