Israel drar nu sakteliga igång en större militär insats mot Hamas. När man läser igenom kommentarer och analyser är det framför allt fyra frågor som träder fram, och som ger en förståelse av vad som hänt.
En första fråga är om Israel verkligen kan slå ut Hamas en gång för alla? Problematiken med Hamas är ytterst besvärlig. Vi talar här om en rörelse som styr Gaza som en islamistisk diktatur. Den har som yttersta mål att förgöra Israel. Rörelsen är inte bara en terroristorganisation utan en social och religiös rörelse förankrad i civilsamhället. Den har en militär förmåga som visserligen inte kan jämföras med Israels men som ändå är betydande. Kanske 1 000 man deltog i terrorattacken. Det finns en siffra om 30 000 soldater i omlopp (enligt The Economist), vilket jag inte tror stämmer men ändå säger något om att Hamas är långt mindre bara en terrorgrupp.
Hamas har även förgreningar in på Västbanken och som kan ses på demonstrationer världen över en hel del sympatier även bland dem som inte är med i rörelsen.
Det gör att Israel står inför en formidabel uppgift. Hur slår man en väpnad rörelse som har många som vill strida för den, som är motiverade och som är förankrad i civilbefolkningen?
Det är inte lätt alls utan för tankarna till hur man bekämpar upprorsrörelser (kallas på engelska COIN, counterinsurgency).
Att militärt krossa en upprorsrörelse är inte svårt i termer av bomber och granater. Det är bara att ösa på. Det svåra är att få den att ge upp, eller rättare sagt, få civilbefolkningen att vända upprorsrörelsen ryggen istället för att skydda den.
Upprorsrörelser är seglivade. Storbritannien lyckades exempelvis aldrig krossa IRA helt och hållet utan fick till sist förhandla. Uppror kan vara i decennier.
En andra fråga som därför många ställer sig är varför Israel inte försökt kväsa Hamas tidigare.
Hamas har funnits länge och har efter att man slagit sig fri från Palestinska myndigheten upprättat en diktatur på Gaza. Därifrån har man gång efter annan skjutit raketer in över Israel.
Israel har gjort halvstora militära attacker mot Hamas vid flera tillfällen: 2008, 2009, 2012 och 2014. Men aldrig satsat på att slå ut rörelsen helt och hållet. Varför?
Om detta pågår just nu en diskussion i Israel. Kritikerna av Benjamin Netanyahu, som suttit som landets premiärminister i olika omgångar och under många år, menar att han har haft fokus på fel saker.
Fredsprocessen som är tänkt ska leda fram till en tvåstatslösning har stått still, och nu senast har Netanyahus parti Likud dessutom allierat sig med en grupp religiöst-nationalistiska partier. En svår inrikespolitisk konflikt har brutit ut omkring förslaget till författningsförändringar har tagit all uppmärksamhet.
Samtidigt har också problemen med de aggressiva bosättarna ökat och regeringen har haft svårt att hålla dem tillbaka. Bosättarna är Israels egna inhemska judiska extremister. Landstölder och våldsamheter från bosättarnas sida är tyvärr en del av vardagen på Västbanken och skapar stor ilska bland palestinierna.
Kritikerna har rätt i att Netanyahu varit tämligen ointresserad av fredsprocessen, men det ska även sägas att han inte var ett ensam om det. Israelisk politik har varit fokuserad på den inrikespolitiska kampen.
Inget har därför gjorts åt Hamas och Gaza annat än att man kontinuerligt hållit tillbaka Hamas med jämförelsevis små attacker och olika avtal om vapenstillestånd.
Vissa säger att det har funnits en förhoppning om att Hamas små småningom ska tröttna på den väpnade kampen och sakta omvandlas till en mer vanlig politisk rörelse. Tecken på en viss förändring inom Hamas har funnits med nya stadgar för organisationen bland annat. Det har därför även funnits funderingar i Israel på om man inte skulle kunna göra en deal med Hamas.
Andra säger att Netanyahu cyniskt har låtit Hamas växa för att försvaga palestinska myndigheten och Fatah. Palestinska myndigheten och Fatah är Israels motpart i de formella fredsförhandlingarna.
Nu visade det sig dock att Hamas utvecklats till ett groteskt monster, värre än vad någon hade förväntat sig. Politiken visavi Gaza och Hamas har därför verkligen inte burit frukt.
En tredje fråga som många därför naturligen ställer sig är hur stort stödet för de radikala rörelserna är bland palestinierna. Är stödet större än vad vi trott?
En opinionsmätning från september i år, från ”Palestinian Center for policy and survey research” visar att Fatah och Hamas är ungefär jämstora. Om valet bara står mellan dem vinner Hamas med 27 procent mot 24 med 44 procent som svarar att de inte vill ha någon av dem. Med möjlighet att välja mellan många alternativ vinner Fatah med 26 procent mot 22 för Hamas, där de flesta även där svarar att de inte vill ha någon av dem.
På Västbanken är stödet för Hamas 20 procent och Fatah 22 procent om valet står mellan bara dem. Om fler alternativ finns får Hamas 12 procent och Fatah 26 procent.
Av detta kan man dra slutsatsen att Hamas stöds av någonstans mellan 12 och 27 procent av palestinierna på Västbanken.
I samma mätning ställs även frågan om vad palestinierna tycker om attacker mot civila inne i Israel. Det visar sig så att så mycket som 31 procent uttrycker stöd för detta och 23 procent starkt stöd. Totalt 54 procent menar alltså att det är rätt att attackera civila israeler i kampen för ett självständigt Palestina.
Under arbetet med denna artikel bad jag som riksdagsledamot även riksdagens utredningstjänst att sammanställa vad olika attitydundersökningar visar. Bilden som kommer fram i dessa är densamma. Det finns undersökningar som visar att det folkliga stödet för de små rebellgrupper som finns på Västbanken når nivåer som 60–70 procent.
Detta stämmer också med vad Johan Berggren konstaterar i sin bok ”Den perfekta konflikten” att även om många palestinier ogillar Hamas brukar man ändå uttrycka ett starkt stöd när rörelsen genomför sina attacker.
Hur ska man tolka detta? Är det ett uttryck för att palestinierna stöder Hamas radikala ideologi eller att de applåderar Hamas eftersom man ser det som David som vågar utmana Goliat?
Jag låter den frågan vara obesvarad, men vi får ändå konstatera att det finns ett uppmätt stöd för såväl Hamas som för attacker mot civila israeler hos den palestinska befolkningen. Det är onekligen problematiskt.
Målet med Sveriges och EU:s politik för Palestina har varit att det så småningom ska växa fram en demokratisk stat som ska kunna ingå ett hållbart fredsavtal med Israel. Det kommer att blir svårt om ungefär en femtedel av befolkningen sympatiserar med en icke-demokratisk rörelse. Enighet om spelreglerna är en förutsättning för att en demokrati ska fungera.
Den fjärde fråga som det finns anledning att reflektera över är konfliktens geopolitiska dimension.
Hamas har aldrig tidigare genomfört en så väl förberedd operation som denna. Att Israel skulle komma att svara med full kraft torde ha funnits med i beräkningarna och kanske även varit ett av syftena.
Vem tjänar egentligen på det? Det går inte att låtsas som att Iran inte finns med i bilden på något sätt.
För logiken i Mellanöstern är att när det hettar till måste USA alltid stötta Israel och arabländerna alltid stötta palestinierna. Ett säkert kort att spela för den som vill slå split mellan USA och arabländerna är att förmå palestinierna att attackera Israel.
Under ett antal år har USA arbetat för att förbättra relationerna mellan Israel och arabländerna. Diplomatiska relationer finns mellan Israel och Förenade arabemiraten sedan 2020 och samtal har förts för att få Saudiarabien och Israel att göra samma sak.
Om detta sker förändras det politiska klimatet i Mellanöstern drastiskt. Det går då inte längre att säga att fiendskapen mellan Israel och världens alla araber är evig. Och om Israel och Saudiarabien dessutom krokar arm militärt hamnar Iran i underläge.
Vet vi om det är Iran som har övertalat Hamas att genomföra attacken? Är det här en iransk attack genomförd via ombud?
Nej, det vet vi inte utan som mycket annat när det gäller världspolitiken blir det tyvärr mest spekulationer. Men jag gissar att stämningen har varit god i Teheran den sista tiden.
Hur kriget kommer att gestalta sig framöver är mycket svårt att förutsäga. Ett av skälen till att Israel tidigare inte velat göra en markinvasion är för att det kräver strid i stadsbebyggelse vilket för en anfallare anses vara den svåraste formen av strid. Det kan inte uteslutas att det egentligen är denna strid Hamas verkligen har laddat upp inför.
I slutändan lär Israel vinna i kraft av militär överlägsenhet, men det blir då ändå inte slutet för vad ska komma efter Hamas? Vem ska styra Gaza? Ska Fatah erbjudas tronen? Hur då? Stödet för Fatah är svagt och det är inte säkert att befolkningen accepterar en ny regim som blir kontrollerad av Israel. Hur det problemet ska lösas har tyvärr ingen ett bra svar på ännu.