Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.
Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?
Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.
När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.
Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.
Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.
James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.
Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?
Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.
Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen.
Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.
månadsarkiv: juli 2023
Återinförda hädelselagar i Sverige löser inte problemet
Att Sverige utsätts för kritik inom den muslimska världen för att våra myndigheter inte ingriper mot demonstranter som bränner Koraner är givetvis ett problem, eftersom det riskerar att skada våra handelsrelationer med dessa länder samt att det kan öka risken för terrorattentat på svensk mark, eller attentat riktade mot svenska ambassader.
Åtgärder behöver därför vidtas för att dämpa kritikstormen, men det bör göras på den internationella arenan och inte genom att inskränka den svenska yttrandefriheten genom att införa hädelselagar.
Det vi upplever nu är inte första gången olika aktörer inom den muslimska världen är upprörda över vad de uppfattar som skamfyllda angrepp på sin religion. 2005 uppstod ett omfattande gräl på grund av karikatyrerna av islams profet Muhammed som publicerades i danska Jyllandsposten. 2007 kom denna händelse att följas upp med kontroversen omkring konstnären Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.
Den franska tidningen Charlie Hebdo hade i sin tur också brukat avbilda profeten i olika karikatyrer, vilket inte uppskattades. 2015 utsattes därför tidningen för ett terrorattentat där flera av redaktionens medlemmar mördades.
Frankrike drabbades på nytt av ett terrorattentat 2020 när läraren Samuel Paty mördades på grund av att han i sin undervisning om yttrandefrihet hade visat bilder från Charlie Hebdo.
Men det mest kända av alla fall där det kommit till konflikt mellan västerlandets ideal om yttrandefrihet och vissa muslimers uppfattning om vad som är tillåtet att säga om islam är författaren Salman Rushdie som 1988 publicerade boken Satansverserna, och för detta fick en stående dödsdom utfärdad mot sig av Iran. Efter att ha undkommit döden i mer än tre decennier utsattes Rushdie ändå till sist för ett attentat så sent som förra året i USA. Han överlevde med förlorade synen på ena ögat.
Alla dessa fall är olika till sin karaktär men visar sammantaget hur problemet ser ut. Kontroverser omkring islam uppstår mer eller mindre slumpvis och i olika länder vid olika tillfällen.
Att återinföra hädelselagar i just Sverige löser därför inte problemet. Vi vet inte när och av vilken anledning nästa gräl ska uppstå. Rushide brände ju ingen bok utan skrev en. Jyllands-Posten tänkte sig att karikatyrer av Muhammed skulle vara mer underhållande än kränkande. Läraren Paty ville endast undervisa sina elever om yttrandefrihet. Ingen kunde förutsäga att just dessa fall skulle anses som kontroversiella. En hädelselag kommer därför inte att kunna fånga in de händelser som anses som kränkande mot islam.
Det bör också påpekas att en hädelselag förmodligen inte heller kommer att kunna implementeras av polisen på ett effektivt sätt.
Ett talande exempel är de fredsdemonstranter i Ryssland som framträdde med tomma plakat. Plakaten sakndade text eftersom det är förbjudet att kritisera ryska armén. Ändå greps demonstranterna av polisen eftersom det tomma budskapet i sig var nog för att alla skulle förstå vad de ville ha sagt. Exemplet visar att kreativiteten ofta är större hos demonstranterna än hos lagstiftaren. Hur en hädelselag än formuleras kommer aktivister att hitta på ett sätt att kringgå den.
Istället för att inskränka den svenska yttrandefriheten bör Sverige agera på den internationella arenan för att få en global diskussion till stånd där vi från demokratiernas sida tydligt förklarar att yttrandefriheten är en omistlig del av vårt samhällsliv. Detta kan Sverige som ett litet land inte göra ensamt, men vi är medlemmar i EU och när medlemsstaterna talar med en röst brukar andra länder vilja lyssna.
Lämpligt är därför att vår regering tillsammans med våra Europaparlamentariker lyfter frågan i Europeiska rådet och i parlamentet. Vi vet inte i vilket land nästa kontrovers om islam kommer att uppstå, men medlemsstaterna bör kunna värna yttrandefriheten tillsammans bättre än om varje enskilt land som drabbas ska behöva införa hädelselagar.
Stefan Olsson (M), riksdagsledamot för Uppsala län, ledamot av utrikesutskottet
Sverige bör fortsätta att tillåta Koranbränningar
Frågan om Koranbränningar är inte en fråga bara för Sverige. Stormningen av den svenska ambassaden i Bagdad visar det. Det gör också de många reaktionerna från andra muslimska länder. Under fredagen kom fördömanden mot Sverige även från Jordanien, Marocko och Iran, rapporterar SVT.
Likadant var det i januari i år med anti-svenska protester i Indonesien och Pakistan.
Frågan handlar alltså om yttrandefriheten i världen i stort. Ska det vara otillåtet att bränna Koranen oavsett var man är på planeten? Även i sammanhang där det inte finns några muslimer? Ska det anses som hets mot folkgrupp även någon på Svalbard bränner en Koran?
Om Sverige ska vara det enda landet i världen som kämpar för yttrandefriheten i den här frågan kommer vi snart att ha genomusla relationer med alla muslimska länder. Sverige är ett litet land och det kostar andra därför också litet att utsätta oss för sanktioner.
Rimligt är därför att EU ställer upp på Sveriges sida och tydligt förklarar att det är acceptabelt i våra länder att bränna böcker som ett sätt att demonstrera, även om böckerna i sig är religiösa och därför ansedda som heliga.
Om alla EU-länderna tillsammans står upp för detta blir det svårare för de muslimska länderna att peka ut just Sverige som det enskilt mest anti-muslimska landet i världen.
Men tyvärr tycks det inte finnas en gemensam hållning inom EU. EU-kommissionen verkar ha hamnat på fel spår och kritiserade i vintras Sverige för de Koranbränningar vi har haft på senare tid. Yttrandefrihetslagarna ser också olika ut i medlemsstaterna. Exempelvis har Finland en lag om ”trosfrid” som gör att polisen kan stoppa Koranbränningar.
Vi behöver därför en rejäl diskussion inom EU hur vi ser på yttrandefriheten. Ska det finnas ett undantag för brännande av religiösa skrifter eller inte?
För min personliga del skulle jag aldrig någonsin ställa till med eldning av böcker som ett sätt att demonstrera. Bokbål förknippar jag med nazisternas Tyskland. (Jag lider även när jag hör hur kommunala bibliotek skickar utslitna böcker till förbränning.)
Ändå menar jag att bokbränning måste vara ett tillåtet sätt att protestera mot vad man nu vill protestera mot. Att bränna en bok skadar inte någon människa fysiskt utan kränker bara hennes känslor. Och att kränka andras känslor är tillåtet när man demonstrerar.
Det faktum att någon blir ovanligt upprörd, totalt ursinnig, närmast vanvettig, är inte ett skäl att förbjuda en demonstration.
Det finns gränser för yttrandefriheten men de handlar om att skydda människor från fysisk skada eller för att det annars blir omfattande ordningsstörningar. Exempelvis är det förbjudet att röja försvarshemligheter. Det är inte för att skydda överbefälhavarens persnliga känslor utan för att skydda hans planer för att försvara landet mot ett anfall. Inte heller är det tillåtet att demonstrera på motorvägen. Det är inte för att skydda bilförarnas ömma tår utan för att förhindra trafikkaos.
Sverige gör rätt som tillåter Koranbränningar som ett sätt att demonstrera mot islam. Det måste ju vara tillåtet att kritisera islam på samma sätt som man kritiserar andra religioner.
Sanningen är ju den att Koranbränningarna skulle upphöra i samma stund som muslimer i världen slutade bli upprörda. Den provokativa effekten skulle försvinna och provokatörerna tröttna.
Men Sverige kan inte stå ensamt i försvaret av yttrandefriheten i världen. Vi behöver hjälp av våra grannar.
Förändringen förändras
Jag är född 1968. Det är 55 år sedan. Vad har hänt under min levnad? Stora politiska händelser har varit Sovjetkommunismens fall, 11-septemberattentatet och nu Rysslands krig i Ukraina. Jag fick också uppleva hur internet kom och förändrade nästan allt. När jag var ung slog man i telefonkatalogen om man behövde hitta ett telefonnummer. Varje dag publicerades TV-tablån i papperstidningen som alla läste.
Betyder det att jag har levt under en tid med stora förändringar? Nej, jag tror faktiskt att det är precis tvärtom, att jag fått leva i en tid med väldigt få förändringar.
För om man backar 55 år från 1968. Var hamnar man då? Då är vi vid 1913.
Vad hände mellan 1913 och 1968? Ja, herregud! Var ska man börja? Två världsomspännande krig, allmänna rösträttens införande, kvinnlig rösträtt, tre kejsardömens fall, monstruösa folkmord, elektrifiering av alla hem, rinnande vatten inomhus, bilar istället för hästar, flygplan, rymdraketer och månlandning, radio och teve, jazzmusik, popmusik, jeans, modernistisk arkitektur, inflyttning till städerna och tunnelbana i Stockholm.
Förändringarna under 1900-talets första del var ofantligt stora jämfört med tiden efter.
Vad var orsaken till detta och kommer något liknande hända igen? Min gissning, och det här vill jag verkligen kalla för en gissning, är att världen kommer att gå tillbaka till en mer oföränderlig tillvaro. Världen kommer att bli konservativ. Inte som en följd av att konservativa partier tar makten i alla världens länder utan för att det inte kommer att finnas någon bakomliggande kraft i samhället som trycker på för förändringar.
När jag blickar tillbaka på mänsklighetens historia i stort framstår industrialiseringen och inflyttningen till städerna som den stora underliggande drivkraften. Ofta beskrivs den processen som avslutad. Det sägs att den industriella revolutionen började i England på sent 1700-tal och sedan spreds över resten av Europa under 1800-talet. Sverige kom med ganska sent men hade sin industrialisering genomförd åtminstone till 1920-talet.
Jag har inga större invändningar mot den beskrivningen förutom att jag tror att efterdyningarna verkade mycket längre, ända in på 1970-talet, och kanske ännu en tid.
Jag ser det som en stor flodvåg som började sakta, kulminerade under första halvan av 1900-talet, och som sedan sakta ebbat ut.
En av anledningarn till att jag kommit att fundera mycket över detta är att jag min ålder till trots gillar att lyssna på den senaste popmusiken. Men det jag har noterat är att jag alltmer har kommit att tycka att den inte förnyar sig. Jag har fått svårt att skilja låtar skrivna under 2020-talet från dem som skrevs under 2010-talet. Samtidigt kan jag hur enkelt som helst skilja en låt från 1970-talet från en som är från 1980-talet.
Jag kan inte heller på människors klädstil se att den förändrats radikalt mellan decennierna. Jämför modet från 1913 med 1933 och modet från 2003 med modet från 2023. Det stora skiftet i klädstil skedde på 1960-talet när tonårskulturen gjorde entré. Men har något motsvarande större skifte skett sen dess?
När det gäller arkitektur inträdde ett större skifte när modernismen introducerades på 1920-talet och när den blommade ut under årtiondena efter andra världskriget. Men sedan dess har utvecklingen inom denna konstgren stannat av. Hus som byggs nu på 2020-talet är som oftast kopior på den stil som etablerades under 1960-talet.
Den enda större förändring jag hittar under mina decennier i livet är internet och den kultur som uppstått på nätet med sociala medier och inom dataspelsvärlden. Men i övrigt tycker jag att det mesta är sig likt på något vis om jag jämför med min barndom på 1970- och 1980-talen. Familjeliv och arbetsliv ser ungefär likadant ut.
Vi känner bara av de sista efterdyningarna av den stora vågen som industrialiseringen skapade. Urbaniseringen verkar förvisso inte vara helt avslutad ännu. Städerna växer fortfarande. Men det finns ingen stor drivkraft isom får människor att bryta upp från urgamla livsmönster, byta social miljö, och skapa nya musikstilar, nya klädstilar, nya seder.
Det är detta som får mig att tro att samhället sakta är på väg att konserveras, att vi går mot en tid med allt färre förändringar. Vår kultur och våra sociala livsmönster kommer att vara ungefär som de är nu.