Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Parlamentariskt limbo gör Magdalena Andersson unik

NT 2021-12-27

Från den 1 januari styr statsminister Magdalena Andersson Sverige med en budget som inte är hennes. Situationen är unik. Både historiskt och internationellt.

Huvudprincipen i parlamentarismen är att regeringen ska lägga fram förslag för den lagstiftande församlingen som den gillar. Parlamentet ska ha förtroende för regeringen.

Men Sverige har hamnat i ett limbo där riksdagen säger sig ha förtroende för statsministern men inte hennes politik. 

Vad är bakgrunden till att Sverige har parlamentarism? 

Historien är densamma i alla europeiska monarkier. Under 1800-talet växte parlamenten i makt och samtidigt blev det allt svårare för kungarna att styra sina riken personligen.

De kom därför att förse sig själva med ämbetsmän som kunde hjälpa dem att lotsa igenom lagförslag i parlamenten. Dessa kallades ministrar (det vill säga tjänare) och den främste av dem premiärminister eller statsminister. 

Statsministerämbetet växte på detta sätt fram som ett stöd för kungamakten, och statsministern ansågs vara kungens minister och inte parlamentets.

Men med tiden demokratiserades även de politiska systemen och liberaler och socialdemokrater tog plats i parlamenten. I och med det ifrågasattes monarkernas ställning ytterligare. Vad skulle egentligen monarkens roll vara? Skulle han träda tillbaka och bara ha hand om de ceremoniella uppgifterna eller skulle han vara landets verkliga exekutiva makt?

I Sverige avgjordes striden om monarkins politiska ställning under 1900-talets första decennier.

När rösträtten till andra kammaren utsträcktes till alla skattebetalande män skiftade majoriteten till vänsterpartiernas fördel i valet 1911. Detta gjorde att Gustav V tvingades utse liberalernas ledare Karl Staaff till statsminister.

Gustav V gillade aldrig Staaff och 1914 kom det till öppen konflikt när kungen höll ”borggårdstalet” i samband med den försvarsvänliga demonstrationen som gick under namnet ”bondetåget”. Kungen avgick med segern men läget var ett helt annat tre år senare, 1917, när liberaler och socialdemokrater tillsammans vann majoriteten i andra kammaren.
Då pågick första världskriget och Sverige hade precis skakats av hungerkravallerna då människor demonstrerade för att det inte fanns tillräckligt med mat i landet.

Kungen fick gå med på att utse en liberal och socialdemokratisk regering. Han ville inte det men inte ens högern, dvs. dagens motsvarighet tiil Moderaterna, valde att hjälpa honom.

1917 blev så året då parlamentarismen stadsfästes i Sverige, men på samma sätt som i länder som Danmark och Storbritannien, behöll Sverige sin gamla författning där det stod att kungen var landets formella regeringschef.

Sverige antog en ny författning först 1974.
Det är i detta perspektiv som Magdalena Andersson är unik. Premiärministerns uppgift har historiskt varit att knöla igenom lagförslag i parlamentet för monarkens räkning. Själva genomknölandet har varit poängen med uppdraget. Men nu har vi alltså en statsminister som ska styra på en statsbudget som istället oppositionen knölat igenom. Det är onekligen rätt udda.

Norrköpings-Tidningar

S-märkt hatkärlek till kapitalismen

NT 2021-10-15

När Magdalena Andersson höll sitt installationstal som Socialdemokraternas nya partiledare ramade hon in det genom att angripa näringslivet i inledning och avslutning.

Vinstdrivande bolag i välfärden ska bort. Vinst sägs vara rent slöseri. Det är pengar som hamnar i fickorna på aktieägarna, som inte gör någon nytta. Ägarna sägs vara stora globala riskkapitalbolag. Anonyma blodsugande monster.

Men mitt i talet var tonen en annan. Svensk industri, förklarade hon, är världsledande när det gäller att anpassa sig till klimatet och naturen. Det pågår en omställning till grön industri och staten ska skynda på den utvecklingen.

Hur kan en ledare för Socialdemokraterna på detta sätt både baktala och hylla näringslivet samtidigt?

Det har att göra med historien. Socialdemokraterna har en hat-kärlek till näringslivet, som härstammar från att man aldrig genomförde det som var ursprungsplanen, som var att införa planekonomi.

Socialdemokraterna skapades som en motrörelse mot det ekonomiska och politiska system som växte fram under industrialiseringens första tid. Detta skedde i Sverige på slutet av 1800-talet. Industrierna växte snabbt och drog arbetskraft till sig, men inkomstskillnaderna vara stora. Arbetarna stod utan politiska rättigheter och levde i fattigdom. 

Socialdemokraterna trodde därför på riktigt, i likehet med många andra europeiska socialistiska partier vid den här tiden, att planhushållning skulle vara bättre. Marknaden var rörig och orättvis. Staten skulle vara effektivare och om den demokratiserades skulle rikedomarna kunna fördelas på ett annat sätt.

Idéerna om planekonomins fördelar levde kvar i partiet ända in på 1940-talet. Under krigsåren var statens inblandning i ekonomin stor och många socialdemokrater tänkte sig att detta system skulle kunna fortgå. Det möttes dock av ett starkt folkligt motstånd. Företagarna själva ville självklart inte se sina egendomar förstatligade, men arbetarrörelsens bredare lager hade vid det här laget börjat lära sig att marknadsekonomin kanske inte var helt dum ändå.

För samtidigt byggdes välfärdsstaten ut och det var ju egentligen bristen på social trygghet som var skälet till varför man var socialdemokrat och inte ekonomiska teorier. Därtill kunde man även se att planekonomin i Sovjetunionen inte överglänste marknadsekonomierna på något sätt.

Socialdemokraterna kom därför att omvärdera sin syn på näringslivet, och särskilt de stora industriföretagen som de från början hade tyckt så illa om. De konstaterade att det var här som den ekonomiska tillväxten låg. Den nya socialistiska politiken blev istället att ta ut höga skatter för att på så vis omfördela det överskott som industrin skapade. Välfärdsstaten blev kapitalismens krockkudde.

Äldre socialdemokrater som Tage Erlander och Gunnar Sträng förstod detta mycket väl och var därför aldrig några antikapitalister. Det var ju kapitalisterna som försåg dem med pengar.

Så när Magdalena Andersson blåser på med en 1800-talsretorik där företag beskrivs som ohederliga profitörer trots att hon egentligen är beroende av dem så skorrar det visserligen falskt, men det är så det har låtit de senaste 80 åren. En socialist måste gå till storms mot kapitalisterna. Särskilt en nybliven partiledare. Men göra allvar av saken? Verkligen förbjuda profithungern? På riktigt? Nej, det kommer inte att hända. Det är lönsamheten i näringslivet som finansierar välfärdsstaten. 

Norrköpings-Tidningar

Public Service ett hot mot den mediala mångfalden

NT 2021-10-04

Lokaltidningen håller på att dö ut, och staten gör allt värre genom sina skattefinansierade public service-bolag. 

Digitaliseringen är den stora tekniska drivkraften bakom omvälvningarna på tidningsmarknaden. Sucessivt flyttar läsare över från papperstidningen till läsplattor, datorer och telefoner. Utvecklingen ser likadan ut i hela världen.

Att en läsare byter från papper till läsplatta är inget problem om han fortsätter att prenumerera. Men trenden är även att läsarna dras till de nationella plattformarna. Det går därför hyfsat för en rikstäckande tidning som Dagens Nyheter, men sämre för landsortspressen.

Behövs lokaltidningen? Det kan man naturligtvis fråga sig, men min erfarenhet är att det är i det lilla lokala formatet som man hittar annonser från butiken runt hörnet, kyrkokörens konsert till helgen och granskningen av kommunalrådets represenationsnotor.

Så varför finns ingen fungerande marknad för en sådan mediaprodukt?

Tidningarnas intäktskällor består av prenumerationer och lösnummer plus reklamintäkter. De stora pengarna ligger i reklamintäkterna, men det läsarna köper, och som då alltså är en förutsättning för att det ska vara någon mening med att sälja annonsplatser, är nyhetsrapporteringen. Ingen köper en preumeration på ett reklamblad. 

Lokaltidningens unika värde ligger i nyhetsrapporteringen, och det borde därför egentligen finnas en fungerande marknad här. Digitaliseringen borde inte utgöra ett hinder eftersom övergången från papper till nätet inte är en förändring av själva produkten. Faktum är att produkten till och med skulle kunna utvecklas med ljud och bild. Teoretiskt sett borde den lilla lokaltidningen blomstra, tack vare den nya digitala tekniken. Men det händer som sagt inte utan istället dör tidningarna ut.

Jag är övertygad om att en av de främsta orsakerna bakom denna utveckling är Sveriges Radio och Sveriges Television. För båda bolagen producerar exakt samma produkt som den lilla lokaltidningen, men är skattefinansierade. De behöver inte övertyga sina läsare, lyssnare och tittare om att de ska betala en prenumeration. De flödar därför marknaden med gratisprodukter av just den typ som är den lilla lokaltidningens enda chans till överlevnad.

Spelreglerna på den lokala nyhetsmarknaden är alltså allt annat än rättvisa. Det finns inte en chans att tävla med bolag som är skattesubventionerade till 100 procent och som inte tar betalt för sina produkter.

Nu har Sveriges Radio på senare tid slutat att producera skrivna artiklar på nätet utan hänvisar nästan alltid till nyhetsinslaget i ljudform. Det hedrar bolaget, men man måste ha klart för sig att även produktion av ljud är något som ett företag skulle kunna göra. Sveriges Television däremot fungerar idag som en nättidning lika mycket som ett TV-bolag. Hejdlöst producerar man skriven text utan någon som helst tanke på att varje artikel förstör möjligheten för en företagare att sälja samma produkt kommersiellt.

När public service skapades fanns en stor marknad för lokaltidningar. Papperstidningen var det stora dominerande mediet. SR och SVT hade bara en enda kanal vardera. Sändningarna slutade tidigt på kvällen. Tidningarna och statens public service kunde leva sida vid sida utan att de påverkade varandra. 

Idag är det inte så. Marknaden är en och samma. Text, ljud och bild kan produceras av alla, även av små lokaltidningar.

Modellen med statligt producerad public service måste därför reformeras. De två jättarna som idag vräker ut gratisprodukter måste få ett mycket mer begränsat uppdrag. Annars har vi snart ingen fri press kvar i landet.

Gängkriminalitet, Norrköpings-Tidningar

Dagens straff skrämmer inga ungdomsbrottslingar

Norrköpings Tidningar, 2021, juli

Det är ännu inte bekräftat i domstol att den man som sitter häktad som misstänkt för mord på en polis i Göteborg är skyldig. Men om han döms till mord kommer han förmodligen dömas till fyra år i sluten ungdomsvård eftersom han är under 18 år.

Är det ett rimligt straff? Normalstraffet för mord är minst 10 år och som mest livstid. Men unga döms i enlighet med ett rabattsystem.

Ungdomar mellan 18 och 21 får sina fängelsestraff kortade, men för ungdomar under 18 år gäller istället att de döms till sluten ungdomsvård. De hamnar inte i fängelse alls utan på ett rymningssäkert behandlingshem. Maxtiden i sluten ungdomsvård är fyra år, även för mord, och det saknas möjlighet till frigivning i förtid.

Dömda mördare under 18 år kommer alltså ganska billigt undan. Fyra år är ju långt mindre än livstid. Och de kriminella är så klart medvetna om detta. De har insett att om man ska begå ett mord så ska man göra det innan man fyller 18.

I den gängkriminella miljön finns ett talesätt som säger att man kan ”brösta en fyra för att bli en hundragubbe”. Det betyder att man begår ett mord, får fyra år i sluten ungdomsvård, och sedan välkomnas bland de äldre i gänget som en ”hundragubbe”, det vill säga en gängmedlem som går in 100 procent för gänget.

Regeln om att brottslingar under 18 år inte ska dömas till fängelsestraff fungerar som en rabatt i ordets rätta bemärkelse – ett lågpriserbjudande: ”Behöver du skjuta någon? Passa på nu! Endast fyra år på ungdomsanstalt! Ordinarie pris: livstid”.

Om vi tycker att fyra års inlåsning för ett mord är för lite och dessutom uppfattas som direkt inbjudande av de kriminella själva måste lagen reformeras.

Systemet med ungdomsrabatter är ifrågasatt av de flesta partier och regeringen förbereder ett lagförslag om att ta bort rabatten för grova brott för ungdomar mellan 18 och 21 år. Några planer på att reformera lagstftningen för ungdomar mellan 15 och 18 år har emellertid inte presenterats.

Istället är det de f.d. allianspartierna (inklusive C) som driver frågan. De har tillsammans fått riksdagens stöd för ett tillkännagivande där begär att regeringen ska utreda hur ansvaret för den slutna ungdomsvården ska kunna flyttas från Statens institutionsstyrelse till Kriminalvården och hur vårdtiderna ska kunna förlängas för att de ska stämma bättre med allvaret i de brott som begås. 

Eftersom Stefan Löfvens regeringen sällan känner sig moraliskt förpliktigad att ta tag i de tillkännagivanden riksdagen kommer med får vi tyvärr anta att det kommer att fortsätta att vara rea på mord i många år till.

Detta är så klart mycket tragiskt eftersom många av de killar som dras in i gängkonflikterna är just strax under 18 år. 

Att vi har en lagstiftning som förhindrar att omyndiga ungdomar döms till fängelse beror på att vi tror att ungdomar inte riktigt har full insikt i konsekvenserna av sina handlingar men samtidigt är unga nog att kunna påverkas. Därtill är det känt att fängelser har väldigt liten effekt på brottslingars vilja att sluta vara brottslingar. Fängelser kan ge unga brottslingar en möjlighet att knyta kriminella kontakter, varvid fängelserna istället blir en skola i kriminalitet.

Men det som förmodligen var en bra idé när lagen kom till fungerar av allt att döma inte längre. Killarna i gängen är inte bara olycksbarn som hamnat lite snett utan unga vuxna som frivilligt valt att leva gangsterliv. De vet att det svenska samhället ger alla en chans att leva ett bra liv lagligt. Det vill bara inte leva så. En 17-årig gängkriminell som sitter inne fyra år kommer ut när han är 21 och har då rykte om sig att vara en kallblodig mördare. För honom är inte detta ett straff utan en investering.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Mordisk diktatur utgör dilemma för västvärlden

Norrköpings Tidningar, 2021-05-31

Den 2 oktober 2018 mördades den saudiske journalisten Jamal Khashoggi på Saudiarabiens konsulat i Istanbul. Han var där för att hämta de dokument han behövde för att kunna gifta sig. Inne på konsulatet överfölls han av saudiska underrättelsetjänsten. Kroppen styckades inne på konsultatet och smugglades ut i en väska. Den har inte återfunnits.

Att vi vet att mordet gick till på detta sätt är för att turkiska underrättelsetjänsten avslyssnade konsulatet.

Vad säger detta om Saudiarabien som land? Styrs också denna stat av ett rövarband? Länge har vi ju trott att Saudiarabien är ett förvisso auktoritärt men stabilt kungadöme. Gäller inte det längre?

För den som vill uppdatera sig på det politiska läget i Saudiarabien och ta del av Jamal Khashoggis tragiska öde finns just nu tre mycket välgjorda dokumentärfilmer att ta del av. På SVT-play finns filmerna ”MBS den saudiske kronprinsen” och ”Varför mördades Jamal Kashoggi?”. Men därtill finns även filmen ”The Dissident” att hyra på SF Anytime eller Apple iTunes.

Khashoggis historia i korthet är att han under 30 år arbetade som en regimtrogen journalist. Saudiarabien är ingen totalitär stat likt Nordkorea utan har tillåtit en viss mängd pressfrihet, och Khashoggi var lojal med systemet.

Men kronprins Mohammad bin Salman, som tillträdde 2017 och blev landets egentliga regent bakom sin nu 85-årige far, behövde stärka sin makt internt. Arabiska våren hade satt sina spår även i Saudiarabien och en ny opposition hade vuxit fram. Kronprinsen ville därför sätta munkavle på Khashoggi och andra journalister.

För Khashoggi blev detta för mycket och han gick i exil. Han bosatte sig i Washington DC och där fick han sedan kontakt med den rörelse som arbetade mot regimen. Till sist bytte den i flera decennier regimlojale journalisten sida.

Historien om Khashoggi är förfärlig och saudierna har försökt skydda sin kronprins med allsköns bortförklaringar. Men blodfläckarna på Mohammad bin Salmans kaftan kommer aldrig att kunna tvättas bort.

Vad betyder det för oss i Sverige? Vi har sedan länge etablerade affärsrelationer med Saudiarabien och vi har till och med ansett landet pålitligt nog för att vi ska kunna exportera vapen dit.

Det är verkligen ett dilemma för Saudiarabien har alltjämt en nyckelroll i Mellanöstern, som gör landet till en stormakt i det lilla. Landet sitter på världens största oljereserver. Saudiarabien är militärt allierat med USA och därmed indirekt även till Europa. Landet har fredliga relationer med Israel. 

Saudiarabien har spelat en stabiliserande roll i regionen, vilket har varit värdefullt för alla, även Sverige. Den mest religiöst extrema staten i området har inte var det land som fört den mest aggressiva antivästliga politiken, och landet har inte som Libanon, Syrien, Irak och Libyen härjats av inbördeskrig.

Moraliska dilemman har inga perfekta lösningar. Saudiarabien borde på grund av sitt sätt att likvidera en framträdande journalist få samma omilda behandling som Vitryssland får just nu på grund av sitt beslut att tvinga ned ett civilt flygplan för att kunna gripa en dissident. Men vad riskerar vi? Att Saudiarabien blir en fiende istället för en vän?

Norrköpings-Tidningar

En nyttig varning mot för mycket nostalgi

NT 2021-03-01

Jag är en människa som är sjukt nostalgisk. Min längtan efter det förflutna är så svår att jag känner av den fysiskt. Jag brukar ibland köra omkring i det område där jag växte upp som barn, bara för att kunna stilla mitt inre. Min barndom var alltigenom lycklig, och när jag framkallar minnesbilder var det snö på jularna och det var långa, varma soliga somrar.

Men min nostalgi slutar inte där. Den tror också att det långt innan jag föddes fanns en tid då allt var bra i samhället, då allt var i balans, och jag har fått för mig att det var på 1890-talet när Oscar II var kung. Folk var klädda i fina kostymer och klänningar. I städerna kunde man åka i små söta spårvagnar med konduktörer i uniform som klippte biljetter.


Jag vet att allt detta bara är en sagovärld. Både jular och somrar regnade bort i Rotebro på 1970-talet även om jag har förträngt det. Och vem hade jag varit på 1890-talet? En arbetare i en fabrik med tolv timmars arbetsdag, sex dagar i veckan?

Som konservativ politiker har jag därför bestämt mig för att aldrig låta min tro att ”det var bättre förr” vara min politiska agenda. ”Förr” är för mig ett förråd med många bra förslag som kan återanvändas, men inte ett samhälle som ska rekonstrueras.

En person som uppmärksammat problemet med nostalgi inom den politiska högern är den amerikanska journalisten och historikern Anne Applebaum i sin nya bok ”Demokratins skymning”.

Applebaum räknar sig själv till högern, men är djupt besviken över den utveckling som konservatismen tagit de senaste 20 åren. Hon är bosatt i Polen och gift med den polske politikern Radosław Sikorski som varit landets utrikesminister och företrädare för partiet Medborgarplattformen.

Boken börjar därför med att beskriva den konflikt som kommit att utvecklas mellan Polens två stora högerpartier. Idag är Lag och rättivsa regeringsparti och Medborgarplattformen är i opposition. Båda partierna är konservativa men i konflikt med varandra.

I sin bok beskriver sedan Applebaum hur en liknande utveckling tagit plats i Ungern, med Viktor Orbans parti Fidesz, med Brexit-rörelsen i Storbritannien och med Donald Trumps väljarframgångar i USA.

Applebaum som själv tillhör ena sidan i denna konflikt menar att den andra sidan infekterats av auktoritära och populistiska idéer. Konspirationsteorier, antisemitism och osund nationalism har åter kommit i ropet och ledande företrädare ger sig på den liberala demokratiska statens institutioner.

Förklaringen skulle vara att den auktoritära delen av högern drivs av det hon kallar för ”restaurativ nostalgi”, tron på att det förflutna går att återskapa. Exempelvis skulle Brexit vara en följd av en önska att återupprätta Storbritannien som en världsmakt, ägare av ett imperium.

Applebaums bok är läsvärd, men hon är själv en del i en pågående kamp inom högern, och boken är skriven i vredesmod. Det är en anklagelseakt mer än en objektiv analys. Men ilska ska inte underskattas som drivkraft för att piska fram sanningen. För sanningen är ju att en del av högern i västerlandet har hamnat fel. 

(Boken finns så klart även på originalspråk. Jag nämner detta som konsumentupplysning. Albert Bonniers förlag har tyvärr inte gjort en bra svensk översättning.)

Norrköpings-Tidningar

Varför ska vi i Sverige ta ansvar för Donald Trump?

NT 2021-01-18

I varje familj finns det en morbror, som man helst inte vill bjuda in till den stora familjemiddagen. Han dricker sig full och är allmänt jobbig. På bröllop och 50-årsmiddagar måste man sitta och ursäkta sig. ”Ja, han är en del av vår familj … tyvärr. Men vad ska vi göra? Hemskt ledsna att ni ska behöva uppleva det här.”

Men vilket ansvar har man egentligen för sin morbror? Han är väl en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv?

Den socialdemokratiska partiledningen har i ett antal debattinlägg skrivit om händelserna i Washington DC den 6 januari, då kongressbyggnaden, Kapitolium, stormades av en folkmassa. Folkmassan manades på av USA:s president Donald Trump, som kan beskrivas som en högerpopulistisk politiker. 

I Sverige är det Sverigedemokraterna som är högerpopulister. Sverigedemokraterna säger sig vara ett konservativt parti. Moderaterna är också ett konservativt parti, så även till stora delar Kristdemokraterna. Alltså, menar Socialdemokraterna, är Moderaterna och Kristdemokraterna ansvariga för Donald Trumps allmänt oredliga beteende.

Det är så associationskedjan ser ut som Socialdemokraterna nu försöker pådyvla svenska folket.

Man gör så för att skrämmas och fösa in väljarna i den socialdemokratiska fållan där varm choklad och bullar väntar.

Men allt bygger på en tanke om att vi som är konservativa i Sverige är skyldiga att ta ansvar för vad den bisarre morbrodern i USA gör.

Denna tanke är fel. Den är lika fel som när människor tror att de måste ta ansvar för alla sina släktingar.

Moderaterna är förvisso ett parti besläktat med de amerikanska republikanerna, och många moderater skulle om de flyttade till USA rösta republikanskt. Samma sak gäller för många kristdemokrater. Men släktskap betyder inte gemenskap, samtycke eller ens ömsesidig förståelse. Och den republikanska familjen är dessutom djupt splittrad, där ett antal konservativa kongressledamöter röstat för att ställa sin egen president inför riksrätt.

Här finns en historiskt intressant parallell. Ursprungligen ingick socialdemokrater och kommunister i en och samma rörelse. Då kallades alla för socialdemokrater.

Även Vladimir Lenin var således socialdemokrat, men han var i konflikt med den reformistiska grenen. Framför allt var han kritisk mot den tyska socialdemokratin som han tyckte var för kompromissvillig. Endast med revolution skulle den sanna socialismen kunna förverkligas.

Med ryska revolutionen 1917 blev splittringen definitiv och Lenin och hans kamrater började kalla sig kommunister istället.

I Sverige skedde motsvarande splittring samma år när den socialdemokratiska vänsterfalangen tvingades lämna moderpartiet. De anslöt sig till Lenins rörelse och antog senare namnet Sveriges kommunistiska parti (idag Vänsterpartiet).

Dessa händelser ligger mer än hundra år bort, men är sedelärande. Vi tänker idag aldrig på att den socialdemokratiska rörelsen och den kommunistiska har samma ursprung. Vi påstår inte heller att dagens socialdemokrater är ansvariga för kommunismens brott mot mänskligheten. Inte heller att Socialdemokraterna har något gemensamt med förtryckarregimerna i Kina eller Nordkorea. 

Det förhåller sig inte annorlunda med de olika inriktningar som finns bland högerpartier världen över. Den oredlighet som Donald Trump uppvisat är ingenting som någon i Sverige behöver ta ansvar för. Om det han har gjort är konservatism så är det en annan form än den som hör hemma i vårt land. Släktskap och gemenskap kan som sagt vara två helt skilda ting.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Gyllene medelväg mellan assimilering och integration

NT 2020-12-07

Dags för en kort lektion. Det finns några nya begrepp som jag tror att varje röstberättigad medborgare behöver lära sig. Ett av dem är ”funktionell anpassning”. Det handlar om invandringspolitik, och vilken väg Sverige ska ta i framtiden.

Det var på 1950-talet som Sverige började bli ett invandrarland. Industrin ropade efter arbetskraft efter andra världskriget.

Staten hade då som officiell politik att alla invandrare skulle assimileras. Man använde verkligen detta ord och tänkte sig att invandrarna skulle bli svenskar. De skulle omformas, bli som majoriteten. Börja tala svenska, äta svensk mat, följa svenska seder och kanske till och med bli lutheraner.

På 1970-talet skiftade dock inställningen från statens sida. Nu blev uppfattningen istället den motsatta. Invandrarna skulle så långt som möjligt ges möjlighet att bevara sin ursprungliga identitet och kultur. Det svenska skulle inte tvingas på dem alls. Offentliga bidrag började delas ut till etniska föreningar. Ordet assimilation utmönstrades helt.

Vad som var målet med integrationspolitiken var mycket oklart, men tanken var att alla skulle kunna behålla sin kultur och identitet och ändå leva sida vid sida. Det är en ganska fin tanke, men är också orealistisk, för om man verkligen ska tala om integration som måste ju en kultur integreras i en annan.

Denna politik har emellertid ändå fått vara den ledande, fram till nu. Det har ju visat sig att den inte ger resultat.

Så vad gör man då om man inte vill att invandrarna ska behöva omprogrammeras så att de blir kopior av de etniska svenskarna, men ändå vill att de ska integreras i det etniskt svenska samhället?

Här finns det de som har sagt att integrationen måste vara en ”dubbelriktad process”. Det etniskt svenska majoritetssamhället och invandrarna ska mötas på halva vägen.

Det är emellertid en modell som bygger på ett tankefel. Det finns nämligen inte en enda invandrarkultur som den svenska majoritetskulturen kan möta. Invandrarna kommer ju från många olika länder. Syrier, afghaner, iranier, vietnameser, eritreaner, kurder eller somalier är alla olika folk. Den etniska svenska gruppen kan inte anpassa sig till alla dem samtidigt.

En lösning som har föreslagits är därför begreppet ”funktionell anpassning”. Tanken är mycket enkel. Det är inte rimligt att kräva av en iranier som har flytt från förtrycket i sitt hemland att han ska sluta vara iranier, om han själv inte vill, men man kan kräva av honom att han ska lära sig hur majoritetssamhället fungerar. Förutom språket och grundläggande samhällskunskap bör alla också lära sig hur svenskarna är. Det är omvittnat att mycket i den svenska kulturen är underförstådd. Chefen på jobbet säger inte ”Du ska ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00” utan han säger ”Skulle du kunna tänka dig ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00?”. Orden faller annorlunda i Sverige jämfört med andra länder men betyder ändå samma sak.

Att som invandrare lära sig detta är i någon form en assimilering till majoritetssamhället, men inte en hjärntvätt. Det är ett sätt att bli en fungerande medlem i ett samhälle som sedan gammalt består av en stor etnisk grupp svenskar.

Norrköpings-Tidningar, Religion, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Skilj på islam och islamism

Norrköpings Tidningar 2020-10-26

Terrorattentatet i Frankrike, där en historielärare fick huvudet avkapat, har med rätta fördömts kraftfullt världen över. Det läraren hade gjort var att han hade visat en karikatyrbild på profeten Muhammed.

Vad motiverar en terrorist att begå ett så fruktansvärt brott? Är det hans religion eller är det hans politiska ideologi, som i det här fallet skulle vara det som går under benämningen islamism? Eller är det kanske både och, för det kanske inte är möjligt att inom ramen för islam att separera politik och religion åt?

Låt oss bena ut frågan.

Att många muslimer inte gör någon skillnad mellan sin religiösa övertygelse och sin politiska är uppenbart. Iran är ju en islamistisk diktatur där prästerskapet har den yttersta makten. Där är sammanblandningen total.

Det finns de som därför inte vill erkänna att islam är en religion utan endast en politisk ideologi, eftersom den politiska ambitionen är så framträdande.

Jag förstår varför man säger så, för det man vill göra är att kritisera islam där det ju bevisligen finns många utövare som kan tänka sig att främja sin religion med våld. Att då omdefiniera religionen till en politisk ideologi är ett sätt att nedgradera den. Den kan därefter jämställas med politiska ideologier och i den skaran finns ju de allra värsta avarter av mänskligt tänkande som kommunism och nazism.

Det är naturligtvis frestande att delegitimera islam på detta sätt för att kunna ge sig på religionen på samma sätt som man kritiserar politiska ideologier, men jag tror att man då tänker fel.

Först och främst är det fel att från början tänka sig att religioner är en finare form av mänskligt tänkande än politiska ideologier. Rätten att utöva sin religion är visserligen omgärdad av stränga regler i de flesta demokratiska länder, men det betyder inte att religionerna i sig ej ska kunna kritiseras.

Det är tvärtom viktigt att granska religioner lika noga som politiska ideologier just på grund av att de betyder så mycket för så många. Det är individernas rätt att utöva sin religion som ska vara skyddad, men religionerna i sig ska kunna nagelfaras, debatteras och förlöjligas på samma sätt som vi gör med politiska ideologier.

Därtill är det fel, och förmodligen kontraproduktivt, att inte vilja se att det vid sidan av de muslimer som vill göra politik av sin religion också finns de som inte vill det. Islam är kraftigt politiserat i länder som Iran eller Saudiarabien, men i ett land som Indien är det tvärtom. Där är muslimerna i minoritet och fruktar istället den radikala hinduismen. Där vill man inte se en sammanblandning av politik och religion. Det bor fler muslimer i Indien än vad det gör i Iran och Saudiarabien tillsammans.

Det är inte givet att majoriteten av världens muslimer tycker att det är bra idé blanda ihop politik och religion. De kanske vill göra som vi har gjort i Sverige och vara noga med att skilja de två åt. Det var inte uppenbart för alla kristna européer heller en gång i tiden att separationen av religion och politik var en bra sak. Det tog ett tag innan den lärdomen satte sig.

Att islam behöver ett reningsbad där politisk extremism tvättas bort är uppenbart. Men det är något svårt att förstå poängen som vissa gör att försöka nedsänka religionen till en politisk ideologi, och på så vis antyda att den är en sämre sorts religion. Är det inte bättre att öppet och ärligt gå rakt på religionen i sig, erkänna att religionen är en religion, ej en politisk ideologi, och säga att man inte gillar att den är politiserad? Det känns som ett mer ärligt argument.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför brinner det i förorten

Norrköpings Tidningar 2020-09-14

Är det egentligen så överraskande att unga män från invandrarfamiljer hamnar i gängkriminalitet?

Jag tycker inte det, för som ett arfrikanskt uttryckssätt gör gällande: Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Inte ens bra föräldrar räcker. Det behövs fastrar, kusiner, mormödrar, grannar, fotbollstränare, scoutledare, körledare, lärare, präster, författare, musiker, målare och många många fler för att en människa ska lära sig att leva ett bra liv.

Särskilt just unga män är i stort behov av andra runt omkring sig för att kunna få styrsel på sina liv.

Män är av naturen mer intensiva och våldsamma än kvinnor, och just i tonåren när hormonerna rusar igenom kroppen och de genetiskt nedärvda reflexerna konkurrerar med vad äldre säger är gott uppförande, är det inte helt lätt att veta vad man ska göra. Man vill göra sig fri från sina föräldrar – det är naturligt – men hur ska man hantera sin frihet?

Det finns en utbredd uppfattning om att människan till sitt ursprungliga väsen är lugn och harmonisk, att hon med de rätta yttre förutsättningarna är förnuftig och god. Hon begår inte onda handlingar om hon på något sätt inte tvingats till dem.

I den föreställningsvärlden beror alltid kriminalitet på omständigheter som inte har med individen att göra. Det är samhället som tvingat fram beteendet. En fri människa väljer aldrig att göra något ont.

Denna föreställning började spridas i samband med Upplysningen i Europa och förstärktes senare under romantiken på 1800-talet. Man talade om ”den ädle vilden”, som i ett avlägset förflutet levde i ett förciviliserat samhälle där han var lycklig. Alla levde i fred med varandra.

Förtrycket kom senare med samhällsinstiutioner som kungamakten och kyrkan. Krig, kriminalitet och fattigdom blev resultatet.

Denna föreställning lever alltjämt kvar idag. Fortfarande är det många som tror att om vi bara förser alla som bor i så kallade utsatta områden med välstånd så kommer all kriminalitet att försvinna. Gängkriminaliteten som har vuxit fram är inte en följd av en fri vilja utan av utsattheten. Avskaffa den och problemet är löst.

Som konservativ tror jag inte på denna teori. Människor är mycket mer komplicerade än så.

Den bästa skildringen av vad som händer när unga människor måste klara sig själva är alltjämt William Goldings roman Flugornas herre. Den handlar som bekant om barn som blir strandsatta på en ö i söderhavet. De överlever för det finns gott om mat, men de faller offer för människans inneboende ondska. Barnen är halvvuxna och vet i teorin vad som är rätt och fel, men har ingen självdisciplin. Precis som i en annan berömd historia, den om Adam och Eva i Edens lustgård, frestas de av att välja den onda vägen, och gör det.

Så är det med de unga männen i förorterna som väljer att ansluta sig till kriminella gäng. De har fått lära sig vad som är rätt och fel av sina föräldrar. Men uppryckta från sina gamla samhällen, där det fanns människor av alla sorter, och mängder av berättelser i litteratur, poesi och musik om hur det går till att leva, har de drivit i land på en öde ö och ska klara sig själva.

Det är inte enkelt. En del gör då dåliga val.