Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ge våra äldre ersättning när äldreomsorgen misslyckas

NT 2026-01-19

En ny regel behöver införas i äldreomsorgen som säger att den som har blivit utsatt för allvarlig vanvård ska ha rätt till ekonomisk kompensation av kommunen. Att stämma kommunen går naturligtvis, men är komplicerat och kräver att man själv anlitar en advokat. Det borde istället vara så att kommunerna utställer en garanti, där de säger att om det uppstår ett allvarligt fall av vanvård tar kommunen själv på sig ansvaret för att ersätta den som har drabbats.

Jämför med hur det är om du köper en ny fin bil. Låt säga att den kostar 400 000 kronor. Du får en garanti som varar i ett antal år. Fel åtgärdas kostnadsfritt. Är bilen helt funktionsoduglig går köpet tillbaka. De flesta biltillverkare gör detta instinktivt. De vill absolut inte ha rykte om sig att inte erbjuda trygga köp.

Om det ändå dyker upp en oseriös aktör, som vägrar ta tillbaka en uppenbart felaktig produkt, blir det bråk. Allmänna reklamationsnämnden griper in. Det blir rättegång. Kunden får sina pengar tillbaka och företaget går till sist i konkurs eftersom ingen vill ha med det att göra.

Så fungerar det inte när man “köper” hemtjänst av sin kommun. Hela yrkeslivet igenom betalar man skatt, där huvuddelen av skatten betalas till kommunen. Löftet är att man när man blir gammal ska man få hjälp av hemtjänsten om man behöver det. Hemtjänsten är inte avgiftsfri, men i alla fall subventionerad så att alla ska ha råd oavsett inkomst.

Vad händer då om man blir utsatt för vanvård? Anta att du är gammal och har svårt att röra dig. Du faller ihop på köksgolvet, kan inte komma upp själv och måste trycka på trygghetslarmet, men ingen kommer, och du får ligga på golvet i timmar, kanske till och med till nästa dag. Sådana fall finns.

Finns det en garanti som då gäller? Kan man få ersättning? Nej, det är just det man inte kan. Det enda man kan få är en ursäkt från en chef som lovar att de ska ”se över sina rutiner”.

I den kommunala demokratin finns bara en form av ansvarsutkrävande och det är vid valurnan. Tanken är att man ska rösta bort de politiker som inte har kontrollerar att äldreomsorgen sköts ordentligt. Någon garanti som gör att just den drabbade individen kompenseras finns inte.

Äldreomsorg och hemtjänst anno 2026 är tyvärr bara en moderniserad variant av den gamla sortens fattigvård. Man ska vara tacksam för att man får hjälp. Inte klaga.

Jag vill istället att den kommunala äldreomsorgen arbetar lika professionellt med garantier som näringslivet gör.

Går det att göra? Javisst! Det görs ju redan i näringslivet! Vårt samhälle har redan all den kunskap som krävs för att producera tjänster med hög kvalitet och för att ge kunder ersättning för utebliven leverans. Ingenting hindrar att vi använder oss av samma metoder för äldreomsorgen.

Det finns en rädsla i att låna in modeller från näringslivet till den offentliga sektorn. Rädslan ligger i att det ska blir business av alltihop och det mänskliga ska komma på undantag. Och jag förstår om ni som läser detta tror att jag bara är en i raden av många moderater som vill privatisera.

Men det är inte så jag tänker utan vad jag vill åstadkomma är något så enkelt som vanlig hederlig rättvisa. Det stora löftet Sverige har givit alla som år efter år har betalat skatt är att de ska bli väl omhändertagna när de blir gamla. Det löftet måste hållas.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Avveckla Sverige utvecklingsbistånd

NT 2025-12-22

Vi kommer att behöva göra ett val för eller senare: Antingen avskaffa utvecklingsbiståndet helt och hållet eller reformera allt i grunden, baserat på helt nya (men i egentligen gamla) tankar om vad som faktiskt skapar utveckling i fattiga länder. Vi kan inte hålla på som vi gör nu. Idag gör utvecklingsbiståndet förmodligen mer skada än nytta.

Notera nu att jag skriver om utvecklingsbistånd och inte om humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet är de pengar vi sätter av för nödhjälp. Den delen ska självklart aldrig avvecklas. Men den del som det är meningen ska hjälpa fattiga länder att själva utveckla sina ekonomier, det vill säga utvecklingsbiståndet, fungerar inte.

Vi vet att det inte fungerar eftersom länder som har tagit emot bistånd i decennier alltjämt är fattiga. Den rika världen har hållit på med utvecklingsbistånd sedan 1950-talet.

Vad är det då som inte fungerar? Eftersom Sverige från och med nästa år ska utmönstra utvecklingsbiståndet till Tanzania kollade jag igenom alla pågående projekt. Det rör sig om 211 miljoner kronor under 2025 fördelade på 84 projekt.

Tanzania har en befolkning på 68,6 miljoner människor och en BNP på 740 miljarder kronor. Ett av de största svenska biståndsprojekten 2025 är ett projekt på fem miljoner kronor som syftar till utveckling av näringslivet i form av: “…transformation och djupdykning i prioriterade sektorer inom jordbruk/jordbruksbearbetning av trädgårdsodling, oljefrön, djurfoder, fiske och kryddor. Andra relevanta sektorer är till exempel tillverkning, service, träprodukter, textilier, basmetaller och bearbetade metaller, icke-metalliska mineraler, kemikalier, plaster och läkemedel”.

Givetvis är det inte fel att hjälpa näringslivet att bli mer lönsamt. Men varför tror vi att ett projekt omfattande fem miljoner kronor ska skapa tillväxt för en befolkning med 68,6 miljoner människor?

När vi själva gör investeringar i projekt som vi tror ska skapa tillväxt i vårt eget land, som till exempel vägar och järnvägar, satsar vi inte några fjuttiga miljoner. Vi gör enorma miljardinvesteringar!

Övriga utvecklingsprojekt som Sverige finansierar i Tanzania är på mindre än fem miljoner. Ibland är det småskvättar på bara några hundra tusen. Biståndsministern Benjamin Dousa har träffande beskrivit detta som att biståndspolitiken är som en vattenspridare. Vi sprider ut allt vårt stöd på många småprojekt som inte får någon effekt eftersom de helt enkelt för små.

Som utvecklingsprojekt räknas också satstningar på utbildning och socialförsäkringar. Tanzania behöver detta, det råder det ingen tvekan om, men välfärdssatsningar ska ett land göra med pengar som det har tjänat in självt. Det är så alla utvecklade ekonomier fungerar. Näringslivet drar in pengar som beskattas och som blir till välfärd.

Men i biståndsberoende länder är den logiken avskaffad för där kommer någon annan in från sidan och betalar. Incitamenten att bygga ett fungerande näringsliv försvinner.

Jag ska erkänna att även jag länge trodde på utvecklingsbistånd. Jag ville inte vara hård och kall och säga till människor att de måste tjäna ihop sina egna pengar. Jag ville hjälpa. Men när jag ser att min hjälp inte hjälper utan kanske till och med leder till att fattigdomen permanentas måste jag ju fråga mig om det finns en annan väg att gå.

Och det gör det ju. Sverige var också ett fattigt land en gång i tiden och vi utvecklades helt utan bistånd från andra länder. Det som gjorde att Sverige blev rikt var industrialiseringen. Rika kapitalägare gjorde stora investeringar i syfte att tjäna pengar. Skog och malm togs tillvara. Överskottet investerades i infrastruktur, utbildning, forskning och ny teknik. Ännu högre tillväxt blev resultatet och därmed lyfte vi oss ur fattigdomen. Nästa generations biståndspolitik måste ha detta som sitt mål.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vad alla moderater bör känna till

NT 2025-11-24

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har en panel för opinionsmätningar som bara består av aktiva politiker. Jag är med i den och fick det senaste resultatet skickat till mig. 

En fråga som panelen ombeds svara på är om den håller med om påståendet: ”Minska den offentliga sektorn”. Här sticker ett parti ut. Bland Moderaterna är det 49 procent som håller med. Inget annat parti får lika höga siffror. Närmst kommer Sverigedemokraterna med 29 procent. Bland Socialdemokraterna är det bara två procent som håller med och en enda procent hos Vänsterpartiet.

Moderaterna är alltså det parti som mest av alla vill minska den offentliga sektorn. Detta behöver man alltså ej tvivla på. Men vad är egentligen förklaring till att vi tänker så? De flesta moderater är ganska dåliga på att förklara sin ideologi, och därför kommer här en liten hjälp att förstå.

Grundtanken är att samhället blir friare och starkare ju mer man kan organisera tillsammans – spontant – utan statens inblandning.

Vad är bäst? Ett organisationsliv med idrott, körsång, byalag, fotografi, dans, hembygd som står helt fritt från stat eller kommun, som får sina ekonomiska bidrag genom människor som betalar av fri vilja, eller ett organisationsliv som alltid måste ansöka om stöd hos kommunen eller staten, och anpassa sig till deras krav?

Vad är bäst? Ett kulturliv som helt och hållet bygger på att den som känner för det spelar in en film, spelar in en podd, trycker en tidning, sätter upp en teaterpjäs eller har en utställning för sina bilder och söker finansiering för det på egen hand, eller ett kulturliv som bygger på att stat och kommun sätter upp regler för vad som får finaniseras? Vad är bäst? Att staten håller ett armlängds avstånd till konsten eller inte styr konsten alls, inte ens på armlängds avstånd?

Vad är bäst? En flora av medier – text, ljud, bild – av alla sorter: ekonomi, kultur, sport, vetenskap, politik och mycket mer som ingen annan bestämmer innehållet i än utgivaren, eller en flora av medier som alla får sin näring av en enda finansiär som är staten?

Vad är bäst?  Ett system som bygger på att en gammal människa själv väljer var hon vill bo, själv väljer vem som ska komma hem till henne och hjälpa henne med städning eller personlig hygien, eller ett system där kommunen bestämmer allt?

Vad är bäst? Ett socialförsäkringssystem (pension, sjukkassa, föräldraförsäkring) som bygger på att man betalar in försäkringspremier och får ersättning när man behöver det, enligt lagstadgade kontrakt som ingen kan smita undan ifrån, eller ett ”politiskt” kontrakt där man inte vet vilka villkoren är? Tänk en situation där pensionen regleras genom att väljarna måste kräva reformer i allmänna val eller en situation där man kan gå till en tingsrätt och kräva utbetalning i enlighet med vad försäkringskontraktet säger. Det finns lagar för hur försäkringar ska betalas ut, men bara för privata försäkringar som hemförsäkringar och bilförsäkringar. Det finns inga lagar som förbjuder staten att ändra din sjukförsäkring vilken sekund som helst.

Denna vision av det fria och livskraftiga samhället ska inte ses som en detaljerad plan som måste implementeras i alla delar. Det är inte en manual som måste följas i detalj utan ska ses som en kompassinriktning. Om man kan välja lösningar på samhällsproblem som inte involverar staten eller kommunen bör man göra det.

Det här betyder inte heller att vi vill avveckla staten helt och hållet eller nedmontera välfärdsstaten, som det felaktigt brukar sägas av våra politiska motståndare. Vi har inget emot en stark och effektiv stat, som skyddar medborgarna inte bara mot krig och kriminalitet utan även mot sjukdom och fattigdom. Men vi strävar efter att hålla tillbaka statens inblanding i människors liv.

Men visst får just Moderaterna 50 år av eget maktinnehav så kommer samhället att se rätt annorlunda ut jämfört med idag, det kan man nog tänka sig, men inte dramatiskt annorlunda heller. Vi är inga revolutionärer.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Sverigedemokraterna går Socialdemokraternas fotspår

NT 2025-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Sverigedemokraterna går i Socialdemokraternas fotspår

NT 2020-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vad avgör egentligen när man ska erkänna en stat?

NT 2025-09-29

I veckan som gick valde ett flertal länder att erkänna Palestina som stat. Rätt eller fel? Ja, det är faktiskt inte så enkelt att svara på den frågan som många tror, att om man vill att det ska finas en palestinska stat så kan man bara säga det. För om det inte finns någon statsmakt, inga myndigheter, inga domstolar, ingen armé, är det då en stat?

På samma sätt är det inte helt enkelt att vägra erkänna en stat som faktiskt finns, som verkligen har myndigheter, domstolar, ett parlament, en egen armé och så vidare.

Ändå gör vissa länder så att de både erkänner och inte erkänner stater bara för att de vill eller inte vill att de ska finnas.

Sverige erkände Kosovo som en egen stat 2008. Det var då i praktiken ett protektorat skött av FN och Nato, men vi ville att det skulle vara en egen stat skild från Serbien.

Taiwan är exemplet på det motsatta. Allt finns för att erkänna Taiwan som en egen stat skild från stora Kina. Men det har Sverige inte gjort, och inte ens Taiwan självt har velat utropa sig som en självständigt.

Så vad gäller egentligen? Finns det inte ett regelverk? Jo, men det är flytande. Inom folkrätten har Montevideo-konventionen från 1933 fått utgöra normen. Sverige är inte part i den konventionen som vid dess tillkomst endast rörde förhållandena på de amerikanska kontinenterna, men sedvanerättsligt har den fått bestämma definitionen på vad en självständig stat är. En stat har 1) en definierad befolkning, 2) ett definierat territorium, 3) en regering samt 4) kan ingå juridiskt bindande avtal med andra stater.

Detta kan sägas vara minimidefinitionen av vad som de facto utgör en stat. Notera att definitionen inte kräver att folket i staten ska vara av samma etniska grupp, tala samma språk eller ha samma religion. Vad som utgör en folkgrupp är en helt annan fråga än vad som utgör en stat. Stater kan ju vara mångetniska.

Definitionen säger inte heller någonting om vilka stater som är goda eller onda, eller om de är demokratiska eller odemokratiska. Inte heller om de uppkommit på ett fredligt sätt eller genom krig.

Längre tillbaka var det brukligt att bara erkänna stater som uppfyllde dessa kriterier. Några moraliska aspekter på om staterna borde få finnas eller inte gjordes inte.

Men under senare decennier har vi alltmer gått mot att vilja erkänna stater för att vi vill att de ska finnas. Det var därför som Stefan Löfvens regering erkände Palestina 2014.

Är då Palestina en stat eller inte? Enligt den gamla skolan är det inte så. Det går visserligen att definiera inom vilket territorium palestinierna bor: Västbanken och Gaza, men det finns ingen fungerande regering och Palestinska myndigheten har ingen rättshandlingsförmåga. Palestinierna kontrollerar inte heller sitt territorium. Västbanken är alltjämt ett av Israel ockuperat territorium och på engelska talar man därför om OPT, the Occupied Palestinian Territories. Gazas status är ännu mer oklart eftersom Israel menar att man avslutade ockupationen redan 2005, och strax därefter förvandlades ju detta område till en islamitisk diktatur under Hamas.

Frågan om vad som är en stat ska alltså inte blandas samman med vad som bör vara en stat. Är och bör är två skilda saker även om människor ofta kan har svårt att skilja dem åt. Det är fullt rimligt att tycka att Palestina bör vara en stat, om det är så att man vill se en tvåstatslösning, men samtidigt tycka att det är fel att erkänna stater som inte har någon statsmakt.

Själv tillhör jag den gamla skolan. Men det verkar som att jag tillhör ett utdöende släkte.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ingen plats för Ukraina i Vladimir Putins ryska rike

NT 2025-09-01

I de inledande samtal Donald Trump har haft med olika ledare om fred i Ukraina har han talat om att det kommer att handla om byte av land. Förhandlingar om territorium skulle alltså kunna lösa konflikten.

När jag hörde det tänkte jag att jag nog inte är säker på att detta kommer att lyckas. Jag har inte fått intrycket att vad Ryssland verkligen vill är att få äga mer mark, utan att det snarare handlar om Ukraina i sig.

Jag satte mig därför för att läsa den artikel Vladimir Putin publicerade sommaren 2021, ett halvår innan Ryssland började samla styrkor vid den ukrainska gränsen. Det var då ingen som riktigt tog den på allvar. Den gick många förbi, men kanske är detta den viktigaste text man ska läsa om man vill begripa sig på Putins världsbild.

Vad står det i den? Det är en historisk exposé om Ryssland och Ukraina, som landar i att ryssarna och ukrainarna egentligen är ett och samma folk. Vitryssarna ingår också i detta folk.

Ursprungligen fanns det gamla Rus, där Kiev utgjorde huvudstaden. Då var det ingen skillnad mellan de tre folken. Sedan har det varit historiska tillfälligheter som har gjort att man utvecklats åt olika håll.

När Ukraina sedan bildades som egen stat 1991 skedde detta genom att den sovjetiska rådsrepubliken Ukraina omvandlades. Problemet med det var att de gränser som Ukraina hade som rådsrepublik aldrig drogs upp utifrån någon föreställning om att det fanns ett ukrainskt folk. Sovjetunionen erkände inte att det fanns nationella folkgrupper. 1991 års gränser är därför godtyckliga, menar Putin.

Detta var inte ett problem så länge länderna samarbetade harmoniskt. Ekonomierna var sammansvetsade och familjebildningar över gränsen naturliga.

Men sen kom en ny politisk elit i Ukraina som blåste upp motsättningar mellan folken, med hjälp av högerextrema grupper. En hätsk antirysk rörelse bildades.

Och på grund av Ukrainas dåligt fungerande politiska institutioner kom västmakterna in i bilden för att utnyttja Ukraina som en arena för att främja sina intressen. Ukraina blev en språngbräda för samma makter i väst som historiskt har försökt få ett övertag gentemot Ryssland.

Till sist, menar Putin, kom detta att gå så långt att ryssarna i Ukraina kom att bli förtryckta. Den enda patriotism som blev tillåten var antirysk patriotism. Oppositionella tystades och till och med mördades. Folken i östra Ukraina hade därför inget annat val än att göra uppror.

Texten avslutas med att Putin förklarar att Ryssland alls inte vill Ukraina illa. ”Vi är samma folk”, skriver han, men Ryssland kan inte acceptera att Ukraina används av främmande krafter för att skada dem.

Ska man tro på vad han skriver? Är detta vad han verkligen tror på?

Det är svårt att veta för Putin är en person som inte har några problem med att ljuga hejdlöst.

Ändå får jag intrycket att han verkligen tror på vad han skriver. Texten kom till under pandemin och är en essä. Det är inget tal skrivet inför något viktigt framträdande.

Det sägs att den kom till medan Putin satt isolerad under pandemin och intresserade sig för rysk historia, och det är lite ovanligt att presidenter skriver långa uppsatser. Han måste ha velat något med texten, något mer än bara hitta ett svepskäl för att få starta ett krig.

Texten kan alltså vara representativ för vad Putin innerst inne tycker och känner.

Om det är så blir det ingen fred bara genom att nya gränser ritas på kartan. Ukraina och Ryssland är hos honom samma folk, samma rike, och fred kan det bli först när folken smälts samman igen.

Den ukrainska historieskrivningen är såklart den rakt motsatta. Det är historien om folket som kämpar för sin överlevnad, och för frihet från Moskvas flerhundraåriga förtryck. Onekligen en mer sann beskrivning av verkligheten.

Putins text finns i översättning på ryska presidentadministrationens hemsida. Sök på ”Article by Vladimir Putin ’On the Historical Unity of Russians and Ukrainians’”.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ambulanser får inte bli en politisk lekstuga

NT 2025-08-04

Hur skulle ni uppfatta det om Säpo som ansvarar för personskyddet för kungen plötsligt en dag hade problem med bemanningen och bara ställde upp med en av fyra vakter? Eller om flygvapnet hade problem med incidentberedskapen och bara kunde bemanna vart fjärde flygplan? Eller om er lokala brandstation hade en frånvaro på 75 procent?

Skulle ni tycka att det är OK? Nej, antagligen inte, men det var så ambulanssjukvården i centrala Stockholm var bemannad den 23 juli i år. Bara en av fyra bilar var i tjänst.

Ambulansstationen i centrala Stockholm är den station som ansvarar för Norrmalm, Vasastan, Kungsholmen och Östermalm. Här finns regeringskansliet men också Försvarsmaktens huvudkvarter, polishuset på Kungsholmen och centralredaktionerna för SVT och SR. Flera betydande företag och organisationer har också sina huvudkontor här.

Stockholm är landets huvudstad och det är i de centrala delarna av staden som ledningen av Svea rike sitter.

Man tänker sig därför att beredskapen i dessa kvarter ska vara på topp dygnet runt, året runt. Man tänker sig att polisen, brandförsvaret, försvarsmakten och akutsjukvården blixtsnabbt ska kunna gripa in om något händer. 

Men så var det alltså inte utan ambulanssjukvården hade bara en bemanning på 25 procent. Det fanns helt enkelt ingen beredskap att tala om under en viss tid detta dygn.

Hur kommer det sig? Som har rapporterats i ett flertal medier har det att göra med att Region Stockholm inte har kunnat rekrytera ambulanssjuksköterskor. Ambulansuppdraget har tidigare varit delat mellan regionen och olika privata utförare, men den S-ledda majoriteten har velat låta hela verksamheten gå över i egen regi. Socialdemokraterna driver sedan maktövertagandet i regionen 2022 ett ideologiskt projekt som går ut på att man ska ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden. Man försöker därför avsluta så många upphandlingar som möjligt.

Men eftersom man inte kan erbjuda samma löne- och arbetsvillkor som de privata leverantörerna har regionen inte lyckats anställa den personal som behövs. Resultatet har blivit vakanser.

I detta läge har den politiska ledningen valt att köra vidare med gigantiska luckor i bemanningen som om ingenting hade hänt, som om ambulanssjukvård är något slags lyxvara som folk kan vara utan, och utan någon som helst förståelse för regionens ansvar för den nationella beredskapen.

Ett sätt att tillfälligt lösa bemanningsfrågan hade varit att höra av sig till omkringliggande regioner som Region Södermanland eller Region Uppsala. Under pandemin var det vanligt att regionerna lånade personalresurser av varandra. Men inte heller det har den politiska ledningen velat göra.

Ambulanskrisen i Stockholm är inte en lokal fråga utan en nationell. Det är visserligen Region Stockholm som har ansvaret för bemanningen men hur väl man lyckas med detta har betydelse för hela riket eftersom det är huvudstaden vi talar om. Att regionen inte lyckats fullgöra detta uppdrag är som sagt lika allvarligt som om Säpo skulle ha stora luckor i personskyddet för kungen eller om flygvapnet inte hade flygplan att skicka upp för att mota bort ryska flygplan som kränker svenskt luftrum.

Det är i centrala Stockholm som Olof Palme och Anna Lindh mördades och där i centrala Stockholm som de två terrorattentaten på Drottninggatan utspelade sig. Just här av alla ställen borde man därför absolut inte ägna sig åt prestigefyllda socialistiska experiment.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Garanterad folkblandning med S nya integrationspolitik

NT 2025-07-07

Jo, någon form av ”folkblandning” blir det om Socialdemokraterna ska genomföra sin nya integrationspolitik. Det kanske inte blir så radikalt som vad som först antyddes men nog tusan tänker sig partiet att staten och kommunerna ska planera bort utanförskapsområdena. Och man har verkligen talat om att smälla upp hyreshus mitt i villaområden.

Jag tror dessutom att många väljare i Sverige vill ha omfattande statliga ingripanden. Vad Socialdemokraterna föreslår är ju traditionell storskalig social ingenjörskonst, vilket är helt i linje med partiets tradition. Per Albin Hansson ler förmodligen i sin himmel när han läser partiets nya politik.

Den intervju som Expressens reporter Viktor Barth Kron gjorde med Magdalena Andersson under Almedalsveckan blev uppmärksammad då han fräckt frågade om hon själv kunde tänka sig att flytta för att blanda upp befolkningen. Andersson bor i Nacka utanför Stockholm. Nej, hon ville inte flytta, sa hon, och menade att Barth Kron hade vinklat frågan fel. Istället hävdade hon att vad partiet de facto hade beslutat inte alls handlade om att blanda folk utan att staten ska starta en så kallad Sverigeförhandling, där staten tillsammans med kommunerna lägger upp ett program för hur utanförskapsområdena ska bort.

Andersson ville på detta sätt tona ned det radikala i blandningspolitiken. Problemet är bara att partiet inför den partikongress som nyligen timat hade en arbetsgrupp under riksdagsledamoten Lawen Redars ledning som hade en mer radikal syn på vad som behövde göras. I slutrapporten skrev man:

“Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Just den formuleringen överfördes inte till partikongressens beslut, men läser man vad partiet beslutat ser man ändå att det tänker sig en större omvandling av samhället. Asylinvandrare ska inte tillåtas att bosätta sig i utanförskapsområden. Kommunernas bostadsförsörjningsansvar för samma grupp ska utöka. Staten ska subventionera byggproduktion av hyresrätter. Kommunernas förköpsrätt av fastigheter och mark ska ”moderniseras” vilket antagligen menar att den stärks. Staten ska också gå så långt att den lägger sig i kommunernas markanvisningar, det vill säga vad kommunerna ska använda sin mark till. Och slutligen vill man riva dåliga hus, med vilket ska förstås att man helt enkelt kan tänka sig att riva dåligt fungerande bostadsområden.

Det som inte står i partikongressens beslut är just att hyreshus ska byggas i villaområden, men det har vi Lawen Redars ord på ändå. I podden God Ton som produceras av Per Lindgren och Hanif Bali intervjuas hon och säger: ”Jag tycker ju att vi ska bygga hyresrätter i socioekonomiskt starka områden.”

Det råder alltså ingen tvekan om att Socialdemokraterna tänker lansera en omfattande ingenjörsmässig plan för hur utanförskapsområdena ska bort, och att det ska ske fysiskt med stadsplanering, samt att människor med olika socioekonomisk bakgrund ska bo blandat.

Vi som har en mer individualistisk syn på samhället tänker oss att integration snarare mer har att göra med individens egna förmågor än i vilket hus hon bor i. Om detta får jag återkomma till i en annan krönika.

För den som är kollektivistisk lagd och socialdemokrat passar dock den nya politiken perfekt. Det här är ett eko från förr. Och eftersom det finns många i Sverige som älskar när staten tar över deras liv lär politiken gå bra vid valurnorna. Tyvärr.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Varför kräver så få att Hamas tvingas ta sitt ansvar?

NT 2025-06-09

I den massiva kritik som nu riktas mot Israel för dess sätt att föra krig i Gaza riskerar den egentliga skurken – Hamas – att komma för billigt undan.

Hamas behandlas såväl i nyhetsrapporteringen som i den politiska debatten som om det vore en mystisk naturkraft som man inte kan göra något åt, som regn eller annat oväder.

Hamas bara finns där. Alla är eniga om att det är en ondskefull organisation, men det verkar inte som att man kan ställa några krav på den. Den verkar inte vara talbar.

Istället riktas fokus helt och hållet mot Israel. Det är Israel som ska ta ansvar. Israel ska upphöra med stridigheter. Israel ska förse civilbefolkningen med förnödenheter. Israel ska fixa fred, inte Hamas.

Det finns en förklaring till varför denna obalans i rapportering och debatt har uppstått, och det finns till och med en teoretisk term för det. Det kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Folk förväntar sig ingenting av Hamas. Hamas är en palestinsk rörelse, och palestinierna ses inte som ett myndigt folk.

Att detta är en rasistisk föreställning är för att man delar in världen i folk som man tror är vuxna och kan ta ansvar och folk som inte är det. Ansvar kan bara tas av länder som är rika och välutvecklade, som Israel, tänker man sig.

Den gamla tidens kolonialism var rasistisk på samma vis men öppet. Det var inte ovanligt att man rakt ut sa att den vite mannen var överlägsen andra folk. Efter andra världskrigets upphörde stödet för den öppna rasismen. Men det betydde inte att föreställningarna försvann om att de rika och utvecklade länderna vet mer och bättre än alla andra, och att de därför har ett större moraliskt ansvar att ta hand om de förment underutvecklade folken i de före detta kolonierna.

Kan man då tala med Hamas? Finns det en ledare? Kan man kräva något av dem? 

Javisst går det. Hamas är inte en grupp vildhundar som man inte kan göra något annat än att låsa in eller avliva. Det är människor.

Hamas är en politisk och militär organsiation som har styrt Gaza som en enpartistat i nästan 20 år. Det är svårt att för stunden veta vilka ledare som är vid liv och var de befinner sig, men när jag ber ChatGPT göra en lista över vad som förmodligen är Hamas ledarskap just nu får jag fram flera namn: Khaled Mashal, ledare för Hamas utomlands, Khalil al-Hayya, politisk ledare i Gaza, Zaher Jabarin, ledare på Västbanken, Izz al-Din al-Haddad, militär ledare i Gaza. Några av dessa befinner sig utomlands. Kanske i Qatar, kanske i Turkiet.

Jag vet väldigt lite om dessa personer men jag tror att man faktiskt kan kräva moraliskt ansvar av dem. USA och Israel sitter ju med dem och förhandlar. Alltså består Hamas av vuxna människor som det går att tala med.

Kriget i Gaza utspelar sig inte bara i Gaza utan även i den internationella opinionen. Hamas har alltid fört ett informationskrig mot Israel. Organisationen är likgiltig för förluster av palestinska människoliv och utnyttjar de många dödsfallen cyniskt i sin propaganda för att att svärta ner Israel.

Men det finns inga journalister som försöker jaga rätt på talesepersoner för Hamas för att ställa kritiska frågor. Hamas illgärningar mot den egna befolkningen beskrivs sällan i mer än någon enstaka mening. Samma sak med de omfattande politiska och militära banden som finns mellan Hamas och Iran.

Känner jag den svenska politiska debatten rätt kommer några av de som läser den här texten tänka att jag nu skriver detta bara för att ursäkta Israel, och ge Israel mandat att fortsätta med sin krigföring. Men nej, så är det inte. Inga av Hamas förbrytelser undantar Israels ansvar att föra krig i enlighet med vad den internationella rätten kräver. Kritiken som har anförts mot Israel är alltjämt relevant. Mitt syfte är endast att påpeka en brist i nyhetsrapporteringen och den allmänna debatten som gör att Hamas alltför enkelt kan smita undan sitt ansvar.