Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Mediekritik som stärker demokratin

Mediekritik som stärker demokratin

Förra veckan skrev jag en sur kommentar på min Facebooksida om SVT:s hantering av satirprogrammet Svenska nyheter, som hade skapat en webbsajt där människor på skoj kunde anmäla sina barn till de mest åtråvärda friskolorna. Jag såg det som ett partiskt angrepp på systemet med friskolor.

Jag skrev bara en mening i all hast där jag sa att SVT hade tappat sin kompass.

Som svar på detta inlägg skrev en vän till mig att jag genom mitt inlägg angrepp medierna på oseriöst sätt och därmed undergrävde demokratin.

Jag blev mycket förvånad för kritiken kom från en person som jag har stor respekt för, en välmeriterad samhällsvetenskaplig forskare.

Men han är inte ensam. Vi har fått en debatt i Sverige, och flera andra länder, där vissa säger att det finns ett systematiskt angrepp på medierna som hotar demokratin. Jag har till och med hört det sägas att det var så den tyska Weimarrepubliken skulle ha gått under.

Varför säger man så och ska man inte kunna klaga på Sveriges Television?

Det finns en kraftfull kritik mot etablerade medier, inte minst från den populistiska högern. Det bästa exemplet är givetvis Donald Trumps nästan dagliga Twitterattacker mot alla stora mediabolag i USA.

Samma tendens finns även i Sverige. Ju mer skeptisk mot det politiska etablissemanget man är desto mer skeptisk är man även mot de etablerade medierna. Sverigedemokraternas väljare är inte helt överraskande de med allra mest skeptisk syn.

Vad händer då om jag som inte är missnöjespopulist, utan nog får sägas vara ett slags tråkig mainstream-politiker, blir arg på SVT och anklagar kanalen för att ha tagit ställning i en politisk stridsfråga? Gör jag gemensam sak med de ”farliga” högerpopulistiska krafterna?

Nej, så kan man inte säga. Jag är allmänt sätt väldigt kritisk mot de etablerade medierna. Och en av de saker som jag är som mest kritisk till är hur de systematisk avstod från att rapportera sakligt om invandringspolitikens problematik, något som förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt har skrivit väl om i nättidskriften Kvartal.

Om jag inte ger uttryck för mitt missnöje med hur SVT och andra medier hanterar politiska frågor, oavsett om det är i humorprogram eller nyhetsrapportering, hur ska kanalen veta att den gör ett bra jobb eller inte? Det som inte utsätts för kritik och granskas blir till sist alltid dåligt. Det enda sättet att säkerställa att SVT håller hög kvalitet är att vi säger ifrån när vi inte tycker att kvaliteten håller måttet.

Jag är fullt medveten om att det finns högerauktoritära krafter som vill att staten ska rensa upp i ”vänsterträsket” på public service. Ibland hörs också förslag om att bara den som har legitimation ska få kalla sig journalist. Men jag är inte rädd för dem. För det var inte så länge sedan nästan exakt samma typ av förslag kom från den yttersta vänstern istället. Den auktoritära vänstern ville ”demokratisera” pressen. Först när tidningarna förstatligades skulle de kunna rapportera sakligt påstods det.

Mediekritik är ett normalt inslag i en välfungerande demokrati. Just nu är kritiken som hårdast från höger, men det är som det ska. Det finns inget som säger att det är från höger kritiken kommer nästa gång.

Trots allt har vi det ganska bra

Trots allt har vi det ganska bra

Världens liberala demokratier har problem, om det råder det inget tvivel. Det är oroligt i ledningen i många länder. USA har sin märkligaste president någonsin. Storbritannien lyckades rösta ut sig självt ur EU. I Tyskland måste de två stora konkurrerande partierna bilda regering tillsammans för att kunna styra landet. I Frankrike tog en helt nyskapad politisk rörelse över makten och det ser ut som att någonting liknande är på väg att ske i Italien med femstjärnerörelsen som ledande parti. Saker förändras och det är uppenbart att det hos stora delar av väljarkåren finns ett missnöje med de gamla eliterna.

Men är själva samhällsmodellen som sådan slut? Har det öppna samhället där politiker konkurrerar om makten i fria val, med lagstyrda myndigheter, individuella rättigheter, pressfrihet och marknadsekonomi tjänat ut?

Både till höger och vänster finns det människor som menar att det är så. Till höger finns den ”alternativa högern”. Den utmärks av att den är nationalistisk och invandrarfientlig med ett djupt misstroende mot etablissemanget, särskilt etablerade medier. Till vänster finns identitetspolitikerna som menar att snart sagt allt i samhället är förtryckande på ett eller annat sätt. Samhället är skapat av vita män i medelklassen för vita män i medelklassen. Är man inte vit, man och medelklass är man förtryckt.

Båda dessa strömningar är barn av sin tid och har nog uppstått på grund av att vi har det rätt bra i vårt samhälle. Vi har fred, mat för dagen och stor personlig frihet. Så har vi haft det länge och idag är det många som inte vet att inget av detta var självklart bara för en generation sedan.

Miljarder människor lever dessutom fortfarande under förtryck. De flyr hit till oss därför att de vet att här finns frihet och här finns välstånd. Länder som utvecklas vill bli som vi. De ser inte på oss som att vi skulle misslyckats.

De problem vi har i samhället beror inte på systemet. Den liberala demokratin är rörig. Bara det faktum att ett land kan ha en högerregering ena dagen och en vänsterregering andra dagen kan framstå som irrationellt. Kan folk verkligen vilja ha socialism ena dagen och marknadsekonomi nästa? Medialandskapet är också ett kaos. Stora mediabolag dominerar scenen, vilket retar både dem som tycker att det är odemokratiskt med privatägda medier och dem som menar att alla journalister är vänsteraktivitster. Mediabolagen själva avskyr sociala medier där enskilda personer, utan någon som helst journalistisk utbildning skapar sig egna plattformar.

Men det är röran som är själva systemet, och det levererar. Att vi lever med fred, frihet och välstånd är inte resultatet av att någon skicklig politiker fixat detta åt oss. Det kommer ur beprövad erfarenhet. Därför ska vi inte heller skämmas trots att gnällspikar klagar på den korkade makteliten eller på förtryckande strukturer. Våra maktägande elitgrupper sätter inte oppositionella i fängelse. Minoriteter hotas inte av total utplåning i dödsläger. Staten tillåter människor att äga och driva företag. Vårt samhälle är rätt OK på det hela taget.

En oväntad Youtube-stjärna

En oväntad Youtube-stjärna


Är Youtube-stjärnor bara för tonåringar? Nej, inte riktigt. Faktum är att något så oväntat som en kanadensisk professor i psykologi håller på att bli detsamma, Jordan Peterson. Han kan naturligtvis inte tävla med de riktigt stora stjärnorna, men det får ändå sägas vara något märkligt att en helt vanlig professor i psykologi samlar tittare från hela världen. Några av klippen med honom har haft miljoner tittare.

Vadan denna oväntade framgång som Youtube-stjärna?

Jordan Peterson är verksam vid University of Toronto och är en etablerad forskare i psykologi med personlighetstyper som expertis. Så långt är han som vilken professor som helst.

Men han gillar att spela in sina föreläsningar, och för ett år sedan ungefär valde han att göra en film i två delar där han protesterar mot den tilltagande och överdrivna politiska korrektheten som breder ut sig vid universiteten i Nordamerika.

Föreläsningarna spreds som en löpeld. Vad Peterson protesterade mot var ett kanandensiskt lagförslag om att ”könsidentitet och könsuttryck” skulle räknas som diskrimineringsgrund och därför även användas för att bedöma om någon gjort sig skyldig till ”hate speech”, det vill säga motsvarigheten till det svenska begreppet ”hets mot folkgrupp”. Peterson menade att detta lagförslag skulle komma att användas för att tysta folk.

När jag första gången tittade på filmen tyckte jag att han överdrev. Det är ju rimligt att inte diskriminera personer för deras könsidentitet, och visst kan människor som vill uttrycka sin kön på ett annorlunda sätt bli utsatta för hat. Så vad är problemet?

Men det tog inte lång tid innan Peterson hamnade i konflikt med universitetsledningen och med radikala studenter på sitt campus. Faktum är att även en annan lärare på ett annat universitet hamnat i trubbel efter att ha visat Petersons film för sina studenter, trots att hon var tydlig med att hon inte ens höll med honom.

Professor Peterson har visat sig vara en retorisk begåvning. Han kan sitt ämne, psykologi, mycket väl och kan redogöra för vad forskningsläget säger om just könsidentiteter och andra frågor som rör hur vi är skapta som människor. Med detta går han sedan till storms mot postmoderna föreställningar om att könsidentitet är något som endast finns i våra sinnen, som är ”sociala konstruktioner”. Utan att tveka anklagar han postmoderna teoretiker för att ha en politisk agenda och trasar sönder deras argument.

Men han är egentligen ingen debattör, ingen slugger. Han är akademiker och talar som en sådan, med samma försiktighet som forskare brukar göra, men på ett engagerat vis och man rycks med.

Intressant nog har Peterson även fångat en stor publik på nätet genom att föreläsa om Bibeln. Inte som teolog utan som psykolog. Han fascineras av hur mytologiska berättelser har kunnat överleva i tusentals år och försöker hitta en förklaring i det mänskliga psyket.

Den postmoderna identitetspolitiken som är fixerad vid att dela in alla människor i kategorier som ras, kön, hudfärg eller någon annan egenskap, växer också i vårt land. Det har inte gått lika långt här som i Nordamerika, men risken är överhängande att samma intolerans breder ut sig hos oss. I väntan på dess: Leta upp Jordan Peterson på Youtube.

Vi lever i en tid av stagnation

Vi lever i en tid av stagnation

Det finns de som säger att vi lever i en tid av snabba förändringar, utan motstycke i historien!

Jag håller inte med. Inte alls. Tvärtom lever vi en tid med ytterst få förändringar. Man kanske till och med kan tala om en tid av stagnation.

Låt mig förklara.

Förra veckan låg jag hemma i soffan med en förkylning och kunde inte göra mer än att titta på TV. Jag kom då att se på SVT:s flimatisering av Villhelm Mobergs roman Raskens.

Det är en fantastiskt historia. Man får följa den indelte soldaten Gustav Rask som levde i Småland under senare delen av 1800-talet. Han fick 9 söner. Den siste föddes 1892 och kallades skämtsamt av sin far för Karl IX.

Karl Rask är en fiktiv figur, men om han hade funnits på riktigt hade han kommit att leva i en tid av verkligt stora förändringar. Hade han fått leva med normal livslängd för sin generation hade han dött vid ungefär 77 års ålder. Han skulle då ha dött 1969.

Vad skulle han ha fått vara med om under sin tid?

Han föddes i ett fattigt soldattorp. Hans familj producerade all mat själv. Odlade sin egen havre och råg. Mjölkade sin egen mjölk. Födde upp sin egen gris till slakt vid jul. Transporter skedde till fots eller med häst och vagn.

Som yngste son till en fattig tropare hade han förmodligen flyttat in till stan och tagit ett arbete på någon fabrik. Han hade kanske åkt ända till Stockholm och bosatt sig i arbetarkvarteren i stadens norra utkant, ”Sibirien”, som idag är en del av Stockholms innerstad.

Vid fyllda 50 (1942) hade han kanske flyttat till nybyggda lägenheter i Årsta med vattenklosett inomhus. Självklart med el och telefon indraget redan från början.

Under sin levnad hade Karl upplevt att Sverige blev en demokrati med allmän och lika rösträtt för alla, även fattiga arbetare och torpare. Han hade tvingats genomleva två världskrig som ritade om kartorna i hela världen. När han föddes fanns tre kejsare i Europa. När han dog fanns ingen.

När han föddes fanns inte film, radio, TV, bilar, traktorer, flygplan och helikoptrar.

I sin ungdom gick han tillsammans med sina vänner på logdans. Spelmän med fiol och dragspel stod för musiken. Vid sin död hade han fått uppleva att inte mindre än två helt unika musikstilar kommit från Amerika. Först jazzen och sedan rockmusiken.

Genomgår vi som lever just nu lika stora förändringar? Nej, inte alls. Jag själv fyller 50 i år. När jag blickar tillbaka och ser hur människor lever idag och jämför med min uppväxt är det egentligen bara datorernas intåg som är den enda stora skillnaden. Det politiska systemet är detsamma. Inga världskrig. Ingen flytt från fattigdom till hus med vatten och el. Inga helt nya musikstilar från någon annan kontinent.

Det Karl Rask hade fått uppleva, om han hade funnits i verkligheten, hade varit Sveriges industrialisering. När ett land industrialiseras förändras allt. Före industrialiseringen var det ”normala” att en människa levde ett ganska fattigt liv som självförsörjande jordbrukare på landet. Efter industrialiseringen är det ”normala” att leva ett medelklassliv i staden. Det vi nu upplever kan därför ses som en tid av stagnation. Omvandlingen av Sverige är bara tre generationer gammal. Vi håller därför på att lära oss hur det nya ”normala” livet är i det industrialiserade samhället.

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Förslaget att ta fram en läslista för skolan, en litteraturkanon, som nyligen presenterats av Kristdemokraterna, men som tidigare även lagts fram av Liberalerna, är lovvärt men kommer aldrig att fungera.

I Sverige gillar vi att staten griper in. När kvaliteten i skolundervisningen sviktar vill vi att staten räddar situationen.

Men vem är staten? Just nu leds tyvärr staten av en regering där skolministern heter Gustav Fridolin och kulturministern heter Alice Bah Kuhnke. Det är de två politiker som kommer att ha ansvar för den gemensamma läslistan.

Vad tror vi att de skulle vilja att barnen läste i skolan?

Det som har hänt med kulturpolitiken det senaste decenniet är att den har förgiftats av den så kallade identitetspolitiken. Litterära verks objektiva kvaliteter är av underordnad vikt. Istället är det författarnas ursprung som sägs var det viktiga. En statlig läslista kommer att vara uppdelad i kvoter. Minst 50 procent kvinnor. Minst 20 procent författare med utländsk bakgrund. Minst en bok av en samisk författare och så vidare. Kvalitet kommer inte att ha med saken att göra.

Kan man då inte tänka sig att ett opartiskt organ tar fram listan? Kanske Svenska Akademien? Det är ju ändå den institution som får avgöra vem som ska få Nobelpriset i litteratur varje år.

Nej, för det tragiska med svenskt kulturliv är att i stort sett alla traditionella institutioner är infekterade av politik. Det gäller även Svenska Akademien.

Helt i linje med politiseringen av kulturinstitutionerna valde akademin in Sara Stridsberg förra året. Hon är en framgångsrik romanförfattare och dramatiker. Hon har vunnit många priser och hennes böcker har översatts till flera språk. Så långt är det inga konstigheter med hennes CV.

Men hennes karriär bygger på en fascination för den radikalfeministiska författaren Valerie Solanas. Solanas blev berömd för att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol. I övrigt levede hon ett tragiskt liv på grund psykisk sjukdom.

Men hade hon vetat hur man organiserar sig politiskt hade hon försökt bli feminismens Adolf Hitler.

Hennes bok SCUM-manifestet handlar om hur männen ska utplånas från jordens yta. Med konstgjorde befruktning behövs inga män längre. Samhället ska revolutioneras i grunden. Systemet med ”pengar och arbete” kastas omkull. När alla män är mördade kommer utopin att infinna sig. SCUM står för Society for cutting up men. Det är den rörelse som ska genomföra förintelsen.

I den svenska utgåvan skriver Sara Stridsberg i förordet: ”Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text.” ”Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla.” Och trots att boken är mycket tydlig med alla män bör mördas, och inte alls framför denna tanke på ett ironiskt sett, förklarar Stridsberg att boken ”ska” tolkas bokstavligt.

Nu är jag inte säker på att man ska tolka just Stridsberg bokstavligt men det är ingen tvekan om att Solanas är en tvättäkta fascist.

Så vem ska bestämma över läslistan för skolan? Gustav Fridolin, Alice Bah Kuhnke eller Sara Stridsberg?

Vi män måste ta vårt ansvar

Vi män måste ta vårt ansvar

(Jag är inte nöjd med titeln som NT satte.)

Me too-kampanjen lämnar ingen oberörd. Det är rent ut sagt förjävligt att kvinnor inte ska känna sig trygga någonstans där det finns män, vilket ju är i stort sett överallt. Men sjukt är även att det också drabbar männen. Inte på samma sätt. Det går inte att jämföra, men situationen är dålig för alla.

Jag vill som man kunna röra mig på stan utan att någon kvinna ska vara rädd för mig. Så är det inte idag.

En händelse som påverkade mig mycket var när jag en kväll strosade hem genom stan efter att ha suttit på puben och druckit öl med några vänner.

Det var en fredag och klockan var omkring halv tolv. Det måste ha varit på sommarhalvåret eftersom jag vill minnas att det var ganska ljust.

Jag gick genom en park i centrala staden. Det är en ljus och luftig park. Inga buskar och alltid folk påväg någonstans. Ingen skulle säga att den är otrygg.

I parken finns en gång- och cykelväg som delar sig i ett uppochnervänt Y. När jag närmade mig korsningen såg jag en kvinna komma gående från andra grenen i Y:et med avsikt att slå in på samma väg som jag.

Jag konstaterade att om jag höll den hastighet som jag gjorde skulle vi mötas precis i korsningen. Jag skulle då antingen gå precis framför henne eller precis bakom.

Jag tänkte att det vill hon säkert inte. Hur skulle jag göra? Om jag slog ned på tempot skulle hon få ett försprång, men det skulle samtidigt se ut som att jag anpassade takten för att kunna lurpassa på henne bakifrån. Om jag drog upp tempot och kom före henne till korsningen skulle det å andra sidan se ut som att jag skyndade mig fram för att hinna dit samtidigt som hon.

Oavsett vad jag gjorde skulle det framstå som hotfullt. Jag var tvungen att fatta ett beslut och jag beslöt att slå ned på tempot. Om jag gav henne ett ordentligt försprång borde det synas att jag anpassade mig till henne.

Så fick det bli. Jag gick i snigelfart och hon kunde passera korsningen med säkert 50 meters marginal.

Jag tyckte att det funkade, och jag hoppades att hon förstod att jag verkligen förstod henne.

Men när hon kom till slutet av parken vek hon av åt vänster. Åt vänster finns ingenting att gå till vid halv tolv-tiden en fredagkväll. Där ligger slottet. Ingen har något ärende dit så sent.

Jag förstod direkt att hon ville bli av med den mystiske mannen. Jag skyndade mig ut ur parken så snabbt jag kunde, och såg i ögonvrån hur hon stod en bit bort och väntade på att jag skulle försvinna.

Det kändes smärtsamt. Jag vill inte vara ett hot mot någon. Jag vill vara snäll och tyckte att jag gjorde mitt bästa. Skolboksmässigt ville jag visa att jag har lärt mig att män måste visa kvinnor hänsyn när de är ensamma på stan på kvällen. Jag tyckte att jag var duktig. Men nej, det räckte inte. 

Så här kan vi givetvis inte ha det. Kvinnor måste kunna vara trygga överallt och jag vill inte bli tagen för en potentiell våldtäktsman bara för att jag råkar gå igenom en park sent en kväll. Förändring är nödvändigt!

För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.

Goda skäl att välkomna Kurdistan

Goda skäl att välkomna Kurdistan

I måndags genomförde kurderna i norra Irak en folkomröstning om självständighet. Tanken är att irakiska Kurdistan ska bli en egen stat.

Är det en bra idé? Det går inte att hävda att ett folk har ”rätt” till en egen stat, på samma sätt som vi talar om mänskliga rättigheter. Det är bara få stater i världen som är etniskt homogena nationalstater. Även det relativt sett etnisk homogena Sverige har inom sig minioritetsfolk som bott i landet sedan urminnes tider…

Svensk asylpolitik diskriminerar kvinnor

Svensk asylpolitik diskriminerar kvinnor

Den svenska asylpolitiken är könsdiskriminerande. Den missgynnar kvinnor. Ändå har vi ingen diskussion om detta i svensk politik. Inget parti vare sig försvarar eller kritiserar asylpolitiken på denna punkt. Det är som om problemet inte alls fanns.

Denna orättvisa är naturligtvis anskrämlig och ytterligare ett skäl till varför Sverige inte kan återgå till den asylpolitik som fördes före omvändningen den 24 november 2015.

Hur ser problemet ut? Statistik finns att tillgå på Migrationsverkets hemsida…

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Med 18,1 procent i SCB:s vårmätning är det uppenbart att Moderaterna måste ta ett nytt grepp. Det har blåst om Anna Kinberg Batra den senaste veckan, men loppet är inte kört. Det är drygt ett år kvar till valet och det är tillräckligt med tid för att rädda situationen. Här är några förslag som skulle kunna genomföras redan efter sommaren…

Sverigedemokraterna hycklar

Sverigedemokraterna hycklar

I min krönika i mars skrev jag om hyckleriet i den svenska flyktingpolitiken. Det har sagts att vi ska hjälpa flyktingar både när de kommer till oss och i deras hemländer. Vi har råd att hjälpa både här och där. Men jag visade att Sverige inte alls lägger några betydande summor på att hjälpa flyktingar utomlands. Jag konstaterade att Sverige kunde avhjälpa svälten i Sydsudan fyra gånger om vi la lika mycket pengar på hjälp i närområdet som vi lägger på flyktingmottagning här hemma.

Krönikan applåderades hos dem som menar att det är bättre att hjälpa där än här.

I rättvisans namn är det därför rimligt att…