Alla inlägg av Stefan

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det en sjukvårdskris?

NWT 2024-04-20

Med den så kallade vårändringsbudgeten, som regeringen presenterade i måndags, tillförs regionerna ytterligare sex miljarder kronor för innevarande budgetår. Oppositionen förklarade i samma stund att detta var på tok för lite och att sjukvården har hamnat i en kris. Man talar om ”sjukvårdskrisen” som om det vore ett självklart begrepp.

Så hur är det? Är sjukvården i kris?

På den frågan skulle jag svara nej om det handlar om det ekonomiska läget just nu under 2024. Men ja om vi talar om sjukvården i stort, åtminstone de senaste 20 åren, och kanske ännu längre tillbaka än så. Finns det en kris är den kronisk.

Att regionerna har ont om pengar i år beror på inflationschocken och det inflationssäkrade pensionsavtal som regionerna har tecknat. Denna kostnadspuckel är vi snart förbi.

Värre är det med de riktiga problemen: väntetider, rekrytering, utsliten personal och återkommande jätteunderskott hos de stora universitetssjukhusen. Jag har började min karriär som landstings-/regionpolitiker 2006 och problembilden var densamma då som nu.

När man efter ett tag verkligen har kämpat för att få ner väntetiderna och lyckas med nyrekryteringen och ser att ingenting egentligen förändras börjar man fundera. Det verkar som att något är fel i grunden. Det verkar finnas ett systemfel, ett designfel, ett fel som aldrig försvinner. Vad?

Till sist trillade polletten ned. Det tog ett tag men nu när ögonen har öppnats på mig kan jag inte se något annat.

Svaret på varför svensk sjukvård är fast i ett ständigt krisläge heter planekonomi. Svensk sjukvård är organiserad efter samma princip som Sovjetunionen.

Enkelt uttryckt fungerar det så här: Sjukvården får varje år ett fast anslag av finansiären, regionfullmäktige. För dessa pengar producerar man sjukvård tills pengarna är slut. Om det sedan kommer ytterligare en patient som behöver vård ställer man henne i kö.

Man tar sig inte an henne för om man gör det kommer man att dra över sin budget. Det blir röda siffror i bokföringen.

Politikerna i sin tur är också i första hand intresserade av att verksamheterna håller sin budget. Varje månad får de en resultatrapport och det första de granskar är siffrorna på sista raden.

Kötiderna får inte samma uppmärksamhet. Det får inte heller kvalitetsmått som förekomst av överbeläggningar eller liggsår. Budgetdisciplin är A och O, början och slutet på allt.

Det blir därför fullt rationellt för verksamheterna att säga nej till nya patienter. Varje patient är ju en kostnad. Varje patient är ett hot mot budgetdisciplinen.

Sjukvården blir som ett företag som inte vill ha kunder.

På en fri marknad med konkurrerande företag fungerar det tvärtom. Där slåss man istället om kunderna. Står det plötsligt en ny kund utanför dörren tar man sig an den. Kunden är inte en kostnad utan en intäkt.

Att det verkligen fungerar på detta sätt är jag själv vittne till. Jag var under sex år regionråd i Region Uppsala och har tjänstgjort i såväl majoritet som i opposition. Jag har både själv medverkat till beslut som jag vet leder till längre kötider och sett andra göra det. Och jag har sett hur olika delar av sjukvården försöker skyffla över patienter på varandra eftersom de inte vill sitta med kostnaden för dem.

Det är denna perversa logik, där sjukvården försöker undvika att ta hand om patienter, som förtjänar att kallas sovjetisk planekonomi.

Hur tar vi oss härifrån? Denna fråga har jag såklart också funderat mycket över, men det svenska systemet för styrning av sjukvård är inte det enda. Välfungerande sjukvård finns även i Tyskland och Nederländerna. Där finansieras vården genom obligatoriska sjukvårdsförsäkringar.

Den tyska och nederländska sjukvården är inte sämre än den svenska på något vis och på samma sätt som i Sverige finansieras den solidariskt genom skatten. Den med små medel behöver inte betala mer än den som är rik.

Här finns nu inte utrymme att förklara fördelarna med en försäkringsfinansierad sjukvård. Om detta får jag återkomma i en annan krönika. Det finns i alla fall en värld utanför Sverige som man kan lära sig av. Vi är inte tvungna att för alltid ha kris i sjukvården. Vi är inte dömda att leva i en planekonomi om vi inte vill.

Norrköpings-Tidningar

Europa behöver en helt ny kärnvapendebatt

NT 2024-03-18

Ni som är gamla nog för att ha varit med under kalla krigets dagar på 1980-talet minns kanske debatten om utplacering av medeldistansrobotar i Europa. Ronald Reagan var president i USA och Nato tyckte att man behövde jämna ut kärnvapenbalansen med Sovjetunionen.

Frågan skapade en väldig debatt i Europa med omfattande demonstrationer mot kärnvapen. Vad som då inte var känt men som vi vet idag var att fredsrörelsen var infiltrerad av KGB.

Allt detta är historia idag, men kan komma att utspela sig igen. För på grund av Donald Trumps svajiga inställning till Nato har politiker i främst Tyskland och Polen börjat ställa frågor om Natos förmåga till kärnvapenavskräckning. För att kärnvapendiktaturerna Ryssland, Kina och Nordkorea inte ska kunna idka utpressning mot Nato har Natoländerna enats om att man som yttersta hot alltid ska kunna slå tillbaka med kärnvapen.

Problemet är emellertid att det inte är Natos kärnvapen vi talar om utan USA:s. USA har ensamrätt på att besluta om hur man vill använda sina kärnvapen. Detsamma gäller för de betydligt mindre kärnvapenstaterna Storbritannien och Frankrike, som ju också är Natomedlemmar.

Om då Donald Trump väljs till president i USA och får för sig att den amerikanska förmågan till kärnvapenavskräckning inte längre ska omfatta Europa står Europa naket inför det ryska kärnvapenhotet. Och Ryssland leds som bekant av en diktator som inte drar sig för att starta krig.

Ryssland i ett sådan scenario ett kraftigt militärt övertag gentemot övriga Europa. Ryssland skulle i ett nafs kunna ockupera Estland och förklara att om någon försöker ta tillbaka området blir det kärnvapenkrig.

Ryssland behöver då inte ens hota med sina mest kraftfulla interkontinentala ballistiska missiler utan det räcker med de relativt små ”taktiska” kärnvapnen, med vilka man inte utplånar hela städer men tusentals soldater på slagfältet i en enda smäll.

Vi behöver därför en kärnvapendebatt på nytt i Europa. Vi behöver kunna stå emot det ryska kärnvapenhotet utan USA:s hjälp.

Hur detta låter sig göras är ingen enkel fråga, för det finns ett värde i att hålla antalet kärnvapenländer på en så låg nivå som möjligt. De flesta länder har ju även undertecknat icke-spridningsavtalet, och är därmed folkrättsligt skyldiga att inte utveckla egna kärnvapen. 

Möjligen kan vi samarbeta med Frankrike och Storbritannien för att utveckla en egen europeisk avskräckningsförmåga som är stark nog för att hålla tillbaka Ryssland.

Men det är när jag skriver detta som jag inser att vi därmed också kommer att ge näring åt den ”fredsrörelse” som lät sig användas som Sovjetunionens nyttiga idioter.

Redan nu driver Svenska Freds en kampanj mot att Nato ska kunna placera kärnvapen i Sverige. Sverige har i och med Natoanslutningen ensidigt deklarerat att vi inte vill ha kärnvapen på svensk mark, men vi har ingen lag som förbjuder det.

Räkna därför med att det drar ihop sig till en kärnvapendebatt igen, och räkna med att Ryssland kommer att lägga sig i på ett eller annat sätt. Som alla torde veta vid det här laget arbetar Ryssland intensivt med desinformation och de som blir lurade av denna förstår det inte alltid själva. De kan likt fredsaktivisterna på 1980-talet demonstrera mot kärnvapen i Europa utan att ställa motsvarande krav på Ryssland. Det hände då och kan hända igen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför ska vi gå ned till Röda havet

NT 2024-02-12

De senaste veckorna har jag gått omkring och gnolat på en snapsvisa: ”Vi gingo ned till Röda havet…”. Varför? För Sverige är på väg ned till Röda havet för att försvara den civila sjöfarten mot Houthirebellerna.

Hur detta ska göras är inte bestämt än utan måste beslutas av riksdagen, men att Sverige kommer vara med i någon form kommer det att finnas en bred majoritet för.

Inget är beslutat ännu, men Sverige kommer förmodligen att delta både i den operation som leds av USA som heter Operation Prosperity Guardian och den EU-ledda insats som heter Aspides.

Röda havet är inte Sveriges närområde, och någon kanske tänker att vi behöver koncentrera oss på det krig som ligger betydligt närmre oss, kriget i Ukraina.

Men tyvärr, världen är så besvärlig att den kräver av oss att vi är med i den internationella insats som nu samlar sig.

Skälen till detta är flera. Så mycket som tolv procent av all sjöburen frakt i världen går igen Suezkanalen. Svenska exportvaror som stål och trä kan inte transporteras runt hela Afrika om våra industrier inte ska gå med förlust.

Sverige har ingen flotta som kan patrullera världshaven. Vi är helt beroende av goda relationer med andra länder med större resurser än de vi har. Om de därför ber oss ställa upp med någon form av styrka, hur liten den än är, kan vi rimligen inte säga nej.

De länder som nu samlar ihop styrkor är också samma länder som hjälpt oss in i Nato. Det är USA, Tyskland och Frankrike med flera. Vi står i stor tacksamhetsskuld till dem.

Därtill finns det även regionala geopolitiska skäl till varför insatsen behövs. Sjöfartstrafiken genom Suezkanalen är en av Egyptens viktigaste näringar. Stannar verksamheten av utbryter ekonomisk kris i arabvärldens folkrikaste land.

Men vad än viktigare är är att sätta stopp för Iran. För det är egentligen inte Houthirebellerna som ligger bakom attackerna utan dess herrar i Teheran. Houthierna är shiamuslimer och försörjda med vapen av Iran. Attackerna mot sjöfarten är sammankopplade med det krig i miniatyr som pågår mellan USA och iranskstödda miliser i Irak och Jordanien.

Jag har full förståelse för alla som känner oro för att Sverige ska dras in vad som skulle kunna bli ytterligare en större konflikt i Mellanöstern. Sverige har visserligen en lång historia av att delta i internationella insatser, men det har då varit främst av fredsbevarande karaktär.

Vi brukar inte tänka på oss själva som en av parterna. Men det är just så det är i det här fallet. Det är visserligen inte vårt territorium som attackeras, men våra varutransporter.

Exakt vad Sverige kommer att ställa upp med för resurser är ännu inte bestämt. Frågan beredes fortfarande av regeringen.

Min enda skepsis mot det hela är att jag är rädd för att insatsen kommer att vara för liten. Både den amerikanska insatsen och den EU-ledda kommer att vara defensiva och inte attackera Houthierna inne i Jemen på det sätt som gjorts tidigare i år av USA och Storbritannien. Inriktningen ska bara vara att avvärja missilangrepp och försök till kapningar.

Kommer detta vara tillräckligt för att få Houthierna att sluta? Det kan vi tyvärr inte vara säkra på. Själva säger de att de slutar i samma stund som det blir fred i Gaza, men varför ska vi tro det? Ansvariga politiker bakom attackerna finns ju i Iran och driver sedan många år en aggressiv politik inte bara mot Israel utan mot hela världen.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mellankrigstiden är slut

NWT 2024-01-27

Den goda tiden är slut. Den varade från 1991 till 2022. Tre decennier fick vi med relativt lugn i världen, och särskilt i vårt hörn i norra Europa. Den började med Sovjetuionens fall och slutade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Tyvärr, jag önskar att jag kunde komma med ett bättre budskap, men det är slutsatsen jag drar efter en arbetsvecka i Stockholm som riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet. Vi har de senaste dagarna fått flera förnäma föredragningar av världsledande experter på Ryssland och kriget i Ukraina, och det sammanfattande perspektivet är mörkt.

Om man ska dra någon parallell till historien så är vi inte längre vid 1918 utan vid 1939. Vi lever inte längre i en tid som präglas av fred, utan av krig. Världen rustar inte ned, den rustar upp. Diktaturerna faller inte samman utan flyttar fram sina positioner. Mellankrigstiden är över.

Först och främst är det kriget i Ukraina som avgör hur det ska gå, där det tyvärr inte ser bra ut just nu. Om kriget är som en fotbollsmatch leder Ryssland med 1-0 och spelar mot klockan.

Läget är så, vilket alla experter är överens om, att ingen av parterna kan göra något större genombrott i frontlinjen. Ryssland har effektivt satt stopp för den ukrainska offensiven, som vi alla hade satt vårt hopp till. Man gjorde det med att gräva ned miljontals minor. Den ockuperade terrängen omringas idag av en mur bestående av minfält som bitvis kan vara flera kilometer tjock.

Kriget blivit en tävling om vem som kan mönstra störst resurser under längst tid. Det rör sig om krigsmateriel, ammunition och soldater. Vem har mest? Vem orkar hålla ut längst?

Ukraina är här den svagare parten, som är helt utlämnad åt västmakternas stöd. Västmakterna har resurser som vida överstiger de som Ryssland har, men har vi viljan?

Kriget vid fronten har blivit infanterisoldaternas krig, inte flygplanens och stridsvagnarnas. Ryssland har fler infanterister än Ukraina, och kommer om ingenting görs för att öka västmakternas stöd i form av militär tekonologi, att vinna. Ryssland kommer att vinna på samma sätt som Röda armén vann kriget mot Tyskland, genom att sända våg efter våg med soldater tills motståndaren får slut på ammunition.

Men oavsett om Ryssland vinner eller förlorar kommer vi i Sverige att behöva leva granne med denna aggressiva och imperialistiska diktatur.

Ingen expert kan nämligen se någon som helst ljusning när det gäller Putinregimen. Om Putin själv försvinner kommer han att ersättas av någon annan med samma ambitioner. Den demokratiska oppositionen i Ryssland är eliminerad. 

Och vi vet att regimen vill återupprätta det ryska imperiet. Vi vet detta eftersom Putin själv förklarade det i sina tal före invasionen. Det är förmodligen enda gången i livet som den mannen har talat sanning.

Det Ryssland som reste sig ur ruinerna efter Sovjetunionen hoppades vi skulle utvecklas till en demokrati. Så blev det inte, och vi får helt enkelt därför bara konstatera att även det kapitlet är avslutat. Istället har vi fått ett Sovjetunionen 2.0. Mindre och svagare än den förra upplagan, men i kärnan samma ruttna rike.

Lägg därtill alla de militära konflikter ute i världen som är direkt kopplade till Ukrainakriget: Nagorno-Karabach, Gaza, Houthirebellernas attacker på fartyg i Röda havet, Irans missilattacker mot mål i Irak och Pakistan.

Vad betyder då allt det här för Sverige? Att det vi nu gör när vi går med i Nato och rustar upp försvarsmakten, bygger ut totalförsvaret, utvidgar värnplikten och på olika sätt stöder Ukraina med pengar och krigsmateriel inte är tillfälligt utan det nya normala. 

Det är så här det kommer att vara från och med nu. Vi kommer att avsätta betydligt större resurser för vårt militära och civila försvar, kanske tre eller fyra procent av BNP. Att göra värnplikt kommer inte att vara något som man väljer eller inte väljer att utan något som alla förväntas ställa upp på.

Men även om allt jag skriver låter dystert är jag ändå hoppfull, för om vi verkligen gör vår läxa kommer kriget inte till Sverige. Det förutsätter dock att vi verkligen tar oss samman och just nu gör allt vi kan för att bistå Ukraina. Det är inte längre en fråga om att bara rädda Ukraina utan oss själva. 

Försvarspolitik, Norrköpings-Tidningar

Svenska medborgare som försvarar sitt land

NT 2024-01-15

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen förra veckan sa Sveriges statsminister Ulf Kristersson att viljan hos medborgarna att försvara landet är avgörande för beredskapen. Det är vad Ukraina har lärt oss. ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.”

Uttalandet drog kritik till sig från oppositionsledaren Magdalena Andersson som menade att detta var splittrande, eftersom det antydde att invandrare inte skulle känna samma lojalitet mot Sverige som infödda.

Jag håller inte alls med. Jag skulle istället säga att om det är något som verkligen svetsar samman ett folk så är det viljan att försvara det egna landet. Historiskt sett har den snabbaste vägen till medborgarskap i ett nytt land varit att tjänstgöra i armén. Är man villig att dö för sitt nya folk så har man visat sig värdig att tas upp i gemenskapen. Att landets statsminister påminner oss om denna urgamla regel är därför allt annat än splittrande.

Sverige ska till att bygga upp totalförsvaret igen och alla som bor i vårt land, först och främst alla medborgare, måste vara beredda att offra sig för varandra i trängt läge. Och människor är bara beredda att sätta livet på spel om man känner att man ingår i ett lag där alla gör likadant.

Därtill har Sverige samtidigt ett stort integrationsprojekt framför sig. På grund av den stora invandringen som har varit måste vi förstärka sammanhållningen som nation. De som invandrat kommer från så många olika länder att det enda som förenar dem sinsemellan och med oss som är födda här är att vi på ett eller annat sätt är svenskar, att vi uppfattar oss som ett folk, en nation, en gemenskap, en grupp av människor som håller ihop i vått och torrt.

Jag har inget problem med den som flyttar till Sverige men som hellre vill behålla sin gamla nationalitet. Har man flyttat till Sverige därför att det är krig i hemlandet, som ju är fallet med många ukrainare, bor man här som gäst. Det är inget konstigt med det. Vissa utlänningar som bosätter sig i Sverige ansöker därför aldrig om medborgarskap även om de bor här under mycket lång tid, kanske hela livet.

Men att vara medborgare är något mer än att bara råka bo inom det geografiska område som heter Sverige. Att vara medborgare är som att ingå ett kontrakt med alla andra runt omkring sig där man accepterar en rad skyldigheter, men i gengäld också åtnjuter ett flertal rättigheter, bland annat rätten att få rösta och rätten att kandidera till politiska poster.

Jag vet inte vad det är Andersson tänker sig att medborgarskapet står för. Är det bara en juridisk definition som säger vilken stat som ansvarar för en viss person? I socialdemokratins barndom hette det att ”arbetaren inte har något hemland”. Solidariteten med samhällsklassen antogs vara viktigare.

Men det var länge sedan så jag tror snarare att det handlar om väljarmaximering. Socialdemokraterna är numera det stora invandrarpartiet och jag gissar att hon är rädd för att denna väljargrupp ska känna sig förolämpad. Invandrare utan medborgarskap har ju rätt att rösta i kommunala val redan efter två års fast vistelse i landet.

I så fall tror jag att hon gör en felaktig bedömning. Invandrare är inte en enhetlig grupp där alla skulle ha en kluven inställning till om de verkligen är svenskar eller inte. Många som har invandrat har gjort Sverige till sitt nya fosterland. De blickar tillbaka på sina ursprungsländer och konstaterar att de aldrig någonsin kan tänka sig att flytta tillbaks. Denna grupp har inga som helst problem att med vapen i hand försvara Sverige. De kommer till och med att gå i första ledet.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför böjer sig ryssarna som grässtrån för vinden

NT 2023-12-18

Här kommer ett julklappstips: Köp boken Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande av Michail Sjisjkin. Det är boken du och din familj behöver för att förstå varför Ryssland har startat kriget i Ukraina, och hur otroligt svårt och hur lång tid det kommer att ta för att reformera detta land, så att det kan träda in i den europeiska familjen av civiliserade stater.

Som många har vittnat om finns det två Ryssland. Ett som vill stänga in landet bakom en mur, isolera det från omvärlden för att det varken ska kunna utvecklas eller förändras, och ett som vill öppna upp sig för resten av Europa.

Tyvärr är det oftast, för att inte säga alltid, det första Ryssland som dominerar och som har gjort så under mycket lång tid. Möjligen ska Rysslands historia därför förstås som ett enda långt mörker med tillfälliga inslag av västeuropeiskt ljus?

Det är i alla fall så Michail Sjisjkin presenterar sitt hemland. Sjisjkin är en prisbelönad skönlitterär författare och bosatt i Schweiz, men född och uppvuxen i det som då hette Sovjetunionen.

I boken går han i rask takt igenom hela Rysslands historia från mongolernas erövring på 1200-talet fram till idag. Han konstaterar att mongolerna lyckades installera en auktoritär politisk modell som ryssarna själv sedan kopierade och förde vidare även när man gjort sig fria från mongolernas överhöghet. Tsarväldet som etablerades på 1500-talet är en variant på mongolernas välde men i rysk form. Och så var kommunismen och nu Putinregimen.

Utifrån detta beskriver han sedan hur denna månghundraåriga förtryckarapparat har format ryssarna som folk. Han beskriver hur staten och människorna aldrig är på samma sida. Staten är aldrig en representant för folket utan en fiende. Människor samarbetar därför med staten bara om de blir tvingade till det.

Staten i sin tur bryr sig inte om sitt folks väl och ve utan endast om sin egen överlevnad. Folket är en samling livegna bönder.

Någon plikt för statens företrädare att tala sanning inför medborgarna finns därför inte när den ska förklara sina beslut. Istället har lögnen etablerat sig som ett legitimt medel för att främja statens intressen.

Ljugandet har gått så långt att människor utgår ifrån att ledarna aldrig säger som det är, alltid talar osanning, om allt. Och människorna spelar med i spelet för ljuger man på samma sätt som ledarna blir man inte straffad. Det är den som talar sanning som blir straffad, inte den som ljuger.

Sjisjkin är inte den förste författaren som beskrivit de sociala mekanismer som gör Ryssland till ett samhälle där förtrycket går runt som i en karusell som ingen kan få stopp på. Det finns beskrivet i mängder av reportage sedan tidigare, men vi som lever i det demokratiska väst måste ändå läsa berättelsen igen för den är så främmande för oss. Även om vi i Sverige levt med enväldiga kungar har vi ingen tradition som säger att dessa får ljuga fritt. Vi har också alltid haft någon form av konstitution som har reglerat kungarnas makt och vi har haft domstolar och myndigheter som har tagit sin uppgift på allvar. Sverige har inte alltid varit en demokrati, men det har aldrig rått en djup fiendeskap och misstänksamhet mellan överheten och folket. Det blir därför för oss omöjligt att förstå varför ryssarna inte gör sig av med Vladimir Putin.

Men Sjisjkin förklarar det med en liknelse. Ett träd är stort och mäktigt men kan knäckas av en hård vind, medan ett grässtrå endast böjer sig hur hårt det än blåser. När ryssarna konfronteras med statsmakten väljer de oftast att vika ned sig. Det är enklare så.

Sjisjkins bild av sitt hemland är deprimerande och man frågar sig om det alls kan komma en rysk demokratisk framtid. Men han själv är ändå i slutändan optimistisk. För som han också konstaterar är Ryssland ett land där litteraturen spelar en stor roll, och alla stora ryska författare, som vi ju även läser i väst, har alla alltid varit i opposition mot staten. När poeterna ställs mot politikerna brukar poeterna vinna, konstaterar han. Det kanske ändå bortom dagens mörker ändå finns ett visst hopp för ryska folket.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ukrainastödet är värt varje krona

NWT 2023-12-16

Vad skulle hända om Ryssland vinner kriget i Ukraina? Vad skulle hända om Hamas tillåts komma tillbaka i Palestina? Vad skulle hända om Iran ger order till Hizbollah att attackera Israel?

Jag ryser när jag tänker på vilka krafter som vill ta över världen. Tänk på de bilder ni har sett från Butja i Ukraina och massakern på civila i södra Israel.

Urskillningslöst dödande. Våldtäkter. Kidnappningar. Inte bara Hamas har kidnappat folk utan ni minns väl att Ryssland har rövat undan ett stort antal barn från de områden de har ockuperat?

Om Ryssland och Irans två krigshundar Hamas och Hizbollah släpps loss kommer detta att bli krigets nya natur. Krig kommer inte att utkämpas mellan arméer utan mellan primitiva folkhopar. Den vinner som kommer att begå de mest bestialiska illdåden. Den som går längst i sin vidrighet och mördar flest, våldtar flest, lemlästar och torterar mest, vinner.

Jag är tyvärr tämligen säker på att det så det blir för det är så de flesta krig i historien har sett ut. Ta vilken historiebok som helst och läs. Det kan vara om vikingarnas härjningar, Napoleonkrigen eller andra världskriget. Det spelar ingen roll. Alla krig föder oceaner av ondska.

Att vi som lever i Sverige idag inte har några egna erfarenheter av denna brutalitet är för att vi är uppväxta i en tid då mänskligheten till sist fick nog och inrättade ett system med respekten för människovärdet som ledande princip. Det skedde 1945 när Tyskland och Japan besegrades.

Segrarmakterna enades om att vi aldrig mer skulle behöva genomlida ett motsvarande helvete igen. Nürnbergrättegångarna ställde de nazistiska mördarna inför rätta. FN skapades för att förhindra att länder försökte lösa konflikter med våld, och det slogs fast att det finns mänskliga rättigheter, rättigheter som tillkommer alla, i alla stater, som måste respekteras. Och det slogs fast att om det ändå måste föras krig så ska det ske med civiliserade metoder. Världens länder undertecknade Genèvkonventionerna om krigets lagar för att för att göra krigen så lindriga som möjligt.

Det råder därför sedan andra världskriget ett betydligt större lugn i världen än vad det gjorde dessförinnan. Människor kan leva friare och tryggare, vilket också har gjort att de har kunnat utveckla ett aldrig tidigare skådat välstånd.

Att denna betydligt mer människovärdiga miljö har kunnat utvecklas beror på att västvärlden stått ekonomiskt och militärt starkt och kunnat bestämma vilka regler som ska gälla för världen.

Som bekant fanns det ju även en annan segrarmakt efter andra världskriget, Sovjetunionen, som inte stod för dessa värderingar, men denna makt fick aldrig samma inflytande i världen som det enade väst, och gick dessutom under efter fyra decennier.

Vi som har vuxit upp i denna värld uppfattar alla dessa normer som självklara, som de enda anständiga, de enda mänskliga. Men det är som sagt viktigt att påminna sig om att denna epok faktiskt bara har varat i 78 år, en försvinnande liten del av mänsklighetens historia.

Den här texten publiceras i Nya Wermlands-Tidningen och läsekretsen finns därför i Värmland. Jag vet att många som hur håller tidningen i sin hand undrar om allt detta som händer i världen har med oss att göra. Värmlänningarna är ändå en ytterst liten del av världsbefolkningen och vad kan en enskild människa i ett så litet land som Sverige göra? Är det inte mer meningsfullt att skriva om vårdköerna på Centralsjukhuset i Karlstad?

Nej, faktiskt inte. För det världspolitiska beslut som varje enskild medborgare måste ta ställning till är hur mycket pengar vi är villiga att avsätta för att stödja Ukraina i jämförelse med hur mycket vi vill spendera på just sjukvård eller andra angelägna ändamål. Den avvägningen kommer inte att avgöras i en förhandling i Bryssel eller Washington utan avgörs här hemmavid.

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 satt av 29 miljarder kronor i civilt och militärt stöd. Slår man ut det på de 22 månader som kriget har pågått blir det ungefär 1,3 miljarder kronor i månaden som vi stödjer Ukraina med.

Det är 1,3 miljarder som vi skulle ha kunnat lägga på sjukvård, skola, omsorg, kollektivtrafik, gröna investeringar eller något annat ändamål.

Har det varit värt det? Mitt svar är entydigt ja. För alternativet, att Ukraina går under, skulle betyda att barbariet släpps loss i världen igen. Det kommer i slutändan att kosta oss inte bara ett par miljarder kronor per år att bli av med utan biljoner och tusentals människoliv.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vårt bistånd till Palestina måste börja om från noll

NT 2023-11-20

Förra året gav Sverige 452 miljoner kronor i bistånd till Palestina. 2021 gav vi 604 miljoner och 2020 gav vi 543 miljoner kronor.

Låter det mycket det är ändå bara en smula om man ser till det totala inflödet. Enligt OECD:s statstik tog Palestina emot 597 miljoner dollar under 2021 och 546 miljoner dollar under 2020, från de länder som ingår i OECD:s biståndssamarbete DAC. EU-länderna är de största givarna.

Vad får vi för pengarna? Ja, det kan man verkligen fråga sig för när det gäller biståndet till Palestina har det funnits ett tydligt mål som alla har varit eniga om ska nås. Syftet har varit att bygga en demokratisk palestinsk stat som ska kunna vara en stabil och fredlig motpart till Israel, så att vi kan få fred och en fungerande tvåstatslösning.

Det var 1993 som Israel och PLO kom överens om Osloavtalet, grundplattan för byggandet av den palestinska staten.

Efter tre decennier får vi emellertid konstatera att väldigt lite har hänt och att pengarna vi har spenderat inte har gjort någon större nytta.

Palestinierna är politiskt delade i två läger. På Västbanken dominerar Fatah (det parti som Yassir Arafat grundade) och i Gaza dominerar Hamas. Fatah är på pappret en demokratisk organisation och innehar presidentposten, men törs inte av rädsla för att förlora utlysa val. Det stöder Olsoavtalet och har erkänt Israels rätt att existera. Hamas i sin tur är en islamistisk terrororganisation. Den är totalitär, erkänner inte Osloavtalet och vill utplåna Israel. Båda hatar varandra. 

Låter detta som något att bygga en demokratisk stat på? Nej, knappast.

Något som gör det än värre är att Fatah nu efter 7-oktoberattentatet inte har förmått sig fördöma attacken. 

Så sent som denna vecka i Dagens Nyheter kunde vi läsa i en intervju med Palestinas ambassdör, som är utsänd av den Fatah-dominerade regeringen på Västbanken, att hon vägrar kalla någon palestinier för terrorist! Inte ens Hamas.

Var står vi då i det palestinska statsbygget? I dagsläget skulle jag säga att ingen vet. När företrädare för det som skulle vara den goda demokratiska sidan inte tydligt kan ta avstånd från Hamas terrorism finns inte de rätta värderingarna på plats.

Som riksdagsledamot bad jag riksdagens utredningstjänst sammanställa de opinionsmätningar som görs bland palestinier. Vilken är deras inställning till Hamas? Vilken är deras inställning till terrorattacker riktade mot den israeliska civilbefolkningen? 

Resultatet visade att så mycket som kanske en femtedel av den palestinska befolkningen, även på Västbanken, sympatiserar med Hamas. Mer än hälften av befolkningen uppfattar attacker mot civila israeler som acceptabla.

Sammantaget visar detta att den palestinska demokratin, om den alls finns, är i ett bedrövligt skick. Sämre än vad man hade kunnat tro.

Nu kanske detta uppfattas som en antipalestinsk text, som ska smutsa ned palestinierna för att få Israel att framstå i god dager. 

Det är det inte. Det är en text skriven i en känsla av besvikelse. Jag har som många andra hoppats att det verkligen ska växa fram en demokratisk palestinsk stat. Men jag måste ju konstatera att de senaste 30 årens biståndspolitik är fiasko.

Vad gör vi då härnäst? Lägger ned biståndspolitiken helt? Nej, men vi behöver en omstart. Den där demokratiska palestinska staten måste fram på ett eller annat sätt, även om den så måste födas fram med kejsarsnitt. Palestinierna på Västbanken och Gaza är över 5 miljoner. De delar samma geografiska yta med Israel. På Västbanken bor de två folken dessutom bitvis huller och buller om varandra. Det blir därför aldrig fred om det inte finns en seriös motpart som Israel kan göra upp med.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Hur mycket våld får användas i krig?

NWT 2023-11-08

Hur mycket våld får man använda i ett krig? Finns det en övre gräns?

Internationellt är detta en av de mest debatterade frågorna just nu. I kriget mellan Israel och Hamas sägs att Israel använder ett övervåld som drabbar civilbefolkningen i onödan. Det sägs att våldet är oproportionerligt. 

Vissa israeler, och debattörer som stödjer den israeliska sidan, invänder mot detta och säger istället att ett krig mot terrorister inte kan vara ”proportionerligt”. Hamas attack den 7 oktober var den största slakten av oskyddade civila judar sedan andra världskriget. Hamas ska därför inte bara slås tillbaka lite lagom utan helt och hållet. Hamas ska utplånas.

Debatten böljar fram och tillbaka. Vem har rätt? Ingen av dem. Låt oss därför bena ut problemet.

Frågan om huruvida den israeliska våldsinsatsen är proportionerlig eller inte går tillbaka till den internationella humanitära rätten, det som vi brukar kalla krigets lagar. Krigets lagar säger ingenting om storleken på en våldinsats, utan fokuserar istället på att den ska vara ändamålsenlig samtidigt som den skyddar civila. Proportionerlig är den om den riktar sig mot ett tydligt militärt mål och om den som attackerar har gjort vad han har kunnat för att minimera mängden civila offer.

De exakta skrivningarna för hur detta ska göras hittar man i tilläggsprotokollet till fjärde Genévekonventionen, paragraferna 51 och 57, för den som vill granska formuleringarna.

Principen, att en våldsinsats ska vara ändamålsenlig och i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, kallas proportionalitetsprincipen, och är en grundläggande mänsklig regel för hur all våldanvändning bör gå till. Principen har ett obskyrt namn men är inget mysterium på något vis utan är egentligen bara ett att sätt att säga att man inte ska använda ”mer våld än nöden kräver”.

Eftersom de flesta känner igen detta talesätt vet alla också vad det handlar om. Vi vet att det finns situationer då vi som människor måste tillgripa våld. Polisen måste gripa brottslingar med våld. Försvarsmakten måste använda våld om vårt land hotas av främmande makt. Var och en har rätt dessutom rätt att använda våld i nödvärn för att försvara sig själv.

Men vi vet också att vi som människor kan ha svårt att besinna oss. Vreden inom oss kan ta över. Vi kan bli hämndlystna och vilja krossa vår fiende skoningslöst. Vreden kan få oss att tillgripa ett våld som är långt större än vad som faktiskt krävs. Vi kan vilja döda blint och urskillningslöst.

Det är för att undvika besinningslösa våldsinsatser som proportionalitetsprincipen har kommit till. Den finns till för att bromsa oss och få oss att tänka klart.

Syftet bakom proportionalitetsprincipen är således inte svårt att förstå. Problemet ligger i tillämpningen i de verkliga fallen. Det finns nämligen inget sätt att objektivt mäta vad som är militärt ändamålsenligt och på så sätt räkna ut hur många civila dödsoffer som ska kunna accepteras.

Särskilt svårt blir det i ett krig som det som nu utspelar sig i Gaza där Hamas använder sig av civila byggnader, som exempelvis sjukhus, som skydd.

Att attackera ett sjukhus för att slå ut bara en eller två fientliga soldater vore uppenbart oproportionerligt och därför olagligt. Men om fienden har förlagt sitt högkvarter i sjukhusets byggnad? Ja, då är det inte lika lätt att avgöra vad som är rätt, eftersom att slå ut fiendens högkvarter är högprioriterat i alla krig. Att slå ut högkvarteret kan betyda att kriget tar slut varvid dödandet upphör helt och hållet.

Problemet Israel har är således inte att dess våldsinsatser skulle vara oproportionerliga utan hur man ska förklara för världen att de attacker som görs där civila drabbas är ändamålsenliga. Varför just Israel har svårare än andra länder för att förklara detta beror sannolikt mer på en fientligt inställd opinion än att attackerna verkligen skulle vara omotiverade.

Avslutningsvis måste det till sist också sägas att även om Israel vid något tillfälle har använt mer våld än nöden kräver är fienden, Hamas, fullständigt likgiltig inför krigets lagar. Attacken den 7-oktober var just den form av uskillningslöst dödande av civila som Genévekonventionen säger inte får göras. Själva typexemplet på krigsbrott.

Därtill är det också ett krigsbrott att använda den egna befolkningen som mänsklig sköld. Även den försvarande sidan är skyldig att föra krig på ett sådant sätt att civila förluster minimeras. Att då göra som Hamas, förlägga sitt huvudkvarter i tunnlar under Gazas största sjukhus, som nu är överfullt med skadade civila, är också det ett uppenbart krigsbrott. De människor som Hamas på detta sätt offrar är dessutom den egna befolkningen. 

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

Hur löser man problemet Hamas?

Svensk Tidskrift, 2023-10-23

Israel drar nu sakteliga igång en större militär insats mot Hamas. När man läser igenom kommentarer och analyser är det framför allt fyra frågor som träder fram, och som ger en förståelse av vad som hänt.

En första fråga är om Israel verkligen kan slå ut Hamas en gång för alla? Problematiken med Hamas är ytterst besvärlig. Vi talar här om en rörelse som styr Gaza som en islamistisk diktatur. Den har som yttersta mål att förgöra Israel. Rörelsen är inte bara en terroristorganisation utan en social och religiös rörelse förankrad i civilsamhället. Den har en militär förmåga som visserligen inte kan jämföras med Israels men som ändå är betydande. Kanske 1 000 man deltog i terrorattacken. Det finns en siffra om 30 000 soldater i omlopp (enligt The Economist), vilket jag inte tror stämmer men ändå säger något om att Hamas är långt mindre bara en terrorgrupp.

Hamas har även förgreningar in på Västbanken och som kan ses på demonstrationer världen över en hel del sympatier även bland dem som inte är med i rörelsen.

Det gör att Israel står inför en formidabel uppgift. Hur slår man en väpnad rörelse som har många som vill strida för den, som är motiverade och som är förankrad i civilbefolkningen?

Det är inte lätt alls utan för tankarna till hur man bekämpar upprorsrörelser (kallas på engelska COIN, counterinsurgency).

Att militärt krossa en upprorsrörelse är inte svårt i termer av bomber och granater. Det är bara att ösa på. Det svåra är att få den att ge upp, eller rättare sagt, få civilbefolkningen att vända upprorsrörelsen ryggen istället för att skydda den.

Upprorsrörelser är seglivade. Storbritannien lyckades exempelvis aldrig krossa IRA helt och hållet utan fick till sist förhandla. Uppror kan vara i decennier.

En andra fråga som därför många ställer sig är varför Israel inte försökt kväsa Hamas tidigare.

Hamas har funnits länge och har efter att man slagit sig fri från Palestinska myndigheten upprättat en diktatur på Gaza. Därifrån har man gång efter annan skjutit raketer in över Israel.

Israel har gjort halvstora militära attacker mot Hamas vid flera tillfällen: 2008, 2009, 2012 och 2014. Men aldrig satsat på att slå ut rörelsen helt och hållet. Varför?

Om detta pågår just nu en diskussion i Israel. Kritikerna av Benjamin Netanyahu, som suttit som landets premiärminister i olika omgångar och under många år, menar att han har haft fokus på fel saker.

Fredsprocessen som är tänkt ska leda fram till en tvåstatslösning har stått still, och nu senast har Netanyahus parti Likud dessutom allierat sig med en grupp religiöst-nationalistiska partier. En svår inrikespolitisk konflikt har brutit ut omkring förslaget till författningsförändringar har tagit all uppmärksamhet.

Samtidigt har också problemen med de aggressiva bosättarna ökat och regeringen har haft svårt att hålla dem tillbaka. Bosättarna är Israels egna inhemska judiska extremister. Landstölder och våldsamheter från bosättarnas sida är tyvärr en del av vardagen på Västbanken och skapar stor ilska bland palestinierna.

Kritikerna har rätt i att Netanyahu varit tämligen ointresserad av fredsprocessen, men det ska även sägas att han inte var ett ensam om det. Israelisk politik har varit fokuserad på den inrikespolitiska kampen.

Inget har därför gjorts åt Hamas och Gaza annat än att man kontinuerligt hållit tillbaka Hamas med jämförelsevis små attacker och olika avtal om vapenstillestånd.

Vissa säger att det har funnits en förhoppning om att Hamas små småningom ska tröttna på den väpnade kampen och sakta omvandlas till en mer vanlig politisk rörelse. Tecken på en viss förändring inom Hamas har funnits med nya stadgar för organisationen bland annat. Det har därför även funnits funderingar i Israel på om man inte skulle kunna göra en deal med Hamas.

Andra säger att Netanyahu cyniskt har låtit Hamas växa för att försvaga palestinska myndigheten och Fatah. Palestinska myndigheten och Fatah är Israels motpart i de formella fredsförhandlingarna.

Nu visade det sig dock att Hamas utvecklats till ett groteskt monster, värre än vad någon hade förväntat sig. Politiken visavi Gaza och Hamas har därför verkligen inte burit frukt.

En tredje fråga som många därför naturligen ställer sig är hur stort stödet för de radikala rörelserna är bland palestinierna. Är stödet större än vad vi trott?

En opinionsmätning från september i år, från ”Palestinian Center for policy and survey research” visar att Fatah och Hamas är ungefär jämstora. Om valet bara står mellan dem vinner Hamas med 27 procent mot 24 med 44 procent som svarar att de inte vill ha någon av dem. Med möjlighet att välja mellan många alternativ vinner Fatah med 26 procent mot 22 för Hamas, där de flesta även där svarar att de inte vill ha någon av dem.

På Västbanken är stödet för Hamas 20 procent och Fatah 22 procent om valet står mellan bara dem. Om fler alternativ finns får Hamas 12 procent och Fatah 26 procent.

Av detta kan man dra slutsatsen att Hamas stöds av någonstans mellan 12 och 27 procent av palestinierna på Västbanken.

I samma mätning ställs även frågan om vad palestinierna tycker om attacker mot civila inne i Israel. Det visar sig så att så mycket som 31 procent uttrycker stöd för detta och 23 procent starkt stöd. Totalt 54 procent menar alltså att det är rätt att attackera civila israeler i kampen för ett självständigt Palestina.

Under arbetet med denna artikel bad jag som riksdagsledamot även riksdagens utredningstjänst att sammanställa vad olika attitydundersökningar visar. Bilden som kommer fram i dessa är densamma. Det finns undersökningar som visar att det folkliga stödet för de små rebellgrupper som finns på Västbanken når nivåer som 60–70 procent.

Detta stämmer också med vad Johan Berggren konstaterar i sin bok ”Den perfekta konflikten” att även om många palestinier ogillar Hamas brukar man ändå uttrycka ett starkt stöd när rörelsen genomför sina attacker.

Hur ska man tolka detta? Är det ett uttryck för att palestinierna stöder Hamas radikala ideologi eller att de applåderar Hamas eftersom man ser det som David som vågar utmana Goliat?

Jag låter den frågan vara obesvarad, men vi får ändå konstatera att det finns ett uppmätt stöd för såväl Hamas som för attacker mot civila israeler hos den palestinska befolkningen. Det är onekligen problematiskt.

Målet med Sveriges och EU:s politik för Palestina har varit att det så småningom ska växa fram en demokratisk stat som ska kunna ingå ett hållbart fredsavtal med Israel. Det kommer att blir svårt om ungefär en femtedel av befolkningen sympatiserar med en icke-demokratisk rörelse. Enighet om spelreglerna är en förutsättning för att en demokrati ska fungera.

Den fjärde fråga som det finns anledning att reflektera över är konfliktens geopolitiska dimension.

Hamas har aldrig tidigare genomfört en så väl förberedd operation som denna. Att Israel skulle komma att svara med full kraft torde ha funnits med i beräkningarna och kanske även varit ett av syftena.

Vem tjänar egentligen på det? Det går inte att låtsas som att Iran inte finns med i bilden på något sätt.

För logiken i Mellanöstern är att när det hettar till måste USA alltid stötta Israel och arabländerna alltid stötta palestinierna. Ett säkert kort att spela för den som vill slå split mellan USA och arabländerna är att förmå palestinierna att attackera Israel.

Under ett antal år har USA arbetat för att förbättra relationerna mellan Israel och arabländerna. Diplomatiska relationer finns mellan Israel och Förenade arabemiraten sedan 2020 och samtal har förts för att få Saudiarabien och Israel att göra samma sak.

Om detta sker förändras det politiska klimatet i Mellanöstern drastiskt. Det går då inte längre att säga att fiendskapen mellan Israel och världens alla araber är evig. Och om Israel och Saudiarabien dessutom krokar arm militärt hamnar Iran i underläge.

Vet vi om det är Iran som har övertalat Hamas att genomföra attacken? Är det här en iransk attack genomförd via ombud?

Nej, det vet vi inte utan som mycket annat när det gäller världspolitiken blir det tyvärr mest spekulationer. Men jag gissar att stämningen har varit god i Teheran den sista tiden.

Hur kriget kommer att gestalta sig framöver är mycket svårt att förutsäga. Ett av skälen till att Israel tidigare inte velat göra en markinvasion är för att det kräver strid i stadsbebyggelse vilket för en anfallare anses vara den svåraste formen av strid. Det kan inte uteslutas att det egentligen är denna strid Hamas verkligen har laddat upp inför.

I slutändan lär Israel vinna i kraft av militär överlägsenhet, men det blir då ändå inte slutet för vad ska komma efter Hamas? Vem ska styra Gaza? Ska Fatah erbjudas tronen? Hur då? Stödet för Fatah är svagt och det är inte säkert att befolkningen accepterar en ny regim som blir kontrollerad av Israel. Hur det problemet ska lösas har tyvärr ingen ett bra svar på ännu.