Alla inlägg av Stefan

Smedjan

Rörig storsäljare om människans villkor

Rörig storsäljare om människans villkor

Jordan B Peterson har på kort tid blivit en världskändis. Han är professor i psykologi vid University of Toronto och hans bok 12 rules for life: an antidote to chaos säljer. Sin ryktbarhet har han tack vare Youtube. Han har haft för vana att spela in sina föreläsningar och lägga ut dem på nätet, men vid ett tillfälle spelade han in en längre film där han förklarade att han inte tänkte acceptera en ny lag om den antogs. Förslaget handlade om vad man ska räkna som hate speech (ungefär ”hets mot folkgrupp”). Ska det vara olagigt att vägra att kalla en kvinna för ”han” om det är så att hon vill det? Kränker man henne då?

Efter detta har Peterson kommit att ses av en miljonpublik. Att många därför är nyfikna på hans bok är inte att förvånas över. Peterson briljerar i sina filmklipp där han tar sig an radikala vänsterdebattörer. Är han lika skicklig i skrift?

På den frågan skulle jag säga både ja och nej. Peterson har ett budskap, det har han verkligen, men boken är rörig. Han är en klinisk psykolog och professor, som har skrivit en självhjälpsbok baserad på många års erfarenhet av att han har behandlat patienter, men samtidigt skriver han om frågor som är djupt filosofiska och delvis politiska.

Detta gör att boken blandar stort och smått. Praktiska tips blandas med filosofiska betraktelser. Ibland svävar han ut, ibland inte. Ibland är han noga med att citera vetenskaplig forskning. Ibland går han bara på i ullstrumporna. Den valda formen, en bok med 12 råd, gör inte heller saken bättre tyvärr. De intressanta filosofiska utläggningarna styckas upp och helheten blir svårt att greppa.

Trots den röriga framställningen finns där ändå ett genomgående tema. Det kan beskrivas som ett nytt sätt att se på den klassiska problematiken med genetik kontra socialt arv.

När människor hamnar i svårigheter ställer de sig naturligen frågan varför. Men den som varken har insikt om sig själv eller om samhället kommer inte att finna något svar. I stället griper hon efter vilket halmstrå som helst. Ett sådant halmstrå är ”samhället”. Hon tror att det är det orättvisa samhället som har försatt henne i en miserabel situation. Därför drar hon slutsatsen att samhället måste förändras.

Men tänk om det är något hos henne själv som är orsaken? Tänk om det är så att hon är född med vissa genetiskt nedärvda egenskaper och att de är dessa som har försatt henne i den aktuella situationen?

Frågeställningen, om det är samhället som formar oss eller biologin, är givetvis inte ny. Nytt är emellertid Petersons sätt att förklara hur människor har hanterat detta i historien och hur vi går fel när vi underkänner historiska förvärvade erfarenheter.

Peterson tar sin utgångspunkt i evolutionsbilogin. Människan är skapad av sin kamp för överlevnad. Hon har lärt sig att leva i flock med andra. Hon är ett intelligent djur med förmåga att reflektera över sig själv och sina handlingar, men inte fullt ut. Hon är alltjämt till stor del styrd av sina biologiska drifter.

Under historiens gång har människor ändå lärt sig att det är klokt att leva i civiliserade samhällen trots att den biologiska naturen är densamma. Så hur kan man kontrollera sitt djuriska jag?

Här menar Peterson att människosläktet i det förflutna skapade föreställningar och myter som just förklarade vilka vi är och hur vi ska leva för att inte bli våra egna fiender. Bibeln är den samling av myter som Peterson oftast återkommer till. Här finns urgamla sagor som enligt honom kommit att överleva därför att de är exempel på situationer som människor ofta hamnar i. Historien om Kain som mördar sin bror Abel är en saga som finns där eftersom människor är avundsjuka och begår illdåd på samma sätt än i dag.

Än mer utbroderad är Petersons utläggning om offermyten, det vill säga tanken att det ligger ett stort moraliskt värde i att offra något. Bibeln innehåller två stora offerberättelser. Den första är Abrahams offer av sin son Isak (som hindras av Gud i sista minuten) och den andra är Kristus död på korset.

Vad är en offerhandling? Det är människans insikt att inte följa sina biologiskt nedprogrammerade djuriska instinkter. Djur gör vad deras biologin säger att de ska göra. Människor har samma egenskaper, och vi vill följa dem. Men det som ger värde, antingen för oss själva som individer eller för den grupp vi ingår i, är att vara offervilliga. Att offra är att tänka strategiskt. Att trots hunger inte baka bröd på utsädet är en investering som ger en framtida utdelning, men det kräver karaktär i nuet. Människor har vetat detta i tusentals år och därför berättat sedelärande sagor för varandra om dem som har gjort stora offer.

Mycket av detta är intellektuellt sett outforskad terräng, menar Peterson, för vi har lärt oss att vi ska agera på ett visst sätt först. Därefter har vi börjar reflektera över varför vi gör som vi gör. Bit för bit har vi börjat nysta upp våra lärdomar från de 200 000 år som homo sapiens har funnits. Men på det hela taget sker de flesta av våra handlingar alltjämt oreflekterat.

Ett samtida problem som vi står inför är därför kyrkans fall i västerlandet. Religionen är ju den stora sedelärande sagoberättaren.

Peterson återkommer ofta till Nietzsche, Dostojevskij och Solzjenitsyn. Det som hände under 1800-talet i västerlandet var att religionen trängdes tillbaka. Vetenskap ersatte äldre trosföreställningar om hur världen var skapad. Gud dog. Dostojevskij utformade i sina romaner alternativet. Den främsta av dem är Brott och straff där huvudpersonen beslutar sig att för att tillämpa den nya tidens idéer och därför av rena nyttoskäl slår ihjäl en girig pantlånerska. Peterson menar att Nietzsche och Dostojevskij förutspådde vad som skulle komma senare, de totalitära rörelserna som trädde in i Guds ställe. Solzjenitsyn kom sedan att beskriva det verkliga resultatet i sina böcker om Gulag-arkipelagen.

1900-talets dyrköpta erfarenheter är ett resultat av att västerlandet någonstans längs med vägen övergav äldre lärdomar om hur den mänskliga naturen kan disciplineras. Marx fick ersätta Bibeln och så gick det som det gick.

Marxismen har senare kommit att ersättas av diverse postmoderna teorier inom genusvetenskap och närbesläktade områden som vithetsstudier eller queerteori. Den grundläggande förklaringsmodellen är densamma. Den misär som vi människor skapar är ett resultat av olika ”strukturer” i samhället, maktförhållanden som skapats för att förtrycka varandra. För Peterson är detta endast en förlängning på de vansinnesteorier som skapade 1900-talets folkmord.

I en rörig framställning är det hur människans evolutionsbiologiska arv kan tyglas med hjälp av antika sagor som är bokens stora behållning. Sammantaget kan därför boken beskrivas som att den presenterar en form av dygdetisk filosofi. Den poängterar starkt att människans biologiskt programmerade egenskaper inte kan tvättas bort utan endast hanteras, vilket kan göras genom respektera och lyssna till sedelärande historier. På så vis kanske budskapet kan sägas vara konservativt, men i så fall en ganska ovanlig form av konservatism eftersom den börjar med evolutionen, livets ursprung för miljoner år sedan.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Mediekritik som stärker demokratin

Mediekritik som stärker demokratin

Förra veckan skrev jag en sur kommentar på min Facebooksida om SVT:s hantering av satirprogrammet Svenska nyheter, som hade skapat en webbsajt där människor på skoj kunde anmäla sina barn till de mest åtråvärda friskolorna. Jag såg det som ett partiskt angrepp på systemet med friskolor.

Jag skrev bara en mening i all hast där jag sa att SVT hade tappat sin kompass.

Som svar på detta inlägg skrev en vän till mig att jag genom mitt inlägg angrepp medierna på oseriöst sätt och därmed undergrävde demokratin.

Jag blev mycket förvånad för kritiken kom från en person som jag har stor respekt för, en välmeriterad samhällsvetenskaplig forskare.

Men han är inte ensam. Vi har fått en debatt i Sverige, och flera andra länder, där vissa säger att det finns ett systematiskt angrepp på medierna som hotar demokratin. Jag har till och med hört det sägas att det var så den tyska Weimarrepubliken skulle ha gått under.

Varför säger man så och ska man inte kunna klaga på Sveriges Television?

Det finns en kraftfull kritik mot etablerade medier, inte minst från den populistiska högern. Det bästa exemplet är givetvis Donald Trumps nästan dagliga Twitterattacker mot alla stora mediabolag i USA.

Samma tendens finns även i Sverige. Ju mer skeptisk mot det politiska etablissemanget man är desto mer skeptisk är man även mot de etablerade medierna. Sverigedemokraternas väljare är inte helt överraskande de med allra mest skeptisk syn.

Vad händer då om jag som inte är missnöjespopulist, utan nog får sägas vara ett slags tråkig mainstream-politiker, blir arg på SVT och anklagar kanalen för att ha tagit ställning i en politisk stridsfråga? Gör jag gemensam sak med de ”farliga” högerpopulistiska krafterna?

Nej, så kan man inte säga. Jag är allmänt sätt väldigt kritisk mot de etablerade medierna. Och en av de saker som jag är som mest kritisk till är hur de systematisk avstod från att rapportera sakligt om invandringspolitikens problematik, något som förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt har skrivit väl om i nättidskriften Kvartal.

Om jag inte ger uttryck för mitt missnöje med hur SVT och andra medier hanterar politiska frågor, oavsett om det är i humorprogram eller nyhetsrapportering, hur ska kanalen veta att den gör ett bra jobb eller inte? Det som inte utsätts för kritik och granskas blir till sist alltid dåligt. Det enda sättet att säkerställa att SVT håller hög kvalitet är att vi säger ifrån när vi inte tycker att kvaliteten håller måttet.

Jag är fullt medveten om att det finns högerauktoritära krafter som vill att staten ska rensa upp i ”vänsterträsket” på public service. Ibland hörs också förslag om att bara den som har legitimation ska få kalla sig journalist. Men jag är inte rädd för dem. För det var inte så länge sedan nästan exakt samma typ av förslag kom från den yttersta vänstern istället. Den auktoritära vänstern ville ”demokratisera” pressen. Först när tidningarna förstatligades skulle de kunna rapportera sakligt påstods det.

Mediekritik är ett normalt inslag i en välfungerande demokrati. Just nu är kritiken som hårdast från höger, men det är som det ska. Det finns inget som säger att det är från höger kritiken kommer nästa gång.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Trots allt har vi det ganska bra

Trots allt har vi det ganska bra

Världens liberala demokratier har problem, om det råder det inget tvivel. Det är oroligt i ledningen i många länder. USA har sin märkligaste president någonsin. Storbritannien lyckades rösta ut sig självt ur EU. I Tyskland måste de två stora konkurrerande partierna bilda regering tillsammans för att kunna styra landet. I Frankrike tog en helt nyskapad politisk rörelse över makten och det ser ut som att någonting liknande är på väg att ske i Italien med femstjärnerörelsen som ledande parti. Saker förändras och det är uppenbart att det hos stora delar av väljarkåren finns ett missnöje med de gamla eliterna.

Men är själva samhällsmodellen som sådan slut? Har det öppna samhället där politiker konkurrerar om makten i fria val, med lagstyrda myndigheter, individuella rättigheter, pressfrihet och marknadsekonomi tjänat ut?

Både till höger och vänster finns det människor som menar att det är så. Till höger finns den ”alternativa högern”. Den utmärks av att den är nationalistisk och invandrarfientlig med ett djupt misstroende mot etablissemanget, särskilt etablerade medier. Till vänster finns identitetspolitikerna som menar att snart sagt allt i samhället är förtryckande på ett eller annat sätt. Samhället är skapat av vita män i medelklassen för vita män i medelklassen. Är man inte vit, man och medelklass är man förtryckt.

Båda dessa strömningar är barn av sin tid och har nog uppstått på grund av att vi har det rätt bra i vårt samhälle. Vi har fred, mat för dagen och stor personlig frihet. Så har vi haft det länge och idag är det många som inte vet att inget av detta var självklart bara för en generation sedan.

Miljarder människor lever dessutom fortfarande under förtryck. De flyr hit till oss därför att de vet att här finns frihet och här finns välstånd. Länder som utvecklas vill bli som vi. De ser inte på oss som att vi skulle misslyckats.

De problem vi har i samhället beror inte på systemet. Den liberala demokratin är rörig. Bara det faktum att ett land kan ha en högerregering ena dagen och en vänsterregering andra dagen kan framstå som irrationellt. Kan folk verkligen vilja ha socialism ena dagen och marknadsekonomi nästa? Medialandskapet är också ett kaos. Stora mediabolag dominerar scenen, vilket retar både dem som tycker att det är odemokratiskt med privatägda medier och dem som menar att alla journalister är vänsteraktivitster. Mediabolagen själva avskyr sociala medier där enskilda personer, utan någon som helst journalistisk utbildning skapar sig egna plattformar.

Men det är röran som är själva systemet, och det levererar. Att vi lever med fred, frihet och välstånd är inte resultatet av att någon skicklig politiker fixat detta åt oss. Det kommer ur beprövad erfarenhet. Därför ska vi inte heller skämmas trots att gnällspikar klagar på den korkade makteliten eller på förtryckande strukturer. Våra maktägande elitgrupper sätter inte oppositionella i fängelse. Minoriteter hotas inte av total utplåning i dödsläger. Staten tillåter människor att äga och driva företag. Vårt samhälle är rätt OK på det hela taget.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Alliansen är bästa alternativet för M

Alliansen är bästa alternativet för M

Det kommer att bli svårt med regeringsbildning efter valet. Därför kan det vara bra att reda ut några frågor.

Vissa frågar varför inte Moderaterna och Kristdemokraterna gör upp med Sverigedemokraterna. Skulle inte det bli ett kraftfullt högerblock? Nej, för det gäller att tänka strategiskt och se det från varje partis egen synvinkel.

Kristdemokraterna hänger idag på gärdesgården. Partiet har omkring 3 procent i mätningarna. Viktigast för partiet är alltså att komma över 4-procentsspärren. Detta har man tidigare bara kunnat göra med stöd av allmänborgerliga väljare och många stödröster från moderata väljare. För KD gäller också att man hittills varit helt beroende av alliansen för att kunna ta plats i regeringen.

En koalition bestående av M, SD och KD kan dessutom bara skrapa ihop ett väljarstöd om 43,5 procent (om vi utgår från SIFO:s januarimätning). Det räcker inte för att regera landet.

Ska KD i ett sådant läge splittra det mest fruktbara samarbete partiet någonsin har ingått i? Det vore som att skriva under sin egen avrättning.

Moderaterna i sin tur behöver inte frukta att man åker ur riksdagen, men behöver ett stabilt regeringsunderlag. Historiskt sett har Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna varit Moderaternas bästa samarbetspartners. Partierna ligger nära varandra ideologiskt och har visat att man kan samarbeta. Därför vore det även för M huvudlöst att bryta upp alliansen. Det var aldrig M ensamt som bröt den socialdemokratiska dominansen i Sverige. Det var alliansen som gjorde det.

Vad M som bäst kan hoppas på är istället att alliansen blir större än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern. Då kan alliansen bilda regering med Sverigedemokraternas passiva stöd på samma sätt som skedde 2010–2014.

Det är sant att SD ryser vid tanken på att behöva stödja en regering där Centerpartiet ingår, som ju inte vill begränsa antalet asylsökande till Sverige. Men SD ryser nog ännu mer vid tanken att behöva stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson frivilligt kommer att hjälpa Gustav Fridolin kvar vid makten?

Ytterligare en fråga som har kommit upp är om Moderaterna skulle kunna bilda regering ensamma.

Problemet med den idén är att den bara fokuserar på det parlamentariska spelet och inte allt det andra som kommer med regeringsmakten. Under en mandatperiod kommer en mängd frågor som ingen kunde förutse. Inte minst kommer svåra kriser då förtroendet för regeringen hänger på en skör tråd, som i fallet med Transportstyrelsen. En regering som då inte backas upp av riksdagen har svårt för att överleva.

Därtill kommer att regeringen har stora befogenheter att styra över myndigheterna utan att fråga riksdagen om lov. Riksdagen detaljstyr ju ingenting. Förordningar och regleringsbrev ligger helt i händer på regeringen. Likaså utnämningar av generaldirektörer. Alla förhandlingar med andra länder genomförs av regeringen, inte av riksdagen.

Små minoritetsregeringar är därför mycket ovanliga. I Sverige satt Folkpartiet ensamt i regeringsställning 1978–1979. Det var en nödlösning. Den släpptes fram efter att den borgerliga regeringen med Thorbjörn Fälldin (C) i spetsen hade avgått på grund av intern splittring i kärnkraftsfrågan. Ola Ullsten (FP) fick uppdraget. Det funkade hjälpligt, men de övriga partierna kunde i längden inte smälta att ett parti ensamt fick sitta i regeringsställning.

Norrköpings-Tidningar

En oväntad Youtube-stjärna

En oväntad Youtube-stjärna


Är Youtube-stjärnor bara för tonåringar? Nej, inte riktigt. Faktum är att något så oväntat som en kanadensisk professor i psykologi håller på att bli detsamma, Jordan Peterson. Han kan naturligtvis inte tävla med de riktigt stora stjärnorna, men det får ändå sägas vara något märkligt att en helt vanlig professor i psykologi samlar tittare från hela världen. Några av klippen med honom har haft miljoner tittare.

Vadan denna oväntade framgång som Youtube-stjärna?

Jordan Peterson är verksam vid University of Toronto och är en etablerad forskare i psykologi med personlighetstyper som expertis. Så långt är han som vilken professor som helst.

Men han gillar att spela in sina föreläsningar, och för ett år sedan ungefär valde han att göra en film i två delar där han protesterar mot den tilltagande och överdrivna politiska korrektheten som breder ut sig vid universiteten i Nordamerika.

Föreläsningarna spreds som en löpeld. Vad Peterson protesterade mot var ett kanandensiskt lagförslag om att ”könsidentitet och könsuttryck” skulle räknas som diskrimineringsgrund och därför även användas för att bedöma om någon gjort sig skyldig till ”hate speech”, det vill säga motsvarigheten till det svenska begreppet ”hets mot folkgrupp”. Peterson menade att detta lagförslag skulle komma att användas för att tysta folk.

När jag första gången tittade på filmen tyckte jag att han överdrev. Det är ju rimligt att inte diskriminera personer för deras könsidentitet, och visst kan människor som vill uttrycka sin kön på ett annorlunda sätt bli utsatta för hat. Så vad är problemet?

Men det tog inte lång tid innan Peterson hamnade i konflikt med universitetsledningen och med radikala studenter på sitt campus. Faktum är att även en annan lärare på ett annat universitet hamnat i trubbel efter att ha visat Petersons film för sina studenter, trots att hon var tydlig med att hon inte ens höll med honom.

Professor Peterson har visat sig vara en retorisk begåvning. Han kan sitt ämne, psykologi, mycket väl och kan redogöra för vad forskningsläget säger om just könsidentiteter och andra frågor som rör hur vi är skapta som människor. Med detta går han sedan till storms mot postmoderna föreställningar om att könsidentitet är något som endast finns i våra sinnen, som är ”sociala konstruktioner”. Utan att tveka anklagar han postmoderna teoretiker för att ha en politisk agenda och trasar sönder deras argument.

Men han är egentligen ingen debattör, ingen slugger. Han är akademiker och talar som en sådan, med samma försiktighet som forskare brukar göra, men på ett engagerat vis och man rycks med.

Intressant nog har Peterson även fångat en stor publik på nätet genom att föreläsa om Bibeln. Inte som teolog utan som psykolog. Han fascineras av hur mytologiska berättelser har kunnat överleva i tusentals år och försöker hitta en förklaring i det mänskliga psyket.

Den postmoderna identitetspolitiken som är fixerad vid att dela in alla människor i kategorier som ras, kön, hudfärg eller någon annan egenskap, växer också i vårt land. Det har inte gått lika långt här som i Nordamerika, men risken är överhängande att samma intolerans breder ut sig hos oss. I väntan på dess: Leta upp Jordan Peterson på Youtube.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vi lever i en tid av stagnation

Vi lever i en tid av stagnation

Det finns de som säger att vi lever i en tid av snabba förändringar, utan motstycke i historien!

Jag håller inte med. Inte alls. Tvärtom lever vi en tid med ytterst få förändringar. Man kanske till och med kan tala om en tid av stagnation.

Låt mig förklara.

Förra veckan låg jag hemma i soffan med en förkylning och kunde inte göra mer än att titta på TV. Jag kom då att se på SVT:s flimatisering av Villhelm Mobergs roman Raskens.

Det är en fantastiskt historia. Man får följa den indelte soldaten Gustav Rask som levde i Småland under senare delen av 1800-talet. Han fick 9 söner. Den siste föddes 1892 och kallades skämtsamt av sin far för Karl IX.

Karl Rask är en fiktiv figur, men om han hade funnits på riktigt hade han kommit att leva i en tid av verkligt stora förändringar. Hade han fått leva med normal livslängd för sin generation hade han dött vid ungefär 77 års ålder. Han skulle då ha dött 1969.

Vad skulle han ha fått vara med om under sin tid?

Han föddes i ett fattigt soldattorp. Hans familj producerade all mat själv. Odlade sin egen havre och råg. Mjölkade sin egen mjölk. Födde upp sin egen gris till slakt vid jul. Transporter skedde till fots eller med häst och vagn.

Som yngste son till en fattig tropare hade han förmodligen flyttat in till stan och tagit ett arbete på någon fabrik. Han hade kanske åkt ända till Stockholm och bosatt sig i arbetarkvarteren i stadens norra utkant, ”Sibirien”, som idag är en del av Stockholms innerstad.

Vid fyllda 50 (1942) hade han kanske flyttat till nybyggda lägenheter i Årsta med vattenklosett inomhus. Självklart med el och telefon indraget redan från början.

Under sin levnad hade Karl upplevt att Sverige blev en demokrati med allmän och lika rösträtt för alla, även fattiga arbetare och torpare. Han hade tvingats genomleva två världskrig som ritade om kartorna i hela världen. När han föddes fanns tre kejsare i Europa. När han dog fanns ingen.

När han föddes fanns inte film, radio, TV, bilar, traktorer, flygplan och helikoptrar.

I sin ungdom gick han tillsammans med sina vänner på logdans. Spelmän med fiol och dragspel stod för musiken. Vid sin död hade han fått uppleva att inte mindre än två helt unika musikstilar kommit från Amerika. Först jazzen och sedan rockmusiken.

Genomgår vi som lever just nu lika stora förändringar? Nej, inte alls. Jag själv fyller 50 i år. När jag blickar tillbaka och ser hur människor lever idag och jämför med min uppväxt är det egentligen bara datorernas intåg som är den enda stora skillnaden. Det politiska systemet är detsamma. Inga världskrig. Ingen flytt från fattigdom till hus med vatten och el. Inga helt nya musikstilar från någon annan kontinent.

Det Karl Rask hade fått uppleva, om han hade funnits i verkligheten, hade varit Sveriges industrialisering. När ett land industrialiseras förändras allt. Före industrialiseringen var det ”normala” att en människa levde ett ganska fattigt liv som självförsörjande jordbrukare på landet. Efter industrialiseringen är det ”normala” att leva ett medelklassliv i staden. Det vi nu upplever kan därför ses som en tid av stagnation. Omvandlingen av Sverige är bara tre generationer gammal. Vi håller därför på att lära oss hur det nya ”normala” livet är i det industrialiserade samhället.

Inrikespolitik

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Ett vuxet samtal på nätet är möjligt

Nye moderatledaren Ulf Kristersson har gjort sig känd för att säga att det behövs fler vuxna i rummet, människor som vill debattera politik men inte gräla, eller ännu värre skriva hatiska meddelanden på nätet. Det verkar som att många andra önskar detsamma, om man får döma av Moderaternas stigande opinionssiffror.

Själv är jag en nätdebattör och har varit det så länge internet har varit tillgängligt för allmänheten. Jag var med i diskussiongrupper på Usenet-News och partiernas BBS:er. Senare i tidningarnas kommentarsfält. Jag skaffade även min egen blogg. Jag har givetvis ett Twitterkonto, Instagram och Snapchat (men det verkar jag vara för gammal för). Mest av allt hänger jag på Facebook. Jag bjuder idag in i stort sett vem som helst till min Facebooksida för att diskutera politik.

Jag har under min tid som nätdebattör sett hur folk förolämpar varandra hejvillt och hur framför allt rasister utnyttjat de oredigerade arenorna för att spy ut sin galla. Jag har blivit kallad för allt möjligt.

Men två saker är jag av någon anledning förskonad ifrån. Jag får aldrig hatmejl. Det som kvinnliga debattörer drabbas av har aldrig hänt mig. Aldrig. Inte ens när jag hamnat i bråk. Därtill är jag förskonad från knäppskallar på min Facebooksida trots att jag är väldigt tolerant med vem som får säga vad på den sidan.

Har jag bara haft tur? Delvis ja. Jag vet inte varför män kommer lindrigare undan i debatter, men det gör vi. Det är orättvist, men också uppenbart att det är så.

Det goda debattklimatet på min FB-sida är dock min egen förtjänst i stor utsträckning. Jag bestämde mig tidigt för att vara tuff men schysst. Det vill säga att jag tillåter hårda meningsväxlingar, till och med förolämpningar och härskartekniker, men bara så länge det finns skäl för det. Ibland är det ju rätt att kalla någon för fähund! Om än inte så ofta.

Viktigaste regeln jag har är dock att det man säger ska kunna sägas till den andre öga mot öga. Vågar man inte förloämpa någon i verkliga livet ska man inte göra det på nätet heller.

Mina erfarenheter säger därför att det är möjligt att föra att vuxet samtal på nätet. Samma grundläggande regler som gör att vi kan hålla ett vettigt samtal i verkligheten fungerar även här. Jag behöver idag ytterst sällan ingripa mot någon som inte sköter sig. Jag skulle säga att det faktiskt bara sker ett par gånger om året, inte mer än så.

Jag har bara behövt stänga av två eller tre personer. Ovanligt få jämfört med andra.

Vad är det som avgör hur tonen blir? Jag vill ju gärna tro att det är jag själv, men det räcker inte som förklaring. Istället är det att andra faktiskt vill ha en seriös diskussion och därmed söker sig till min sida för att få detta. Det får en självförstärkande effekt. Oseriösa debattörer som vill sitta och hetsa mot varandra eller upp varandra får inget syre.

Nätet är idag en arena för socialt umgänge lika viktig som de fysiska miljöerna. Det är trist att mycket hat förekommer där alltjämt, men vi behöver inte misströsta. Vuxna samtal på nätet är möjliga.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Vem kommer att bestämma skolans kanon?

Förslaget att ta fram en läslista för skolan, en litteraturkanon, som nyligen presenterats av Kristdemokraterna, men som tidigare även lagts fram av Liberalerna, är lovvärt men kommer aldrig att fungera.

I Sverige gillar vi att staten griper in. När kvaliteten i skolundervisningen sviktar vill vi att staten räddar situationen.

Men vem är staten? Just nu leds tyvärr staten av en regering där skolministern heter Gustav Fridolin och kulturministern heter Alice Bah Kuhnke. Det är de två politiker som kommer att ha ansvar för den gemensamma läslistan.

Vad tror vi att de skulle vilja att barnen läste i skolan?

Det som har hänt med kulturpolitiken det senaste decenniet är att den har förgiftats av den så kallade identitetspolitiken. Litterära verks objektiva kvaliteter är av underordnad vikt. Istället är det författarnas ursprung som sägs var det viktiga. En statlig läslista kommer att vara uppdelad i kvoter. Minst 50 procent kvinnor. Minst 20 procent författare med utländsk bakgrund. Minst en bok av en samisk författare och så vidare. Kvalitet kommer inte att ha med saken att göra.

Kan man då inte tänka sig att ett opartiskt organ tar fram listan? Kanske Svenska Akademien? Det är ju ändå den institution som får avgöra vem som ska få Nobelpriset i litteratur varje år.

Nej, för det tragiska med svenskt kulturliv är att i stort sett alla traditionella institutioner är infekterade av politik. Det gäller även Svenska Akademien.

Helt i linje med politiseringen av kulturinstitutionerna valde akademin in Sara Stridsberg förra året. Hon är en framgångsrik romanförfattare och dramatiker. Hon har vunnit många priser och hennes böcker har översatts till flera språk. Så långt är det inga konstigheter med hennes CV.

Men hennes karriär bygger på en fascination för den radikalfeministiska författaren Valerie Solanas. Solanas blev berömd för att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol. I övrigt levede hon ett tragiskt liv på grund psykisk sjukdom.

Men hade hon vetat hur man organiserar sig politiskt hade hon försökt bli feminismens Adolf Hitler.

Hennes bok SCUM-manifestet handlar om hur männen ska utplånas från jordens yta. Med konstgjorde befruktning behövs inga män längre. Samhället ska revolutioneras i grunden. Systemet med ”pengar och arbete” kastas omkull. När alla män är mördade kommer utopin att infinna sig. SCUM står för Society for cutting up men. Det är den rörelse som ska genomföra förintelsen.

I den svenska utgåvan skriver Sara Stridsberg i förordet: ”Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text.” ”Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla.” Och trots att boken är mycket tydlig med alla män bör mördas, och inte alls framför denna tanke på ett ironiskt sett, förklarar Stridsberg att boken ”ska” tolkas bokstavligt.

Nu är jag inte säker på att man ska tolka just Stridsberg bokstavligt men det är ingen tvekan om att Solanas är en tvättäkta fascist.

Så vem ska bestämma över läslistan för skolan? Gustav Fridolin, Alice Bah Kuhnke eller Sara Stridsberg?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Rädslan för att stå själv

Rädslan för att stå själv

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Religion

Politiskt sett var Luthers insats liten

http://www.dagen.se/debatt/politiskt-sett-var-luthers-insats-liten-1.1055697

Han var 34 år gammal och verksam vid ett nystartat universitet i en stad som ingen visste så mycket om. Ändå drog Martin Luther igång en reformation som fick oerhört stora konsekvenser för den kristna kyrkan.

När jag i dagarna får höra analyser av vad reformationen har betytt för oss som lever i dag kan man lätt få intrycket att det var en klar och enkel väg från reformationen till dagens moderna svenska samhälle, med den moderna Svenska kyrkan som det givna slutmålet.

Förekomsten av kvinnliga präster, samkönade äktenskap, tolerans för HBT-personer och inte minst den tydliga skillnaden mellan religion och politik, allt detta skulle på något sätt kunna sägas vara ett resultat av reformationen.

Som statsvetare har jag svårt för den typen av förklaringar. Jag är inte historiker eller teolog och kan inte detaljerna omkring Martin Luthers revolt och inte heller det teologiska sammanhanget. Men ser man det som en politisk händelse är det uppenbart att Luthers egen insats i sammanhanget var liten.

Det finns mer än en förklaring till varför revolten spred sig. En första förklaring är att det fanns en målgrupp som ville höra just det budskap som Luther kom med. Kritiken mot avlatshandeln var redan utbredd och han gjorde sig till talesperson för en opinion som redan existerade. Annars hade ingen lyssnat på honom och det hade inte heller utvecklats mer radikala varianter som Calvinismen.

En andra förklaring är tryckpressarna. Tekniken var ny och Luther själv, eller någon av hans supportrar, förstod att utnyttja denna. I dag hade Luther använt Facebook eller Twitter, ett nytt medium som makten inte kontrollerar och som kan sprida budskapet snabbt.

Men där är en tredje förklaring, som jag tror är viktigast. Luther hade en beskyddare, kurfursten Fredrik III av Sachsen. Det var Fredrik som grundade universitet i Wittenberg och i praktiken den som anställt Luther till att börja med. Det var också han som såg till att Luther fick fri lejd till sin berömda föreläsning i Augsburg, och det var han som fejkade en kidnappning av Luther efter riksdagen i Worms för att föra honom hem i säkerhet.

Utan Fredrik av Sachsens insats hade Roms allierade gjort processen kort med Luther. Han hade helt enkelt slagits ihjäl.

Vad som hände sedan är som bekant att ett antal furstar och kungar såg sin chans att utnyttja den nya läran för politiska syften.

Att de lutheranska kyrkorna är annorlunda än de katolska och att en sådan sak som att kvinnliga präster finns i de förra men inte i de senare förklaras givetvis av reformationen i grunden, men är det Luthers förtjänst? Nej, knappast. Hur skulle han ha kunnat veta att Gustav Vasa skulle göra sig till själv till kyrkans överhuvud i Sverige? Hur skulle han ha kunnat veta att kyrkan i praktiken blev ett ämbetsverk inom svenska staten?

Martin Luther protesterade mot en kyrka som på 1500-talet var en av Europas viktigaste politiska spelare. Katolska kyrkan var helt igenom politiserad på den tiden. Men i dag är det mycket möjligt att han hade varit verksam vid Dalarnas Högskola och spikat upp sina teser på Falu Kristine kyrka, och angripit ärkebiskopen för att vara en politisk lakej till den rödgröna regeringen. Vem vet?