Alla inlägg av Stefan

Nya Wermlands-Tidningen

Den sämsta av jultraditioner

Den sämsta av jultraditioner

Den sämsta av svenska jultraditioner är den som går ut på att förneka att de svenska jultraditionerna är svenska.

I år är det varuhuset Åhléns som auktionerar ut en väggbonad till förmån för Stadsmissionen. Texten på väggbonaden lyder: ”En riktigt svensk jul har tysk gran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”.

Bakom texten ligger den politiska ambitionen att motverka främlingsfientlighet genom att understryka att ursvenska jultraditioner är importerade från andra länder. Därmed ska vi ”förstå” att det inte finns något som är ursvenskt ”egentligen” och bli mer toleranta mot invandrare och deras seder.

Detta är inte första gången någon förklarar för oss att våra svenska traditioner ”egentligen” inte är svenska, men Åhléns väggbonad får sägas sätta svenskt rekord i dumhet.

Först och främst är det fel att påstå att exempelvis seden med julgran inte är svensk på grund av att seden härstammar från Tyskland (såvitt vi vet). För när väl svenska folket har tillägnat sig seden är den inte längre tysk utan svensk. Det är inte ursprunget som avgör utan hur väl inrotad seden är hos det folk som utövar den.

Ett lärorikt exempel är sången ”Nu är det jul igen”. Det är en polska, alltså en musikstil som urpsrungligen är hämtad från Polen. Är det någon som tror att man sjunger ”Nu är det jul igen” i Polen på julafton?

Svensk folkmusik, ofta spelad på fiol, är något av det allra svenskaste vi har. Någon gång för länge sedan importerades melodier från Polen, men sedan har melodierna förvaltats och utvecklats av den svenska allmogen. Kan man då verkligen säga att polskan ”egentligen” är polsk musik?

Men det är i påståendet att jultomten skulle komma från Turkiet som Åhléns går bort sig totalt.

Den mytiska figuren jultomten är som bekant en sammanblandning av folkliga föreställningar om tomtar och helgonet S:t Nikolaus. Sammansmältningen antas ha skett på 1800-talet eller möjligen på 1900-talet.

Den som skulle ha varit turk enligt Åhléns skulle i så fall varit S:t Nikoalus. Vem var han? Nikoalus föddes år 270 i staden Patara och blev senare ärkebiskop i Myra som båda ligger i Lykien på det som idag är Turkiets sydkust.

Detta var vid tillfället en grekisk stad inom Romerska riket. S:t Nikoalus var alltså grek, och inte turk. Den turkiska expansionen i området kom först på 1000-talet. Med turkarna kom också islam, men på 300-talet var denna religion ännu inte grundad.

Det är inte svårt att hitta enkla fakta om vem S:t Nikolaus var. En stunds googling ger alla svar som behövs.

Den ständigt återkommande viljan att förklara att allt som vi uppfattar som ursvenskt inte är det leder alltid tid till att människor känner sig förolämpade. I ett uppfostrande tonfall vill man förklara att det vi tror om oss själva är osant. Vi ska inte tro att vi är något när vi slår oss för bröstet och tycker att våra svenska jultraditioner är äktsvenska på djupet. Underförstått vill man förklara för oss att om vi ändå gör så är vi osunt nationalistiska och – hemska tanke – kanske Sverigedemokratiska…

För att slippa vara det ska vi därför förneka vår egen identitet och förstå att vi inte har några svenska seder alls. Allt är importerat.

Men argumentet håller inte eftersom det som en gång har importerats har försvenskats. Julgranen var tysk först, men svensk nu.

När man som Åhléns därtill moraliserar utan att ens ha koll på grundläggande fakta blir det uppfostrande tonfallet direkt pinsamt.

Norrköpings-Tidningar

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Låt jordbrukarna få sina pengar!

Det går inte att begripa, men Jordbruksverket har i tre år suttit på flera hundra miljoner kronor som verket inte har kunnat betala ut som jordbruksstöd. De äldsta bidragen beviljades redan 2015, men har inte betalats ut.

Jag trodde knappt mina öron när jag fick höra om detta. Hur kan en myndighet bara sitta handlingsförlamad på en hög med pengar?

Jag var tvungen att googla saken, och jo, mycket riktigt. Jordbruksverket vet inte hur de ska betala ut pengarna.

Det finns naturligtvis en förklaring. Pengarna kommer delvis från EU och ska förmedlas till jordbrukarna via jordbruksverket och länsstyrelserna. Kraven på att pengarna används rätt är höga och för detta krävs ett välfungerande IT-system för ändamålet. IT-systemet har varit svårt att få på plats. Därav fördröjningen.

Men en förklaring är aldrig detsamma som en ursäkt. Man frågar sig ju hur det kan komma sig att det ska ta tre år för att få till ett fungerande IT-system för att betala ut redan beviljade bidrag. Tre år!

Vad är det som är så komplicerat att det måste ta så lång tid? Redan 2016 fick Statskontoret (regeringens myndighet för snabbutredningar) i uppgift att ta reda på vad som hänt. Statskontoret konstaterade att Jordbruksverket inte haft koll på det projekt man upphandlat.

En dålig upphandling av ett IT-system som inte blir klart i tid och dessutom mycket dyrare, ja, sådant har hänt förr, och man kan kanske skänka en förlåtande tanke till Jordbruksverket? Det kanske var svårare än vad någon trodde?

Men detta var 2016. Nu är vi i slutet av 2018.

Det kan inte stå rätt till i staten när ett verk inte kan få ett fungerande IT-system på plats på flera år, trots att regeringen har hjälpt till med extra pengar och stöd från Statskontoret.

För vad är det som ska göras? Det ska betalas ut pengar. Finns det verkligen ingen möjlighet att göra det utan hjälp av ett särskilt IT-system? Sverige är ett myndighetsland. Vi har haft fungerande myndigheter ända sedan 1600-talet. Myndighetssverige har en historia av pålitlighet. Lojala och effektiva ämbetsmän har gjort sin plikt. Allt har fungerat. Det fanns inget IT-system alls förr men det fanns bidrag som betalades ut. Men nu är vi plötsligt helt hjälplösa på grund av en dålig upphandling.

Nej, det här duger verkligen inte, och bortförklaringarna är inte övertygande. Det här är ett solklart fall av inkompetens.

För jordbrukarnas del kan bidragen handla om ren överlevnad. Många kämpar med lönsamheten. Näringen är hårt reglerad och inte alltid på ett schysst vis. I år hade vi dessutom en exceptionellt lång torka. När vi väl får en regering på plats måste det blir räfst och rättning på Jordbruksverket.

Nya Wermlands-Tidningen

Finns det ett konservativt block?

Finns det ett konservativt block?

När riksdagen nyligen röstade om Ulf Kristersson som statsminister var det många som frågade sig om det håller på att blidas ett nytt ”konservativt block” i landet. De enda partierna som röstade för var Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De är också de enda partier som kan sägas vara konservativa i politisk mening.

Man ska inte dra för alltför långt gångna slutsatser av en enskild votering i riksdagen eftersom utfallet hade kunnat bli ett helt annat om alliansen hade gått fram med ett gemensamt regeringsförslag. Då hade SD sannolikt röstat nej, och då röstat nej till att få en konservativ statsminister.

Men frågan är ändå värd att utreda för visst var det länge sedan vi talade om konservatismen som ideologi?

Moderaterna kallar sig själva för ett liberalkonservativt parti, vilket kan uppfattas som en anomali. Kan man slå ihop två ideologier bara sådär? Kristdemokraterna i sin tur kallar sig egentligen inte konservativa alls, utan bara kristdemokrater och känner samhörighet med den kontinentala kristdemokratin. Saken är bara den att det är för alla uppenbart att tyska kristdemokraterna, CDU, är Tysklands konservativa parti.

Är då Sverigedemokraterna konservativa? Partiet kallar sig för ett ”socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Ordet ”socialkonservatism” har ingen i svensk politik använt sedan Herbert Tingstens dagar och han talade då om 1800-talets konservativa rörelser. Kopplingen till dagens Sverigedemokrater är mycket oklar.

Ändå är det rimligt att i någon mån kalla SD för ett konservativt parti, i alla fall när man hör Jimmie Åkesson längta tillbaka till det etniskt homogena folkhemmet.

Men betyder detta att alla som i någon mån är konservativa också är allierade?

Nej, inte alls. För konservatismen är en ideologi med olika inriktningar på samma sätt som liberalismen och socialismen är det.

Är alla liberaler överens? Knappast. En inrikning inom liberalismen är den som partiet Liberalerna, f.d. Folkpartiet, står för. Den kallas socialliberalism och bygger på att staten ska förse medborgarna med en omfattande välfärdsstat finansierad med höga skatter. En annan liberal inriktning är nyliberalismen som menar att välfärdsstaten är ett hot mot individens frihet och avskyr höga skatter.

Likadant är det med socialisterna. Få tänker på detta men kommunismens grundare Vladimir Lenin var socialdemokrat från början. Han var en av många socialdemokratiska röster i Europa men var i strid med de mer återhållsamma tyska kollegerna. Lenin valde därför att gå sin egen väg när han fick chansen att ta över makten i Ryssland.

Splittringen mellan de gamla socialdemokraterna och utbrytarna ,som kom att kalla sig kommunister, blev djup. De svenska socialdemokraterna gick så långt att de till och med använde Säpo för att kartlägga kommunister i fackföreningsrörelsen.

Det är inte annorlunda med konservatismen. Sverigedemokraterna bildades 1988 med nationalism och invandringskritik som kärnan i sin ideologi. Kristdemokraterna bildades 1964 med värnandet om kristna värderingar som sin viktigaste uppgift. Moderaterna är äldst. Partiet bildades 1904 men det fanns en höger redan dessförinnan om än i oorganiserad form.

Ideologiskt släktskap behöver således inte betyda vänskap. Viktigare är snarare vilka sakpolitiska allianser man kan skapa för att få igenom sina prioriterade frågor. För Moderaterna har det varit att knyta band till socialliberalerna, fullt medvetna om att de står för en annan ideologi. För i slutändan är det ändå det politisk verksamhet går ut på, att få igenom sin politik.

Norrköpings-Tidningar

Dagarna då det stod och vägde

Dagarna då det stod och vägde

”Storstrejk inträder genast – dess verkningar under rådande förhållanden omöjliga att öfverblicka. Sannolikt: kraftig reaktion från de borgerliga elementen ute i landet, men då antagl. inbördeskrig!”

Orden är hämtade från en anteckning gjord av Carl Swartz hösten 1918, när han som huvudförhandlare för högern i riksdagen kört fast. Det man förhandlade om var allmänna och lika rösträttens införande, och den punkt man inte kunde komma överens om var om människor med skatteskulder skulle ha indragen rösträtt eller inte.

I år är det 100 år sedan demokratin bröt igenom i Sverige och det skedde just i november. När första världskriget tog slut följde revolution i Tyskland och många var oroliga för att samma sak skulle hända i Sverige. Nyligen hade det varit inbördeskrig i Finland och i Ryssland pågick sedan ett år tillbaks också ett inbördeskrig.

I Sverige hade åren före första världskriget präglats av en kamp om rösträtten. En första reform genomfördes 1907–1909 då allmän rösträtt för män infördes till andra kammaren. Sverige hade som bekant ett tvåkammarsystem på den tiden. Men den kommunala och landstingskommunala rösträtten var fortfarande graderad efter inkomst. Riksdagens första kammare valdes av landstingen, vilket gjorde att högern hade en kompakt majoritet i kammaren och kunde blockera all ny lagstiftning.

Men 1918 hade Sverige en regering bestående av liberaler och socialdemokrater som drev på för en full demokratisering av statsskicket. När det blev revolution i Tyskland fruktade många, inklusive vänsterregeringen, att våldsamheter skulle utbryta också i Sverige. Därför lade regeringen ett förslag om fullt utsträckt rösträtt.

Högern var rädd också den för oroligheter, och hade först överrumplats av vänsterregeringen, men när man väl satt ned och förhandlade bjöd man ändå motstånd. Frågan om ”utskyldsstrecket” blev principfrågan som inte fick överges.

Det var när förhandlingarna gick i lås som Swartz nedtecknade vad som eventuellt skulle komma att ske om högern vägrade vika ned sig. Storstrejk, motreaktion och kanske krig.

Swartz hade vid det laget redan bestämt sig för att han ville ha en fullständig demokratisering och det var snarare sina egna partikamrater han behövde få med sig, och inte Socialdemokraterna.

Carl Swartz som föddes 1858 i Norrköping där familjen Swartz var en av stadens ledande industriägare. Swartz gjorde en politisk karriär som riksdagsledamot för högern och var under en kort tid statsminister. Men sin största livsgärning gjorde han under hösten 1918. Han var kompromissernas man, och mer än en gång var det han som gjorde upp med Socialdemokraternas Hjalmar Branting för att skapa lugn i landet. Den svenska demokratins födelse är ett drama i sig med krig utomlands och väldiga demonstrationer hemmavid.

Swartz anteckningar om det politiska läget när förhandlingarna gick i lås finns att läsa i Norrköpings stadsarkiv.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Det finns inga SD-zombier

Det finns inga SD-zombier

Vilka röstade på SD? Det finns ett problem när frågan ska besvaras, för många förståsigpåare förstår sig inte på hur någon kan ha velat göra detta. Därför är det inte ovanligt att de ska försöka förklara varför någon ”egentligen” röstar på SD.

Förklaringarna radas upp:

  • Det är globaliseringens förlorare som röstar på SD. Arbetare som har förlorat sina jobb på grund av den internationella konkurrensen.
  • Det har alltid funnits rasister och nu har de äntligen fått utlopp för sina känslor.
  • Väljarna är inte rasister utan har bara väldigt stor misstro till etablissemanget.
  • Alliansens skattesänkningar har skapat ökade klyftor.
  • Det är skillnaden mellan stad och land som förklarar.

Men vad menar man när man ska förklara hur någon ”egentligen” har röstat? Det tycks som att man menar att väljarens val att rösta på SD inte är helt igenomtänkt, att han (det är oftast en han) har bringats ur balans. SD har därför varit framme och lurat på honom ett ”förenklat budskap”. Hans val är inte rationellt. SD-väljaren är inte en rationell varelse.

Samma förståsigpåare genomför sällan samma typ av analys på Socialdemokraternas eller Liberalernas väljare. Frågan vilka som ”egentligen” har röstat på S eller L ställs sällan. Deras väljare uppfattas som rationella.

Så hur är det? Hur ska man förklara en väljares partival?

Väljarforskarna är mer noga eftersom de skiljer mellan faktorer som påverkar människor att rösta på ett visst sätt och hur väljarna själva motiverar sitt val.

Sociala faktorer som vilket yrke man har, utbildning, bostadsort, ålder och många andra påverkar hur vi röstar. Men samtidigt är vi som väljare inte helt hjärndöda utan har en förmåga att reflektera över våra val.

Hur djupsinnig denna reflektion är är svårt att säga. Vissa väljare lägger stor möda på att göra ett så genomtänkt val som möjligt medan andra tar det med en klackspark.

Oavsett vilket är det ändå rimligt att studera hur väljarnas subjektiva uppfattning för att förstå hur de har röstat. Det är oftast det vi menar med ”att förstå”. Att förstå är att försöka sätta sig in i en annan människas världsbild.

Nu finns ingen vetenskaplig undersökning gjord ännu på just årets val, men sannolikt säger de flesta av SD:s väljare att de har röstat på partiet på grund av invandringspolitiken. Därmed skulle detta kunna sägas vara förklaringen till hur de ”egentligen” har röstat.

Båda sätten att förklara hur en väljare röstar, vilka faktorer som har påverkat honom och hur han själv väljer att motivera sitt partival, är rimliga. Som väljare påverkas vi både av yttre faktorer och vad vi själva resonerar oss fram till.

Däremot är det fel att försöka hitta en ”egentlig” förklaring som är den enda och korrekta.

Den som försöker hitta den ”egentliga” förklaringen tänker sig att det finns en dold sanning som kan avslöjas, att det som är på ytan och som man kan se med blotta ögat bara är ett skal. Det är så vi använder ordet ”egentligen”. Men de mer seriösa vetenskapsmännen vet att verkligheten är komplex och att det oftast finns mer än en förklaring till ett fenomen. Röstning på just SD är här inget undantag.

Fel är också att uteslutande fokusera på de yttre faktorer som kan ha påverkat en väljare att rösta på SD. För då utesluter man att SD-väljaren skulle ha någon som helst förmåga att tänka själv. SD-väljaren skulle då vara en zombie, en levande död människa som bara kan följa instinkter. Det låter inte rimligt.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Det är uppenbart att vi har gått in i en ny politisk tid där majoritetsförhållandena, inte bara i riksdagen, utan även i kommuner och regioner kommer att se annorlunda ut.

Vi har hittils varit vana vid att valen ger tydliga utslag. Socialdemokraterna har dominerat politiken, vilket har gjort att de borgerliga partierna enats sig mot dem. När de borgerliga har vunnit har det inte varit någon tvekan om att de ska styra tillsammans.

Nu har vi istället fått ett valresultat där det inte är givet vilka som ska styra. Ledarna stänger in sig och kommer sedan ut med en uppgörelse. Frågor blandas huller om buller. Alla säger sig vara vinnare.

Finland har sedan länge ett politisk system som fungerar på detta vis. ”Det spelar ingen roll vad man röstar på” berättade en finländsk bekant för mig. ”Man vet ändå inte hur slutresultatet blir.”

Nu är Sverige i en liknande situation och man kan fråga sig varför det är så här.

Svaret ligger i vårt valsystem. Både Finland och Sverige har ett proportionellt system där mandaten i riksdagen fördelas efter hur många procent ett parti har fått i valet.

Det känns rättvist. Problemet är att man då får många partier och för att få en majoritet måste man förhandla.

Det alternativa sättet att organisera ett valsystem är det brittiska. Där har man ett mandat per valkrets (inte som i Sverige med flera mandat per valkrets). Bara ett parti kan vinna i varje valkrets. Följden blir att endast de två största partierna kan konkurrera med varandra. I parlamentet får man därför bara två partier. (Men undantag för några mindre partier som ändå lyckats konkurrera ut de två stora i några valkretsar.) Det partiet som är störst får bilda regering. Inga förhandlingar behövs.

”Rättvis” representation får man med det proportionella systemet. Demokratisk tydlighet får man med det brittiska systemet.

Självklart finns mellanting. Problemet med det brittiska systemet är att partiet som vinner det enda mandatet i varje valkrets inte måste ha mer än 50 procent. Man måste bara vara större än alla andra. Är motståndarna splittrade kan man vinna mandatet med så lite som kanske 20–30 procent.

Ett sätt att försöka balansera detta är det franska valsystemet. Här röstar man i två omgångar. I första omgången får alla partier ställa upp. I andra omgången får bara de som tagit flest röster i första omgången rösta. Metoden används även för att välja president. Biskopsvalen i Sverige går till på ungefär samma sätt.

Det fina med denna metod är att man får rösta med hjärtat först, därefter med huvudet. I det brittiska systemet måste man hjärterösta och taktikrösta samtidigt, vilket brukar sluta med att folk bara röstar taktiskt. Ingen vill ju rösta på ett parti som inte har någon chans att konkurrera om mandaten.

Vilket system är då bäst? Bör Sverige byta? Frågan diskuteras ibland, men det återstår faktiskt att se om vår nya politiska miljö fungerar eller inte. För det är många länder som redan har haft den typ av parlamentariska röra som vi nu har, och Sverige hade det på 1920-talet. Det som har hänt är kanske bara att Sverige har blivit ett land som många andra.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.

Smedjan, Utrikespolitik

En kämpe för den fria världen

En kämpe för den fria världen

”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it…”

Den amerikanska självständighetsförklaringen sammanfattar bättre än något annat den amerikanske senatorn John McCains livsgärning.

I helgen kom budet, först att McCain avbrutit sin behandling mot den hjärncancer han drabbats av, och mycket kort därefter att han avlidit. Han blev 81 år och tjänade sitt land som senator ända till sin död.

McCain är en av få amerikanska senatorer som folk i andra länder känner till. Vem var han? Varför blev han så berömd? Varför säger man att han är en hjälte?

I sitt hemland kallas han för en ”maverick” i det att han visade sig ha en talang för det politiska spelet i Washington D.C. Men för omvärlden är det hans engagemang för demokratiska och frihetliga värderingar som gjort honom älskad och respekterad.

Hans bakgrund är känd för de flesta. Sonen till en känd amiral tog värvning som pilot i Vietnamkriget. Blev nedskjuten och tagen som krigsfånge. Eftersom han var son till en amiral ville den nordvietnamesiska regimen utnyttja honom i propagandasyfte. I fem år hölls han i fångenskap och fick genomlida tortyr. När han kom hem till USA valde han att som krigshjälte gå in vid politiken. Han valdes till representanthuset 1982 och till senaten 1986.

Mot slutet av sin karriär såg han en möjlighet att bli president och kandiderade i primärvalet mot George W Bush 2000 men misslyckades. Han återkom 2008, vann republikanska partiets nominering, men föll i valet mot Barack Obama.

Trots motgångarna i försöken att bli president blev McCain ju längre tiden gick en institution i sig själv. För McCain var det utrikes- och säkerhetspolitiken som var det centrala. Han var ordförande i senatens försvarsutskott. Med detta uppdrag reste han världen runt som ett slags alternativ amerikansk president.

Hans agenda var att alltid stå på deras sida som kämpade för frihet och demokrati. Således var det givet för honom att åka till Kiev under Majdandemonstrationerna för att stödja aktivisterna. Han hade inget mandat från sin regering, men gjorde det ändå. Ett annat typiskt exempel är hur han tidigt i kriget i Syrien krävde att USA hjälpte rebellsidan med vapen. Som han själv uttryckte det: ”Det skulle åtminstone vara en fair fight”.

Han var en interventionistisk politiker. En av dem som menade att USA skulle använda sin makt för att främja frihet och demokrati världen över.

När han nu gått bort lämnar han ett stort tomrum efter sig. Den amerikanska utrikespolitiken har alltid pendlat mellan dem som menar att USA ska spela en aktiv roll i alla demokratiseringsprocesser världen över och ska ingripa i konflikter för att skydda mänskliga rättigheter och dem som menar att USA inte ska lägga sig i andra folks krig långt bort i världen. McCain var ledaren för den första gruppen.

Föga överraskande blev därför heller aldrig McCain och Donald Trump vänner. Trots det delade partimedlemskapet kunde inte deras utrikespolitiska agendor vara mer olika. Där McCain såg det som USA:s viktigaste uppgift att vara ledaren för den fria världen är Trump idag istället ledare för…ja, det är oklart vad. Ledare för USA förvisso, men ingen samlande gestalt för resten av världens demokratier.

Att till varje pris värna USA och Västerlandets frihetliga samhällen var McCains stora utrikespolitiska uppgift. Det var så han blev känd och respekterad, och det är så vi kommer att minnas honom.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.