Etikettarkiv: alliansen

Norrköpings-Tidningar

Haltande historieskrivning

Haltande historieskrivning
NT 2014-04-10

Analyserna av vad som hände under hösten 2018 när alliansen sprack och Löfven räddade sig kvar som statsminister är många. Ändå haltar de flesta av dem betänkligt.

Två aspekter nämns mycket sällan trots att de är helt avgörande för hur man ska förstå utfallet: väljarmatematiken och det faktum att Ulf Kristersson inte bara hade ansvar för att försöka bilda regering på nationell nivå utan även ansvar för sitt parti i 290 kommuner och 21 regioner.

Om vi börjar med väljarmatematiken: Om ca 14 000 väljare hade valt att rösta på alliansen istället för något av de rödgröna partierna hade alliansen varit ett mandat större i riksdagen än de rödgröna. Skillnaden i antal röster är faktiskt inte större än så.

Detta enda mandat hade förändrat voteringarna i riksdagen och möjliggjort en borgerlig regering. Alliansens budgetförslag hade bara kunnat fällas om Sverigedemokraterna och de rödgröna hade röstat på ett och samma förslag.

Men i och med att det istället blev de rödgröna som blev ett mandat större än alliansen hade en alliansregering behövt räkna med att SD inte la ned sina röster i riksdagen utan röstade aktivt på alliansregeringens förslag. Nedlagda röster från SD:s sida hade inte räckt eftersom de rödgröna ändå, med ett mandats övervikt, hade kunnat fälla alliansens förslag.

Detta enda mandat var det som gjorde att C och L valde att göra upp med de rödgröna istället.

Var det i ljuset av detta fel av Ulf Kristersson att han satsade på att hålla ihop alliansen genom hela valrörelsen? Han hade kunnat splittra alliansen och attackerat C och L för att stjäla röster av dem. Det hade gjort M större. Men hade en attack mot C och L i valrörelsen gjort det lättare att bilda regering?

På samma sätt blir det omöjligt att förstå Ulf Kristerssons envishet när det gäller att hålla ihop alliansen i valrörelsen, och direkt därefter, om man inte tar hänsyn till att han är partiledare för ett parti som finns i alla Sveriges kommuner och regioner också.

Det har sagts att Kristersson borde av klippt banden med Centerpartiet mycket tidigare. Problemet är bara att vad som sker på nationell nivå får betydelse för vad som sker på lokal nivå. På lokal nivå är alliansen långt ifrån död. Det finns många alliansstyrda kommuner eller där alliansen gjort upp med Miljöpartiet.

En partiledare har ansvar även för de lokala förhandlingarna, och man måste fråga sig om det hade blivt bättre eller sämre för alla förhandlare på lokal nivå om Kristersson hade attackerat Centern och kallat dem för quislingar?

Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uselt valresultat vilket har möjliggjort maktskiften på lokal nivå i kommuner och regioner i hela landet. Kommuner som har styrts av S ända sedan allmänna rösträttens införande har äntligen kunnat börja andas frisk luft. Men det finns ingenstans där M ensamt har kunnat göra detta utan stöd av C.

Analyser som inte tar upp dessa två aspekter menar jag bör underkännas rakt av. Visst spelar ideologi roll, men låt säga att alliansen hade lyckats knipa de där sista 14 000 väljarna. Vi hade då haft en alliansregering och ingen hade sagt ett pip om att det skulle ha uppstått ett nytt ”konservativt block”. Samma sak gäller för den som bara analyserar vad som sker på den nationella nivån men inte ser den lokala. Det är inte bara i riksdagshuset i Stockholm som politik bedrivs.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.