Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Sverigedemokraterna går i Socialdemokraternas fotspår

NT 2020-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Liberalernas beslut är bekymmersamt

NWT 2025-10-18

Efter valet 2026 kommer det att bli en omröstning i riksdagen om vem som ska vara statsminister. Tre knappar finns att trycka på: en grön, en röd och en gul. Ja, nej och avstår. Förslagsställare är talmannen. Om förslaget inte får en majoritet mot sig godtas det. Riksdagen har 349 mandat vilket betyder att den som vill förkasta förslaget måste samla ihop minst 175 mandat.

Att trycka på gul knapp, det vill säga att avstå, blir därmed som att godkänna förslaget även om man inte röstar ja. Det kallas för att man ”tolererar” den föreslagna statsministern. Man älskar honom inte men han accepteras.

Att känna till dessa regler för hur en statsminister väljs är nödvändigt om man vill förstå Liberalernas nya ställningstagande när det gäller vilka partier de kan tänka sig att samarbeta med efter valet.

Liberalernas partistyrelse har nämligen sagt att de varken själva kan tänka sig sitta i en regering tillsammans med SD eller kan tänka sig ”att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna (DN 10/10).”

Tolkar man detta strikt betyder det att Liberalerna kommer att trycka på den röda knappen om den föreslagna statsministerkandidaten presenterar en regering där Sverigedemokrater ingår. Om exempelvis Ulf Kristersson syr ihop en regering bestående av M, SD och KD kommer Liberalerna ändå inte att trycka gult och ”tolerera” en sådan regering, utan det blir tvärt nej.

Ställningstagandet är mycket bekymmersamt för det riskerar nämligen att förstöra allt det arbete som den nuvarande regeringen har lagt ned inom ramen för Tidöavtalet.

Tidöavtalet omfattar ju bara den här mandatperioden och Sverigedemokraterna har sagt att de inte kommer att förlänga avtalet i sin nuvarande form. SD är ju idag regeringssamarbetets största parti och för dem är Tidöavtalet ett provisorium. Det har de varit tydliga med hela tiden.

Att en ny form av samarbete mellan de borgerliga partierna kommer att behöva förhandlas fram efter nästa val är uppenbart, och det vore olyckligt om Tidöavtalets många reformer skulle behöva avbrytas.

För det var ju så att valet 2022 var något av en nystart för Sverige. Det fanns inget Tidösamarbete före valet utan var något som uppstod efteråt på grund av att de fyra partierna hade en samsyn i framför allt tre viktiga frågor: migrationen, gängkriminaliteten och kärnkraften.

Valresultatet var en effekt av att väljarna höll med och inte trodde att Socialdemokraterna med sina stödpartier skulle kunna leverera samma sak.

Under mandatperioden har därför ett mycket stort antal reformer sjösatts på just dessa områden. Emellertid tar det ju tid för ny lagstiftning att få effekt. Polisen har fått nya verktyg för att bekämpa de kriminella gängen, men det lär ta några år innan de är nedkämpade. På liknande vis är det med kärnkraften. Nya lagar finns, och beslut har fattats om hur de nya kärnkraftverken ska finansieras. Men det är en bra bit kvar innan de nya reaktorerna står färdiga. Här får man räkna med minst tio år. För att få Tidöavtalets reformer att verka kommer det alltså att behövas en borgerlig riksdagsmajoritet ytterligare en mandatperiod.

Så eftersom Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och Liberalerna kräver att de inte ska sitta i regeringen är det upplagt för regeringskris om inte Liberalerna antar en mer resonlig hållning.

Det är i slutändan Liberalernas landsmöte som i november ska avgöra hur partiet ska göra med regeringsfrågan. Än så länge är det bara partistyrelsen som har yttrat sig. 

Inför detta möte kan därför du som läser denna text som är liberal väljare, eller som har stödröstat på partiet för att hjälpa fram en borgerlig regering, ställa frågor till de som är medlemmar i detta parti.

Gå direkt till kärnan och fråga dem om hur de vill göra med alla de reformer som Tidösamarbetet har påbörjat. Ska de avbrytas eller inte? Vi vet ju att Socialdemokraterna är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna styra. Är det detta gäng Liberalerna ska släppa fram istället? Och hur kommer L att förvalta sina stödröster, från väljare som kanske egentligen är moderater men vill att L och M ska samarbeta? Riskerar man att plötsligt få en regeringen med vänsterpartister istället?

Dessa frågor måste en företrädare för Liberalerna kunna svara på. Det finns inga bekväma mellanvarianter. Så hur blir det? Blir det röd knapp för fortsatt borgerligt samarbete?

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ambulanser får inte bli en politisk lekstuga

NT 2025-08-04

Hur skulle ni uppfatta det om Säpo som ansvarar för personskyddet för kungen plötsligt en dag hade problem med bemanningen och bara ställde upp med en av fyra vakter? Eller om flygvapnet hade problem med incidentberedskapen och bara kunde bemanna vart fjärde flygplan? Eller om er lokala brandstation hade en frånvaro på 75 procent?

Skulle ni tycka att det är OK? Nej, antagligen inte, men det var så ambulanssjukvården i centrala Stockholm var bemannad den 23 juli i år. Bara en av fyra bilar var i tjänst.

Ambulansstationen i centrala Stockholm är den station som ansvarar för Norrmalm, Vasastan, Kungsholmen och Östermalm. Här finns regeringskansliet men också Försvarsmaktens huvudkvarter, polishuset på Kungsholmen och centralredaktionerna för SVT och SR. Flera betydande företag och organisationer har också sina huvudkontor här.

Stockholm är landets huvudstad och det är i de centrala delarna av staden som ledningen av Svea rike sitter.

Man tänker sig därför att beredskapen i dessa kvarter ska vara på topp dygnet runt, året runt. Man tänker sig att polisen, brandförsvaret, försvarsmakten och akutsjukvården blixtsnabbt ska kunna gripa in om något händer. 

Men så var det alltså inte utan ambulanssjukvården hade bara en bemanning på 25 procent. Det fanns helt enkelt ingen beredskap att tala om under en viss tid detta dygn.

Hur kommer det sig? Som har rapporterats i ett flertal medier har det att göra med att Region Stockholm inte har kunnat rekrytera ambulanssjuksköterskor. Ambulansuppdraget har tidigare varit delat mellan regionen och olika privata utförare, men den S-ledda majoriteten har velat låta hela verksamheten gå över i egen regi. Socialdemokraterna driver sedan maktövertagandet i regionen 2022 ett ideologiskt projekt som går ut på att man ska ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden. Man försöker därför avsluta så många upphandlingar som möjligt.

Men eftersom man inte kan erbjuda samma löne- och arbetsvillkor som de privata leverantörerna har regionen inte lyckats anställa den personal som behövs. Resultatet har blivit vakanser.

I detta läge har den politiska ledningen valt att köra vidare med gigantiska luckor i bemanningen som om ingenting hade hänt, som om ambulanssjukvård är något slags lyxvara som folk kan vara utan, och utan någon som helst förståelse för regionens ansvar för den nationella beredskapen.

Ett sätt att tillfälligt lösa bemanningsfrågan hade varit att höra av sig till omkringliggande regioner som Region Södermanland eller Region Uppsala. Under pandemin var det vanligt att regionerna lånade personalresurser av varandra. Men inte heller det har den politiska ledningen velat göra.

Ambulanskrisen i Stockholm är inte en lokal fråga utan en nationell. Det är visserligen Region Stockholm som har ansvaret för bemanningen men hur väl man lyckas med detta har betydelse för hela riket eftersom det är huvudstaden vi talar om. Att regionen inte lyckats fullgöra detta uppdrag är som sagt lika allvarligt som om Säpo skulle ha stora luckor i personskyddet för kungen eller om flygvapnet inte hade flygplan att skicka upp för att mota bort ryska flygplan som kränker svenskt luftrum.

Det är i centrala Stockholm som Olof Palme och Anna Lindh mördades och där i centrala Stockholm som de två terrorattentaten på Drottninggatan utspelade sig. Just här av alla ställen borde man därför absolut inte ägna sig åt prestigefyllda socialistiska experiment.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Ibland har till och med Musk rätt att göra vad han vill

NT 2025-03-17

I början på förra veckan svarade jag på en enkät utsänd till oss riksdagsledamöter av TT. Den handlade om huruvida jag hade ett konto på mediaplattformen X, om jag var aktivt där eller övervägde att lämna, samt om det var ett problem att ägaren, den amerikanske entreprenören och politikern Elon Musk, använder denna för att påverka innehållet.

Jag svarade att jag har ett konto, inte har för avsikt att avsluta det och inte har några bekymmer med att Elon Musk — om han nu gör det — styr vad jag får läsa.

Elon Musk är som bekant en inte helt okontroversiell politiker och det har riktats kritik mot honom för att han ”manipulerar” innehållet på plattformen. Kritiken har gått så lång att röster höjts för att myndigheterna måste ingripa. Musk kommenterar ju även politiken i andra länder än hans eget.

Att jag inte instämmer i denna kritik, även om jag inte på något vis räknar mig som någon Muskanhängare, är för att det egentligen inte är någon större principiell skillnad mellan plattformen X och vanliga tidningar.

Norrköpings Tidningar ägs av koncernen NMT som i sin tur ägs av Erik & Asta Sundins stiftelse. Det är ägaren som har bestämt att tidningen ska ha en moderat ledarsida. Ägaren kan ändra på det om den vill. Den kan tvärtom lägga ned nyhetsförmedlingen helt och bara publicera opinionsbildande material om den vill. Den kan även helt ensidigt bara publicera debattartiklar och insändare som överensstämmer med ägarens egna åsikter.

Det är så vår svenska tradition med tidningar ser ut. Ägaren bestämmer innehållet. Det är även så det ser ut i andra demokratiska länder. Vi har inte politiskt färgade TV-kanaler i vårt land med det finns också. På Youtube finns däremot kanaler som kan sägas vara som traditionella TV-kanaler som uteslutande producerar opinioinsbildande material som Riks som står Sverigedemokraterna nära.

Vad Elon Musk gör med X skiljer sig därför inte från vad andra mediaägare gör. Han publicerar själv väldigt mycket, och det verkar som att han har programmerat det så att hans egna inlägg för hög prioritet när folk skrollar igenom flödet. Jag vet inte om det är så, men det spelar ingen roll för det är hans rätt i så fall.

Men är det då inte problematiskt att han använder denna plattform för att lägga sig i inrikespolitiken i andra länder? Nej, inte heller det tycker jag är ett bekymmer för det enda som är unikt med detta medium är att det är globalt. X är som en tidning som finns i hela världen. Låt säga att han ägde en papperstidning som folk i hela världen prenumererade på, skulle han då inte ha rätt att ha en ledarsida i den och kommentera inrikespolitiken i olika länder? En sådan tidning finns ju redan, även om den har en mer begränsad publik. Det är brittiska The Economist. Tidningen har en ledarsida och brukar just kommentera olika länders inrikespolitik

X är ett relativt nytt medium. Det bygger på att användarna själva publicerar materialet. Men ska i grunden ses som en tidning. Det är till övervägande delen alltjämt en plattform som publicerar text och bild.

Det som har blivit kontroversiellt är att ägaren heter Elon Musk, är politiker i USA, och har gjort sådana saker som att ha hjälpt extrema Alternativ für Deutschland i senaste tyska valet. Men själva mediet i sig är inte det.

Gillar man inte X och saker som Elon Musk publicerar får man därför göra på samma sätt som när man inte längre gillar vad en tidning publicerar. Man får säga upp prenumerationen och anlita en annan tjänst istället.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ett kluvet parti måste våga välja sida

Norrköpings Tidningar 2024-12-23


Sedan hösten 2022 råder lugn och ordning i svensk inrikespolitik. Tre statsbudgetar har klubbats igenom utan skrik och bråk. Inga misstroendeomröstningar, inga brutala voteringsnederlag för regeringen. Så såg det inte ut dessförinnan. Vad förklarar? Svar: Tidöavtalet.

Tidöavtalet har sänkt ett politiskt lugn över Sverige i en tid där andra länder, som till exempel Tyskland och Frankrike, aldrig haft det mer turbulent. Icke desto mindre kommer en dag då avtalet löper ut.

Det är därför som Sverigedemokraterna redan nu har deklarerat att om det ska bli en fortsättning är deras krav att inte bara vara ett stödparti utan vill sitta med i regeringen. Samtidigt har Liberalerna sedan tidigare ett principbeslut på att man inte ska sitta i en regering i vilken SD ingår och ej heller släppa fram en sådan.

Tidöavtalets lugn riskerar alltså att ersättas av samma parlamentariska kaos som rådde under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tid.

Vill SD och L det? Antagligen inte, så någon av dem måste rimligen förflytta sig.

Sverigedemokraternas krav att få sitta med i regeringen är fullt rimligt i beaktande att det för närvarande är Tidögruppens största parti, och kan mycket väl vara det efter nästa val också. Frågan handlar alltså om vad Liberalerna ska göra.

Trots Tidösamarbetet finns det en SD-negativ falang inom partiet. Låt säga att de får sin vilja fram, vad skulle hända?

Det behöver man inte gissa sig till för författningen föreskriver hur en statsminister väljs. En statsminister måste ”tolereras” av en majoritet av riksdagen, vilket betyder att han eller hon inte får ha en majoritet mot sig. Han behöver inte ha en majoritet positiva röster utan bara inte en majoritet negativa mot sig. Detta gör rent konkret att nedlagda röster räknas som stödjande röster.

Ett realistiskt scenario är att M, SD och KD efter valet 2026 kommer överens om att bilda regering tillsammans. En fråga kommer då sannolikt att ställas till L om de vill vara med. 

L kan då välja mellan fyra alternativ: 1) att ingå i regeringen, det vill säga omvandla nuvarande Tidösamarbete till ett regeringssamarbete, 2) ej delta i regeringen men lägga ned sina röster och därmed släppa fram en M, SD och KD-regering, 3) bilda regering tillsammans med S, MP, C, V eller 4) lägga ned sina röster och därmed släppa fram en sådan S-ledd regering.

Alternativen 1 och 2 betyder att man stödjer en högerregering. Alternativen 3 och 4 betyder att man stödjer en vänsterregering.

Om den SD-negativa falangen inom Liberalerna får sin vilja fram måste partiet välja alternativ 3 eller 4 och således ingå i eller stödja en vänsterregering.

Hur kommer det att gå? Även detta behöver vi inte gissa oss till utan vet av tidigare erfarenhet vad som händer.

Typiskt för Liberalernas väljarkår är att den är borgerlig, har Moderaterna som andrahandsalternativ och ogillar samröre med Socialdemokraterna.

När denna grupp upptäcker att L har för avsikt att samarbeta med Socialdemokraterna brukar den osentimentalt flytta över till Moderaterna istället.

Det var detta som gjorde att L:s förra partiledare Nyamko Sabuni övergav det tidigare samarbetet med Socialdemokraterna, inom ramen för januariavtalet, och det var därför som nuvarande partiledaren Johan Pehrson hade modet att gå in i Tidösamarbetet, trots omfattande intern kritik.

Jag själv företräder Moderaterna och kan därför inte agera opartisk rådgivare till Liberalerna, men skulle jag satsa pengar på hur det skulle gå med L:s opinionssiffror så skulle det vara att de störtdyker, om partiet förklarar att de tänker samarbeta med Socialdemokraterna efter valet 2026. Det är vad erfarenheten säger.

Inrikespolitik

Är nationalstaten viktigare än nationen?

(Införd i Föreningen Heimdals tidning, oklart datum.)

I början av juli detta år diskuterade Orkneyöarnas råd att möjligen utträda ur Förenade kungadömet för att istället ansluta sig till Norge. Orkneyöarna var under den norska kronan ända fram till 1472 då öarna avträddes till Skottland eftersom kung Kristian I inte kunde erlägga hemgiften för sin dotter som giftes bort med kung Jakob III.

Orsaken till debatten är ett missnöje med hur öarna behandlas av regeringen i Skottland. Men som är allmänt känt finns även ett missnöje i Skottland med hur Förenade kungadömets regering i London behandlar Skottland.

Den skotska självständighetsrörelsen är stark och även om folkomröstningen 2014 landade i ett tydligt beslut om att vara kvar i kungadömet skedde den innan Storbritannien som helhet folkomröstade om medlemskapet i EU. Majoriteten av skottarna röstade mot ett utträde ur unionen. Självständighetsrörelsen fick i och med det ny näring.

Personligen har jag svårt att ta ställning till om Skottland bör vara ett eget land eller inte. Förenade kungadömet kom till ganska sent. Först 1707 slogs de två rikena ihop till ett. De hade då redan samma monark men hade ändå varit självständiga riken.

Med tanke på att Skottland existerat som ett enat rike sedan början av 1000-talet har det alltså varit ett eget land längre än vad det har varit en del av Förenade kungadömet. Det är således inte alls orimligt att Skottland ska bryta sig loss. Att man slog samman de två rikena var för att bli av med risken att Frankrike och Skottland skulle bilda en militärallians mot England. Den risken är sedan länge avvärjd.

Men under den tid som har gått sedan sammanslagningen har de två nationerna ändå smält samman till vad som kanske inte är en gemensam nation, men åtminstone en nationalstat. Och jag är mycket förtjust i nationalstaten som politisk institution. Nationalstaten har en mycket stark legitimitet i folks ögon. En politisk institution som utövar makt måste uppfattas som legitim av dem som är föremål för maktutövningen. Att den är demokratisk och lagstyrd räcker inte även om detta i sig är väsentligt för legitimiteten.

Vad som ska utgöra själva staten, vilket territorium den ska omfatta och vilka människor som ska vara medborgare i den, finns det oftast inget bra svar på annat än att det som vuxit fram historiskt får fortsätta att gälla.

Inom demokratiteorin är detta känt som ett olösligt problem. I en demokrati ska folket fatta de viktigaste politiska besluten, men vilka är folket? Finns inte enighet om det inom staten brukar det inte gå att tillskapa någon demokrati även om viljan finns. Människorna uppfattar inte staten som legitim om inte frågan om vilka som är folket har fått ett svar.

Nationalstaten övertrumfar även oftast lokala regeringar när det gäller rätten att utöva makt. I Sverige är det utan tvekan staten som ses som den yttersta auktoriteten. Blir det konflikt mellan kommunerna och staten förväntar sig medborgarna att det är staten som har sista ordet.

Det är av samma skäl om Europaparlamentet aldrig kan få samma auktoritet som de nationella parlamenten. Folk vill att den yttersta makten ska ligga hos nationalstaterna.

Nationalstaten som den främsta legitima utövaren av makt har gjort att människor organiserat sina liv i övrigt med nationalstaten som ram. Det är inte bara så att det saknas gränsposteringar mellan Skottland och England. Språket är detsamma och man studerar, arbetar, bildar familj kors och tvärs med Förenade kungadömet som bas, inte Skottland eller England.

Detta har i sin tur även gjort att London inte bara är Englands ekonomiska och kulturella huvudstad utan även Skottlands, vilket givetvis gäller även för Wales och Nordirland. Precis som i de flesta andra länder är de stora städerna de främsta tillväxtmotorerna. Här samlas talangerna. Hit förläggs huvudkontoren. Här finns de viktigaste medierna, de bästa teatrarna och de bästa symfoniorkestrarna och så vidare.

Detta gör att framstående skottar på ett eller annat sätt hamnar i London, eller åtminstone är verksamma där under en stor del av sin karriär, trots att de i själ och hjärta är skottar och inte engelsmän.

För Skottland är detta inte heller någon nackdel ekonomiskt eftersom de har direktaccess till en av världens viktigaste handelsstäder. Sverige har inte samma smidiga koppling till något av Europas främsta ekonomiska centrum. Vi klarar oss bra, men visst hade det varit en fördel om Frankfurt kunde nås med bil? London är en ekonomisk motor även för Skottland.

När jag på detta sätt summerar värdet av nationalstaten som institution kan man få intrycket att jag skulle plädera för fortsatt brittisk enighet. Men nej, jag kan som sagt inte bestämma mig, för i en nationalstat måste det också alltid finnas en känsla av samhörighet. Den uppstår inte som ett resultat av att man lägger samman praktiska fördelar av att vara i en union med varandra. Den nationella samhörigheten beror på helt andra faktorer där det historiska ursprunget är den viktigaste (om än inte den enda).

Det är istället för Sveriges skull som jag finner det intressant att diskutera Förenade kungadömet. Vi är lyckligt lottade i vårt land eftersom vår nation och vår nationalstat är en och samma. Vi slits inte mellan vår nationella identitet och vår uppfattning om vilken politisk institution det är som vi ser som den yttersta auktoriteten. Det gör att vår nationalstat både har alla de positiva effekter en nationalstat har men också den samhörighetskänsla som en gemensam nationell identitet skapar.

Det är först när man blickar ut över världen och ser hur även demokratiska länder som Spanien och Belgien kämpar med sin nationella sammanhållning som man kan förstå att Sverige sitter på en guldklimp.

För Sverige blir därför utmaningen de närmsta decennierna att se till att de många invandrarna som kommit till vår land blir en del av svenska folket, av just nationen. De människor som befolkar en nationalstat tjänar på att ha en gemensam identitet som skapar en samhörighetskänsla. Denna är inte nödvändigtvis beroende av vilket etniskt ursprung var och en har utan är en fråga om vilket kollektiv man själv säger sig vilja tillhöra.

Vad gäller Orkneyöarna låter det emellertid alltför osannolikt att ett byte av statsöverhuvud från kung Karl till kung Harald skulle lösa några problem. Det var ändå mer än fem sekel sedan öarna bytte ägare.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför har Centerns Demirok det så besvärligt

NT 2024-11-23

Den kris som Centern nu genomgår handlar återigen om Sverigedemokraterna, snarare än någon verklig politik. Muharrem Demirok är förmodligen ingen dålig ledare alls men har ett omöjligt uppdrag. Partiet är oenigt om huruvida man ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Eftersom det är en fråga som bara går att svara ja eller nej på finns det ingen kompromisslösning. Partiet kommer därför att fortsätta att krisa ända tills den ena sidan vinner över den andra.

Problemet går tillbaka till den förre partiledaren Annie Lööf som under sin tid gjorde det väljartaktiska draget att hon skulle vinna röster i den grupp av borgerliga väljare som inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna.

Svensk borgerlighet har varit delad i denna fråga. Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna ville samarbeta med SD längre tillbaka, men omställningen hos oss gick ganska smidigt. Jobbigare var det för Liberalerna som också tvingades genomgå en kris, men som ändå landade i att man deltog i Tidösamarbetet.

Centern har under denna tid sett det som sin chans att fånga upp de borgerliga väljare som höll fast vid att SD var ett oberörbart parti.

Taktiken har varit hyfsat framgångsrik. I senaste valet fick partiet 6,7 procent, vilket får sägas vara helt OK. En bra bit ovanför fyraprocentsspärren.

Problemet är bara att partiet gjorde ett bra val i städerna istället för i sina traditionellt starka områden på landsbygden.

Resultatet orsakade en intern debatt. Var partiet påväg att försvinna som landsbygdsparti? Och därmed överge partiets själva ursprung och själ?

När en ny partiledare skulle väljas var denna diskussion långt ifrån färdig, och Demirok valde själv att kandidera på att hålla fast vid Annie Lööfs linje. Kanske var det enda möjligheten för honom att bli vald?

Centerpartiet har därför aldrig stannat upp och tänkt efter vad man egentligen bör göra. Satsa på de gamla väljarna på landsbygden, där man inte är lika fientligt inställd till SD, eller satsa på att behålla de nya väljarna i städerna?

För egen del, som företrädare för Moderaterna, ser jag gärna att partiet ”river av SD-plåstret”. Moderaterna och Centern är två partier som ideologiskt står varandra nära, särskilt i ekonomiska frågor, och vi har historiskt kunnat arbeta väl ihop.

En särskiljande fråga har varit synen på migrationspolitiken där Centern har velat fortsätta på en mer öppen linje. Men den politiken kommer inte att komma åter oavsett vilka partier som bildar regering efter 2026, eftersom även Socialdemokraterna har anslutit sig till den restriktiva linjen.

Det skojas ju numera om att Socialdemokraterna har blivit ”det femte Tidöpartiet” eftersom partiet i praktiken driver samma migrationspolitik och kriminalpolitik som regeringen. Och kanske är på väg att ansluta sig till den nya kärnkraftspolitiken också.

Om Centern vill komma tillbaka till den borgerliga familjen igen välkomnar jag därför det.

Men allt bygger ju då på att Centern överger den linje Annie Lööf stakade ut och som Demirok var tvungen att ärva, och vågar sig på att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det var aldrig självklart för oss moderater heller att vi skulle samarbeta med SD, men ett samarbete är inget äktenskap utan gäller bara för fyra år i taget och bara för de frågor man vill samarbeta i. Tidöavtalet, som utgör grunden för regeringssamarbetet denna mandatperiod, är faktiskt ganska begränsat. Att Tidöpartierna ändå inte är i ständiga strider med varandra skulle jag säga har med god vilja att göra. Där jag sitter, i utrikesutskottet, brukar regeringspartierna och SD kunna lösa ut de flesta frågor pragmatiskt och enkelt. Centern är välkommet att ansluta sig.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Socialdemokratiska lögner och bortförklaringar

NT 2024-09-30

Det är tråkigt att behöva säga detta — jag gillar inte den nya hårda retoriken som finns i svensk politik — men det behövs sägas: Socialdemokraterna ljuger om sitt lotteri. Ja, ljuger, jag använder just det ordet. De har inte friserat sanningen lite, gjort en kreativ tolkning av något vagt uttalande, utan rätt och slätt ljugit.

När Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas spelbolag Kombispel AB sålt lotter med ovanligt aggressiva metoder riktat mot gamla människor framträdde partiets gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren från Kalmar län, i SVT:s Aktuellt (12/9) och sa följande:

”Vi har inte gett verksamheten uppdraget att sälja lotter till vilket pris, och med vilka metoder som helst. Tvärtom.”

Försäljningsmetoden som går ut på att ringa upp gamla människor och tjata hål i huvudet på dem tills de går med på att köpa ett lotteriabonnemag skulle alltså varit något som det upphandlade telemarketingbolaget själva hade kommit på.

Men det tog inte lång tid för granskande medier, i det här fallet Expressen, att konstatera att det var just socialdemokratiska Kombispel AB som hade beställt den aggressiva telefonförsäljningen. Så här skriver Expressen (20/9):

”…enligt flera tidigare säljledare som Expressen varit i kontakt med, var försäljningen hela tiden starkt styrd av S-lotteriets bolag Kombispel. Bolagets representant kom på besök i Barcelona med jämna mellanrum — det talas om varje till varannan månad — för att kvalitetssäkra försäljningen, lyssna på säljsamtalen men också för att puscha på säljorganisationen att leverera bättre resultat”.

Lena Hallengrens påstående och Expressens rapport säger diametralt olika saker. Båda kan inte vara sanna samtidigt. Antingen ljuger Hallengren eller så har Expressen missförstått alla sina intervjupersoner.

Att jag dömer till Expressens fördel är för att ytterligare en granskning av Dagens Nyheter visade att andra telemarketingföretag har avböjt att ha Kombispel AB som kund på grund av företaget ställt orimliga krav på vad de ska uppnå. De har inte velat ha socialdemokratiska Kombispel AB som kund för att risken att träda över moraliska gränser i försäljningen.

Strategin att rikta in sig mot gamla är av allt att döma också en idé sprungen hur Kombispel AB. Det är Socialdemokraterna och deras lotteriföretag som har försett telemarketingföretaget med telefonnummer att ringa upp. Själva idén att ringa och trakassera äldre är alltså något som härstammar ur Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna genom sin gruppledare i riksdagen har ljugit för svenska folket är därmed utom rimligt tvivel bevisat.

Något som gör saken än värre för partiledningen är att den även på sämsta vis försökt lägga skulden för det inträffade på någon annan än den själv. Förutom att felaktigt påstå att det är telemarketingföretaget som självmant valt de aggressiva försäljningsmetoderna valde man att sparka VD:n för lotteriföretaget och hela styrelsen.

Problemet är bara att partistyrelsens verkställande utskott hela tiden har haft direkt insyn i lotteriverksamheten genom partikassören. Två andra styrelseledamöter i bolaget är rikdagsledamöter där den ene XXX dessutom är vice gruppledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Att ljuga är aldrig en bra idé eftersom sanningen oftast vinner. Att skylla ifrån sig är inte heller bra eftersom man då endast framstår som okänslig och ansvarslös. Men det är tyvärr där vi är nu. Räkna därför inte med att partiet kommer att be om ursäkt eller kommer att betala tillbaka något av de pengar som det har roffat åt sig. Haveriet har gått för långt. Insikten om ansvar och moral lär nog först komma tillbaka med en ny partiledning.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Absurd debatt om angiveri

NWT 2023-10-23

Före 2013 var skolor och socialtjänst skyldiga att meddela polisen om de fick kännedom om att en utländsk person uppehöll sig i Sverige utan tillstånd. Betyder det att Sverige då var ett ”angiverisamhälle”? Nej, självklart inte. Ändå är det vad vissa partier säger kommer att bli fallet om vi återinför anmälningsplikten i Sverige.

Längst av alla i den kraftigt överdrivna retoriken har Miljöpartiet gått. Partiets språkrör Märta Stenevi påstod i partiledardebatten i riksdagen förra veckan att det skulle bli som när Anne Frank var tvungen att hålla sig gömd undan nazisterna. Miljöpartiet menar att Sverige skulle bli som ockupationens Nederländerna på 1940-talet.

Låt oss därför reda ut vad som faktiskt är sant och inte sant i debatten om anmälningsplikten.

Vad frågan handlar om är huruvida offentliganställd personal ska meddela polisen om de upptäcker att en person saknar rätt att vistas i Sverige. På grund av den stora invandringen som vi hade under ett par år omkring 2015 har Sverige fått ett mycket stort skuggsamhälle som består av människor som fått avslag på sina asylansökningar men som ändå inte har lämnat landet. De har inte flyktingstatus utan har bara inte velat åka tillbaka till sina hemländer. De arbetar svart och bor med olagliga hyreskontrakt.

Det kan röra sig om så många som 100 000 personer, om vi får tro migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).

Den förra regeringen tillsatte därför en utredning som skulle ta fram ett förslag på ett regelverk för vad som ska gälla för offentliganställd personal, men man la in ett undantag. Utredningen skulle inte titta på vad som ska gälla för lärare och vårdpersonal. Det här var på våren 2022. Migrationsminister på den tiden var Morgan Johansson (S).

Sedan dess har vi som bekant haft regeringsskifte och den nya regeringen har velat arbeta vidare på samma spår men givit utredningen nya direktiv. Nytt är att utredningen ska omfatta all offentliganställd personal – alltså även lärare och vårdpersonal – men också ta ställning till vilka undantag som ska göras. Det är inte fastslaget på något sätt att lärare och vårdpersonal ska omfattas av anmälningsplikten. Det finns bara en utredning.

Ändå har dessa nya utredningsdirektiv fått oppositionen att gå bananas och tala om att Sverige blir ett ”angiverisamhälle”.

Men faktum är ju att nya och gamla direktiven är ungefär desamma. Skillnaden är att lärare och vårdpersonal uteslöts från början i de gamla direktiven men inte i de nya. Liberalerna som står bakom de nya direktiven har redan i debatten markerat att de vill ha ett undantag för vissa personalgrupper och allt talar därför för att det blir någon form av kompromiss mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Vad som gör debatten extra larvig är att Sverige ju faktiskt hade informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013.

Den regeln fanns i utlänningsförordningen, men togs bort. Skälet var att den dåvarande regeringen, som var en borgerlig regering, kom överens med Miljöpartiet om att utlänningar som vistas i landet utan tillstånd ändå skulle har rätt till vård och skola för sina barn. Den dåvarande regeringen tog bort anmälningsplikten eftersom det ju hade varit motsägelsefullt att begära att vårdpersonal och lärare ska ta hand om dessa människor och samtidigt anmäla dem till polisen.

Vad dåvarande regeringen inte till fullo hade förstått var att en enorm våg av asylsökande var på väg mot Sverige, ni vet den våg som kulminerade med 2015 års flyktingkris.

I efterhand kan vi konstatera att avskaffandet av anmälningsplikten inte var det smartaste draget Sverige har gjort nu när skuggsamhället är större än någonsin, men det intressanta är ju att vi faktiskt hade denna plikt till alldeles nyligen.

Ska vi tro oppositionspartierna skulle Sverige i så fall varit ett ”angiverisamhälle” före 2013. Var Sverige det? Ett angiverisamhälle? Var det som när Anne Frank var tvungen att hålla sig undan de tyska nazisterna? Ja, ni hör ju själva hur absurt det låter.

Debatten om anmälningsplikten har blivit så skruvad att jag förstår att folk inte vet vem man ska tro på. Tvivlar man på några av de faktapåståenden jag kommer med i denna text kan man sätta sig ned och googla fram källorna. Utredningsdirektiven har beteckningarna dir. 2022:91som den förra regeringen beslutade om och dir. 2023:126 som den nya regeringen antog. Båda hittar man på regeringens hemsida. Utlänningsförordningen har beteckningen SFS 2006:97, men man måste leta upp den version som gällde före 2013 för att få se hur den såg ut då. Den kan man hitta på hemsidan lagen.nu.

Inrikespolitik

Brett stöd i riksdagen för informationsplikt

UNT 2023-09-29

Debatten om informationsplikt för offentliganställda att meddela polisen om de stöter på en utländsk medborgare som uppehåller sig i landet utan tillstånd har nått ett tonläge som inte främjar en sund diskussion i ämnet.

Vi vill därför ta tillfället i akt och berätta om bakgrunden till förslaget. Hur det kom till, vilka partier som initierade det och vad det är som ska utredas. Vi tror att sakfrågan tjänar på att korrekta fakta presenteras innan vi kastar oss över varandra med anklagelser som att skapa ett ”angiverisamhälle”.

Upprinnelsen är att riksdagen med bred majoritet beslutade att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om informationsplikt. Beslutet kom till den 23 mars 2022, och nämnde att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”. Bakom beslutet stod alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

I riksdagens beslut angavs att ett undantag borde göras för situationer där personen som uppehåller sig i landet utan tillstånd ändå har rätt till utbildning eller sjukvård.

Senare samma vår tillsatte därför dåvarande regering en utredning med direktiv i enlighet med riksdagens beslut.

På hösten var det riksdagsval. Ett regeringsskifte följde och i avtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna kom partierna överens om att direktiven till utredningen skulle utökas.

I augusti i år beslutade därför den nya regeringen om nya direktiv. Till skillnad från de gamla direktiven utesluter de nya inte någon yrkeskategori från informationsplikten a priori men säger att utredningen ändå ska utreda vilka undantag som ska kunna göras. Direktiven säger också att internationella konventioner ska gälla.

Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.

Det är värt att notera att såväl Socialdemokraterna och Centerpartiet också är för en informationsplikt. Skillnaden mot regeringspartierna och Sverigedemokraterna är endast att de inte vill utreda om informationsplikten ska gälla för skol- och vårdpersonal.

I Ehsan Nasaris (C) och Julia Erikssons (C) artikel häromdagen nämner författarna att de inte vill att Uppsala kommuns socialsekreterare och bibliotekspersonal ska omfattas, men deras parti i riksdagen är inte för ett allomfattande undantag för all kommunal personal.

Någon form av informationsplikt kommer alltså att komma även om vi idag inte kan säga vilken den exakta utformning kommer att bli och vilka yrkesgrupper som kommer att ha undantag.

Skälet till att informationsplikten behövs är att det vuxit fram ett mycket stort skuggsamhälle i Sverige. Det kan röra sig om så mycket som 100 000 personer som antingen fått avslag på sina asylansökningar eller som kommit till Sverige för att arbeta svart.

Att Sverige därmed skulle förvandlas till ett ”angiverisamhälle” är en kraftig överdrift. Motsvarande informationsplikt finns i andra EU-länder som Tyskland och Belgien. Sverige hade även en viss form av informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013. Tyskland och Belgien är inga angiverisamhällen och Sverige var inte det före 2013 heller.

Skuggsamhället är stort och Sverige kan inte längre leva med allmän oordning i migrationspolitiken. Vi är övertygade om att det finns ett brett folkligt stöd för informationsplikten vilket även avspeglas i att den har stöd av en blocköverskridande majoritet i riksdagen. Hur den ska vara utformad i sina detaljer är dock som sagt inte bestämt ännu och här finns alltjämt möjlighet att inkomma med synpunkter.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot

Fredrik Ahlstedt (M), riksdagsledamot