Det finns inga SD-zombier

Det finns inga SD-zombier

Vilka röstade på SD? Det finns ett problem när frågan ska besvaras, för många förståsigpåare förstår sig inte på hur någon kan ha velat göra detta. Därför är det inte ovanligt att de ska försöka förklara varför någon ”egentligen” röstar på SD.

Förklaringarna radas upp:

  • Det är globaliseringens förlorare som röstar på SD. Arbetare som har förlorat sina jobb på grund av den internationella konkurrensen.
  • Det har alltid funnits rasister och nu har de äntligen fått utlopp för sina känslor.
  • Väljarna är inte rasister utan har bara väldigt stor misstro till etablissemanget.
  • Alliansens skattesänkningar har skapat ökade klyftor.
  • Det är skillnaden mellan stad och land som förklarar.

Men vad menar man när man ska förklara hur någon ”egentligen” har röstat? Det tycks som att man menar att väljarens val att rösta på SD inte är helt igenomtänkt, att han (det är oftast en han) har bringats ur balans. SD har därför varit framme och lurat på honom ett ”förenklat budskap”. Hans val är inte rationellt. SD-väljaren är inte en rationell varelse.

Samma förståsigpåare genomför sällan samma typ av analys på Socialdemokraternas eller Liberalernas väljare. Frågan vilka som ”egentligen” har röstat på S eller L ställs sällan. Deras väljare uppfattas som rationella.

Så hur är det? Hur ska man förklara en väljares partival?

Väljarforskarna är mer noga eftersom de skiljer mellan faktorer som påverkar människor att rösta på ett visst sätt och hur väljarna själva motiverar sitt val.

Sociala faktorer som vilket yrke man har, utbildning, bostadsort, ålder och många andra påverkar hur vi röstar. Men samtidigt är vi som väljare inte helt hjärndöda utan har en förmåga att reflektera över våra val.

Hur djupsinnig denna reflektion är är svårt att säga. Vissa väljare lägger stor möda på att göra ett så genomtänkt val som möjligt medan andra tar det med en klackspark.

Oavsett vilket är det ändå rimligt att studera hur väljarnas subjektiva uppfattning för att förstå hur de har röstat. Det är oftast det vi menar med ”att förstå”. Att förstå är att försöka sätta sig in i en annan människas världsbild.

Nu finns ingen vetenskaplig undersökning gjord ännu på just årets val, men sannolikt säger de flesta av SD:s väljare att de har röstat på partiet på grund av invandringspolitiken. Därmed skulle detta kunna sägas vara förklaringen till hur de ”egentligen” har röstat.

Båda sätten att förklara hur en väljare röstar, vilka faktorer som har påverkat honom och hur han själv väljer att motivera sitt partival, är rimliga. Som väljare påverkas vi både av yttre faktorer och vad vi själva resonerar oss fram till.

Däremot är det fel att försöka hitta en ”egentlig” förklaring som är den enda och korrekta.

Den som försöker hitta den ”egentliga” förklaringen tänker sig att det finns en dold sanning som kan avslöjas, att det som är på ytan och som man kan se med blotta ögat bara är ett skal. Det är så vi använder ordet ”egentligen”. Men de mer seriösa vetenskapsmännen vet att verkligheten är komplex och att det oftast finns mer än en förklaring till ett fenomen. Röstning på just SD är här inget undantag.

Fel är också att uteslutande fokusera på de yttre faktorer som kan ha påverkat en väljare att rösta på SD. För då utesluter man att SD-väljaren skulle ha någon som helst förmåga att tänka själv. SD-väljaren skulle då vara en zombie, en levande död människa som bara kan följa instinkter. Det låter inte rimligt.

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Det är uppenbart att vi har gått in i en ny politisk tid där majoritetsförhållandena, inte bara i riksdagen, utan även i kommuner och regioner kommer att se annorlunda ut.

Vi har hittils varit vana vid att valen ger tydliga utslag. Socialdemokraterna har dominerat politiken, vilket har gjort att de borgerliga partierna enats sig mot dem. När de borgerliga har vunnit har det inte varit någon tvekan om att de ska styra tillsammans.

Nu har vi istället fått ett valresultat där det inte är givet vilka som ska styra. Ledarna stänger in sig och kommer sedan ut med en uppgörelse. Frågor blandas huller om buller. Alla säger sig vara vinnare.

Finland har sedan länge ett politisk system som fungerar på detta vis. ”Det spelar ingen roll vad man röstar på” berättade en finländsk bekant för mig. ”Man vet ändå inte hur slutresultatet blir.”

Nu är Sverige i en liknande situation och man kan fråga sig varför det är så här.

Svaret ligger i vårt valsystem. Både Finland och Sverige har ett proportionellt system där mandaten i riksdagen fördelas efter hur många procent ett parti har fått i valet.

Det känns rättvist. Problemet är att man då får många partier och för att få en majoritet måste man förhandla.

Det alternativa sättet att organisera ett valsystem är det brittiska. Där har man ett mandat per valkrets (inte som i Sverige med flera mandat per valkrets). Bara ett parti kan vinna i varje valkrets. Följden blir att endast de två största partierna kan konkurrera med varandra. I parlamentet får man därför bara två partier. (Men undantag för några mindre partier som ändå lyckats konkurrera ut de två stora i några valkretsar.) Det partiet som är störst får bilda regering. Inga förhandlingar behövs.

”Rättvis” representation får man med det proportionella systemet. Demokratisk tydlighet får man med det brittiska systemet.

Självklart finns mellanting. Problemet med det brittiska systemet är att partiet som vinner det enda mandatet i varje valkrets inte måste ha mer än 50 procent. Man måste bara vara större än alla andra. Är motståndarna splittrade kan man vinna mandatet med så lite som kanske 20–30 procent.

Ett sätt att försöka balansera detta är det franska valsystemet. Här röstar man i två omgångar. I första omgången får alla partier ställa upp. I andra omgången får bara de som tagit flest röster i första omgången rösta. Metoden används även för att välja president. Biskopsvalen i Sverige går till på ungefär samma sätt.

Det fina med denna metod är att man får rösta med hjärtat först, därefter med huvudet. I det brittiska systemet måste man hjärterösta och taktikrösta samtidigt, vilket brukar sluta med att folk bara röstar taktiskt. Ingen vill ju rösta på ett parti som inte har någon chans att konkurrera om mandaten.

Vilket system är då bäst? Bör Sverige byta? Frågan diskuteras ibland, men det återstår faktiskt att se om vår nya politiska miljö fungerar eller inte. För det är många länder som redan har haft den typ av parlamentariska röra som vi nu har, och Sverige hade det på 1920-talet. Det som har hänt är kanske bara att Sverige har blivit ett land som många andra.

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.

En kämpe för den fria världen

En kämpe för den fria världen

”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it…”

Den amerikanska självständighetsförklaringen sammanfattar bättre än något annat den amerikanske senatorn John McCains livsgärning.

I helgen kom budet, först att McCain avbrutit sin behandling mot den hjärncancer han drabbats av, och mycket kort därefter att han avlidit. Han blev 81 år och tjänade sitt land som senator ända till sin död.

McCain är en av få amerikanska senatorer som folk i andra länder känner till. Vem var han? Varför blev han så berömd? Varför säger man att han är en hjälte?

I sitt hemland kallas han för en ”maverick” i det att han visade sig ha en talang för det politiska spelet i Washington D.C. Men för omvärlden är det hans engagemang för demokratiska och frihetliga värderingar som gjort honom älskad och respekterad.

Hans bakgrund är känd för de flesta. Sonen till en känd amiral tog värvning som pilot i Vietnamkriget. Blev nedskjuten och tagen som krigsfånge. Eftersom han var son till en amiral ville den nordvietnamesiska regimen utnyttja honom i propagandasyfte. I fem år hölls han i fångenskap och fick genomlida tortyr. När han kom hem till USA valde han att som krigshjälte gå in vid politiken. Han valdes till representanthuset 1982 och till senaten 1986.

Mot slutet av sin karriär såg han en möjlighet att bli president och kandiderade i primärvalet mot George W Bush 2000 men misslyckades. Han återkom 2008, vann republikanska partiets nominering, men föll i valet mot Barack Obama.

Trots motgångarna i försöken att bli president blev McCain ju längre tiden gick en institution i sig själv. För McCain var det utrikes- och säkerhetspolitiken som var det centrala. Han var ordförande i senatens försvarsutskott. Med detta uppdrag reste han världen runt som ett slags alternativ amerikansk president.

Hans agenda var att alltid stå på deras sida som kämpade för frihet och demokrati. Således var det givet för honom att åka till Kiev under Majdandemonstrationerna för att stödja aktivisterna. Han hade inget mandat från sin regering, men gjorde det ändå. Ett annat typiskt exempel är hur han tidigt i kriget i Syrien krävde att USA hjälpte rebellsidan med vapen. Som han själv uttryckte det: ”Det skulle åtminstone vara en fair fight”.

Han var en interventionistisk politiker. En av dem som menade att USA skulle använda sin makt för att främja frihet och demokrati världen över.

När han nu gått bort lämnar han ett stort tomrum efter sig. Den amerikanska utrikespolitiken har alltid pendlat mellan dem som menar att USA ska spela en aktiv roll i alla demokratiseringsprocesser världen över och ska ingripa i konflikter för att skydda mänskliga rättigheter och dem som menar att USA inte ska lägga sig i andra folks krig långt bort i världen. McCain var ledaren för den första gruppen.

Föga överraskande blev därför heller aldrig McCain och Donald Trump vänner. Trots det delade partimedlemskapet kunde inte deras utrikespolitiska agendor vara mer olika. Där McCain såg det som USA:s viktigaste uppgift att vara ledaren för den fria världen är Trump idag istället ledare för…ja, det är oklart vad. Ledare för USA förvisso, men ingen samlande gestalt för resten av världens demokratier.

Att till varje pris värna USA och Västerlandets frihetliga samhällen var McCains stora utrikespolitiska uppgift. Det var så han blev känd och respekterad, och det är så vi kommer att minnas honom.

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.

Vreden mot miljöfariséerna

Vreden mot miljöfariséerna

Det väckte stor uppmärksamhet och indignation när det framkom att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövins man äger en 13 år gammal Ford Ranger, som är en bränsleslukande dieselbil. Nätet fylldes snabbt av anklagelser om hyckleri.

Vad är det som gör att en företrädare för Miljöpartiet drabbas av denna vrede? Det var SVT som avslöjade att denna bil fanns i familjen Lövins ägo, men ingen annan partiledare har fått sina bilar granskade.

Jag tror att svaret ligger i att MP har hamnat i samma fälla som fariseerna på Jesu tid.

Jesus fight med fariseerna är en av de mer underhållande i Bibeln. När Jesus träder fram som predikant ifrågasätter de honom och han ger igen med full kraft. Han kallar dem för huggormsyngel! Jesus vann debatten och fariseerna kom att stämplas som självrättfärdiga hycklare.

Fariseerna var en religiös rörelse som ville hjälpa människor att leva efter den religiösa lagens bud. Judendomen är som bekant en regelstyrd religion som kräver mycket av den som ska följa alla regler till punkt och pricka. Fariseerna, som inte var en del av makten utan ett slags folkrörelse, såg det som sin uppgift att få vanliga människor att leva i enlighet med de krävande religiösa reglerna.

Deras svaghet låg i att de begärde för mycket och inte riktigt klarade av att själva leva upp till alla krav. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” De hade rätt i sak, menade Jesus, men deras sätt att bete sig var inte OK.

Det är tyvärr ofta Miljöpartiets företrädare agerar på ett liknande sätt. Partiets mål är att rädda planeten och det ska göras genom att vi gör avkall på vår bekvämlighet. Vi ska källsortera, köpa KRAV-märkt mat, äta mindre kött, inte använda sugrör, inte åka på chartersemester och absolut inte köra dieselbilar.

Engagemanget hos miljöpartisterna är också mycket högt. Det är inte bara så att det är något bättre att avstå från en plastkasse när man handlar på ICA utan helt avgörande att man avstår! Om varje människa avstår plastkassar kommer ju förbrukningen av plast minska radikalt. Alltså sviker man planeten varje gång man köper en kasse i onödan.

Detta engagemang stannar inte heller vid att det är ett individuellt val utan är något som måste läggas fast i lag.

När det sedan kommer kritiska kommentarer, vilket det ju gör eftersom vi lever i en demokrati, svarar tyvärr många miljöpartister på ett otrevligt sätt: ”Jaha, så du vill inte var med och rädda planeten!”

I det läget, när det visar sig att språkröret Isabella Lövins familj äger en dieselbil, drabbas därför partiet av samma vrede som jag misstänker att många även på Jesu tid kände inför fariseerna.

Historikerna påpekar att fariseerna var respekterade av sin samtid eftersom många, inte minst Jesus själv, var angelägna om att följa goda levnadsregler. Men eftermälet blev tyvärr evig vanära på grund av bristande ödmjukhet. Kanske är detta något för Miljöpartiet att fundera en smula på?

Varför älskar alla gamla gubbar?

Varför älskar alla gamla gubbar?

I måndags valde Mexiko en ny president, Andrés Manuel López Obrador, 64 år. Han är en gammal vänsteraktivist som brutit med de gamla partierna och startat eget. Till sist har hans nya rörelse tagit över makten.

Känns det igen? Nyligen vann Beppe Grillos Femstjärnerörelsen makten i Italien. Grillo, 69 år, är en skådespelare och komiker, och grundade sin framgång på att häckla den politiska eliten. Partiet är nu det största i landet.

Ett annat exempel är Jeremy Coburn, Labours ledare i Storbritannien. Han är 69 år. När han valdes till partiledare var det mot labourparlamentarikernas vilja. De tyckte att han var för radikal. Men det har gått oväntat bra för honom. Labour är nu jämsides med Tories i opinionsmätningarna.

Finns det fler exempel? Givetvis. Donald Trump, 72 år, behöver ingen närmare presentation, men lika intressant är Bernie Sanders, 72 år, den demokratiska presidentkandidat som förlorade mot Hillary Clinton i primärvalen. De opinionsmätningar som gjordes under våren 2016 visade att Sanders hade kunnat slå Trump i valet på hösten samma år trots att han stod långt till vänster om Clinton.

Även Filippinernas president, Rodrigo Durtete, 73 år, skulle kunna läggas till listan. Han är populär trots att han har kallat påven ”son till en hora”, och driver en osedvanligt brutal politik mot droghandeln i landet.

Till samlingen populära gubbar skulle även Viktor Orban i Ungern fogas med förbehållet att han bara är 55 år.

Men fenomenet populära gubbar tycks inte stanna vid demokratierna utan även därutanför finns det äldre män som det går bra för. Rysslands president Vladimir Putin, 65 år och Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, 64 år, är som sagt inga demokrater men sitter ändå med någon form av folkligt stöd. Ytterligare ett exempel är Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi, 63 år. Han tog makten i en kupp, men har sedan dess legitimerat denna genom att hålla val, om än inte ett helt demokratiskt sådant.

Med risk för att få skäll från dem som menar att jag blandar demokratiska ledare och odemokratiska så tycker jag mig ändå kunna se några gemensamma drag.

Det rör sig om män som leder sina politiska rörelser med sig själva som argument för varför man ska stödja dem och som lyckas med detta. Vissa av dem fuskar genom att manipulera valen, men faktum kvarstår att de har nått framgång genom att framhäva sig själva som ledare.

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen omkring demokrati talar man ibland om plebescitär demokrati som en kontrast till konstitutionell demokrati. Det är när demokratin grundar sig i folkmajoritetens vilja men utan regler för hur maktövningen ska gå till. Till detta kan man även foga begreppet caesaristisk demokrati som handlar om när folket väljer ledare som de tror på snarare än en särskild politik. (Begreppen kommer från det gamla Rom. Plebejerna var Roms arbetarklass och Julius Caesar antas ha varit populär hos dem när han gjorde sig till envåldshärskare.)

Är det detta vi nu ser ske i världen? Att människor söker sig till ledare i misstro mot de konstitutionella och opersonliga liberala demokratiska systemen? Kanske. Men varför i så fall just män i 60- och 70-årsåldern? Undantaget skulle kunna vara Frankrikes president Emmanuel Macron, 40 år, som ju också lyckades grunda en egen rörelse. När kommer det en kvinna?

Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.

Tillbaka till visionernas Sverige

Tillbaka till visionernas Sverige

Vad hände egentligen med visionen om det borgerliga Sverige? Jag minns diskussionen från 80- och 90-talen. Det fanns bara en leverantör av telefoner. Man fick inte välja själv. Det fanns bara statlig radio och TV. Nu är det inte så längre, men visst ville vi väl egentligen nå längre?

Fortfarande bestämmer det offentliga över omkring 60 procent av våra inkomster. Så hög är skatten om arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter läggs till löneskatten. Kan man då säga att vi lever i ett fritt land?

Här kommer därför en lista på saker som inte blev gjorda men som vi skulle kunna ta tag i. Till allra största delen handlar det om transfereringssystemen, bidragsystemen, eller med ett finare ord, socialförsäkringssystemen. Av någon anledning slutade vi borgerliga att argumentera för att också dessa borde befrias.

Föräldraförsäkringen. Varför administreras den av staten? Den kan läggas ut på försäkringsbolagen eller avskaffas till förmån för generösa skatteavdrag för varje barn som en familj får. Barnbidraget kan på samma sätt ersättas av skatteavdrag.

Den subventionerade barnomsorgen. Någon valfrihetsreform fick vi aldrig på detta område eftersom staten alltjämt avskyr föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Längre tillbaka hade Folkpartiet ett förslag om barnkonto. Alla pengar som gick till föräldraförsäkring och barnomsorg skulle sättas in på ett konto som föräldrarna själva fick bestämma över. Vad hände med detta fantastiska liberala förslag?

Sjukförsäkringen. Det är helt centralt i ett välfärdsland att alla har en sjukförsäkring, som måste vara obligatorisk. Men det är inte detsamma som att säga att staten ska sköta denna. Faktum är att de senaste mandatperiodernas debatter om kostnaderna för sjukskrivningar visar att staten inte längre gör ett bra jobb. Är det inte bättre att låta konkurrerande företag sköta detta med en myndighet som granskar dem för att se till att de sköter sig? Som det är idag kan en riksdagsmajoritet ändra på försäkringsvillkoren vilken sekund som helst. Något sådant är otänkbart på en fri marknad.

Sjukvårdens finansiering. Det är ett problem att kostnaderna för sjukvården och sjukförsäkringen inte bärs av samma huvudman. När regionerna/landstingen ställer folk i kö drabbar det inte dem ekonomiskt. Den som får ta smällen är Försäkringskassan. Det hade inte hänt om det hade varit privata försäkringsbolag som hade fått stå för notan. Inget försäkringsbolag skulle acceptera dagens vårköer.

Pensionerna. Pensionssystemet är till dels redan privatiserat genom att nästan alla som arbetar har en tjänstepension ovanpå den allmänna pensionen (inkomst- och premiepension). Däremot är de väldiga AP-fonderna, som förvaltar den allmänna pensionen, alltjämt statliga. De har idag tillsammans omkring 1 400 miljarder kr. Det går inte en mandatperiod utan att finansministern kastar lystna blickar på dessa pengar.

AP-fonderna är statliga och allt som krävs är ett riksdagsbeslut för att staten ska förskingra alla våra pensioner. Känns det tryggt?

Ett förslag skulle därför kunna vara att säga att AP-fonderna inte får växa mer och bygga upp nya fonder vid sidan av dem som medborgarna äger själva. Då är de skyddade från oansvariga politiker.

Vi behöver öppna den visionära debatten om det borgerliga samhället igen. Vi lever fortfarande i en stat skapad av socialdemokraterna. Ramarna för allt är socialdemokratin. Stat och samhälle blandas ihop, med avsikt. När tar vi nästa steg för att bryta oss ur denna tvångströja?