Mediepanik om utvisningar i Stockholm

NWT 2026-02-21

Har Sverige beslutat att en åtta månaders bäbis ska ryckas ur sin moders famn och sättas ensam på ett plan till den genomonda diktaturen Iran? Om du tror att det finns ett sådant beslut är du lurad. Du har då läst någon av de missvisande rubriker som spreds av i det närmaste alla stora redaktioner i Stockholm förra veckan.

Det var förra fredagen, den 13 februari, som Sveriges Radio Ekot berättade: “Åtta månader gamla Emanuel ska utvisas till Iran”. Andra redaktioner kopierade nyheten omedelbart: “Bebisen Emanuel ska utvisas till Iran – utan sina föräldrar”, skrev TV4. SvD: “Åtta månaders bebis utvisas”, DN: “Migrationsverket om utvisning av bebis: Följer lagen”, SVT: “Bebis ska utvisas till Iran – ansvarig minister: ‘Orimligt’, Expressen: “Emanuel, 8 månader, ska utvisas – trots föräldrarnas uppehållstillstånd”. Och TT, som också är en Stockholmsredaktion men vars rubriker sprids genom lokalpressen, påstod att “Åtta månaders bebis utvisas till Iran”.

När paniken lagt sig efter några timmar visade det sig att fallet kanske inte var så enkelt. Det var visst inte bara barnet det handlade om utan också föräldrarna. Och det fanns tydligen en ordning för hur folk från andra länder skickas hem. Det ska finnas ett ordnat mottagande i hemlandet. Det pågår inte heller några utvisningar till Iran alls för tillfället på grund av våldsamheterna i landet. Vidare är det självklart även så att inte ett spädbarn separeras från sina föräldrar.

Redan på eftermiddagen, i Sveriges Radio Studio Ett, kom klargörande fakta fram, som att föräldrarnas uppehållstillstånd skulle komma att löpa ut under oktober, och att det främst var därför som pojken inte kunde få ett eget uppehållstillstånd bara för honom själv.

Men då var redan alla uppskrämda, och ministrar hade tvingats uttala sig. Nu finns det därför människor i vårt land som på fullaste allvar tror att Sverige har beslutat att ett spädbarn ensamt ska skickas till Iran. 

Låt oss därför stanna upp och fråga oss vad tusan det var som hände. Var det att svenska myndigheter på grund av en hård och kall regering tvingat på ett spädbarn ett helt orimligt beslut om utvisning eller var det att redaktionerna i Stockholm fick fnatt?

Jag menar att det är det senare, och tyvärr har det hänt förr. Jag minns när samma medier hävdade att unga afghanska män i 30-årsåldern, som demonstrerade på Medborgarplatsen i Stockholm, var barn. Svenska Dagbladets förstasida (10/8 2017) skrev om barn och visade ett foto på fullvuxna män.

Jag minns också historien om de apatiska barnen som utspelade sig 2005. Sverige hade plötsligt fått en epidemi med barn som blev apatiska på grund av hot om att deras familjer inte skulle få uppehållstillstånd. Det gick så långt att det på Akademiska sjukhuset hölls ett längre vetenskapligt seminarium som ansedda Läkartidningen skrev ett långt reportage om (20/5 2005).

Idag vet vi att allt detta var fel. De afghanska männen var inte barn, vilket var helt uppenbart för mig som faktiskt åkte till Medborgarplatsen för att titta på demonstrationen, och vi vet att historien med de apatiska barnen var en bluff. Barnen som nu har vuxit upp har själva vittnat om saken.

Varför blir det så här ibland i Sverige? Ja, det kan man fråga sig. Någon forskare borde ta sig an problemet. Uppenbart är i alla fall att man inte kan lita på den samlade journalistkåren i Stockholm när det kommer dramatiska nyheter om migration och barn. Kollektiv dumhet uppstår, och då i just den krets av journalister som har de allra mest prestigefyllda positionerna på de allra mest prestigefyllda redaktionerna.

Vis av erfarenheten har jag därför skaffat mig ett eget nätverk av specialister på migrationsfrågor som jag kan ställa frågor till om hur olika svåra fall ska bedömas. Jag är ingen expert på migrationsjuridik, och lagstiftningen är tyvärr rätt snårig. 

Särskilt komplicerade är fallen där det handlar om så kallade spårbyten. Granskar man fallen närmre kan det visa sig att det rör sig om människor som kommit till Sverige, sökt asyl medvetna om att de inte kan få det, men sedan bytt spår till att ansöka om arbetstillstånd istället. I sådana fall rör det sig ju inte om människor med skyddsbehov utan folk som har manipulerat systemet.

Finns det då inte problem med de nya reglerna? Jovisst, jag är inte förvånad över att det dyker upp udda ömmande fall. Det finns inga nya lagar som inte har inkörningsproblem. Därför har regeringen också sagt den ska se vad som kan göras för att förbättra övergången till det nya systemet.

Men vad Sverige absolut inte behöver i det här läget är att låta den upphetsning som har spridit sig på ett antal nyhetsredaktioner i huvudstaden också sprida sig i landet i övrigt. Det är inte alltid i Stockholm intelligensen, eftertänksamheten och förnuftet sitter.

Lyssna på Wallenberg – och behåll 40-timmarsveckan

NT 2026-02-16

Norden borde bli Europas goda exempel när det gäller tillväxt! Det var Jacob Wallenbergs mycket tydliga budskap när han talade på den säkerhetspolitiska konferensen på Hanaholmen i Helsingfors förra veckan. Annars är det Kina som vinner tävlingen. Kina är inte längre landet som bara producerar enkla plastleksaker utan har idag samma avancerade industriteknik som vi i Sverige.

Därtill arbetar kineserna mer än vad vi gör. Det är inte ovanligt att folk i Sydostasien arbetar enligt modellen 9-9-6, det vill säga från kl 09.00 till 21.00 sex dagar i veckan. När kineserna tar fram en ny bilmodell tar det två år. I Europa tar det fem år!

Jacob Wallenberg är styrelseordförande i investmentbolaget Investor, och därmed ledare för det som brukar kallas för Wallenbergimperiet. Ofta brukar Wallenbergarna sköta sina affärer i bakgrunden och sällan ha synpunkter på dagspolitiken, men det var mycket tydligt i hans tal på konferensen att han inte var där för sin egen skull. Familjen Wallenberg lär överleva vad som än händer, men hur ska det gå för Europa? För Norden?

Utvecklingen på den globala scenen har inte varit till Europas fördel på senare tid. Kriget i Ukraina pågår alltjämt och Europa får inte sitta med vid förhandlingsbordet. USA har tröttnat på att finansiera större delen av Europas försvar, och om Europa ska klara sig självt behövs det pengar, det behövs tillväxt!

Wallenberg presenterade fyra punkter: 1) fortsatt utveckling av EU:s inre marknad, riva gränshinder, 2) investeringar i infrastruktur och energisystem, 3) ökade satsningar på forskning och innovation samt 4) en ny attityd till företagande och tillväxt. Det är främst på sista punkten där det är tydligt att Kina är bättre än oss. De vill mer och jobbar därför hårdare.

Wallenbergs slutsats var emellertid ändå inte att vi i Norden är i kris. Tvärtom menade han att förutsättningarna hos just oss är goda. Våra industrier är stabila och konkurrenskraftiga. Våra universitet håller hög kvalitet. Vi kommer att klara oss, men vi måste rycka upp oss. Vi måste utnyttja vår potential.

Min personliga reflektion är att jag såklart håller med. Jag är ingen företagare och kan inte på samma sätt som Wallenberg beskriva vad som behövs för att få mer fart i industrin, men att Norden och Europa befinner sig i ett världsläge där vi behöver få upp tillväxten kan det inte råda något tvivel om.

Vi kan vara upprörda över USA:s nya politik när det gäller Europa där man klagar och skäller, för att inte tala om den märkliga idén att USA tyckte sig ha rätt till Grönland.

Men amerikanerna kan läsa statistik lika bra som vi och de kan se att den europeiska tillväxten inte är vad den borde vara. Den har varit betydligt högre i USA. Och Donald Trump har ju haft helt rätt i att det är fel att de europeiska Natoländerna inte betalar sin del av det gemensamma försvaret. USA tog på sig rollen som Europas försvarare en gång i tiden men det var aldrig meningen att den europeiska sidan skulle smita undan.

Europa behöver få igång tillväxten igen annars kommer vi inte ha råd med de försvarsinvesteringar vi behöver göra och USA kommer då heller aldrig att se oss som en likvärdig partner.

Intressant att notera var också att Wallenberg helt undvek att kommentera de nordiska ländernas skatte- och välfärdspolitik. Jag förstår varför, även om det rimliga hade varit att beröra även den delen. Det vore ju bra om Nordens socialdemokratiska partier också vill driva en tillväxtfrämjande politik, och Wallenbergarna har historiskt sett kunnat samarbeta väl med regeringar av alla partifärger.

På en punkt var han dock tydligt kritisk mot just den svenska socialdemokratin. Det är inte läge just nu att avskaffa 40-timmarsveckan. Vi blir inte rikare genom att jobba mindre.