Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Inrikespolitik

Är nationalstaten viktigare än nationen?

(Införd i Föreningen Heimdals tidning, oklart datum.)

I början av juli detta år diskuterade Orkneyöarnas råd att möjligen utträda ur Förenade kungadömet för att istället ansluta sig till Norge. Orkneyöarna var under den norska kronan ända fram till 1472 då öarna avträddes till Skottland eftersom kung Kristian I inte kunde erlägga hemgiften för sin dotter som giftes bort med kung Jakob III.

Orsaken till debatten är ett missnöje med hur öarna behandlas av regeringen i Skottland. Men som är allmänt känt finns även ett missnöje i Skottland med hur Förenade kungadömets regering i London behandlar Skottland.

Den skotska självständighetsrörelsen är stark och även om folkomröstningen 2014 landade i ett tydligt beslut om att vara kvar i kungadömet skedde den innan Storbritannien som helhet folkomröstade om medlemskapet i EU. Majoriteten av skottarna röstade mot ett utträde ur unionen. Självständighetsrörelsen fick i och med det ny näring.

Personligen har jag svårt att ta ställning till om Skottland bör vara ett eget land eller inte. Förenade kungadömet kom till ganska sent. Först 1707 slogs de två rikena ihop till ett. De hade då redan samma monark men hade ändå varit självständiga riken.

Med tanke på att Skottland existerat som ett enat rike sedan början av 1000-talet har det alltså varit ett eget land längre än vad det har varit en del av Förenade kungadömet. Det är således inte alls orimligt att Skottland ska bryta sig loss. Att man slog samman de två rikena var för att bli av med risken att Frankrike och Skottland skulle bilda en militärallians mot England. Den risken är sedan länge avvärjd.

Men under den tid som har gått sedan sammanslagningen har de två nationerna ändå smält samman till vad som kanske inte är en gemensam nation, men åtminstone en nationalstat. Och jag är mycket förtjust i nationalstaten som politisk institution. Nationalstaten har en mycket stark legitimitet i folks ögon. En politisk institution som utövar makt måste uppfattas som legitim av dem som är föremål för maktutövningen. Att den är demokratisk och lagstyrd räcker inte även om detta i sig är väsentligt för legitimiteten.

Vad som ska utgöra själva staten, vilket territorium den ska omfatta och vilka människor som ska vara medborgare i den, finns det oftast inget bra svar på annat än att det som vuxit fram historiskt får fortsätta att gälla.

Inom demokratiteorin är detta känt som ett olösligt problem. I en demokrati ska folket fatta de viktigaste politiska besluten, men vilka är folket? Finns inte enighet om det inom staten brukar det inte gå att tillskapa någon demokrati även om viljan finns. Människorna uppfattar inte staten som legitim om inte frågan om vilka som är folket har fått ett svar.

Nationalstaten övertrumfar även oftast lokala regeringar när det gäller rätten att utöva makt. I Sverige är det utan tvekan staten som ses som den yttersta auktoriteten. Blir det konflikt mellan kommunerna och staten förväntar sig medborgarna att det är staten som har sista ordet.

Det är av samma skäl om Europaparlamentet aldrig kan få samma auktoritet som de nationella parlamenten. Folk vill att den yttersta makten ska ligga hos nationalstaterna.

Nationalstaten som den främsta legitima utövaren av makt har gjort att människor organiserat sina liv i övrigt med nationalstaten som ram. Det är inte bara så att det saknas gränsposteringar mellan Skottland och England. Språket är detsamma och man studerar, arbetar, bildar familj kors och tvärs med Förenade kungadömet som bas, inte Skottland eller England.

Detta har i sin tur även gjort att London inte bara är Englands ekonomiska och kulturella huvudstad utan även Skottlands, vilket givetvis gäller även för Wales och Nordirland. Precis som i de flesta andra länder är de stora städerna de främsta tillväxtmotorerna. Här samlas talangerna. Hit förläggs huvudkontoren. Här finns de viktigaste medierna, de bästa teatrarna och de bästa symfoniorkestrarna och så vidare.

Detta gör att framstående skottar på ett eller annat sätt hamnar i London, eller åtminstone är verksamma där under en stor del av sin karriär, trots att de i själ och hjärta är skottar och inte engelsmän.

För Skottland är detta inte heller någon nackdel ekonomiskt eftersom de har direktaccess till en av världens viktigaste handelsstäder. Sverige har inte samma smidiga koppling till något av Europas främsta ekonomiska centrum. Vi klarar oss bra, men visst hade det varit en fördel om Frankfurt kunde nås med bil? London är en ekonomisk motor även för Skottland.

När jag på detta sätt summerar värdet av nationalstaten som institution kan man få intrycket att jag skulle plädera för fortsatt brittisk enighet. Men nej, jag kan som sagt inte bestämma mig, för i en nationalstat måste det också alltid finnas en känsla av samhörighet. Den uppstår inte som ett resultat av att man lägger samman praktiska fördelar av att vara i en union med varandra. Den nationella samhörigheten beror på helt andra faktorer där det historiska ursprunget är den viktigaste (om än inte den enda).

Det är istället för Sveriges skull som jag finner det intressant att diskutera Förenade kungadömet. Vi är lyckligt lottade i vårt land eftersom vår nation och vår nationalstat är en och samma. Vi slits inte mellan vår nationella identitet och vår uppfattning om vilken politisk institution det är som vi ser som den yttersta auktoriteten. Det gör att vår nationalstat både har alla de positiva effekter en nationalstat har men också den samhörighetskänsla som en gemensam nationell identitet skapar.

Det är först när man blickar ut över världen och ser hur även demokratiska länder som Spanien och Belgien kämpar med sin nationella sammanhållning som man kan förstå att Sverige sitter på en guldklimp.

För Sverige blir därför utmaningen de närmsta decennierna att se till att de många invandrarna som kommit till vår land blir en del av svenska folket, av just nationen. De människor som befolkar en nationalstat tjänar på att ha en gemensam identitet som skapar en samhörighetskänsla. Denna är inte nödvändigtvis beroende av vilket etniskt ursprung var och en har utan är en fråga om vilket kollektiv man själv säger sig vilja tillhöra.

Vad gäller Orkneyöarna låter det emellertid alltför osannolikt att ett byte av statsöverhuvud från kung Karl till kung Harald skulle lösa några problem. Det var ändå mer än fem sekel sedan öarna bytte ägare.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför har Centerns Demirok det så besvärligt

NT 2024-11-23

Den kris som Centern nu genomgår handlar återigen om Sverigedemokraterna, snarare än någon verklig politik. Muharrem Demirok är förmodligen ingen dålig ledare alls men har ett omöjligt uppdrag. Partiet är oenigt om huruvida man ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Eftersom det är en fråga som bara går att svara ja eller nej på finns det ingen kompromisslösning. Partiet kommer därför att fortsätta att krisa ända tills den ena sidan vinner över den andra.

Problemet går tillbaka till den förre partiledaren Annie Lööf som under sin tid gjorde det väljartaktiska draget att hon skulle vinna röster i den grupp av borgerliga väljare som inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna.

Svensk borgerlighet har varit delad i denna fråga. Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna ville samarbeta med SD längre tillbaka, men omställningen hos oss gick ganska smidigt. Jobbigare var det för Liberalerna som också tvingades genomgå en kris, men som ändå landade i att man deltog i Tidösamarbetet.

Centern har under denna tid sett det som sin chans att fånga upp de borgerliga väljare som höll fast vid att SD var ett oberörbart parti.

Taktiken har varit hyfsat framgångsrik. I senaste valet fick partiet 6,7 procent, vilket får sägas vara helt OK. En bra bit ovanför fyraprocentsspärren.

Problemet är bara att partiet gjorde ett bra val i städerna istället för i sina traditionellt starka områden på landsbygden.

Resultatet orsakade en intern debatt. Var partiet påväg att försvinna som landsbygdsparti? Och därmed överge partiets själva ursprung och själ?

När en ny partiledare skulle väljas var denna diskussion långt ifrån färdig, och Demirok valde själv att kandidera på att hålla fast vid Annie Lööfs linje. Kanske var det enda möjligheten för honom att bli vald?

Centerpartiet har därför aldrig stannat upp och tänkt efter vad man egentligen bör göra. Satsa på de gamla väljarna på landsbygden, där man inte är lika fientligt inställd till SD, eller satsa på att behålla de nya väljarna i städerna?

För egen del, som företrädare för Moderaterna, ser jag gärna att partiet ”river av SD-plåstret”. Moderaterna och Centern är två partier som ideologiskt står varandra nära, särskilt i ekonomiska frågor, och vi har historiskt kunnat arbeta väl ihop.

En särskiljande fråga har varit synen på migrationspolitiken där Centern har velat fortsätta på en mer öppen linje. Men den politiken kommer inte att komma åter oavsett vilka partier som bildar regering efter 2026, eftersom även Socialdemokraterna har anslutit sig till den restriktiva linjen.

Det skojas ju numera om att Socialdemokraterna har blivit ”det femte Tidöpartiet” eftersom partiet i praktiken driver samma migrationspolitik och kriminalpolitik som regeringen. Och kanske är på väg att ansluta sig till den nya kärnkraftspolitiken också.

Om Centern vill komma tillbaka till den borgerliga familjen igen välkomnar jag därför det.

Men allt bygger ju då på att Centern överger den linje Annie Lööf stakade ut och som Demirok var tvungen att ärva, och vågar sig på att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det var aldrig självklart för oss moderater heller att vi skulle samarbeta med SD, men ett samarbete är inget äktenskap utan gäller bara för fyra år i taget och bara för de frågor man vill samarbeta i. Tidöavtalet, som utgör grunden för regeringssamarbetet denna mandatperiod, är faktiskt ganska begränsat. Att Tidöpartierna ändå inte är i ständiga strider med varandra skulle jag säga har med god vilja att göra. Där jag sitter, i utrikesutskottet, brukar regeringspartierna och SD kunna lösa ut de flesta frågor pragmatiskt och enkelt. Centern är välkommet att ansluta sig.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Socialdemokratiska lögner och bortförklaringar

NT 2024-09-30

Det är tråkigt att behöva säga detta — jag gillar inte den nya hårda retoriken som finns i svensk politik — men det behövs sägas: Socialdemokraterna ljuger om sitt lotteri. Ja, ljuger, jag använder just det ordet. De har inte friserat sanningen lite, gjort en kreativ tolkning av något vagt uttalande, utan rätt och slätt ljugit.

När Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas spelbolag Kombispel AB sålt lotter med ovanligt aggressiva metoder riktat mot gamla människor framträdde partiets gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren från Kalmar län, i SVT:s Aktuellt (12/9) och sa följande:

”Vi har inte gett verksamheten uppdraget att sälja lotter till vilket pris, och med vilka metoder som helst. Tvärtom.”

Försäljningsmetoden som går ut på att ringa upp gamla människor och tjata hål i huvudet på dem tills de går med på att köpa ett lotteriabonnemag skulle alltså varit något som det upphandlade telemarketingbolaget själva hade kommit på.

Men det tog inte lång tid för granskande medier, i det här fallet Expressen, att konstatera att det var just socialdemokratiska Kombispel AB som hade beställt den aggressiva telefonförsäljningen. Så här skriver Expressen (20/9):

”…enligt flera tidigare säljledare som Expressen varit i kontakt med, var försäljningen hela tiden starkt styrd av S-lotteriets bolag Kombispel. Bolagets representant kom på besök i Barcelona med jämna mellanrum — det talas om varje till varannan månad — för att kvalitetssäkra försäljningen, lyssna på säljsamtalen men också för att puscha på säljorganisationen att leverera bättre resultat”.

Lena Hallengrens påstående och Expressens rapport säger diametralt olika saker. Båda kan inte vara sanna samtidigt. Antingen ljuger Hallengren eller så har Expressen missförstått alla sina intervjupersoner.

Att jag dömer till Expressens fördel är för att ytterligare en granskning av Dagens Nyheter visade att andra telemarketingföretag har avböjt att ha Kombispel AB som kund på grund av företaget ställt orimliga krav på vad de ska uppnå. De har inte velat ha socialdemokratiska Kombispel AB som kund för att risken att träda över moraliska gränser i försäljningen.

Strategin att rikta in sig mot gamla är av allt att döma också en idé sprungen hur Kombispel AB. Det är Socialdemokraterna och deras lotteriföretag som har försett telemarketingföretaget med telefonnummer att ringa upp. Själva idén att ringa och trakassera äldre är alltså något som härstammar ur Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna genom sin gruppledare i riksdagen har ljugit för svenska folket är därmed utom rimligt tvivel bevisat.

Något som gör saken än värre för partiledningen är att den även på sämsta vis försökt lägga skulden för det inträffade på någon annan än den själv. Förutom att felaktigt påstå att det är telemarketingföretaget som självmant valt de aggressiva försäljningsmetoderna valde man att sparka VD:n för lotteriföretaget och hela styrelsen.

Problemet är bara att partistyrelsens verkställande utskott hela tiden har haft direkt insyn i lotteriverksamheten genom partikassören. Två andra styrelseledamöter i bolaget är rikdagsledamöter där den ene XXX dessutom är vice gruppledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Att ljuga är aldrig en bra idé eftersom sanningen oftast vinner. Att skylla ifrån sig är inte heller bra eftersom man då endast framstår som okänslig och ansvarslös. Men det är tyvärr där vi är nu. Räkna därför inte med att partiet kommer att be om ursäkt eller kommer att betala tillbaka något av de pengar som det har roffat åt sig. Haveriet har gått för långt. Insikten om ansvar och moral lär nog först komma tillbaka med en ny partiledning.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Absurd debatt om angiveri

NWT 2023-10-23

Före 2013 var skolor och socialtjänst skyldiga att meddela polisen om de fick kännedom om att en utländsk person uppehöll sig i Sverige utan tillstånd. Betyder det att Sverige då var ett ”angiverisamhälle”? Nej, självklart inte. Ändå är det vad vissa partier säger kommer att bli fallet om vi återinför anmälningsplikten i Sverige.

Längst av alla i den kraftigt överdrivna retoriken har Miljöpartiet gått. Partiets språkrör Märta Stenevi påstod i partiledardebatten i riksdagen förra veckan att det skulle bli som när Anne Frank var tvungen att hålla sig gömd undan nazisterna. Miljöpartiet menar att Sverige skulle bli som ockupationens Nederländerna på 1940-talet.

Låt oss därför reda ut vad som faktiskt är sant och inte sant i debatten om anmälningsplikten.

Vad frågan handlar om är huruvida offentliganställd personal ska meddela polisen om de upptäcker att en person saknar rätt att vistas i Sverige. På grund av den stora invandringen som vi hade under ett par år omkring 2015 har Sverige fått ett mycket stort skuggsamhälle som består av människor som fått avslag på sina asylansökningar men som ändå inte har lämnat landet. De har inte flyktingstatus utan har bara inte velat åka tillbaka till sina hemländer. De arbetar svart och bor med olagliga hyreskontrakt.

Det kan röra sig om så många som 100 000 personer, om vi får tro migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).

Den förra regeringen tillsatte därför en utredning som skulle ta fram ett förslag på ett regelverk för vad som ska gälla för offentliganställd personal, men man la in ett undantag. Utredningen skulle inte titta på vad som ska gälla för lärare och vårdpersonal. Det här var på våren 2022. Migrationsminister på den tiden var Morgan Johansson (S).

Sedan dess har vi som bekant haft regeringsskifte och den nya regeringen har velat arbeta vidare på samma spår men givit utredningen nya direktiv. Nytt är att utredningen ska omfatta all offentliganställd personal – alltså även lärare och vårdpersonal – men också ta ställning till vilka undantag som ska göras. Det är inte fastslaget på något sätt att lärare och vårdpersonal ska omfattas av anmälningsplikten. Det finns bara en utredning.

Ändå har dessa nya utredningsdirektiv fått oppositionen att gå bananas och tala om att Sverige blir ett ”angiverisamhälle”.

Men faktum är ju att nya och gamla direktiven är ungefär desamma. Skillnaden är att lärare och vårdpersonal uteslöts från början i de gamla direktiven men inte i de nya. Liberalerna som står bakom de nya direktiven har redan i debatten markerat att de vill ha ett undantag för vissa personalgrupper och allt talar därför för att det blir någon form av kompromiss mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Vad som gör debatten extra larvig är att Sverige ju faktiskt hade informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013.

Den regeln fanns i utlänningsförordningen, men togs bort. Skälet var att den dåvarande regeringen, som var en borgerlig regering, kom överens med Miljöpartiet om att utlänningar som vistas i landet utan tillstånd ändå skulle har rätt till vård och skola för sina barn. Den dåvarande regeringen tog bort anmälningsplikten eftersom det ju hade varit motsägelsefullt att begära att vårdpersonal och lärare ska ta hand om dessa människor och samtidigt anmäla dem till polisen.

Vad dåvarande regeringen inte till fullo hade förstått var att en enorm våg av asylsökande var på väg mot Sverige, ni vet den våg som kulminerade med 2015 års flyktingkris.

I efterhand kan vi konstatera att avskaffandet av anmälningsplikten inte var det smartaste draget Sverige har gjort nu när skuggsamhället är större än någonsin, men det intressanta är ju att vi faktiskt hade denna plikt till alldeles nyligen.

Ska vi tro oppositionspartierna skulle Sverige i så fall varit ett ”angiverisamhälle” före 2013. Var Sverige det? Ett angiverisamhälle? Var det som när Anne Frank var tvungen att hålla sig undan de tyska nazisterna? Ja, ni hör ju själva hur absurt det låter.

Debatten om anmälningsplikten har blivit så skruvad att jag förstår att folk inte vet vem man ska tro på. Tvivlar man på några av de faktapåståenden jag kommer med i denna text kan man sätta sig ned och googla fram källorna. Utredningsdirektiven har beteckningarna dir. 2022:91som den förra regeringen beslutade om och dir. 2023:126 som den nya regeringen antog. Båda hittar man på regeringens hemsida. Utlänningsförordningen har beteckningen SFS 2006:97, men man måste leta upp den version som gällde före 2013 för att få se hur den såg ut då. Den kan man hitta på hemsidan lagen.nu.

Inrikespolitik

Brett stöd i riksdagen för informationsplikt

UNT 2023-09-29

Debatten om informationsplikt för offentliganställda att meddela polisen om de stöter på en utländsk medborgare som uppehåller sig i landet utan tillstånd har nått ett tonläge som inte främjar en sund diskussion i ämnet.

Vi vill därför ta tillfället i akt och berätta om bakgrunden till förslaget. Hur det kom till, vilka partier som initierade det och vad det är som ska utredas. Vi tror att sakfrågan tjänar på att korrekta fakta presenteras innan vi kastar oss över varandra med anklagelser som att skapa ett ”angiverisamhälle”.

Upprinnelsen är att riksdagen med bred majoritet beslutade att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om informationsplikt. Beslutet kom till den 23 mars 2022, och nämnde att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”. Bakom beslutet stod alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

I riksdagens beslut angavs att ett undantag borde göras för situationer där personen som uppehåller sig i landet utan tillstånd ändå har rätt till utbildning eller sjukvård.

Senare samma vår tillsatte därför dåvarande regering en utredning med direktiv i enlighet med riksdagens beslut.

På hösten var det riksdagsval. Ett regeringsskifte följde och i avtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna kom partierna överens om att direktiven till utredningen skulle utökas.

I augusti i år beslutade därför den nya regeringen om nya direktiv. Till skillnad från de gamla direktiven utesluter de nya inte någon yrkeskategori från informationsplikten a priori men säger att utredningen ändå ska utreda vilka undantag som ska kunna göras. Direktiven säger också att internationella konventioner ska gälla.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Det är värt att notera att såväl Socialdemokraterna och Centerpartiet också är för en informationsplikt. Skillnaden mot regeringspartierna och Sverigedemokraterna är endast att de inte vill utreda om informationsplikten ska gälla för skol- och vårdpersonal.

I Ehsan Nasaris (C) och Julia Erikssons (C) artikel häromdagen nämner författarna att de inte vill att Uppsala kommuns socialsekreterare och bibliotekspersonal ska omfattas, men deras parti i riksdagen är inte för ett allomfattande undantag för all kommunal personal.

Någon form av informationsplikt kommer alltså att komma även om vi idag inte kan säga vilken den exakta utformning kommer att bli och vilka yrkesgrupper som kommer att ha undantag.

Skälet till att informationsplikten behövs är att det vuxit fram ett mycket stort skuggsamhälle i Sverige. Det kan röra sig om så mycket som 100 000 personer som antingen fått avslag på sina asylansökningar eller som kommit till Sverige för att arbeta svart.

Att Sverige därmed skulle förvandlas till ett ”angiverisamhälle” är en kraftig överdrift. Motsvarande informationsplikt finns i andra EU-länder som Tyskland och Belgien. Sverige hade även en viss form av informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013. Tyskland och Belgien är inga angiverisamhällen och Sverige var inte det före 2013 heller.

Skuggsamhället är stort och Sverige kan inte längre leva med allmän oordning i migrationspolitiken. Vi är övertygade om att det finns ett brett folkligt stöd för informationsplikten vilket även avspeglas i att den har stöd av en blocköverskridande majoritet i riksdagen. Hur den ska vara utformad i sina detaljer är dock som sagt inte bestämt ännu och här finns alltjämt möjlighet att inkomma med synpunkter.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot

Fredrik Ahlstedt (M), riksdagsledamot

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Försöker Göteborg tvinga anställda att bryta mot lagen?

NT 2023-09-25

I USA pågår sedan länge en debatt om hur man ska göra med utlänningar som befinner sig landet utan uppehållstillstånd. Debatten handlar om de städer som utropat sig som ”fristäder” (sanctuary cities).

När en stad utropar sig som ”fristad” förklarar man att dess myndigheter inte kommer att samarbeta med den federala migrationsmyndigheten. Eftersom ansvaret för polisen i USA ofta är decentraliserat ned på stadsnivå betyder det att polisen instrueras att inte fråga om en utlänning har rätt att vistas i landet.

Följden blir att det är lätt att gömma sig i USA bara man kommer in innanför gränsen, vilket även gäller för brottslingar. En utländsk medborgare som döms för ett brott kan enkelt flytta till en annan stad där polisen är förbjuden att fråga vem man är. Det leder också till att polismyndigheterna inte delar information med varandra inom landet.

Frågan om självutropade fristäder som öppet trotsar den federala staten har länge varit en dispyt mellan höger och vänster, där högern menar att det inte är frivilligt för enskilda städer att bestämma om de ska följa de federala lagarna eller inte.

I Sverige verkar vi nu få en liknande debatt. Kommunstyrelsen i Göteborg antog ett slags principdeklaration förra veckan där man slog fast att kommunen förväntar sig av alla anställda att inte tillämpa den lag om anmälningsplikt som kan komma att komma. 

Något lagförslag föreligger förvisso inte men det finns en utredning som tittar på saken, och bara det att frågan ska utredas har fått den politiska majoriteten i kommunen att gå upp i limningen och uppmana sina anställa att begå lagbrott.

Det hela är mycket allvarligt för om Göteborgs kommuns beslut blir vägledande utbryter allmän anarki i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna tar på sig rollen som lagstiftare, en roll som enligt de enligt Svea rikes grundlagar inte är deras.

Det amerikanska systemet är uppbyggt på ett helt annat sätt med lagstiftningsmakt på både delstatsnivå och kommunnivå. När det blir konflikt mellan de olika nivåerna får domstolar träda in och avgöra konflikten. Men i Sverige är det bara riksdagen som har rätt att stifta lag (samt i vissa fall EU).

Vad värre är är att Göteborgs kommun dessutom kan komma att utsätta sina anställda för risken att bli åtalade för tjänstefel.

I varje kommun finns tjänstemän som ägnar sig ut myndighetsutövning, som till exempel vid beslut om försörjningsstöd (socialbidrag). Om lagen säger att en handläggare som upptäcker att en utländsk person inte har tillstånd att vistas i landet måste underrätta polisen om det men inte gör det kommer hon att begå tjänstefel. Och tjänstefel är ett brott enligt brottsbalken.

I dagsläget finns som sagt ingen lag om anmälningsplikt. Det finns en utredning som har till uppgift att reda ut hur en sådan ska se ut. Sverige hade ett regelverk för det så sent som 2013.

Skälet till att frågan har kommit upp är för att Sverige har ett historiskt stort skuggsamhälle. Migrationsministern har, utan att någon kunnat bevisa att hon har fel, talat om så många som 100 000 personer. Det är människor som har kommit till Sverige och sökt asyl men fått avslag och inte återvänt till hemlandet eller som kommit hit för att jobba svart.

Tonläget i debatten är högt uppskruvat och ledningen för Göteborgs kommun har för svårt för att besinna sig, men i grunden tror jag att majoriteten av svenska folket förstår vad saken handlar om. Om vi ska få en bättre ordning i migrationsfrågorna kan inte en hel kommun med 55 000 anställda sätta sig mot vad folket genom sina företrädare i riksdagen har bestämt. Göteborg är en del av Sverige, inte ett eget land.

Inrikespolitik, Religion

Islam alltför lättkränkt

Sydöstran 2023-09-06

Kommer en ändring i lagen om hets mot folkgrupp eller lagen om förargelseväckande beteende avlägsna terrorhotet från islamistiska extremister?

Förra veckan presenterade Socialdemokraterna sin lösning på hur Sverige ska lösa problemet med Koranbränningarna. De föreslår att vi utreder om lagen om hets mot folkgrupp kan användas eller lagen om förargelseväckande beteende.

Tyvärr tror jag inte att detta är någon lösning, för vad är egentligen grundorsaken till de problem vi har hamnat i?

När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och partiets talesperson för justitiefrågor Ardala Shekarabi höll sin presskonferens menade de att orsaken till att Sverige har fått en Koranbränningskris är att Sverigedemokraterna har hetsat på Koranbrännarna. Om bara SD lugnade ned sig skulle allt återgå till det normala.

Själv menar jag att grundorsaken är en helt annan, nämligen att det inom islam, hela världens islam, finns alltför många som är alltför lättkränkta. Som är dessutom är alltför benägna att ta till våld.

Att ändra lagen om hets mot folkgrupp löser inte problemet för islam är ju inte en folkgrupp utan en religion. De utövare som är upprörda över att Koranen bränns är inte det för att de själva känner sig kränkta utan för att deras gud är kränkt. 

Lagen om hets mot folkgrupp fungerar så att man inte får uttala sig nedvärderande om grupper av människor. Om jag säger att värmlänningar är lata och tjuvaktiga nedvärderar jag dem som människor, men inte om jag säger att landskapet Värmland är trist och fult. På samma sätt är det med islam. Att säga att muslimer är onda och elaka kan vara hets mot folkgrupp men att säga att religionen islam är det är inte hets mot folkgrupp.

Paragrafen om förargelseveckande beteende går inte heller att använda. För det ligger i den demokratiska debattens natur att man ska få förarga varandra. Religionsdebatter är som politiska debatter. Folk blir arga på varandra. Vi kan ju inte ha en debatt där reglerna säger att man aldrig får säga något som gör någon annan förargad?

Och vem ska bestämma vad som är förargande? Det kan inte vara den som är mest lättkränkt för folk kan ju bli kränkta av vilken struntsak som helst. Det måste avgöras av en domstol, men på vilka grunder? De flesta i Sverige ogillar nog att Koraner bränns, men blir de förargade? 

Regeringen har aviserat att den istället vill undersöka om ordningslagen kan justeras. Idag säger lagen att demonstrationer kan stoppas när det föreligger krig eller krigsfara. Yttrandefriheten gäller inte om det finns risk för att Sverige attackeras militärt. Någon motsvarande paragraf för eventuella terrorattacker finns inte. 

För egen del landar jag i att vi helst inte bör ha någon lagändring alls rörande vår yttrandefrihet eftersom jag inte tror att någon potentiell terrorist bryr sig om vilka lagar vi har i vårt land. Om al-Qaida eller någon annan terrororganisation har bestämt sig för att attackera oss kommer de så klart inte att ändra sig bara för att vi justerar några lagar. Terrorister vill se blod oavsett vad.

Men om det ändå måste göras en inskränkning i yttrandefriheten för att kyla av situationen är regeringens linje att föredra. Den fokuserar nämligen endast på säkerhetshotet och inte på om människor blir upprörda eller inte av fri debatt. Det är den minst dåliga vägen att gå.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Religion

Är det islam det är fel på?

NWT 2023-08-12

Det är inte Sverige det är fel på utan islam. När jag nu skriver så vet jag att många direkt tänker: Det är rätt! Islam är en genomusel religion! Säg som det är!

Men det är inte så jag tänker. Det jag menar är att om islam i Sverige ska vara en religion som måste ha ett särskilt skydd av staten som omöjliggör vissa former av kritik (som att bränna islams heliga skrift) är inte religionen förenlig med grunderna för vårt lands statsskick. Men jag menar också att det inte måste vara så, att islam inte måste ha en sådan uttolkning.

Det kanske kan beskrivas så att problemet inte är religionen i sig utan hur den utövas. 

Många har läst den artikel som Stiftelsen Doku publicerade där man har intervjuat olika muslimska församlingar i Sverige. Det visade sig att en överväldigande majoritet av församlingarna vill att Koranen och motsvarande religiösa symboler ska ett särskilt skydd i lagen.

En fråga som jag då ställer mig är om detta är en korrekt uttolkning av islam? Är det var religionen i sig kräver?

Islamsk teologi är inte ett område som jag behärskar och jag kan därför inte säga något bestämt om vad som är en rimlig tolkning. Men som utomstående betraktare kan man ändå notera att islam på samma sätt som de närbesläktade religionerna judendomen och kristendomen inte är fullt så rigid som man kan tro.

Det gäller för all teologi i alla religioner att tillämpningarna förändras med tiden.

Exempelvis är judendomen precis som islam en regelstyrd religion. Moseböckernas föreskrifter är många och strikta. Om hädelse sägs att det ska bestraffas med döden (3 Mos 24:16). Så även äktenskapsbrott (3 Mos 20:10) och homosexualitet (3 Mos 20:13).

Men är det så judendomen idag praktiseras? Nej. Judarna lever förvisso oftast som minoriteter i olika länder och bestämmer därför inte över lagarna helt själva, men inte ens i Israel, som officiellt är en judisk stat, följs dessa regler. Judiska rabbiner predikar inte heller att de ska tillämpas. 

Samma utveckling har också kristendomen genomgått. Kristendomen är i sina texter inte lika regelstyrd som judendomen, men kristna har i det historiska varit mycket rigida. Exempelvis inkorporerade Sverige hela Mose lag som gällande svensk lag på 1600-talet. Det gjorde att Sverige införde dödsstraff för äktenskapsbrott.

Med tiden tyckte dock svenska staten, med kyrkans goda minne, att denna regel var för hård. Straffet övergick istället till fängelse för att i modern tid försvinna helt. Kristna präster predikar alltjämt att äktenskasbrott är en synd, men något krav på att staten ska ingripa finns inte.

Både judendomen och kristendomen har med åren mjuknat. Men gäller då inte också detta för islam?

Jag gör som sagt inte anspråk på att kunna något om islamsk teologi, men när jag läser i Koranen om vad som står om äktenskapsbrott ser jag att det ska bestraffas med spöstraff (24 suran, vers 2). Stöld ska bestraffas med amputation av händerna (5 suran, vers 38), och de som hädar ska ”dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas ur landet” (5 suran, vers 33).

Jag vet att spöstraff alltjämt förekommer inom vissa muslimska länder, men det gäller långt ifrån alla. Intressant nog avskaffade Saudiarabien, som ju anser sig vara ett fromt muslimskt land, för inte så länge sedan alla fysiska straff efter hård internationell kritik. Koranens hårda straff tillämpas alltså inte fullt ut inom den muslimska världen.

Det tycks mig därför som att även islam har mjuknat och anpassat sig till en modernare tid.

Det man frågar sig är varför då inte islam i Sverige kan förlika sig med att yttrandefriheten i vårt land inte gör några undantag för religiösa symboler. Koranen föreskriver dödsstraff, lemlästning eller landsförvisning som straff för hädelse, men ingen svensk imam har väl krävt att detta ska bli svensk lag?

Redan där finns en alltså en anpassning Koranens budskap, och man kan fråga sig varför budskapet inte kan anpassas ännu mer efter de juridiska realiteter som råder i Sverige?

Den gällande ordningen i vårt land är att vi skiljer mellan religion och politik. Det har inte alltid varit så i vår historia, men är så. Min bedömning är att Sverige därmed inte kommer att införa något särskilt lagligt skydd för Koranen och andra heliga skrifter. Det kommer helt enkelt inte att komma någon sådan lag. Klokare är därför om de som till skillnad från mig verkligen är skriftlärda inom islam tänkte igenom vad som är en rimlig uttolkning av islam för Sverige år 2023. 

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

EN AFFÄRSUPPGÖRELSE SNARARE ÄN ETT ÄKTENSKAP

Norrköpings Tidningar 2023-04-10

Något som många moderater går och funderar över för tillfället är hur man ska vinna tillbaka de väljare som egentligen hade velat rösta på partiet men valde Socialdemokraterna istället på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna. 

Moderaternas nyligen offentliggjorda valanalys kan konstatera att ett av de främsta skälen till varför tidigare M-väljare gick över till S var för att S tydligt meddelade att partiet aldrig kommer att samarbeta med SD. Den socialdemokratiska strategin att beskriva SD som ett demokratiskt icke rumsrent parti fungerade. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten men gick framåt i antalet mandat i riksdagen.

Så vad bör då Moderaterna göra för att vinna väljarna tillbaka? Bryta samarbetet med SD?

På kort sikt är det självklara svaret att samarbetet ska fortsätta. Det finns ett avtal mellan regeringspartierna och Sverigedmokraterna – Tidöavtalet – och avtal håller man.

Men vilken ska strategin vara inför nästa val och valet efter det? Ska dagens samarbete permanentas?

Som jag ser det bör frågan hållas öppen, och med det menar jag att samarbetet med SD helt och hållet ska bedömas utifrån hur Moderaterna själva ser på sin möjlighet att förverkliga sin politik. Blir det mer moderat politik med SD än utan i så fall är det rimligt att fortsätta. Annars inte.

I Sverige är vi inte vana vid att se överenskommelser mellan partier som rena transaktioner. Vi har en tendens att tolka de avtal som ingås för att skapa ett regeringsunderlag som en form av ett livslångt äktenskapslöfte.

Att vi gör så beror på att gamla Alliansen, det vill säga Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, var tvungen att samarbeta väldigt nära varandra för att kunna besegra Socialdemokraterna. Alliansen som begrepp skapades inför valet 2006 och det var just för att en gång för alla övertyga väljarna om att man verkligen hade ett lag som skulle kunna styra landet lika bra som S.

Det är inte så samarbetsavtal i andra länder uppfattas. Just nu pågår regeringsförhandlingar i Finland och vi vet inte hur de kommer att sluta. Samlingspartiet som blev riksdagens största parti är det som förväntas sy ihop en koalition, men om det blir tillsammans med Socialdemokraterna eller Sannfinländerna vet vi inte. Sannolikt kommer ett par av de små partierna också att ingå. 

Moderaterna måste komma ihåg att det också finns många väljare som valde att rösta på partiet just på grund av SD-samarbetet. Vi har sannolikt lika många väljare, kanske till och med fler, som skulle lämna vårt parti om vi deklarerade att vi aldrig mer ska samarbeta med SD. Se hur Centern förlorade stort på landsbygden på grund av sin aversion mot SD.

Jag tror också att de väljare som i höstas straffade M för samarbetet med SD så småningom kommer att vänja sig vid att SD är en del av svensk politik och kommer att vara så under lång tid framöver.

Även om man ogillar Sverigdemokraterna är detta parti den demokratisk legitima företrädaren för en femtdel av väljarkåren. Denna femtedel av befolkningen består inte av utomjordingar utan är våra grannar, vänner och släktingar.

Det som är det stora felet med Sverigedemokraterna är dess ursprung. Partiet grundades på 1980-talet av dem som drev den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt, BSS. Den delen av partiets historia kan aldrig tvättas bort.

Men anammar vi ett finländskt förhållningssätt till Tidöavtalet, och vad som kan komma efter nästa val, hamnar saken i ett annat läge. Det är då inte att se som ett evighetskontrakt, inget äktenskap, utan en affärsuppgörelse som gäller så länge dealen resulterar i moderat politik. Det bör då både kunna förlängas eller avslutas helt utan anklagelser som svek och förräderi. Jag tror att sådan mer finländsk syn på det parlamentariska livet skulle fungera även i Sverige.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Kreativt kandidera till val i fera kommuner

NWT 2023-02-25

Kreativt och lagligt, men fel. Så kan man sammanfatta Mikael Yüksels metod att få sig själv vald som ledamot av Botkyrka kommuns fullmäktige. Yüksel är partiledare för det nya partiet Nyans som specialiserat sig på att vinna väljare bland muslimska invandrare. Han kandiderade i 16 kommuner samtidigt och valde Botkyrka eftersom partiet kom in i fullmäktige där.

Kan man göra så? har många frågat sig. Meningen är väl att man ska kandidera i den kommun man bor i?

Ja, man kan uppenbarligen det. Valet av Yüksel till kommunfullmäktige i Botkyrka överklagades till valprövningsnämnden. Nämnden konstaterade att allt gjorts i enlighet med gällande lagar.

Kommunallagen säger att en person är valbar till kommunfullmäktige om vederbörande är folkbokförd i kommunen på valdagen. Men folkbokföringslagen säger att man har rätt att anmäla en flytt med en veckas fördröjning. En vecka är mer än tillräckligt för att hinna läsa av valresultatet och välja en kommun som man har fått ett bra röstetal i.

Som bekant inföll valet den 11 september förra året. Den 15 september meddelade Yüksel att han flyttat till Botkyrka den 10 september.

Anmälan om ny folkbokföringsadress gjordes således inom de sju dagar man har på sig efter en flytt och 10 september var dagen före valdagen. Alltså var han i juridisk mening bosatt i Botkyrka på valdagen och därför valbar.

Det får som sagt sägas vara kreativt att komma på hur man kan kandidera i flera kommuner samtidigt. Faktum är att man med Yüksels metod kan kandidera i alla kommuner i hela landet! Men rätt är det ju inte.

Eftersom Yüksel kandiderade i 16 kommuner samtidigt vet vi att det inte är av omsorg av Botkyrka som han valt att flytta dit utan att det helt och hållet är motiverat av att partiet knep två mandat i kommunfullmäktige där.

Att en ändring i kommunallagen behövs får sägas vara självklart. Regeln att man på valdagen ska vara folkbokförd i kommunen för att ha rösträtt och vara valbar låter tillräcklig, men uppenbarligen gick det att manipulera systemet.

Man kan därför fråga sig varför lagstiftaren inte har krävt att det ska finnas en tidsgräns för hur länge man ska ha bott i kommunen.

De flesta ideella föreningar har en sådan regel. För att ha rösträtt på årsmötet brukar det vara nödvändigt att man ha betalat in medlemsavgiften ett visst antal månader i förväg. Det är för att förhindra att någon snabbt samlar ihop sina kompisar, gör dem till medlemmar, och kuppar till sig makten i föreningen.

Vem är då denne Mikael Yüksel? Han började sin karriär i Centerpartiet och var toppkandidat till riksdagen i Göteborgs valkrets inför valet 2018 när han under brådstörtade former blev utesluten så sent som i augusti samma år. Anklagelsen var att han haft samröre med den extremistiska turkiska organisationen Grå vargarna, något som han själv förnekar.

Han gjorde sedan come back med sitt nya parti Nyans i förra årets val. Partiet vänder sig till muslimska invandrare och driver frågor om att bekämpa islamofobi och kommunernas användning av LVU, lagen om vård av unga, där man menar att socialtjänsten agerar på ett diskriminerande vis gentemot muslimer.

Partiet gjorde inte några större framgångar allmänt sett men tog plats i kommunfullmäktige i Landskrona och Botkyrka.

Mest intressant är emellertid valframgångarna i de invandringstäta stadsdelarna i Malmö och Stockholm.

I valdistriktet Rosengårds centrum i östra Malmö fick partiet 30,7 procent och i valdistriktet Rinkeby mellersta i västra Stockholm fick partiet 29,9 procent, och blev största parti. Tidigare har de flesta av dessa röster gått till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Mikael Yüksel förefaller vara en skicklig politisk entreprenör, en person som har hittat en nisch i väljarkåren, och som vet hur man trixar sig fram.

Att han hittade en bakdörr in i kommunfullmäktige i Botkyrka går inte att göra något åt när valprövningsnämnden nu fattat sitt beslut. Vi får istället gratulera de 15 kommuner som kom undan.