Norrköpings-Tidningar

En nyttig varning mot för mycket nostalgi

NT 2021-03-01

Jag är en människa som är sjukt nostalgisk. Min längtan efter det förflutna är så svår att jag känner av den fysiskt. Jag brukar ibland köra omkring i det område där jag växte upp som barn, bara för att kunna stilla mitt inre. Min barndom var alltigenom lycklig, och när jag framkallar minnesbilder var det snö på jularna och det var långa, varma soliga somrar.

Men min nostalgi slutar inte där. Den tror också att det långt innan jag föddes fanns en tid då allt var bra i samhället, då allt var i balans, och jag har fått för mig att det var på 1890-talet när Oscar II var kung. Folk var klädda i fina kostymer och klänningar. I städerna kunde man åka i små söta spårvagnar med konduktörer i uniform som klippte biljetter.


Jag vet att allt detta bara är en sagovärld. Både jular och somrar regnade bort i Rotebro på 1970-talet även om jag har förträngt det. Och vem hade jag varit på 1890-talet? En arbetare i en fabrik med tolv timmars arbetsdag, sex dagar i veckan?

Som konservativ politiker har jag därför bestämt mig för att aldrig låta min tro att ”det var bättre förr” vara min politiska agenda. ”Förr” är för mig ett förråd med många bra förslag som kan återanvändas, men inte ett samhälle som ska rekonstrueras.

En person som uppmärksammat problemet med nostalgi inom den politiska högern är den amerikanska journalisten och historikern Anne Applebaum i sin nya bok ”Demokratins skymning”.

Applebaum räknar sig själv till högern, men är djupt besviken över den utveckling som konservatismen tagit de senaste 20 åren. Hon är bosatt i Polen och gift med den polske politikern Radosław Sikorski som varit landets utrikesminister och företrädare för partiet Medborgarplattformen.

Boken börjar därför med att beskriva den konflikt som kommit att utvecklas mellan Polens två stora högerpartier. Idag är Lag och rättivsa regeringsparti och Medborgarplattformen är i opposition. Båda partierna är konservativa men i konflikt med varandra.

I sin bok beskriver sedan Applebaum hur en liknande utveckling tagit plats i Ungern, med Viktor Orbans parti Fidesz, med Brexit-rörelsen i Storbritannien och med Donald Trumps väljarframgångar i USA.

Applebaum som själv tillhör ena sidan i denna konflikt menar att den andra sidan infekterats av auktoritära och populistiska idéer. Konspirationsteorier, antisemitism och osund nationalism har åter kommit i ropet och ledande företrädare ger sig på den liberala demokratiska statens institutioner.

Förklaringen skulle vara att den auktoritära delen av högern drivs av det hon kallar för ”restaurativ nostalgi”, tron på att det förflutna går att återskapa. Exempelvis skulle Brexit vara en följd av en önska att återupprätta Storbritannien som en världsmakt, ägare av ett imperium.

Applebaums bok är läsvärd, men hon är själv en del i en pågående kamp inom högern, och boken är skriven i vredesmod. Det är en anklagelseakt mer än en objektiv analys. Men ilska ska inte underskattas som drivkraft för att piska fram sanningen. För sanningen är ju att en del av högern i västerlandet har hamnat fel. 

(Boken finns så klart även på originalspråk. Jag nämner detta som konsumentupplysning. Albert Bonniers förlag har tyvärr inte gjort en bra svensk översättning.)

Nya Wermlands-Tidningen

Att vara konservativ

NWT 2021-01-30

Det är klart att man funderar på varför man är själv är konservativ. Är det rimligt?

När jag ställer den frågan till mig själv är det alltid samma sak jag kommer tillbaka till. Jag tror på det som äldre genrationer har byggt upp. Jag litar på det.

Jag lyssnar på alla som vill bygga ett bättre samhälle. Det finns ju att göra, verkligen. Men nästan allt de föreslår bygger på en idé om att allt gammalt är dåligt. Ta skolan som exempel. ”Katederundervisning” anses vara urmodigt. Istället ska man använda ”moderna” undervisningsmetoder, som är sprungna ur något slags vag idé om att äldre undervisning förbjöd barn att tänka fritt och därför inte kreativt.

Att konservativa är för friskolor har inte bara med valfrihet att göra utan med en tro att socialdemokratisk skolpolitik i grunden är dålig. Friskolor blir då ett sätt att skapa vettiga skolor i traditionell stil. Internationella engelska skolan startades på grund av att grundaren Barbara Bergström hade en annan, och äldre, uppfattning om hur skola ska bedrivas. Nu är det den av de mest populära skolorna i landet. En slump? Knappast.

Vi har precis firat jul och snart börjar fastan. Jag brukar skoja med mina vänner och säga att det är strikt förbjudet att äta semlor före fastlagssöndagen, eftersom semlan är den söta och feta bulle man åt precis innan fastan började. Jag hävdar att jag är utsänd av staten för att kontrollera att alla gör rätt, vilket jag vet att ingen gör eftersom semmelkalaset redan är igång.

Skämtet går hem i bekantskapskretsen eftersom semmelätandet är en kär tradition. Vi diskuterar vilket konditori som har den bästa semlan och om det är OK med varianter som Wienersemla eller semmelwraps. Vi gör så för att vi har en bild av att det finns ett traditionellt sett att äta semla, och att det är det rätta sättet. Vi vill att allt ska kännas på rätt sätt.

Traditioner är känslosamma på detta sätt, men är långt mer än bara en fråga om känslor. För hur ska vi se på en sådan sak som som domstolsväsendet? Det är också en tradition.

Vem uppfann domstolsväsendet i Sverige? Vem tänkte ut hur vi skulle ha lagar och domstolar? Vem designade systemtet?

Ingen så klart! Ja, så är det, men hur kom det till då? Om ingen desingade det, hur uppstod det?

Det skapades av årtusenden av erfarenhet. Domstolar har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Domstolarna är en tradition. Ingen visste vad det var från början. Ingen designade dem. De växte fram av sig självt.

Är det bara konservativa som förstår att erfarenheter växer fram genom trial and error? Nej, inte alls, för det är ju mänsklighetens normala sätt att lära sig, men det är bara konservativa som systematiskt påpekar att detta är något som måste beaktas i politiken.

För det finns som sagt en allmänt utbredd idé om att traditioner inte är nedärvd visdom utan nedärvda fördomar.

Detta menar jag är en fördom i sig. I min ”Handbok i konservatism” skriver jag om ”Sagan om upplysningen”. Upplysningen är som bekant en period på 1700-talet då man intresserade sig för vetenskap på ett mycket friare sätt än tidigare. Ovanpå det kom franska revolutionen.

Efter det finns en föreställning om att bara den är ”upplyst” som bryter med allt som är gammalt. Allt gammalt är fördomsfullt. Allt nytt är upplyst.

Jag tror helt enkelt inte på något av detta. Jag ser inte att samhället blir bättre av att ständigt avfärda allt som känns gammalt på något vis.

Istället kan jag notera hur människor varje gång de tycker sig hamna i en ny tid av osäkerhet söker efter det som är gammalt och beprövat. Exempel: Vi har ökade problem med kriminalitet. Nuvarande metoder har inte funkat. Vad göra? Den gamla metoden är att låsa in de som begår brott. Funkar det? Ja, äldre generationer menar att det funkade för dem. Vad ska vi då tro? Att äldre generationer förstod något av vad de gjorde?

Norrköpings-Tidningar

Varför ska vi i Sverige ta ansvar för Donald Trump?

NT 2021-01-18

I varje familj finns det en morbror, som man helst inte vill bjuda in till den stora familjemiddagen. Han dricker sig full och är allmänt jobbig. På bröllop och 50-årsmiddagar måste man sitta och ursäkta sig. ”Ja, han är en del av vår familj … tyvärr. Men vad ska vi göra? Hemskt ledsna att ni ska behöva uppleva det här.”

Men vilket ansvar har man egentligen för sin morbror? Han är väl en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv?

Den socialdemokratiska partiledningen har i ett antal debattinlägg skrivit om händelserna i Washington DC den 6 januari, då kongressbyggnaden, Kapitolium, stormades av en folkmassa. Folkmassan manades på av USA:s president Donald Trump, som kan beskrivas som en högerpopulistisk politiker. 

I Sverige är det Sverigedemokraterna som är högerpopulister. Sverigedemokraterna säger sig vara ett konservativt parti. Moderaterna är också ett konservativt parti, så även till stora delar Kristdemokraterna. Alltså, menar Socialdemokraterna, är Moderaterna och Kristdemokraterna ansvariga för Donald Trumps allmänt oredliga beteende.

Det är så associationskedjan ser ut som Socialdemokraterna nu försöker pådyvla svenska folket.

Man gör så för att skrämmas och fösa in väljarna i den socialdemokratiska fållan där varm choklad och bullar väntar.

Men allt bygger på en tanke om att vi som är konservativa i Sverige är skyldiga att ta ansvar för vad den bisarre morbrodern i USA gör.

Denna tanke är fel. Den är lika fel som när människor tror att de måste ta ansvar för alla sina släktingar.

Moderaterna är förvisso ett parti besläktat med de amerikanska republikanerna, och många moderater skulle om de flyttade till USA rösta republikanskt. Samma sak gäller för många kristdemokrater. Men släktskap betyder inte gemenskap, samtycke eller ens ömsesidig förståelse. Och den republikanska familjen är dessutom djupt splittrad, där ett antal konservativa kongressledamöter röstat för att ställa sin egen president inför riksrätt.

Här finns en historiskt intressant parallell. Ursprungligen ingick socialdemokrater och kommunister i en och samma rörelse. Då kallades alla för socialdemokrater.

Även Vladimir Lenin var således socialdemokrat, men han var i konflikt med den reformistiska grenen. Framför allt var han kritisk mot den tyska socialdemokratin som han tyckte var för kompromissvillig. Endast med revolution skulle den sanna socialismen kunna förverkligas.

Med ryska revolutionen 1917 blev splittringen definitiv och Lenin och hans kamrater började kalla sig kommunister istället.

I Sverige skedde motsvarande splittring samma år när den socialdemokratiska vänsterfalangen tvingades lämna moderpartiet. De anslöt sig till Lenins rörelse och antog senare namnet Sveriges kommunistiska parti (idag Vänsterpartiet).

Dessa händelser ligger mer än hundra år bort, men är sedelärande. Vi tänker idag aldrig på att den socialdemokratiska rörelsen och den kommunistiska har samma ursprung. Vi påstår inte heller att dagens socialdemokrater är ansvariga för kommunismens brott mot mänskligheten. Inte heller att Socialdemokraterna har något gemensamt med förtryckarregimerna i Kina eller Nordkorea. 

Det förhåller sig inte annorlunda med de olika inriktningar som finns bland högerpartier världen över. Den oredlighet som Donald Trump uppvisat är ingenting som någon i Sverige behöver ta ansvar för. Om det han har gjort är konservatism så är det en annan form än den som hör hemma i vårt land. Släktskap och gemenskap kan som sagt vara två helt skilda ting.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Avskräckning är viktigast

NWT 2020-12-19

När andra världskriget bröt ut förklarade sig Belgien, Luxemburg och Nederländerna neutrala för att undvika att bli indragna i kriget. Det gjorde även Danmark och Norge. Hur gick det? Tyskland ockuperade dem.

I Sverige påstås ofta att det var neutraliteten och alliansfriheten som gjorde att vi inte drogs in i vare sig första eller andra värdlskriget. Men det är bara nonsens. Tyskland ockuperade Norge därför att landet har en lång Atlantkust. Det har inte Sverige.

I veckan som gick fattade riksdagen ett nytt så kallat försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut lägger fast inriktningen för Sveriges försvarspolitik för de närmaste fem åren, men planeringshorisonten brukar sträcka sig åtminstone 10 år framåt i tiden. Beslutet innehåller massor med detaljer om nya vapensystem och nya regementen. Men för att veta hur mycket av allt vi ska investera i behöver vi också bestämma vilken hotbild vi ska skydda oss mot.

Här säger riksdagen att målet ska vara att Sverige ska kunna försvara landet i tre månader. Detta tänker man sig ska vara tillräckligt för att en angripare ska väga för- och nackdelar mot varandra och konstatera att priset för att angripa Sverige militärt blir för högt.

Ordet ”tröskeleffekt” finns inte med i riksdagens beslut men används flitigt i de underlagsrapporter som försvarsberedningen tagit fram, det vill säga den parlamentariska kommitté som förberett den nya försvarspropositinen.

Denna strategi låter rimlig, men är faktiskt inte det. Sverige tänker tyvärr fortfarande som om krig skulle utspela sig som på 1940-talet, där en stormakt kommer med landstigningsfartyg och vill besätta svenskt territorium.

Det scenariot kommer inte att inträffa, eftersom den enda granne i vårt närområde som skulle kunna göra en sådan sak är Ryssland. Ryssland har visat att man inte drar sig för att starta krig, och är därför ett farligt land, men det finns inget vettigt skäl för Ryssland att ockupera just svenk mark. 

Ryssland har en helt annan ambition. Rysslands mål är att kunna kontrollera det man kallar för sin intressesfär. Med det menas Vitryssland, Ukraina och även de baltiska staterna. Som stormakt tycker man sig ha rätt att dominera andra länder. Det var därför som man startade ett upprorskrig i Ukraina för att förhindra att landet anslöt sig till EU och Nato.

Om utvecklingen i Vitryssland går åt samma hålla kan man lugnt räkna med att Moskva ingriper även där. De baltiska staterna är redan medlemmar i EU och Nato, men är ständigt utsatta för påtryckningar från rysk sida. Det finns stora rysktalande befolkningar i dessa länder och Moskva drar sig inte för att försöka infiltrera dem.

Sverige är inte ett neutralt land i denna maktkamp för vi är med i EU och är ett av de länder som tillsammans med Polen och de baltiska staterna driver den hårdaste linjen när det gäller sanktioner mot Ryssland. Sverige samarbetar också mycket nära med Nato. Vi är en del av väst.

För Rysslands del handlar det därför att hålla Sverige borta från inblandning i Ukraina eller Vitryssland och skrämma oss att inte gå med i Nato.

Ett sätt att göra detta är att skrämmas och bete sig illa, påminna lilla Sverige om att om vi är allt för stöddiga så åker vi på stryk, eller om en konflikt i Baltikum inträffar kanske göra en mindre väpnad insats mot Sverige för att få oss ur fattningen.

Mot detta hjälper det inte med en ”tröskel” utan det som behövs är avskräckning. Det var den läxan som Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Danmark och Norge fick lära sig i och med andra världskriget. De förstod att det inte går att vädja till moral och heder hos stormakterna utan det gäller att bli lika mäktiga som dem. För dessa länder blev det därför självklart att gå med i Nato, den stora försvarsalliansen som backas upp av amerikanska kärnvapen.

Det är såklart välkommet att Sverige nu återtar sin försvarsförmåga men den svenska strategin bör vara att precis som de andra små länderna i Europa satsa på avskräckning. Budskapet ska inte vara att det blir dyrt att angripa Sverige utan budskapet ska vara att det inte ens är möjligt. För detta krävs så klart tillgång till en försvarsmakt som är mycket större än den den potentiella angriparen har. Denna finns i Nato, som är den enda militärmakt Ryssland fruktar på riktigt. När Sverige nu rustar upp bör vi därför också be om att få ingå i alliansen.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Gyllene medelväg mellan assimilering och integration

NT 2020-12-07

Dags för en kort lektion. Det finns några nya begrepp som jag tror att varje röstberättigad medborgare behöver lära sig. Ett av dem är ”funktionell anpassning”. Det handlar om invandringspolitik, och vilken väg Sverige ska ta i framtiden.

Det var på 1950-talet som Sverige började bli ett invandrarland. Industrin ropade efter arbetskraft efter andra världskriget.

Staten hade då som officiell politik att alla invandrare skulle assimileras. Man använde verkligen detta ord och tänkte sig att invandrarna skulle bli svenskar. De skulle omformas, bli som majoriteten. Börja tala svenska, äta svensk mat, följa svenska seder och kanske till och med bli lutheraner.

På 1970-talet skiftade dock inställningen från statens sida. Nu blev uppfattningen istället den motsatta. Invandrarna skulle så långt som möjligt ges möjlighet att bevara sin ursprungliga identitet och kultur. Det svenska skulle inte tvingas på dem alls. Offentliga bidrag började delas ut till etniska föreningar. Ordet assimilation utmönstrades helt.

Vad som var målet med integrationspolitiken var mycket oklart, men tanken var att alla skulle kunna behålla sin kultur och identitet och ändå leva sida vid sida. Det är en ganska fin tanke, men är också orealistisk, för om man verkligen ska tala om integration som måste ju en kultur integreras i en annan.

Denna politik har emellertid ändå fått vara den ledande, fram till nu. Det har ju visat sig att den inte ger resultat.

Så vad gör man då om man inte vill att invandrarna ska behöva omprogrammeras så att de blir kopior av de etniska svenskarna, men ändå vill att de ska integreras i det etniskt svenska samhället?

Här finns det de som har sagt att integrationen måste vara en ”dubbelriktad process”. Det etniskt svenska majoritetssamhället och invandrarna ska mötas på halva vägen.

Det är emellertid en modell som bygger på ett tankefel. Det finns nämligen inte en enda invandrarkultur som den svenska majoritetskulturen kan möta. Invandrarna kommer ju från många olika länder. Syrier, afghaner, iranier, vietnameser, eritreaner, kurder eller somalier är alla olika folk. Den etniska svenska gruppen kan inte anpassa sig till alla dem samtidigt.

En lösning som har föreslagits är därför begreppet ”funktionell anpassning”. Tanken är mycket enkel. Det är inte rimligt att kräva av en iranier som har flytt från förtrycket i sitt hemland att han ska sluta vara iranier, om han själv inte vill, men man kan kräva av honom att han ska lära sig hur majoritetssamhället fungerar. Förutom språket och grundläggande samhällskunskap bör alla också lära sig hur svenskarna är. Det är omvittnat att mycket i den svenska kulturen är underförstådd. Chefen på jobbet säger inte ”Du ska ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00” utan han säger ”Skulle du kunna tänka dig ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00?”. Orden faller annorlunda i Sverige jämfört med andra länder men betyder ändå samma sak.

Att som invandrare lära sig detta är i någon form en assimilering till majoritetssamhället, men inte en hjärntvätt. Det är ett sätt att bli en fungerande medlem i ett samhälle som sedan gammalt består av en stor etnisk grupp svenskar.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Trumpväljare gör också rationella val

NWT 2020-11-14

Kan det vara så att det bara är rena idioter som röstar på Donald Trump? Det är i alla fall det intryck man kan få av i stort sett alla kommentarer som går att uppbringa, både i USA och i Sverige.

Men… Något stämmer inte riktigt här för även om Joseph Biden vunnit en tydlig majoritet med 74 miljoner röster så var det ingen jordskredsseger. 70 miljoner röstade på Trump.

Jag tror att man gör klokt i att lägga sina fördomar om Trumpväljarna åt sidan för att dyka ned i valstatistiken. Vilka är det som har röstat på Trump?

Det bästa materialet för stunden är den regionala statistiken. Ett mönster framträder mer tydligt än alla andra. Det är som att siffrorna hoppar ut ur skärmen och tar tag i en. Det är motsättningen mellan stad och land.

Mönstret syns på kartan över hela USA med blåa (demokratisk majoritet) och röda (republikansk majoritet) stater, men vad som är ännu mer intressant är att det även syns inom varje delstat. Röster rapporteras in per county. Countyn på landet röstar på Trump. Countyn i storstäder röstar på Biden.

Några exempel:

I Tennessee röstade 61 procent på Trump. Delstaten är knallröd utom i de två countyn där delstatens två stora städer, Memphis och Nashville, ligger.

I Kalifornien röstade 64 procent på Biden. Alla visste redan från början att Biden skulle vinna delstaten. Här ligger ju flera av USA:s främsta universitet, som Stanford och Berkeley. Här finns Silicon Valley och Los Angeles med hela underhållningsindustrin, som ju inte är känd för att vara vänligt inställd till Trump.

Men när man tittar i mikroskopet ser man att jordbruksbygderna i delstaten röstar på Trump.

Hur är det med de gamla svenskbygderna i Minnesota? Samma mönster. Våra ättlingar på landet röstar på Trump. I städerna gillar man Biden.

Typiskt är också att det är markanta skillnader i röstetal. Trump vinner jättemajoriteter på landet. Biden vinner jättemajoriteter i städerna.

När statsvetare ska försöka förklara hur väljare röstar brukar de titta på både objektiva och subjektiva faktorer.

Vi vet att röstning inte är en till hundra procent rationell handling. Vilka vi är, hur vi är uppfostrade, var vi bor, vad vi arbetar med, vilken ålder vi har eller vilket kön vi har, påverkar oss att rösta på ett visst sätt. Det är objektiva faktorer som vi inte helt och hållet kan frigöra oss ifrån.

Men statsvetarna frågar också väljarna om hur de själva förklarar sin röstning. Det är den subjektiva sidan av saken. För inom ramen för vem man är, vad man har påverkats av i sitt liv, kan man ändå som väljare göra ett rationellt val. Det är inte rationellt i den bemärkelsen att man som väljare har tillgång till all existerande information i hela världsrymden och dessutom är utrustad med ett superintellekt som gör att man inte drar några felaktiga slutsatser om någonting. Men det är en rationell kalkyl givet förutsättningarna på plats för individen vid röstetillfället.

Det finns en tendens hos kommentatorer att endast uppehålla sig vid de objektiva faktorerna. Man går för långt och väljaren upphör plötsligt att vara en rationell individ. Hon blir istället som ett djur eller en växt, en biologisk varelse utan förmåga att tänka själv.

Det är när detta händer som analytikerna konstaterar att alla som har röstat på Donald Trump måste ha lurats på något vis. Låg utbildning, arbetslöshet, inkomstklyftor och dåliga bostäder gör att hon inte kan tänka klart. Hade hon istället haft hög utbildning, ett bra jobb, en bra inkomst och en bra bostad så hade hon blivit en upplyst och förnuftig väljare och röstat på Biden.

Nu har jag själv inget bra svar på varför motsättningen mellan stad och land är så skarp i USA som den är, men den visar att det är mer än bara objektiva, för individen opåverkbara, faktorer som ligger bakom Trumpväljarnas val att stödja den sittande presidenten. Det finns hos dem som bor på landsbygden en genomtänkt och rationell valhandling. Vi talar ju om miljontals människor. Inte en flock kor som kan fösas åt ena eller andra hållet.

Dessa väljare menade att det vid röstetillfället var mer rationellt för dem, givet deras liv, deras intressen och behov, på sin ort, att rösta på Trump än på Biden. Det är något som måste respekteras, undersökas och förstås. Ej avfärdas som ett uttryck för kollektiv dumhet.

Norrköpings-Tidningar, Religion, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Skilj på islam och islamism

Norrköpings Tidningar 2020-10-26

Terrorattentatet i Frankrike, där en historielärare fick huvudet avkapat, har med rätta fördömts kraftfullt världen över. Det läraren hade gjort var att han hade visat en karikatyrbild på profeten Muhammed.

Vad motiverar en terrorist att begå ett så fruktansvärt brott? Är det hans religion eller är det hans politiska ideologi, som i det här fallet skulle vara det som går under benämningen islamism? Eller är det kanske både och, för det kanske inte är möjligt att inom ramen för islam att separera politik och religion åt?

Låt oss bena ut frågan.

Att många muslimer inte gör någon skillnad mellan sin religiösa övertygelse och sin politiska är uppenbart. Iran är ju en islamistisk diktatur där prästerskapet har den yttersta makten. Där är sammanblandningen total.

Det finns de som därför inte vill erkänna att islam är en religion utan endast en politisk ideologi, eftersom den politiska ambitionen är så framträdande.

Jag förstår varför man säger så, för det man vill göra är att kritisera islam där det ju bevisligen finns många utövare som kan tänka sig att främja sin religion med våld. Att då omdefiniera religionen till en politisk ideologi är ett sätt att nedgradera den. Den kan därefter jämställas med politiska ideologier och i den skaran finns ju de allra värsta avarter av mänskligt tänkande som kommunism och nazism.

Det är naturligtvis frestande att delegitimera islam på detta sätt för att kunna ge sig på religionen på samma sätt som man kritiserar politiska ideologier, men jag tror att man då tänker fel.

Först och främst är det fel att från början tänka sig att religioner är en finare form av mänskligt tänkande än politiska ideologier. Rätten att utöva sin religion är visserligen omgärdad av stränga regler i de flesta demokratiska länder, men det betyder inte att religionerna i sig ej ska kunna kritiseras.

Det är tvärtom viktigt att granska religioner lika noga som politiska ideologier just på grund av att de betyder så mycket för så många. Det är individernas rätt att utöva sin religion som ska vara skyddad, men religionerna i sig ska kunna nagelfaras, debatteras och förlöjligas på samma sätt som vi gör med politiska ideologier.

Därtill är det fel, och förmodligen kontraproduktivt, att inte vilja se att det vid sidan av de muslimer som vill göra politik av sin religion också finns de som inte vill det. Islam är kraftigt politiserat i länder som Iran eller Saudiarabien, men i ett land som Indien är det tvärtom. Där är muslimerna i minoritet och fruktar istället den radikala hinduismen. Där vill man inte se en sammanblandning av politik och religion. Det bor fler muslimer i Indien än vad det gör i Iran och Saudiarabien tillsammans.

Det är inte givet att majoriteten av världens muslimer tycker att det är bra idé blanda ihop politik och religion. De kanske vill göra som vi har gjort i Sverige och vara noga med att skilja de två åt. Det var inte uppenbart för alla kristna européer heller en gång i tiden att separationen av religion och politik var en bra sak. Det tog ett tag innan den lärdomen satte sig.

Att islam behöver ett reningsbad där politisk extremism tvättas bort är uppenbart. Men det är något svårt att förstå poängen som vissa gör att försöka nedsänka religionen till en politisk ideologi, och på så vis antyda att den är en sämre sorts religion. Är det inte bättre att öppet och ärligt gå rakt på religionen i sig, erkänna att religionen är en religion, ej en politisk ideologi, och säga att man inte gillar att den är politiserad? Det känns som ett mer ärligt argument.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Klansamhället tillbaka i Sverige

NWT 2020-09-26

I Första Mosebok finns en berättelse om patriarken Jakobs dotter Dina som blir våldtagen av Shekem, sonen till hivéernas hövding i Kanaan. Jakob som fruktar att hennes bröder ska hämnas kommer överens med hivéerna att de ska låta omskära sig och att Dina ska gifta sig med Shekem. På så sätt ska freden bevaras. Men bröderna Simon och Levi accepterar inte uppgörelsen utan attackerar hivéerna och dödar dem. Jakob blir arg och förklarar att det nu finns risk för att övriga stammar i Kanaan ska anfalla dem. Men bröderna försvarar sig: ”Ska man få behandla vår syster som en hora?”

Berättelsen är flera tusen år gammal, men samtidigt dagsaktuell. Den handlar om klanstrider och klanrättvisa. 

Vi är inte vana vid klanlogiken i Sverige för klansystemet är sedan länge avskaffat, men genom invandring från länder med starka klankulturer har vi märkligt nog fått tillbaka en del av detta urgamla sätt att organisera ett samhälle.

Just nu är Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen” aktuell, där hon berättar om hur en stor familj med härkomst från Libanon, har Angered utanför Göteborg i sitt grepp. Familjen är tillräckligt stor och tillräckligt sammansvetsad för att man ska kunna tala om en klan. Många av familjemedlemmarna är dessutom dömda för brott, och familjen har genom sin närvaro i lokalsamhället blivit som en andra statsmakt. Det går så långt att brottsoffer inte törs polisanmäla medlemmar i familjen av rädsla för repressalier.

Klaner är något som har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Även Sverige var en gång i tiden organiserat i ätter. Några av dessa ätter blev mäktigare än andra och kom sedan att kallas adliga.

Det är egentligen inte konstigt alls att det finns klansamhällen för det är ju inom familjen man kan påräkna hjälp om man skulle råka illa ut. I länder med svag eller obefintlig statsmakt är det släkten som får ställa upp, och därför blir klanen den sociala struktur som man som människa behöver för att klara sig. Här finns social trygghet och skydd mot våld.

Det mest intressanta och svårförståeliga enligt vårt nutida sätt att tänka är systemet med klanrättvisa.

För i klansamhället handlar inte rättsskipningen om att identifiera vilka enskilda individer som har begått brott och som ska ställas till svars, utan om att undvika släktfejder.

I Bäckström Lernebys bok kan man läsa om hur klanhövdingen i Angered menar att han ”hjälper” polisen genom att hålla ordning på orten. Som familjeöverhuvud är det han som ställer saker till rätta. När någon av hans familjemedlemmar hamnat i konflikt tar man kontakt med brottsoffret och erbjuder en förlikning.

Logiken är densamma som i Gamla testamentet. Med rättvisa menas att man skipar rätt mellan familjer för att inte trigga hämndspiraler.

För den som vill läsa hur samma sak gick till på vikingatiden kan de isländska sagorna rekommenderas. De handlar också om släktfejder, och en stor del av berättelserna beskriver de juridiska processer som följde på de många våldshandlingar som förekom i den tidens samhälle. Dråp var vanliga och istället för rättegångar ingicks förlikningar mellan familjerna. Ofta löste man det genom att den ena familjen betalade mansbot till den andra.

I en modern stat ska det så klart inte finnas någon klanrättvisa, utan rättvisan ska vara individuell. Men nu finns den där ändå, och då är det viktigt att vi lär oss hur klaner fungerar. Det finns både nya och gamla böcker att läsa: Bäckström Lernebys bok, de isländska sagorna eller Gamla testamentet. Det är bara att välja.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför brinner det i förorten

Norrköpings Tidningar 2020-09-14

Är det egentligen så överraskande att unga män från invandrarfamiljer hamnar i gängkriminalitet?

Jag tycker inte det, för som ett arfrikanskt uttryckssätt gör gällande: Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Inte ens bra föräldrar räcker. Det behövs fastrar, kusiner, mormödrar, grannar, fotbollstränare, scoutledare, körledare, lärare, präster, författare, musiker, målare och många många fler för att en människa ska lära sig att leva ett bra liv.

Särskilt just unga män är i stort behov av andra runt omkring sig för att kunna få styrsel på sina liv.

Män är av naturen mer intensiva och våldsamma än kvinnor, och just i tonåren när hormonerna rusar igenom kroppen och de genetiskt nedärvda reflexerna konkurrerar med vad äldre säger är gott uppförande, är det inte helt lätt att veta vad man ska göra. Man vill göra sig fri från sina föräldrar – det är naturligt – men hur ska man hantera sin frihet?

Det finns en utbredd uppfattning om att människan till sitt ursprungliga väsen är lugn och harmonisk, att hon med de rätta yttre förutsättningarna är förnuftig och god. Hon begår inte onda handlingar om hon på något sätt inte tvingats till dem.

I den föreställningsvärlden beror alltid kriminalitet på omständigheter som inte har med individen att göra. Det är samhället som tvingat fram beteendet. En fri människa väljer aldrig att göra något ont.

Denna föreställning började spridas i samband med Upplysningen i Europa och förstärktes senare under romantiken på 1800-talet. Man talade om ”den ädle vilden”, som i ett avlägset förflutet levde i ett förciviliserat samhälle där han var lycklig. Alla levde i fred med varandra.

Förtrycket kom senare med samhällsinstiutioner som kungamakten och kyrkan. Krig, kriminalitet och fattigdom blev resultatet.

Denna föreställning lever alltjämt kvar idag. Fortfarande är det många som tror att om vi bara förser alla som bor i så kallade utsatta områden med välstånd så kommer all kriminalitet att försvinna. Gängkriminaliteten som har vuxit fram är inte en följd av en fri vilja utan av utsattheten. Avskaffa den och problemet är löst.

Som konservativ tror jag inte på denna teori. Människor är mycket mer komplicerade än så.

Den bästa skildringen av vad som händer när unga människor måste klara sig själva är alltjämt William Goldings roman Flugornas herre. Den handlar som bekant om barn som blir strandsatta på en ö i söderhavet. De överlever för det finns gott om mat, men de faller offer för människans inneboende ondska. Barnen är halvvuxna och vet i teorin vad som är rätt och fel, men har ingen självdisciplin. Precis som i en annan berömd historia, den om Adam och Eva i Edens lustgård, frestas de av att välja den onda vägen, och gör det.

Så är det med de unga männen i förorterna som väljer att ansluta sig till kriminella gäng. De har fått lära sig vad som är rätt och fel av sina föräldrar. Men uppryckta från sina gamla samhällen, där det fanns människor av alla sorter, och mängder av berättelser i litteratur, poesi och musik om hur det går till att leva, har de drivit i land på en öde ö och ska klara sig själva.

Det är inte enkelt. En del gör då dåliga val.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Ingen bryr sig om stulen ammunition

(NWT 2020-08-15)

För drygt en vecka sedan stals 52 000 patroner från en lastbil i Bromölla. Ingen verkar bry sig. Har vi blivit så avtrubbade att vi bara rycker åt axlarna åt det som ju rimligen måste ses som en mycket allvarlig händelse? Sverige är ju ett land där kriminella gäng skjuter på varandra och där oskyldiga civila dödas, nu senast en 12-årig flicka.

Jag har försökt hitta ett uppföljande reportage där någon journalist intervjuar polisen eller inrikesminister Mikael Damberg, som är den minister som har ansvar för att bekämpa gängkriminaliteten. Men jag hittar inget. Det är mycket märkligt.

Den ammunition som stals var patroner av kaliber 9 mm som i första hand används för pistoler. Den kan även användas i vissa typer av automatvapen som exempelvis den gamla svenska k-pisten m/45.

En pistol av typen Glock 17, som är den typ av pistol försvarsmakten använder, har ett magasin som rymmer 17 patroner. 52 000 patroner räcker till 3 059 magasin. Den totala vikten uppskattas till ett halvt ton. Det är alltså ingen liten stöld vi talar om. 

Det framgår av den knapphändiga rapporteringen att tjuvarna hade kännedom om transporten. De visste att lastbilen skulle vara obevakad under natten och att det skulle vara enkelt att skära upp kapellet och lasta av lådorna. Ombord fanns även ammunition för jaktvapen som tjuvarna lämnade. De var bara ute efter lådorna med 9 mm.

Eftersom stölden var planerad är det sannolikt att polisen kommer att kunna lista ut vilka som ligger bakom. Förr eller senare brukar polisen hitta de skyldiga.

Men det mest bekymmersamma är att stölden sker samtidigt som Sverige har flera städer med gängkrig.

Nu vet vi inte vilka tjuvarna är och vem de tänker sälja ammunitionen till, men det är inte osannolikt att en stor del av ammunitionen hamnar på gatorna i våra förorter. Köpare finns ju. Och med en så stor stöld som denna kan man anta att det utökade utbudet av illegal ammunition gör att priset på svarta marknaden dyker.

I det läget vore det minst sagt rimligt om ledande ministrar och polischefer informerade allmänheten om hur det går med jakten på de stulna patronerna.

För inte alltför länge sedan, närmare bestämt i höstas, stals 6 pistoler och 300 patroner ur ett vapenskåp i Rosenbad, regeringskansliets huvudbyggnad. Då var det ingen brist på journalistisk bevakning och ingen brist på kommentarer från ledande ministrar. Alla var mycket allvarliga och upprörda. Expressen sände direkt utan för byggnaden.

Ointresset för händelsen kan så klart förklaras av att den skedde mitt under semestern. Folk är mer intresserade av att bada och äta kräftor. Nyhetsredaktionerna är befolkade av vikarier som inte kan eller törs ringa upp ansvariga ministrar.

Trots det får jag ändå känslan av att ingen bryr sig, och kanske inte hade gjort det även om händelsen hade utspelat sig en vardag i oktober. Den är udda och svårgripbar. 52 000 patroner. Vem har förmåga att stjäla och sedan avyttra en så stor mängd ammunition? Det kan ju rimligen inte vara någon av de vanliga småtjuvarna, utan måste vara en ”stöt” av en kriminell liga, med tänkande intelligenta tjuvar som har planerat insatsen i månader. Och Sverige är väl inte ett land med organiserad brottslighet? 

Det är som Tage Danielsson sade. Händelsen är så osannolik att den nog inte kan ha hänt för det som är sannolikt är ju bara likt sanningen. Det är inte sant på riktigt. Är det inte ovanligt varmt förresten? Man kanske skulle ta sig ett dopp…

Textarkiv