Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Sverigedemokraterna går i Socialdemokraternas fotspår

NT 2020-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vad avgör egentligen när man ska erkänna en stat?

NT 2025-09-29

I veckan som gick valde ett flertal länder att erkänna Palestina som stat. Rätt eller fel? Ja, det är faktiskt inte så enkelt att svara på den frågan som många tror, att om man vill att det ska finas en palestinska stat så kan man bara säga det. För om det inte finns någon statsmakt, inga myndigheter, inga domstolar, ingen armé, är det då en stat?

På samma sätt är det inte helt enkelt att vägra erkänna en stat som faktiskt finns, som verkligen har myndigheter, domstolar, ett parlament, en egen armé och så vidare.

Ändå gör vissa länder så att de både erkänner och inte erkänner stater bara för att de vill eller inte vill att de ska finnas.

Sverige erkände Kosovo som en egen stat 2008. Det var då i praktiken ett protektorat skött av FN och Nato, men vi ville att det skulle vara en egen stat skild från Serbien.

Taiwan är exemplet på det motsatta. Allt finns för att erkänna Taiwan som en egen stat skild från stora Kina. Men det har Sverige inte gjort, och inte ens Taiwan självt har velat utropa sig som en självständigt.

Så vad gäller egentligen? Finns det inte ett regelverk? Jo, men det är flytande. Inom folkrätten har Montevideo-konventionen från 1933 fått utgöra normen. Sverige är inte part i den konventionen som vid dess tillkomst endast rörde förhållandena på de amerikanska kontinenterna, men sedvanerättsligt har den fått bestämma definitionen på vad en självständig stat är. En stat har 1) en definierad befolkning, 2) ett definierat territorium, 3) en regering samt 4) kan ingå juridiskt bindande avtal med andra stater.

Detta kan sägas vara minimidefinitionen av vad som de facto utgör en stat. Notera att definitionen inte kräver att folket i staten ska vara av samma etniska grupp, tala samma språk eller ha samma religion. Vad som utgör en folkgrupp är en helt annan fråga än vad som utgör en stat. Stater kan ju vara mångetniska.

Definitionen säger inte heller någonting om vilka stater som är goda eller onda, eller om de är demokratiska eller odemokratiska. Inte heller om de uppkommit på ett fredligt sätt eller genom krig.

Längre tillbaka var det brukligt att bara erkänna stater som uppfyllde dessa kriterier. Några moraliska aspekter på om staterna borde få finnas eller inte gjordes inte.

Men under senare decennier har vi alltmer gått mot att vilja erkänna stater för att vi vill att de ska finnas. Det var därför som Stefan Löfvens regering erkände Palestina 2014.

Är då Palestina en stat eller inte? Enligt den gamla skolan är det inte så. Det går visserligen att definiera inom vilket territorium palestinierna bor: Västbanken och Gaza, men det finns ingen fungerande regering och Palestinska myndigheten har ingen rättshandlingsförmåga. Palestinierna kontrollerar inte heller sitt territorium. Västbanken är alltjämt ett av Israel ockuperat territorium och på engelska talar man därför om OPT, the Occupied Palestinian Territories. Gazas status är ännu mer oklart eftersom Israel menar att man avslutade ockupationen redan 2005, och strax därefter förvandlades ju detta område till en islamitisk diktatur under Hamas.

Frågan om vad som är en stat ska alltså inte blandas samman med vad som bör vara en stat. Är och bör är två skilda saker även om människor ofta kan har svårt att skilja dem åt. Det är fullt rimligt att tycka att Palestina bör vara en stat, om det är så att man vill se en tvåstatslösning, men samtidigt tycka att det är fel att erkänna stater som inte har någon statsmakt.

Själv tillhör jag den gamla skolan. Men det verkar som att jag tillhör ett utdöende släkte.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ingen plats för Ukraina i Vladimir Putins ryska rike

NT 2025-09-01

I de inledande samtal Donald Trump har haft med olika ledare om fred i Ukraina har han talat om att det kommer att handla om byte av land. Förhandlingar om territorium skulle alltså kunna lösa konflikten.

När jag hörde det tänkte jag att jag nog inte är säker på att detta kommer att lyckas. Jag har inte fått intrycket att vad Ryssland verkligen vill är att få äga mer mark, utan att det snarare handlar om Ukraina i sig.

Jag satte mig därför för att läsa den artikel Vladimir Putin publicerade sommaren 2021, ett halvår innan Ryssland började samla styrkor vid den ukrainska gränsen. Det var då ingen som riktigt tog den på allvar. Den gick många förbi, men kanske är detta den viktigaste text man ska läsa om man vill begripa sig på Putins världsbild.

Vad står det i den? Det är en historisk exposé om Ryssland och Ukraina, som landar i att ryssarna och ukrainarna egentligen är ett och samma folk. Vitryssarna ingår också i detta folk.

Ursprungligen fanns det gamla Rus, där Kiev utgjorde huvudstaden. Då var det ingen skillnad mellan de tre folken. Sedan har det varit historiska tillfälligheter som har gjort att man utvecklats åt olika håll.

När Ukraina sedan bildades som egen stat 1991 skedde detta genom att den sovjetiska rådsrepubliken Ukraina omvandlades. Problemet med det var att de gränser som Ukraina hade som rådsrepublik aldrig drogs upp utifrån någon föreställning om att det fanns ett ukrainskt folk. Sovjetunionen erkände inte att det fanns nationella folkgrupper. 1991 års gränser är därför godtyckliga, menar Putin.

Detta var inte ett problem så länge länderna samarbetade harmoniskt. Ekonomierna var sammansvetsade och familjebildningar över gränsen naturliga.

Men sen kom en ny politisk elit i Ukraina som blåste upp motsättningar mellan folken, med hjälp av högerextrema grupper. En hätsk antirysk rörelse bildades.

Och på grund av Ukrainas dåligt fungerande politiska institutioner kom västmakterna in i bilden för att utnyttja Ukraina som en arena för att främja sina intressen. Ukraina blev en språngbräda för samma makter i väst som historiskt har försökt få ett övertag gentemot Ryssland.

Till sist, menar Putin, kom detta att gå så långt att ryssarna i Ukraina kom att bli förtryckta. Den enda patriotism som blev tillåten var antirysk patriotism. Oppositionella tystades och till och med mördades. Folken i östra Ukraina hade därför inget annat val än att göra uppror.

Texten avslutas med att Putin förklarar att Ryssland alls inte vill Ukraina illa. ”Vi är samma folk”, skriver han, men Ryssland kan inte acceptera att Ukraina används av främmande krafter för att skada dem.

Ska man tro på vad han skriver? Är detta vad han verkligen tror på?

Det är svårt att veta för Putin är en person som inte har några problem med att ljuga hejdlöst.

Ändå får jag intrycket att han verkligen tror på vad han skriver. Texten kom till under pandemin och är en essä. Det är inget tal skrivet inför något viktigt framträdande.

Det sägs att den kom till medan Putin satt isolerad under pandemin och intresserade sig för rysk historia, och det är lite ovanligt att presidenter skriver långa uppsatser. Han måste ha velat något med texten, något mer än bara hitta ett svepskäl för att få starta ett krig.

Texten kan alltså vara representativ för vad Putin innerst inne tycker och känner.

Om det är så blir det ingen fred bara genom att nya gränser ritas på kartan. Ukraina och Ryssland är hos honom samma folk, samma rike, och fred kan det bli först när folken smälts samman igen.

Den ukrainska historieskrivningen är såklart den rakt motsatta. Det är historien om folket som kämpar för sin överlevnad, och för frihet från Moskvas flerhundraåriga förtryck. Onekligen en mer sann beskrivning av verkligheten.

Putins text finns i översättning på ryska presidentadministrationens hemsida. Sök på ”Article by Vladimir Putin ’On the Historical Unity of Russians and Ukrainians’”.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ambulanser får inte bli en politisk lekstuga

NT 2025-08-04

Hur skulle ni uppfatta det om Säpo som ansvarar för personskyddet för kungen plötsligt en dag hade problem med bemanningen och bara ställde upp med en av fyra vakter? Eller om flygvapnet hade problem med incidentberedskapen och bara kunde bemanna vart fjärde flygplan? Eller om er lokala brandstation hade en frånvaro på 75 procent?

Skulle ni tycka att det är OK? Nej, antagligen inte, men det var så ambulanssjukvården i centrala Stockholm var bemannad den 23 juli i år. Bara en av fyra bilar var i tjänst.

Ambulansstationen i centrala Stockholm är den station som ansvarar för Norrmalm, Vasastan, Kungsholmen och Östermalm. Här finns regeringskansliet men också Försvarsmaktens huvudkvarter, polishuset på Kungsholmen och centralredaktionerna för SVT och SR. Flera betydande företag och organisationer har också sina huvudkontor här.

Stockholm är landets huvudstad och det är i de centrala delarna av staden som ledningen av Svea rike sitter.

Man tänker sig därför att beredskapen i dessa kvarter ska vara på topp dygnet runt, året runt. Man tänker sig att polisen, brandförsvaret, försvarsmakten och akutsjukvården blixtsnabbt ska kunna gripa in om något händer. 

Men så var det alltså inte utan ambulanssjukvården hade bara en bemanning på 25 procent. Det fanns helt enkelt ingen beredskap att tala om under en viss tid detta dygn.

Hur kommer det sig? Som har rapporterats i ett flertal medier har det att göra med att Region Stockholm inte har kunnat rekrytera ambulanssjuksköterskor. Ambulansuppdraget har tidigare varit delat mellan regionen och olika privata utförare, men den S-ledda majoriteten har velat låta hela verksamheten gå över i egen regi. Socialdemokraterna driver sedan maktövertagandet i regionen 2022 ett ideologiskt projekt som går ut på att man ska ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden. Man försöker därför avsluta så många upphandlingar som möjligt.

Men eftersom man inte kan erbjuda samma löne- och arbetsvillkor som de privata leverantörerna har regionen inte lyckats anställa den personal som behövs. Resultatet har blivit vakanser.

I detta läge har den politiska ledningen valt att köra vidare med gigantiska luckor i bemanningen som om ingenting hade hänt, som om ambulanssjukvård är något slags lyxvara som folk kan vara utan, och utan någon som helst förståelse för regionens ansvar för den nationella beredskapen.

Ett sätt att tillfälligt lösa bemanningsfrågan hade varit att höra av sig till omkringliggande regioner som Region Södermanland eller Region Uppsala. Under pandemin var det vanligt att regionerna lånade personalresurser av varandra. Men inte heller det har den politiska ledningen velat göra.

Ambulanskrisen i Stockholm är inte en lokal fråga utan en nationell. Det är visserligen Region Stockholm som har ansvaret för bemanningen men hur väl man lyckas med detta har betydelse för hela riket eftersom det är huvudstaden vi talar om. Att regionen inte lyckats fullgöra detta uppdrag är som sagt lika allvarligt som om Säpo skulle ha stora luckor i personskyddet för kungen eller om flygvapnet inte hade flygplan att skicka upp för att mota bort ryska flygplan som kränker svenskt luftrum.

Det är i centrala Stockholm som Olof Palme och Anna Lindh mördades och där i centrala Stockholm som de två terrorattentaten på Drottninggatan utspelade sig. Just här av alla ställen borde man därför absolut inte ägna sig åt prestigefyllda socialistiska experiment.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Garanterad folkblandning med S nya integrationspolitik

NT 2025-07-07

Jo, någon form av ”folkblandning” blir det om Socialdemokraterna ska genomföra sin nya integrationspolitik. Det kanske inte blir så radikalt som vad som först antyddes men nog tusan tänker sig partiet att staten och kommunerna ska planera bort utanförskapsområdena. Och man har verkligen talat om att smälla upp hyreshus mitt i villaområden.

Jag tror dessutom att många väljare i Sverige vill ha omfattande statliga ingripanden. Vad Socialdemokraterna föreslår är ju traditionell storskalig social ingenjörskonst, vilket är helt i linje med partiets tradition. Per Albin Hansson ler förmodligen i sin himmel när han läser partiets nya politik.

Den intervju som Expressens reporter Viktor Barth Kron gjorde med Magdalena Andersson under Almedalsveckan blev uppmärksammad då han fräckt frågade om hon själv kunde tänka sig att flytta för att blanda upp befolkningen. Andersson bor i Nacka utanför Stockholm. Nej, hon ville inte flytta, sa hon, och menade att Barth Kron hade vinklat frågan fel. Istället hävdade hon att vad partiet de facto hade beslutat inte alls handlade om att blanda folk utan att staten ska starta en så kallad Sverigeförhandling, där staten tillsammans med kommunerna lägger upp ett program för hur utanförskapsområdena ska bort.

Andersson ville på detta sätt tona ned det radikala i blandningspolitiken. Problemet är bara att partiet inför den partikongress som nyligen timat hade en arbetsgrupp under riksdagsledamoten Lawen Redars ledning som hade en mer radikal syn på vad som behövde göras. I slutrapporten skrev man:

“Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Just den formuleringen överfördes inte till partikongressens beslut, men läser man vad partiet beslutat ser man ändå att det tänker sig en större omvandling av samhället. Asylinvandrare ska inte tillåtas att bosätta sig i utanförskapsområden. Kommunernas bostadsförsörjningsansvar för samma grupp ska utöka. Staten ska subventionera byggproduktion av hyresrätter. Kommunernas förköpsrätt av fastigheter och mark ska ”moderniseras” vilket antagligen menar att den stärks. Staten ska också gå så långt att den lägger sig i kommunernas markanvisningar, det vill säga vad kommunerna ska använda sin mark till. Och slutligen vill man riva dåliga hus, med vilket ska förstås att man helt enkelt kan tänka sig att riva dåligt fungerande bostadsområden.

Det som inte står i partikongressens beslut är just att hyreshus ska byggas i villaområden, men det har vi Lawen Redars ord på ändå. I podden God Ton som produceras av Per Lindgren och Hanif Bali intervjuas hon och säger: ”Jag tycker ju att vi ska bygga hyresrätter i socioekonomiskt starka områden.”

Det råder alltså ingen tvekan om att Socialdemokraterna tänker lansera en omfattande ingenjörsmässig plan för hur utanförskapsområdena ska bort, och att det ska ske fysiskt med stadsplanering, samt att människor med olika socioekonomisk bakgrund ska bo blandat.

Vi som har en mer individualistisk syn på samhället tänker oss att integration snarare mer har att göra med individens egna förmågor än i vilket hus hon bor i. Om detta får jag återkomma till i en annan krönika.

För den som är kollektivistisk lagd och socialdemokrat passar dock den nya politiken perfekt. Det här är ett eko från förr. Och eftersom det finns många i Sverige som älskar när staten tar över deras liv lär politiken gå bra vid valurnorna. Tyvärr.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Varför kräver så få att Hamas tvingas ta sitt ansvar?

NT 2025-06-09

I den massiva kritik som nu riktas mot Israel för dess sätt att föra krig i Gaza riskerar den egentliga skurken – Hamas – att komma för billigt undan.

Hamas behandlas såväl i nyhetsrapporteringen som i den politiska debatten som om det vore en mystisk naturkraft som man inte kan göra något åt, som regn eller annat oväder.

Hamas bara finns där. Alla är eniga om att det är en ondskefull organisation, men det verkar inte som att man kan ställa några krav på den. Den verkar inte vara talbar.

Istället riktas fokus helt och hållet mot Israel. Det är Israel som ska ta ansvar. Israel ska upphöra med stridigheter. Israel ska förse civilbefolkningen med förnödenheter. Israel ska fixa fred, inte Hamas.

Det finns en förklaring till varför denna obalans i rapportering och debatt har uppstått, och det finns till och med en teoretisk term för det. Det kallas ”de låga förväntningarnas rasism”. Folk förväntar sig ingenting av Hamas. Hamas är en palestinsk rörelse, och palestinierna ses inte som ett myndigt folk.

Att detta är en rasistisk föreställning är för att man delar in världen i folk som man tror är vuxna och kan ta ansvar och folk som inte är det. Ansvar kan bara tas av länder som är rika och välutvecklade, som Israel, tänker man sig.

Den gamla tidens kolonialism var rasistisk på samma vis men öppet. Det var inte ovanligt att man rakt ut sa att den vite mannen var överlägsen andra folk. Efter andra världskrigets upphörde stödet för den öppna rasismen. Men det betydde inte att föreställningarna försvann om att de rika och utvecklade länderna vet mer och bättre än alla andra, och att de därför har ett större moraliskt ansvar att ta hand om de förment underutvecklade folken i de före detta kolonierna.

Kan man då tala med Hamas? Finns det en ledare? Kan man kräva något av dem? 

Javisst går det. Hamas är inte en grupp vildhundar som man inte kan göra något annat än att låsa in eller avliva. Det är människor.

Hamas är en politisk och militär organsiation som har styrt Gaza som en enpartistat i nästan 20 år. Det är svårt att för stunden veta vilka ledare som är vid liv och var de befinner sig, men när jag ber ChatGPT göra en lista över vad som förmodligen är Hamas ledarskap just nu får jag fram flera namn: Khaled Mashal, ledare för Hamas utomlands, Khalil al-Hayya, politisk ledare i Gaza, Zaher Jabarin, ledare på Västbanken, Izz al-Din al-Haddad, militär ledare i Gaza. Några av dessa befinner sig utomlands. Kanske i Qatar, kanske i Turkiet.

Jag vet väldigt lite om dessa personer men jag tror att man faktiskt kan kräva moraliskt ansvar av dem. USA och Israel sitter ju med dem och förhandlar. Alltså består Hamas av vuxna människor som det går att tala med.

Kriget i Gaza utspelar sig inte bara i Gaza utan även i den internationella opinionen. Hamas har alltid fört ett informationskrig mot Israel. Organisationen är likgiltig för förluster av palestinska människoliv och utnyttjar de många dödsfallen cyniskt i sin propaganda för att att svärta ner Israel.

Men det finns inga journalister som försöker jaga rätt på talesepersoner för Hamas för att ställa kritiska frågor. Hamas illgärningar mot den egna befolkningen beskrivs sällan i mer än någon enstaka mening. Samma sak med de omfattande politiska och militära banden som finns mellan Hamas och Iran.

Känner jag den svenska politiska debatten rätt kommer några av de som läser den här texten tänka att jag nu skriver detta bara för att ursäkta Israel, och ge Israel mandat att fortsätta med sin krigföring. Men nej, så är det inte. Inga av Hamas förbrytelser undantar Israels ansvar att föra krig i enlighet med vad den internationella rätten kräver. Kritiken som har anförts mot Israel är alltjämt relevant. Mitt syfte är endast att påpeka en brist i nyhetsrapporteringen och den allmänna debatten som gör att Hamas alltför enkelt kan smita undan sitt ansvar.

Norrköpings-Tidningar

Byråkratin får inte stoppa gårdsförsäljningen

NT 2025-05-12

Den 1 juni börjar lagen om gårdsförsäljning att gälla. Äntligen ges små lokala tillverkare av öl eller vin, som tar emot besökare, möjligheten att sälja sina varor direkt till dem — såsom är brukligt i resten av världen där man besöker ett bryggeri eller en vingård. I Sverige har ju detta varit förbjudet eftersom vi bara har tillåtit försäljning av alkohol på Systembolaget.

Det är alltså upplagt för fest! Till saken hör också att det senare under sommaren även blir sänkt punktskatt på öl från småbryggerier. Sommaren 2025 kan därför komma att gå i ölets tecken, och då framför allt från det lilla lokala bryggeriet.

Men nu är det här Sverige, och att ha roligt och dricka alkohol samtidigt, är något som många i vårt land alltjämt tycker är problematiskt.

Följaktligen kommer gårdsförsäljningen att omgärdas av strikta regler. Och det finns tyvärr en risk för att reglerna blir så hårda att själva festen uteblir. 

Kruxet är nämligen att gårdsförsäljningen måste vara så utformad att den inte blir en konkurrent till Systembolaget. För händer det bryter Sverige mot EU-rätten, och då finns det risk för EU påpekar för oss att vi inte kan ha vårt nationella undantag för Systembolagets monopol kvar. Sverige får bara ha det så länge vi inte skapar en gräddfil för svenska tillverkare. EU bygger på fri konkurrens mellan alla företag i hela unionen.

Själva gårdsförsäljningen måste alltså vara något annat än bara vara försäljning av alkohol, och lagen stadgar därför att ”Besöksarrangemanget ska ha ett kunskapshöjande inslag och viss varaktighet samt erbjudas till konsumenter mot betalning.”

Vad är då ett kunskapshöjande inslag? Det är inte preciserat i lagen utan istället har riksdagen givit regeringen eller den myndighet regeringen beslutar om i uppdrag att bestämma detta. Här har regeringen valt Folkhälsomyndigheten. Därutöver måste varje försäljare inhämta ett tillstånd hos sin kommun, som i sin tur har rätt att utforma sina lokala regler.

I dagsläget finns det därför anledning till oro. För Folkhälsomyndigheten har i ett utkast på regelverk som är ute på remiss föreslagit att det kunskapshöjande momentet ska vara på minst 45 minuter!

Små lokala tillverkare har påpekat att detta kan bli alldeles för tungande för dem. De har i bland bara några få anställda och har inte råd att anställa en guide eller någon som håller lektioner.

Därtill finns det risk för att kommuner som styrs av partier som har motsatt sig den nya lagen krånglar till det ytterligare. Stockholms stad, som styrs av en vänsterkoalition med Socialdemokraterna i spetsen, har meddelat att de inte tänker tillåta gårdsförsäljning på söndagar. Argumentet är att Systembolaget inte har öppet på söndagar.

Att detta görs för att sabotera införandet av den nya lagen är uppenbart. För när ska folk besöka bryggerier och vingårdar? På vardagar? Utflykter med rundvisning och öl- eller vinprovning gör ju de flesta på helgerna.

Risken finns alltså att festen inte blir av. Man kan därför fråga sig varför vi i riksdagen har antagit en lag som ser ut på det här sättet. 

Svaret är att det annars inte hade blivit någon gårdsförsäljning över huvud taget. Det har varit otroligt svårt att få denna lag på plats. Det är alltjämt många i Sverige som menar att Systembolagets monopolställning närmast är helig. Det gick ju så långt att Socialdemokraterna i maj förra året kallade till presskonferens enkom att förklara att de tänkte rösta emot förslaget om det fanns risk för att monopolställningen gick förlorad. Till sist röstade de också mot.

Så låt oss nu hålla tummarna! Låt sommaren 2025 bli en fest för alla som älskar mat och dryck! Låt inte denna reform bli ett småaktigt byråkratiskt haveri!

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför är Donald Trump så förtjust i höjda tullar

NT 2025-04-14

Närmast ingen i Sverige förstår någonting av USA:s nya politik med tullar. Så låt oss göra ett försök att förstå. Vi kommer kanske aldrig att förstå fullt ut, men USA kommer att vara en viktig handelspartner alldeles oavsett. Om vi ska kunna ha en dialog med USA måste vi i alla fall försöka.

Efter att ha läst och lyssnat tror jag att man enklast kan beskriva Donald Trumps handelspolitiska världsbild som att det är en form av ideologi, en annan ideologi än den vi tror på i Sverige. Vi är ju principfasta frihandlare. Svensk industri är sedan länge internationaliserad och vi kan inte se någon poäng med tullar över huvud taget. Men Trumps handelsideologi lyder istället ungefär så här:

Frihandel är en god idé om alla följer samma regler och om vinsterna av handeln kommer alla till del. Så har dock utvecklingen inte varit. De förändringar som har skett i världshandeln under de senaste decennierna är att amerikanska tillverkare har flyttat många av sina industrier utomlands där arbetskraften är billigare. Främst till Kina. Detta har visserligen genererat stora vinster för företagen, och givit konsumenterna billiga varor, men följden har blivit att fabriksjobben har försvunnit. Människor som livnär sig på tjänsteproduktion eller olika former av akademiska yrken, som främst finns på öst- och västkusten, har inte märkt av detta.

Annat är det för mindre orter på landet. Det har gått bra för ”Wall street” men inte för ”Main street”. I nästan varje liten stad i USA finns ett huvudgata, main street, som i likhet med svenska orter som har haft stor utflyttning kan se ganska deppig ut med stängda butiker.

Därtill spelar inte USA:s handelspartners enligt reglerna. Ursprungstanken var att alla skulle vara så ickeprotektionistiska som möjligt, men undan för undan har alla fuskat mer och mer. Värst är Kina men EU respekterar inte heller reglerna. 

Detta har försatt USA i en situation där handelsbalansen har varit negativ ända sedan 1970-talet. USA köper mer från utlandet än vad utlandet köper av USA. Och många leveranskedjor med komponenter som är livsviktiga för amerikansk försörjning har blivit beroende av andra länder, och ibland länder vars regimer inte är pålitliga. 

Den stora amerikanska importen har gjort att USA därmed hamnat i en beroendeställning till producenter i Kina, vilket ur beredskapssynpunkt inte är hållbart.

Viktigast av allt är därför att få tillbaka fabrikerna till USA. Tullarna i sig är inte målet. Tanken är att de gradvis ska försvinna genom att varorna produceras inom USA. Orter med arbetslöshet ska därigenom återigen kunna blomstra.

Vi i Sverige tror som sagt inte på denna ideologi. Vi pratar aldrig om den svenska handelsbalansen. Också vår tillverkningsindustri har flyttat utomlands i stor utsträckning. Kläder och brödrostar tillverkas i Bangladesh eller Kina, men vi är inte lika oroliga över det.

Men finns det någon punkt där vi ändå kan gå USA till mötes? För skilda ideologier till trots måste vi ändå kunna prata med varandra. 

Exempel på sådana punkter skulle kunna vara att vi enas om att handeln mellan USA och EU ska vara kliniskt fri från tullar och dolda handelshinder i form av omotiverade miljö- och hälsoregler. Vår handelsrelation har inte sett ut så. Båda sidor har diverse tullar mot varandra och båda fuskar med dolda handelshinder.

Vi borde också kunna erkänna att USA har en poäng i att ingen av oss bör vara beroende av Kina för produktion av essentiella varor. Exempelvis har Kina specialiserat sig på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Kanske vi kan samarbeta om att utvinna det själva? Att kräva att Kina slutar med sina hejdlösa statssubventioner av exempelvis elbilstillverkningen är också något vi borde kunna enas om.

Med detta sagt tror jag dock att vi nog aldrig kommer att enas om själva ideologin. Trump verkar vilja återskapa ett fabrikssamhälle som inte har funnits på mer än 50 år. Det är nog ett projekt som det blir svårt att hjälpa honom med även om vi ska försöka få handeln över Atlanten att ske så smidigt som möjligt.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Ibland har till och med Musk rätt att göra vad han vill

NT 2025-03-17

I början på förra veckan svarade jag på en enkät utsänd till oss riksdagsledamöter av TT. Den handlade om huruvida jag hade ett konto på mediaplattformen X, om jag var aktivt där eller övervägde att lämna, samt om det var ett problem att ägaren, den amerikanske entreprenören och politikern Elon Musk, använder denna för att påverka innehållet.

Jag svarade att jag har ett konto, inte har för avsikt att avsluta det och inte har några bekymmer med att Elon Musk — om han nu gör det — styr vad jag får läsa.

Elon Musk är som bekant en inte helt okontroversiell politiker och det har riktats kritik mot honom för att han ”manipulerar” innehållet på plattformen. Kritiken har gått så lång att röster höjts för att myndigheterna måste ingripa. Musk kommenterar ju även politiken i andra länder än hans eget.

Att jag inte instämmer i denna kritik, även om jag inte på något vis räknar mig som någon Muskanhängare, är för att det egentligen inte är någon större principiell skillnad mellan plattformen X och vanliga tidningar.

Norrköpings Tidningar ägs av koncernen NMT som i sin tur ägs av Erik & Asta Sundins stiftelse. Det är ägaren som har bestämt att tidningen ska ha en moderat ledarsida. Ägaren kan ändra på det om den vill. Den kan tvärtom lägga ned nyhetsförmedlingen helt och bara publicera opinionsbildande material om den vill. Den kan även helt ensidigt bara publicera debattartiklar och insändare som överensstämmer med ägarens egna åsikter.

Det är så vår svenska tradition med tidningar ser ut. Ägaren bestämmer innehållet. Det är även så det ser ut i andra demokratiska länder. Vi har inte politiskt färgade TV-kanaler i vårt land med det finns också. På Youtube finns däremot kanaler som kan sägas vara som traditionella TV-kanaler som uteslutande producerar opinioinsbildande material som Riks som står Sverigedemokraterna nära.

Vad Elon Musk gör med X skiljer sig därför inte från vad andra mediaägare gör. Han publicerar själv väldigt mycket, och det verkar som att han har programmerat det så att hans egna inlägg för hög prioritet när folk skrollar igenom flödet. Jag vet inte om det är så, men det spelar ingen roll för det är hans rätt i så fall.

Men är det då inte problematiskt att han använder denna plattform för att lägga sig i inrikespolitiken i andra länder? Nej, inte heller det tycker jag är ett bekymmer för det enda som är unikt med detta medium är att det är globalt. X är som en tidning som finns i hela världen. Låt säga att han ägde en papperstidning som folk i hela världen prenumererade på, skulle han då inte ha rätt att ha en ledarsida i den och kommentera inrikespolitiken i olika länder? En sådan tidning finns ju redan, även om den har en mer begränsad publik. Det är brittiska The Economist. Tidningen har en ledarsida och brukar just kommentera olika länders inrikespolitik

X är ett relativt nytt medium. Det bygger på att användarna själva publicerar materialet. Men ska i grunden ses som en tidning. Det är till övervägande delen alltjämt en plattform som publicerar text och bild.

Det som har blivit kontroversiellt är att ägaren heter Elon Musk, är politiker i USA, och har gjort sådana saker som att ha hjälpt extrema Alternativ für Deutschland i senaste tyska valet. Men själva mediet i sig är inte det.

Gillar man inte X och saker som Elon Musk publicerar får man därför göra på samma sätt som när man inte längre gillar vad en tidning publicerar. Man får säga upp prenumerationen och anlita en annan tjänst istället.

Norrköpings-Tidningar

Att förstatliga vården skapar fler problem än det löser

Norrköpings Tidningar 2025-02-17

Jag har noterat att Kristdemokraterna har gjort det till en profilfråga att de vill förstatliga sjukvården.

Jag vill varna för detta förslag. Jag ser tyvärr bara framför mig ett byråkratiskt monster, ett Sovjetunionen i miniatyr, förvisso utan Gulag, men med planekonomis alla kända nackdelar och kanske ytterligare några som vi ännu inte vet något om. Det brukar bli så med samhällsomvälvningar. Stora reformer ger stora oförutsedda konsekvenser.

Regionerna har 300 000 anställda. Alla dessa jobbar inte i vården men de flesta, och de som blir kvar, som jobbar med kollektivtrafik, regional utveckling och kultur, kommer också att behöva omorganiseras eftersom regionerna som sådana, själva organisationerna, kommer att läggas ned. Att ha regioner utan sjukvård är det ingen mening med.

Alla vet hur svår polisens omorganisation var. Den tog flera år att genomföra och sänkte initialt polisens effektivitet kraftigt. Och då har polisen ”bara” 37 000 anställda.

Vidare kommer samma sak hända som hände på 1970-talet då Sverige slog samman många kommuner. Kommuner med gott om pengar i kassan var rädda för att någon annan skulle tömma deras bankkonton. Därför tömde de dem själva genom att satsa på badhus och idrottshallar.

Samma sak kommer att hända med regionerna. De regioner som har varit ansvarstagande och sparat i ladorna kommer att smälla upp nya sjukhusbyggnader oavsett om det finns patienter eller personal att fylla dem med.

Att tvärtom stänga ned sjukhus som inte fungerar kommer inte heller att bli lättare. Tänk hur det blir när en byråkrat från Stockholm kommer till XXX och säger att bygdens stolthet ska slå igen. Det är aldrig lätt att stänga sjukhus, men det är lättare om det är politiker från den egna orten som gör det. Legitimiteten är större.

Sjukhusbyggnaderna kommer även att bli föremål för rikspolitiska intressen. Redan idag är det svårt för riksdagsledamöter att komma överens om fördelningen av infrastruktursatsningar. Här går inte skiljelinjerna mellan partierna utan mellan landsändar. Alla riksdagsledamöter vill att staten ska spendera mer pengar just där de bor.

Det är så mycket pengar det handlar om att det kommer att vara frestande även för partiledare att åka ut till en ort och lova stora satsningar, om det är det som krävs för att få in den där sista procentenheten som behövs för att vinna regeringsmakten.

Men kanske vi kan stå ut med en knölig omorganisation och politiskt riv och slit om det är så att vi vinner något annat?

Tyvärr kan jag inte riktigt se vad det skulle vara. Kristdemokraterna menar att man får stordriftsfördelar om all svensk sjukvård läggs samman i en enda organisation.

Jag tror inte på det, för den viktigaste vården sker nämligen i det lilla. Det finns gott om statliga utredningar som visar att sjukvården både blir bättre och billigare om den sker i primärvårdens regi. Den bästa läkaren för de flesta krämpor, stora som små, är allmänläkaren på vårdcentralen och inte specialisten på universitetssjukhuset.

De har att göra med att den grupp som konsumerar mest vård är gruppen äldre med flera diagnoser samtidigt. Vad de behöver är lättillgänglig vård där de bor. De behöver sjuksköterskor och läkare som kan besöka dem hemma, eller att de får tid snabbt på vårdcentralen, att de inte möts av en telefonsvarare som säger att de får komma tillbaka en annan dag. Var får detta plats i Kristdemokraternas enorma organisationschema?