Beslutsrätten ligger inte hos experterna

(NT 2020-03-23)

Man ska lita på experterna, absolut så, men vad ska man göra när experterna är oense?

En filmscen som ofta återkommer i Hollywoodproduktioner är ”the situation room” där USA:s president hanterar krigsoperationer. 

Runt bordet sitter en stab experter som ger råd. Eftersom det är i filmens värld är det extremt svåra beslut som ska fattas. Ska flygvapnet slå ut fienden från luften eller blir det oacceptabla civila förluster? Kommer fienden att backa tillbaka eller kommer han att försöka ge igen?

Rådgivarna är generaler, diplomater och underrättelsepersonal. Alla är experter på sina områden. Militärerna vill slå till med vapen. Diplomaterna vill föra samtal. CIA har agenter på marken. Alla vill de att presidenten ska fatta beslut i enlighet med just deras övertygelse.

Filmpubliken identifierar sig med presidenten och undrar vad den själv skulle ha gjort. Ska man lita på experterna eller ska man som demokratiskt vald president besluta själv?

I vissa filmscener hettar det till. Högste generalen nästan skriker åt presidenten vad han ska göra, men presidenten håller sin linje. Det yttersta beslutet ska fattas av en folkvald. Inte av en tjänsteman, hur mycket expert han än är.

I alla filmer som jag har sett där denna scen utspelar sig vinner presidenten mot generalerna. Det är helt i enlighet med den demokratiska ideologin. Det är politiskt tillrättalagt kan man tycka, men känns ändå bra. Vi vill ju inte att generalerna ska ta över makten, trots att det är en krigssituation det handlar om.

Den franske premiärministern i George Clemenceau myntade uttrycket ”krig är alldeles för viktigt för att överlåtas på generaler”. Det var när första världskriget hade gått i stå och alla experter på krig stod handfallna.

Kan vi lära oss något av detta nu när vi står mitt i en pandemi?

Normalt sett är virusinfektioner och smittspridning något som ska hanteras av experterna själva. Man kan i 99 fall av 100 lugnt följa den medicinska professionens alla råd.

Men nu råkar vi befinna oss i en situation där experterna är oeniga. När SVT:s Agenda bjöd in en professor i epidemiologi plus statsepidemiologen till en direktsänd studiodiskussion hamnade de nästan i gräl.

Det är en klassisk demokratiteoretisk fråga som aktualiseras. I en demokrati är det lekmän som fattar alla avgörande beslut. Det är något som många har retat sig på. Varför ska människor som faktiskt inte är experter på någonting fatta de avgörande besluten? Ska inte de med mest kunskap besluta?

Det är en anomali att vi sätter vagnen framför hästen i en demokrati, men det är ändå så vi måste göra. För vem ska besluta när ledande experter är oeniga? Vem har rätten att bestämma?

Smittskydd är ett expertområde, men politiskt beslutsfattande är också det. Det är ett hantverk där den som beslutar inte bara ska lyckas förstå vad experterna säger på olika sakområden. Beslutets alla samhällskonsekvenser ska sammanvägas, kommuniceras med allmänheten och genomföras. Att få alla dessa bitar på plats samtidigt är ingen enkel sak.

I slutändan är det den som har det övergripande ansvaret som måste bestämma oavsett om denne inte kan ett skvatt om sakområdena egentligen eller inte. Det är faktiskt inte konstigare än att varje patient bestämmer om sin egen medicinska behandling ytterst. Läkaren ger råd om vilken den bästa behandlingen är, men en patient har rätt att avstå en behandling.