månadsarkiv: december 2024

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Därför är det många krig

Nya Wermlands-Tidningen 2024-12-28

Jag är ledamot av riksdagens utrikesutskott. För några år sedan var det något av en parkeringsplats för en riksdagspolitiker. Det hände inte så mycket i världen med stor betydelse för Sverige. Annat är det nu. När jag lite snabbt skummar av rubriker i ledande svenska nyhetsmedierna är det fullt med krig.

Vad är det som händer egentligen? Hur ska man förstå oron i världen? Jag tänkte med hjälp av statsvetenskapen ge några nycklar till förståelse.

Ett sätt att förstå världen är att se länderna som himlakroppar i ett solsystem eller som bollar på ett biljardbord. En fysiker kanske skulle kunna beskriva det som ett fysikaliskt system. Systemet är i balans så länge någon inte rubbar det, men för man in en störning får det kedjereaktioner.

Detta sätt att betrakta världen kallas inom statsvetenskapen för den realistiska skolan. I fokus är ländernas relativa makt.

Utifrån detta perspektiv är det kriget i Ukraina som har skapat en obalans. Putinregimen har sedan länge varit missnöjd med hur balansen har sett ut. Han har menat att västländerna med USA i ledningen har varit alltför dominerande. Världen har varit ”unipolär” men borde vara ”multipolär”, har han sagt.

Med invasionen i Ukraina vågade han sig på att försöka rubba denna balans. Nu har han inte lyckats förändra den, men ändå fått den i gungning. 

Följden har blivit att andra diktaturer, som inte heller gillar de demokratiska västländernas dominans, också flyttar fram sina positioner. Vi vet inte om det verkligen var Iran som hetsade fram Hamas terrorattentat mot Israel men det är inte osannolikt. Iran har alltid försökt stärka sin makt i området.

Hizbollahs angrepp på Israel var däremot direkt kontrollerat av Iran, eftersom Hizbollah är Irans skapelse redan från början.

Rysslands anfall på Ukraina skapade på så vis en kedjereaktion. Balansen rubbades och Iran och Hamas såg en chans att försöka ge sig på Israel. Hizbollahs attack lyckades emellertid inte utan ledde till att Israel iscensatte en sedan länge välplanerad motattack som slog ut hela Hizbollahs politiska och militära ledning. Detta gjorde i sin tur att ett av de ben som Assadregimen vilade på plötsligt bröts av, och så, pladask, faller hela regimen ihop.

I Syrien finns därför nu också ett maktvakuum som för tillfället har fyllts ut av en islamistisk före detta terrorklassad gerilla. Om den överlever återstår att se för Syrien ligger ju mittemellan två stora militärmakter, Turkiet och Israel. Om man tänker sig länder som himlakroppar med egen gravitation är det möjligt att dessa större ”planeter” fyller ut tomrummet istället.

Den realistiska skolan har sina poänger när den ska förklara vad som händer. Man kan därför alltid använda den som ett slags första tolkningsram, men vetenskapliga teorier är förenklingar och kan därför aldrig förklara allt.

För det finns också en förklaring till varför västländerna har etablerat sin dominans i världen. Här förklarar inte makt allt utan det finns också ett ideellt inslag. Västländerna ogillar krig.

Det som hände efter andra världskriget var att de västliga segrarmakterna uttröttade och besvikna över mänsklighetens tillkortakommanden inrättade FN, och förklarade att det hädanefter fick vara nog med krig.

Ledande land i tillskapandet av den nya världsordningen var USA, som även finansierade Europas återuppbyggnad och skapade ett helt nytt system för valutahandel, det så kallade Bretton Woods-systemet.

Hela detta paket med regler för hur världens länder skulle umgås, där FN-stadgans förbud mot konfliktlösning med våld är i centrum, är unikt för mänskligheten. Mänsklighetens historia är våldsam och ständiga krig har varit normaltillståndet oavsett vilken historisk epok vi pratar om.

Så om man ska sammanfatta världsläget kan man säga att vi sedan 1945 har haft en världsordning, skapad och upprätthållen av de demokratiska länderna i väst, som har byggt på att alla former av våld ska minimeras, att alla länder, även de allra minsta, har rätt att bestämma över sin egen utrikespolitik, att det finns en sådan sak som mänskliga rättigheter som måste respekteras samt att vi bör idka handel med varandra, men att den nu har kommit att utmanas av diktaturerna.

För svensk del har denna världsordning var helt avgörande för vårt sätt att leva. Vi är ett litet fredligt och frihetsälskande folk vars välstånd helt och hållet bygger på handel med andra länder. Vi har utan tvekan varit vinnare på västlig dominans och balans. Om man får önska sig något inför 2025 så är det att balansen återkommer.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ett kluvet parti måste våga välja sida

Norrköpings Tidningar 2024-12-23


Sedan hösten 2022 råder lugn och ordning i svensk inrikespolitik. Tre statsbudgetar har klubbats igenom utan skrik och bråk. Inga misstroendeomröstningar, inga brutala voteringsnederlag för regeringen. Så såg det inte ut dessförinnan. Vad förklarar? Svar: Tidöavtalet.

Tidöavtalet har sänkt ett politiskt lugn över Sverige i en tid där andra länder, som till exempel Tyskland och Frankrike, aldrig haft det mer turbulent. Icke desto mindre kommer en dag då avtalet löper ut.

Det är därför som Sverigedemokraterna redan nu har deklarerat att om det ska bli en fortsättning är deras krav att inte bara vara ett stödparti utan vill sitta med i regeringen. Samtidigt har Liberalerna sedan tidigare ett principbeslut på att man inte ska sitta i en regering i vilken SD ingår och ej heller släppa fram en sådan.

Tidöavtalets lugn riskerar alltså att ersättas av samma parlamentariska kaos som rådde under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tid.

Vill SD och L det? Antagligen inte, så någon av dem måste rimligen förflytta sig.

Sverigedemokraternas krav att få sitta med i regeringen är fullt rimligt i beaktande att det för närvarande är Tidögruppens största parti, och kan mycket väl vara det efter nästa val också. Frågan handlar alltså om vad Liberalerna ska göra.

Trots Tidösamarbetet finns det en SD-negativ falang inom partiet. Låt säga att de får sin vilja fram, vad skulle hända?

Det behöver man inte gissa sig till för författningen föreskriver hur en statsminister väljs. En statsminister måste ”tolereras” av en majoritet av riksdagen, vilket betyder att han eller hon inte får ha en majoritet mot sig. Han behöver inte ha en majoritet positiva röster utan bara inte en majoritet negativa mot sig. Detta gör rent konkret att nedlagda röster räknas som stödjande röster.

Ett realistiskt scenario är att M, SD och KD efter valet 2026 kommer överens om att bilda regering tillsammans. En fråga kommer då sannolikt att ställas till L om de vill vara med. 

L kan då välja mellan fyra alternativ: 1) att ingå i regeringen, det vill säga omvandla nuvarande Tidösamarbete till ett regeringssamarbete, 2) ej delta i regeringen men lägga ned sina röster och därmed släppa fram en M, SD och KD-regering, 3) bilda regering tillsammans med S, MP, C, V eller 4) lägga ned sina röster och därmed släppa fram en sådan S-ledd regering.

Alternativen 1 och 2 betyder att man stödjer en högerregering. Alternativen 3 och 4 betyder att man stödjer en vänsterregering.

Om den SD-negativa falangen inom Liberalerna får sin vilja fram måste partiet välja alternativ 3 eller 4 och således ingå i eller stödja en vänsterregering.

Hur kommer det att gå? Även detta behöver vi inte gissa oss till utan vet av tidigare erfarenhet vad som händer.

Typiskt för Liberalernas väljarkår är att den är borgerlig, har Moderaterna som andrahandsalternativ och ogillar samröre med Socialdemokraterna.

När denna grupp upptäcker att L har för avsikt att samarbeta med Socialdemokraterna brukar den osentimentalt flytta över till Moderaterna istället.

Det var detta som gjorde att L:s förra partiledare Nyamko Sabuni övergav det tidigare samarbetet med Socialdemokraterna, inom ramen för januariavtalet, och det var därför som nuvarande partiledaren Johan Pehrson hade modet att gå in i Tidösamarbetet, trots omfattande intern kritik.

Jag själv företräder Moderaterna och kan därför inte agera opartisk rådgivare till Liberalerna, men skulle jag satsa pengar på hur det skulle gå med L:s opinionssiffror så skulle det vara att de störtdyker, om partiet förklarar att de tänker samarbeta med Socialdemokraterna efter valet 2026. Det är vad erfarenheten säger.

Inrikespolitik

Är nationalstaten viktigare än nationen?

(Införd i Föreningen Heimdals tidning, oklart datum.)

I början av juli detta år diskuterade Orkneyöarnas råd att möjligen utträda ur Förenade kungadömet för att istället ansluta sig till Norge. Orkneyöarna var under den norska kronan ända fram till 1472 då öarna avträddes till Skottland eftersom kung Kristian I inte kunde erlägga hemgiften för sin dotter som giftes bort med kung Jakob III.

Orsaken till debatten är ett missnöje med hur öarna behandlas av regeringen i Skottland. Men som är allmänt känt finns även ett missnöje i Skottland med hur Förenade kungadömets regering i London behandlar Skottland.

Den skotska självständighetsrörelsen är stark och även om folkomröstningen 2014 landade i ett tydligt beslut om att vara kvar i kungadömet skedde den innan Storbritannien som helhet folkomröstade om medlemskapet i EU. Majoriteten av skottarna röstade mot ett utträde ur unionen. Självständighetsrörelsen fick i och med det ny näring.

Personligen har jag svårt att ta ställning till om Skottland bör vara ett eget land eller inte. Förenade kungadömet kom till ganska sent. Först 1707 slogs de två rikena ihop till ett. De hade då redan samma monark men hade ändå varit självständiga riken.

Med tanke på att Skottland existerat som ett enat rike sedan början av 1000-talet har det alltså varit ett eget land längre än vad det har varit en del av Förenade kungadömet. Det är således inte alls orimligt att Skottland ska bryta sig loss. Att man slog samman de två rikena var för att bli av med risken att Frankrike och Skottland skulle bilda en militärallians mot England. Den risken är sedan länge avvärjd.

Men under den tid som har gått sedan sammanslagningen har de två nationerna ändå smält samman till vad som kanske inte är en gemensam nation, men åtminstone en nationalstat. Och jag är mycket förtjust i nationalstaten som politisk institution. Nationalstaten har en mycket stark legitimitet i folks ögon. En politisk institution som utövar makt måste uppfattas som legitim av dem som är föremål för maktutövningen. Att den är demokratisk och lagstyrd räcker inte även om detta i sig är väsentligt för legitimiteten.

Vad som ska utgöra själva staten, vilket territorium den ska omfatta och vilka människor som ska vara medborgare i den, finns det oftast inget bra svar på annat än att det som vuxit fram historiskt får fortsätta att gälla.

Inom demokratiteorin är detta känt som ett olösligt problem. I en demokrati ska folket fatta de viktigaste politiska besluten, men vilka är folket? Finns inte enighet om det inom staten brukar det inte gå att tillskapa någon demokrati även om viljan finns. Människorna uppfattar inte staten som legitim om inte frågan om vilka som är folket har fått ett svar.

Nationalstaten övertrumfar även oftast lokala regeringar när det gäller rätten att utöva makt. I Sverige är det utan tvekan staten som ses som den yttersta auktoriteten. Blir det konflikt mellan kommunerna och staten förväntar sig medborgarna att det är staten som har sista ordet.

Det är av samma skäl om Europaparlamentet aldrig kan få samma auktoritet som de nationella parlamenten. Folk vill att den yttersta makten ska ligga hos nationalstaterna.

Nationalstaten som den främsta legitima utövaren av makt har gjort att människor organiserat sina liv i övrigt med nationalstaten som ram. Det är inte bara så att det saknas gränsposteringar mellan Skottland och England. Språket är detsamma och man studerar, arbetar, bildar familj kors och tvärs med Förenade kungadömet som bas, inte Skottland eller England.

Detta har i sin tur även gjort att London inte bara är Englands ekonomiska och kulturella huvudstad utan även Skottlands, vilket givetvis gäller även för Wales och Nordirland. Precis som i de flesta andra länder är de stora städerna de främsta tillväxtmotorerna. Här samlas talangerna. Hit förläggs huvudkontoren. Här finns de viktigaste medierna, de bästa teatrarna och de bästa symfoniorkestrarna och så vidare.

Detta gör att framstående skottar på ett eller annat sätt hamnar i London, eller åtminstone är verksamma där under en stor del av sin karriär, trots att de i själ och hjärta är skottar och inte engelsmän.

För Skottland är detta inte heller någon nackdel ekonomiskt eftersom de har direktaccess till en av världens viktigaste handelsstäder. Sverige har inte samma smidiga koppling till något av Europas främsta ekonomiska centrum. Vi klarar oss bra, men visst hade det varit en fördel om Frankfurt kunde nås med bil? London är en ekonomisk motor även för Skottland.

När jag på detta sätt summerar värdet av nationalstaten som institution kan man få intrycket att jag skulle plädera för fortsatt brittisk enighet. Men nej, jag kan som sagt inte bestämma mig, för i en nationalstat måste det också alltid finnas en känsla av samhörighet. Den uppstår inte som ett resultat av att man lägger samman praktiska fördelar av att vara i en union med varandra. Den nationella samhörigheten beror på helt andra faktorer där det historiska ursprunget är den viktigaste (om än inte den enda).

Det är istället för Sveriges skull som jag finner det intressant att diskutera Förenade kungadömet. Vi är lyckligt lottade i vårt land eftersom vår nation och vår nationalstat är en och samma. Vi slits inte mellan vår nationella identitet och vår uppfattning om vilken politisk institution det är som vi ser som den yttersta auktoriteten. Det gör att vår nationalstat både har alla de positiva effekter en nationalstat har men också den samhörighetskänsla som en gemensam nationell identitet skapar.

Det är först när man blickar ut över världen och ser hur även demokratiska länder som Spanien och Belgien kämpar med sin nationella sammanhållning som man kan förstå att Sverige sitter på en guldklimp.

För Sverige blir därför utmaningen de närmsta decennierna att se till att de många invandrarna som kommit till vår land blir en del av svenska folket, av just nationen. De människor som befolkar en nationalstat tjänar på att ha en gemensam identitet som skapar en samhörighetskänsla. Denna är inte nödvändigtvis beroende av vilket etniskt ursprung var och en har utan är en fråga om vilket kollektiv man själv säger sig vilja tillhöra.

Vad gäller Orkneyöarna låter det emellertid alltför osannolikt att ett byte av statsöverhuvud från kung Karl till kung Harald skulle lösa några problem. Det var ändå mer än fem sekel sedan öarna bytte ägare.