Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Garanterad folkblandning med S nya integrationspolitik

NT 2025-07-07

Jo, någon form av ”folkblandning” blir det om Socialdemokraterna ska genomföra sin nya integrationspolitik. Det kanske inte blir så radikalt som vad som först antyddes men nog tusan tänker sig partiet att staten och kommunerna ska planera bort utanförskapsområdena. Och man har verkligen talat om att smälla upp hyreshus mitt i villaområden.

Jag tror dessutom att många väljare i Sverige vill ha omfattande statliga ingripanden. Vad Socialdemokraterna föreslår är ju traditionell storskalig social ingenjörskonst, vilket är helt i linje med partiets tradition. Per Albin Hansson ler förmodligen i sin himmel när han läser partiets nya politik.

Den intervju som Expressens reporter Viktor Barth Kron gjorde med Magdalena Andersson under Almedalsveckan blev uppmärksammad då han fräckt frågade om hon själv kunde tänka sig att flytta för att blanda upp befolkningen. Andersson bor i Nacka utanför Stockholm. Nej, hon ville inte flytta, sa hon, och menade att Barth Kron hade vinklat frågan fel. Istället hävdade hon att vad partiet de facto hade beslutat inte alls handlade om att blanda folk utan att staten ska starta en så kallad Sverigeförhandling, där staten tillsammans med kommunerna lägger upp ett program för hur utanförskapsområdena ska bort.

Andersson ville på detta sätt tona ned det radikala i blandningspolitiken. Problemet är bara att partiet inför den partikongress som nyligen timat hade en arbetsgrupp under riksdagsledamoten Lawen Redars ledning som hade en mer radikal syn på vad som behövde göras. I slutrapporten skrev man:

“Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Just den formuleringen överfördes inte till partikongressens beslut, men läser man vad partiet beslutat ser man ändå att det tänker sig en större omvandling av samhället. Asylinvandrare ska inte tillåtas att bosätta sig i utanförskapsområden. Kommunernas bostadsförsörjningsansvar för samma grupp ska utöka. Staten ska subventionera byggproduktion av hyresrätter. Kommunernas förköpsrätt av fastigheter och mark ska ”moderniseras” vilket antagligen menar att den stärks. Staten ska också gå så långt att den lägger sig i kommunernas markanvisningar, det vill säga vad kommunerna ska använda sin mark till. Och slutligen vill man riva dåliga hus, med vilket ska förstås att man helt enkelt kan tänka sig att riva dåligt fungerande bostadsområden.

Det som inte står i partikongressens beslut är just att hyreshus ska byggas i villaområden, men det har vi Lawen Redars ord på ändå. I podden God Ton som produceras av Per Lindgren och Hanif Bali intervjuas hon och säger: ”Jag tycker ju att vi ska bygga hyresrätter i socioekonomiskt starka områden.”

Det råder alltså ingen tvekan om att Socialdemokraterna tänker lansera en omfattande ingenjörsmässig plan för hur utanförskapsområdena ska bort, och att det ska ske fysiskt med stadsplanering, samt att människor med olika socioekonomisk bakgrund ska bo blandat.

Vi som har en mer individualistisk syn på samhället tänker oss att integration snarare mer har att göra med individens egna förmågor än i vilket hus hon bor i. Om detta får jag återkomma till i en annan krönika.

För den som är kollektivistisk lagd och socialdemokrat passar dock den nya politiken perfekt. Det här är ett eko från förr. Och eftersom det finns många i Sverige som älskar när staten tar över deras liv lär politiken gå bra vid valurnorna. Tyvärr.

Varför kräver så få att Hamas tvingas ta sitt ansvar?

NT 2025-06-09

I den massiva kritik som nu riktas mot Israel för dess sätt att föra krig i Gaza riskerar den egentliga skurken – Hamas – att komma för billigt undan.

Hamas behandlas såväl i nyhetsrapporteringen som i den politiska debatten som om det vore en mystisk naturkraft som man inte kan göra något åt, som regn eller annat oväder.

Hamas bara finns där. Alla är eniga om att det är en ondskefull organisation, men det verkar inte som att man kan ställa några krav på den. Den verkar inte vara talbar.

Istället riktas fokus helt och hållet mot Israel. Det är Israel som ska ta ansvar. Israel ska upphöra med stridigheter. Israel ska förse civilbefolkningen med förnödenheter. Israel ska fixa fred, inte Hamas.

Det finns en förklaring till varför denna obalans i rapportering och debatt har uppstått, och det finns till och med en teoretisk term för det. Det kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Folk förväntar sig ingenting av Hamas. Hamas är en palestinsk rörelse, och palestinierna ses inte som ett myndigt folk.

Att detta är en rasistisk föreställning är för att man delar in världen i folk som man tror är vuxna och kan ta ansvar och folk som inte är det. Ansvar kan bara tas av länder som är rika och välutvecklade, som Israel, tänker man sig.

Den gamla tidens kolonialism var rasistisk på samma vis men öppet. Det var inte ovanligt att man rakt ut sa att den vite mannen var överlägsen andra folk. Efter andra världskrigets upphörde stödet för den öppna rasismen. Men det betydde inte att föreställningarna försvann om att de rika och utvecklade länderna vet mer och bättre än alla andra, och att de därför har ett större moraliskt ansvar att ta hand om de förment underutvecklade folken i de före detta kolonierna.

Kan man då tala med Hamas? Finns det en ledare? Kan man kräva något av dem? 

Javisst går det. Hamas är inte en grupp vildhundar som man inte kan göra något annat än att låsa in eller avliva. Det är människor.

Hamas är en politisk och militär organsiation som har styrt Gaza som en enpartistat i nästan 20 år. Det är svårt att för stunden veta vilka ledare som är vid liv och var de befinner sig, men när jag ber ChatGPT göra en lista över vad som förmodligen är Hamas ledarskap just nu får jag fram flera namn: Khaled Mashal, ledare för Hamas utomlands, Khalil al-Hayya, politisk ledare i Gaza, Zaher Jabarin, ledare på Västbanken, Izz al-Din al-Haddad, militär ledare i Gaza. Några av dessa befinner sig utomlands. Kanske i Qatar, kanske i Turkiet.

Jag vet väldigt lite om dessa personer men jag tror att man faktiskt kan kräva moraliskt ansvar av dem. USA och Israel sitter ju med dem och förhandlar. Alltså består Hamas av vuxna människor som det går att tala med.

Kriget i Gaza utspelar sig inte bara i Gaza utan även i den internationella opinionen. Hamas har alltid fört ett informationskrig mot Israel. Organisationen är likgiltig för förluster av palestinska människoliv och utnyttjar de många dödsfallen cyniskt i sin propaganda för att att svärta ner Israel.

Men det finns inga journalister som försöker jaga rätt på talesepersoner för Hamas för att ställa kritiska frågor. Hamas illgärningar mot den egna befolkningen beskrivs sällan i mer än någon enstaka mening. Samma sak med de omfattande politiska och militära banden som finns mellan Hamas och Iran.

Känner jag den svenska politiska debatten rätt kommer några av de som läser den här texten tänka att jag nu skriver detta bara för att ursäkta Israel, och ge Israel mandat att fortsätta med sin krigföring. Men nej, så är det inte. Inga av Hamas förbrytelser undantar Israels ansvar att föra krig i enlighet med vad den internationella rätten kräver. Kritiken som har anförts mot Israel är alltjämt relevant. Mitt syfte är endast att påpeka en brist i nyhetsrapporteringen och den allmänna debatten som gör att Hamas alltför enkelt kan smita undan sitt ansvar.

Byråkratin får inte stoppa gårdsförsäljningen

NT 2025-05-12

Den 1 juni börjar lagen om gårdsförsäljning att gälla. Äntligen ges små lokala tillverkare av öl eller vin, som tar emot besökare, möjligheten att sälja sina varor direkt till dem — såsom är brukligt i resten av världen där man besöker ett bryggeri eller en vingård. I Sverige har ju detta varit förbjudet eftersom vi bara har tillåtit försäljning av alkohol på Systembolaget.

Det är alltså upplagt för fest! Till saken hör också att det senare under sommaren även blir sänkt punktskatt på öl från småbryggerier. Sommaren 2025 kan därför komma att gå i ölets tecken, och då framför allt från det lilla lokala bryggeriet.

Men nu är det här Sverige, och att ha roligt och dricka alkohol samtidigt, är något som många i vårt land alltjämt tycker är problematiskt.

Följaktligen kommer gårdsförsäljningen att omgärdas av strikta regler. Och det finns tyvärr en risk för att reglerna blir så hårda att själva festen uteblir. 

Kruxet är nämligen att gårdsförsäljningen måste vara så utformad att den inte blir en konkurrent till Systembolaget. För händer det bryter Sverige mot EU-rätten, och då finns det risk för EU påpekar för oss att vi inte kan ha vårt nationella undantag för Systembolagets monopol kvar. Sverige får bara ha det så länge vi inte skapar en gräddfil för svenska tillverkare. EU bygger på fri konkurrens mellan alla företag i hela unionen.

Själva gårdsförsäljningen måste alltså vara något annat än bara vara försäljning av alkohol, och lagen stadgar därför att ”Besöksarrangemanget ska ha ett kunskapshöjande inslag och viss varaktighet samt erbjudas till konsumenter mot betalning.”

Vad är då ett kunskapshöjande inslag? Det är inte preciserat i lagen utan istället har riksdagen givit regeringen eller den myndighet regeringen beslutar om i uppdrag att bestämma detta. Här har regeringen valt Folkhälsomyndigheten. Därutöver måste varje försäljare inhämta ett tillstånd hos sin kommun, som i sin tur har rätt att utforma sina lokala regler.

I dagsläget finns det därför anledning till oro. För Folkhälsomyndigheten har i ett utkast på regelverk som är ute på remiss föreslagit att det kunskapshöjande momentet ska vara på minst 45 minuter!

Små lokala tillverkare har påpekat att detta kan bli alldeles för tungande för dem. De har i bland bara några få anställda och har inte råd att anställa en guide eller någon som håller lektioner.

Därtill finns det risk för att kommuner som styrs av partier som har motsatt sig den nya lagen krånglar till det ytterligare. Stockholms stad, som styrs av en vänsterkoalition med Socialdemokraterna i spetsen, har meddelat att de inte tänker tillåta gårdsförsäljning på söndagar. Argumentet är att Systembolaget inte har öppet på söndagar.

Att detta görs för att sabotera införandet av den nya lagen är uppenbart. För när ska folk besöka bryggerier och vingårdar? På vardagar? Utflykter med rundvisning och öl- eller vinprovning gör ju de flesta på helgerna.

Risken finns alltså att festen inte blir av. Man kan därför fråga sig varför vi i riksdagen har antagit en lag som ser ut på det här sättet. 

Svaret är att det annars inte hade blivit någon gårdsförsäljning över huvud taget. Det har varit otroligt svårt att få denna lag på plats. Det är alltjämt många i Sverige som menar att Systembolagets monopolställning närmast är helig. Det gick ju så långt att Socialdemokraterna i maj förra året kallade till presskonferens enkom att förklara att de tänkte rösta emot förslaget om det fanns risk för att monopolställningen gick förlorad. Till sist röstade de också mot.

Så låt oss nu hålla tummarna! Låt sommaren 2025 bli en fest för alla som älskar mat och dryck! Låt inte denna reform bli ett småaktigt byråkratiskt haveri!

Därför är Donald Trump så förtjust i höjda tullar

NT 2025-04-14

Närmast ingen i Sverige förstår någonting av USA:s nya politik med tullar. Så låt oss göra ett försök att förstå. Vi kommer kanske aldrig att förstå fullt ut, men USA kommer att vara en viktig handelspartner alldeles oavsett. Om vi ska kunna ha en dialog med USA måste vi i alla fall försöka.

Efter att ha läst och lyssnat tror jag att man enklast kan beskriva Donald Trumps handelspolitiska världsbild som att det är en form av ideologi, en annan ideologi än den vi tror på i Sverige. Vi är ju principfasta frihandlare. Svensk industri är sedan länge internationaliserad och vi kan inte se någon poäng med tullar över huvud taget. Men Trumps handelsideologi lyder istället ungefär så här:

Frihandel är en god idé om alla följer samma regler och om vinsterna av handeln kommer alla till del. Så har dock utvecklingen inte varit. De förändringar som har skett i världshandeln under de senaste decennierna är att amerikanska tillverkare har flyttat många av sina industrier utomlands där arbetskraften är billigare. Främst till Kina. Detta har visserligen genererat stora vinster för företagen, och givit konsumenterna billiga varor, men följden har blivit att fabriksjobben har försvunnit. Människor som livnär sig på tjänsteproduktion eller olika former av akademiska yrken, som främst finns på öst- och västkusten, har inte märkt av detta.

Annat är det för mindre orter på landet. Det har gått bra för ”Wall street” men inte för ”Main street”. I nästan varje liten stad i USA finns ett huvudgata, main street, som i likhet med svenska orter som har haft stor utflyttning kan se ganska deppig ut med stängda butiker.

Därtill spelar inte USA:s handelspartners enligt reglerna. Ursprungstanken var att alla skulle vara så ickeprotektionistiska som möjligt, men undan för undan har alla fuskat mer och mer. Värst är Kina men EU respekterar inte heller reglerna. 

Detta har försatt USA i en situation där handelsbalansen har varit negativ ända sedan 1970-talet. USA köper mer från utlandet än vad utlandet köper av USA. Och många leveranskedjor med komponenter som är livsviktiga för amerikansk försörjning har blivit beroende av andra länder, och ibland länder vars regimer inte är pålitliga. 

Den stora amerikanska importen har gjort att USA därmed hamnat i en beroendeställning till producenter i Kina, vilket ur beredskapssynpunkt inte är hållbart.

Viktigast av allt är därför att få tillbaka fabrikerna till USA. Tullarna i sig är inte målet. Tanken är att de gradvis ska försvinna genom att varorna produceras inom USA. Orter med arbetslöshet ska därigenom återigen kunna blomstra.

Vi i Sverige tror som sagt inte på denna ideologi. Vi pratar aldrig om den svenska handelsbalansen. Också vår tillverkningsindustri har flyttat utomlands i stor utsträckning. Kläder och brödrostar tillverkas i Bangladesh eller Kina, men vi är inte lika oroliga över det.

Men finns det någon punkt där vi ändå kan gå USA till mötes? För skilda ideologier till trots måste vi ändå kunna prata med varandra. 

Exempel på sådana punkter skulle kunna vara att vi enas om att handeln mellan USA och EU ska vara kliniskt fri från tullar och dolda handelshinder i form av omotiverade miljö- och hälsoregler. Vår handelsrelation har inte sett ut så. Båda sidor har diverse tullar mot varandra och båda fuskar med dolda handelshinder.

Vi borde också kunna erkänna att USA har en poäng i att ingen av oss bör vara beroende av Kina för produktion av essentiella varor. Exempelvis har Kina specialiserat sig på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Kanske vi kan samarbeta om att utvinna det själva? Att kräva att Kina slutar med sina hejdlösa statssubventioner av exempelvis elbilstillverkningen är också något vi borde kunna enas om.

Med detta sagt tror jag dock att vi nog aldrig kommer att enas om själva ideologin. Trump verkar vilja återskapa ett fabrikssamhälle som inte har funnits på mer än 50 år. Det är nog ett projekt som det blir svårt att hjälpa honom med även om vi ska försöka få handeln över Atlanten att ske så smidigt som möjligt.

Ibland har till och med Musk rätt att göra vad han vill

NT 2025-03-17

I början på förra veckan svarade jag på en enkät utsänd till oss riksdagsledamöter av TT. Den handlade om huruvida jag hade ett konto på mediaplattformen X, om jag var aktivt där eller övervägde att lämna, samt om det var ett problem att ägaren, den amerikanske entreprenören och politikern Elon Musk, använder denna för att påverka innehållet.

Jag svarade att jag har ett konto, inte har för avsikt att avsluta det och inte har några bekymmer med att Elon Musk — om han nu gör det — styr vad jag får läsa.

Elon Musk är som bekant en inte helt okontroversiell politiker och det har riktats kritik mot honom för att han ”manipulerar” innehållet på plattformen. Kritiken har gått så lång att röster höjts för att myndigheterna måste ingripa. Musk kommenterar ju även politiken i andra länder än hans eget.

Att jag inte instämmer i denna kritik, även om jag inte på något vis räknar mig som någon Muskanhängare, är för att det egentligen inte är någon större principiell skillnad mellan plattformen X och vanliga tidningar.

Norrköpings Tidningar ägs av koncernen NMT som i sin tur ägs av Erik & Asta Sundins stiftelse. Det är ägaren som har bestämt att tidningen ska ha en moderat ledarsida. Ägaren kan ändra på det om den vill. Den kan tvärtom lägga ned nyhetsförmedlingen helt och bara publicera opinionsbildande material om den vill. Den kan även helt ensidigt bara publicera debattartiklar och insändare som överensstämmer med ägarens egna åsikter.

Det är så vår svenska tradition med tidningar ser ut. Ägaren bestämmer innehållet. Det är även så det ser ut i andra demokratiska länder. Vi har inte politiskt färgade TV-kanaler i vårt land med det finns också. På Youtube finns däremot kanaler som kan sägas vara som traditionella TV-kanaler som uteslutande producerar opinioinsbildande material som Riks som står Sverigedemokraterna nära.

Vad Elon Musk gör med X skiljer sig därför inte från vad andra mediaägare gör. Han publicerar själv väldigt mycket, och det verkar som att han har programmerat det så att hans egna inlägg för hög prioritet när folk skrollar igenom flödet. Jag vet inte om det är så, men det spelar ingen roll för det är hans rätt i så fall.

Men är det då inte problematiskt att han använder denna plattform för att lägga sig i inrikespolitiken i andra länder? Nej, inte heller det tycker jag är ett bekymmer för det enda som är unikt med detta medium är att det är globalt. X är som en tidning som finns i hela världen. Låt säga att han ägde en papperstidning som folk i hela världen prenumererade på, skulle han då inte ha rätt att ha en ledarsida i den och kommentera inrikespolitiken i olika länder? En sådan tidning finns ju redan, även om den har en mer begränsad publik. Det är brittiska The Economist. Tidningen har en ledarsida och brukar just kommentera olika länders inrikespolitik

X är ett relativt nytt medium. Det bygger på att användarna själva publicerar materialet. Men ska i grunden ses som en tidning. Det är till övervägande delen alltjämt en plattform som publicerar text och bild.

Det som har blivit kontroversiellt är att ägaren heter Elon Musk, är politiker i USA, och har gjort sådana saker som att ha hjälpt extrema Alternativ für Deutschland i senaste tyska valet. Men själva mediet i sig är inte det.

Gillar man inte X och saker som Elon Musk publicerar får man därför göra på samma sätt som när man inte längre gillar vad en tidning publicerar. Man får säga upp prenumerationen och anlita en annan tjänst istället.

Att förstatliga vården skapar fler problem än det löser

Norrköpings Tidningar 2025-02-17

Jag har noterat att Kristdemokraterna har gjort det till en profilfråga att de vill förstatliga sjukvården.

Jag vill varna för detta förslag. Jag ser tyvärr bara framför mig ett byråkratiskt monster, ett Sovjetunionen i miniatyr, förvisso utan Gulag, men med planekonomis alla kända nackdelar och kanske ytterligare några som vi ännu inte vet något om. Det brukar bli så med samhällsomvälvningar. Stora reformer ger stora oförutsedda konsekvenser.

Regionerna har 300 000 anställda. Alla dessa jobbar inte i vården men de flesta, och de som blir kvar, som jobbar med kollektivtrafik, regional utveckling och kultur, kommer också att behöva omorganiseras eftersom regionerna som sådana, själva organisationerna, kommer att läggas ned. Att ha regioner utan sjukvård är det ingen mening med.

Alla vet hur svår polisens omorganisation var. Den tog flera år att genomföra och sänkte initialt polisens effektivitet kraftigt. Och då har polisen ”bara” 37 000 anställda.

Vidare kommer samma sak hända som hände på 1970-talet då Sverige slog samman många kommuner. Kommuner med gott om pengar i kassan var rädda för att någon annan skulle tömma deras bankkonton. Därför tömde de dem själva genom att satsa på badhus och idrottshallar.

Samma sak kommer att hända med regionerna. De regioner som har varit ansvarstagande och sparat i ladorna kommer att smälla upp nya sjukhusbyggnader oavsett om det finns patienter eller personal att fylla dem med.

Att tvärtom stänga ned sjukhus som inte fungerar kommer inte heller att bli lättare. Tänk hur det blir när en byråkrat från Stockholm kommer till XXX och säger att bygdens stolthet ska slå igen. Det är aldrig lätt att stänga sjukhus, men det är lättare om det är politiker från den egna orten som gör det. Legitimiteten är större.

Sjukhusbyggnaderna kommer även att bli föremål för rikspolitiska intressen. Redan idag är det svårt för riksdagsledamöter att komma överens om fördelningen av infrastruktursatsningar. Här går inte skiljelinjerna mellan partierna utan mellan landsändar. Alla riksdagsledamöter vill att staten ska spendera mer pengar just där de bor.

Det är så mycket pengar det handlar om att det kommer att vara frestande även för partiledare att åka ut till en ort och lova stora satsningar, om det är det som krävs för att få in den där sista procentenheten som behövs för att vinna regeringsmakten.

Men kanske vi kan stå ut med en knölig omorganisation och politiskt riv och slit om det är så att vi vinner något annat?

Tyvärr kan jag inte riktigt se vad det skulle vara. Kristdemokraterna menar att man får stordriftsfördelar om all svensk sjukvård läggs samman i en enda organisation.

Jag tror inte på det, för den viktigaste vården sker nämligen i det lilla. Det finns gott om statliga utredningar som visar att sjukvården både blir bättre och billigare om den sker i primärvårdens regi. Den bästa läkaren för de flesta krämpor, stora som små, är allmänläkaren på vårdcentralen och inte specialisten på universitetssjukhuset.

De har att göra med att den grupp som konsumerar mest vård är gruppen äldre med flera diagnoser samtidigt. Vad de behöver är lättillgänglig vård där de bor. De behöver sjuksköterskor och läkare som kan besöka dem hemma, eller att de får tid snabbt på vårdcentralen, att de inte möts av en telefonsvarare som säger att de får komma tillbaka en annan dag. Var får detta plats i Kristdemokraternas enorma organisationschema?

Israel kan inte besegra Hamas med bara militära medel

Norrköpings Tidningar 2021-01-20

När det blev känt att Hamas hade kommit överens med Israel om en vapenvila gick många av dess sympatisörer ut på stan och firade. Varför? Hamas har ju i reella termer förlorat kriget, och civilbefolkningen, som man säger sig försvara, har lidit något oerhört.

Förklaringen är denna: Hamas visste att Israel skulle slå tillbaka med full styrka. Det kan kanske även ha varit avsikten. 

Man kan “vinna” ett krig genom att inte bli utplånad, genom att ha erbjudit ett hårdnackat motstånd. Redan i början av striderna var det många som nämnde att Hamas förmodligen skulle utropa sig som segrare om det så bara fanns en enda Hamasoldat kvar.

När det gäller de civila förlusterna får man konstatera att Hamas inte värderar människoliv på samma sätt som vi gör. För dem är det oproblematiskt att offra oskyldiga. De blir ju martyrer och får komma till himlen.

Dessutom är många civila döda en strategisk resurs eftersom västvärlden reagerar negativt på dem. Varje civilt dödsoffer gör att pressen från väst mot Israel ökar. Hamas har därför inte haft några problem med att använda sig av civilbefolkningen som en mänsklig sköld.

Låter detta groteskt? Javisst, men mänsklighetens historia är full av liknande övergrepp. Det är först i våra dagar som vi kommit att värdera människoliv som det mest dyrbara.

En intressant parallell går även att göra till kriget mellan Israel och Egpyten 1973, Yom Kippurkriget. Kriget började med att Egypten anföll Israel, som vid den tiden ockuperade Sinai. Även den gången hade den israeliska underrättelsetjänsten helt missat vad som var i görningen. Men Israel var ändå starkare och lyckades vända anfallet till en effektiv motoffensiv. Offensiven gick till och med så bra att vägen fram till Kairo plötsligt stod fri för de israeliska pansartrupperna.

Men kriget slutade med förhandlingar. Egypten lovade att erkänna Israel som stat och Israel lovade att lämna tillbaka Sinai. Egypten förlorade tekniskt sett kriget men nådde sitt mål att vinna tillbaka Sinai och lyckades på så sätt också upprätta sin heder.

Därmed kan man fråga sig om det är klokt av Israel att gå med på en vapenvila? Kanske den palestinska befolkningen nu kommer att tolka det som att Hamas vann?

Jag tror ju ändå att det är det, för kriget har pågått i 15 månader och det har inte varit möjligt för Israel att utplåna Hamas militära förmåga på det sätt som man hade tänkt sig. Hamas har lidit enorma förluster men det finns, som sagt, hela tiden minst en soldat kvar.

Hamas är en gerilla där soldaterna ena dagen är civila och andra dagen kombattanter. Hamassoldaterna har alltid en möjlighet att bara kasta sin kalashnikov åt sidan och blanda sig med befolkningen. Den sista terroristen kommer Israel aldrig att få tag på hur länge man än försöker.

Det som måste ske nu är istället att Israel tillsammans med omkringliggande arabstater tar över Gaza och ser till att befolkningen där vänder sig mot Hamas. Den krigsvetenskapliga litteraturen om hur man bekämpar en gerilla säger att det framför allt är detta som får en gerilla att ge upp. Civilbefolkningens samarbete är gerillans livsblod. Gerillan dör i samma ögonblick som civilbefolkningen hellre samarbetar med staten. Men där är vi ännu inte när det gäller Gaza eller Palestina i övrigt. Det finns ännu inte en fungerande palestinsk stat.

Ett kluvet parti måste våga välja sida

Norrköpings Tidningar 2024-12-23


Sedan hösten 2022 råder lugn och ordning i svensk inrikespolitik. Tre statsbudgetar har klubbats igenom utan skrik och bråk. Inga misstroendeomröstningar, inga brutala voteringsnederlag för regeringen. Så såg det inte ut dessförinnan. Vad förklarar? Svar: Tidöavtalet.

Tidöavtalet har sänkt ett politiskt lugn över Sverige i en tid där andra länder, som till exempel Tyskland och Frankrike, aldrig haft det mer turbulent. Icke desto mindre kommer en dag då avtalet löper ut.

Det är därför som Sverigedemokraterna redan nu har deklarerat att om det ska bli en fortsättning är deras krav att inte bara vara ett stödparti utan vill sitta med i regeringen. Samtidigt har Liberalerna sedan tidigare ett principbeslut på att man inte ska sitta i en regering i vilken SD ingår och ej heller släppa fram en sådan.

Tidöavtalets lugn riskerar alltså att ersättas av samma parlamentariska kaos som rådde under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tid.

Vill SD och L det? Antagligen inte, så någon av dem måste rimligen förflytta sig.

Sverigedemokraternas krav att få sitta med i regeringen är fullt rimligt i beaktande att det för närvarande är Tidögruppens största parti, och kan mycket väl vara det efter nästa val också. Frågan handlar alltså om vad Liberalerna ska göra.

Trots Tidösamarbetet finns det en SD-negativ falang inom partiet. Låt säga att de får sin vilja fram, vad skulle hända?

Det behöver man inte gissa sig till för författningen föreskriver hur en statsminister väljs. En statsminister måste ”tolereras” av en majoritet av riksdagen, vilket betyder att han eller hon inte får ha en majoritet mot sig. Han behöver inte ha en majoritet positiva röster utan bara inte en majoritet negativa mot sig. Detta gör rent konkret att nedlagda röster räknas som stödjande röster.

Ett realistiskt scenario är att M, SD och KD efter valet 2026 kommer överens om att bilda regering tillsammans. En fråga kommer då sannolikt att ställas till L om de vill vara med. 

L kan då välja mellan fyra alternativ: 1) att ingå i regeringen, det vill säga omvandla nuvarande Tidösamarbete till ett regeringssamarbete, 2) ej delta i regeringen men lägga ned sina röster och därmed släppa fram en M, SD och KD-regering, 3) bilda regering tillsammans med S, MP, C, V eller 4) lägga ned sina röster och därmed släppa fram en sådan S-ledd regering.

Alternativen 1 och 2 betyder att man stödjer en högerregering. Alternativen 3 och 4 betyder att man stödjer en vänsterregering.

Om den SD-negativa falangen inom Liberalerna får sin vilja fram måste partiet välja alternativ 3 eller 4 och således ingå i eller stödja en vänsterregering.

Hur kommer det att gå? Även detta behöver vi inte gissa oss till utan vet av tidigare erfarenhet vad som händer.

Typiskt för Liberalernas väljarkår är att den är borgerlig, har Moderaterna som andrahandsalternativ och ogillar samröre med Socialdemokraterna.

När denna grupp upptäcker att L har för avsikt att samarbeta med Socialdemokraterna brukar den osentimentalt flytta över till Moderaterna istället.

Det var detta som gjorde att L:s förra partiledare Nyamko Sabuni övergav det tidigare samarbetet med Socialdemokraterna, inom ramen för januariavtalet, och det var därför som nuvarande partiledaren Johan Pehrson hade modet att gå in i Tidösamarbetet, trots omfattande intern kritik.

Jag själv företräder Moderaterna och kan därför inte agera opartisk rådgivare till Liberalerna, men skulle jag satsa pengar på hur det skulle gå med L:s opinionssiffror så skulle det vara att de störtdyker, om partiet förklarar att de tänker samarbeta med Socialdemokraterna efter valet 2026. Det är vad erfarenheten säger.

Därför har Centerns Demirok det så besvärligt

NT 2024-11-23

Den kris som Centern nu genomgår handlar återigen om Sverigedemokraterna, snarare än någon verklig politik. Muharrem Demirok är förmodligen ingen dålig ledare alls men har ett omöjligt uppdrag. Partiet är oenigt om huruvida man ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Eftersom det är en fråga som bara går att svara ja eller nej på finns det ingen kompromisslösning. Partiet kommer därför att fortsätta att krisa ända tills den ena sidan vinner över den andra.

Problemet går tillbaka till den förre partiledaren Annie Lööf som under sin tid gjorde det väljartaktiska draget att hon skulle vinna röster i den grupp av borgerliga väljare som inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna.

Svensk borgerlighet har varit delad i denna fråga. Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna ville samarbeta med SD längre tillbaka, men omställningen hos oss gick ganska smidigt. Jobbigare var det för Liberalerna som också tvingades genomgå en kris, men som ändå landade i att man deltog i Tidösamarbetet.

Centern har under denna tid sett det som sin chans att fånga upp de borgerliga väljare som höll fast vid att SD var ett oberörbart parti.

Taktiken har varit hyfsat framgångsrik. I senaste valet fick partiet 6,7 procent, vilket får sägas vara helt OK. En bra bit ovanför fyraprocentsspärren.

Problemet är bara att partiet gjorde ett bra val i städerna istället för i sina traditionellt starka områden på landsbygden.

Resultatet orsakade en intern debatt. Var partiet påväg att försvinna som landsbygdsparti? Och därmed överge partiets själva ursprung och själ?

När en ny partiledare skulle väljas var denna diskussion långt ifrån färdig, och Demirok valde själv att kandidera på att hålla fast vid Annie Lööfs linje. Kanske var det enda möjligheten för honom att bli vald?

Centerpartiet har därför aldrig stannat upp och tänkt efter vad man egentligen bör göra. Satsa på de gamla väljarna på landsbygden, där man inte är lika fientligt inställd till SD, eller satsa på att behålla de nya väljarna i städerna?

För egen del, som företrädare för Moderaterna, ser jag gärna att partiet ”river av SD-plåstret”. Moderaterna och Centern är två partier som ideologiskt står varandra nära, särskilt i ekonomiska frågor, och vi har historiskt kunnat arbeta väl ihop.

En särskiljande fråga har varit synen på migrationspolitiken där Centern har velat fortsätta på en mer öppen linje. Men den politiken kommer inte att komma åter oavsett vilka partier som bildar regering efter 2026, eftersom även Socialdemokraterna har anslutit sig till den restriktiva linjen.

Det skojas ju numera om att Socialdemokraterna har blivit ”det femte Tidöpartiet” eftersom partiet i praktiken driver samma migrationspolitik och kriminalpolitik som regeringen. Och kanske är på väg att ansluta sig till den nya kärnkraftspolitiken också.

Om Centern vill komma tillbaka till den borgerliga familjen igen välkomnar jag därför det.

Men allt bygger ju då på att Centern överger den linje Annie Lööf stakade ut och som Demirok var tvungen att ärva, och vågar sig på att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det var aldrig självklart för oss moderater heller att vi skulle samarbeta med SD, men ett samarbete är inget äktenskap utan gäller bara för fyra år i taget och bara för de frågor man vill samarbeta i. Tidöavtalet, som utgör grunden för regeringssamarbetet denna mandatperiod, är faktiskt ganska begränsat. Att Tidöpartierna ändå inte är i ständiga strider med varandra skulle jag säga har med god vilja att göra. Där jag sitter, i utrikesutskottet, brukar regeringspartierna och SD kunna lösa ut de flesta frågor pragmatiskt och enkelt. Centern är välkommet att ansluta sig.

Alla kommer att förlora på en “alternativ” världsordning

2024-10-28

När denna text skrivs befinner jag mig i Washington DC på Internationella valutafondens, IMF:s och Världsbankens gemensamma årsmöte. Institutionerna kom till efter andra världskriget när Bretton Woods-systemet för valutasamarbete kom till. Valutasamarbetet har förändrats sedan dess men institutionerna finns kvar. Idag arbetar de med att skapa finansiell stabilitet i medlemsländerna och med utveckling.

Men det var inte bara dessa organisationer som kom till efter andra världskriget utan även FN och alla organ kopplade dit, som WTO (handel), OCHA (humanitär hjälp) eller UNICEF (barn) med flera.

Med FN etablerades även dagens gällande regler för folkrätten, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och inte minst rätten till fri sjöfart som är en förutsättning för att kunna bedriva handel.

Hela detta system med så kallade multilaterala organisationer grundades i en anda av fred, demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och en tilltro till vetenskap och framåtskridande.

Tillsammans kom allt detta att bli ett globalt system, en ordning för hur vi ska bete oss i världen.

Denna ordning har gjort att vi under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar har kunnat leva i en värld präglad av frihet och välstånd. Inte minst har just Sverige tjänat på detta. Vi är ett litet land men vi har tillgång till världsmarknaden för våra produkter.

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för hela systemet, med alla dessa internationella institutioner och organisationer, bygger ytterst på att västmakterna, som skapade dem, har ett militärt och ekonomiskt övertag.

När de installerades var USA ledande nation och övriga länder, förutom kommunistländerna, följde efter. USA var överlägset starkast och fick bestämma reglerna.

Så vad skulle då hända om västmakterna förlorade makten över systemet? Jag har aldrig reflekterat över det tidigare, eftersom det har varit så självklart att det systemet har funnits där.

Men med Rysslands angrepp på Ukraina har det fått sig en törn. En spricka finns nu och glipan kan vi se hur världen skulle utveckla sig om diktaturerna tog över ledningen.

Ryssland och Kina har en helt annan syn på internationellt samarbete. För dem är allt ett nollsummespel där det till varje pris går ut på att främja det egna snäva egenintresset.

Historiskt sett är det unikt att länder samarbetar fredligt inom ramen för internationella organisationer. Normaltillståndet har varit evig maktkamp med ständiga krig, och det är till den ordningen vi återvänder om Ryssland och Kina får sin vilja fram.

Det krig som Ryssland för i Ukraina är ett avsiktligt försök att bryta ned den liberala världsordningen. Lyckas Ryssland med det förändras villkoren för nästan allt. IMF blir inte längre ett stöd för länder som brottas med sina ekonomier utan ett politiskt verktyg för Kina och Ryssland att göra andra länder till lydstater. Världsbanken slutar att arbeta som en engagerad investeringsbank för fattiga länder och blir en penningutlånare, en ockrare.

Det är därför som det är så centralt att västmakterna behåller sitt militära och ekonomiska övertag. Det är den samlade militära och ekonomiska styrkan som har gjort att alla internationella samarbetsorgan fungerar, att de inte kan manipuleras av Kina och Ryssland. Så låt oss därför se till att det även är så i framtiden.