Etikettarkiv: israel

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vårt bistånd till Palestina måste börja om från noll

NT 2023-11-20

Förra året gav Sverige 452 miljoner kronor i bistånd till Palestina. 2021 gav vi 604 miljoner och 2020 gav vi 543 miljoner kronor.

Låter det mycket det är ändå bara en smula om man ser till det totala inflödet. Enligt OECD:s statstik tog Palestina emot 597 miljoner dollar under 2021 och 546 miljoner dollar under 2020, från de länder som ingår i OECD:s biståndssamarbete DAC. EU-länderna är de största givarna.

Vad får vi för pengarna? Ja, det kan man verkligen fråga sig för när det gäller biståndet till Palestina har det funnits ett tydligt mål som alla har varit eniga om ska nås. Syftet har varit att bygga en demokratisk palestinsk stat som ska kunna vara en stabil och fredlig motpart till Israel, så att vi kan få fred och en fungerande tvåstatslösning.

Det var 1993 som Israel och PLO kom överens om Osloavtalet, grundplattan för byggandet av den palestinska staten.

Efter tre decennier får vi emellertid konstatera att väldigt lite har hänt och att pengarna vi har spenderat inte har gjort någon större nytta.

Palestinierna är politiskt delade i två läger. På Västbanken dominerar Fatah (det parti som Yassir Arafat grundade) och i Gaza dominerar Hamas. Fatah är på pappret en demokratisk organisation och innehar presidentposten, men törs inte av rädsla för att förlora utlysa val. Det stöder Olsoavtalet och har erkänt Israels rätt att existera. Hamas i sin tur är en islamistisk terrororganisation. Den är totalitär, erkänner inte Osloavtalet och vill utplåna Israel. Båda hatar varandra. 

Låter detta som något att bygga en demokratisk stat på? Nej, knappast.

Något som gör det än värre är att Fatah nu efter 7-oktoberattentatet inte har förmått sig fördöma attacken. 

Så sent som denna vecka i Dagens Nyheter kunde vi läsa i en intervju med Palestinas ambassdör, som är utsänd av den Fatah-dominerade regeringen på Västbanken, att hon vägrar kalla någon palestinier för terrorist! Inte ens Hamas.

Var står vi då i det palestinska statsbygget? I dagsläget skulle jag säga att ingen vet. När företrädare för det som skulle vara den goda demokratiska sidan inte tydligt kan ta avstånd från Hamas terrorism finns inte de rätta värderingarna på plats.

Som riksdagsledamot bad jag riksdagens utredningstjänst sammanställa de opinionsmätningar som görs bland palestinier. Vilken är deras inställning till Hamas? Vilken är deras inställning till terrorattacker riktade mot den israeliska civilbefolkningen? 

Resultatet visade att så mycket som kanske en femtedel av den palestinska befolkningen, även på Västbanken, sympatiserar med Hamas. Mer än hälften av befolkningen uppfattar attacker mot civila israeler som acceptabla.

Sammantaget visar detta att den palestinska demokratin, om den alls finns, är i ett bedrövligt skick. Sämre än vad man hade kunnat tro.

Nu kanske detta uppfattas som en antipalestinsk text, som ska smutsa ned palestinierna för att få Israel att framstå i god dager. 

Det är det inte. Det är en text skriven i en känsla av besvikelse. Jag har som många andra hoppats att det verkligen ska växa fram en demokratisk palestinsk stat. Men jag måste ju konstatera att de senaste 30 årens biståndspolitik är fiasko.

Vad gör vi då härnäst? Lägger ned biståndspolitiken helt? Nej, men vi behöver en omstart. Den där demokratiska palestinska staten måste fram på ett eller annat sätt, även om den så måste födas fram med kejsarsnitt. Palestinierna på Västbanken och Gaza är över 5 miljoner. De delar samma geografiska yta med Israel. På Västbanken bor de två folken dessutom bitvis huller och buller om varandra. Det blir därför aldrig fred om det inte finns en seriös motpart som Israel kan göra upp med.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Hur mycket våld får användas i krig?

NWT 2023-11-08

Hur mycket våld får man använda i ett krig? Finns det en övre gräns?

Internationellt är detta en av de mest debatterade frågorna just nu. I kriget mellan Israel och Hamas sägs att Israel använder ett övervåld som drabbar civilbefolkningen i onödan. Det sägs att våldet är oproportionerligt. 

Vissa israeler, och debattörer som stödjer den israeliska sidan, invänder mot detta och säger istället att ett krig mot terrorister inte kan vara ”proportionerligt”. Hamas attack den 7 oktober var den största slakten av oskyddade civila judar sedan andra världskriget. Hamas ska därför inte bara slås tillbaka lite lagom utan helt och hållet. Hamas ska utplånas.

Debatten böljar fram och tillbaka. Vem har rätt? Ingen av dem. Låt oss därför bena ut problemet.

Frågan om huruvida den israeliska våldsinsatsen är proportionerlig eller inte går tillbaka till den internationella humanitära rätten, det som vi brukar kalla krigets lagar. Krigets lagar säger ingenting om storleken på en våldinsats, utan fokuserar istället på att den ska vara ändamålsenlig samtidigt som den skyddar civila. Proportionerlig är den om den riktar sig mot ett tydligt militärt mål och om den som attackerar har gjort vad han har kunnat för att minimera mängden civila offer.

De exakta skrivningarna för hur detta ska göras hittar man i tilläggsprotokollet till fjärde Genévekonventionen, paragraferna 51 och 57, för den som vill granska formuleringarna.

Principen, att en våldsinsats ska vara ändamålsenlig och i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, kallas proportionalitetsprincipen, och är en grundläggande mänsklig regel för hur all våldanvändning bör gå till. Principen har ett obskyrt namn men är inget mysterium på något vis utan är egentligen bara ett att sätt att säga att man inte ska använda ”mer våld än nöden kräver”.

Eftersom de flesta känner igen detta talesätt vet alla också vad det handlar om. Vi vet att det finns situationer då vi som människor måste tillgripa våld. Polisen måste gripa brottslingar med våld. Försvarsmakten måste använda våld om vårt land hotas av främmande makt. Var och en har rätt dessutom rätt att använda våld i nödvärn för att försvara sig själv.

Men vi vet också att vi som människor kan ha svårt att besinna oss. Vreden inom oss kan ta över. Vi kan bli hämndlystna och vilja krossa vår fiende skoningslöst. Vreden kan få oss att tillgripa ett våld som är långt större än vad som faktiskt krävs. Vi kan vilja döda blint och urskillningslöst.

Det är för att undvika besinningslösa våldsinsatser som proportionalitetsprincipen har kommit till. Den finns till för att bromsa oss och få oss att tänka klart.

Syftet bakom proportionalitetsprincipen är således inte svårt att förstå. Problemet ligger i tillämpningen i de verkliga fallen. Det finns nämligen inget sätt att objektivt mäta vad som är militärt ändamålsenligt och på så sätt räkna ut hur många civila dödsoffer som ska kunna accepteras.

Särskilt svårt blir det i ett krig som det som nu utspelar sig i Gaza där Hamas använder sig av civila byggnader, som exempelvis sjukhus, som skydd.

Att attackera ett sjukhus för att slå ut bara en eller två fientliga soldater vore uppenbart oproportionerligt och därför olagligt. Men om fienden har förlagt sitt högkvarter i sjukhusets byggnad? Ja, då är det inte lika lätt att avgöra vad som är rätt, eftersom att slå ut fiendens högkvarter är högprioriterat i alla krig. Att slå ut högkvarteret kan betyda att kriget tar slut varvid dödandet upphör helt och hållet.

Problemet Israel har är således inte att dess våldsinsatser skulle vara oproportionerliga utan hur man ska förklara för världen att de attacker som görs där civila drabbas är ändamålsenliga. Varför just Israel har svårare än andra länder för att förklara detta beror sannolikt mer på en fientligt inställd opinion än att attackerna verkligen skulle vara omotiverade.

Avslutningsvis måste det till sist också sägas att även om Israel vid något tillfälle har använt mer våld än nöden kräver är fienden, Hamas, fullständigt likgiltig inför krigets lagar. Attacken den 7-oktober var just den form av uskillningslöst dödande av civila som Genévekonventionen säger inte får göras. Själva typexemplet på krigsbrott.

Därtill är det också ett krigsbrott att använda den egna befolkningen som mänsklig sköld. Även den försvarande sidan är skyldig att föra krig på ett sådant sätt att civila förluster minimeras. Att då göra som Hamas, förlägga sitt huvudkvarter i tunnlar under Gazas största sjukhus, som nu är överfullt med skadade civila, är också det ett uppenbart krigsbrott. De människor som Hamas på detta sätt offrar är dessutom den egna befolkningen. 

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför krävs fortfarande en tvåstatslösning

NT 2023-10-23

Huvudförslaget till lösning på den palestinsk-israeliska konflikten har varit en tvåstatslösning i enlighet med Osloavtalet. Förslaget sägs vara dött på grund av det nya kriget. Alternativet skulle därför vara en enstatslösning. Hur realistiskt är det? Låt oss undersöka ett par varianter.

Lösning 1a: Alla judar deporteras. Palestina upprättas som en helt igenom arabisk stat. (Detta är vad Hamas strävar efter.) Förutom att förslaget strider mot folkrättens förbud mot storskaliga folkomflyttningar krävs det en omfattande våldsinsats mot den judiska befolkningen för att kunna genomföras. Det bor omkring 7,1 miljoner judar i området. Palestinierna har inte någon våldsmakt som kan genomföra detta utan måste ta hjälp utifrån, av exempelvis Iran. Eftersom Israel redan har förberett sig för en sådan eventualitet har man byggt upp en stark försvarsmakt som förmodligen även inkluderar kärnvapen. Scenariot slutar enligt min bedömning med kärnvapenkrig.

Förslaget förutsätter även att USA inte lägger sig i, vilket också förefaller orealistiskt.

Lösning 1b: Palestina upprättas som ny stat samtidigt som Israel avvecklas, men judarna får bo kvar. Detta är en mildare variant av 1a. 

Scenariot blir därför ungefär detsamma. Den judiska befolkningen menar att Israels existens är liktydigt med den egna folkgruppens överlevnad. Den kommer inte att avveckla statsbildningen frivilligt utan det kan bara ske med en omfattande våldsinsats. Även här blir då slutet kärnvapenkrig.

Lösning 2a: Alla palestinier deporteras. Israel annekterar Västbanken och Gaza, det vill säga hela det territorium som en gång i tiden utgjorde det historiska israeliska riket från gammaltestamentlig tid. 

Också denna lösning kräver en gigantisk folkförflyttning i strid med folkrätten. På Västbanken bor omkring 3,2 miljoner palestinier och i Gaza 2,2 miljoner.

Likaledes krävs även här en omfattande våldsinsats eftersom palestinierna sannolikt inte lär flytta på sig frivilligt. 

Till skillnad från palestinierna har Israel en våldsmakt som man skulle kunna använda för uppgiften, men palestinierna kommer att organisera ett motstånd i form av gerillakrig och/eller terrorism. Sprängningar av bussar och restauranger eller plötsliga knivöverfall har förekommit i det förflutna, men får nog anses bara vara förnamnet på vad som skulle komma om Israel började tömma hus efter hus på Västbanken och Gaza.

Folkrättsbrott gillas dessutom inte av världssamfundet varvid Israel kommer att bli utsatta för sanktioner. Israeliska politiker kommer att bli stämda i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och arresterade om de kommer till ett land som likt Sverige undertecknat Romstadgaen. USA som varande Israels yttersta säkerhetsgarant lär inte heller vara positivt inställt till omfattande folkrättsbrott.

Lösning 2b: Israel annekterar Västbanken och Gaza men deporterar ingen. Befolkningen i de tidigare ockuperade områdena blir medborgare i staten Israel på samma sätt som det redan idag finns omkring 2 miljoner israeliska araber med medborgarskap. Befolkningens sammansättning kommer därmed att bestå av i huvudsak två folkgrupper, judar och araber, som kommer att vara ungefär jämstora.

Detta förslag låter mer rimligt än alla andra men kommer ändå inte att sluta väl. För palestinierna på Västbanken och Gaza, som tillsammans utgör mer än 5 miljoner, vill inte bli medborgare i det som officiellt är en judisk stat med Davidsstjärnan som symbol i flaggan. De talar inte heller hebreiska. De vill istället ha just en palestinsk stat och en palestinsk flagga.

Även om Israel beviljar alla palestinier israeliskt medborgarskap kommer stora delar av palestinierna därför ändå att arbeta för självständighet. Nationalistiska palestinska rörelser kommer att uppstå och man kan inte utgå ifrån att de kommer att använda sig av demokratiska metoder i sin kamp. Världen är full av separatistiska rörelser som använder sig av terror. Att dagens våldsamma palestinska motståndsrörelser skulle omvandlas till fredliga demokratiska partier i utbyte mot att få bli medborgare i den stat de hatar förefaller ej som ett realistiskt scenario.

Min samlade bedömning landar därför i att även om tvåstatslösningen tycks ligga på dödsbädden framstår enstatslösningarna som rena fantasier. Omöjliga att genomföra.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

När demokratin kan bli ett hot mot rättsstaten

NT 2023-07-31

Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.

Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?

Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.

När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.

Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.

Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.

James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.

Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?

Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.

Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen. 

Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.