Alla inlägg av Stefan

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vi lever i en tid av stagnation

Vi lever i en tid av stagnation

Det finns de som säger att vi lever i en tid av snabba förändringar, utan motstycke i historien!

Jag håller inte med. Inte alls. Tvärtom lever vi en tid med ytterst få förändringar. Man kanske till och med kan tala om en tid av stagnation.

Låt mig förklara.

Förra veckan låg jag hemma i soffan med en förkylning och kunde inte göra mer än att titta på TV. Jag kom då att se på SVT:s flimatisering av Villhelm Mobergs roman Raskens.

Det är en fantastiskt historia. Man får följa den indelte soldaten Gustav Rask som levde i Småland under senare delen av 1800-talet. Han fick 9 söner. Den siste föddes 1892 och kallades skämtsamt av sin far för Karl IX.

Karl Rask är en fiktiv figur, men om han hade funnits på riktigt hade han kommit att leva i en tid av verkligt stora förändringar. Hade han fått leva med normal livslängd för sin generation hade han dött vid ungefär 77 års ålder. Han skulle då ha dött 1969.

Vad skulle han ha fått vara med om under sin tid?

Han föddes i ett fattigt soldattorp. Hans familj producerade all mat själv. Odlade sin egen havre och råg. Mjölkade sin egen mjölk. Födde upp sin egen gris till slakt vid jul. Transporter skedde till fots eller med häst och vagn.

Som yngste son till en fattig tropare hade han förmodligen flyttat in till stan och tagit ett arbete på någon fabrik. Han hade kanske åkt ända till Stockholm och bosatt sig i arbetarkvarteren i stadens norra utkant, ”Sibirien”, som idag är en del av Stockholms innerstad.

Vid fyllda 50 (1942) hade han kanske flyttat till nybyggda lägenheter i Årsta med vattenklosett inomhus. Självklart med el och telefon indraget redan från början.

Under sin levnad hade Karl upplevt att Sverige blev en demokrati med allmän och lika rösträtt för alla, även fattiga arbetare och torpare. Han hade tvingats genomleva två världskrig som ritade om kartorna i hela världen. När han föddes fanns tre kejsare i Europa. När han dog fanns ingen.

När han föddes fanns inte film, radio, TV, bilar, traktorer, flygplan och helikoptrar.

I sin ungdom gick han tillsammans med sina vänner på logdans. Spelmän med fiol och dragspel stod för musiken. Vid sin död hade han fått uppleva att inte mindre än två helt unika musikstilar kommit från Amerika. Först jazzen och sedan rockmusiken.

Genomgår vi som lever just nu lika stora förändringar? Nej, inte alls. Jag själv fyller 50 i år. När jag blickar tillbaka och ser hur människor lever idag och jämför med min uppväxt är det egentligen bara datorernas intåg som är den enda stora skillnaden. Det politiska systemet är detsamma. Inga världskrig. Ingen flytt från fattigdom till hus med vatten och el. Inga helt nya musikstilar från någon annan kontinent.

Det Karl Rask hade fått uppleva, om han hade funnits i verkligheten, hade varit Sveriges industrialisering. När ett land industrialiseras förändras allt. Före industrialiseringen var det ”normala” att en människa levde ett ganska fattigt liv som självförsörjande jordbrukare på landet. Efter industrialiseringen är det ”normala” att leva ett medelklassliv i staden. Det vi nu upplever kan därför ses som en tid av stagnation. Omvandlingen av Sverige är bara tre generationer gammal. Vi håller därför på att lära oss hur det nya ”normala” livet är i det industrialiserade samhället.

Inrikespolitik

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Nye moderatledaren Ulf Kristersson har gjort sig känd för att säga att det behövs fler vuxna i rummet, människor som vill debattera politik men inte gräla, eller ännu värre skriva hatiska meddelanden på nätet. Det verkar som att många andra önskar detsamma, om man får döma av Moderaternas stigande opinionssiffror.

Själv är jag en nätdebattör och har varit det så länge internet har varit tillgängligt för allmänheten. Jag var med i diskussiongrupper på Usenet-News och partiernas BBS:er. Senare i tidningarnas kommentarsfält. Jag skaffade även min egen blogg. Jag har givetvis ett Twitterkonto, Instagram och Snapchat (men det verkar jag vara för gammal för). Mest av allt hänger jag på Facebook. Jag bjuder idag in i stort sett vem som helst till min Facebooksida för att diskutera politik.

Jag har under min tid som nätdebattör sett hur folk förolämpar varandra hejvillt och hur framför allt rasister utnyttjat de oredigerade arenorna för att spy ut sin galla. Jag har blivit kallad för allt möjligt.

Men två saker är jag av någon anledning förskonad ifrån. Jag får aldrig hatmejl. Det som kvinnliga debattörer drabbas av har aldrig hänt mig. Aldrig. Inte ens när jag hamnat i bråk. Därtill är jag förskonad från knäppskallar på min Facebooksida trots att jag är väldigt tolerant med vem som får säga vad på den sidan.

Har jag bara haft tur? Delvis ja. Jag vet inte varför män kommer lindrigare undan i debatter, men det gör vi. Det är orättvist, men också uppenbart att det är så.

Det goda debattklimatet på min FB-sida är dock min egen förtjänst i stor utsträckning. Jag bestämde mig tidigt för att vara tuff men schysst. Det vill säga att jag tillåter hårda meningsväxlingar, till och med förolämpningar och härskartekniker, men bara så länge det finns skäl för det. Ibland är det ju rätt att kalla någon för fähund! Om än inte så ofta.

Viktigaste regeln jag har är dock att det man säger ska kunna sägas till den andre öga mot öga. Vågar man inte förloämpa någon i verkliga livet ska man inte göra det på nätet heller.

Mina erfarenheter säger därför att det är möjligt att föra att vuxet samtal på nätet. Samma grundläggande regler som gör att vi kan hålla ett vettigt samtal i verkligheten fungerar även här. Jag behöver idag ytterst sällan ingripa mot någon som inte sköter sig. Jag skulle säga att det faktiskt bara sker ett par gånger om året, inte mer än så.

Jag har bara behövt stänga av två eller tre personer. Ovanligt få jämfört med andra.

Vad är det som avgör hur tonen blir? Jag vill ju gärna tro att det är jag själv, men det räcker inte som förklaring. Istället är det att andra faktiskt vill ha en seriös diskussion och därmed söker sig till min sida för att få detta. Det får en självförstärkande effekt. Oseriösa debattörer som vill sitta och hetsa mot varandra eller upp varandra får inget syre.

Nätet är idag en arena för socialt umgänge lika viktig som de fysiska miljöerna. Det är trist att mycket hat förekommer där alltjämt, men vi behöver inte misströsta. Vuxna samtal på nätet är möjliga.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Förslaget att ta fram en läslista för skolan, en litteraturkanon, som nyligen presenterats av Kristdemokraterna, men som tidigare även lagts fram av Liberalerna, är lovvärt men kommer aldrig att fungera.

I Sverige gillar vi att staten griper in. När kvaliteten i skolundervisningen sviktar vill vi att staten räddar situationen.

Men vem är staten? Just nu leds tyvärr staten av en regering där skolministern heter Gustav Fridolin och kulturministern heter Alice Bah Kuhnke. Det är de två politiker som kommer att ha ansvar för den gemensamma läslistan.

Vad tror vi att de skulle vilja att barnen läste i skolan?

Det som har hänt med kulturpolitiken det senaste decenniet är att den har förgiftats av den så kallade identitetspolitiken. Litterära verks objektiva kvaliteter är av underordnad vikt. Istället är det författarnas ursprung som sägs var det viktiga. En statlig läslista kommer att vara uppdelad i kvoter. Minst 50 procent kvinnor. Minst 20 procent författare med utländsk bakgrund. Minst en bok av en samisk författare och så vidare. Kvalitet kommer inte att ha med saken att göra.

Kan man då inte tänka sig att ett opartiskt organ tar fram listan? Kanske Svenska Akademien? Det är ju ändå den institution som får avgöra vem som ska få Nobelpriset i litteratur varje år.

Nej, för det tragiska med svenskt kulturliv är att i stort sett alla traditionella institutioner är infekterade av politik. Det gäller även Svenska Akademien.

Helt i linje med politiseringen av kulturinstitutionerna valde akademin in Sara Stridsberg förra året. Hon är en framgångsrik romanförfattare och dramatiker. Hon har vunnit många priser och hennes böcker har översatts till flera språk. Så långt är det inga konstigheter med hennes CV.

Men hennes karriär bygger på en fascination för den radikalfeministiska författaren Valerie Solanas. Solanas blev berömd för att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol. I övrigt levede hon ett tragiskt liv på grund psykisk sjukdom.

Men hade hon vetat hur man organiserar sig politiskt hade hon försökt bli feminismens Adolf Hitler.

Hennes bok SCUM-manifestet handlar om hur männen ska utplånas från jordens yta. Med konstgjorde befruktning behövs inga män längre. Samhället ska revolutioneras i grunden. Systemet med ”pengar och arbete” kastas omkull. När alla män är mördade kommer utopin att infinna sig. SCUM står för Society for cutting up men. Det är den rörelse som ska genomföra förintelsen.

I den svenska utgåvan skriver Sara Stridsberg i förordet: ”Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text.” ”Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla.” Och trots att boken är mycket tydlig med alla män bör mördas, och inte alls framför denna tanke på ett ironiskt sett, förklarar Stridsberg att boken ”ska” tolkas bokstavligt.

Nu är jag inte säker på att man ska tolka just Stridsberg bokstavligt men det är ingen tvekan om att Solanas är en tvättäkta fascist.

Så vem ska bestämma över läslistan för skolan? Gustav Fridolin, Alice Bah Kuhnke eller Sara Stridsberg?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Rädslan för att stå själv

Rädslan för att stå själv

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Religion

Politiskt sett var Luthers insats liten

http://www.dagen.se/debatt/politiskt-sett-var-luthers-insats-liten-1.1055697

Han var 34 år gammal och verksam vid ett nystartat universitet i en stad som ingen visste så mycket om. Ändå drog Martin Luther igång en reformation som fick oerhört stora konsekvenser för den kristna kyrkan.

När jag i dagarna får höra analyser av vad reformationen har betytt för oss som lever i dag kan man lätt få intrycket att det var en klar och enkel väg från reformationen till dagens moderna svenska samhälle, med den moderna Svenska kyrkan som det givna slutmålet.

Förekomsten av kvinnliga präster, samkönade äktenskap, tolerans för HBT-personer och inte minst den tydliga skillnaden mellan religion och politik, allt detta skulle på något sätt kunna sägas vara ett resultat av reformationen.

Som statsvetare har jag svårt för den typen av förklaringar. Jag är inte historiker eller teolog och kan inte detaljerna omkring Martin Luthers revolt och inte heller det teologiska sammanhanget. Men ser man det som en politisk händelse är det uppenbart att Luthers egen insats i sammanhanget var liten.

Det finns mer än en förklaring till varför revolten spred sig. En första förklaring är att det fanns en målgrupp som ville höra just det budskap som Luther kom med. Kritiken mot avlatshandeln var redan utbredd och han gjorde sig till talesperson för en opinion som redan existerade. Annars hade ingen lyssnat på honom och det hade inte heller utvecklats mer radikala varianter som Calvinismen.

En andra förklaring är tryckpressarna. Tekniken var ny och Luther själv, eller någon av hans supportrar, förstod att utnyttja denna. I dag hade Luther använt Facebook eller Twitter, ett nytt medium som makten inte kontrollerar och som kan sprida budskapet snabbt.

Men där är en tredje förklaring, som jag tror är viktigast. Luther hade en beskyddare, kurfursten Fredrik III av Sachsen. Det var Fredrik som grundade universitet i Wittenberg och i praktiken den som anställt Luther till att börja med. Det var också han som såg till att Luther fick fri lejd till sin berömda föreläsning i Augsburg, och det var han som fejkade en kidnappning av Luther efter riksdagen i Worms för att föra honom hem i säkerhet.

Utan Fredrik av Sachsens insats hade Roms allierade gjort processen kort med Luther. Han hade helt enkelt slagits ihjäl.

Vad som hände sedan är som bekant att ett antal furstar och kungar såg sin chans att utnyttja den nya läran för politiska syften.

Att de lutheranska kyrkorna är annorlunda än de katolska och att en sådan sak som att kvinnliga präster finns i de förra men inte i de senare förklaras givetvis av reformationen i grunden, men är det Luthers förtjänst? Nej, knappast. Hur skulle han ha kunnat veta att Gustav Vasa skulle göra sig till själv till kyrkans överhuvud i Sverige? Hur skulle han ha kunnat veta att kyrkan i praktiken blev ett ämbetsverk inom svenska staten?

Martin Luther protesterade mot en kyrka som på 1500-talet var en av Europas viktigaste politiska spelare. Katolska kyrkan var helt igenom politiserad på den tiden. Men i dag är det mycket möjligt att han hade varit verksam vid Dalarnas Högskola och spikat upp sina teser på Falu Kristine kyrka, och angripit ärkebiskopen för att vara en politisk lakej till den rödgröna regeringen. Vem vet?

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vi män måste ta vårt ansvar

Vi män måste ta vårt ansvar

(Jag är inte nöjd med titeln som NT satte.)

Me too-kampanjen lämnar ingen oberörd. Det är rent ut sagt förjävligt att kvinnor inte ska känna sig trygga någonstans där det finns män, vilket ju är i stort sett överallt. Men sjukt är även att det också drabbar männen. Inte på samma sätt. Det går inte att jämföra, men situationen är dålig för alla.

Jag vill som man kunna röra mig på stan utan att någon kvinna ska vara rädd för mig. Så är det inte idag.

En händelse som påverkade mig mycket var när jag en kväll strosade hem genom stan efter att ha suttit på puben och druckit öl med några vänner.

Det var en fredag och klockan var omkring halv tolv. Det måste ha varit på sommarhalvåret eftersom jag vill minnas att det var ganska ljust.

Jag gick genom en park i centrala staden. Det är en ljus och luftig park. Inga buskar och alltid folk påväg någonstans. Ingen skulle säga att den är otrygg.

I parken finns en gång- och cykelväg som delar sig i ett uppochnervänt Y. När jag närmade mig korsningen såg jag en kvinna komma gående från andra grenen i Y:et med avsikt att slå in på samma väg som jag.

Jag konstaterade att om jag höll den hastighet som jag gjorde skulle vi mötas precis i korsningen. Jag skulle då antingen gå precis framför henne eller precis bakom.

Jag tänkte att det vill hon säkert inte. Hur skulle jag göra? Om jag slog ned på tempot skulle hon få ett försprång, men det skulle samtidigt se ut som att jag anpassade takten för att kunna lurpassa på henne bakifrån. Om jag drog upp tempot och kom före henne till korsningen skulle det å andra sidan se ut som att jag skyndade mig fram för att hinna dit samtidigt som hon.

Oavsett vad jag gjorde skulle det framstå som hotfullt. Jag var tvungen att fatta ett beslut och jag beslöt att slå ned på tempot. Om jag gav henne ett ordentligt försprång borde det synas att jag anpassade mig till henne.

Så fick det bli. Jag gick i snigelfart och hon kunde passera korsningen med säkert 50 meters marginal.

Jag tyckte att det funkade, och jag hoppades att hon förstod att jag verkligen förstod henne.

Men när hon kom till slutet av parken vek hon av åt vänster. Åt vänster finns ingenting att gå till vid halv tolv-tiden en fredagkväll. Där ligger slottet. Ingen har något ärende dit så sent.

Jag förstod direkt att hon ville bli av med den mystiske mannen. Jag skyndade mig ut ur parken så snabbt jag kunde, och såg i ögonvrån hur hon stod en bit bort och väntade på att jag skulle försvinna.

Det kändes smärtsamt. Jag vill inte vara ett hot mot någon. Jag vill vara snäll och tyckte att jag gjorde mitt bästa. Skolboksmässigt ville jag visa att jag har lärt mig att män måste visa kvinnor hänsyn när de är ensamma på stan på kvällen. Jag tyckte att jag var duktig. Men nej, det räckte inte. 

Så här kan vi givetvis inte ha det. Kvinnor måste kunna vara trygga överallt och jag vill inte bli tagen för en potentiell våldtäktsman bara för att jag råkar gå igenom en park sent en kväll. Förändring är nödvändigt!

För övrigt anser jag att Islamiska staten bör förstöras.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Goda skäl att välkomna Kurdistan

Goda skäl att välkomna Kurdistan

I måndags genomförde kurderna i norra Irak en folkomröstning om självständighet. Tanken är att irakiska Kurdistan ska bli en egen stat.

Är det en bra idé? Det går inte att hävda att ett folk har ”rätt” till en egen stat, på samma sätt som vi talar om mänskliga rättigheter. Det är bara få stater i världen som är etniskt homogena nationalstater. Även det relativt sett etnisk homogena Sverige har inom sig minioritetsfolk som bott i landet sedan urminnes tider…

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Svensk asylpolitik diskriminerar kvinnor

Svensk asylpolitik diskriminerar kvinnor

Den svenska asylpolitiken är könsdiskriminerande. Den missgynnar kvinnor. Ändå har vi ingen diskussion om detta i svensk politik. Inget parti vare sig försvarar eller kritiserar asylpolitiken på denna punkt. Det är som om problemet inte alls fanns.

Denna orättvisa är naturligtvis anskrämlig och ytterligare ett skäl till varför Sverige inte kan återgå till den asylpolitik som fördes före omvändningen den 24 november 2015.

Hur ser problemet ut? Statistik finns att tillgå på Migrationsverkets hemsida…

Inrikespolitik

Kyrkan kommer att överleva både dig och mig, biskop Eva Brunne

Kyrkan kommer att överleva både dig och mig, biskop Eva Brunne

Biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne, har hamnat i blåsväder efter att ha uttryckt sitt stöd för statsminister Stefan Löfven i den pågående inrikespolitiska konflikten omkring Transportstyrelsen.
Det var på kvällen torsdagen den 27 juli som biskopen skrev “Tack Stefan Löfven för ditt starka och tydliga ansvarstagande”. Hon gjorde det som en kommentar till statsministerns besked om att han efter oppositionens hot om misstroendevotum låtit två ministrar gå, infrastrukturministern och inrikesministern, men valt att behålla försvarsministern.

Omedelbart blev det en debatt om Svenska kyrkans roll i politiken. Sedan tidigare finns det en diskussion om huruvida Svenska kyrkan har blivit vänstervriden. Genom biskopens uttalande fick kritikerna vatten på sin kvarn. När detta händer finns det alltid människor som säger: “Det här var droppen som fick bägaren att rinna över! Nu går jag ur kyrkan!”

Själv tänker jag precis tvärtom. Jag flytt int.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Låt Moderaterna vara Moderaterna

Med 18,1 procent i SCB:s vårmätning är det uppenbart att Moderaterna måste ta ett nytt grepp. Det har blåst om Anna Kinberg Batra den senaste veckan, men loppet är inte kört. Det är drygt ett år kvar till valet och det är tillräckligt med tid för att rädda situationen. Här är några förslag som skulle kunna genomföras redan efter sommaren…