Etikettarkiv: magdalena_andersson

Rimligt med politiker utan någon yrkeserfarenhet?

Norrköpings Tidningar 2022–08-08

Vad har ministrarna Mikael Damberg, Ann Linde, Lena Hallengren, Tomas Eneroth och Anders Ygeman gemensamt? De saknar yrkeserfarenhet utanför politiken.

I min förra krönika på denna sida (27/6) skrev jag om att den kompetens som en demokratiskt vald politiker behöver tycks vara något annat än formell yrkeskompetens. Jag gick igenom den brokiga skara politiker som varit finansministrar i Sverige och kunde konstatera att de hade haft alla former av jobb. Allt från trädgårdsarbetare till docent i nordiska språk.

Men även om uppdraget som politiker är unikt i sig är det ändå rimligt att tänka sig att det inte är en kompetens som är helt fristående från yrkeslivet i övrigt. Jag tror vi tänker oss att en företrädare för folket också ska komma ur folket, gärna vara politiskt erfaren, men även ha någon form av ”civil” kompetens. En bra politiker ska stå på två ben. Ena benet i politiken, andra benet utanför.

Hur ser det då ut i vårt land? Jag har gått igenom meriftörteckningarna hos våra nuvarande ministrar. De finns tillängliga på regeringens hemsida.

Längst yrkeserfarenhet utanför politiken har utrikeshandelsminister Anna Hallberg, 31 år, och kulturminister Jeanette Gustafsdotter, 28 år. De har hela sina karriärer utanför politiken, med reservation för att jag inte vet om de har haft kommunala uppdrag på fritiden.

Genomsnittet för samtliga ministrar ligger på 10,6 år. I det skiktet hittar vi bland annat utbildningsminister Anna Ekström, 11 år, bostadsminister Johan Danielsson, 10 år och biståndsminister Matilda Ernkrans, 9 år.

Vad utgör en bra balans? Låt oss utgå från regeringschefen själv. Magdalena Andersson är idag 55 år gammal. Hon tog examen från Handelshögskolan i Stockholm 1992. Därefter var hon verksam som doktorand i tre år innan hon tog en tjänst som politisk sakkunnig i statsrådsberedningen. Hon var sedan verksam som politisk tjänsteman fram till 2009 då hon tog en tjänst på Skatteverket som överdirektör, vilket hon var fram till 2012, då hon återgick i tjänst för partiet.

Av sina 30 yrkesverksamma år efter högskoleexamen har hon arbetat 24 år inom politiken och sex år utanför. Kanske är detta en välbalanserad karriär? Jag har ingen bestämd uppfattning på den punkten.

Däremot är jag kritisk mot noll-åringarna, de som aldrig haft något arbete utanför politiken. Typiskt för dem är att de direkt efter sin högskolexamen blivit riksdagsledamöter eller börjat arbeta som politiskt sakkunniga i regeringskansliet. Det har gjort dem enbenta.

De tycks dessutom ha lyckats besätta de tyngsta ministerposterna: finansminister, utrikesminister, socialminister, infrastrukturminister och migrations- och integrationsminister. Saken blir inte bättre av att ytterligare en tung minister, justitieminister Morgan Johansson, bara har fyra års yrkeserfarenhet utanför politiken.

Försvarsminister Peter Hultqvist är den ende av de ministrar som ansvarar för statens kärna som befinner sig ovanför genomsnittet med sina tolv år.

Även om jag alltjämt menar att uppdraget som förtroendevald är unikt och kräver färdigheter som bara kan förvärvas genom att man arbetar just med politik har jag svårt att förstå varför ”civila” meriter inte skulle ha något värde alls. Budskapet till unga SSU:are blir ju att de inte ska lägga någon vikt vid att skaffa sig ett vanligt yrke. 

Det ska nu i rättvisans namn sägas att jag bara har granskat Socialdemokraterna och inte andra partier. Problemet kan vara lika stort där.

Slutligen vill jag också påminna om att den svenska demokratins arbetsmyror varken är ministrar eller riksdagsledamöter utan alla de tusentals förtroendevalda på lokal nivå i kommuner och regioner. Här finns mycket få rena karriärpolitiker. Här går nästan alla stadigt på två ben. Det är bara på den nationella nivån som vi tycks ha ett problem.

LUXEMBURG ÄR INTE EN PARADISÖ

NWT 2022-07-30

Går svenska skattepengar till utländska riskkapitalister som köper lyxyachter för dem på paradisöar?

Nej, det låter som en konspirationsteori! Eller?

Den som har sagt så är nämligen ingen mindre än statsminister Magdalena Andersson (S). Den 4 juni år sa hon följande: ”Vi ser att skattepengar slussas bort från svensk skola. Blir till bolagsvinster, hamnar i skatteparadis och går till lyxyachter på paradisöar. Och vinsten de skapar består av våra skattepengar.”

Andersson har sedan hon blev partiordförande för Socialdemokraterna flera gånger återkommit till att det är utländska riskkapitalister som ligger bakom skolföretagen i Sverige. Men stämmer verkligen detta?

Jag kände att jag behövde kolla upp saken själv. Jag gick därför in på Friskolornas riksförbunds hemsida för att kolla vilka som äger skolföretagen.

Då framträder för mina ögon en helt annan bild. Såvitt jag kan se är det bara två företag som har huvudägare som är riskkapitalister, Academedia och Internationella engelska skolan, varav ingen är utländsk.

Bakom Adademedia finns investmentbolaget Mellby Gård AB som ägs av Rune Andersson, känd för svenska folket som tidigare VD för plast- och gummifabriken Trelleborg AB. 

Bakom Internationella Engelska skolan finns företaget Paradigm Capital, som också är ett investmentbolag. Det är registrerat i Luxemburg och således utländskt, men företagets ägare är Jan Hummel som är svensk.

Den tredje mest framträdande skolkoncernen är Kunskapsskolan AB. Det är emellertid inte ett investmentbolag utan ett familjeföretag. Det är grundat av Peje Emilsson som också han är svensk.

Statsministerns påstående att det bakom skolföretagen finns en mängd utländska riskkapitalister stämmer alltså inte. 

Hur är det då med lyxyachterna på paradisöarna? Här är det svårare att granska vad som är sant. Magdalena Andersson själv har inte redovisat vilka belägg hon har för sitt påstående och jag har inte kunnat studera Rune Anderssons och Jan Hummels privata ekonomier. 

Men så mycket vet jag i alla fall att Luxemburg inte är en paradisö.

På det hela taget förefaller det alltså som att statsministern fabulerar när hon anklagar friskolorna för att dränera välfärden på skattepengar för lyxkonsumtion. Det är rent hittepå.

Nu kan man invända mot detta och säga att överdrifter är tillåtna i den politiska retoriken. Det är val snart och det gör väl ingenting om en partiledare kryddar sina uttalanden något?

Det är inte ovanligt att folk tänker så, men nu handlar det inte om vem som helst utan rikets främsta politiska ledare, och det handlar inte om tillfälligheter utan ett noga uttänkt budskap som hon upprepat flera gånger.

En partiordförande gör dessutom många resor inom landet för att träffa sina partimedlemmar. Förmodligen talar hon om utländska riskkapitalister, lyxbåtar och paradisöar varje gång.

Tusentals socialdemokratiska valarbetare är därmed säkerligen redan övertygade om att allt detta är sant. De tror såklart inte att deras ledare ljuger för dem.

Men för att göra saken än värre tycks det inte heller finnas någon journalist som tycker att det är värt att granska om det statsministern säger är sant eller inte.

Att jag är kritisk kommer inte som en överraskning eftersom jag tillhör ett annat parti som vill avsätta Andersson som statsminister. Jag är inte opartisk.

Därför vore det välkommet om de som har till uppgift att vara opartiska tog sig an uppgiften istället.

Men nu har detta inte hänt trots att det inte alls är svårt att granska sanningshalten i statsministerns uttalanden. Jag har försökt komma på varför. Normalt sett brukar ju journalister sätta en ära i att försöka sätta politiker på plats. Vad är roligare än att visa att en partiledare pratar i nattmössan?

Men i Magdalena Anderssons fall är det som om hon deltar i debatten i ett eget spår. Det granskningsfria spåret.

Kan det möjligen vara så att journalistkåren är auktoritetstroende på samma sätt som fotfolket inom Socialdemokraterna? Att vara auktoritetstroende är ett normalt mänskligt beteende så det skulle inte förvåna mig alls om det var sant.

Jag har som sagt ingen förklaring till den uteblivna granskningen. Jag har bara noterat att statsministern verkar kunna säga vad som helst utan att någon ifrågasätter det. Det är mycket märkligt.

Parlamentariskt limbo gör Magdalena Andersson unik

NT 2021-12-27

Från den 1 januari styr statsminister Magdalena Andersson Sverige med en budget som inte är hennes. Situationen är unik. Både historiskt och internationellt.

Huvudprincipen i parlamentarismen är att regeringen ska lägga fram förslag för den lagstiftande församlingen som den gillar. Parlamentet ska ha förtroende för regeringen.

Men Sverige har hamnat i ett limbo där riksdagen säger sig ha förtroende för statsministern men inte hennes politik. 

Vad är bakgrunden till att Sverige har parlamentarism? 

Historien är densamma i alla europeiska monarkier. Under 1800-talet växte parlamenten i makt och samtidigt blev det allt svårare för kungarna att styra sina riken personligen.

De kom därför att förse sig själva med ämbetsmän som kunde hjälpa dem att lotsa igenom lagförslag i parlamenten. Dessa kallades ministrar (det vill säga tjänare) och den främste av dem premiärminister eller statsminister. 

Statsministerämbetet växte på detta sätt fram som ett stöd för kungamakten, och statsministern ansågs vara kungens minister och inte parlamentets.

Men med tiden demokratiserades även de politiska systemen och liberaler och socialdemokrater tog plats i parlamenten. I och med det ifrågasattes monarkernas ställning ytterligare. Vad skulle egentligen monarkens roll vara? Skulle han träda tillbaka och bara ha hand om de ceremoniella uppgifterna eller skulle han vara landets verkliga exekutiva makt?

I Sverige avgjordes striden om monarkins politiska ställning under 1900-talets första decennier.

När rösträtten till andra kammaren utsträcktes till alla skattebetalande män skiftade majoriteten till vänsterpartiernas fördel i valet 1911. Detta gjorde att Gustav V tvingades utse liberalernas ledare Karl Staaff till statsminister.

Gustav V gillade aldrig Staaff och 1914 kom det till öppen konflikt när kungen höll ”borggårdstalet” i samband med den försvarsvänliga demonstrationen som gick under namnet ”bondetåget”. Kungen avgick med segern men läget var ett helt annat tre år senare, 1917, när liberaler och socialdemokrater tillsammans vann majoriteten i andra kammaren.
Då pågick första världskriget och Sverige hade precis skakats av hungerkravallerna då människor demonstrerade för att det inte fanns tillräckligt med mat i landet.

Kungen fick gå med på att utse en liberal och socialdemokratisk regering. Han ville inte det men inte ens högern, dvs. dagens motsvarighet tiil Moderaterna, valde att hjälpa honom.

1917 blev så året då parlamentarismen stadsfästes i Sverige, men på samma sätt som i länder som Danmark och Storbritannien, behöll Sverige sin gamla författning där det stod att kungen var landets formella regeringschef.

Sverige antog en ny författning först 1974.
Det är i detta perspektiv som Magdalena Andersson är unik. Premiärministerns uppgift har historiskt varit att knöla igenom lagförslag i parlamentet för monarkens räkning. Själva genomknölandet har varit poängen med uppdraget. Men nu har vi alltså en statsminister som ska styra på en statsbudget som istället oppositionen knölat igenom. Det är onekligen rätt udda.