S-märkt hatkärlek till kapitalismen

NT 2021-10-15

När Magdalena Andersson höll sitt installationstal som Socialdemokraternas nya partiledare ramade hon in det genom att angripa näringslivet i inledning och avslutning.

Vinstdrivande bolag i välfärden ska bort. Vinst sägs vara rent slöseri. Det är pengar som hamnar i fickorna på aktieägarna, som inte gör någon nytta. Ägarna sägs vara stora globala riskkapitalbolag. Anonyma blodsugande monster.

Men mitt i talet var tonen en annan. Svensk industri, förklarade hon, är världsledande när det gäller att anpassa sig till klimatet och naturen. Det pågår en omställning till grön industri och staten ska skynda på den utvecklingen.

Hur kan en ledare för Socialdemokraterna på detta sätt både baktala och hylla näringslivet samtidigt?

Det har att göra med historien. Socialdemokraterna har en hat-kärlek till näringslivet, som härstammar från att man aldrig genomförde det som var ursprungsplanen, som var att införa planekonomi.

Socialdemokraterna skapades som en motrörelse mot det ekonomiska och politiska system som växte fram under industrialiseringens första tid. Detta skedde i Sverige på slutet av 1800-talet. Industrierna växte snabbt och drog arbetskraft till sig, men inkomstskillnaderna vara stora. Arbetarna stod utan politiska rättigheter och levde i fattigdom. 

Socialdemokraterna trodde därför på riktigt, i likehet med många andra europeiska socialistiska partier vid den här tiden, att planhushållning skulle vara bättre. Marknaden var rörig och orättvis. Staten skulle vara effektivare och om den demokratiserades skulle rikedomarna kunna fördelas på ett annat sätt.

Idéerna om planekonomins fördelar levde kvar i partiet ända in på 1940-talet. Under krigsåren var statens inblandning i ekonomin stor och många socialdemokrater tänkte sig att detta system skulle kunna fortgå. Det möttes dock av ett starkt folkligt motstånd. Företagarna själva ville självklart inte se sina egendomar förstatligade, men arbetarrörelsens bredare lager hade vid det här laget börjat lära sig att marknadsekonomin kanske inte var helt dum ändå.

För samtidigt byggdes välfärdsstaten ut och det var ju egentligen bristen på social trygghet som var skälet till varför man var socialdemokrat och inte ekonomiska teorier. Därtill kunde man även se att planekonomin i Sovjetunionen inte överglänste marknadsekonomierna på något sätt.

Socialdemokraterna kom därför att omvärdera sin syn på näringslivet, och särskilt de stora industriföretagen som de från början hade tyckt så illa om. De konstaterade att det var här som den ekonomiska tillväxten låg. Den nya socialistiska politiken blev istället att ta ut höga skatter för att på så vis omfördela det överskott som industrin skapade. Välfärdsstaten blev kapitalismens krockkudde.

Äldre socialdemokrater som Tage Erlander och Gunnar Sträng förstod detta mycket väl och var därför aldrig några antikapitalister. Det var ju kapitalisterna som försåg dem med pengar.

Så när Magdalena Andersson blåser på med en 1800-talsretorik där företag beskrivs som ohederliga profitörer trots att hon egentligen är beroende av dem så skorrar det visserligen falskt, men det är så det har låtit de senaste 80 åren. En socialist måste gå till storms mot kapitalisterna. Särskilt en nybliven partiledare. Men göra allvar av saken? Verkligen förbjuda profithungern? På riktigt? Nej, det kommer inte att hända. Det är lönsamheten i näringslivet som finansierar välfärdsstaten.