Alla inlägg av Stefan

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Rimligt med politiker utan någon yrkeserfarenhet?

Norrköpings Tidningar 2022–08-08

Vad har ministrarna Mikael Damberg, Ann Linde, Lena Hallengren, Tomas Eneroth och Anders Ygeman gemensamt? De saknar yrkeserfarenhet utanför politiken.

I min förra krönika på denna sida (27/6) skrev jag om att den kompetens som en demokratiskt vald politiker behöver tycks vara något annat än formell yrkeskompetens. Jag gick igenom den brokiga skara politiker som varit finansministrar i Sverige och kunde konstatera att de hade haft alla former av jobb. Allt från trädgårdsarbetare till docent i nordiska språk.

Men även om uppdraget som politiker är unikt i sig är det ändå rimligt att tänka sig att det inte är en kompetens som är helt fristående från yrkeslivet i övrigt. Jag tror vi tänker oss att en företrädare för folket också ska komma ur folket, gärna vara politiskt erfaren, men även ha någon form av ”civil” kompetens. En bra politiker ska stå på två ben. Ena benet i politiken, andra benet utanför.

Hur ser det då ut i vårt land? Jag har gått igenom meriftörteckningarna hos våra nuvarande ministrar. De finns tillängliga på regeringens hemsida.

Längst yrkeserfarenhet utanför politiken har utrikeshandelsminister Anna Hallberg, 31 år, och kulturminister Jeanette Gustafsdotter, 28 år. De har hela sina karriärer utanför politiken, med reservation för att jag inte vet om de har haft kommunala uppdrag på fritiden.

Genomsnittet för samtliga ministrar ligger på 10,6 år. I det skiktet hittar vi bland annat utbildningsminister Anna Ekström, 11 år, bostadsminister Johan Danielsson, 10 år och biståndsminister Matilda Ernkrans, 9 år.

Vad utgör en bra balans? Låt oss utgå från regeringschefen själv. Magdalena Andersson är idag 55 år gammal. Hon tog examen från Handelshögskolan i Stockholm 1992. Därefter var hon verksam som doktorand i tre år innan hon tog en tjänst som politisk sakkunnig i statsrådsberedningen. Hon var sedan verksam som politisk tjänsteman fram till 2009 då hon tog en tjänst på Skatteverket som överdirektör, vilket hon var fram till 2012, då hon återgick i tjänst för partiet.

Av sina 30 yrkesverksamma år efter högskoleexamen har hon arbetat 24 år inom politiken och sex år utanför. Kanske är detta en välbalanserad karriär? Jag har ingen bestämd uppfattning på den punkten.

Däremot är jag kritisk mot noll-åringarna, de som aldrig haft något arbete utanför politiken. Typiskt för dem är att de direkt efter sin högskolexamen blivit riksdagsledamöter eller börjat arbeta som politiskt sakkunniga i regeringskansliet. Det har gjort dem enbenta.

De tycks dessutom ha lyckats besätta de tyngsta ministerposterna: finansminister, utrikesminister, socialminister, infrastrukturminister och migrations- och integrationsminister. Saken blir inte bättre av att ytterligare en tung minister, justitieminister Morgan Johansson, bara har fyra års yrkeserfarenhet utanför politiken.

Försvarsminister Peter Hultqvist är den ende av de ministrar som ansvarar för statens kärna som befinner sig ovanför genomsnittet med sina tolv år.

Även om jag alltjämt menar att uppdraget som förtroendevald är unikt och kräver färdigheter som bara kan förvärvas genom att man arbetar just med politik har jag svårt att förstå varför ”civila” meriter inte skulle ha något värde alls. Budskapet till unga SSU:are blir ju att de inte ska lägga någon vikt vid att skaffa sig ett vanligt yrke. 

Det ska nu i rättvisans namn sägas att jag bara har granskat Socialdemokraterna och inte andra partier. Problemet kan vara lika stort där.

Slutligen vill jag också påminna om att den svenska demokratins arbetsmyror varken är ministrar eller riksdagsledamöter utan alla de tusentals förtroendevalda på lokal nivå i kommuner och regioner. Här finns mycket få rena karriärpolitiker. Här går nästan alla stadigt på två ben. Det är bara på den nationella nivån som vi tycks ha ett problem.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

LUXEMBURG ÄR INTE EN PARADISÖ

NWT 2022-07-30

Går svenska skattepengar till utländska riskkapitalister som köper lyxyachter för dem på paradisöar?

Nej, det låter som en konspirationsteori! Eller?

Den som har sagt så är nämligen ingen mindre än statsminister Magdalena Andersson (S). Den 4 juni år sa hon följande: ”Vi ser att skattepengar slussas bort från svensk skola. Blir till bolagsvinster, hamnar i skatteparadis och går till lyxyachter på paradisöar. Och vinsten de skapar består av våra skattepengar.”

Andersson har sedan hon blev partiordförande för Socialdemokraterna flera gånger återkommit till att det är utländska riskkapitalister som ligger bakom skolföretagen i Sverige. Men stämmer verkligen detta?

Jag kände att jag behövde kolla upp saken själv. Jag gick därför in på Friskolornas riksförbunds hemsida för att kolla vilka som äger skolföretagen.

Då framträder för mina ögon en helt annan bild. Såvitt jag kan se är det bara två företag som har huvudägare som är riskkapitalister, Academedia och Internationella engelska skolan, varav ingen är utländsk.

Bakom Adademedia finns investmentbolaget Mellby Gård AB som ägs av Rune Andersson, känd för svenska folket som tidigare VD för plast- och gummifabriken Trelleborg AB. 

Bakom Internationella Engelska skolan finns företaget Paradigm Capital, som också är ett investmentbolag. Det är registrerat i Luxemburg och således utländskt, men företagets ägare är Jan Hummel som är svensk.

Den tredje mest framträdande skolkoncernen är Kunskapsskolan AB. Det är emellertid inte ett investmentbolag utan ett familjeföretag. Det är grundat av Peje Emilsson som också han är svensk.

Statsministerns påstående att det bakom skolföretagen finns en mängd utländska riskkapitalister stämmer alltså inte. 

Hur är det då med lyxyachterna på paradisöarna? Här är det svårare att granska vad som är sant. Magdalena Andersson själv har inte redovisat vilka belägg hon har för sitt påstående och jag har inte kunnat studera Rune Anderssons och Jan Hummels privata ekonomier. 

Men så mycket vet jag i alla fall att Luxemburg inte är en paradisö.

På det hela taget förefaller det alltså som att statsministern fabulerar när hon anklagar friskolorna för att dränera välfärden på skattepengar för lyxkonsumtion. Det är rent hittepå.

Nu kan man invända mot detta och säga att överdrifter är tillåtna i den politiska retoriken. Det är val snart och det gör väl ingenting om en partiledare kryddar sina uttalanden något?

Det är inte ovanligt att folk tänker så, men nu handlar det inte om vem som helst utan rikets främsta politiska ledare, och det handlar inte om tillfälligheter utan ett noga uttänkt budskap som hon upprepat flera gånger.

En partiordförande gör dessutom många resor inom landet för att träffa sina partimedlemmar. Förmodligen talar hon om utländska riskkapitalister, lyxbåtar och paradisöar varje gång.

Tusentals socialdemokratiska valarbetare är därmed säkerligen redan övertygade om att allt detta är sant. De tror såklart inte att deras ledare ljuger för dem.

Men för att göra saken än värre tycks det inte heller finnas någon journalist som tycker att det är värt att granska om det statsministern säger är sant eller inte.

Att jag är kritisk kommer inte som en överraskning eftersom jag tillhör ett annat parti som vill avsätta Andersson som statsminister. Jag är inte opartisk.

Därför vore det välkommet om de som har till uppgift att vara opartiska tog sig an uppgiften istället.

Men nu har detta inte hänt trots att det inte alls är svårt att granska sanningshalten i statsministerns uttalanden. Jag har försökt komma på varför. Normalt sett brukar ju journalister sätta en ära i att försöka sätta politiker på plats. Vad är roligare än att visa att en partiledare pratar i nattmössan?

Men i Magdalena Anderssons fall är det som om hon deltar i debatten i ett eget spår. Det granskningsfria spåret.

Kan det möjligen vara så att journalistkåren är auktoritetstroende på samma sätt som fotfolket inom Socialdemokraterna? Att vara auktoritetstroende är ett normalt mänskligt beteende så det skulle inte förvåna mig alls om det var sant.

Jag har som sagt ingen förklaring till den uteblivna granskningen. Jag har bara noterat att statsministern verkar kunna säga vad som helst utan att någon ifrågasätter det. Det är mycket märkligt.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vad är det som gör en expert till expert?

Norrköpings Tidningar 2022–06–27

Bör en finansminister vara vara ekonom eller kan han vara trädgårdsmästare?

Det är en urgammal fråga som har förbryllat många. Varför sätter vi lekmän i ledningen för staten i demokratier istället för yrkesmän? Man måste inte vara jurist för att bli justitieminister eller general för att vara försvarsminister. Varför är det så?

Låt oss gräva i saken och fråga oss vilka som varit finansministrar i Sverige sedan 1921 som var första året med demokratiska val. Det har totalt sett varit 26 personer. Om vi radar upp yrkesbakgrunden hos dem ser den ut på följande vis: skomakare, kemiingenjör och företagsledare, docent i nordiska språk, chefredaktör, advokat, grosshandlare, jordbrukare, sadelmakare, journalist, trädgårdsmästare, jurist, fil. lic. i socionomi, rektor, fil. lic. i ekonomi, tjänsteman i regeringskansliet, journalist, ekonomie licentiat, karriärpolitiker, karriärpolitiker, jurist och karriärpolitiker, ekonom utan formell examen, ekonom och karriärpolitiker samt karriärpolitiker.

Bakom dessa titlar döljer sig legendariska namn som Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Wigforss var den som introducerade det keynesianska tänkandet i svensk politik och Sträng är den som suttit på posten som finansminister längst, 21 år, 1955–1976. Wigforss var docent i nordiska språk och Sträng trädgårdsmästare.

Den förste med examen i ekonomi var Kjell-Olof Feldt som tillträdde 1982. Samtliga finansministrar före honom hade någon annan form av yrkeskompetens.

På senare tid har karriärpolitikerna också blivit fler. Göran Persson, Erik Åsbrink, Bosse Ringholm, Per Nuder, Magdalena Andersson och Mikael Damberg har alla haft politiken som första och viktigaste födkrok, ofta med början som politiska tjänstemän.

Vem av alla dessa finansministrar kan vi säga har haft den rätta kompetensen? Om vi ska tro dem som menar att man måste ha en yrkeskompetens för det specifika området för att kunna vara minister så har Sverige gjort fel större delen den demokratiska tiden. Det är bara Kjell-Olof Feldt, Anne Wibble, Anders Borg och Magdalena Andersson som har läst ekonomi på högskolenivå.

Men eftersom den svenska demokratin inte är hundra år av haveri förefaller det vara någon annan form av kompetens som en politiker behöver. Vad?

Jag tänker ofta på denna fråga själv eftersom jag är regionråd i Region Uppsala och har makt och inflytande över sjukvården men saknar medicinsk utbildning. Det händer att de medicinskt skolade yrkesproffsen undrar om jag egentligen kan någonting. Som svar brukar jag säga att jag också är expert, fast på ett helt annat sätt. Jag kan ingenting om medicin men jag kan ganska mycket om hur människor i samhället lever, vilka viljor och drömmar de har, hur de känner när de betalar skatt men ändå får stå i vårdkö. Jag tror mig också ha bra koll på hur man jämkar ihop motstridiga viljor, hur man svarar begripligt på frågor från journalister och hur man navigerar mellan experter som är oeniga sinsemellan och baktalar varandra i smyg.

Jag vet inte om jag är en bättre politiker än någon annan, men jag vet att nästan allt jag kan om själva jobbet som sådant har jag lärt mig på jobbet. Jag har en formell yrkeskompetens, forskare i statskunskap, men det är inte ofta den kommer till användning.

Min gissning är därför att det som förklarar varför trädgårdsmästaren Gunnar Sträng kunde vara Sveriges finansminister i två decennier utan högskoleexamen i ekonomi är för att han var expert på just det, att vara finansminister. En unik kompetens.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Konstfack måste läggas ned

NWT 2022-06-18

Efter att ha läst Sara Kristofferssons bok, ”Hela havet stormar”, om det blåsväder hon hamnade i på Konstfack under förra året är det min rekommendation att skolan läggs ned. Organisationen är sjuk och det är inte säkert att den kommer att återhämta sig. Samhället behöver alla de utbildningar som skolan erbjuder, huvudsakligen formgivning och konsthantverk, men det finns säkert andra skolor som är intresserade att ta över.

Varför drar jag denna drastiska slutsats? Högskolor har i alla tider präglats av radikalism på något sätt eftersom de är expremientverkstäder för det mänskliga tänkandet. Men på Konstfack har en grupp anställda förvandlat skolan till något som istället påminner om en politisk sekt.

Det ska sägas att Kristofferssons bok är hennes sida av saken. Det är en partsinlaga. Men de märkliga händelser som beskrivs i boken är inte påhittade. De hade framstått som bisarra oavsett vem som hade skrivit om dem.

Boken berättar vad som hände när Kristoffersson, som är professor i designhistoria på skolan, skrev en artikel i Dagens Nyheter om diskussionerna som då pågick om namnet på en utställningslokal: Vita havet.

På skolan fanns människor, huvudsakligen en grupp före detta studenter, som hävdade att namnet var rasistiskt. Begreppet ”vita” kan ju associeras med föreställningar om vita människors överlägsenhet. Kristoffersson menade i sin artikel att detta var trams och berättade att namnet hämtats från Vita havet på Stockholms slott och följt med Konstfack under flera decennier trots att skolan varit lokaliserad i olika fastigheter.

Artikeln startade en hätsk intern debatt och inte mindre än 44 lärare av cirka 100 undertecknade en artikel där man anklagade henne för att angripa studenternas rätt att yttra sig. Därefter var det omöjligt för skolans ledning att försöka hitta tillbaka till ett bra arbetsklimat igen.

Men det som gör boken är värd att läsa är inte själva turerna i konflikten utan vad som gjorde att den uppstod till att börja med. 

Det finns i universitetsvärlden i stort, inte minst i anglosaxiska länder, en politisk ideologi som sprider sig som blandar vetenskap och politisk aktivism i kombination med en hopplös kunskapsfilosofi.

I korthet säger teorin att samhället består av förtryckande strukturer. Alla människor är inordnade i en hierarki. Européer med vit hudfärg har hamnat överst och är därför privilegierade. De kan själva inte se sina egna privilegier och kan därför inte heller se hur de förtrycker andra. Befrielsen för de underordnade kommer först när alla lär sig tolka verkligheten med rätt glasögon. Då ser man hur maktstrukturerna ser ut och kan göra sig av med dem.

Att studera mänskliga relationer för att förstå maktstrukturer är varken nytt eller anmärkningsvärt i sig, men vad den nya rörelsen gör är att inte göra någon åtskillnad mellan själva analysarbetet och den politiska aktivismen. Forskningen i sig är aktivistisk.

Därutöver förvärras allt genom att de som arbetar med denna typ av teorier inte tror att det finns några objektiva sanningar utan bara tolkningar av verkligheten. Det finns inga obestridliga fakta som hårt och kallt kan beskriva reella sakförhållanden utan all vår kunskap består av personliga upplevelser.

Sammantaget skapar detta en häxbrygd. När det inte längre finns något som skiljer vetenskap och politisk aktivism åt och begrepp som sant och falskt utmönstrats som irrelevanta finns inte några regler för hur man ska bete sig eller normer för vad som utgör förnuftigt tänkande. 

Man bör inte vara förvånad över att de människor som skapat denna miljö tappar förståndet och startar en mobbningskampanj mot en kollega.

Men är allt detta verkligen skäl nog att lägga ned skolan? Ja, för om det hade varit en grupp radikala studenter som angrep en enligt deras tycke konserativ lärare hade det inte varit något att bry sig om. Den typen av konflikter är vanliga vid universitet och högskolor. I det här fallet handlar det emellertid om en större grupp lärare, 44 st. Kommer denna grupp att ångra sig? Be om ursäkt och överge sin tro på att politik och vetenskap är samma sak? Knappast. Det finns dock ingen brist på seriösa lärosäten i landet. Kanske Karlstad universitet kan ta över?

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Bara så kan islam fortsätta frodas i Sverige

NT 2022-05-09

Islam i Sverige behöver folkhemiseras, försvenskas, skummas av till mellanmjölk. Annars går det inte att vara muslim i Sverige.

Jag har den djupaste respekt för de muslimer som anser att Koranen är en helig bok, Guds egna ord, och som därför ska vårdas ömt. Och jag har förståelse för de känslor av upprördhet som uppstår när en provokatör kommer och ska skända det man håller som allra mest kärt.

Men jag tror att de förslag om att Koranbränningar ska ses som hets mot folkgrupp eller hatbrott går vilse och kommer att ta en ände med förskräckelse om de införs.

Många tänker sig idag att Sverige alltid varit ett land med tolerans och religionsfrihet. Så är det verkligen inte. Det har varit en lång resa.

Sverige antog lutherdomen som religiös lära i och med reformationen. 1593 beslöts att alla skulle ansluta sig till den Augsburgska trosbekännelsen. Inga undantag gjordes. Inte ens för inflyttade utlänningar. Var man inte lutheran så var man tvungen att konvertera. Inte förrän 1781 fick katoliker bosätta sig i landet. Judar fick samma rätt 1782. Svenska medborgare var förbjudna att konvertera till katolska kyrkan ända till 1873. 

Ända fram till 1951 var det lag på att alla måste tillhöra någon form av trossamfund och först 1976 avskaffades förbudet mot kloster! (Att det fanns ett klosterförbud är för att staten alltid sett med misstänksamhet på katoliker.)

I Sverige var kyrkan och staten en och samma organisation och den höll befolkningen i ett järngrepp i flera hundra år. Kyrkan var långt ifrån det ödmjuka samfund med mysiga feel good-gudstjänster som den är idag.

Samma resa både kan och måste islam göra. För någon väg tillbaka till ett samhälle där vi med lagstiftning försöker skydda religioner finns inte. Det finns inget stöd hos befolkningen för att återinföra hädelselagar och det finns ingen garanti för att det är just islam och Koranen som kommer att dra fördel av en sådan lag.

Tvärtom kan det mycket väl hända att det är islam som råkar illa ut. Islam är ju per definition en hädelse mot kristendomen. Islam erkänner inte Jesus Kristus som Gud. Därmed hädar egentligen varje muslim mot Gud, enligt kristen teologi.

Nu resonerar inte moderna kristna så utan accepterar att islam är en helt annan religion och att det enda sättet att leva tillsammans är att låta varandras religiösa övertygelser vara i fred. Men det är värt att betänka vad som skulle hända om kristna också fick för sig att kräva hädelselagar. De kristna är i majoritet i Sverige. Muslimerna en minoritet. 

Jag nämer detta för det tycks mig som att vissa muslimer inte till fullo förstår att hädelselagar kan vändas mot en själv.

Hur muslimer ska tänka teologiskt för att komma dithän att man inte känner att man behöver skydd av lagstiftning vet jag inte. Det är en fråga muslimska skriftlärda att reda ut, men så mycket har jag ändå lärt mig att jag vet att det finns mer än en variant av islam. Det finns olika traditioner och muslimer debatterar sinsemellan hur Guds olika bud ska tillämpas i praktiken. 

Islam är också en missionerande religion. En god muslim ska försöka övertyga icke-muslimer att konvertera. Hur det ska gå till om svenska staten också ska vara inblandad har jag svårt att förstå. Min gissning är att riksdagen i så fall kommer att börja med att anta ett jämställdhetsprogram för islam i Sverige med sedvanliga svenska pekpinnar om delad föräldraförsäkring och mycket annat som många traditionella muslimer står helt främmande inför.

Nej, jag tror som sagt att islam bara kan överleva i Sverige genom att man gör som kristendomen har gjort. Lugnar ned sig. Tar hand om sina egna. Respekterar olikheter och ignorerar provokatörer som bara är ute för att retas.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Putin – en girighetens överstepräst

NWT 2022-05-07

Varför har Ryssland invaderat Ukraina? Tre nycklar att förstå (om än inte att ursäkta) Putinregimen är: sårad nationell stolthet, USA-hat och en monstruös korrpution.

De två första av dessa är i någon mån begripliga. Historiskt sett är Ryssland en stormakt, och även om Sovjetunionen kom att ersätta tsarväldet var det samma rike. Ryska federationen reste sig ur spillrorna av kommunismens sammanbrott men förlorade Ukraina och andra landområden som traditionellt sett varit en del av det gamla Storryssland.

Antagonist i denna berättelse är USA som skapade det kalla kriget och som enligt Putin inte slutade med sin politik att försöka underkuva Ryssland bara för att Sovjetunionen upplöstes.

Kriget i Ukraina är i det perspektivet ett krig mot USA, en fortsättning på kalla kriget som egentligen aldrig tog slut.

Narrativet är bisarrt ur ett västperspektiv men i alla falla någorlunda sammanhängande.

Den tredje nyckeln till att förstå Putinregimens väsen är emellertid närmast omöjlig att ta in. Det finns ingen regim i världen som så systematiskt har plundrat den egna befolkningen på dess tillgångar. Ryssland är ett av världens mest korrupta länder med Vladimir Putin som ett slags girighetens överstepräst.

En författare som på ett uttömmande sätt sammanfattar Putins resa till makten är den brittiske journalisten Cathrine Belton i sin bok ”Putins krets: Maktkampen om det moderna Ryssland”. Boken kom ut redan 2020 (på svenska 2021) men läses av förståeliga skäl av många just nu.

Den beskriver detaljerat med ett rikt källmaterial hur KGB åren före Sovjetväldets upplösning alltmer intensivt ägnade sig åt smuggling av teknologi från väst och andra skumraskaffärer för att skaffa hårdvaluta åt staten. När Sovjetunionen brakade samman var därför Putin och många KGB-agenter med honom väl tränade i korruption.

Vad som hände när Sovjetunionen upplöstes i augusti 1991 kan beskrivas som en kamp mellan två läger. KGB och kommunistpartiet. Boris Jeltsin, som blev det nya Rysslands första president, kom från kommunistpartiet och i hans krets samlades de nya företagare som med hjälp av sina kontakter från kommunisttiden lyckades lägga beslag på landets stora råvaruindustrier. De så beryktade oligarkerna kom mestadels just från kommunistpartiet.

KGB i sin tur var inte lika snabba på att roffa åt sig industriföretag men var desto mer drivna i att spela fult.

Putin lyckades bana sig en väg i denna miljö genom att först arbeta med ohederligheter hos S:t Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak för att därefter hamna i tjänst hos Jeltsin.

Varför Putin rekryterades till Moskva är oklart men mycket talar för att det var för att Jeltsins familj behövde någon som hjälpte den med sina affärer. Boris Jeltsin var presidenten som ville leda Ryssland mot demokrati, men också han hade del i rofferiet.

Cathrine Belton berättar sedan historien om hur Putin först framträder som den som ska skydda familjen Jeltsin och fortsätta bygget av demokratin, men visar sig vara en ulv i fårakläder, en KGB:are i själ och hjärta.

För vad som hände var att Putin med hjälp av gamla vänner från KGB-tiden beslöt sig för att underkuva oligarkerna men samtidigt också göra sig själva rika. Oligarkerna fick välja mellan att vara lojala med Putin eller få sina företag stulna, drivna i exil och/eller satta i fängelse.

Striden är sedan många år vunnen av Putin och hans KGB-gäng, som nu utgör den nya ekonomiska eliten. De oligarker som valde att vara lojal med den nye ledaren fick behålla sina rikedomar men fungerar i praktiken idag som vasaller med Putin som tsar.

Korrputionen förklarar inte varför Putin har försökt vilja erövra Ukraina, för det är nog i första hand motiverat av en föreställning om att Rysslands storhet ska återupprättas, men pengar är blodet som rinner i regimens ådror. Putin verkar vara övertygad om att han är Rysslands räddare, men när pusslet läggs är det en annan berättelse som träder fram. Rysslands moderna historia är ett 30-årigt långt plundringståg av det gamla KGB.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Vilken framtid finns för Ryssland?

NWT 2022-03-26

Vad kommer att hända med Ryssland? Vladimir Putins krigsäventyr i Ukraina har gått åt skogen både militärt och politiskt. Inga framgångar har skördats och hela väst – Rysslands alla viktigaste handelsländer – har vänt sig mot landet.

Nu vet vi inte hur kriget kommer att sluta. Det mesta verkar som att allt är påväg att övergå i ett ställningskrig. Och någon snabb fredsförhandling lär det inte bli eftersom Ukraina rimligen inte kan gå med på något av Rysslands orimliga krav. Putin i sin tur kan knappast vända hem från sitt fälttåg med mindre än att ha någon form av trofé att visa upp.

Den isolering som väst nu utsatt Ryssland för kommer därför att behöva fortsätta. Hur länge? Och vad får det för konsekvenser?

Vi som levde under kalla kriget minns hur Sovjetunionen var. Det var ett land som försökte bygga upp ett helt eget samhälle. Självförsörjande på alla sätt. Nästan inga produkter importerades. Rubeln var inte ens en konvertibel valuta. Medborgarna fick inte heller resa utomlands. Opposition mot kommunistregimen var inte tillåten. Dissidenter hamnade i fängelse eller försvann spårlöst.

Är det så det ska bli för ryska folket igen? Frågan är inte alls orimlig att ställa för just nu går utvecklingen verkligen åt det hållet. Oppositionspolitiker sitter i fängelse. Demonstrationer är förbjudna och de sista resterna av en fri press har stängts ned. 

Faktum är att Ryssland för tillfället är mer isolerat än vad Sovjetunionen var. Då gick det ändå turistresor från väst till öst. Och sovjetiska medborgare kunde om de var skötsamma åka utomlands åtminstone till andra kommuniststater. Men just nu går inga flygförbindelser alls mellan Ryssland och övriga Europa.

Sovjetunionen var heller aldrig utestängt från idrottsevenemang. Även om det rådde ett kallt krig respekterades Sovjetunionen som en stat, jämlik alla andra stater. Idrottsmän från Sovjetunionen deltog därför i alla tävlingar på samma villkor som andra. Så är inte fallet nu för i vredesmod har övriga länder kastat ut Ryssland från många internationella idrottstävlingar.

Vad kommer att ske härnäst? Kommer vi att återigen få se ”avhoppare” rymma från Ryssland? Begreppet ”avhoppare” användes som bekant för de få personer som lyckades ta sig ut från någon av öststaterna.

Redan har den ryska balettstjärnan Olga Smirnova berättat att hon sagt upp sig från Bolsjojteatern i Moskva för att istället ta anställning hos nederländska nationalbaletten. Ofrånkomligen påminns man om andra ryska balettdansörer som gjort likadant, som Michail Barysjnikov som passade på att söka politisk asyl i Kanada under en turné 1974.

När Sovjetunionen föll 1991 och Ryska federationen reste sig ur ruinerna hoppades alla att landet skulle bli en del av det demokratiska Europa. Så blev det inte utan istället fick vi Vladimir Putins låtsasdemokrati. Att den ändå gick att leva med var för att den inte var lika repressiv som Sovjetdiktaturen. Den tillät ändå en viss opposition. Människor fick resa in och ut ur landet som de själva ville, och Ryssland är idag en marknadsekonomi som är integrerad i den europeiska ekonomin i övrigt.

Många har därför bara väntat på att Putin ska gå i pension och att ny mer demokratisk ledare ska komma. Hoppet om att Ryssland äntligen ska bli ett normalt land har funnits där hela tiden.

Men nu ser allt mycket mörkt ut. Inget talar för att Putin och hans närmaste kommer att vilja erkänna att invasionen av Ukraina var ett misstag. Även om han själv träder tillbaka kommer han med all sannolikhet ersättas av någon ur samma personkrets som redan styr landet. Putinregimen med sina siloviker (starka män från säkerhetstjänsterna och militären) och oligarker påminner mer och mer om politbyrån i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Putinregimen kommer alltså att överleva på ett eller annat sätt trots att stora delar av världen inte vill ha med den att göra. Det kommer att vara till en enorm skada för det ryska samhället på alla sätt, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt. Ryska musiker, konstnärer och författare kommer inte längre att bjudas in till andra länder. Det kommer att bli som med Iran och Venezuela. Regimen kommer att överleva men driva sitt land till ruinens brant. 

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mot alla odds väntar en ljus framtid Ukraina

NT 2022-03-21

Det kan låta konstigt nu när vi varje dag möts av nyheter om terrobombningar mot civila, men jag tror att de kommande 20 åren kommer att bli de bästa i Ukrainas historia.

Hur kan jag tro det?

Jag tror så på grund av att Ryssland är på väg att förlora kriget. Kanske inte militärt, men politiskt. Därmed återfår Ukraina sin frihet och kommer med all sannolikhet stå mer fritt från härskarna i Moskva än någonsin tidigare.

Många har vittnat om hur Ukraina efter självständigheten trädde in i ett limbo där befolkningen var ovan vid att sköta sig självt demokratiskt och hamnade i ett träsk av korruption och oligarkvälde, men att Maidandemonstrationerna 2013 blev en pånyttfödelse.

I och med det finns den livskraft Ukraina behöver för att återta sin fulla frihet när kriget väl är över.

När det väl blåses eldupphör och ska fredsförhandlas kommer Vladimir Putin att vara en bruten man. Kriget är en politisk katastrof för hans del. Han ville tvinga ukrainska folket till lydnad, men svetsade samman det till en formidabel motståndsrörelse. Han ville splittra EU och Nato men lappade istället ihop den spricka som alla visste varit ett långvarigt problem. Han ville förhindra att nya länder anslöt sig till Nato men både Finland och Sverige överväger nu att ansöka om medlemskap, vilket skulle ge Ryssland en ny 134 mil lång landgräns till den så hatade alliansen. Han har dragit på Ryssland ekonomiska sanktioner av historiska dimensioner, där många internationella företag helt frivilligt valt att avsluta sina affärer i landet. Ryssland står utskämt inför världen.

För Volodymyr Zelenskij är det tvärtom. Ukrainsk inrikespolitik har länge varit instabil och Zelenskij har med sin bakgrund som komiker och skådespelare inte riktigt tagits på allvar av den internationella publiken. Men nu är han den ohotade och självklare ledaren i en kamp för Ukrainas överlevnad. En frihetshjälte.

Jag tror därför att även om Ukraina tvingas underteckna ett förnedrande fredsavtal där landet förbjuds att gå med i Nato och förlorar kontrollen över Luhansk, Donetsk och Krim, kommer detta avtal aldrig ha legitimitet i världens ögon.

Det kommer att bli som det avtal Sovjetunionen tvingade på Finland efter andra världskriget, den så kallade vänskaps- och biståndspakten, 1948.

I avtalet tvingades Finland att acceptera att dess territorium aldrig skulle kunna användas i en attack mot Sovjetunionen (av Nato).

Finland tvingades därmed till neutralitet, och Sovjetunionen utnyttjade detta till att till och med intervenera i den finländska inrikespolitiken.

Avtalet avskaffades i samma stund som Sovjetunionen föll. Det var aldrig någon som såg vänskaps- och biståndspakten som frivillig från Finlands sida.

Putin kommer inte att vara president i Ryssland för evigt, kanske inte ens ett decennium till, och när han är borta kan ”fredsavtalet” kastas i soporna.

Under tiden kan Ukraina göra allt vad man kan för att meritera sig för medlemskap i EU. Med tanke på det dåliga samvete som finns hos EU-länderna på grund av att de inte har kunnat bistå Ukraina militärt lär anslutningsprocessen gå smidigt. Men Ukraina har här en hemläxa att göra. I antikorrputionsorganisationen Transparency Internationals rankning ligger Ukraina på 122 plats av 180. EU kan inte ta in en medlem så hög korrpution.

Är jag för optmistisk? Nej, jag tror verkligen inte det. Alternativet skulle vara att Ukrainas 44 miljoner invånare frivilligt underkastar sig Putin som diktator. Låter det som en mer sannolik utveckling? Knappast.

Nya Wermlands-Tidningen

Ideologiska tokerier förstör idrotten

NWT 2022-02-12

I tisdags vann Jonna Sundling OS-guld i längdskidåkning i grenen sprint. Hon kom in på tiden 3:09. Samma dag tävlade även herrarna i samma gren. Bäste svensk blev Oskar Svensson som kom in på tiden 3.04, vilket räckte till en sjätteplats. Sträckan är densamma för damer och herrar, 1,5 km.

Om Oskar Svensson hade hävdat att han var en kvinna och ställt upp i damklassen hade det varit han som hade tagit guldet.

Men det är ju en löjlig tanke! tänker ni som läser denna text.

Javisst, den är urlöjlig, men tro inte att det löjliga inte kan bli verklighet för det har redan hänt, inte i OS i Peking men i amerikansk collegeidrott.

På andra sidan Atlanten härjar just nu en debatt om damidrottens framtid. Bakgrunden är att en simmare som tävlar för University of Pennsylvania, tidigare var en man och tävlade som en man, men nu har bytt kön och tävlar som kvinna istället. Hon vinner överlägset och slår alla rekord.

Debatten handlar om hon ska få fortsätta tävla eller inte. Det kan tyckas som självklart att hon inte ska det, men vi lever i en tid då det anses ofint att ifrågasätta en persons självdefinierade könstillhörighet.

Den organisation som bestämmer reglerna för collegeidrotten, NCAA, National Collegiate Athletic Association, har försökt lösa problemet så att testosteronhalten får avgöra. En man som bytt kön till kvinna får tävla i damklassen om han under ett år har genomgått en hormonbehandling för att trycka ned testosteronhalten.

Men förvandlas en biologisk man till en biologisk kvinna av detta? Nej, knappast, för när man tittar på fotografier av atleten ifråga så ser man biologisk man. Hon är längre och bredare än sina medtävlare. Att trycka ned testosteronhalten gör att musklerna blir svagare men det går inte att reversera en människas hela biologiska utveckling. Hon har en mans fullvuxna kropp.

Det är naturligtvis mycket bra att vi lever i en tid då vi erkänner att en människa kan ha en könsidentitet som är skild från hennes biologiska kön. Tidigare behandlades könsbytare med förakt på samma sätt som homosexuella. Men idag tror jag de flesta går med på att kalla en person för “hon” även om hon var en “han” tidigare och därför har ett manligt yttre. Vårt samhälle har på denna punkt blivit värdigare.

Men det går ju inte att ha damidrott med manliga tävlande. Det har inte med bristande respekt att göra utan om biologi.

Varför blir det så här? Varför uppstår diskussionen ens?

Svaret ligger i den radikala identitetspolitiken, den ideologi som ifrågasätter alla traditionella begrepp och hävdar att de är förtryckande. Ord som “kvinna” och “man” är tillkomna för att sortera människor i fack som de inte själva har valt. Fri från förtryck blir en människa först när hon slutar att definiera sig själv och andra som kvinnor och män, säger denna ideologi. Att orden “kvinna” och “man” tillkommit för att det verkligen finns två typer av människor (som fysiska realiteter) och som är distinkt olika varandra i flera avseenden, bryr den sig inte om.

I USA är denna ideologi stark, särskilt på universiteten, och i Sverige har vi en tendens att kopiera vad som händer i detta land utan närmare eftertanke. Vi får därför räkna med att det kommer att hända här också. Jämför exempelvis med hur det uppstod stora Black lives matter-demonstrationer i Sverige, sommaren 2020, efter att amerikansk polis i Minneapolis dödat en svart man när de skulle gripa honom. Det hände i USA och det finns inga liknade fall i Sverige. Ändå skulle det demonstreras.

Damidrotten kommer såklart att överleva även detta, för intresset för idrott är stort och alla kommer att vilja ha rättvisa regler. Ideologiska tokerier kommer förr eller senare alltid till vägs ände. Jag gissar därför att det till slut blir förbjudet för före detta män att tävla som kvinnor. Men jag gissar att det kommer att ske först efter ordentliga bråk, och jag gissar att biologiska män kommer att försöka fuska sig fram i damklassen.

Ironiskt nog förlorade simmaren från Pennsylvania nyligen i en tävling mot en annan könsbytare, en man som är född som kvinna. På bild ser denne ut som en man men han har inte genomgått någon hormonbehandling och får därför enligt reglerna tävla som den biologiska kvinna han är. Det finns ju kvinnor med naturligt mycket hög testosteronhalt.

Ja, det är komplicerat. Jag har nog inte svar på alla frågor men det blir verkligen ingen glädje i idrotten om kvinnor inte ska får tävla på rättvisa villkor.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Infrastrukturen måste anpassas till fler elbilar

NT 2022-02-07

Ett nät av snabbladdare för elbilar växer nu fram i landet, men görs det på rätt sätt? Jag är inte säker på det. Jag är själv elbilsägare sedan tre år tillbaka och det var inte självklart för mig hur livet med elbil skulle te sig.

Jag köpte en elbil när jag konstaterade att det fanns snabbladdare längs min vanligaste långa sträcka, Uppsala–Idre. Det är 43 mil och Dalakraft hade varit förutseende och försett bygden med snabbladdare utmed de viktigaste vägarna.

Ännu fler laddmöjligheter har sedan dess kommit till och det finns nu minst en snabbladdare i varje tätort jag passerar: Sala, Avesta, Hedemora, Säter, Borlänge, Djurås, Insjön, Leksand, Rättvik, Mora, Älvdalen och Särna.

Med ett batteri på 45 mil borde jag därför vara nöjd. Jag behöver ju bara stanna en gång längs med vägen för att ladda vilket kombineras med fikapaus. Ändå är jag bekymrad.

För vad som händer nu när försäljningen av elbilar ökar kraftigt är att det blir kö, eller finns risk för att bli kö, vid laddstationerna. Problemet är att det ofta bara finns ett eller två uttag per laddstation och att en laddning tar som minst 30 minuter. Det gör att jag inte med säkerhet kan veta vilken ort jag ska stanna till vid för att ladda. Mest lämpligt är kanske att stanna till i Leksand. Men vad gör jag om det är upptaget där? Fortsätter jag till Rättvik eller ska jag stanna till i Insjön strax före Leksand istället? Eller kanske redan i Djurås?

Så är inte livet med bensinbil eftersom om det är kö på den bensinmack man svänger in på så kan man vänta ut bilen framför. Det tar aldrig mer än någon minut.

Finns det en lösning? Ja, jag tror att elleverantörerna tillsammans med bilindustrin behöver tänka om. Istället för att på många orter sätta upp enskilda snabbladdare där man endast kan ladda en bil i taget kan det vara bättre med färre och större laddstationer med många uttag.

Jag vet inte hur Tesla har tänkt med sina superchargers (som är unika för Teslas egna bilar), men när jag kör förbi företagets anläggning i Borlänge ser jag ett 20-tal snabbladdare bredvid varandra. De flesta är lediga såklart eftersom de är många. Det kan uppfattas som onödigt, men det ger bilägaren trygghet. Han vet att det alltid går att ladda där. Han behöver inte chansa.

Snabbladdare är den typ av laddare elbilar behöver på långa sträckor. De laddar med likström till skillnad från de eluttag man använder sig av hemma över natten som laddar med växelström. De tillhandahålls av elbolag som Vattenfall och Fortum på kommersiella grunder. Att lösa snabbladdningens problematik är alltså inte ett politiskt problem egentligen utan något som marknaden själv måste lösa.

Emellertid är landets kommuner alltid med i all planläggning av infrastruktur, och det är viktigt att rätt frågor ställs till de företag som planerar att sälja el.

Förr var bensinmacken den tillfälliga rastplatsen där man tankade och köpte godis eller tog en kopp kaffe för den fortsatta resan. I framtiden gissar jag att laddplatsen är dess motsvarighet. Jag gissar att bensinmacken som närbutik/kiosk ersätts av en restaurang eller ett fik, som gör att bilägaren kan slå sig ned under den tid bilen laddar, vilket kan vara upp till en timme. Och jag gissar att det finns 10-20 uttag för snabbladdning som gör att en bilägare alltid kan vara säker på att få plats. Det är inte så laddinfrastrukturen ser ut idag, men jag tror att det är vad vi kommer att behöva.