Alla inlägg av Stefan

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför böjer sig ryssarna som grässtrån för vinden

NT 2023-12-18

Här kommer ett julklappstips: Köp boken Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande av Michail Sjisjkin. Det är boken du och din familj behöver för att förstå varför Ryssland har startat kriget i Ukraina, och hur otroligt svårt och hur lång tid det kommer att ta för att reformera detta land, så att det kan träda in i den europeiska familjen av civiliserade stater.

Som många har vittnat om finns det två Ryssland. Ett som vill stänga in landet bakom en mur, isolera det från omvärlden för att det varken ska kunna utvecklas eller förändras, och ett som vill öppna upp sig för resten av Europa.

Tyvärr är det oftast, för att inte säga alltid, det första Ryssland som dominerar och som har gjort så under mycket lång tid. Möjligen ska Rysslands historia därför förstås som ett enda långt mörker med tillfälliga inslag av västeuropeiskt ljus?

Det är i alla fall så Michail Sjisjkin presenterar sitt hemland. Sjisjkin är en prisbelönad skönlitterär författare och bosatt i Schweiz, men född och uppvuxen i det som då hette Sovjetunionen.

I boken går han i rask takt igenom hela Rysslands historia från mongolernas erövring på 1200-talet fram till idag. Han konstaterar att mongolerna lyckades installera en auktoritär politisk modell som ryssarna själv sedan kopierade och förde vidare även när man gjort sig fria från mongolernas överhöghet. Tsarväldet som etablerades på 1500-talet är en variant på mongolernas välde men i rysk form. Och så var kommunismen och nu Putinregimen.

Utifrån detta beskriver han sedan hur denna månghundraåriga förtryckarapparat har format ryssarna som folk. Han beskriver hur staten och människorna aldrig är på samma sida. Staten är aldrig en representant för folket utan en fiende. Människor samarbetar därför med staten bara om de blir tvingade till det.

Staten i sin tur bryr sig inte om sitt folks väl och ve utan endast om sin egen överlevnad. Folket är en samling livegna bönder.

Någon plikt för statens företrädare att tala sanning inför medborgarna finns därför inte när den ska förklara sina beslut. Istället har lögnen etablerat sig som ett legitimt medel för att främja statens intressen.

Ljugandet har gått så långt att människor utgår ifrån att ledarna aldrig säger som det är, alltid talar osanning, om allt. Och människorna spelar med i spelet för ljuger man på samma sätt som ledarna blir man inte straffad. Det är den som talar sanning som blir straffad, inte den som ljuger.

Sjisjkin är inte den förste författaren som beskrivit de sociala mekanismer som gör Ryssland till ett samhälle där förtrycket går runt som i en karusell som ingen kan få stopp på. Det finns beskrivet i mängder av reportage sedan tidigare, men vi som lever i det demokratiska väst måste ändå läsa berättelsen igen för den är så främmande för oss. Även om vi i Sverige levt med enväldiga kungar har vi ingen tradition som säger att dessa får ljuga fritt. Vi har också alltid haft någon form av konstitution som har reglerat kungarnas makt och vi har haft domstolar och myndigheter som har tagit sin uppgift på allvar. Sverige har inte alltid varit en demokrati, men det har aldrig rått en djup fiendeskap och misstänksamhet mellan överheten och folket. Det blir därför för oss omöjligt att förstå varför ryssarna inte gör sig av med Vladimir Putin.

Men Sjisjkin förklarar det med en liknelse. Ett träd är stort och mäktigt men kan knäckas av en hård vind, medan ett grässtrå endast böjer sig hur hårt det än blåser. När ryssarna konfronteras med statsmakten väljer de oftast att vika ned sig. Det är enklare så.

Sjisjkins bild av sitt hemland är deprimerande och man frågar sig om det alls kan komma en rysk demokratisk framtid. Men han själv är ändå i slutändan optimistisk. För som han också konstaterar är Ryssland ett land där litteraturen spelar en stor roll, och alla stora ryska författare, som vi ju även läser i väst, har alla alltid varit i opposition mot staten. När poeterna ställs mot politikerna brukar poeterna vinna, konstaterar han. Det kanske ändå bortom dagens mörker ändå finns ett visst hopp för ryska folket.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ukrainastödet är värt varje krona

NWT 2023-12-16

Vad skulle hända om Ryssland vinner kriget i Ukraina? Vad skulle hända om Hamas tillåts komma tillbaka i Palestina? Vad skulle hända om Iran ger order till Hizbollah att attackera Israel?

Jag ryser när jag tänker på vilka krafter som vill ta över världen. Tänk på de bilder ni har sett från Butja i Ukraina och massakern på civila i södra Israel.

Urskillningslöst dödande. Våldtäkter. Kidnappningar. Inte bara Hamas har kidnappat folk utan ni minns väl att Ryssland har rövat undan ett stort antal barn från de områden de har ockuperat?

Om Ryssland och Irans två krigshundar Hamas och Hizbollah släpps loss kommer detta att bli krigets nya natur. Krig kommer inte att utkämpas mellan arméer utan mellan primitiva folkhopar. Den vinner som kommer att begå de mest bestialiska illdåden. Den som går längst i sin vidrighet och mördar flest, våldtar flest, lemlästar och torterar mest, vinner.

Jag är tyvärr tämligen säker på att det så det blir för det är så de flesta krig i historien har sett ut. Ta vilken historiebok som helst och läs. Det kan vara om vikingarnas härjningar, Napoleonkrigen eller andra världskriget. Det spelar ingen roll. Alla krig föder oceaner av ondska.

Att vi som lever i Sverige idag inte har några egna erfarenheter av denna brutalitet är för att vi är uppväxta i en tid då mänskligheten till sist fick nog och inrättade ett system med respekten för människovärdet som ledande princip. Det skedde 1945 när Tyskland och Japan besegrades.

Segrarmakterna enades om att vi aldrig mer skulle behöva genomlida ett motsvarande helvete igen. Nürnbergrättegångarna ställde de nazistiska mördarna inför rätta. FN skapades för att förhindra att länder försökte lösa konflikter med våld, och det slogs fast att det finns mänskliga rättigheter, rättigheter som tillkommer alla, i alla stater, som måste respekteras. Och det slogs fast att om det ändå måste föras krig så ska det ske med civiliserade metoder. Världens länder undertecknade Genèvkonventionerna om krigets lagar för att för att göra krigen så lindriga som möjligt.

Det råder därför sedan andra världskriget ett betydligt större lugn i världen än vad det gjorde dessförinnan. Människor kan leva friare och tryggare, vilket också har gjort att de har kunnat utveckla ett aldrig tidigare skådat välstånd.

Att denna betydligt mer människovärdiga miljö har kunnat utvecklas beror på att västvärlden stått ekonomiskt och militärt starkt och kunnat bestämma vilka regler som ska gälla för världen.

Som bekant fanns det ju även en annan segrarmakt efter andra världskriget, Sovjetunionen, som inte stod för dessa värderingar, men denna makt fick aldrig samma inflytande i världen som det enade väst, och gick dessutom under efter fyra decennier.

Vi som har vuxit upp i denna värld uppfattar alla dessa normer som självklara, som de enda anständiga, de enda mänskliga. Men det är som sagt viktigt att påminna sig om att denna epok faktiskt bara har varat i 78 år, en försvinnande liten del av mänsklighetens historia.

Den här texten publiceras i Nya Wermlands-Tidningen och läsekretsen finns därför i Värmland. Jag vet att många som hur håller tidningen i sin hand undrar om allt detta som händer i världen har med oss att göra. Värmlänningarna är ändå en ytterst liten del av världsbefolkningen och vad kan en enskild människa i ett så litet land som Sverige göra? Är det inte mer meningsfullt att skriva om vårdköerna på Centralsjukhuset i Karlstad?

Nej, faktiskt inte. För det världspolitiska beslut som varje enskild medborgare måste ta ställning till är hur mycket pengar vi är villiga att avsätta för att stödja Ukraina i jämförelse med hur mycket vi vill spendera på just sjukvård eller andra angelägna ändamål. Den avvägningen kommer inte att avgöras i en förhandling i Bryssel eller Washington utan avgörs här hemmavid.

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 satt av 29 miljarder kronor i civilt och militärt stöd. Slår man ut det på de 22 månader som kriget har pågått blir det ungefär 1,3 miljarder kronor i månaden som vi stödjer Ukraina med.

Det är 1,3 miljarder som vi skulle ha kunnat lägga på sjukvård, skola, omsorg, kollektivtrafik, gröna investeringar eller något annat ändamål.

Har det varit värt det? Mitt svar är entydigt ja. För alternativet, att Ukraina går under, skulle betyda att barbariet släpps loss i världen igen. Det kommer i slutändan att kosta oss inte bara ett par miljarder kronor per år att bli av med utan biljoner och tusentals människoliv.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vårt bistånd till Palestina måste börja om från noll

NT 2023-11-20

Förra året gav Sverige 452 miljoner kronor i bistånd till Palestina. 2021 gav vi 604 miljoner och 2020 gav vi 543 miljoner kronor.

Låter det mycket det är ändå bara en smula om man ser till det totala inflödet. Enligt OECD:s statstik tog Palestina emot 597 miljoner dollar under 2021 och 546 miljoner dollar under 2020, från de länder som ingår i OECD:s biståndssamarbete DAC. EU-länderna är de största givarna.

Vad får vi för pengarna? Ja, det kan man verkligen fråga sig för när det gäller biståndet till Palestina har det funnits ett tydligt mål som alla har varit eniga om ska nås. Syftet har varit att bygga en demokratisk palestinsk stat som ska kunna vara en stabil och fredlig motpart till Israel, så att vi kan få fred och en fungerande tvåstatslösning.

Det var 1993 som Israel och PLO kom överens om Osloavtalet, grundplattan för byggandet av den palestinska staten.

Efter tre decennier får vi emellertid konstatera att väldigt lite har hänt och att pengarna vi har spenderat inte har gjort någon större nytta.

Palestinierna är politiskt delade i två läger. På Västbanken dominerar Fatah (det parti som Yassir Arafat grundade) och i Gaza dominerar Hamas. Fatah är på pappret en demokratisk organisation och innehar presidentposten, men törs inte av rädsla för att förlora utlysa val. Det stöder Olsoavtalet och har erkänt Israels rätt att existera. Hamas i sin tur är en islamistisk terrororganisation. Den är totalitär, erkänner inte Osloavtalet och vill utplåna Israel. Båda hatar varandra. 

Låter detta som något att bygga en demokratisk stat på? Nej, knappast.

Något som gör det än värre är att Fatah nu efter 7-oktoberattentatet inte har förmått sig fördöma attacken. 

Så sent som denna vecka i Dagens Nyheter kunde vi läsa i en intervju med Palestinas ambassdör, som är utsänd av den Fatah-dominerade regeringen på Västbanken, att hon vägrar kalla någon palestinier för terrorist! Inte ens Hamas.

Var står vi då i det palestinska statsbygget? I dagsläget skulle jag säga att ingen vet. När företrädare för det som skulle vara den goda demokratiska sidan inte tydligt kan ta avstånd från Hamas terrorism finns inte de rätta värderingarna på plats.

Som riksdagsledamot bad jag riksdagens utredningstjänst sammanställa de opinionsmätningar som görs bland palestinier. Vilken är deras inställning till Hamas? Vilken är deras inställning till terrorattacker riktade mot den israeliska civilbefolkningen? 

Resultatet visade att så mycket som kanske en femtedel av den palestinska befolkningen, även på Västbanken, sympatiserar med Hamas. Mer än hälften av befolkningen uppfattar attacker mot civila israeler som acceptabla.

Sammantaget visar detta att den palestinska demokratin, om den alls finns, är i ett bedrövligt skick. Sämre än vad man hade kunnat tro.

Nu kanske detta uppfattas som en antipalestinsk text, som ska smutsa ned palestinierna för att få Israel att framstå i god dager. 

Det är det inte. Det är en text skriven i en känsla av besvikelse. Jag har som många andra hoppats att det verkligen ska växa fram en demokratisk palestinsk stat. Men jag måste ju konstatera att de senaste 30 årens biståndspolitik är fiasko.

Vad gör vi då härnäst? Lägger ned biståndspolitiken helt? Nej, men vi behöver en omstart. Den där demokratiska palestinska staten måste fram på ett eller annat sätt, även om den så måste födas fram med kejsarsnitt. Palestinierna på Västbanken och Gaza är över 5 miljoner. De delar samma geografiska yta med Israel. På Västbanken bor de två folken dessutom bitvis huller och buller om varandra. Det blir därför aldrig fred om det inte finns en seriös motpart som Israel kan göra upp med.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Hur mycket våld får användas i krig?

NWT 2023-11-08

Hur mycket våld får man använda i ett krig? Finns det en övre gräns?

Internationellt är detta en av de mest debatterade frågorna just nu. I kriget mellan Israel och Hamas sägs att Israel använder ett övervåld som drabbar civilbefolkningen i onödan. Det sägs att våldet är oproportionerligt. 

Vissa israeler, och debattörer som stödjer den israeliska sidan, invänder mot detta och säger istället att ett krig mot terrorister inte kan vara ”proportionerligt”. Hamas attack den 7 oktober var den största slakten av oskyddade civila judar sedan andra världskriget. Hamas ska därför inte bara slås tillbaka lite lagom utan helt och hållet. Hamas ska utplånas.

Debatten böljar fram och tillbaka. Vem har rätt? Ingen av dem. Låt oss därför bena ut problemet.

Frågan om huruvida den israeliska våldsinsatsen är proportionerlig eller inte går tillbaka till den internationella humanitära rätten, det som vi brukar kalla krigets lagar. Krigets lagar säger ingenting om storleken på en våldinsats, utan fokuserar istället på att den ska vara ändamålsenlig samtidigt som den skyddar civila. Proportionerlig är den om den riktar sig mot ett tydligt militärt mål och om den som attackerar har gjort vad han har kunnat för att minimera mängden civila offer.

De exakta skrivningarna för hur detta ska göras hittar man i tilläggsprotokollet till fjärde Genévekonventionen, paragraferna 51 och 57, för den som vill granska formuleringarna.

Principen, att en våldsinsats ska vara ändamålsenlig och i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, kallas proportionalitetsprincipen, och är en grundläggande mänsklig regel för hur all våldanvändning bör gå till. Principen har ett obskyrt namn men är inget mysterium på något vis utan är egentligen bara ett att sätt att säga att man inte ska använda ”mer våld än nöden kräver”.

Eftersom de flesta känner igen detta talesätt vet alla också vad det handlar om. Vi vet att det finns situationer då vi som människor måste tillgripa våld. Polisen måste gripa brottslingar med våld. Försvarsmakten måste använda våld om vårt land hotas av främmande makt. Var och en har rätt dessutom rätt att använda våld i nödvärn för att försvara sig själv.

Men vi vet också att vi som människor kan ha svårt att besinna oss. Vreden inom oss kan ta över. Vi kan bli hämndlystna och vilja krossa vår fiende skoningslöst. Vreden kan få oss att tillgripa ett våld som är långt större än vad som faktiskt krävs. Vi kan vilja döda blint och urskillningslöst.

Det är för att undvika besinningslösa våldsinsatser som proportionalitetsprincipen har kommit till. Den finns till för att bromsa oss och få oss att tänka klart.

Syftet bakom proportionalitetsprincipen är således inte svårt att förstå. Problemet ligger i tillämpningen i de verkliga fallen. Det finns nämligen inget sätt att objektivt mäta vad som är militärt ändamålsenligt och på så sätt räkna ut hur många civila dödsoffer som ska kunna accepteras.

Särskilt svårt blir det i ett krig som det som nu utspelar sig i Gaza där Hamas använder sig av civila byggnader, som exempelvis sjukhus, som skydd.

Att attackera ett sjukhus för att slå ut bara en eller två fientliga soldater vore uppenbart oproportionerligt och därför olagligt. Men om fienden har förlagt sitt högkvarter i sjukhusets byggnad? Ja, då är det inte lika lätt att avgöra vad som är rätt, eftersom att slå ut fiendens högkvarter är högprioriterat i alla krig. Att slå ut högkvarteret kan betyda att kriget tar slut varvid dödandet upphör helt och hållet.

Problemet Israel har är således inte att dess våldsinsatser skulle vara oproportionerliga utan hur man ska förklara för världen att de attacker som görs där civila drabbas är ändamålsenliga. Varför just Israel har svårare än andra länder för att förklara detta beror sannolikt mer på en fientligt inställd opinion än att attackerna verkligen skulle vara omotiverade.

Avslutningsvis måste det till sist också sägas att även om Israel vid något tillfälle har använt mer våld än nöden kräver är fienden, Hamas, fullständigt likgiltig inför krigets lagar. Attacken den 7-oktober var just den form av uskillningslöst dödande av civila som Genévekonventionen säger inte får göras. Själva typexemplet på krigsbrott.

Därtill är det också ett krigsbrott att använda den egna befolkningen som mänsklig sköld. Även den försvarande sidan är skyldig att föra krig på ett sådant sätt att civila förluster minimeras. Att då göra som Hamas, förlägga sitt huvudkvarter i tunnlar under Gazas största sjukhus, som nu är överfullt med skadade civila, är också det ett uppenbart krigsbrott. De människor som Hamas på detta sätt offrar är dessutom den egna befolkningen. 

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

Hur löser man problemet Hamas?

Svensk Tidskrift, 2023-10-23

Israel drar nu sakteliga igång en större militär insats mot Hamas. När man läser igenom kommentarer och analyser är det framför allt fyra frågor som träder fram, och som ger en förståelse av vad som hänt.

En första fråga är om Israel verkligen kan slå ut Hamas en gång för alla? Problematiken med Hamas är ytterst besvärlig. Vi talar här om en rörelse som styr Gaza som en islamistisk diktatur. Den har som yttersta mål att förgöra Israel. Rörelsen är inte bara en terroristorganisation utan en social och religiös rörelse förankrad i civilsamhället. Den har en militär förmåga som visserligen inte kan jämföras med Israels men som ändå är betydande. Kanske 1 000 man deltog i terrorattacken. Det finns en siffra om 30 000 soldater i omlopp (enligt The Economist), vilket jag inte tror stämmer men ändå säger något om att Hamas är långt mindre bara en terrorgrupp.

Hamas har även förgreningar in på Västbanken och som kan ses på demonstrationer världen över en hel del sympatier även bland dem som inte är med i rörelsen.

Det gör att Israel står inför en formidabel uppgift. Hur slår man en väpnad rörelse som har många som vill strida för den, som är motiverade och som är förankrad i civilbefolkningen?

Det är inte lätt alls utan för tankarna till hur man bekämpar upprorsrörelser (kallas på engelska COIN, counterinsurgency).

Att militärt krossa en upprorsrörelse är inte svårt i termer av bomber och granater. Det är bara att ösa på. Det svåra är att få den att ge upp, eller rättare sagt, få civilbefolkningen att vända upprorsrörelsen ryggen istället för att skydda den.

Upprorsrörelser är seglivade. Storbritannien lyckades exempelvis aldrig krossa IRA helt och hållet utan fick till sist förhandla. Uppror kan vara i decennier.

En andra fråga som därför många ställer sig är varför Israel inte försökt kväsa Hamas tidigare.

Hamas har funnits länge och har efter att man slagit sig fri från Palestinska myndigheten upprättat en diktatur på Gaza. Därifrån har man gång efter annan skjutit raketer in över Israel.

Israel har gjort halvstora militära attacker mot Hamas vid flera tillfällen: 2008, 2009, 2012 och 2014. Men aldrig satsat på att slå ut rörelsen helt och hållet. Varför?

Om detta pågår just nu en diskussion i Israel. Kritikerna av Benjamin Netanyahu, som suttit som landets premiärminister i olika omgångar och under många år, menar att han har haft fokus på fel saker.

Fredsprocessen som är tänkt ska leda fram till en tvåstatslösning har stått still, och nu senast har Netanyahus parti Likud dessutom allierat sig med en grupp religiöst-nationalistiska partier. En svår inrikespolitisk konflikt har brutit ut omkring förslaget till författningsförändringar har tagit all uppmärksamhet.

Samtidigt har också problemen med de aggressiva bosättarna ökat och regeringen har haft svårt att hålla dem tillbaka. Bosättarna är Israels egna inhemska judiska extremister. Landstölder och våldsamheter från bosättarnas sida är tyvärr en del av vardagen på Västbanken och skapar stor ilska bland palestinierna.

Kritikerna har rätt i att Netanyahu varit tämligen ointresserad av fredsprocessen, men det ska även sägas att han inte var ett ensam om det. Israelisk politik har varit fokuserad på den inrikespolitiska kampen.

Inget har därför gjorts åt Hamas och Gaza annat än att man kontinuerligt hållit tillbaka Hamas med jämförelsevis små attacker och olika avtal om vapenstillestånd.

Vissa säger att det har funnits en förhoppning om att Hamas små småningom ska tröttna på den väpnade kampen och sakta omvandlas till en mer vanlig politisk rörelse. Tecken på en viss förändring inom Hamas har funnits med nya stadgar för organisationen bland annat. Det har därför även funnits funderingar i Israel på om man inte skulle kunna göra en deal med Hamas.

Andra säger att Netanyahu cyniskt har låtit Hamas växa för att försvaga palestinska myndigheten och Fatah. Palestinska myndigheten och Fatah är Israels motpart i de formella fredsförhandlingarna.

Nu visade det sig dock att Hamas utvecklats till ett groteskt monster, värre än vad någon hade förväntat sig. Politiken visavi Gaza och Hamas har därför verkligen inte burit frukt.

En tredje fråga som många därför naturligen ställer sig är hur stort stödet för de radikala rörelserna är bland palestinierna. Är stödet större än vad vi trott?

En opinionsmätning från september i år, från ”Palestinian Center for policy and survey research” visar att Fatah och Hamas är ungefär jämstora. Om valet bara står mellan dem vinner Hamas med 27 procent mot 24 med 44 procent som svarar att de inte vill ha någon av dem. Med möjlighet att välja mellan många alternativ vinner Fatah med 26 procent mot 22 för Hamas, där de flesta även där svarar att de inte vill ha någon av dem.

På Västbanken är stödet för Hamas 20 procent och Fatah 22 procent om valet står mellan bara dem. Om fler alternativ finns får Hamas 12 procent och Fatah 26 procent.

Av detta kan man dra slutsatsen att Hamas stöds av någonstans mellan 12 och 27 procent av palestinierna på Västbanken.

I samma mätning ställs även frågan om vad palestinierna tycker om attacker mot civila inne i Israel. Det visar sig så att så mycket som 31 procent uttrycker stöd för detta och 23 procent starkt stöd. Totalt 54 procent menar alltså att det är rätt att attackera civila israeler i kampen för ett självständigt Palestina.

Under arbetet med denna artikel bad jag som riksdagsledamot även riksdagens utredningstjänst att sammanställa vad olika attitydundersökningar visar. Bilden som kommer fram i dessa är densamma. Det finns undersökningar som visar att det folkliga stödet för de små rebellgrupper som finns på Västbanken når nivåer som 60–70 procent.

Detta stämmer också med vad Johan Berggren konstaterar i sin bok ”Den perfekta konflikten” att även om många palestinier ogillar Hamas brukar man ändå uttrycka ett starkt stöd när rörelsen genomför sina attacker.

Hur ska man tolka detta? Är det ett uttryck för att palestinierna stöder Hamas radikala ideologi eller att de applåderar Hamas eftersom man ser det som David som vågar utmana Goliat?

Jag låter den frågan vara obesvarad, men vi får ändå konstatera att det finns ett uppmätt stöd för såväl Hamas som för attacker mot civila israeler hos den palestinska befolkningen. Det är onekligen problematiskt.

Målet med Sveriges och EU:s politik för Palestina har varit att det så småningom ska växa fram en demokratisk stat som ska kunna ingå ett hållbart fredsavtal med Israel. Det kommer att blir svårt om ungefär en femtedel av befolkningen sympatiserar med en icke-demokratisk rörelse. Enighet om spelreglerna är en förutsättning för att en demokrati ska fungera.

Den fjärde fråga som det finns anledning att reflektera över är konfliktens geopolitiska dimension.

Hamas har aldrig tidigare genomfört en så väl förberedd operation som denna. Att Israel skulle komma att svara med full kraft torde ha funnits med i beräkningarna och kanske även varit ett av syftena.

Vem tjänar egentligen på det? Det går inte att låtsas som att Iran inte finns med i bilden på något sätt.

För logiken i Mellanöstern är att när det hettar till måste USA alltid stötta Israel och arabländerna alltid stötta palestinierna. Ett säkert kort att spela för den som vill slå split mellan USA och arabländerna är att förmå palestinierna att attackera Israel.

Under ett antal år har USA arbetat för att förbättra relationerna mellan Israel och arabländerna. Diplomatiska relationer finns mellan Israel och Förenade arabemiraten sedan 2020 och samtal har förts för att få Saudiarabien och Israel att göra samma sak.

Om detta sker förändras det politiska klimatet i Mellanöstern drastiskt. Det går då inte längre att säga att fiendskapen mellan Israel och världens alla araber är evig. Och om Israel och Saudiarabien dessutom krokar arm militärt hamnar Iran i underläge.

Vet vi om det är Iran som har övertalat Hamas att genomföra attacken? Är det här en iransk attack genomförd via ombud?

Nej, det vet vi inte utan som mycket annat när det gäller världspolitiken blir det tyvärr mest spekulationer. Men jag gissar att stämningen har varit god i Teheran den sista tiden.

Hur kriget kommer att gestalta sig framöver är mycket svårt att förutsäga. Ett av skälen till att Israel tidigare inte velat göra en markinvasion är för att det kräver strid i stadsbebyggelse vilket för en anfallare anses vara den svåraste formen av strid. Det kan inte uteslutas att det egentligen är denna strid Hamas verkligen har laddat upp inför.

I slutändan lär Israel vinna i kraft av militär överlägsenhet, men det blir då ändå inte slutet för vad ska komma efter Hamas? Vem ska styra Gaza? Ska Fatah erbjudas tronen? Hur då? Stödet för Fatah är svagt och det är inte säkert att befolkningen accepterar en ny regim som blir kontrollerad av Israel. Hur det problemet ska lösas har tyvärr ingen ett bra svar på ännu.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Absurd debatt om angiveri

NWT 2023-10-23

Före 2013 var skolor och socialtjänst skyldiga att meddela polisen om de fick kännedom om att en utländsk person uppehöll sig i Sverige utan tillstånd. Betyder det att Sverige då var ett ”angiverisamhälle”? Nej, självklart inte. Ändå är det vad vissa partier säger kommer att bli fallet om vi återinför anmälningsplikten i Sverige.

Längst av alla i den kraftigt överdrivna retoriken har Miljöpartiet gått. Partiets språkrör Märta Stenevi påstod i partiledardebatten i riksdagen förra veckan att det skulle bli som när Anne Frank var tvungen att hålla sig gömd undan nazisterna. Miljöpartiet menar att Sverige skulle bli som ockupationens Nederländerna på 1940-talet.

Låt oss därför reda ut vad som faktiskt är sant och inte sant i debatten om anmälningsplikten.

Vad frågan handlar om är huruvida offentliganställd personal ska meddela polisen om de upptäcker att en person saknar rätt att vistas i Sverige. På grund av den stora invandringen som vi hade under ett par år omkring 2015 har Sverige fått ett mycket stort skuggsamhälle som består av människor som fått avslag på sina asylansökningar men som ändå inte har lämnat landet. De har inte flyktingstatus utan har bara inte velat åka tillbaka till sina hemländer. De arbetar svart och bor med olagliga hyreskontrakt.

Det kan röra sig om så många som 100 000 personer, om vi får tro migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).

Den förra regeringen tillsatte därför en utredning som skulle ta fram ett förslag på ett regelverk för vad som ska gälla för offentliganställd personal, men man la in ett undantag. Utredningen skulle inte titta på vad som ska gälla för lärare och vårdpersonal. Det här var på våren 2022. Migrationsminister på den tiden var Morgan Johansson (S).

Sedan dess har vi som bekant haft regeringsskifte och den nya regeringen har velat arbeta vidare på samma spår men givit utredningen nya direktiv. Nytt är att utredningen ska omfatta all offentliganställd personal – alltså även lärare och vårdpersonal – men också ta ställning till vilka undantag som ska göras. Det är inte fastslaget på något sätt att lärare och vårdpersonal ska omfattas av anmälningsplikten. Det finns bara en utredning.

Ändå har dessa nya utredningsdirektiv fått oppositionen att gå bananas och tala om att Sverige blir ett ”angiverisamhälle”.

Men faktum är ju att nya och gamla direktiven är ungefär desamma. Skillnaden är att lärare och vårdpersonal uteslöts från början i de gamla direktiven men inte i de nya. Liberalerna som står bakom de nya direktiven har redan i debatten markerat att de vill ha ett undantag för vissa personalgrupper och allt talar därför för att det blir någon form av kompromiss mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Vad som gör debatten extra larvig är att Sverige ju faktiskt hade informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013.

Den regeln fanns i utlänningsförordningen, men togs bort. Skälet var att den dåvarande regeringen, som var en borgerlig regering, kom överens med Miljöpartiet om att utlänningar som vistas i landet utan tillstånd ändå skulle har rätt till vård och skola för sina barn. Den dåvarande regeringen tog bort anmälningsplikten eftersom det ju hade varit motsägelsefullt att begära att vårdpersonal och lärare ska ta hand om dessa människor och samtidigt anmäla dem till polisen.

Vad dåvarande regeringen inte till fullo hade förstått var att en enorm våg av asylsökande var på väg mot Sverige, ni vet den våg som kulminerade med 2015 års flyktingkris.

I efterhand kan vi konstatera att avskaffandet av anmälningsplikten inte var det smartaste draget Sverige har gjort nu när skuggsamhället är större än någonsin, men det intressanta är ju att vi faktiskt hade denna plikt till alldeles nyligen.

Ska vi tro oppositionspartierna skulle Sverige i så fall varit ett ”angiverisamhälle” före 2013. Var Sverige det? Ett angiverisamhälle? Var det som när Anne Frank var tvungen att hålla sig undan de tyska nazisterna? Ja, ni hör ju själva hur absurt det låter.

Debatten om anmälningsplikten har blivit så skruvad att jag förstår att folk inte vet vem man ska tro på. Tvivlar man på några av de faktapåståenden jag kommer med i denna text kan man sätta sig ned och googla fram källorna. Utredningsdirektiven har beteckningarna dir. 2022:91som den förra regeringen beslutade om och dir. 2023:126 som den nya regeringen antog. Båda hittar man på regeringens hemsida. Utlänningsförordningen har beteckningen SFS 2006:97, men man måste leta upp den version som gällde före 2013 för att få se hur den såg ut då. Den kan man hitta på hemsidan lagen.nu.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför krävs fortfarande en tvåstatslösning

NT 2023-10-23

Huvudförslaget till lösning på den palestinsk-israeliska konflikten har varit en tvåstatslösning i enlighet med Osloavtalet. Förslaget sägs vara dött på grund av det nya kriget. Alternativet skulle därför vara en enstatslösning. Hur realistiskt är det? Låt oss undersöka ett par varianter.

Lösning 1a: Alla judar deporteras. Palestina upprättas som en helt igenom arabisk stat. (Detta är vad Hamas strävar efter.) Förutom att förslaget strider mot folkrättens förbud mot storskaliga folkomflyttningar krävs det en omfattande våldsinsats mot den judiska befolkningen för att kunna genomföras. Det bor omkring 7,1 miljoner judar i området. Palestinierna har inte någon våldsmakt som kan genomföra detta utan måste ta hjälp utifrån, av exempelvis Iran. Eftersom Israel redan har förberett sig för en sådan eventualitet har man byggt upp en stark försvarsmakt som förmodligen även inkluderar kärnvapen. Scenariot slutar enligt min bedömning med kärnvapenkrig.

Förslaget förutsätter även att USA inte lägger sig i, vilket också förefaller orealistiskt.

Lösning 1b: Palestina upprättas som ny stat samtidigt som Israel avvecklas, men judarna får bo kvar. Detta är en mildare variant av 1a. 

Scenariot blir därför ungefär detsamma. Den judiska befolkningen menar att Israels existens är liktydigt med den egna folkgruppens överlevnad. Den kommer inte att avveckla statsbildningen frivilligt utan det kan bara ske med en omfattande våldsinsats. Även här blir då slutet kärnvapenkrig.

Lösning 2a: Alla palestinier deporteras. Israel annekterar Västbanken och Gaza, det vill säga hela det territorium som en gång i tiden utgjorde det historiska israeliska riket från gammaltestamentlig tid. 

Också denna lösning kräver en gigantisk folkförflyttning i strid med folkrätten. På Västbanken bor omkring 3,2 miljoner palestinier och i Gaza 2,2 miljoner.

Likaledes krävs även här en omfattande våldsinsats eftersom palestinierna sannolikt inte lär flytta på sig frivilligt. 

Till skillnad från palestinierna har Israel en våldsmakt som man skulle kunna använda för uppgiften, men palestinierna kommer att organisera ett motstånd i form av gerillakrig och/eller terrorism. Sprängningar av bussar och restauranger eller plötsliga knivöverfall har förekommit i det förflutna, men får nog anses bara vara förnamnet på vad som skulle komma om Israel började tömma hus efter hus på Västbanken och Gaza.

Folkrättsbrott gillas dessutom inte av världssamfundet varvid Israel kommer att bli utsatta för sanktioner. Israeliska politiker kommer att bli stämda i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och arresterade om de kommer till ett land som likt Sverige undertecknat Romstadgaen. USA som varande Israels yttersta säkerhetsgarant lär inte heller vara positivt inställt till omfattande folkrättsbrott.

Lösning 2b: Israel annekterar Västbanken och Gaza men deporterar ingen. Befolkningen i de tidigare ockuperade områdena blir medborgare i staten Israel på samma sätt som det redan idag finns omkring 2 miljoner israeliska araber med medborgarskap. Befolkningens sammansättning kommer därmed att bestå av i huvudsak två folkgrupper, judar och araber, som kommer att vara ungefär jämstora.

Detta förslag låter mer rimligt än alla andra men kommer ändå inte att sluta väl. För palestinierna på Västbanken och Gaza, som tillsammans utgör mer än 5 miljoner, vill inte bli medborgare i det som officiellt är en judisk stat med Davidsstjärnan som symbol i flaggan. De talar inte heller hebreiska. De vill istället ha just en palestinsk stat och en palestinsk flagga.

Även om Israel beviljar alla palestinier israeliskt medborgarskap kommer stora delar av palestinierna därför ändå att arbeta för självständighet. Nationalistiska palestinska rörelser kommer att uppstå och man kan inte utgå ifrån att de kommer att använda sig av demokratiska metoder i sin kamp. Världen är full av separatistiska rörelser som använder sig av terror. Att dagens våldsamma palestinska motståndsrörelser skulle omvandlas till fredliga demokratiska partier i utbyte mot att få bli medborgare i den stat de hatar förefaller ej som ett realistiskt scenario.

Min samlade bedömning landar därför i att även om tvåstatslösningen tycks ligga på dödsbädden framstår enstatslösningarna som rena fantasier. Omöjliga att genomföra.

Inrikespolitik

Brett stöd i riksdagen för informationsplikt

UNT 2023-09-29

Debatten om informationsplikt för offentliganställda att meddela polisen om de stöter på en utländsk medborgare som uppehåller sig i landet utan tillstånd har nått ett tonläge som inte främjar en sund diskussion i ämnet.

Vi vill därför ta tillfället i akt och berätta om bakgrunden till förslaget. Hur det kom till, vilka partier som initierade det och vad det är som ska utredas. Vi tror att sakfrågan tjänar på att korrekta fakta presenteras innan vi kastar oss över varandra med anklagelser som att skapa ett ”angiverisamhälle”.

Upprinnelsen är att riksdagen med bred majoritet beslutade att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om informationsplikt. Beslutet kom till den 23 mars 2022, och nämnde att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”. Bakom beslutet stod alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

I riksdagens beslut angavs att ett undantag borde göras för situationer där personen som uppehåller sig i landet utan tillstånd ändå har rätt till utbildning eller sjukvård.

Senare samma vår tillsatte därför dåvarande regering en utredning med direktiv i enlighet med riksdagens beslut.

På hösten var det riksdagsval. Ett regeringsskifte följde och i avtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna kom partierna överens om att direktiven till utredningen skulle utökas.

I augusti i år beslutade därför den nya regeringen om nya direktiv. Till skillnad från de gamla direktiven utesluter de nya inte någon yrkeskategori från informationsplikten a priori men säger att utredningen ändå ska utreda vilka undantag som ska kunna göras. Direktiven säger också att internationella konventioner ska gälla.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Det är värt att notera att såväl Socialdemokraterna och Centerpartiet också är för en informationsplikt. Skillnaden mot regeringspartierna och Sverigedemokraterna är endast att de inte vill utreda om informationsplikten ska gälla för skol- och vårdpersonal.

I Ehsan Nasaris (C) och Julia Erikssons (C) artikel häromdagen nämner författarna att de inte vill att Uppsala kommuns socialsekreterare och bibliotekspersonal ska omfattas, men deras parti i riksdagen är inte för ett allomfattande undantag för all kommunal personal.

Någon form av informationsplikt kommer alltså att komma även om vi idag inte kan säga vilken den exakta utformning kommer att bli och vilka yrkesgrupper som kommer att ha undantag.

Skälet till att informationsplikten behövs är att det vuxit fram ett mycket stort skuggsamhälle i Sverige. Det kan röra sig om så mycket som 100 000 personer som antingen fått avslag på sina asylansökningar eller som kommit till Sverige för att arbeta svart.

Att Sverige därmed skulle förvandlas till ett ”angiverisamhälle” är en kraftig överdrift. Motsvarande informationsplikt finns i andra EU-länder som Tyskland och Belgien. Sverige hade även en viss form av informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013. Tyskland och Belgien är inga angiverisamhällen och Sverige var inte det före 2013 heller.

Skuggsamhället är stort och Sverige kan inte längre leva med allmän oordning i migrationspolitiken. Vi är övertygade om att det finns ett brett folkligt stöd för informationsplikten vilket även avspeglas i att den har stöd av en blocköverskridande majoritet i riksdagen. Hur den ska vara utformad i sina detaljer är dock som sagt inte bestämt ännu och här finns alltjämt möjlighet att inkomma med synpunkter.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot

Fredrik Ahlstedt (M), riksdagsledamot

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Försöker Göteborg tvinga anställda att bryta mot lagen?

NT 2023-09-25

I USA pågår sedan länge en debatt om hur man ska göra med utlänningar som befinner sig landet utan uppehållstillstånd. Debatten handlar om de städer som utropat sig som ”fristäder” (sanctuary cities).

När en stad utropar sig som ”fristad” förklarar man att dess myndigheter inte kommer att samarbeta med den federala migrationsmyndigheten. Eftersom ansvaret för polisen i USA ofta är decentraliserat ned på stadsnivå betyder det att polisen instrueras att inte fråga om en utlänning har rätt att vistas i landet.

Följden blir att det är lätt att gömma sig i USA bara man kommer in innanför gränsen, vilket även gäller för brottslingar. En utländsk medborgare som döms för ett brott kan enkelt flytta till en annan stad där polisen är förbjuden att fråga vem man är. Det leder också till att polismyndigheterna inte delar information med varandra inom landet.

Frågan om självutropade fristäder som öppet trotsar den federala staten har länge varit en dispyt mellan höger och vänster, där högern menar att det inte är frivilligt för enskilda städer att bestämma om de ska följa de federala lagarna eller inte.

I Sverige verkar vi nu få en liknande debatt. Kommunstyrelsen i Göteborg antog ett slags principdeklaration förra veckan där man slog fast att kommunen förväntar sig av alla anställda att inte tillämpa den lag om anmälningsplikt som kan komma att komma. 

Något lagförslag föreligger förvisso inte men det finns en utredning som tittar på saken, och bara det att frågan ska utredas har fått den politiska majoriteten i kommunen att gå upp i limningen och uppmana sina anställa att begå lagbrott.

Det hela är mycket allvarligt för om Göteborgs kommuns beslut blir vägledande utbryter allmän anarki i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna tar på sig rollen som lagstiftare, en roll som enligt de enligt Svea rikes grundlagar inte är deras.

Det amerikanska systemet är uppbyggt på ett helt annat sätt med lagstiftningsmakt på både delstatsnivå och kommunnivå. När det blir konflikt mellan de olika nivåerna får domstolar träda in och avgöra konflikten. Men i Sverige är det bara riksdagen som har rätt att stifta lag (samt i vissa fall EU).

Vad värre är är att Göteborgs kommun dessutom kan komma att utsätta sina anställda för risken att bli åtalade för tjänstefel.

I varje kommun finns tjänstemän som ägnar sig ut myndighetsutövning, som till exempel vid beslut om försörjningsstöd (socialbidrag). Om lagen säger att en handläggare som upptäcker att en utländsk person inte har tillstånd att vistas i landet måste underrätta polisen om det men inte gör det kommer hon att begå tjänstefel. Och tjänstefel är ett brott enligt brottsbalken.

I dagsläget finns som sagt ingen lag om anmälningsplikt. Det finns en utredning som har till uppgift att reda ut hur en sådan ska se ut. Sverige hade ett regelverk för det så sent som 2013.

Skälet till att frågan har kommit upp är för att Sverige har ett historiskt stort skuggsamhälle. Migrationsministern har, utan att någon kunnat bevisa att hon har fel, talat om så många som 100 000 personer. Det är människor som har kommit till Sverige och sökt asyl men fått avslag och inte återvänt till hemlandet eller som kommit hit för att jobba svart.

Tonläget i debatten är högt uppskruvat och ledningen för Göteborgs kommun har för svårt för att besinna sig, men i grunden tror jag att majoriteten av svenska folket förstår vad saken handlar om. Om vi ska få en bättre ordning i migrationsfrågorna kan inte en hel kommun med 55 000 anställda sätta sig mot vad folket genom sina företrädare i riksdagen har bestämt. Göteborg är en del av Sverige, inte ett eget land.

Inrikespolitik, Religion

Islam alltför lättkränkt

Sydöstran 2023-09-06

Kommer en ändring i lagen om hets mot folkgrupp eller lagen om förargelseväckande beteende avlägsna terrorhotet från islamistiska extremister?

Förra veckan presenterade Socialdemokraterna sin lösning på hur Sverige ska lösa problemet med Koranbränningarna. De föreslår att vi utreder om lagen om hets mot folkgrupp kan användas eller lagen om förargelseväckande beteende.

Tyvärr tror jag inte att detta är någon lösning, för vad är egentligen grundorsaken till de problem vi har hamnat i?

När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och partiets talesperson för justitiefrågor Ardala Shekarabi höll sin presskonferens menade de att orsaken till att Sverige har fått en Koranbränningskris är att Sverigedemokraterna har hetsat på Koranbrännarna. Om bara SD lugnade ned sig skulle allt återgå till det normala.

Själv menar jag att grundorsaken är en helt annan, nämligen att det inom islam, hela världens islam, finns alltför många som är alltför lättkränkta. Som är dessutom är alltför benägna att ta till våld.

Att ändra lagen om hets mot folkgrupp löser inte problemet för islam är ju inte en folkgrupp utan en religion. De utövare som är upprörda över att Koranen bränns är inte det för att de själva känner sig kränkta utan för att deras gud är kränkt. 

Lagen om hets mot folkgrupp fungerar så att man inte får uttala sig nedvärderande om grupper av människor. Om jag säger att värmlänningar är lata och tjuvaktiga nedvärderar jag dem som människor, men inte om jag säger att landskapet Värmland är trist och fult. På samma sätt är det med islam. Att säga att muslimer är onda och elaka kan vara hets mot folkgrupp men att säga att religionen islam är det är inte hets mot folkgrupp.

Paragrafen om förargelseveckande beteende går inte heller att använda. För det ligger i den demokratiska debattens natur att man ska få förarga varandra. Religionsdebatter är som politiska debatter. Folk blir arga på varandra. Vi kan ju inte ha en debatt där reglerna säger att man aldrig får säga något som gör någon annan förargad?

Och vem ska bestämma vad som är förargande? Det kan inte vara den som är mest lättkränkt för folk kan ju bli kränkta av vilken struntsak som helst. Det måste avgöras av en domstol, men på vilka grunder? De flesta i Sverige ogillar nog att Koraner bränns, men blir de förargade? 

Regeringen har aviserat att den istället vill undersöka om ordningslagen kan justeras. Idag säger lagen att demonstrationer kan stoppas när det föreligger krig eller krigsfara. Yttrandefriheten gäller inte om det finns risk för att Sverige attackeras militärt. Någon motsvarande paragraf för eventuella terrorattacker finns inte. 

För egen del landar jag i att vi helst inte bör ha någon lagändring alls rörande vår yttrandefrihet eftersom jag inte tror att någon potentiell terrorist bryr sig om vilka lagar vi har i vårt land. Om al-Qaida eller någon annan terrororganisation har bestämt sig för att attackera oss kommer de så klart inte att ändra sig bara för att vi justerar några lagar. Terrorister vill se blod oavsett vad.

Men om det ändå måste göras en inskränkning i yttrandefriheten för att kyla av situationen är regeringens linje att föredra. Den fokuserar nämligen endast på säkerhetshotet och inte på om människor blir upprörda eller inte av fri debatt. Det är den minst dåliga vägen att gå.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot