Är Moderaterna konservativa eller liberala?

Är Moderaterna konservativa eller liberala?

(NT 2019-11-11)

Moderaterna säger sig vara ett liberalkonservativt parti. Kan ett parti vara det? Liberalt och konservativt samtidigt?

Frågan skapar alltid en del huvudbry. Min personliga erfarenhet är att den är viktigare för unga än för äldre. Unga människor vill ha etiketter att sätta på sig själva. Är jag liberal? Är jag konservativ? Vad är jag?

Ingen människa behöver artbestämma sig på detta sätt, men för den som ändå vill klura på frågan kan det vara bra att känna till något om begreppens ursprung.

Ordet liberal kommer från engelskan. Från början hade ordet en negativ klang. Liberal var den person som var släpphänt eller lättsinnig. Det var då bara ett vanligt adjektiv utan politisk innebörd.

Det var först på mitten av 1800-talet som det kom att få en politisk innebörd. Faktum är att ordet först kom i användning politiskt i Sverige! Det var i samband med 1809 års statskupp och det skulle skrivas en ny författning som den grupp som drev på för en modern konstitution kallades liberaler. I ideologins hemland, England, kom ordet inte i bruk på detta sätt förrän 1819 och framåt.

Det intressanta med detta är att filosofer som idag benämns som liberala som John Locke (1632–1704) eller Adam Smith (1723–1776) inte själva visste att de var liberaler. De var verksamma vid en tid då begreppet ännu inte var uppfunnet. Var de då ens liberaler? kan man fråga sig.

På samma sätt är det med begreppet konservatism. Det kom i bruk i politisk mening med början i Frankrike på 1820-talet. Det blev ett begrepp på den inriktning som ville återskapa det gamla samhälle som gick förlorat i franska revolutionen.

Även här gäller att en av konservatismens portalgestalter inte själv visste att han var det. Edmund Burke (1729–1797) skrev en berömd bok som kritiserade franska revolutionen. Han har kommit att ses som den brittiska konservatismens urfader. Men boken gavs ut 30 år innan begreppet var uppfunnet.

Han var dessutom aktiv politiker för the whigs, det vill säga det parti som senare kom att bli Storbritanniens liberala parti.

Det är alltså inte helt enkelt att säga vad som är liberala eller konservativa tänkare. Begreppen har kommit till i efterhand som ett sätt att försöka artbestämma olika ideologiska inriktningar.

Det är samma problem som historiker har när de ska försöka namnsätta historiska epoker. Vi brukar säga att medeltiden varade från ungefär år 1000 till år 1500 i Sverige. Visste de som levde under denna tid att de levde på medeltiden? Nej, knappast. Det finns inte heller någon klar gräns där man med säkerhet kan säga att vikingatiden övergår till medeltid eller från medeltid till renässans. Epokerna är historikernas sätt att försöka begripliggöra historien, men de är inte historien i sig.

På samma sätt är det med benämningar på ideologier.

Moderaterna är ett parti som har vuxit fram under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Man kallade sig konservativa på den tiden men redan då omfattade partiet en individualistisk människosyn, ett motstånd mot höga skatter och positiv syn på marknadsekonomin. Det var redan då en blandning av det som senare kommit att kallas för liberala och konservativa idéer.

Därmed har det blivit svårt att säga vad Moderaternas ideologi egentligen är för något. Men är det partiets fel? Om kartan inte stämmer med verkligheten brukar vi tänka oss att det är kartan det är fel på.

Greta Thunberg och det genetiska felslutet

Greta Thunberg och det genetiska felslutet

(NT 2019-10-01)

Det går inte att föra en vettig diskussion om den svenska klimataktivisten Greta Thunberg. Jag är en medelålders man. En gubbe. Så fort jag säger något avfärdas det med hänvisning till att det är typiskt för män som jag att förringa unga kvinnor. Medelålders män är sådana. De kan inte tänka klart. De kan inte lyssna.

Många som läser den här texten kommer att reagera så. Ännu en medelålders man. Ännu en idiot.

Jag har i olika sammanhang försökt förklara att jag självklart inte har något emot att någon engagerar sig politiskt, men att jag är kritisk mot alla de vuxna som trollbundits av Thunbergs ålder. 16-åringar tillfrågas aldrig om vilken försvarspolitik de tycker bör föras eller vilka åldersgränser vi bör ha för alkoholförsäljning. Men i Thunbergs fall tänker de precis tvärtom, att det är hennes ålder i sig som är skälet till varför man ska lyssna på henne.

Jag tänkte därför att det kunde vara på sin plats att lära ut ett begrepp – vad som menas med ”det genetiska felslutet”.

Begreppet kommer från filosofins värld där man granskar hur vi som människor tänker och resonerar. Felslut kallas det när en person drar slutsatser som inte följer av premisserna. Vi människor är bra på att tänka logiskt, men vi gör också fel.

Ett sådant fel är att vi ofta lyssnar till vem som säger någonting istället för vad hon eller han säger. Vi gör så eftersom det är snabbt och enkelt. När Jonas Sjöstedt dyker upp i TV-rutan slutar jag att lyssna ordentligt på vad han säger. I nio fall av tio vet jag redan vad han ska säga och har hört det förr.

Men risken är då att jag går miste om värdefull kunskap, för jag lyssnar då inte på vad han faktiskt säger.

Strängt taget gör jag därför ett logiskt felslut. Jag drar en förhastad slutsats där jag antar att det som Sjöstedt säger är trams, baserat på att jag brukar tycka så, inte för att jag verkligen vet att det är så.

Felslutet kallas för genetiskt på grund av att man ser till budskapets ursprung snarare än dess faktiska innehåll.

Att frigöra sig från det detta felslut är inte alltid så enkelt för vi är socialt tränade att använda ”kognitiva genvägar”, där vi lyssnar mer till person än argument. Det är inte alltid fel att göra så eftersom vi måste våga lita på att andra vet vad de talar om. Exempelvis lyssnar vi på professorer och räknar med att de är insatta i sina ämnen. Ingen kan vara expert på alla ämnesområden, och vissa vetenskaper är så avancerade att det krävs flera års utbildning för att förstå något. Därför måste vi dra slutsatser baserat på vem som säger något istället för vad hon säger. Det är en praktisk nödvändighet.

Men att lita på någons ord, baserat på vem hon eller han är, är ändå inte den bästa metoden, om man ska vara riktigt noga. Det bästa är att inte se till individen alls, utan bara till sakinnehållet.

Så lägg begreppet på minnet – det genetiska felslutet. Med det verktyget slipper man avfärda 16-åriga klimataktivister eller medelålders män av misstag. Båda kan ju faktiskt ha något intelligent att säga.

Faran med att vilja röja upp

Faran med att vilja röja upp

Det är oroligt nu, både i Sverige och i världen. Det gör att många människor inte tycker sig kunna se tillräckligt med handlingskraft hos dem som styr och därför söker nya lösningar. Rejäla tag som röjer upp.

Jag kan förstå känslan, och jag kan också se hur ledande personer inte anstränger sig tillräckligt. De är inte tillräckligt lyhörda och inte tillräckligt ambitiösa. De smiter undan ansvar men är bra på att peka finger åt andra.

Men när jag hör en del förslag på vad som borde göras istället blir jag förskräckt.

Ett förslag som cirkulerar därute halvt på skämt halvt på allvar är Finspångrättegångarna. Det är en idé som fötts i extrema högerkretsar. Man tänker sig att de politiker och tjänstemän som orsakat den havererade invandringspolitiken ska dras in för rätta inför en specialdomstol. Så gjorde man ju i Nürnberg med nazisterna efter andra världskriget.

Häromdagen såg jag detta bisarra förslag i mitt Facebookflöde. Jag såg också hur vanligtvis förståndiga, och inte på något vis extrema, människor i min bekantskapskrets uppskattade inlägget.

Det kan därför vara på sin plats att påminna om vad liknande förslag i historien har inneburit. 1900-talet innehöll det mesta.

Folktribunaler. Har testats. Nürnbergrättegångarna genomfördes med stor rättssäkerhet. Det samma kan man inte säga om de kinesiska folkdomstolarna. Det blev organiserad lynchning.

En stark ledare som röjer upp. Har också testats. Den starke ledaren röjer verkligen, men han brukar sedan inte vilja lämna makten ifrån sig. Förr hade de inga problem med att kalla sig för diktatorer och var antidemokrater. Idag är de demokrater på låtsas (Erdogan, Putin), men beter sig på samma sätt.

En statskupp där militären tar över tillfälligt och lämnar makten tillbaka när det ordnar upp sig. Har testats flera gånger i Latinamerika. Militärer kan inte hantera finanspolitik, socialpolitik eller jordbrukspolitik bättre än någon annan. Idag är därför nästan alla latinamerikanska länder demokratier.

Revolution. Det finns lyckade revolutioner, exempelvis sammetsrevolutionen 1989. Men det är ännu mer vanligt att revolutioner följs av inbördeskrig.

Politisk kontroll av medierna. Krav på att journalister ska ha legitimation, krav på ökad politisk styrning av public service, krav på ökade kontroll av vad som publiceras på sociala medier, allt detta är varianter på saker som har testas förr. Regimkontrollerade medier, vare sig de är privatägda eller statsägda, finns också sedan tidigare. Men politisk inblandning i det fria ordet har aldrig någonsin fungerat.

Politisering av domstolar och förvaltning. Idag förekommer politiska attacker mot domare och statstjänstemän. Inte heller detta är något nytt. Det är typiskt för revolutionära rörelser att de inte litar på någon i den gamla statsapparaten och därför ska rensa i leden. Problemet är bara att man då rensar ut all kompetens också.

Allt detta är saker som redan har testats och som har visat sig vara fullständigt värdelösa.

Det system som vi lever med nu, som brukar kallas den liberala demokratin, levererar inte alltid. Just nu har vårt land stora problem med ökad kriminalitet och man undrar varför de styrande inte redan har tagit tag i problemet. Ett annat exempel på hur rörigt det kan vara är den cirkus som utspelas i brittiska underhuset. I USA sitter en president och styr sitt land med Twitter.

Den liberala demokratin är en soppa. Så är det verkligen. Det är kaos varje dag.
Ändå äter jag hellre denna soppa än svälter i Gulag. För som sagt, alla dåliga alternativ har redan testats.

Hundra år senare är det Sveriges tur

Hundra år senare är det Sveriges tur
(NT 2019-08-28)

Att Sverige har ökade problem med gängkriminalitet är inte överraskande. Det finns en enkel och ganska självklar förklaring. Det är en följd av att Sverige under ett antal år har haft en stor invandring av unga män. Unga män som saknar vägledning av auktoriter kan lätt hamna snett.

Hur kan jag veta detta? För att det har hänt förr.

Under sommarens många bilresor lyssnade jag mig igenom Selwyn Raabs mastodontverk om maffian i New York. Boken heter Five Families: The Rise, Decline, and Resurgence of America’s Most Powerful Mafia Empires och kom ut redan 2005. Raab var länge journalist på New York Times och är en av USA:s ledande experter på organiserad brottslighet.

I boken kan man läsa om (eller som i mitt fall lyssna på) hur det gick till när maffian etablerade sig i New York.

Det skedde under 1910- och 1920-talen då USA tog emot en mycket stor mängd invandrare från Europa. Tre stora etniska grupper bosatte sig i New York: irländare, judar och italienare.

Det amerikanska samhället var mycket dåligt förberett för den stora invandringen. Polisen var uppenbart underdimensionerad och vid denna tid led ännu USA av en hel del korruption. Det fanns ingen fungerande stat i de områden invandrarna bosatte sig.

Mycket snabbt etablerade sig därför kriminella gäng som tog hand om såväl brottslighet som rättskipning samtidigt. Gängen profiterade på sina egna landsmän. Små näringsidkare var tvungna att betala beskyddaravgift eftersom det var den enda ordningsmakten som fanns.

Det äldre etablerade amerikanska samhället levde för sig och invandrarna för sig. Kriminaliteten bredde ut sig men inte i det gamla samhället utan bara i det nya.

Ovanpå detta kom så det ödesdigra alkoholförbudet. De kriminella gängen tog snabbt över den illegala försäljningen. Svåra gängstrider bröt ut med skjutningar på öppen gata.

När krutröken skringat sig stod de italienska gängen som vinnare. De var bättre organiserade än sina judiska och irländska konkurrenter. Efter att ha slagits internt etablerade de fem ledande italienska gängen Cosa Nostra, det vill säga maffian. Organisatörerna kom alla från Sicilien och kopierade en modell för hur man organiserar sig från hemlandet.

Cosa Nostra kunde sedan etablera sig som den ledande kriminella organisationen i USA och kunde leva tämligen ostört av myndigheterna ända in på 1970-talet.

Det har ibland sagts att den italienska maffian i USA var en utlöpare av den sicilianska, men så var det inte. De som skapade maffian var unga män som var mer intresserade av att tjäna snabba pengar än att utbilda sig och skaffa ett hederligt arbete. De flesta av dem gick aldrig ut skolan.

De kriminella gängen i Sverige växer på samma sätt fram i utanförskapsområden. I New York hette dessa Little Italy och Bensonhurst. I Sverige Bergsjön och Rosengård. På samma sätt som i New York är de kriminella unga män som antingen invandrat själva eller är barn till föräldrar som nyligen invandrat, och alla är de mer intresserade av snabba pengar än jobb och utbildning. Den svenska polisen är underdimensionerad på samma sätt som New York-polisen var.

Sverige har å andra sidan mycket låg korruption och förhoppningsvis har de kriminella inte förmåga att organisera sig lika skickligt som New Yorks italienska gangsters.

På det hela taget är det emellertid mycket som är skrämmande likt.

Speglar modernismen vår samtid?

Speglar modernismen vår samtid?
(NT 2019-07-30)

Norrköpings stadsbibliotek är ett utmärkt exempel på modernistisk arkitektur. Brutalismen, som i sin tur är en inriktning inom modernismen. Byggnaden uppfördes 1971–1972.

Norrköping rådhus, däremot, är byggt i en stil som brukar kallas klassicism. Under 1900-talets första decennier var arkitekturen romantiskt inspirerad av gamla stilar och man lånade friskt hur historien. Inte minst från medeltiden. Huset uppfördes 1907–1910.

I Sverige har nu på allvar debatten vaknat upp om vilken arktitektonisk stil vi vill ha i våra städer. En rörelse som heter Arktitektupproret har vunnit framgångar genom intensivt opinionsbildande på sociala medier.

Arkitektupproret publicerar dagligen exempel på nya byggnader som byggs i klassisk stil för att visa för oss i Sverige att det finns ny arkitektur som är modernare än modernismen.

Man publicerar även bilder på gamla hus som rivits för att ge plats för modernistiska byggnader. Vi vet ju alla att den rivningsvåg som sköljde över Sverige på 1960-talet gick fram skoningslöst. Gamla stenhus som bara var 50 år gamla revs, trots att stenhus kan stå i flera hundra år.

Arkitekturupproret har varit framgångsrikt eftersom man ställer väldigt enkla och rimliga frågor. Vad är ett fint hus? Vem avgör en sådan sak? Ska arkitekterna ha ensamrätt på smakfrågor eller ska det vara de som bor och verkar i husen som bestämmer? Är det OK att bygga i nya stilar som återkopplar till klassiska ideal eller ska allt fortsätta att vara modernism?

Man kan tycka att det är konstigt att det alls behövs ett ”uppror” för att få gehör för dessa frågor. Men det beror på att det svenska arkitekturetablissemanget är fastlåst i att modernismen är den enda acceptabla stilen.

Reaktionerna från arkitektkåren gentemot Arkitektupproret har varit helt oförstående och oresonligt. Man har kort och gott fnyst mot kritikerna och kallat dem för obildade populister.

Skälet till detta är att modernismen inte bara är en stil utan en ideologi. Modernismen tillkom på 1920-talet. Det var en rörelse som skulle göra upp med det gamla samhället. I Sverige skulle man ”demokratisera” arkitekturen. I Nazityskland och Sovjetunionen skulle man bygga det nya totalitära paradiset. Modernismen trodde man var svaren på både och.

I Sverige kom det modernistiska samhällsbygget att gå väldigt långt. Det var inte bara det att man skulle överge gamla stilideal på nya byggnader utan gamla byggnader skulle även rivas.

Men det största problemet är inte den modernistiska stilen i sig – en del människor tycker ju att Norrköpings stadbibliotek är mycket vackrare än rådhuset – utan det är att anhängarna av modernismen inte tolererar andra stilar.

Varje gång någon föreslår att nästa stora byggprojekt ska göras i klassisk stil går arkitektetablissemanget till attack. Här ska inga pastischer byggas! säger man. Arkitekturen måste spegla vår samtid!

Men vilken stil speglar vår samtid? Norrköpings stadsbibliotek är 47 år gammalt. Det kanske är hög tid att riva det? Det var så man tänkte om ”gamla” hus på 1960-talet.

Man kan också fråga sig varför en stil som uppfanns på 1920-talet speglar vår samtid. Det var ju 100 år sedan.

Nej, det är dags nu att gå vidare. Modernismen hade en poäng när den kom, men det kan inte vara historiens slut. Det måste finnas plats för ny arkitektur också.

Arkutekturupproret hittar man enklast på Facebook.

Det går att köra elbil i glesbygd

Det går att köra elbil i glesbygd
(NWT 2019-07-29)

Glesbygd och elbil, funkar det ihop? Jag har testat. Under ett par dagar körde jag med min nya elbil från Särna i norra Dalarna upp längs med E45 i Norrlands inland till Gällivare. Det är en sträcka på 97 mil i Sveriges mesta glesbygd.

Det funkar. Man måste naturligtvis tänka på ett lite annorlunda sätt, men det var aldrig så att jag var rädd för att stå mitt i skogen med tomma batterier.

Förr eller senare måste alla bensinbilar ge plats för bilar med alternativa drivmedel. Mycket talar för att nya miljödieseln HVO100 kommer att vara huvudalternativet för glesbygden, i och med att bränslet i princip är identiskt med den nuvarande fossila dieseln.

Men även elbilen är ett alternativ, även om man inte tror det vid en första anblick. Man tänker sig ju att räckvidden inte alls är densamma och att laddställena i de djupa Norrlandsskogarna är för få.

Så är det ju också, men det jag upptäckte under min resa var att i och med att laddställena inte finns överallt var jag mer noga med var och när jag skulle ladda. Det fick till följd att ju glesare mellan byarna det blev, desto mer fulla batterier såg jag till att jag hade.

Bilen visar dessutom exakt hur många mil det finns kvar i batterierna. Mycket mer exakt än vad min gamla flexifuel-bil kunde göra.

Det omöjliga att köra elbil i glesbygd visade sig inte vara omöjligt alls, trots få laddställen. Knepet var att ladda under natten. När man sätter sig i sin bil på morgonen har man sedan ett fullt batteri. I mitt fall 43 mil.

Det man som elbilsägare måste vara försiktig med är laddning i hushållsuttag. Elsäkerhetsverket avråder på grund av att elsystemen i vanliga bostadshus inte alltid är robusta nog för den påfrestning det innebär att ladda en elbil. Rekommendationen är att använda en laddbox. Under resan laddade jag bara en gång i ett vanligt 220-voltsuttag. Ett av hotellen bjöd på laddningen och det var inga problem med elsäkerheten.

Vad betyder detta för infrastrukturen i glesbygden? Är det en klok politisk satsning att sätta upp fler laddstolpar?

Jag tror inte på så kallade destinationsladdare, men väl snabbladdare. Det finns i grunden två typer av laddning. Långsam och för bilen hälsosam laddning med växelström (destinationsladdare) samt snabb och för bilen mindre hälsosam laddning med likström (snabbladdare).

Det tar åtta timmar att ladda min bil med växelström och en timme med likström. Destinationsladdarna, som många kommuner har satt upp vid sina kommunhus, är i det perspektivet tämligen ointressanta. För varför skulle jag vilja ha min bil parkerad där i flera timmar?

Det är bättre att se till att alla elbilsägare kan ladda hemma över natten, och att sedan se till att det finns fler snabbladdare som komplement för längre resor. En normal laddpaus för att fylla på batteriet skulle jag uppskatta till ca 30 minuter, vilket då bara behövs på längre sträckor och kan kombineras med intagande av föda.

Det är som sagt inte givet vilken typ av bil som ska ersätta bensinbilen. Mycket talar för att biodiesel och el kommer att finnas parallellt. Diesel är ett välkänt drivmedel som inte kräver ny infrastruktur och motorerna fungerar bra i kyla. El är kostnadseffektivt, alla fastigheter kan enkelt utrustas med säker laddning, och elmotorer fungerar också utmärkt i kyla.

Det som är ett frågetecken är hur väl batterierna laddar i 30 minusgrader? Denna spännande fråga får jag återkomma till.

Sluta sätta upp laddstolpar för elbilar på stan

Sluta sätta upp laddstolpar för elbilar på stan
NT 2019-07-03

Allt fler köper elbil. Många kommuner som vill vara elbilsvänliga erbjuder därför laddningsmöjligheter vid populära parkeringsplatser. Det bör man sluta med. Det är en felsatsning.

Viktigare är att se till att folk kan ladda sina bilar hemma.

Jag är sedan en tid tillbaka ägare av en elbil. Jag bor i en lägenhet och har inga möjligheter att ladda bilen hemma. Ändå får jag det att funka, men jag får tyvärr gissa att jag går tillbaka till en bil med förbränningsmotor om några år om ingenting händer med kraftigt förbättrade laddningsmöjligheter.

Med en elbil fungerar det så att man antingen kan ladda växelström långsamt eller likström snabbt. Med en snabbladdare på 100 kW fyller jag mitt batteri från 0 till 80 procent (vilket är den nivå man brukar räkna med) på drygt 50 minuter. Eftersom jag aldrig tömmer batteriet helt brukar jag till vardags inte behöva ladda längre än en halvtimme. Jag stannar till vid en snabbladdare och tar en fika. Det tar längre tid än att tanka en bensinbil, men det är ett val jag har gjort för att kunna ha en elbil. Det funkar bra för mig.

Problemet är bara att det hela bygger på att det inte är någon trängsel vid snabbladdarna, vilket det i dagsläget inte är på grund av att vi elbilsägare är få. Är den ena snabbladdaren upptagen kör man bara vidare till nästa.

Men när vi är många som gör som jag kommer det inte att fungera längre. Väntetiderna vid snabbladdarna kommer att bli horribla.

Kan man då inte använda någon av de kommunala laddstolparna på stan vid trängsel?

Nej, det är här som problemet med växelströmsladdning kommer in i bilden. Den vanliga laddstolpen som kommunen sätter upp, för att vara snäll mot elbilsägaren, har som regel mycket låg effekt, kanske bara 11 kW, och många elbilar kan inte heller ladda mycket mer än så när de laddar växelström. Växelströmsladdning är långsam laddning. För att fylla ett batteri krävs det laddning under en hel natt.

För villaägare är situationen en annan. Här köper ägaren en laddbox och laddar växelström hemma hos sig själv.

En elbil kan inte (eller bör inte) laddas i ett vanligt hushållsuttag av säkerhetsskäl. De vanliga 220-voltsuttagen är inte gjorda för den belastning som det innebär. Ledningarna kan ta skada och i värsta fall börja brinna. Den som laddar hemma måste ha en egen laddbox.

Hittills har bilindustrin tänkt sig att laddning ska ske hemma och att snabbladdare bara ska användas när man är på långresa. Tesla har exempelvis lagt alla sina superchargers utanför städerna. Elföretaget Inoity, som ägs av tyska biltillverkare, och nu satsar stort i Sverige, gör på samma sätt.

När jag köpte min elbil trodde jag att kommunens laddstolpar kunde vara ett bra komplement till snabbladdarna, men idag ignorerar jag dem. Att stå en timme vid en 11 kW:s laddstolpe är som att tanka två liter bensin i en tank som rymmer 50 liter. Vad är poängen med det?

Min bestämda rekommendation till alla kommuner är därför att sluta med att sätta upp laddstolpar på stan och satsa helhjärtat på att se till att alla kan ladda hemma istället. Kommunerna är landets största hyresvärdar och kan ta ledningen i elbilsrevolutionen. Vill vi att elbilen ska bli den nya folkbilen måste även de miljoner bilägare som bor i lägenhet kunna ladda hemma.

Tröskelförsvar avskräcker inte

Tröskelförsvar avskräcker inte
NWT 2019-06-29

Den ryska björnen kommer alltid att vara större än den svenska igelkotten. Om björnen vill slå ihjäl igelkotten kommer han att göra det. Han kommer inte att vara rädd för taggarna.

Försvarsberedningen lämnade nyligen sitt betänkande. Det orsakade rubriker på grund av att partierna inte kunde enas om hur det framtida försvaret ska finansieras, men partierna är ändå överens om inriktningen i stort. Idén är att Sverige ska ha ett ”tröskelförsvar”.

Ett tröskelförsvar betyder att försvarsmakten ska vara så stor att en överlägsen angripare avstår, inte för att han förstår att han kommer att misslyckas, utan för att priset blir för högt i förhållande till nyttan.Det är samma logik som igelkotten använder för att försvara sig mot rovdjur.

Det var även Sveriges strategi under kalla kriget.När Sovjetunionen fortfarande existerade ingick hela Östeuropa i Warszawapakten. Sovjetunionen var en supermakt vars styrkor stod mitt i Europa. Gränsen mellan öst och väst gick väster om Sverige. (Jag rekommenderar att titta på en karta när detta läses. Tyska hamnstaden Rostock låg i ”öst” på den här tiden, men staden ligger västerut från Sverige sett.)

Om ett tredje världskrig hade brutit ut hade Warsawapaktens styrkor anfallit på kontinenten med full kraft för att nå Atlantkusten. Nordeuropa hade varit en sidoarena. Det hade varit viktigt för Sovjetunionen att säkra vattenvägarna i Öresund och Ishavet samt att säkra att Nato inte kunde använda svenskt och finländskt territorium. Allt talade därför att Sovjetunionen aldrig skulle kunna avsätta mer än en begränsad styrka för att angripa Sverige och Finland.

Nu försöker Försvarsberedningen uppdatera denna strategi till vår tid. Det är ett misstag. För förhållandena ser helt annorlunda ut. Sovjetunionen finns inte längre, ej heller Warszawapakten.

Det som finns är ett Ryssland, som är långt svagare än Sovjetunionen, men som för en aggressiv utrikespolitik där man inte drar sig för att använda våld mot sina grannländer.

Det vi vet om Ryssland utrikespolitiska ambitioner är att regimen i Kreml vil kontrollera sina grannar som Georgien och Ukraina, och är förbittrade över att de baltiska staterna fick bli medlemmar i EU och Nato. Utbryter det krig i vårt närområde är det Rysslands och deras närmsta grannar det handlar om.

Blir det krig i vårt närområde har Ryssland inget intresse av att ockupera svenskt territorium. Men däremot att hålla Sverige borta från att sluta upp på Natos sida.

För detta krävs inte att man landsätter marktrupper i Sverige. Det räcker med att man skickar en kryssningsrobot mot Rosenbad.

Därefter skulle en inrikespolitisk debatt utbryta där en inte obetydlig del av den svenka allmänheten skulle kräva att Sverige var neutralt, och inte skulle göra någonting för att provocera Moskva till ytterligare våldsamheter.

Ryssland är som sagt inte lika stort som Sovjetunionen men dess stridskrafter är mycket större än Sveriges och vill man täppa till truten på oss så kommer man att kunna göra det. Den ”tröskel” som vi ska bygga upp kommer aldrig att bli hög nog för att stoppa några kryssningsrobotar.

Vad är alternativet? Det är massiv avskräckning. Det kan låta brutalt men det är så andra små stater gör. Norge, Danmark och de baltiska staterna har gått samman i en allians. Alliansen heter Nato. Om Ryssland är en brunbjörn på 300 kg är Nato en isbjörn på 600 kg. Det är avskräckande på riktigt.

Går det att ana den ryska bockfoten?

Går det att ana den ryska bockfoten?
NT 2014-06-05

Den politiska skandalen i Österrike förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad den har fått hittills. Att en vice statsminister fångas i en ”honungsfälla” och måste avgå med följden att hela regeringen avgår är anmärkningsvärt. Om Österrike hade haft samma kaotiska politik som Venezuela hade vi kunnat avfärda det som en händelse i raden av många andra. Men Österrike är ingen bananrepublik utan ett stabilt demokratiskt land i Europas mitt. Det hade kunnat vara Sverige.

Vad hände och vet vi vilka som ligger bakom? Är det Ryssland?

I korthet är det som har hänt att tyska medier publicerat en film där Österrikes vice statsminister Heinz-Christian Strache sitter i en villa på Ibiza och diskuterar olika upplägg för hur en rysk oligark skulle kunna finansiera vice statsministerns partis valrörelse.

Att det är en fälla är uppenbart. Filmen har spelats in med två olika kameror. Oligarken själv är inte med på mötet utan företräds av det som sägs vara hans brorsdotter, en ung vacker kvinna.

Men när oligarken fick frågan om han var inblandad visade det sig att han inte ens hade någon brorsotter. Ännu är det ingen som vet vem den unga kvinnan i filmen är.

Strache företräder partiet FPÖ, Freihetliche Partei Österreichs, vilket kan beskrivas som Österrikes motsvarighet till Sverigedemokraterna. Det är det mindre av de två partier som ingick i landets regering. Det andra är konservativa ÖVP, Österreichische Volkspartei. På grund av Ibiza-skandalen blir det nyvval i september.

Det är inte bekräftat vilka som ligger bakom inspelningen, men mycket talar ändå för att Putinregimen är inblandad. Samtidigt kan det kan också vara inhemska aktörer, för det finns en fiendskap mellan Strache och Österrikes underrättelsetjänst. Straches parti anses nämligen allmänt sett ha sympatisk inställning till Putinregimen.

Hur ska man då förstå vad som har hänt? Varför skulle Kreml vilja skämma ut en av de politiker som har haft en vällvillig inställning till dem?

Det är här som man måste stanna upp en stund och fundera. För Kreml är en klurig spelare som mycket väl kan tänka sig att göra ett bondeoffer.

Det vi vet från informationskriget är att Ryssland agerar för att sänka tilltron till auktoriteter i väst. Det gör man för att allmänheten ska bli osäker på vad som är sant och falskt. Det är av samma skäl som man återkommande skickar ut falska nyheter. När ingen vet vad som är sant eller falskt, och man inte kan lita på sina ministrar, råder förvirring. Förvirringen blir en rökridå för den som vill flytta fram sina positioner.

Att Ryssland agerar på detta vis i kriget i Ukraina finns väl belagt vid det här laget.

Det är därför inte alls osannolikt att Putinregimen har bestämt sig för att ge sig på Österrikes statsledning för att förvilla och dölja något annat.

Österrike genomgår en politisk kris, inte bara för att vice statsministern var exceptionellt omdömeslös, utan för att någon ville skada landet. Det behövs inte militära medel för att skada ett annat land om statsledningen är sårbar och omedveten om att den kan bli lurad i en fälla.

Nästa gång kan det vara Sverige som är utsatt.

Varför stoppar ingen judehatet?

Varför stoppar ingen judehatet?

(Krönika införd i Norrköpings Tidningar 8 maj 2019.)

Någonting är ruttet med socialdemokratin i Malmö. Nu senast uppdagades att SSU-föreningen i 1:a majtåget sjungit ”krossa sionismen”. SSU-klubbens ordförande försvarade sig med att det var en gammal sång som sjungits ofta, men förbundsordföranden Philip Botström var mycket tydlig med att detta inte är förenligt med SSU:s linje.

SSU:s linje är samma som moderpartiets. Israel och Palestina bör existera sida vid sida som två stater. Det finns inte en form av sionism utan flera. Att vilja krossa all form av sionism betyder att man vill krossa den judiska staten.

Sången är inte så oskyldig som SSU i Malmö vill hävda. En textrad lyder: ”Vi har kastat stenar mot soldater och poliser, och vi har skjutit raketer mot våra fiender.”

I dagarna har det förekommit nya raketskjutningar från Gaza in mot Israel. Israel har i sin tur svarat med flygbombningar. Människor på båda sidor har dött helt förgäves i ett krig som aldrig verkar ta slut.

Är det SSU i Malmös uppfattning att Israel ska utplånas och att raketbeskjutningen från Gaza bör hyllas?

Det är i så fall en mycket extrem uppfattning. Den omfattas inte ens av PLO utan endast av Hamas och andra ännu mer extrema organisationer. Faktum är att många palestinier som dagligen kämpar mot ockupationen med fredliga medel avskyr stenkastning och raketbeskjutning.

Det har under senare tid rapporterats mycket om SSU i Malmö där personer med märkliga åsikter har kunnat agera fritt. Problemen har resulterat i svåra falangstrider.

Men det är inte bara i SSU det har varit problem. Återkommande inslag av antisemitism har funnits inom moderpartiet. Exempelvis skrev 2012 en lokalpolitker och ledarskribent i socialdemokratiska tidningen Tro & Politik att terrorattentatet på Utöya hade en judisk koppling. Anders Behring Breivik var en del av en större rörelse: ”Dessa globala rörelsers starka stöd åt Israel och dess täta band med sionistiska rörelsen har banat vägen för en judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning…”

Ren och skär antisemitism mitt i hjärtat av Malmös Socialdemokrati.

Mycket kritik mot hur antisemitismen har kunnat växa fram i Malmö har riktats mot förre kommunalrådet Ilmar Reepalu på grund av att han satt på sin post i 19 år. Men en annan person som det finns anledning att granska är Heléne Fritzon som just nu toppar Socialdemokraternas lista i EU-valet.

Fritzon var ordförande i partidistriktet i Skåne 2003–2013 och därtill ledamot i partistyrelsens verkställande utskott 2001–2013.

Alla partier är organiserade på sina egna vis, men det vanliga är att det är distrikten (länsförbunden) som har ansvaret för att alla kommunföreningar och sidoföreningar är välskötta. Om enskilda föreningar börjar bedriva en politik som helt strider mot partiets linje i stort är det distriktsordförandens uppgift att se till att det blir rättning i ledet.

Det var under Fritzons och Reepalus ledarskap som antisemitismen kunde växa till sig inom Socialdemokraterna i Malmö.

Nationellt finns inget skäl att tvivla på att Socialdemokraterna för en tydlig antirasistisk politik. Men när man nu vill befordra en person som bevisligen inte lyckats med sitt ledarskap på denna centrala punkt måste kritiska frågor ställas. Vilket ansvar har Heléne Fritzon för framäxten av antisemitismen inom Socialdemokraterna i Malmö?