Etikettarkiv: trump

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Det är inte Danmark som är problemet med Grönland

NWT 2026-01-10

Är Danmark en dålig allierad till USA? Nej, verkligen inte. Att påstå något sådant är okunnigt och oförskämt. Tvärtom är Danmark en av USA:s allra mest trofasta följeslagare.

Det som händer nu när Trumpadministrationen har fått för sig att USA måste äga Grönland är bisarrt. Om USA inte backar tillbaka från sina krav kommer relationerna mellan inte bara Danmark och USA vara saboterade för lång tid framöver utan även med Norden i övrigt. Och Nobels fredspris, som den amerikanske presidenten åtrår, kan han nog glömma. Norska Nobelkommittén väljs av Stortinget och medlemmarna brukar vara ofta vara gamla politiker. Varför skulle norska politiker ge fredspriset till en president som gör Danmark illa?

Danmarks historia som en av USA:s bästa säkerhetspolitiska vänner visade sig mest under åren då USA kämpade mot den islamistiska terrorismen i Afghanistan, Irak och Syrien. Danmark var med hela vägen.

Danska soldater fick sätta livet till i Afghanistan för amerikansk skull. När USA bad om stöd för sin militära insats i Irak 2003 fick landet hård kritik. Insatsen hade ju inte stöd i internationell rätt. Men Danmark slöt ändå upp. Det gjorde man även 2016 när USA bekämpade Islamiska staten i Syrien.

När det gäller Grönland var samarbetet mellan Danmark och USA det allra bästa under kalla kriget. Redan då var ju Grönland strategiskt viktigt. 1951 ingick man ett samarbetsavtal som fortfarande gäller. Det säger att USA i praktiken kan ha vilka installationer som helst på ön. Som mest hade USA därför 6 000 man på plats. Idag har man omkring 150. Det var inte Danmark som beslutade om den neddragningen.

Grönland är inte en del av Danmark utan ett eget land, men också en del av danska kungariket (felleskabet), och danska regeringen sköter utrikespolitiken. Ön är tvåspråkig, grönländska och danska. Många grönländare har kommit att bo i Danmark. Det stämmer att danskarna behandlade grönlänningarna illa under mitten av 1900-talet. Alla länder har den typen av tragiska berättelser att hantera. Sverige behandlade tornedalingar och samer illa. USA behandlade sina indianer illa. För att inte tala om diskrimineringen av den svarta befolkningen i de södra delstaterna som pågick ända in på 1960-talet.

Grönlänningarna själva har en politisk process igång som handlar om om de ska göra sig helt självständiga från Danmark eller inte. I så fall talar man om att göra ön till en egen suverän nation, inte skaffa sig en ny herre. Befolkningen är förvisso liten, blott 57 000 personer, men det blir i så fall inte den enda mikrostaten i världen. Monaco fungerar ju väl trots liten befolkning. Det enda rimliga är att grönlänningarna själva bestämmer hur de vill göra.

Det är dock redan avgjort att Grönland inte vill tillhöra USA. Uttalanden har gjorts från alla partier i grönländska parlamentet, Inatsisartut, och landets statsminister Jens-Frederik Nielsen har de senaste dagarna tydligt meddelat att någon anslutning till USA inte är aktuellt. Svaret från deras sida är ett tydligt nej och det vore ju synd om USA visade sig vara ett land som inte förstår vad ett nej är.

Det säkerhetspolitiska problemet som finns gällande Grönland kan mycket enkelt åtgärdas inom ramen för redan existerande samarbetsformer. Det USA under Trumpadministrationen har gjort som är bra, och som egentligen borde ha gjorts för länge sedan, är att be alla europeiska allierade att ta ett större ansvar för det egna försvaret. Det är också ett budskap som vi i Norden har hörsammat. 

Om därför USA vill förstärka säkerheten omkring och på Grönland, och vill att vi gör mer, kommer vi också att göra det. Det har aldrig varit tal om något annat från dansk sida, och Sverige kommer självklart att stötta Danmark med vad vi än kan hjälpa till med. Av reaktionerna de senaste dagarna kommer det inte heller att vara svårt att engagera andra europeiska länder.

Allt detta skulle dock gå i stöpet om USA insisterar på att få ta över Grönland bara för att man är ett större och starkare land än Danmark. De nordisk-amerikanska relationerna skulle bli de sämsta någonsin. Hur skulle det förbättra den gemensamma säkerheten? Och kan Trump påräkna Nobelpris efter det? Nej, det kan han inte.

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

Den amerikanska fredsplanen kunde varit skriven av Ryssland

Svensk Tidskrift 2025-11-21

Donald Trumps fredsplan för Gaza tyckte jag var riktigt begåvad. Den var uppenbart utarbetat av proffs. 28-punktsplanen för Ukraina är emellertid dess raka motsats. En dikeskörning. Inte nog med att den går med på alla ryska krav. Den inkluderar dessutom texter som verkar vara direkta avskrifter av ryska propagandablad.

En snabbgenomgång av punkterna visar på osannolika amatörmässiga misstag. Här är de värsta exemplen:

Punkt 3: ”Det förväntas att Ryssland inte ska invadera grannländer och att Nato inte ska expandera ytterligare.”

Punkten bekräftar Rysslands felaktiga idé om att Nato expanderar av sig självt. Men alliansen består ju av självständiga stater som alla har ansökt om att få gå med. De flesta har gjort det för att skydda sig just mot det aggressiva Ryssland, före detta Sovjetunionen.

Därtill undrar man varför ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina ska reglera förhållanden som gäller hela Nato? Om Nato inte ska få expandera, betyder det att Irland inte ska kunna gå med? Det hela är mycket förvirrande. 

Punkt 4: ”En dialog ska hållas mellan Ryssland och Nato, under medling av USA, för att lösa alla säkerhetsfrågor och skapa förutsättningar för avspänning för att säkerställa global säkerhet och öka möjligheterna till samarbete och framtida ekonomisk utveckling.”

Också detta är förvirrande. Hur ska USA kunna medla mellan Ryssland och Nato? USA är ju medlem i Nato, och dess ledande land. Sak USA medla mellan sig självt och Ryssland?

Punkt 5: ”Ukraina kommer att få tillförlitliga säkerhetsgarantier.”

I flera månader har det förts diskussioner om hur en sådan säkerhetsgaranti ska se ut, men i följande punkter i det föreslagna avtalet tas alla sådana garantier bort: Nato får inte ha trupper stationerade i Ukraina. Europeiska stridsflygplan får bara placeras i Polen, och sjukast av allt: Ukraina måste minska storleken på sin armé.

Punkt 6: ”Storleken på Ukrainas väpnade styrkor ska begränsas till 600 000 personer”. Den ukrainska armén är idag på 900 000 man.

Givetvis ska Ukraina också förbjudas att gå med i Nato, något som Ryssland krävt länge, men Nato ska också skriva om sina stadgar!

Punkt 7: ”Ukraina går med på att skriva in i sin konstitution att landet inte ska gå med i Nato, och Nato går med på att ta in en bestämmelse i sina stadgar som säger att Ukraina inte ska antas i framtiden.”

Dessa formuleringar visar på en häpnadsväckande okunnighet från den amerikanska sidan. För att skriva om Natos stadgar krävs ju enighet inom alliansen och varför ska Sverige och andra länder som är Ukrainas största supportar gå med på det?

Jag förstår att man i Ryssland tror att USA styr Nato helt självt, men fullt så enkelt är det inte. Nato består av 32 länder och USA har inte mandat att sälja ut grundvalarna för Nato hur som helst.

Idén att Ukraina måste skriva in i sin författning att inte gå med i Nato känns igen från de krav som Sovjetunionen ställde på Finland och Österrike efter andra världskriget. Det här är en kopia av det.

Men som om inte alla dessa haverier vore nog finns det även delar i planen som är direkt hämtade från den ryska mytbildningen om krigets orsaker.

Punkt 20c: ”All nazistisk ideologi och verksamhet måste avvisas och förbjudas.”

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 vräkte man ur sig dumheter om att Ukraina styrs av nazister och att landet behövde genomgå en avnazifiering. Allt detta har alltid bara varit trams som inte ens ryssarna själva tror på.

Nu har den ryska sidan lyckats få in detta i förslaget till fredsavtal och lögnen ska förvandlas till sanning. Tankarna går till George Orwells roman 1984 där lögnen är det främsa politiska medlet. Men här är det inte längre en saga utan här förväntar sig Ryssland och USA att vi verkligen ska ljuga på riktigt.

Slutligen, och det kanske är detta som är det mest amatörmässiga av allt. Ryssland verkar ha fått igenom sitt krav på att få ta över hela Luhansk och Donetsk och inte bara de delar de redan ockuperar. 

Erfarna diplomater som har förhandlat med Ryssland har flera gånger påpekat att den ryska förhandlingstaktiken går ut på att lägga fram överdrivna och maximalistiska förhandlingsbud och kompromissa först efter stor dramatik och upprörda scener. 

Tanken från Ryssland sida har förmodligen aldrig varit att verkligen få ta över helta Luhansk och Donetsk utan bara att kräva detta initialt i en förhandling. Men 28-punktsplanen går med på att Ryssland får igenom sitt öppningsbud!

Något säger mig att den ryska sida grämer sig över att den inte krävde ännu mer när den andra sidan förhandlar som blåbär.

Nej, jag vet egentligen inte vad man ska säga om den här planen. Det är små mycket mer än att bara ett krav på en ukrainsk kapitulation. Den är ett intellektuellt haveri. Stora delar av planen handlar om Nato. Den ska reglera förhållanden inom Nato, som om det Nato var en part i kriget. Den tar inte heller upp ett enda av de krav Ukraina har gentemot Ryssland. Ryssland har begått ett stort antal krigsbrott. Ryssland har kidnappat barn och fört bort dem. Är detta ingenting som USA har funderat över behöver förhandlas om?

Planen är som sagt ett haveri, en dikeskörning av osannolika mått. Vad gör vi nu? Låtsas som att den aldrig lades fram? Det är mycket möjligt att det är den bästa vägen att gå för när amerikanska folket får upp ögonen för vad den här planen säger kommer den nog skämmas lite. Den kan inte vara ett uttryck för amerikanska folkets verkliga vilja. Jag tror inte det.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför är Donald Trump så förtjust i höjda tullar

NT 2025-04-14

Närmast ingen i Sverige förstår någonting av USA:s nya politik med tullar. Så låt oss göra ett försök att förstå. Vi kommer kanske aldrig att förstå fullt ut, men USA kommer att vara en viktig handelspartner alldeles oavsett. Om vi ska kunna ha en dialog med USA måste vi i alla fall försöka.

Efter att ha läst och lyssnat tror jag att man enklast kan beskriva Donald Trumps handelspolitiska världsbild som att det är en form av ideologi, en annan ideologi än den vi tror på i Sverige. Vi är ju principfasta frihandlare. Svensk industri är sedan länge internationaliserad och vi kan inte se någon poäng med tullar över huvud taget. Men Trumps handelsideologi lyder istället ungefär så här:

Frihandel är en god idé om alla följer samma regler och om vinsterna av handeln kommer alla till del. Så har dock utvecklingen inte varit. De förändringar som har skett i världshandeln under de senaste decennierna är att amerikanska tillverkare har flyttat många av sina industrier utomlands där arbetskraften är billigare. Främst till Kina. Detta har visserligen genererat stora vinster för företagen, och givit konsumenterna billiga varor, men följden har blivit att fabriksjobben har försvunnit. Människor som livnär sig på tjänsteproduktion eller olika former av akademiska yrken, som främst finns på öst- och västkusten, har inte märkt av detta.

Annat är det för mindre orter på landet. Det har gått bra för ”Wall street” men inte för ”Main street”. I nästan varje liten stad i USA finns ett huvudgata, main street, som i likhet med svenska orter som har haft stor utflyttning kan se ganska deppig ut med stängda butiker.

Därtill spelar inte USA:s handelspartners enligt reglerna. Ursprungstanken var att alla skulle vara så ickeprotektionistiska som möjligt, men undan för undan har alla fuskat mer och mer. Värst är Kina men EU respekterar inte heller reglerna. 

Detta har försatt USA i en situation där handelsbalansen har varit negativ ända sedan 1970-talet. USA köper mer från utlandet än vad utlandet köper av USA. Och många leveranskedjor med komponenter som är livsviktiga för amerikansk försörjning har blivit beroende av andra länder, och ibland länder vars regimer inte är pålitliga. 

Den stora amerikanska importen har gjort att USA därmed hamnat i en beroendeställning till producenter i Kina, vilket ur beredskapssynpunkt inte är hållbart.

Viktigast av allt är därför att få tillbaka fabrikerna till USA. Tullarna i sig är inte målet. Tanken är att de gradvis ska försvinna genom att varorna produceras inom USA. Orter med arbetslöshet ska därigenom återigen kunna blomstra.

Vi i Sverige tror som sagt inte på denna ideologi. Vi pratar aldrig om den svenska handelsbalansen. Också vår tillverkningsindustri har flyttat utomlands i stor utsträckning. Kläder och brödrostar tillverkas i Bangladesh eller Kina, men vi är inte lika oroliga över det.

Men finns det någon punkt där vi ändå kan gå USA till mötes? För skilda ideologier till trots måste vi ändå kunna prata med varandra. 

Exempel på sådana punkter skulle kunna vara att vi enas om att handeln mellan USA och EU ska vara kliniskt fri från tullar och dolda handelshinder i form av omotiverade miljö- och hälsoregler. Vår handelsrelation har inte sett ut så. Båda sidor har diverse tullar mot varandra och båda fuskar med dolda handelshinder.

Vi borde också kunna erkänna att USA har en poäng i att ingen av oss bör vara beroende av Kina för produktion av essentiella varor. Exempelvis har Kina specialiserat sig på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Kanske vi kan samarbeta om att utvinna det själva? Att kräva att Kina slutar med sina hejdlösa statssubventioner av exempelvis elbilstillverkningen är också något vi borde kunna enas om.

Med detta sagt tror jag dock att vi nog aldrig kommer att enas om själva ideologin. Trump verkar vilja återskapa ett fabrikssamhälle som inte har funnits på mer än 50 år. Det är nog ett projekt som det blir svårt att hjälpa honom med även om vi ska försöka få handeln över Atlanten att ske så smidigt som möjligt.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Framtidens Nato i Europa

NWT 2025-03-22

Europa kan i dagsläget inte försvaras utan USA:s hjälp. Den säkerhetsgaranti som Ukraina behöver för att säkerställa att Ryssland inte anfaller igen kan Europa inte heller stå för självt.

Så illa är det tyvärr. Jag bara börjat gräva i frågan, och kan därför inte ge ett riktigt bra svar, men det räcker med att man gläntar lite på dörren för att inse hur svårt det här kommer att bli.

En tankesmedja som vågat sig på att fråga vad det skulle krävas av Europa om USA drog sig ur är belgiska Bruegel som samarbetar med Kiel Institue for the World Economy.

Bruegel konstaterar krasst att när det gäller marktrupper skulle en säkerhetsgaranti för Ukraina behöva omfatta 150 000 europeiska soldater, för att vara tillräckligt avskräckande. Det är oklart om Europa kan mönstra en så stor styrka.

Men om det inte är illa nog konstaterar man därtill att om Ryssland anfaller ett Natoland, och USA inte finns till hands, skulle det behövas 300 000 soldater, utöver vad Europa kan mönstra idag.

Så stort är hålet USA lämnar efter sig om man drar sig ur.

Tankesmedjan skriver också om vad som skulle krävas för att mota tillbaka ett ryskt anfall i Baltikum, och exemplifierar med USA:s tredje armékår. Det skulle behövas 1 400 stridsvagnar, 2 000 stridsfordon och 700 artilleripjäser. ”Detta är mer stridskraft än vad som för närvarande finns i de franska, tyska, italienska och brittiska markstyrkorna tillsammans.”

Ja, man tappar nästan andan.

Och inte blir det bättre av att veta att även om Europa tog sig samman och skaffade fram 300 000 soldater skulle dessa ändå inte ha samma slagkraft som sina amerikanska kolleger.

USA har en armé. Natos europeiska del består av 29 arméer. Organisatoriskt är den amerikanska armén överlägsen de europeiska.

Natos plan för hur Europa ska försvaras har varit att USA ska leda försvaret och att de europeiska länderna ska hänga på. Sålunda är Natos överbefälhavare i Europa, Supreme Allied Commander Europe, SACEUR, alltid en amerikan.

Vidare har det också alltid ingått i planen att USA ska tillhandahålla det man kallar för ”strategiska stödresurser”. Det rör sig om storskalig transportkapacitet, satellitspaning, GPS och militär underrättelsetjänst med mera.

Europa har delar av detta. Det finns europeisk transportkapacitet och europeiska satelliter men de totala resurserna kan inte jämföras med de amerikanska.

I diskussionerna om vad Europa skulle kunna ställa upp med till skydd för Ukraina har det sagts att det kanske skulle räcka med en styrka på 10 000 man som skulle kunna fungera som ett slags snubbeltråd.

Jag är tveksam till om det verkligen är tillräckligt, för som Bruegel konstaterar, och som de lägger till grund för både sin bedömning att det skulle behövas 150 000 man i Ukraina och 300 000 för att försvara Europa, är en rysk krigsmakt som inte är försvagad av krig, utan som har återhämtat sig.

Tre år med krig i Ukraina har naturligtvis försvagat Ryssland, som ju visade sig inte alls ha en särskilt väl fungerande armé. Men hur kommer det att se ut om några år?

Rysslands förmåga att producera ny krigsmateriel är inte utslagen. Jämför hur de allierade under andra världskriget bombade Tysklands industri för att omöjliggöra återhämtning. Om vi har andra världskriget som utgångspunkt vet vi dessutom att ryssarna inte är evigt inkompetenta utan är bra på att lära sig av sina misstag. Nästa ryska armé kan mycket väl komma att jämte den ukrainska vara den mest effektiva, den mest tränade, mest erfarna i Europa.

Ta kriget med drönare som exempel. I dagsläget skulle jag säga att det bara är den ryska och ukrainska armén som har denna kompetens. Skulle Nato kunna stå emot ett ryskt anfall med marktrupp, understött av drönare? Det är inga Natoförband som har slagits på det sättet någon gång.

Ju mer man sätter sig in i frågan desto mer deppig blir man. Europa har verkligen inte tagit sitt ansvar. Och minns att Sverige levde ännu mer i det blå än alla andra eftersom vi inte ens ville vara med i Nato. Vissa tänker sig att vi under kalla kriget kanske hade en förmåga att verkligen mota tillbaka en fiende, men så var det ju aldrig. Planen var att vi skulle ha ett lagom starkt försvar för att kunna fördröja fienden tills USA kom och räddade oss.

Men finns det då inget positivt att säga? Jodå. Det finns nämligen en given lösning på problemet och det är att Europa börjar investera i sitt försvar igen. Hur mycket? Även detta ger tankesmedjan Bruegel ett svar på. För att ersätta USA:s styrkor i Europa skulle EU-länderna inte behöva spendera mer än 0,12 procent av sin samlade BNP. Det är faktiskt inte särskilt mycket. Vi har råd.

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

När dimmorna skingras

Svensk Tidskrift 2024-11-08

Ett val är som en morgondimma. Det är först när solen går upp och dimslöjorna skingras som man kan urskilja vad som faktiskt har hänt.

Dagarna före amerikanska presidentvalet visade alla opinionsmätningar att det var absolut jämt. Donald Trump hade en liten fördel, men den låg inom felmarginalen. Men nu när rösterna är räknade vet vi: Trump vann en tydlig och klar seger. Han vann såväl majoriteten i hela väljarkåren som alla vågmästarstater. Därtill vann republikanerna båda kamrarna i kongressen. En intensiv valrörelse slutade i en brakseger för högern.

Så hur förklarar man segern? Det kommer att komma många analyser, och mitt bidrag ska därför inte ses som något definitiv slutsats. Det finns dock ett par saker som jag menar verkar ha varit avgörande.

En första notering jag gjorde när jag fick se CBS News vallokalundersökning var att det var en ovanligt stor skillnad mellan vad demokratiska och republikanska väljare menade var den viktigaste frågan. För de demokratiska väljarna var det demokratin, men för de republikanska väljarna ekonomin.

Här tror jag därför att Kamala Harris kampanj gjorde ett misstag. Mitt intryck av att ha lyssnat på flera av hennes anföranden och intervjuer är att hon bestämde sig för att satsa allt på att försöka övertyga väljarna om att Donald Trump är ett hot mot demokratin. Det argumentet är förvisso mycket starkt i beaktande av hans agerande efter valförlusten 2020, och det gick ju också hem hos de egna väljarna. Men om man ska vinna ett val är det inte för kören man ska predika utan för dem man vill locka till sig. Och här vet vi från vallokalundersökningarna att de republikanska väljarna först och främst ville veta vad kandidaterna skulle göra åt den amerikanska ekonomin. Uppenbarligen satsade Harris, och hela den enorma apparat som stödde henne med nyhetsredaktioner, Hollywoodkändisar och världsartister, på fel spår. Om de hade velat vinna republikanska röster skulle de ha pratat ekonomi istället.

Nu är förvisso en amerikanska ekonomin i grunden god. USA har högre tillväxt och lägre arbetslöshet än Europa, men man har också haft inflation. När matpriserna sticker iväg märks det. Republikanerna noterade detta och gjorde det därför till sin huvudfråga.

En annan aspekt som jag tror kan ha vägt tungt är valet av Kamala Harris som presidentkandidat för Demokraterna. Redan från början tyckte jag att något ej kändes rätt här. Harris blev ju presidentkandidat på ett bananskal. När partiet konstaterade att Joe Biden inte skulle kunna ta sig igenom en valrörelse helskinnad och petade honom genomförde man inte ett nytt primärval. Vad som hände var istället att partitopparna bara inom några dagar efter att Biden hade meddelat att han drar tillbaka sin kandidatur ställde sig bakom Harris.

Med egen partibakgrund vet jag hur det kan gå till när en ny ledare ska väljas. Inflytelserika personer talar med varandra enskilt och gör upp inbördes om vem man vill ha. När partitopparna sedan är eniga är det omöjligt för någon annan att ens försöka kandidera. Han eller hon görs ned snabbt med argumentet att det finns risk för splittring om man inte sluter upp bakom den nya ledaren utan protester.

Harris genomgick därför aldrig det eldprov som alla andra presidentkandidater har måst gå igenom. Hon blev presidentkandidat därför att hon råkade sitta på vicepresidentposten i den stund partiet kom på att man skulle göra sig av med Biden. Huruvida hon fick sin kandidatur på egna meriter eller som en följd av rena tillfälligheter har nog många funderat över.

Det visade sig sedan under kampanjen också att hon var svag i olika intervjusammanhang. Något stämde inte. Det är svårt att förklara vad men det var som att det fanns ett filter mellan henne och väljarna. Trots välförberedda talepunkter var det något som saknades.

Inte blev det heller bättre av att Barack Obama bereddes plats att hjälpa till i kampanjen. Obama är alltjämt en av amerikansk politiks mest lysande talare. Problemet var bara att Harris därmed framstod som ännu mer blek.

Mot henne stod då Trump som är den raka motsatsen. Han har inga filter överhuvudtaget. Retoriskt kan han vara hur vulgär som helst, men i det vulgära finns också något rått och därför äkta. Man kan säga vad man vill om Trump men han spelar inte teater.

Men utöver detta måste ytterligare en intressant aspekt lyftas fram, och det är Trumps enorma framgång i alla valdistrikt utanför städerna och i gruppen vita väljare.

Även om ekonomin verkar ha varit den avgörande sakfrågan när väljarna själva får förklara sitt val finns en större kulturell klyfta mellan land och stad. Det ser likadan ut i alla delstater, även de som man vid en första anblick tror är helröda eller helblå. I den röda delstaten Tennessee vann Trump med omkring 60–70 procent på landsbygden men förlorade i Memphis och Nashville till Harris där hon fick över 60 procent. På samma sätt vann Harris stort i Los Angeles och San Fransisco men förlorade stort på den kaliforniska landsbygden. Uppenbarligen går det att vinna ett val trots att man inte satsar allt på att vinna trendiga storstadsväljare.

Det är också slående hur den stora gruppen vita väljare mycket tydligt har föredragit Trump framför Harris. Enligt CNN:s vallokalundersökning vann han i åldersgruppen 45–64 år 60 procent. En anmärkningsvärt hög siffra. Och han vann även majoriteten av vita kvinnliga väljare, trots att abortfrågan förmodligen var ett sänke för Republikanerna.

Här finns frågor som man gärna vill gräva i ytterligare i. Det tycks mig som att den större frågan som splittrar det amerikanska folket ligger på det kulturella planet, och varken har med kandidater eller enskilda sakfrågor att göra. I nästan varje tal Trump har hållit har han exempelvis talat om hur sjukt det är att män får tävla i kvinnoklassen i idrott, och lovat att sätta stopp för detta. Den typen av frågor brukar sägas tillhöra ”kulturkriget”, och är på inget sätt en ny strid. Möjligen är det första gången denna typ av frågor får plats i en presidentvalskampanj. Vad den kulturella klyftan består i så finns den där och verkar svår att överbrygga.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

En snuskig spionhistoria

En snuskig spionhistoria

Nu kan det rimligen inte finnas någon tänkande människa kvar som inte förstår att Ryssland bedriver ett informationskrig mot oss i väst.

Förra veckan utspelade sig en farsartad historia när internetsajten Buzzfeed tillsammans med TV-kanalen CNN valde att publicera ett dokument som påstår att ryska underrättelsetjänsten har ett antal hållhakar på Donald Trump. Sin vana trogen kastade sig Trump ut i debatten själv direkt på Twitter och förnekade allt. Ett par dagar följde med diskussion om innehållet i dokumentet verkligen kunde vara sant…

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Kan Sverige försvaras om Trump blir president?

Kan Sverige försvaras om Trump blir president?

Ett av de största skiftena någonsin för svensk försvars- och säkerhetspolitik står för dörren om Donald Trump blir vald till president i USA. Vi kan till och med bli tvungna att tala om en ny tid, som när kalla kriget tog slut. Men denna gång till det sämre.

Nu vet vi inte vem som blir USA:s näste president, men efter att både republikaner och demokrater genomfört sina konvent väger det jämnt i opinionen. Hillary Clinton har haft ett övertag, men inte längre. Det som tidigare framstod som en omöjlighet är inte längre det. Risken är stor att Trump vinner…