Etikettarkiv: ryssland

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Alla kommer att förlora på en “alternativ” världsordning

2024-10-28

När denna text skrivs befinner jag mig i Washington DC på Internationella valutafondens, IMF:s och Världsbankens gemensamma årsmöte. Institutionerna kom till efter andra världskriget när Bretton Woods-systemet för valutasamarbete kom till. Valutasamarbetet har förändrats sedan dess men institutionerna finns kvar. Idag arbetar de med att skapa finansiell stabilitet i medlemsländerna och med utveckling.

Men det var inte bara dessa organisationer som kom till efter andra världskriget utan även FN och alla organ kopplade dit, som WTO (handel), OCHA (humanitär hjälp) eller UNICEF (barn) med flera.

Med FN etablerades även dagens gällande regler för folkrätten, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och inte minst rätten till fri sjöfart som är en förutsättning för att kunna bedriva handel.

Hela detta system med så kallade multilaterala organisationer grundades i en anda av fred, demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och en tilltro till vetenskap och framåtskridande.

Tillsammans kom allt detta att bli ett globalt system, en ordning för hur vi ska bete oss i världen.

Denna ordning har gjort att vi under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar har kunnat leva i en värld präglad av frihet och välstånd. Inte minst har just Sverige tjänat på detta. Vi är ett litet land men vi har tillgång till världsmarknaden för våra produkter.

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för hela systemet, med alla dessa internationella institutioner och organisationer, bygger ytterst på att västmakterna, som skapade dem, har ett militärt och ekonomiskt övertag.

När de installerades var USA ledande nation och övriga länder, förutom kommunistländerna, följde efter. USA var överlägset starkast och fick bestämma reglerna.

Så vad skulle då hända om västmakterna förlorade makten över systemet? Jag har aldrig reflekterat över det tidigare, eftersom det har varit så självklart att det systemet har funnits där.

Men med Rysslands angrepp på Ukraina har det fått sig en törn. En spricka finns nu och glipan kan vi se hur världen skulle utveckla sig om diktaturerna tog över ledningen.

Ryssland och Kina har en helt annan syn på internationellt samarbete. För dem är allt ett nollsummespel där det till varje pris går ut på att främja det egna snäva egenintresset.

Historiskt sett är det unikt att länder samarbetar fredligt inom ramen för internationella organisationer. Normaltillståndet har varit evig maktkamp med ständiga krig, och det är till den ordningen vi återvänder om Ryssland och Kina får sin vilja fram.

Det krig som Ryssland för i Ukraina är ett avsiktligt försök att bryta ned den liberala världsordningen. Lyckas Ryssland med det förändras villkoren för nästan allt. IMF blir inte längre ett stöd för länder som brottas med sina ekonomier utan ett politiskt verktyg för Kina och Ryssland att göra andra länder till lydstater. Världsbanken slutar att arbeta som en engagerad investeringsbank för fattiga länder och blir en penningutlånare, en ockrare.

Det är därför som det är så centralt att västmakterna behåller sitt militära och ekonomiska övertag. Det är den samlade militära och ekonomiska styrkan som har gjort att alla internationella samarbetsorgan fungerar, att de inte kan manipuleras av Kina och Ryssland. Så låt oss därför se till att det även är så i framtiden.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Polen rustar upp kraftigt

NWT 2024-10-05

Under 2024 har utgifterna för försvar och beredskap ökat med osannolika 33 miljader kronor. Från cirka 96 miljarder kronor till 129 miljarder. En större ökning än så har Sverige nog aldrig sett, och ändå ska utgifterna öka ännu mer. Enligt budgetpropositionen som regeringen presenterade häromveckan ska det samlade anslaget för samhälles försvar och beredskap under nästa år uppgå till 170 miljarder kronor.

Det är svindlande siffror. Störst andel går till det militära försvaret och regeringen skriver stolt i propositionen att lagom till 2028 kommer Sverige att lägga 2,6 procent av sin BNP på denna del. Normen för Nato är att alla länder ska ligga på 2,0 och det målet nådde vi redan i år. Sverige kommer därför vara ett av de Natoländer som verkligen drar sitt strå till stacken.

Ändå bleknar den svenska finansiella kraftansträngningen om man tittar på vårt grannland Polen. Polen lägger idag 4,2 procent av sin BNP på det militära försvaret och kommer att nästa år vara uppe i 4,7 procent.

I veckan som gick var jag på Warsaw Security Conference, som är Polens stora årliga säkerhetspolitiska konferens. Sverige hade förmånen att vara inbjuden som partnerland i år och en delegation ur riksdagens utrikesutskott besökte därför konferensen.

Det var inte svårt att förstå vad värdarna ville att vi skulle ta med oss hem. Budskapet, som delas av alla politiska partier i Polen, var att alla måste rusta upp. Och det rejält! Natos riktlinje om 2 procent kan bara gälla i fredstid, menade man. Därför borde den nya normen vara 3 procent, nu när det är krig i Europa.

Polens nya roll som en av kontinentens ledande säkerhetspolitiska aktörer är mycket intressant. Förutom att Polen är det land som tagit störst ansvar för att på alla sätt hjälpa Ukraina har landet också sjösatt en unik försvarspolitik. Polen har beslutat att man ska ha kanske Europas största landarmé. Målet är att det ska vara omöjligt för en främmande här att tåga in och erövra riket. Och man ska kunna försvara sig själv. Polen är förvisso en varm anhängare av Nato, men man kan aldrig vara säker nog.

Polen har som bekant lidit mycket historiskt av att ha hamnat i kläm mellan Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen. Geografiskt består landet av stora jordbruksmarker som är lätta att ta sig fram över för invaderande arméer. Faller Ukraina kommer kriget härnäst till Polen och det går inte att räkna ut vad Vladimir Putin får för sig. Kriget i Ukraina har också visat att arméstridskrafter behövs. Flyg och luftvärn behövs även det men att ha många välutrustade och vältränade soldater, välfyllda ammunitionsförråd, stridsvagnar, kanoner och fordon är bra!

Många länder tittar därför nu nyfiket på vad Polen gör. För svensk del har vi också börjat röra oss i samma riktning. Försvarsminister Pål Jonson (M) brukar i sina anföranden om vad Ukrainakriget lärt oss på engelska ”scale, scale, scale”, det vill säga mer av allt. Där vi tidigare har tänkt oss att vi ska ha relativt små och tekniskt avancerade förband behöver vi istället stora resurser. I Ukraina har kriget hamnat i ett läge där de två sidorna försöker nöta ned varandra långsamt.

Men Polen är också intressant eftersom våra två länder gör samma analys vad gäller Ryssland och Ukraina. Det är Ryssland och dess aggression som är problemet och som därför till varje pris måste stoppas. Att tvinga på Ukraina förhandlingar är uteslutet och vi kan inte räkna med att Ryssland uppträder fredligt de närmsta decennierna. Denna verklighetsbild delar vi dessutom med övriga nordiska länder och de baltiska staterna.

Det finns länder inom EU som har börjat svaja när det gäller stödet för Ukraina, och även så borta i USA. Men Polen ger inte upp och det lär nog inte vi i Sverige heller göra. Det blir därför naturligt för oss att kroka arm med Polen inom EU och Nato för att driva en maximalt hård linje mot Ryssland.

Det enda som jag kan känna är problematiskt, i ett framtida nära samarbete med Polen, är att vi inte kommer upp till de där 3 procenten som Polen tycker ska vara lägstanivån för försvarsutgifterna. Precis när vi glädjande kan säga att vi är över tvåprocentsstrecket höjs ribban! Otur för oss. Men det är förmodligen Polen som har tänkt rätt.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mellankrigstiden är slut

NWT 2024-01-27

Den goda tiden är slut. Den varade från 1991 till 2022. Tre decennier fick vi med relativt lugn i världen, och särskilt i vårt hörn i norra Europa. Den började med Sovjetuionens fall och slutade med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Tyvärr, jag önskar att jag kunde komma med ett bättre budskap, men det är slutsatsen jag drar efter en arbetsvecka i Stockholm som riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet. Vi har de senaste dagarna fått flera förnäma föredragningar av världsledande experter på Ryssland och kriget i Ukraina, och det sammanfattande perspektivet är mörkt.

Om man ska dra någon parallell till historien så är vi inte längre vid 1918 utan vid 1939. Vi lever inte längre i en tid som präglas av fred, utan av krig. Världen rustar inte ned, den rustar upp. Diktaturerna faller inte samman utan flyttar fram sina positioner. Mellankrigstiden är över.

Först och främst är det kriget i Ukraina som avgör hur det ska gå, där det tyvärr inte ser bra ut just nu. Om kriget är som en fotbollsmatch leder Ryssland med 1-0 och spelar mot klockan.

Läget är så, vilket alla experter är överens om, att ingen av parterna kan göra något större genombrott i frontlinjen. Ryssland har effektivt satt stopp för den ukrainska offensiven, som vi alla hade satt vårt hopp till. Man gjorde det med att gräva ned miljontals minor. Den ockuperade terrängen omringas idag av en mur bestående av minfält som bitvis kan vara flera kilometer tjock.

Kriget blivit en tävling om vem som kan mönstra störst resurser under längst tid. Det rör sig om krigsmateriel, ammunition och soldater. Vem har mest? Vem orkar hålla ut längst?

Ukraina är här den svagare parten, som är helt utlämnad åt västmakternas stöd. Västmakterna har resurser som vida överstiger de som Ryssland har, men har vi viljan?

Kriget vid fronten har blivit infanterisoldaternas krig, inte flygplanens och stridsvagnarnas. Ryssland har fler infanterister än Ukraina, och kommer om ingenting görs för att öka västmakternas stöd i form av militär tekonologi, att vinna. Ryssland kommer att vinna på samma sätt som Röda armén vann kriget mot Tyskland, genom att sända våg efter våg med soldater tills motståndaren får slut på ammunition.

Men oavsett om Ryssland vinner eller förlorar kommer vi i Sverige att behöva leva granne med denna aggressiva och imperialistiska diktatur.

Ingen expert kan nämligen se någon som helst ljusning när det gäller Putinregimen. Om Putin själv försvinner kommer han att ersättas av någon annan med samma ambitioner. Den demokratiska oppositionen i Ryssland är eliminerad. 

Och vi vet att regimen vill återupprätta det ryska imperiet. Vi vet detta eftersom Putin själv förklarade det i sina tal före invasionen. Det är förmodligen enda gången i livet som den mannen har talat sanning.

Det Ryssland som reste sig ur ruinerna efter Sovjetunionen hoppades vi skulle utvecklas till en demokrati. Så blev det inte, och vi får helt enkelt därför bara konstatera att även det kapitlet är avslutat. Istället har vi fått ett Sovjetunionen 2.0. Mindre och svagare än den förra upplagan, men i kärnan samma ruttna rike.

Lägg därtill alla de militära konflikter ute i världen som är direkt kopplade till Ukrainakriget: Nagorno-Karabach, Gaza, Houthirebellernas attacker på fartyg i Röda havet, Irans missilattacker mot mål i Irak och Pakistan.

Vad betyder då allt det här för Sverige? Att det vi nu gör när vi går med i Nato och rustar upp försvarsmakten, bygger ut totalförsvaret, utvidgar värnplikten och på olika sätt stöder Ukraina med pengar och krigsmateriel inte är tillfälligt utan det nya normala. 

Det är så här det kommer att vara från och med nu. Vi kommer att avsätta betydligt större resurser för vårt militära och civila försvar, kanske tre eller fyra procent av BNP. Att göra värnplikt kommer inte att vara något som man väljer eller inte väljer att utan något som alla förväntas ställa upp på.

Men även om allt jag skriver låter dystert är jag ändå hoppfull, för om vi verkligen gör vår läxa kommer kriget inte till Sverige. Det förutsätter dock att vi verkligen tar oss samman och just nu gör allt vi kan för att bistå Ukraina. Det är inte längre en fråga om att bara rädda Ukraina utan oss själva. 

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför böjer sig ryssarna som grässtrån för vinden

NT 2023-12-18

Här kommer ett julklappstips: Köp boken Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande av Michail Sjisjkin. Det är boken du och din familj behöver för att förstå varför Ryssland har startat kriget i Ukraina, och hur otroligt svårt och hur lång tid det kommer att ta för att reformera detta land, så att det kan träda in i den europeiska familjen av civiliserade stater.

Som många har vittnat om finns det två Ryssland. Ett som vill stänga in landet bakom en mur, isolera det från omvärlden för att det varken ska kunna utvecklas eller förändras, och ett som vill öppna upp sig för resten av Europa.

Tyvärr är det oftast, för att inte säga alltid, det första Ryssland som dominerar och som har gjort så under mycket lång tid. Möjligen ska Rysslands historia därför förstås som ett enda långt mörker med tillfälliga inslag av västeuropeiskt ljus?

Det är i alla fall så Michail Sjisjkin presenterar sitt hemland. Sjisjkin är en prisbelönad skönlitterär författare och bosatt i Schweiz, men född och uppvuxen i det som då hette Sovjetunionen.

I boken går han i rask takt igenom hela Rysslands historia från mongolernas erövring på 1200-talet fram till idag. Han konstaterar att mongolerna lyckades installera en auktoritär politisk modell som ryssarna själv sedan kopierade och förde vidare även när man gjort sig fria från mongolernas överhöghet. Tsarväldet som etablerades på 1500-talet är en variant på mongolernas välde men i rysk form. Och så var kommunismen och nu Putinregimen.

Utifrån detta beskriver han sedan hur denna månghundraåriga förtryckarapparat har format ryssarna som folk. Han beskriver hur staten och människorna aldrig är på samma sida. Staten är aldrig en representant för folket utan en fiende. Människor samarbetar därför med staten bara om de blir tvingade till det.

Staten i sin tur bryr sig inte om sitt folks väl och ve utan endast om sin egen överlevnad. Folket är en samling livegna bönder.

Någon plikt för statens företrädare att tala sanning inför medborgarna finns därför inte när den ska förklara sina beslut. Istället har lögnen etablerat sig som ett legitimt medel för att främja statens intressen.

Ljugandet har gått så långt att människor utgår ifrån att ledarna aldrig säger som det är, alltid talar osanning, om allt. Och människorna spelar med i spelet för ljuger man på samma sätt som ledarna blir man inte straffad. Det är den som talar sanning som blir straffad, inte den som ljuger.

Sjisjkin är inte den förste författaren som beskrivit de sociala mekanismer som gör Ryssland till ett samhälle där förtrycket går runt som i en karusell som ingen kan få stopp på. Det finns beskrivet i mängder av reportage sedan tidigare, men vi som lever i det demokratiska väst måste ändå läsa berättelsen igen för den är så främmande för oss. Även om vi i Sverige levt med enväldiga kungar har vi ingen tradition som säger att dessa får ljuga fritt. Vi har också alltid haft någon form av konstitution som har reglerat kungarnas makt och vi har haft domstolar och myndigheter som har tagit sin uppgift på allvar. Sverige har inte alltid varit en demokrati, men det har aldrig rått en djup fiendeskap och misstänksamhet mellan överheten och folket. Det blir därför för oss omöjligt att förstå varför ryssarna inte gör sig av med Vladimir Putin.

Men Sjisjkin förklarar det med en liknelse. Ett träd är stort och mäktigt men kan knäckas av en hård vind, medan ett grässtrå endast böjer sig hur hårt det än blåser. När ryssarna konfronteras med statsmakten väljer de oftast att vika ned sig. Det är enklare så.

Sjisjkins bild av sitt hemland är deprimerande och man frågar sig om det alls kan komma en rysk demokratisk framtid. Men han själv är ändå i slutändan optimistisk. För som han också konstaterar är Ryssland ett land där litteraturen spelar en stor roll, och alla stora ryska författare, som vi ju även läser i väst, har alla alltid varit i opposition mot staten. När poeterna ställs mot politikerna brukar poeterna vinna, konstaterar han. Det kanske ändå bortom dagens mörker ändå finns ett visst hopp för ryska folket.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ukrainastödet är värt varje krona

NWT 2023-12-16

Vad skulle hända om Ryssland vinner kriget i Ukraina? Vad skulle hända om Hamas tillåts komma tillbaka i Palestina? Vad skulle hända om Iran ger order till Hizbollah att attackera Israel?

Jag ryser när jag tänker på vilka krafter som vill ta över världen. Tänk på de bilder ni har sett från Butja i Ukraina och massakern på civila i södra Israel.

Urskillningslöst dödande. Våldtäkter. Kidnappningar. Inte bara Hamas har kidnappat folk utan ni minns väl att Ryssland har rövat undan ett stort antal barn från de områden de har ockuperat?

Om Ryssland och Irans två krigshundar Hamas och Hizbollah släpps loss kommer detta att bli krigets nya natur. Krig kommer inte att utkämpas mellan arméer utan mellan primitiva folkhopar. Den vinner som kommer att begå de mest bestialiska illdåden. Den som går längst i sin vidrighet och mördar flest, våldtar flest, lemlästar och torterar mest, vinner.

Jag är tyvärr tämligen säker på att det så det blir för det är så de flesta krig i historien har sett ut. Ta vilken historiebok som helst och läs. Det kan vara om vikingarnas härjningar, Napoleonkrigen eller andra världskriget. Det spelar ingen roll. Alla krig föder oceaner av ondska.

Att vi som lever i Sverige idag inte har några egna erfarenheter av denna brutalitet är för att vi är uppväxta i en tid då mänskligheten till sist fick nog och inrättade ett system med respekten för människovärdet som ledande princip. Det skedde 1945 när Tyskland och Japan besegrades.

Segrarmakterna enades om att vi aldrig mer skulle behöva genomlida ett motsvarande helvete igen. Nürnbergrättegångarna ställde de nazistiska mördarna inför rätta. FN skapades för att förhindra att länder försökte lösa konflikter med våld, och det slogs fast att det finns mänskliga rättigheter, rättigheter som tillkommer alla, i alla stater, som måste respekteras. Och det slogs fast att om det ändå måste föras krig så ska det ske med civiliserade metoder. Världens länder undertecknade Genèvkonventionerna om krigets lagar för att för att göra krigen så lindriga som möjligt.

Det råder därför sedan andra världskriget ett betydligt större lugn i världen än vad det gjorde dessförinnan. Människor kan leva friare och tryggare, vilket också har gjort att de har kunnat utveckla ett aldrig tidigare skådat välstånd.

Att denna betydligt mer människovärdiga miljö har kunnat utvecklas beror på att västvärlden stått ekonomiskt och militärt starkt och kunnat bestämma vilka regler som ska gälla för världen.

Som bekant fanns det ju även en annan segrarmakt efter andra världskriget, Sovjetunionen, som inte stod för dessa värderingar, men denna makt fick aldrig samma inflytande i världen som det enade väst, och gick dessutom under efter fyra decennier.

Vi som har vuxit upp i denna värld uppfattar alla dessa normer som självklara, som de enda anständiga, de enda mänskliga. Men det är som sagt viktigt att påminna sig om att denna epok faktiskt bara har varat i 78 år, en försvinnande liten del av mänsklighetens historia.

Den här texten publiceras i Nya Wermlands-Tidningen och läsekretsen finns därför i Värmland. Jag vet att många som hur håller tidningen i sin hand undrar om allt detta som händer i världen har med oss att göra. Värmlänningarna är ändå en ytterst liten del av världsbefolkningen och vad kan en enskild människa i ett så litet land som Sverige göra? Är det inte mer meningsfullt att skriva om vårdköerna på Centralsjukhuset i Karlstad?

Nej, faktiskt inte. För det världspolitiska beslut som varje enskild medborgare måste ta ställning till är hur mycket pengar vi är villiga att avsätta för att stödja Ukraina i jämförelse med hur mycket vi vill spendera på just sjukvård eller andra angelägna ändamål. Den avvägningen kommer inte att avgöras i en förhandling i Bryssel eller Washington utan avgörs här hemmavid.

Sverige har sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 satt av 29 miljarder kronor i civilt och militärt stöd. Slår man ut det på de 22 månader som kriget har pågått blir det ungefär 1,3 miljarder kronor i månaden som vi stödjer Ukraina med.

Det är 1,3 miljarder som vi skulle ha kunnat lägga på sjukvård, skola, omsorg, kollektivtrafik, gröna investeringar eller något annat ändamål.

Har det varit värt det? Mitt svar är entydigt ja. För alternativet, att Ukraina går under, skulle betyda att barbariet släpps loss i världen igen. Det kommer i slutändan att kosta oss inte bara ett par miljarder kronor per år att bli av med utan biljoner och tusentals människoliv.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ska svensk trupp försvara Taiwan?

NWT 2023-05-20

Bör Sverige vara berett att skicka trupp till Taiwans försvar?

Jag tror det är ytterst få som har ställt sig den frågan i Sverige, men allt fler gör det.

Jag har nyligen varit på den årliga Lennart Meri-konferensen i Tallinn, som kan sägas vara Nordeuropas främsta säkerhetspolitiska konferens. Den samlar experter från hela världen, men särskilt dem med intresse för försvaret av Nordeuropa.

Det är estniska staten som står bakom konferensen och skälet här till är ej svårt att förstå. Esterna vet att de hade blivit uppätna till frukost av den aggressiva regimen i Moskva om det inte hade varit för att man har skaffat sig många vänner i väst.

Konferensens huvudtema var självklart kriget i Ukraina, men något som alla talade om både på scen och i fikapauserna var situationen borta i Stilla havet. 

Under det år som har gått med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har de flesta återigen kunnat konstatera att det är USA som är ledaren för försvaret av Europa. Och USA är även ledaren för försvaret av demokratierna på andra sidan jordklotet. Det finns ingen motsvarighet till Nato för Stilla havet, men demokratierna, USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Nya Zeeland, Australien och Taiwan, håller ihop.

Om då USA behöver hjälp med att förstärka försvaret av Taiwan är det måhända rimligt att vi hjälper till för vi vill ju att USA ska hjälpa oss i Europa.

Jag förstår om många tycker att denna slutsats känns främmande. För Sverige har genom sin 200-åriga alliansfrihet mest fokuserat på sig självt. Vår säkerhetspolitik har varit att undvika krig genom att inte ha med andra länder att göra. Men nu ska vi göra tvärtom, vara med i världens största försvarsallians, där vi förväntas engagera oss i vad som inte bara är bäst för oss utan för alla.

De flesta säkerhetspolitiska bedömare räknar med att Kina kommer att ersätta Ryssland som den främste utmanaren av den internationella rättsordningen. Ryssland kommer att förtvina långsamt på grund av det misslyckade kriget i Ukraina. Landet kommer att vara kvar som kärnvapenmakt, men kommer knappast tillbaka som global spelare igen.

Kina kontrolleras alltjämt av kinesiska kommunistpartiet och sedan länge är det fria Taiwan en nagel i ögat på regimen i Peking. Det finns bara ”ett Kina” säger man och vi kan utgå ifrån att Folkrepubliken för länge sedan hade försökt sig på att erövra ön om det inte hade varit för närvaron av amerikanska flottan.

Nästa stora globala dragkamp kommer därför att stå i Stilla havet. Ett nytt kallt krig kan vara under uppsegling och USA kommer att behöva vara mer engagerat i den konflikten än försvaret av Europa.

Varför kan då inte vi i Europa ansvara för vårt eget försvar? Det är det många som frågar sig, men det är för att vi alltjämt är för splittrade. 

EU kan sägas ledas av Tyskland med Frankrike som främsta partner, men bara när det gäller ekonomi och handel. De europeiska stater som levde under det sovjetiska oket har alltid vetat att det är USA med sina styrkor och kärnvapen som utgör den yttersta garantin för friheten. De baltiska staterna, Polen, Tjeckien med flera följer USA, men inte Tyskland eller Frankrike. 

Häromveckan var franske presidenten Emmanuel Macron på besök i Kina. På väg hem lyckades han i en tidningsintervju förklara att han tyckte att det var på tiden att Europa självt tog ledningen för sitt försvar utan USA:s hjälp. Vad menade han med det! undrade många. Ska han själv och Frankrike leda försvaret? Aldrig i livet!

Storbritannien är det enda europeiska land som skulle kunna ta på sig en sådan ledarroll. Storbritannien var ju ledande västeuropeiska land i kampen mot Nazityskland.

Jag tror därför att många länder mycket väl skulle kunna tänka sig att följa Storbritannien i händelse av skarp militär konflikt, det vill säga brinnande krig. Men de flesta internationella maktkamper utkämpas på den politiska arenan. Här är EU det forum i vilket majoriteten av Europas länder samlas för att skapa sin gemensamma utrikespolitik. Storbritannien har olyckligtvis utträtt ur EU och har därför inte längre tillträde till de rum där dessa beslut fattas.

Till sist blir det bara USA kvar som kan leda försvaret av Europa, och hur ställer vi oss den dagen ledaren ber oss hjälpa till i försvaret av Taiwan? Det är något att fundera över när man tar sig en kopp kaffe på lördagförmiddagen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Den brokiga historia som lett fram till dagens Ukraina

Norrköpings Tidningar 2023-03-13

Känner ni till kung Valdemar i Gårdarike som gifte bort en av sina söner med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, och som uppfostrade Olaf Tryggvasson som senare blev kung i Norge?

Om inte så har ni en spännande uppgift framför er när ni efter att ha läst denna text sätter er och googlar på denne fascinerande vikingakung. Han var även gift med den östromerske kejsarens syster och lät döpa sig. En tid efter sin död blev han helgonförklarad.

Jag talar naturligtvis om Vladimir I av Kiev även kallad Vladimir den helige, furste i Kiev-riket år 977–1015. Som många känner till är Valdemar samma namn som Volodymyr på ukrainska och Vladimir på ryska.

Att jag kallar honom för kung Valdemar är för att det förmodligen var så han kallades av sin samtid. Valdemar var nämligen till börden svensk. Han var inte född i Sverige, men hans släkt kom därifrån, och som furste i Kiev var han antagligen lika omtalad som andra kända vikingakungar som Harald Blåtand eller Harald Hårfager.

Det är först när man säger hans namn på svenska, och inser att han är en viking, som man på något sätt verkligen förstår hur den första östslaviska statsbildningen såg ut. Valdemars farfars farfar var den Rörek (Rurik) som tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard lämnade Sverige för att bosätta sig i slavernas land. Riket hade då inget namn, men kom att kallas Rus, efter namnet på vikingarna, ”ruserna”. Vikingarna kallade landet för Gårdarike och de två främsta städerna för Könugård (Kiev) och Holmgård (Novgorod).

Banden mellan Rus och Skandinavien var täta. Man arrangerade äktenskap över havet för att säkerställa politiska allianser och svenska vikingar gjorde närmast regelbundet tjänst som soldater borta i öst. 
Valdemar själv var tvungen att fly till Sverige efter sin fars död eftersom det blev strid mellan sönerna om makten i riket. I Sverige fick han hjälp att samla en här med vilken han senare besegrade sin bror och erövrade Kiev.

Visst är det fascinerande att det som senare blev Ryssland, och dagens Ukraina och Belarus, grundades av svenskar?

Ännu svårare att greppa är att Valdemar också är Rysslands och Ukrainas gemensamma nationalhelgon! Som helgon finns han avporträtterad på ikoner. Helgonbilderna visar en gammal, ödmjuk och vis man med skägg. En snäll farbror. Kan han verkligen varit en svensk viking?

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för att en ny Valdemar, hemmahörande i Moskva, har startat ett anfallskrig mot dagens Kiev-rike Ukraina.

Ett av flera skäl till varför Vladimir Putin har ansett sig ha rätt att invadera Ukraina är att han anser att landet alltid varit en del av Ryssland. Han menar att Ukraina aldrig varit ett eget land utan är en del av det ryska imperiet. Att det inte är så idag beror på misstag som skedde när Sovjetunionen upplöstes och på grund av att västmakterna systematiskt har underblåst den ukrainska nationalismen för att bryta sönder Ryssland.

Det kan därför vara bra att känna till hur den ryska statsbildningen faktiskt kom till en gång i forntiden. Det började med det fornslaviska riket Rus som grundades av vikingarna. Riket gick under när mongolerna erövrade området på 1200-talet. Först på 1500-talet när ryssarna befriade sig från mongolerna etablerades Moskva som rikets nya maktcentrum. Då hade stora delar av det som idag är Ukraina redan hunnit hamna under den polsk-litauiska kronan istället.

Putins idé om att han ska återupprätta ett historiskt rike som i alla tider samlat de östslaviska folken bygger på en felaktig föreställning om hur historien har sett ut. Det svenska inslaget visar hur brokig historien har varit.

Till sist: Vilket språk talade Vladimir den helige av Kiev? Förmodligen var han tvåspråkig med fornslaviska som första språk. Han var fjärde generationens invandrare och det är känt att vikingarna var snabba att assimilera sig. Men jag tror nog ändå att hans farmor, Helga (Olga), ändå höll fast vid det gamla språket. Hon kallade nog sin lilla pojke Valdemar på klingande fornnordiska.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin

NT 2023-01-16

Hur stort stöd ska vi ge till Ukraina? Har vi tänkt igenom det ordentligt? Från början skulle vi bara skicka ”defensiva” vapen. Sedan har vi kommit att skicka så mycket vi kan utan att vi utarmar vårt egna nationella försvar. Men vi kanske ska skicka ännu mer?

När Folk och försvar genomförde sin årliga konferens i Sälen förra veckan talade historikern Gudrun Persson på temat: Är fredlig samexistens med Ryssland möjlig? Hennes svar var ett tydligt nej.

Perssons anförande finns sparat på Folk och försvars Youtubekanal och är verkligen värt att lyssna till. När hon höll det var det knäpptyst i auditoriet. Efteråt var alla eniga om att hennes anförande var det bästa under konferensen.

Efter att ha ägnat en stor del av 2022 till att läsa om Putinregimen och Rysslands historia kan jag inte heller dra någon annan slutsats. Under mycket lång tid kommer våra relationer med Ryssland att vara genomusla. Ryssland kommer inte att bli ett nytt Sovjetunionen, men det kommer att vara aggressivt, imperialistiskt, förljuget.

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin. Han sitter i toppen på ett korrupt välde som skapats av en grupp före detta KGB:are. När han går i pension, eller tvingas bort, kommer en ny ledare av samma sort. Den lever på att plundra Rysslands naturtillgångar och den kan inte demokratiseras av sig själv. I en demokrati skiftar makten emellanåt. Men maktskifte i Ryssland skulle innebära att den styrande eliten riskerar att förlora sina förmögenheter. 

Denna grupp är besatt av att återupprätta Ryssland som imperium. Putins bisarra tal inför invasionen av Ukraina förra året var inte teater utan ärligt menade ord. Han vill att Ukraina ska vara en del av det ryska imperiet igen.

Inte heller finns någon stark demokratisk opposition i Ryssland som vi kan sätta vårt hopp till. Oppositionen finns där, men ledande figurer som Aleksej Navalnyj och många andra, är fängslade. Inga nya ledare har vågat sig fram. Inga spontana demonstrationer mot kriget har spritt sig.

Vad gör vi då om regimen i Ryssland kommer att sitta kvar under lång tid och kommer att fortsätta vara aggressiv?

Svaret är nog att det inte finns något annat att göra än att se till att den förlorar i Ukraina, och förlorar stort.

Det har höjts röster för att Ukraina bör försöka få till en förhandlingslösning, där man avstår Krim och de territorier som Ryssland nu håller. Men varför skulle det nya aggressiva Ryssland nöja sig med det? Det är mycket möjligt att man i Moskva endast skulle se ett fredsavtal som ett steg på vägen mot den totala återerövringen av Ukraina. Man väntar sedan ett par år tills allt lugnat ned sig. Därefter startar man om kriget på nytt.

Vi vet inte om det är så Ryssland tänker men scenariot är inte omöjligt. Putin började sin karriär med att slå ned upproret i Tjetjenien 1999. Därefter angrep han Georgien 2008 och Ukraina 2014 och 2022. Putin är en krigisk ledare. Det är den bistra sanningen.

Det är i detta perspektiv som vi behöver ställa oss frågan om vårt stöd till Ukraina är tillräckligt. Vad vill vi åstadkomma? Jag är inte säker på att vi har det klart för oss. För det kan vara så att vi kan behöva fördubbla eller till och med tredubbla det militära stödet till Ukraina, och verkligen satsa på en fullständig seger.

Jag ska ärligt erkänna att jag bävar inför för att ställa frågan för Sverige och övriga EU-länder skulle med ökat stöd, t.ex. med stridsflyg och stridsvagnar, kunna eskalera konflikten. Striderna skulle bli värre med fler döda. Men är alternativet bättre? Är det bättre att Ryssland tillåts erövra hela Ukraina och därefter tugga i sig ännu något oskyldigt land? Jag är inte säker på att det är bättre.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ett sätt att återuprätta moder Ryssland

NWT 2023-01-14

Jag tror det finns tre sätt att beskriva tiden efter Sovjetunionens fall fram till förra årets invasion av Ukraina.

Det ena är berättelsen som vi i väst har trott på: Berättelsen om att Sovjetunionens sammanbrott var demokratins seger och ryska folkets befrielse, och att man tyvärr bara har haft otur med sina politiska ledare.

Den andra berättelsen är den som Vladimir Putin och hans gelikar gärna talar om: Sovjetunionens fall var århundrades geopolitiska katastrof, västmakternas seger och inledningen på en kamp som där det ryska riket ska betvingas.

Men därutöver tycks det också finnas en tredje, som kanske är mer sann än de båda andra.

Den lyder ungefär så här: När Sovjetunionen föll 1991 var det aldrig ett platt fall. Det var ingen revolution. Den gamla regimen överlevde och sedan dess har den kontinuerligt arbetat för att återställa sitt imperium.

För vad har egentligen hänt sedan 1991? Vid sammanbrottet bröt sig de baltiska staterna loss, och på samma sätt Ukraina, Georgien, Armenien, Uzbekistan och många fler. Detta skedde med centralmaktens goda minne.

Men mycket tidigt fanns också en motsatt trend. Moldavien blev aldrig riktigt självständigt i och med att ryska trupper besatte Transnistrien, som är en del av Moldavien men har en stor etnisk rysk befolkning. Detta skedde redan 1992 och konflikten är fortfarande olöst.

På samma sätt var centralmakten ovillig att släppa taget om Tjetjenien, vilket ledde fram till det första Tjetjenienkriget 1994–1996. President under denna tid var Boris Jeltsin.

Första kriget i Tjetjenien landade emellertid inte i en stabil fred. Tjetjenska rebeller trängde in i Dagestan och därmed såg centralmakten sin chans att slå tillbaka med full kraft. Året  var 1999. Vladimir Putin var premiärminister och utvald att efterträda Jeltsin. Han var vid den tiden ganska okänd som politiker och behövde stärka sin ställning. Kriget i startades om på nytt 1999–2000.

Åtta år senare, 2008, invaderade Ryssland Georgien efter att oroligheter brutit ut i Abchasien och Sydossetien. Områdena tillhör Georigen och har en blandad etnisk befolkning med abchasier respektive ossetier som största folkgrupper. Ryssland har sedan dess ”fredsbevarande” trupper stationerade i områdena.

Därefter följde ockupationen av Krim 2014 och det av Ryssland initierade upprorskriget i Luhansk och Donetsk vilket efter åtta år av lågintensiv krigföring gick över i den storskaliga invasion som kom förra året.

Denna berättelse kan sägas vara berättelsen om centralmaktens vilja att hålla samman det ryska imperiet. Man bör påminna sig om att det gamla Tsarryssland inte var en nationalstat utan ett mångetniskt rike. Under tsaren lydde förutom ryssar: uzbeker, finnar, polacker, tyskar, tjetjener, armenier, kazaker, ukrainare, tartarer, litauer, ingusjier och många fler, ja till och med även svenskar (i Finland).

Är måhända detta den allra viktigaste drivkraften bakom Putins, men även Jeltsins, många krig?

Historikern Kristian Gerner visar i boken ”Sovjetunionens skendöd” hur dagens politiska ledning i Ryssland medvetet försöker binda samman de olika perioderna i Rysslands historia till en helhet. Sovjetunionen är i den berättelsen bara en period i landets historia. Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen är epoker i ryska folkets historia. Eller som det också kallas: ”Den ryska världens” (russkij mir) historia.

Om detta är hur vi ska förstå det nya Rysslands natur får vi tyvärr dra slutsatsen att kriget i Ukraina riskerar att bli långvarigt. För om Moskva kämpar för sin överlevnad kommer man att slåss hårt och länge.

Räkna därför inte med att kriget kommer att ta slut snart. Där vi ser invasionen av Ukraina som ett sätt för Putin att erövra territorium som inte är hans är det mycket möjligt att han själv ser det som att han kämpar för att inte förlora territorium som han menar tillhör honom. Om det är så kommer han inte att vika ned sig förrän han är slagen i grunden. Han kämpar ju inte för makt och ära utan för att inte bli utplånad från jordens yta.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Putin – en girighetens överstepräst

NWT 2022-05-07

Varför har Ryssland invaderat Ukraina? Tre nycklar att förstå (om än inte att ursäkta) Putinregimen är: sårad nationell stolthet, USA-hat och en monstruös korrpution.

De två första av dessa är i någon mån begripliga. Historiskt sett är Ryssland en stormakt, och även om Sovjetunionen kom att ersätta tsarväldet var det samma rike. Ryska federationen reste sig ur spillrorna av kommunismens sammanbrott men förlorade Ukraina och andra landområden som traditionellt sett varit en del av det gamla Storryssland.

Antagonist i denna berättelse är USA som skapade det kalla kriget och som enligt Putin inte slutade med sin politik att försöka underkuva Ryssland bara för att Sovjetunionen upplöstes.

Kriget i Ukraina är i det perspektivet ett krig mot USA, en fortsättning på kalla kriget som egentligen aldrig tog slut.

Narrativet är bisarrt ur ett västperspektiv men i alla falla någorlunda sammanhängande.

Den tredje nyckeln till att förstå Putinregimens väsen är emellertid närmast omöjlig att ta in. Det finns ingen regim i världen som så systematiskt har plundrat den egna befolkningen på dess tillgångar. Ryssland är ett av världens mest korrupta länder med Vladimir Putin som ett slags girighetens överstepräst.

En författare som på ett uttömmande sätt sammanfattar Putins resa till makten är den brittiske journalisten Cathrine Belton i sin bok ”Putins krets: Maktkampen om det moderna Ryssland”. Boken kom ut redan 2020 (på svenska 2021) men läses av förståeliga skäl av många just nu.

Den beskriver detaljerat med ett rikt källmaterial hur KGB åren före Sovjetväldets upplösning alltmer intensivt ägnade sig åt smuggling av teknologi från väst och andra skumraskaffärer för att skaffa hårdvaluta åt staten. När Sovjetunionen brakade samman var därför Putin och många KGB-agenter med honom väl tränade i korruption.

Vad som hände när Sovjetunionen upplöstes i augusti 1991 kan beskrivas som en kamp mellan två läger. KGB och kommunistpartiet. Boris Jeltsin, som blev det nya Rysslands första president, kom från kommunistpartiet och i hans krets samlades de nya företagare som med hjälp av sina kontakter från kommunisttiden lyckades lägga beslag på landets stora råvaruindustrier. De så beryktade oligarkerna kom mestadels just från kommunistpartiet.

KGB i sin tur var inte lika snabba på att roffa åt sig industriföretag men var desto mer drivna i att spela fult.

Putin lyckades bana sig en väg i denna miljö genom att först arbeta med ohederligheter hos S:t Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak för att därefter hamna i tjänst hos Jeltsin.

Varför Putin rekryterades till Moskva är oklart men mycket talar för att det var för att Jeltsins familj behövde någon som hjälpte den med sina affärer. Boris Jeltsin var presidenten som ville leda Ryssland mot demokrati, men också han hade del i rofferiet.

Cathrine Belton berättar sedan historien om hur Putin först framträder som den som ska skydda familjen Jeltsin och fortsätta bygget av demokratin, men visar sig vara en ulv i fårakläder, en KGB:are i själ och hjärta.

För vad som hände var att Putin med hjälp av gamla vänner från KGB-tiden beslöt sig för att underkuva oligarkerna men samtidigt också göra sig själva rika. Oligarkerna fick välja mellan att vara lojala med Putin eller få sina företag stulna, drivna i exil och/eller satta i fängelse.

Striden är sedan många år vunnen av Putin och hans KGB-gäng, som nu utgör den nya ekonomiska eliten. De oligarker som valde att vara lojal med den nye ledaren fick behålla sina rikedomar men fungerar i praktiken idag som vasaller med Putin som tsar.

Korrputionen förklarar inte varför Putin har försökt vilja erövra Ukraina, för det är nog i första hand motiverat av en föreställning om att Rysslands storhet ska återupprättas, men pengar är blodet som rinner i regimens ådror. Putin verkar vara övertygad om att han är Rysslands räddare, men när pusslet läggs är det en annan berättelse som träder fram. Rysslands moderna historia är ett 30-årigt långt plundringståg av det gamla KGB.