Etikettarkiv: biståndspolitik

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Nödhjälp viktigare än hyror

NWT 2025-06-14

Ska de biståndspengar Sverige har avsatt för att lindra nöden i Gaza gå till just Gaza eller ska de gå till sophämtning i palestinska flyktingläger i Jordanien?

Sveriges regering har omfördelat biståndspengarna så att de går till nödhjälp och inte till något annat. 

Ändå är den samlade oppositionen i Sveriges riksdag helt och hållet låsta vid att pengarna ska gå till FN-organet UNRWA, trots att vi inte har en blekaste aning om hur UNRWA kommer att använda pengarna. Oppositionen har gjort detta till sin allra viktigaste fråga när det gäller Sveriges politik rörande kriget i Gaza. Det har gått så långt att man undrar om Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet kämpar mer för UNRWA än för civilbefolkningen i Gaza.

För att förstå det bisarra i detta måste man veta vad UNRWA är och gör, och här kommer därför en bakgrund.

UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) är FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar. Organet inrättades efter kriget 1949 och skulle vara en tillfällig lösning. Palestinier som flydde undan den israeliska armén samlades i läger och de behövde humanitär hjälp.

Men därefter blev det aldrig någon lösning på det palestinska flyktingproblemet. Flyktinglägren omvandlades från tältläger till bostadsområden. UNRWA blev kvar i lägren/bostadsområden som ansvarig för samhällsservice och infrastruktur. Det är därför som UNRWA sköter om sophämtningen i områdena.

UNRWA finns inte bara i Gaza utan även på Västbanken, i Libanon, Syrien och Jordanien. Sammanlagt har UNRWA ansvar för 5,9 miljoner registrerade flyktingar, eller rättare sagt ättlingar till dem som flydde i krigen 1949 och 1967.

UNRWA är alltså inte ett organ som i första hand arbetar med omedelbar nödhjälp som Internationella röda korset eller FN:s World Food Programme. Däremot har UNRWA 12 000 anställda i Gaza och därmed ett organisatoriskt nätverk som kan användas för nödhjälp.

Sverige har varit en av flera givare till UNRWA i många år. Under 2024 gav Sverige omkring 400 miljoner kronor. Pengarna var inte öronmärkta för Gaza utan var ett så kallat kärnstöd, det vill säga ett ospecifierat basanslag. UNRWA har förfogat över dessa pengar själv, och har som sagt verksamhet även i andra länder.

Under 2025 har dock Sveriges regering bestämt att pengarna istället ska gå till direkt nödhjälp och via andra organisationer. Regeringen valde dessutom att fördubbla nödhjälpen, som nu uppgår till 800 miljoner kronor i år.

Det finns olika skäl till varför regeringen valt att omfördela anslaget till andra organisationer. Dels är det för att Israel vägrar att samarbeta med UNRWA, vilket gör att organisationen inte riktigt fungerar som den ska. Dels är det för att organisationen tyvärr har infiltrerats av Hamas.

Hur omfattande denna infiltration är vet egentligen ingen. Israel har överlämnat bevis, men fiendskapen mellan Israel och UNRWA är så svår att det är många som inte fäster någon vikt vid dem.

Vad vi emellertid vet sen tidigare är att UNRWA som bedriver skolor i Gaza har använt sig av undervisningsmaterial med antisemitiskt innehåll. Problemet har funnits länge och UNRWA har haft svårt att rätta till problemet. Man ska därför inte vara förvånad över att Israel till sist tappade tålamodet.

Viktigt att komma ihåg är nu att det som kallas kärnstöd alltså är ett basanslag till organisationen och inte pengar vikta för stöd till Gaza. Ändå är det just dessa pengar som oppositionspartierna i riksdagen är fixerade vid. I debatt efter debatt kräver de att UNRWA:s kärnstöd ska återupprättas, trots att organisationen lika gärna kan komma att använda pengarna för sophämtning i något av flyktinglägren/bostadsområdena i Libanon eller Jordanien, eller för att betala hyror för organisationens kontor i Washington och Bryssel.

Sverige är inte heller ensamt om att vara kritisk mot UNRWA, vilket felaktigt har hävdats av Socialdemokraterna. Andra länder som gjort en liknande bedömning är Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovakien. Nederländerna fasar ut sitt stöd successivt. Tyskland ger bidrag alltjämt men har sagt att organisationen måste reformeras.

Information om vad UNRWA är och gör går att inhämta på nätet. Man behöver inte tror på just mina ord utan kan själv undersöka hur det förhåller sig. Information om vad Sverige gör för att bistå de civila i Gaza finns också lättillgänglig på regeringens hemsida. Botanisera gärna själva.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Biståndet ska inte särbehandlas

NWT 2022-12-03

Som ny ledamot av utrikesutskottet i riksdagen har jag för första gången i mitt liv läst regeringens budgetproposition rad för rad. Inte hela propositionen så klart men utgiftsområde 7 – biståndspolitiken.

Texten är inte längre än 54 sidor plus en kort bilaga, men det är lättare att ta sig igenom profeten Jeremias texter i Gamla testamentet, och faktiskt förstå något, än den ordmassa som utgör budgetpropositionen.

Biståndet består av hundratals samarbetsprojekt. De är alla behjärtansvärda och vart och ett av dem kan säkerligen uppvisa goda resultat. Men på högsta nivå, där jag sitter som företrädare för allmänheten, är allt ett sammelsurium. Jag kan inte ur budgetpropositionen, som är statens viktigaste styrdokument, bedöma hur väl biståndspolitiken fungerar. Jag kan inte se om våra skattepengar har varit till nytta eller inte. Jag kan inte ens skilja bra från dåligt. Allt är en dimma.

När regeringen redovisar vad Sverige har uppnått listas en lång rad projekt. Under rubriken ”Motståndskraft och anpassningsförmåga mot klimatförändringar, miljöpåverkan och naturkatastrofer samt minskade utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar” får vi läsa om: Världsbankens fond för de fattigaste länderna (IDA), Global Center on Adaptation (GCA), investeringsfonden CRAFT, Globala miljöfonden (GEF), nordiska utvecklingsfonden (NDF) och Zimbabwe Resilience Building Fund (ZRBF).

Sida upp och sida ned beskrivs olika initiativ där Sverige samarbetar med diverse organisationer. Allt verkar relevant och nyttigt på något vis, men hur vet vi att projekten fungerar? Varför har dessa projekt valts ut framför andra? Varför har inte mottagarländerna möjlighet att arbeta med dessa frågor utan vårt stöd? Hur länge har projekten pågått?

Jag är förvisso helt ny på min post. Det här är första gången jag med förstoringsglas tar mig an biståndspolitiken. Kanske ser jag bara träd där jag egentligen borde se en skog? Jag kanske lär mig så småningom?

Samtidigt har jag ändå många års erfarenhet av politisk styrning av ett annat komplext område. Jag har femton års erfarenhet som landstings-/regionpolitiker varav sex år som regionråd i Region Uppsala, och sjukvård är inte mindre svårbegripligt än bistånd. Men svensk sjukvårdspolitik går att följa upp. Det finns kvalitetsregister, statistik över väntetider och kompetensförsörjning. Det finns årsredovisningar och revisionsberättelser. Det går att se hur skattepengarna används och om de verkligen kommer till nytta. Det kan jag inte se i budgetpropositionen.

Varför har biståndspolitiken blivit så annorlunda? Jag tror att det finns två samverkande orsaker. Den ena är att alla är uppfyllda av att hjälpa mindre utvecklade länder. Det saknas inte själ och hjärta. Men det leder till att ingenting ifrågasätts. Alla projekt bedöms som bra eftersom de har ett gott syfte.

Den andra orsaken är enprocentsmålet. Sverige har haft som mål att biståndets totala volym ska motsvara en procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Eftersom BNI växer för varje år har det gjort att biståndet också har vuxit varje år oavsett vad pengarna har använts till.

Det finns ingen annan offentlig verksamhet som har anslag som på samma sätt ökar med två eller tre procent per år. Det har gjort att det alltid finns nya pengar. Och vad händer i en verksamhet där man alltid vet att det kommer ökade anslag? Det är inte svårt att räkna ut. Man ifrågasätter inte något i den redan pågående verksamheten. Nya initiativ behöver aldrig konkurrera med gamla. Allt bara växer.Som tur är har vi fått en ny regering som tänker ändra på detta. Nytt för denna mandatperiod är att enprocentsmålet ersätts med ett fast anslag. Förslaget är att biståndet ska omfatta 56 miljarder kronor per år i tre år. Varken mer eller mindre. Det är inte den enda reform som behövs men ett bra första steg till att göra biståndsverksamheten till ett politikområde som andra.