Alla inlägg av Stefan

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Garanterad folkblandning med S nya integrationspolitik

NT 2025-07-07

Jo, någon form av ”folkblandning” blir det om Socialdemokraterna ska genomföra sin nya integrationspolitik. Det kanske inte blir så radikalt som vad som först antyddes men nog tusan tänker sig partiet att staten och kommunerna ska planera bort utanförskapsområdena. Och man har verkligen talat om att smälla upp hyreshus mitt i villaområden.

Jag tror dessutom att många väljare i Sverige vill ha omfattande statliga ingripanden. Vad Socialdemokraterna föreslår är ju traditionell storskalig social ingenjörskonst, vilket är helt i linje med partiets tradition. Per Albin Hansson ler förmodligen i sin himmel när han läser partiets nya politik.

Den intervju som Expressens reporter Viktor Barth Kron gjorde med Magdalena Andersson under Almedalsveckan blev uppmärksammad då han fräckt frågade om hon själv kunde tänka sig att flytta för att blanda upp befolkningen. Andersson bor i Nacka utanför Stockholm. Nej, hon ville inte flytta, sa hon, och menade att Barth Kron hade vinklat frågan fel. Istället hävdade hon att vad partiet de facto hade beslutat inte alls handlade om att blanda folk utan att staten ska starta en så kallad Sverigeförhandling, där staten tillsammans med kommunerna lägger upp ett program för hur utanförskapsområdena ska bort.

Andersson ville på detta sätt tona ned det radikala i blandningspolitiken. Problemet är bara att partiet inför den partikongress som nyligen timat hade en arbetsgrupp under riksdagsledamoten Lawen Redars ledning som hade en mer radikal syn på vad som behövde göras. I slutrapporten skrev man:

“Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Just den formuleringen överfördes inte till partikongressens beslut, men läser man vad partiet beslutat ser man ändå att det tänker sig en större omvandling av samhället. Asylinvandrare ska inte tillåtas att bosätta sig i utanförskapsområden. Kommunernas bostadsförsörjningsansvar för samma grupp ska utöka. Staten ska subventionera byggproduktion av hyresrätter. Kommunernas förköpsrätt av fastigheter och mark ska ”moderniseras” vilket antagligen menar att den stärks. Staten ska också gå så långt att den lägger sig i kommunernas markanvisningar, det vill säga vad kommunerna ska använda sin mark till. Och slutligen vill man riva dåliga hus, med vilket ska förstås att man helt enkelt kan tänka sig att riva dåligt fungerande bostadsområden.

Det som inte står i partikongressens beslut är just att hyreshus ska byggas i villaområden, men det har vi Lawen Redars ord på ändå. I podden God Ton som produceras av Per Lindgren och Hanif Bali intervjuas hon och säger: ”Jag tycker ju att vi ska bygga hyresrätter i socioekonomiskt starka områden.”

Det råder alltså ingen tvekan om att Socialdemokraterna tänker lansera en omfattande ingenjörsmässig plan för hur utanförskapsområdena ska bort, och att det ska ske fysiskt med stadsplanering, samt att människor med olika socioekonomisk bakgrund ska bo blandat.

Vi som har en mer individualistisk syn på samhället tänker oss att integration snarare mer har att göra med individens egna förmågor än i vilket hus hon bor i. Om detta får jag återkomma till i en annan krönika.

För den som är kollektivistisk lagd och socialdemokrat passar dock den nya politiken perfekt. Det här är ett eko från förr. Och eftersom det finns många i Sverige som älskar när staten tar över deras liv lär politiken gå bra vid valurnorna. Tyvärr.

Svensk Tidskrift

Därför attackerar Israel nu

Svensk tidskrift 2025-06-13

Israel attackerar Iran på grund av att man bedömer att Iran kanske bara är någon månad, eller några veckor, från att ha höganrikat uran med vilket man kan tillverka kärnvapen. Iran har också en viss förmåga att skjuta ballistiska missiler. Israels missilförsvar är visserligen ett av de bästa i världen, men det räcker med att endast en raket når fram för att förödelsen skulle vara total. I och med att de amerikanska förhandlingarna med Iran inte går fram snabbt nog har Israel bedömt att man måste agera på egen hand.

Ungefär så kan man sammanfatta anledningen till fredagsmorgonens israeliska attack. Men låt oss backa bandet. Vad har hänt? Vad är bakgrunden? 

Den iranska regimens fientliga inställning till Israel är något av ett mysterium eftersom Israel aldrig har utgjort något existentiellt hot mot vare sig den islamistiska regimen eller Irans nationella suveränitet. Men regimen, och många shiamuslimer med den, tror att Irans högste ledare ayatollah Ali Khamenei är muslimernas enda och sanna ledare. (Shiamuslimerna är som bekant den mindre inriktningen inom islam men har till skillnad från sunniterna ett slags påve.)

Israel har därför under mycket lång tid behövt försvara sig mot Iran på olika sätt. Hamas attack den 7-oktober var sannolikt planerad och finansierad med hjälp av Iran. Hizbollah i Libanon skapades av Iran just för att vara en väpnad rörelse riktad mot Israel. Irans och Israels underrrättelsetjänster för sedan länge ett dolt krig mot varandra och högsta ledningen i Iran har många gånger sagt att Israel borde utplånas.

Att Israel därför absolut inte kan gå med på att Iran skaffar sig kärnvapen är inget att förvånas över. 

Så varför slår Israel till just nu? Jag tror att man kan peka ut två samverkande förklaringar. Det ena är att Israels framgångar när det gäller att slå ut Hizbollah, som även ledde till att Assad-regimen i Syrien föll, gjorde att Irans förlängda arm in i Levanten kapades. 

Minns att vi länge talade om den ”shiitiska axeln” i Mellanöstern, som kontrollerades av Iran. Den bestod av Syrien, Hizbollah, shiitiska miliser i Irak plus shiitiska Huthimilisen i Jemen. Den kom att istället kallas ”motståndets axel” när sunnitiska Hamas också inkluderades.

Denna familj av iranska proxykrigare är inte lika stark längre, och därmed har Iran blivit mer beroende av att utveckla kärnvapen.

Den andra förklaringen är att Irans anrikning av uran och utvecklingen av ballistiska missiler har gjort att det som tidigare var ett teoretiskt hot börjar närma sig ett verkligt hot.

CIA varnade redan under hösten förra året för att Iran i praktiken redan hade möjlighet att verkligen producera höganrikat uran. Det skulle bara ta någon vecka enligt dåvarande chefen Willam Burns (8 oktober 2024).

Det var med Barack Obama som president i USA som kärnteknikavtalet med Iran slöts. Avtalet som undertecknades förutom av USA och Iran även av Kina, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, gick ut på att Iran skulle befrias från ekonomiska sanktioner om landet gick med på att endast utveckla civil kärnkraft. Iran skulle också släppa in inspektörer från FN:s atomenergiorgan, IAEA.

Under Donald Trumps första presidentperiod lämnade USA avtalet, som han menade var ”the worst deal ever”, och därefter är det egentligen ingen som vet vad som har hänt med kärnkraftsprogrammet, om det faktiskt bara är civilt eller om det finns en militär del också.

De som var kritiska mot avtalet (som undertecknad) menade att det aldrig var Irans intention att bara skaffa civil kärnkraft. Ty varför skulle man annars samtidigt också skaffa sig en förmåga att skjuta ballistiska missiler?

Vet vi då med säkerhet att Iran verkligen bara är någon vecka ifrån att ha kärnvapen som de kan slå mot Israel med? Nej, det är omöjligt att med bara öppna källor försöka bekräfta eller avfärda detta. 

Israels regering menar att det inte längre fanns tid att vänta och som framgår av nyhetsrapporteringen var den israeliska attacken mycket välplanerad. Den omfattade även attacker mot enskilda iranska kärnfysiker. Det har inte bara varit attacker från luften utan även specialoperationer inne i Iran.

Har då Israel lyckats förstöra Irans förmåga att utveckla kärnvapen? Även detta är en fråga som är svår att svara på för Iran har haft tid på sig att skydda sina kärnkraftslaboratorier. Har vi tur har Israel lyckats infiltrera den iranska kärnvapenbyråkratin och har kunnat genomföra precisa attacker. Men det kan också vara så att Iran lyckats gömma undan sina anläggningar i dolda bergrum.

Slutligen, behöver Iran ens kärnvapen? Och går de alls att använda? En fullträff i Tel Aviv skulle ödelägga halva Israel och inte bara drabba judar. Hälften av befolkningen i området är, om man inkluderar de ockuperade palestinska territorierna, araber. Om Iran vill vara palestiniernas bästa vän kan man inte börja med att attackera det landområde där palestinierna faktiskt bor.

En attack mot Israels huvudstad är på detta sätt än mer osannolik eftersom Jerusalem räknas som islams tredje heligaste plats. Där finns al-Aqsamoskén (platsen dit Muhammed landade vid sin nattliga resa från Mecka) och Klippmoskén (platsen där Muhammed startade sin himmelsfärd) ovanpå det som i judisk-kristen tradition kallas för Tempelberget. Nedanför finns klagomuren som är världsjudendomens, och inte bara de israeliska judarnas heligaste plats. Ett par snirklande gränder bort finns Heliga gravens kyrka, platsen där världens kristna menar att Jesus återuppstod från de döda. 

Att Iran skulle våga sig på att utplåna denna stad är inte sannolikt, men med detta sagt ska man inte dra några slutsatser av vad världens diktatorer kan göra. Det kan räcka med att högste ledaren har en dålig morgon för att han ska få för sig att han ska starta kärnvapenkrig. 

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Nödhjälp viktigare än hyror

NWT 2025-06-14

Ska de biståndspengar Sverige har avsatt för att lindra nöden i Gaza gå till just Gaza eller ska de gå till sophämtning i palestinska flyktingläger i Jordanien?

Sveriges regering har omfördelat biståndspengarna så att de går till nödhjälp och inte till något annat. 

Ändå är den samlade oppositionen i Sveriges riksdag helt och hållet låsta vid att pengarna ska gå till FN-organet UNRWA, trots att vi inte har en blekaste aning om hur UNRWA kommer att använda pengarna. Oppositionen har gjort detta till sin allra viktigaste fråga när det gäller Sveriges politik rörande kriget i Gaza. Det har gått så långt att man undrar om Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet kämpar mer för UNRWA än för civilbefolkningen i Gaza.

För att förstå det bisarra i detta måste man veta vad UNRWA är och gör, och här kommer därför en bakgrund.

UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) är FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar. Organet inrättades efter kriget 1949 och skulle vara en tillfällig lösning. Palestinier som flydde undan den israeliska armén samlades i läger och de behövde humanitär hjälp.

Men därefter blev det aldrig någon lösning på det palestinska flyktingproblemet. Flyktinglägren omvandlades från tältläger till bostadsområden. UNRWA blev kvar i lägren/bostadsområden som ansvarig för samhällsservice och infrastruktur. Det är därför som UNRWA sköter om sophämtningen i områdena.

UNRWA finns inte bara i Gaza utan även på Västbanken, i Libanon, Syrien och Jordanien. Sammanlagt har UNRWA ansvar för 5,9 miljoner registrerade flyktingar, eller rättare sagt ättlingar till dem som flydde i krigen 1949 och 1967.

UNRWA är alltså inte ett organ som i första hand arbetar med omedelbar nödhjälp som Internationella röda korset eller FN:s World Food Programme. Däremot har UNRWA 12 000 anställda i Gaza och därmed ett organisatoriskt nätverk som kan användas för nödhjälp.

Sverige har varit en av flera givare till UNRWA i många år. Under 2024 gav Sverige omkring 400 miljoner kronor. Pengarna var inte öronmärkta för Gaza utan var ett så kallat kärnstöd, det vill säga ett ospecifierat basanslag. UNRWA har förfogat över dessa pengar själv, och har som sagt verksamhet även i andra länder.

Under 2025 har dock Sveriges regering bestämt att pengarna istället ska gå till direkt nödhjälp och via andra organisationer. Regeringen valde dessutom att fördubbla nödhjälpen, som nu uppgår till 800 miljoner kronor i år.

Det finns olika skäl till varför regeringen valt att omfördela anslaget till andra organisationer. Dels är det för att Israel vägrar att samarbeta med UNRWA, vilket gör att organisationen inte riktigt fungerar som den ska. Dels är det för att organisationen tyvärr har infiltrerats av Hamas.

Hur omfattande denna infiltration är vet egentligen ingen. Israel har överlämnat bevis, men fiendskapen mellan Israel och UNRWA är så svår att det är många som inte fäster någon vikt vid dem.

Vad vi emellertid vet sen tidigare är att UNRWA som bedriver skolor i Gaza har använt sig av undervisningsmaterial med antisemitiskt innehåll. Problemet har funnits länge och UNRWA har haft svårt att rätta till problemet. Man ska därför inte vara förvånad över att Israel till sist tappade tålamodet.

Viktigt att komma ihåg är nu att det som kallas kärnstöd alltså är ett basanslag till organisationen och inte pengar vikta för stöd till Gaza. Ändå är det just dessa pengar som oppositionspartierna i riksdagen är fixerade vid. I debatt efter debatt kräver de att UNRWA:s kärnstöd ska återupprättas, trots att organisationen lika gärna kan komma att använda pengarna för sophämtning i något av flyktinglägren/bostadsområdena i Libanon eller Jordanien, eller för att betala hyror för organisationens kontor i Washington och Bryssel.

Sverige är inte heller ensamt om att vara kritisk mot UNRWA, vilket felaktigt har hävdats av Socialdemokraterna. Andra länder som gjort en liknande bedömning är Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovakien. Nederländerna fasar ut sitt stöd successivt. Tyskland ger bidrag alltjämt men har sagt att organisationen måste reformeras.

Information om vad UNRWA är och gör går att inhämta på nätet. Man behöver inte tror på just mina ord utan kan själv undersöka hur det förhåller sig. Information om vad Sverige gör för att bistå de civila i Gaza finns också lättillgänglig på regeringens hemsida. Botanisera gärna själva.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Varför kräver så få att Hamas tvingas ta sitt ansvar?

NT 2025-06-09

I den massiva kritik som nu riktas mot Israel för dess sätt att föra krig i Gaza riskerar den egentliga skurken – Hamas – att komma för billigt undan.

Hamas behandlas såväl i nyhetsrapporteringen som i den politiska debatten som om det vore en mystisk naturkraft som man inte kan göra något åt, som regn eller annat oväder.

Hamas bara finns där. Alla är eniga om att det är en ondskefull organisation, men det verkar inte som att man kan ställa några krav på den. Den verkar inte vara talbar.

Istället riktas fokus helt och hållet mot Israel. Det är Israel som ska ta ansvar. Israel ska upphöra med stridigheter. Israel ska förse civilbefolkningen med förnödenheter. Israel ska fixa fred, inte Hamas.

Det finns en förklaring till varför denna obalans i rapportering och debatt har uppstått, och det finns till och med en teoretisk term för det. Det kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Folk förväntar sig ingenting av Hamas. Hamas är en palestinsk rörelse, och palestinierna ses inte som ett myndigt folk.

Att detta är en rasistisk föreställning är för att man delar in världen i folk som man tror är vuxna och kan ta ansvar och folk som inte är det. Ansvar kan bara tas av länder som är rika och välutvecklade, som Israel, tänker man sig.

Den gamla tidens kolonialism var rasistisk på samma vis men öppet. Det var inte ovanligt att man rakt ut sa att den vite mannen var överlägsen andra folk. Efter andra världskrigets upphörde stödet för den öppna rasismen. Men det betydde inte att föreställningarna försvann om att de rika och utvecklade länderna vet mer och bättre än alla andra, och att de därför har ett större moraliskt ansvar att ta hand om de förment underutvecklade folken i de före detta kolonierna.

Kan man då tala med Hamas? Finns det en ledare? Kan man kräva något av dem? 

Javisst går det. Hamas är inte en grupp vildhundar som man inte kan göra något annat än att låsa in eller avliva. Det är människor.

Hamas är en politisk och militär organsiation som har styrt Gaza som en enpartistat i nästan 20 år. Det är svårt att för stunden veta vilka ledare som är vid liv och var de befinner sig, men när jag ber ChatGPT göra en lista över vad som förmodligen är Hamas ledarskap just nu får jag fram flera namn: Khaled Mashal, ledare för Hamas utomlands, Khalil al-Hayya, politisk ledare i Gaza, Zaher Jabarin, ledare på Västbanken, Izz al-Din al-Haddad, militär ledare i Gaza. Några av dessa befinner sig utomlands. Kanske i Qatar, kanske i Turkiet.

Jag vet väldigt lite om dessa personer men jag tror att man faktiskt kan kräva moraliskt ansvar av dem. USA och Israel sitter ju med dem och förhandlar. Alltså består Hamas av vuxna människor som det går att tala med.

Kriget i Gaza utspelar sig inte bara i Gaza utan även i den internationella opinionen. Hamas har alltid fört ett informationskrig mot Israel. Organisationen är likgiltig för förluster av palestinska människoliv och utnyttjar de många dödsfallen cyniskt i sin propaganda för att att svärta ner Israel.

Men det finns inga journalister som försöker jaga rätt på talesepersoner för Hamas för att ställa kritiska frågor. Hamas illgärningar mot den egna befolkningen beskrivs sällan i mer än någon enstaka mening. Samma sak med de omfattande politiska och militära banden som finns mellan Hamas och Iran.

Känner jag den svenska politiska debatten rätt kommer några av de som läser den här texten tänka att jag nu skriver detta bara för att ursäkta Israel, och ge Israel mandat att fortsätta med sin krigföring. Men nej, så är det inte. Inga av Hamas förbrytelser undantar Israels ansvar att föra krig i enlighet med vad den internationella rätten kräver. Kritiken som har anförts mot Israel är alltjämt relevant. Mitt syfte är endast att påpeka en brist i nyhetsrapporteringen och den allmänna debatten som gör att Hamas alltför enkelt kan smita undan sitt ansvar.

Norrköpings-Tidningar

Byråkratin får inte stoppa gårdsförsäljningen

NT 2025-05-12

Den 1 juni börjar lagen om gårdsförsäljning att gälla. Äntligen ges små lokala tillverkare av öl eller vin, som tar emot besökare, möjligheten att sälja sina varor direkt till dem — såsom är brukligt i resten av världen där man besöker ett bryggeri eller en vingård. I Sverige har ju detta varit förbjudet eftersom vi bara har tillåtit försäljning av alkohol på Systembolaget.

Det är alltså upplagt för fest! Till saken hör också att det senare under sommaren även blir sänkt punktskatt på öl från småbryggerier. Sommaren 2025 kan därför komma att gå i ölets tecken, och då framför allt från det lilla lokala bryggeriet.

Men nu är det här Sverige, och att ha roligt och dricka alkohol samtidigt, är något som många i vårt land alltjämt tycker är problematiskt.

Följaktligen kommer gårdsförsäljningen att omgärdas av strikta regler. Och det finns tyvärr en risk för att reglerna blir så hårda att själva festen uteblir. 

Kruxet är nämligen att gårdsförsäljningen måste vara så utformad att den inte blir en konkurrent till Systembolaget. För händer det bryter Sverige mot EU-rätten, och då finns det risk för EU påpekar för oss att vi inte kan ha vårt nationella undantag för Systembolagets monopol kvar. Sverige får bara ha det så länge vi inte skapar en gräddfil för svenska tillverkare. EU bygger på fri konkurrens mellan alla företag i hela unionen.

Själva gårdsförsäljningen måste alltså vara något annat än bara vara försäljning av alkohol, och lagen stadgar därför att ”Besöksarrangemanget ska ha ett kunskapshöjande inslag och viss varaktighet samt erbjudas till konsumenter mot betalning.”

Vad är då ett kunskapshöjande inslag? Det är inte preciserat i lagen utan istället har riksdagen givit regeringen eller den myndighet regeringen beslutar om i uppdrag att bestämma detta. Här har regeringen valt Folkhälsomyndigheten. Därutöver måste varje försäljare inhämta ett tillstånd hos sin kommun, som i sin tur har rätt att utforma sina lokala regler.

I dagsläget finns det därför anledning till oro. För Folkhälsomyndigheten har i ett utkast på regelverk som är ute på remiss föreslagit att det kunskapshöjande momentet ska vara på minst 45 minuter!

Små lokala tillverkare har påpekat att detta kan bli alldeles för tungande för dem. De har i bland bara några få anställda och har inte råd att anställa en guide eller någon som håller lektioner.

Därtill finns det risk för att kommuner som styrs av partier som har motsatt sig den nya lagen krånglar till det ytterligare. Stockholms stad, som styrs av en vänsterkoalition med Socialdemokraterna i spetsen, har meddelat att de inte tänker tillåta gårdsförsäljning på söndagar. Argumentet är att Systembolaget inte har öppet på söndagar.

Att detta görs för att sabotera införandet av den nya lagen är uppenbart. För när ska folk besöka bryggerier och vingårdar? På vardagar? Utflykter med rundvisning och öl- eller vinprovning gör ju de flesta på helgerna.

Risken finns alltså att festen inte blir av. Man kan därför fråga sig varför vi i riksdagen har antagit en lag som ser ut på det här sättet. 

Svaret är att det annars inte hade blivit någon gårdsförsäljning över huvud taget. Det har varit otroligt svårt att få denna lag på plats. Det är alltjämt många i Sverige som menar att Systembolagets monopolställning närmast är helig. Det gick ju så långt att Socialdemokraterna i maj förra året kallade till presskonferens enkom att förklara att de tänkte rösta emot förslaget om det fanns risk för att monopolställningen gick förlorad. Till sist röstade de också mot.

Så låt oss nu hålla tummarna! Låt sommaren 2025 bli en fest för alla som älskar mat och dryck! Låt inte denna reform bli ett småaktigt byråkratiskt haveri!

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Antisemitismen och Vänsterpartiet

NWT 2025-05-03

Det är nu hög tid att Vänsterpartiet förklarar sig. Är det förenligt med partiets politik att torgföra antisemitiska åsikter?

I sitt partiprogram förklarar Vänsterpartiet klart och tydligt att man är ett antirasistiskt parti. Samtidigt har flera olika företrädare gett uttryck för tydliga antisemitiska åsikter, det vill säga antijudisk rasism.

Under hösten visade det sig att ett antal kommunalpolitiker i Landskrona, Malmö och Göteborg hade gjort olika uttalanden som på ett eller annat sätt kan sägas vara antisemitiska. Två av fallen ledde till uteslutning ur partiet. 

En debatt följde om huruvida det kunde finnas ännu fler fall och om partiets ledning verkligen tog problemet på allvar. Partiledningen försäkrade alla att den verkligen hade rensat upp.

Men nu under våren delar plötsligt riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas en uppenbart antisemitisk bild på den sociala mediaplattformen X. Bilden visar en hand som manipulerar andra händer med trådar. Handen är märkt med en israelisk flagga, och budskapet är att Israel styr andra länder.

Uppståndelsen gör att ledamoten ”tar paus” från riksdagsarbetet, och har mig veterligen inte ännu återkommit i tjänst.

Men inte nog med det. För samtidigt som debatten om Delgado Varas agerande rasar anordnar Vänsterpartiet i Stockholm ett möte på Odenplan. En av talarna, som filmas och vars anförande senare sprids på X, väljer att gå till angrepp mot ordföranden i Judiska centralrådet i Stockholm, Aron Verständig. Skälet är att Verständig polisanmält Delgado Varas för hets mot folkgrupp.

Att kritisera Verständig för det är naturligtvis inget brott i sig, men talaren menade dessutom att Verständig är så mäktig att han till och med kontrollerar statsministern.

Vidare talade han om att det även fanns andra som också hette Aron som på något sätt hade del i det hela. Den ene var komikern och debattören Aron Flam och en den andre en Aron i Vänsterpartiet, med vilken menas Aron Etzler, V:s nyligen avgångne partisekreterare. Etzler ansvarade för den utrensning av antisemiter som gjordes i höstas. ”Aron, Aron och Aron” var några som man skulle se upp med.

Det är inte svårt att förstå vad talaren menade. Aron är ett typiskt judiskt namn. Återigen påstås att judarna har slutit sig samman för att kontrollera oss andra.

Myten om den judiska konspirationen är en av de mest seglivade inom antisemitismen. Alla judar påstås känna varandra och samarbeta. Judar i Sverige, USA eller Israel. Alla sägs ingå i sammansvärjningen.

Myten är inte bara seglivad utan även farlig. Det är genom att på detta sätt koppla samman den ena juden med den andra som har legat till grund för pogromer historiskt.

Det ska också tilläggas att även om Aron är ett typiskt judiskt namn är det långt ifrån bara judar som heter så. Samma sak gäller för många andra namn: Johan, Anna, Maria, David, Samuel, Simon, Elisabeth eller Jakob. Detta är också judiska namn. Det går inte att på förnamnet avgöra om en människa är jude eller inte.

Att Vänsterpartiet har antisemiter inom sina led är alltså ett bevisat faktum, och man kan fråga sig varför det är så.

En tanke är att Vänsterpartiet kanske har valt att se mellan fingrarna när det gäller antisemitismen eftersom man vill vara Israels främsta kritiker. Vänsterpartiet gjorde kriget i Gaza till en stor fråga i EU-valrörelsen och det gick också mycket bra för partiet i det valet. 

Hur det än är med den saken är det i alla fall hög tid att Vänsterpartiet börjar svara på frågor om varför det finns antisemitism i partiet.

Mitt intryck är att partiet allmänt sett ändå inte alls är antijudiskt. Som riksdagsledamot sitter jag i utrikesutskottet. Där sitter även Håkan Svenneling, som inte bara är riksdagsledamot för Värmlands län utan även Vänsterpartiets talesperson i utrikespolitiska frågor.

Jag har därför många gånger lyssnat till anföranden av honom i riksdagen. Hans kritik av Israel är tuff, men ingen gång har jag hört honom påstå att Israel manipulerar andra länder eller att alla med judiska namn är suspekta. Vänsterpartiets officiella linje är inte antisemitisk.

Men sedan när jag lämnar riksdagshuset och hör vad andra av Svennelings kamrater säger börjar jag fundera. Vem företräder egentligen Vänsterpartiet i dessa frågor? Svenneling i riksdagen? Delgado Varas på X? Den antisemitiske talaren på Odenplan?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför är Donald Trump så förtjust i höjda tullar

NT 2025-04-14

Närmast ingen i Sverige förstår någonting av USA:s nya politik med tullar. Så låt oss göra ett försök att förstå. Vi kommer kanske aldrig att förstå fullt ut, men USA kommer att vara en viktig handelspartner alldeles oavsett. Om vi ska kunna ha en dialog med USA måste vi i alla fall försöka.

Efter att ha läst och lyssnat tror jag att man enklast kan beskriva Donald Trumps handelspolitiska världsbild som att det är en form av ideologi, en annan ideologi än den vi tror på i Sverige. Vi är ju principfasta frihandlare. Svensk industri är sedan länge internationaliserad och vi kan inte se någon poäng med tullar över huvud taget. Men Trumps handelsideologi lyder istället ungefär så här:

Frihandel är en god idé om alla följer samma regler och om vinsterna av handeln kommer alla till del. Så har dock utvecklingen inte varit. De förändringar som har skett i världshandeln under de senaste decennierna är att amerikanska tillverkare har flyttat många av sina industrier utomlands där arbetskraften är billigare. Främst till Kina. Detta har visserligen genererat stora vinster för företagen, och givit konsumenterna billiga varor, men följden har blivit att fabriksjobben har försvunnit. Människor som livnär sig på tjänsteproduktion eller olika former av akademiska yrken, som främst finns på öst- och västkusten, har inte märkt av detta.

Annat är det för mindre orter på landet. Det har gått bra för ”Wall street” men inte för ”Main street”. I nästan varje liten stad i USA finns ett huvudgata, main street, som i likhet med svenska orter som har haft stor utflyttning kan se ganska deppig ut med stängda butiker.

Därtill spelar inte USA:s handelspartners enligt reglerna. Ursprungstanken var att alla skulle vara så ickeprotektionistiska som möjligt, men undan för undan har alla fuskat mer och mer. Värst är Kina men EU respekterar inte heller reglerna. 

Detta har försatt USA i en situation där handelsbalansen har varit negativ ända sedan 1970-talet. USA köper mer från utlandet än vad utlandet köper av USA. Och många leveranskedjor med komponenter som är livsviktiga för amerikansk försörjning har blivit beroende av andra länder, och ibland länder vars regimer inte är pålitliga. 

Den stora amerikanska importen har gjort att USA därmed hamnat i en beroendeställning till producenter i Kina, vilket ur beredskapssynpunkt inte är hållbart.

Viktigast av allt är därför att få tillbaka fabrikerna till USA. Tullarna i sig är inte målet. Tanken är att de gradvis ska försvinna genom att varorna produceras inom USA. Orter med arbetslöshet ska därigenom återigen kunna blomstra.

Vi i Sverige tror som sagt inte på denna ideologi. Vi pratar aldrig om den svenska handelsbalansen. Också vår tillverkningsindustri har flyttat utomlands i stor utsträckning. Kläder och brödrostar tillverkas i Bangladesh eller Kina, men vi är inte lika oroliga över det.

Men finns det någon punkt där vi ändå kan gå USA till mötes? För skilda ideologier till trots måste vi ändå kunna prata med varandra. 

Exempel på sådana punkter skulle kunna vara att vi enas om att handeln mellan USA och EU ska vara kliniskt fri från tullar och dolda handelshinder i form av omotiverade miljö- och hälsoregler. Vår handelsrelation har inte sett ut så. Båda sidor har diverse tullar mot varandra och båda fuskar med dolda handelshinder.

Vi borde också kunna erkänna att USA har en poäng i att ingen av oss bör vara beroende av Kina för produktion av essentiella varor. Exempelvis har Kina specialiserat sig på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Kanske vi kan samarbeta om att utvinna det själva? Att kräva att Kina slutar med sina hejdlösa statssubventioner av exempelvis elbilstillverkningen är också något vi borde kunna enas om.

Med detta sagt tror jag dock att vi nog aldrig kommer att enas om själva ideologin. Trump verkar vilja återskapa ett fabrikssamhälle som inte har funnits på mer än 50 år. Det är nog ett projekt som det blir svårt att hjälpa honom med även om vi ska försöka få handeln över Atlanten att ske så smidigt som möjligt.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Framtidens Nato i Europa

NWT 2025-03-22

Europa kan i dagsläget inte försvaras utan USA:s hjälp. Den säkerhetsgaranti som Ukraina behöver för att säkerställa att Ryssland inte anfaller igen kan Europa inte heller stå för självt.

Så illa är det tyvärr. Jag bara börjat gräva i frågan, och kan därför inte ge ett riktigt bra svar, men det räcker med att man gläntar lite på dörren för att inse hur svårt det här kommer att bli.

En tankesmedja som vågat sig på att fråga vad det skulle krävas av Europa om USA drog sig ur är belgiska Bruegel som samarbetar med Kiel Institue for the World Economy.

Bruegel konstaterar krasst att när det gäller marktrupper skulle en säkerhetsgaranti för Ukraina behöva omfatta 150 000 europeiska soldater, för att vara tillräckligt avskräckande. Det är oklart om Europa kan mönstra en så stor styrka.

Men om det inte är illa nog konstaterar man därtill att om Ryssland anfaller ett Natoland, och USA inte finns till hands, skulle det behövas 300 000 soldater, utöver vad Europa kan mönstra idag.

Så stort är hålet USA lämnar efter sig om man drar sig ur.

Tankesmedjan skriver också om vad som skulle krävas för att mota tillbaka ett ryskt anfall i Baltikum, och exemplifierar med USA:s tredje armékår. Det skulle behövas 1 400 stridsvagnar, 2 000 stridsfordon och 700 artilleripjäser. ”Detta är mer stridskraft än vad som för närvarande finns i de franska, tyska, italienska och brittiska markstyrkorna tillsammans.”

Ja, man tappar nästan andan.

Och inte blir det bättre av att veta att även om Europa tog sig samman och skaffade fram 300 000 soldater skulle dessa ändå inte ha samma slagkraft som sina amerikanska kolleger.

USA har en armé. Natos europeiska del består av 29 arméer. Organisatoriskt är den amerikanska armén överlägsen de europeiska.

Natos plan för hur Europa ska försvaras har varit att USA ska leda försvaret och att de europeiska länderna ska hänga på. Sålunda är Natos överbefälhavare i Europa, Supreme Allied Commander Europe, SACEUR, alltid en amerikan.

Vidare har det också alltid ingått i planen att USA ska tillhandahålla det man kallar för ”strategiska stödresurser”. Det rör sig om storskalig transportkapacitet, satellitspaning, GPS och militär underrättelsetjänst med mera.

Europa har delar av detta. Det finns europeisk transportkapacitet och europeiska satelliter men de totala resurserna kan inte jämföras med de amerikanska.

I diskussionerna om vad Europa skulle kunna ställa upp med till skydd för Ukraina har det sagts att det kanske skulle räcka med en styrka på 10 000 man som skulle kunna fungera som ett slags snubbeltråd.

Jag är tveksam till om det verkligen är tillräckligt, för som Bruegel konstaterar, och som de lägger till grund för både sin bedömning att det skulle behövas 150 000 man i Ukraina och 300 000 för att försvara Europa, är en rysk krigsmakt som inte är försvagad av krig, utan som har återhämtat sig.

Tre år med krig i Ukraina har naturligtvis försvagat Ryssland, som ju visade sig inte alls ha en särskilt väl fungerande armé. Men hur kommer det att se ut om några år?

Rysslands förmåga att producera ny krigsmateriel är inte utslagen. Jämför hur de allierade under andra världskriget bombade Tysklands industri för att omöjliggöra återhämtning. Om vi har andra världskriget som utgångspunkt vet vi dessutom att ryssarna inte är evigt inkompetenta utan är bra på att lära sig av sina misstag. Nästa ryska armé kan mycket väl komma att jämte den ukrainska vara den mest effektiva, den mest tränade, mest erfarna i Europa.

Ta kriget med drönare som exempel. I dagsläget skulle jag säga att det bara är den ryska och ukrainska armén som har denna kompetens. Skulle Nato kunna stå emot ett ryskt anfall med marktrupp, understött av drönare? Det är inga Natoförband som har slagits på det sättet någon gång.

Ju mer man sätter sig in i frågan desto mer deppig blir man. Europa har verkligen inte tagit sitt ansvar. Och minns att Sverige levde ännu mer i det blå än alla andra eftersom vi inte ens ville vara med i Nato. Vissa tänker sig att vi under kalla kriget kanske hade en förmåga att verkligen mota tillbaka en fiende, men så var det ju aldrig. Planen var att vi skulle ha ett lagom starkt försvar för att kunna fördröja fienden tills USA kom och räddade oss.

Men finns det då inget positivt att säga? Jodå. Det finns nämligen en given lösning på problemet och det är att Europa börjar investera i sitt försvar igen. Hur mycket? Även detta ger tankesmedjan Bruegel ett svar på. För att ersätta USA:s styrkor i Europa skulle EU-länderna inte behöva spendera mer än 0,12 procent av sin samlade BNP. Det är faktiskt inte särskilt mycket. Vi har råd.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Ibland har till och med Musk rätt att göra vad han vill

NT 2025-03-17

I början på förra veckan svarade jag på en enkät utsänd till oss riksdagsledamöter av TT. Den handlade om huruvida jag hade ett konto på mediaplattformen X, om jag var aktivt där eller övervägde att lämna, samt om det var ett problem att ägaren, den amerikanske entreprenören och politikern Elon Musk, använder denna för att påverka innehållet.

Jag svarade att jag har ett konto, inte har för avsikt att avsluta det och inte har några bekymmer med att Elon Musk — om han nu gör det — styr vad jag får läsa.

Elon Musk är som bekant en inte helt okontroversiell politiker och det har riktats kritik mot honom för att han ”manipulerar” innehållet på plattformen. Kritiken har gått så lång att röster höjts för att myndigheterna måste ingripa. Musk kommenterar ju även politiken i andra länder än hans eget.

Att jag inte instämmer i denna kritik, även om jag inte på något vis räknar mig som någon Muskanhängare, är för att det egentligen inte är någon större principiell skillnad mellan plattformen X och vanliga tidningar.

Norrköpings Tidningar ägs av koncernen NMT som i sin tur ägs av Erik & Asta Sundins stiftelse. Det är ägaren som har bestämt att tidningen ska ha en moderat ledarsida. Ägaren kan ändra på det om den vill. Den kan tvärtom lägga ned nyhetsförmedlingen helt och bara publicera opinionsbildande material om den vill. Den kan även helt ensidigt bara publicera debattartiklar och insändare som överensstämmer med ägarens egna åsikter.

Det är så vår svenska tradition med tidningar ser ut. Ägaren bestämmer innehållet. Det är även så det ser ut i andra demokratiska länder. Vi har inte politiskt färgade TV-kanaler i vårt land med det finns också. På Youtube finns däremot kanaler som kan sägas vara som traditionella TV-kanaler som uteslutande producerar opinioinsbildande material som Riks som står Sverigedemokraterna nära.

Vad Elon Musk gör med X skiljer sig därför inte från vad andra mediaägare gör. Han publicerar själv väldigt mycket, och det verkar som att han har programmerat det så att hans egna inlägg för hög prioritet när folk skrollar igenom flödet. Jag vet inte om det är så, men det spelar ingen roll för det är hans rätt i så fall.

Men är det då inte problematiskt att han använder denna plattform för att lägga sig i inrikespolitiken i andra länder? Nej, inte heller det tycker jag är ett bekymmer för det enda som är unikt med detta medium är att det är globalt. X är som en tidning som finns i hela världen. Låt säga att han ägde en papperstidning som folk i hela världen prenumererade på, skulle han då inte ha rätt att ha en ledarsida i den och kommentera inrikespolitiken i olika länder? En sådan tidning finns ju redan, även om den har en mer begränsad publik. Det är brittiska The Economist. Tidningen har en ledarsida och brukar just kommentera olika länders inrikespolitik

X är ett relativt nytt medium. Det bygger på att användarna själva publicerar materialet. Men ska i grunden ses som en tidning. Det är till övervägande delen alltjämt en plattform som publicerar text och bild.

Det som har blivit kontroversiellt är att ägaren heter Elon Musk, är politiker i USA, och har gjort sådana saker som att ha hjälpt extrema Alternativ für Deutschland i senaste tyska valet. Men själva mediet i sig är inte det.

Gillar man inte X och saker som Elon Musk publicerar får man därför göra på samma sätt som när man inte längre gillar vad en tidning publicerar. Man får säga upp prenumerationen och anlita en annan tjänst istället.

Norrköpings-Tidningar

Att förstatliga vården skapar fler problem än det löser

Norrköpings Tidningar 2025-02-17

Jag har noterat att Kristdemokraterna har gjort det till en profilfråga att de vill förstatliga sjukvården.

Jag vill varna för detta förslag. Jag ser tyvärr bara framför mig ett byråkratiskt monster, ett Sovjetunionen i miniatyr, förvisso utan Gulag, men med planekonomis alla kända nackdelar och kanske ytterligare några som vi ännu inte vet något om. Det brukar bli så med samhällsomvälvningar. Stora reformer ger stora oförutsedda konsekvenser.

Regionerna har 300 000 anställda. Alla dessa jobbar inte i vården men de flesta, och de som blir kvar, som jobbar med kollektivtrafik, regional utveckling och kultur, kommer också att behöva omorganiseras eftersom regionerna som sådana, själva organisationerna, kommer att läggas ned. Att ha regioner utan sjukvård är det ingen mening med.

Alla vet hur svår polisens omorganisation var. Den tog flera år att genomföra och sänkte initialt polisens effektivitet kraftigt. Och då har polisen ”bara” 37 000 anställda.

Vidare kommer samma sak hända som hände på 1970-talet då Sverige slog samman många kommuner. Kommuner med gott om pengar i kassan var rädda för att någon annan skulle tömma deras bankkonton. Därför tömde de dem själva genom att satsa på badhus och idrottshallar.

Samma sak kommer att hända med regionerna. De regioner som har varit ansvarstagande och sparat i ladorna kommer att smälla upp nya sjukhusbyggnader oavsett om det finns patienter eller personal att fylla dem med.

Att tvärtom stänga ned sjukhus som inte fungerar kommer inte heller att bli lättare. Tänk hur det blir när en byråkrat från Stockholm kommer till XXX och säger att bygdens stolthet ska slå igen. Det är aldrig lätt att stänga sjukhus, men det är lättare om det är politiker från den egna orten som gör det. Legitimiteten är större.

Sjukhusbyggnaderna kommer även att bli föremål för rikspolitiska intressen. Redan idag är det svårt för riksdagsledamöter att komma överens om fördelningen av infrastruktursatsningar. Här går inte skiljelinjerna mellan partierna utan mellan landsändar. Alla riksdagsledamöter vill att staten ska spendera mer pengar just där de bor.

Det är så mycket pengar det handlar om att det kommer att vara frestande även för partiledare att åka ut till en ort och lova stora satsningar, om det är det som krävs för att få in den där sista procentenheten som behövs för att vinna regeringsmakten.

Men kanske vi kan stå ut med en knölig omorganisation och politiskt riv och slit om det är så att vi vinner något annat?

Tyvärr kan jag inte riktigt se vad det skulle vara. Kristdemokraterna menar att man får stordriftsfördelar om all svensk sjukvård läggs samman i en enda organisation.

Jag tror inte på det, för den viktigaste vården sker nämligen i det lilla. Det finns gott om statliga utredningar som visar att sjukvården både blir bättre och billigare om den sker i primärvårdens regi. Den bästa läkaren för de flesta krämpor, stora som små, är allmänläkaren på vårdcentralen och inte specialisten på universitetssjukhuset.

De har att göra med att den grupp som konsumerar mest vård är gruppen äldre med flera diagnoser samtidigt. Vad de behöver är lättillgänglig vård där de bor. De behöver sjuksköterskor och läkare som kan besöka dem hemma, eller att de får tid snabbt på vårdcentralen, att de inte möts av en telefonsvarare som säger att de får komma tillbaka en annan dag. Var får detta plats i Kristdemokraternas enorma organisationschema?