Etikettarkiv: ideologi

Vilken är den bästa konservatismen?

Vilken är den bästa konservatismen?

(NT 2020-02-10)

Det har sagts att Sverigedemokraterna är det ”mest” konservativa partiet. Vad menas med det?

Jämför med socialismen. Nordkorea är det land som idag är ”mest” socialistiskt, men man kan inte påstå att det är den bästa formen av socialism direkt. Den enda form av socialism som kunnat leverera någon form av vettigt innehåll är den europeiska socialdemokratin, en form av socialism som inte är särskilt dogmatisk, inte särskilt principfast och som gärna kompromissar.

När jag gav ut min ”Handbok i konservatism” sades det att jag stod för en mellanmjölkskonservatism. Det var menat som ett nedsättande omdöme, men jag tycker att det var träffande och välformulerat. Det är min typ av konservatism och den skäms jag inte för.

Likt de andra två stora politiska idétraditionern, liberalism och socialism, finns det olika former av konservatism. Det finns en grundtanke som är gemensam, viljan att försvara tidigare generationers verk och erfarenheter mot radikala bildstormare. Men sedan finns det många olika förslag på hur det ska göras, där enigheten går isär.

Liberalernas gemensamma idé är, i sin tur, att skapa så stor individuell frihet som möjligt. Men socialliberaler och nyliberaler har väldigt olika uppfattning om vilken roll staten ska spela.

På samma sätt har socialdemokrater och kommunister samma ursprung. Kommunismens grundare Lenin var socialdemokrat från början men tyckte att sina reformistiska kamrater var för mesiga. Han skapade därför sin egen variant på socialismen som blev helt väsenskild från den breda socialdemokratin.

Jag har alltid varit skeptisk mot Sverigedemokraternas vilja att kalla sig konservativa. Mitt intryck är att partiets ideologiska kärna snarare är etnisk nationalism, det vill säga önskan om att Sverige så långt som möjligt ska vara ett land med en dominerande etnisk grupp – svenskarna – och att problemet med invandringen är att denna grupp riskerar att blandas upp eller tryckas undan till förmån för utländska element.

Om detta kan sägas vara konservatism så är det en etnisk nationalistisk variant av konservatismen. Detta kan givetvis sägas vara konservativt i den bemärkelsen att man vill bevara något som fanns förr, den etniskt homogena svenska befolkningen.

Är då denna form av konservatism ”mer” konservativ än den typ av konservatism som finns inom Moderaterna eller Kristdemokraterna?

Nej, det kan man inte säga. Det är en annan art. Jag kan gå med på att det är konservatism, men av en helt annan art än den jag står för.

Istället har jag valt att ansluta mig till den äldsta formern av konservatism i Sverige. Den finns inom Moderaterna. Partiet grundades 1904 men det fanns en oorganiserad politisk höger i Sverige innan dess också. 

Denna konservatism är påtagligt liberal till sin karaktär. Man gillar inte statsingripanden i näringslivet och man gillar inte höga skatter. Kärnan i ideologin kan beskrivas som att man tror att ett gott samhälle byggs om människor får och uppmanas att ta eget ansvar. Det egna arbetet ska vara grunden för vars och ens försörjning. Men för att kunna upprätthålla ett sådant samhälle krävs det att man respekterar arvet från tidigare generationer. Radikala politiker som till varje pris ska ändra på allt gammalt och invant därför att de ha begapat sig i nya trendiga ideologier blir därmed de konservativas naturliga fiender.

Inom denna tradition har man därför kommit att hylla ledare som Ronald Reagan och Margaret Thatcher vars politik gick ut på att rulla tillbaka statens makt över individerna. I Sverige drev Gösta Bohman samma politik.

Detta är också konservatism. Men en annan typ än den SD står för.

Är Moderaterna konservativa eller liberala?

Är Moderaterna konservativa eller liberala?

(NT 2019-11-11)

Moderaterna säger sig vara ett liberalkonservativt parti. Kan ett parti vara det? Liberalt och konservativt samtidigt?

Frågan skapar alltid en del huvudbry. Min personliga erfarenhet är att den är viktigare för unga än för äldre. Unga människor vill ha etiketter att sätta på sig själva. Är jag liberal? Är jag konservativ? Vad är jag?

Ingen människa behöver artbestämma sig på detta sätt, men för den som ändå vill klura på frågan kan det vara bra att känna till något om begreppens ursprung.

Ordet liberal kommer från engelskan. Från början hade ordet en negativ klang. Liberal var den person som var släpphänt eller lättsinnig. Det var då bara ett vanligt adjektiv utan politisk innebörd.

Det var först på mitten av 1800-talet som det kom att få en politisk innebörd. Faktum är att ordet först kom i användning politiskt i Sverige! Det var i samband med 1809 års statskupp och det skulle skrivas en ny författning som den grupp som drev på för en modern konstitution kallades liberaler. I ideologins hemland, England, kom ordet inte i bruk på detta sätt förrän 1819 och framåt.

Det intressanta med detta är att filosofer som idag benämns som liberala som John Locke (1632–1704) eller Adam Smith (1723–1776) inte själva visste att de var liberaler. De var verksamma vid en tid då begreppet ännu inte var uppfunnet. Var de då ens liberaler? kan man fråga sig.

På samma sätt är det med begreppet konservatism. Det kom i bruk i politisk mening med början i Frankrike på 1820-talet. Det blev ett begrepp på den inriktning som ville återskapa det gamla samhälle som gick förlorat i franska revolutionen.

Även här gäller att en av konservatismens portalgestalter inte själv visste att han var det. Edmund Burke (1729–1797) skrev en berömd bok som kritiserade franska revolutionen. Han har kommit att ses som den brittiska konservatismens urfader. Men boken gavs ut 30 år innan begreppet var uppfunnet.

Han var dessutom aktiv politiker för the whigs, det vill säga det parti som senare kom att bli Storbritanniens liberala parti.

Det är alltså inte helt enkelt att säga vad som är liberala eller konservativa tänkare. Begreppen har kommit till i efterhand som ett sätt att försöka artbestämma olika ideologiska inriktningar.

Det är samma problem som historiker har när de ska försöka namnsätta historiska epoker. Vi brukar säga att medeltiden varade från ungefär år 1000 till år 1500 i Sverige. Visste de som levde under denna tid att de levde på medeltiden? Nej, knappast. Det finns inte heller någon klar gräns där man med säkerhet kan säga att vikingatiden övergår till medeltid eller från medeltid till renässans. Epokerna är historikernas sätt att försöka begripliggöra historien, men de är inte historien i sig.

På samma sätt är det med benämningar på ideologier.

Moderaterna är ett parti som har vuxit fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Man kallade sig konservativa på den tiden men redan då omfattade partiet en individualistisk människosyn, ett motstånd mot höga skatter och positiv syn på marknadsekonomin. Det var redan då en blandning av det som senare kommit att kallas för liberala och konservativa idéer.

Därmed har det blivit svårt att säga vad Moderaternas ideologi egentligen är för något. Men är det partiets fel? Om kartan inte stämmer med verkligheten brukar vi tänka oss att det är kartan det är fel på.

Faran med att vilja röja upp

Faran med att vilja röja upp

Det är oroligt nu, både i Sverige och i världen. Det gör att många människor inte tycker sig kunna se tillräckligt med handlingskraft hos dem som styr och därför söker nya lösningar. Rejäla tag som röjer upp.

Jag kan förstå känslan, och jag kan också se hur ledande personer inte anstränger sig tillräckligt. De är inte tillräckligt lyhörda och inte tillräckligt ambitiösa. De smiter undan ansvar men är bra på att peka finger åt andra.

Men när jag hör en del förslag på vad som borde göras istället blir jag förskräckt.

Ett förslag som cirkulerar därute halvt på skämt halvt på allvar är Finspångrättegångarna. Det är en idé som fötts i extrema högerkretsar. Man tänker sig att de politiker och tjänstemän som orsakat den havererade invandringspolitiken ska dras in för rätta inför en specialdomstol. Så gjorde man ju i Nürnberg med nazisterna efter andra världskriget.

Häromdagen såg jag detta bisarra förslag i mitt Facebookflöde. Jag såg också hur vanligtvis förståndiga, och inte på något vis extrema, människor i min bekantskapskrets uppskattade inlägget.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om vad liknande förslag i historien har inneburit. 1900-talet innehöll det mesta.

Folktribunaler. Har testats. Nürnbergrättegångarna genomfördes med stor rättssäkerhet. Det samma kan man inte säga om de kinesiska folkdomstolarna. Det blev organiserad lynchning.

En stark ledare som röjer upp. Har också testats. Den starke ledaren röjer verkligen, men han brukar sedan inte vilja lämna makten ifrån sig. Förr hade de inga problem med att kalla sig för diktatorer och var antidemokrater. Idag är de demokrater på låtsas (Erdogan, Putin), men beter sig på samma sätt.

En statskupp där militären tar över tillfälligt och lämnar makten tillbaka när det ordnar upp sig. Har testats flera gånger i Latinamerika. Militärer kan inte hantera finanspolitik, socialpolitik eller jordbrukspolitik bättre än någon annan. Idag är därför nästan alla latinamerikanska länder demokratier.

Revolution. Det finns lyckade revolutioner, exempelvis sammetsrevolutionen 1989. Men det är ännu mer vanligt att revolutioner följs av inbördeskrig.

Politisk kontroll av medierna. Krav på att journalister ska ha legitimation, krav på ökad politisk styrning av public service, krav på ökade kontroll av vad som publiceras på sociala medier, allt detta är varianter på saker som har testas förr. Regimkontrollerade medier, vare sig de är privatägda eller statsägda, finns också sedan tidigare. Men politisk inblandning i det fria ordet har aldrig någonsin fungerat.

Politisering av domstolar och förvaltning. Idag förekommer politiska attacker mot domare och statstjänstemän. Inte heller detta är något nytt. Det är typiskt för revolutionära rörelser att de inte litar på någon i den gamla statsapparaten och därför ska rensa i leden. Problemet är bara att man då rensar ut all kompetens också.

Allt detta är saker som redan har testats och som har visat sig vara fullständigt värdelösa.

Det system som vi lever med nu, som brukar kallas den liberala demokratin, levererar inte alltid. Just nu har vårt land stora problem med ökad kriminalitet och man undrar varför de styrande inte redan har tagit tag i problemet. Ett annat exempel på hur rörigt det kan vara är den cirkus som utspelas i brittiska underhuset. I USA sitter en president och styr sitt land med Twitter.

Den liberala demokratin är en soppa. Så är det verkligen. Det är kaos varje dag.
Ändå äter jag hellre denna soppa än svälter i Gulag. För som sagt, alla dåliga alternativ har redan testats.

Finns det ett konservativt block?

Finns det ett konservativt block?

När riksdagen nyligen röstade om Ulf Kristersson som statsminister var det många som frågade sig om det håller på att blidas ett nytt ”konservativt block” i landet. De enda partierna som röstade för var Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De är också de enda partier som kan sägas vara konservativa i politisk mening.

Man ska inte dra för alltför långt gångna slutsatser av en enskild votering i riksdagen eftersom utfallet hade kunnat bli ett helt annat om alliansen hade gått fram med ett gemensamt regeringsförslag. Då hade SD sannolikt röstat nej, och då röstat nej till att få en konservativ statsminister.

Men frågan är ändå värd att utreda för visst var det länge sedan vi talade om konservatismen som ideologi?

Moderaterna kallar sig själva för ett liberalkonservativt parti, vilket kan uppfattas som en anomali. Kan man slå ihop två ideologier bara sådär? Kristdemokraterna i sin tur kallar sig egentligen inte konservativa alls, utan bara kristdemokrater och känner samhörighet med den kontinentala kristdemokratin. Saken är bara den att det är för alla uppenbart att tyska kristdemokraterna, CDU, är Tysklands konservativa parti.

Är då Sverigedemokraterna konservativa? Partiet kallar sig för ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Ordet ”socialkonservatism” har ingen i svensk politik använt sedan Herbert Tingstens dagar och han talade då om 1800-talets konservativa rörelser. Kopplingen till dagens Sverigedemokrater är mycket oklar.

Ändå är det rimligt att i någon mån kalla SD för ett konservativt parti, i alla fall när man hör Jimmie Åkesson längta tillbaka till det etniskt homogena folkhemmet.

Men betyder detta att alla som i någon mån är konservativa också är allierade?

Nej, inte alls. För konservatismen är en ideologi med olika inriktningar på samma sätt som liberalismen och socialismen är det.

Är alla liberaler överens? Knappast. En inrikning inom liberalismen är den som partiet Liberalerna, f.d. Folkpartiet, står för. Den kallas socialliberalism och bygger på att staten ska förse medborgarna med en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter. En annan liberal inriktning är nyliberalismen som menar att välfärdsstaten är ett hot mot individens frihet och avskyr höga skatter.

Likadant är det med socialisterna. Få tänker på detta men kommunismens grundare Vladimir Lenin var socialdemokrat från början. Han var en av många socialdemokratiska röster i Europa men var i strid med de mer återhållsamma tyska kollegerna. Lenin valde därför att gå sin egen väg när han fick chansen att ta över makten i Ryssland.

Splittringen mellan de gamla socialdemokraterna och utbrytarna ,som kom att kalla sig kommunister, blev djup. De svenska socialdemokraterna gick så långt att de till och med använde Säpo för att kartlägga kommunister i fackföreningsrörelsen.

Det är inte annorlunda med konservatismen. Sverigedemokraterna bildades 1988 med nationalism och invandringskritik som kärnan i sin ideologi. Kristdemokraterna bildades 1964 med värnandet om kristna värderingar som sin viktigaste uppgift. Moderaterna är äldst. Partiet bildades 1904 men det fanns en höger redan dessförinnan om än i oorganiserad form.

Ideologiskt släktskap behöver således inte betyda vänskap. Viktigare är snarare vilka sakpolitiska allianser man kan skapa för att få igenom sina prioriterade frågor. För Moderaterna har det varit att knyta band till socialliberalerna, fullt medvetna om att de står för en annan ideologi. För i slutändan är det ändå det politisk verksamhet går ut på, att få igenom sin politik.

Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.

Tillbaka till visionernas Sverige

Tillbaka till visionernas Sverige

Vad hände egentligen med visionen om det borgerliga Sverige? Jag minns diskussionen från 80- och 90-talen. Det fanns bara en leverantör av telefoner. Man fick inte välja själv. Det fanns bara statlig radio och TV. Nu är det inte så längre, men visst ville vi väl egentligen nå längre?

Fortfarande bestämmer det offentliga över omkring 60 procent av våra inkomster. Så hög är skatten om arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter läggs till löneskatten. Kan man då säga att vi lever i ett fritt land?

Här kommer därför en lista på saker som inte blev gjorda men som vi skulle kunna ta tag i. Till allra största delen handlar det om transfereringssystemen, bidragsystemen, eller med ett finare ord, socialförsäkringssystemen. Av någon anledning slutade vi borgerliga att argumentera för att också dessa borde befrias.

Föräldraförsäkringen. Varför administreras den av staten? Den kan läggas ut på försäkringsbolagen eller avskaffas till förmån för generösa skatteavdrag för varje barn som en familj får. Barnbidraget kan på samma sätt ersättas av skatteavdrag.

Den subventionerade barnomsorgen. Någon valfrihetsreform fick vi aldrig på detta område eftersom staten alltjämt avskyr föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Längre tillbaka hade Folkpartiet ett förslag om barnkonto. Alla pengar som gick till föräldraförsäkring och barnomsorg skulle sättas in på ett konto som föräldrarna själva fick bestämma över. Vad hände med detta fantastiska liberala förslag?

Sjukförsäkringen. Det är helt centralt i ett välfärdsland att alla har en sjukförsäkring, som måste vara obligatorisk. Men det är inte detsamma som att säga att staten ska sköta denna. Faktum är att de senaste mandatperiodernas debatter om kostnaderna för sjukskrivningar visar att staten inte längre gör ett bra jobb. Är det inte bättre att låta konkurrerande företag sköta detta med en myndighet som granskar dem för att se till att de sköter sig? Som det är idag kan en riksdagsmajoritet ändra på försäkringsvillkoren vilken sekund som helst. Något sådant är otänkbart på en fri marknad.

Sjukvårdens finansiering. Det är ett problem att kostnaderna för sjukvården och sjukförsäkringen inte bärs av samma huvudman. När regionerna/landstingen ställer folk i kö drabbar det inte dem ekonomiskt. Den som får ta smällen är Försäkringskassan. Det hade inte hänt om det hade varit privata försäkringsbolag som hade fått stå för notan. Inget försäkringsbolag skulle acceptera dagens vårköer.

Pensionerna. Pensionssystemet är till dels redan privatiserat genom att nästan alla som arbetar har en tjänstepension ovanpå den allmänna pensionen (inkomst- och premiepension). Däremot är de väldiga AP-fonderna, som förvaltar den allmänna pensionen, alltjämt statliga. De har idag tillsammans omkring 1 400 miljarder kr. Det går inte en mandatperiod utan att finansministern kastar lystna blickar på dessa pengar.

AP-fonderna är statliga och allt som krävs är ett riksdagsbeslut för att staten ska förskingra alla våra pensioner. Känns det tryggt?

Ett förslag skulle därför kunna vara att säga att AP-fonderna inte får växa mer och bygga upp nya fonder vid sidan av dem som medborgarna äger själva. Då är de skyddade från oansvariga politiker.

Vi behöver öppna den visionära debatten om det borgerliga samhället igen. Vi lever fortfarande i en stat skapad av socialdemokraterna. Ramarna för allt är socialdemokratin. Stat och samhälle blandas ihop, med avsikt. När tar vi nästa steg för att bryta oss ur denna tvångströja?