Alla inlägg av Stefan

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ge våra äldre ersättning när äldreomsorgen misslyckas

NT 2026-01-19

En ny regel behöver införas i äldreomsorgen som säger att den som har blivit utsatt för allvarlig vanvård ska ha rätt till ekonomisk kompensation av kommunen. Att stämma kommunen går naturligtvis, men är komplicerat och kräver att man själv anlitar en advokat. Det borde istället vara så att kommunerna utställer en garanti, där de säger att om det uppstår ett allvarligt fall av vanvård tar kommunen själv på sig ansvaret för att ersätta den som har drabbats.

Jämför med hur det är om du köper en ny fin bil. Låt säga att den kostar 400 000 kronor. Du får en garanti som varar i ett antal år. Fel åtgärdas kostnadsfritt. Är bilen helt funktionsoduglig går köpet tillbaka. De flesta biltillverkare gör detta instinktivt. De vill absolut inte ha rykte om sig att inte erbjuda trygga köp.

Om det ändå dyker upp en oseriös aktör, som vägrar ta tillbaka en uppenbart felaktig produkt, blir det bråk. Allmänna reklamationsnämnden griper in. Det blir rättegång. Kunden får sina pengar tillbaka och företaget går till sist i konkurs eftersom ingen vill ha med det att göra.

Så fungerar det inte när man “köper” hemtjänst av sin kommun. Hela yrkeslivet igenom betalar man skatt, där huvuddelen av skatten betalas till kommunen. Löftet är att man när man blir gammal ska man få hjälp av hemtjänsten om man behöver det. Hemtjänsten är inte avgiftsfri, men i alla fall subventionerad så att alla ska ha råd oavsett inkomst.

Vad händer då om man blir utsatt för vanvård? Anta att du är gammal och har svårt att röra dig. Du faller ihop på köksgolvet, kan inte komma upp själv och måste trycka på trygghetslarmet, men ingen kommer, och du får ligga på golvet i timmar, kanske till och med till nästa dag. Sådana fall finns.

Finns det en garanti som då gäller? Kan man få ersättning? Nej, det är just det man inte kan. Det enda man kan få är en ursäkt från en chef som lovar att de ska ”se över sina rutiner”.

I den kommunala demokratin finns bara en form av ansvarsutkrävande och det är vid valurnan. Tanken är att man ska rösta bort de politiker som inte har kontrollerar att äldreomsorgen sköts ordentligt. Någon garanti som gör att just den drabbade individen kompenseras finns inte.

Äldreomsorg och hemtjänst anno 2026 är tyvärr bara en moderniserad variant av den gamla sortens fattigvård. Man ska vara tacksam för att man får hjälp. Inte klaga.

Jag vill istället att den kommunala äldreomsorgen arbetar lika professionellt med garantier som näringslivet gör.

Går det att göra? Javisst! Det görs ju redan i näringslivet! Vårt samhälle har redan all den kunskap som krävs för att producera tjänster med hög kvalitet och för att ge kunder ersättning för utebliven leverans. Ingenting hindrar att vi använder oss av samma metoder för äldreomsorgen.

Det finns en rädsla i att låna in modeller från näringslivet till den offentliga sektorn. Rädslan ligger i att det ska blir business av alltihop och det mänskliga ska komma på undantag. Och jag förstår om ni som läser detta tror att jag bara är en i raden av många moderater som vill privatisera.

Men det är inte så jag tänker utan vad jag vill åstadkomma är något så enkelt som vanlig hederlig rättvisa. Det stora löftet Sverige har givit alla som år efter år har betalat skatt är att de ska bli väl omhändertagna när de blir gamla. Det löftet måste hållas.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Det är inte Danmark som är problemet med Grönland

NWT 2026-01-10

Är Danmark en dålig allierad till USA? Nej, verkligen inte. Att påstå något sådant är okunnigt och oförskämt. Tvärtom är Danmark en av USA:s allra mest trofasta följeslagare.

Det som händer nu när Trumpadministrationen har fått för sig att USA måste äga Grönland är bisarrt. Om USA inte backar tillbaka från sina krav kommer relationerna mellan inte bara Danmark och USA vara saboterade för lång tid framöver utan även med Norden i övrigt. Och Nobels fredspris, som den amerikanske presidenten åtrår, kan han nog glömma. Norska Nobelkommittén väljs av Stortinget och medlemmarna brukar vara ofta vara gamla politiker. Varför skulle norska politiker ge fredspriset till en president som gör Danmark illa?

Danmarks historia som en av USA:s bästa säkerhetspolitiska vänner visade sig mest under åren då USA kämpade mot den islamistiska terrorismen i Afghanistan, Irak och Syrien. Danmark var med hela vägen.

Danska soldater fick sätta livet till i Afghanistan för amerikansk skull. När USA bad om stöd för sin militära insats i Irak 2003 fick landet hård kritik. Insatsen hade ju inte stöd i internationell rätt. Men Danmark slöt ändå upp. Det gjorde man även 2016 när USA bekämpade Islamiska staten i Syrien.

När det gäller Grönland var samarbetet mellan Danmark och USA det allra bästa under kalla kriget. Redan då var ju Grönland strategiskt viktigt. 1951 ingick man ett samarbetsavtal som fortfarande gäller. Det säger att USA i praktiken kan ha vilka installationer som helst på ön. Som mest hade USA därför 6 000 man på plats. Idag har man omkring 150. Det var inte Danmark som beslutade om den neddragningen.

Grönland är inte en del av Danmark utan ett eget land, men också en del av danska kungariket (felleskabet), och danska regeringen sköter utrikespolitiken. Ön är tvåspråkig, grönländska och danska. Många grönländare har kommit att bo i Danmark. Det stämmer att danskarna behandlade grönlänningarna illa under mitten av 1900-talet. Alla länder har den typen av tragiska berättelser att hantera. Sverige behandlade tornedalingar och samer illa. USA behandlade sina indianer illa. För att inte tala om diskrimineringen av den svarta befolkningen i de södra delstaterna som pågick ända in på 1960-talet.

Grönlänningarna själva har en politisk process igång som handlar om om de ska göra sig helt självständiga från Danmark eller inte. I så fall talar man om att göra ön till en egen suverän nation, inte skaffa sig en ny herre. Befolkningen är förvisso liten, blott 57 000 personer, men det blir i så fall inte den enda mikrostaten i världen. Monaco fungerar ju väl trots liten befolkning. Det enda rimliga är att grönlänningarna själva bestämmer hur de vill göra.

Det är dock redan avgjort att Grönland inte vill tillhöra USA. Uttalanden har gjorts från alla partier i grönländska parlamentet, Inatsisartut, och landets statsminister Jens-Frederik Nielsen har de senaste dagarna tydligt meddelat att någon anslutning till USA inte är aktuellt. Svaret från deras sida är ett tydligt nej och det vore ju synd om USA visade sig vara ett land som inte förstår vad ett nej är.

Det säkerhetspolitiska problemet som finns gällande Grönland kan mycket enkelt åtgärdas inom ramen för redan existerande samarbetsformer. Det USA under Trumpadministrationen har gjort som är bra, och som egentligen borde ha gjorts för länge sedan, är att be alla europeiska allierade att ta ett större ansvar för det egna försvaret. Det är också ett budskap som vi i Norden har hörsammat. 

Om därför USA vill förstärka säkerheten omkring och på Grönland, och vill att vi gör mer, kommer vi också att göra det. Det har aldrig varit tal om något annat från dansk sida, och Sverige kommer självklart att stötta Danmark med vad vi än kan hjälpa till med. Av reaktionerna de senaste dagarna kommer det inte heller att vara svårt att engagera andra europeiska länder.

Allt detta skulle dock gå i stöpet om USA insisterar på att få ta över Grönland bara för att man är ett större och starkare land än Danmark. De nordisk-amerikanska relationerna skulle bli de sämsta någonsin. Hur skulle det förbättra den gemensamma säkerheten? Och kan Trump påräkna Nobelpris efter det? Nej, det kan han inte.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Avveckla Sverige utvecklingsbistånd

NT 2025-12-22

Vi kommer att behöva göra ett val för eller senare: Antingen avskaffa utvecklingsbiståndet helt och hållet eller reformera allt i grunden, baserat på helt nya (men i egentligen gamla) tankar om vad som faktiskt skapar utveckling i fattiga länder. Vi kan inte hålla på som vi gör nu. Idag gör utvecklingsbiståndet förmodligen mer skada än nytta.

Notera nu att jag skriver om utvecklingsbistånd och inte om humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet är de pengar vi sätter av för nödhjälp. Den delen ska självklart aldrig avvecklas. Men den del som det är meningen ska hjälpa fattiga länder att själva utveckla sina ekonomier, det vill säga utvecklingsbiståndet, fungerar inte.

Vi vet att det inte fungerar eftersom länder som har tagit emot bistånd i decennier alltjämt är fattiga. Den rika världen har hållit på med utvecklingsbistånd sedan 1950-talet.

Vad är det då som inte fungerar? Eftersom Sverige från och med nästa år ska utmönstra utvecklingsbiståndet till Tanzania kollade jag igenom alla pågående projekt. Det rör sig om 211 miljoner kronor under 2025 fördelade på 84 projekt.

Tanzania har en befolkning på 68,6 miljoner människor och en BNP på 740 miljarder kronor. Ett av de största svenska biståndsprojekten 2025 är ett projekt på fem miljoner kronor som syftar till utveckling av näringslivet i form av: “…transformation och djupdykning i prioriterade sektorer inom jordbruk/jordbruksbearbetning av trädgårdsodling, oljefrön, djurfoder, fiske och kryddor. Andra relevanta sektorer är till exempel tillverkning, service, träprodukter, textilier, basmetaller och bearbetade metaller, icke-metalliska mineraler, kemikalier, plaster och läkemedel”.

Givetvis är det inte fel att hjälpa näringslivet att bli mer lönsamt. Men varför tror vi att ett projekt omfattande fem miljoner kronor ska skapa tillväxt för en befolkning med 68,6 miljoner människor?

När vi själva gör investeringar i projekt som vi tror ska skapa tillväxt i vårt eget land, som till exempel vägar och järnvägar, satsar vi inte några fjuttiga miljoner. Vi gör enorma miljardinvesteringar!

Övriga utvecklingsprojekt som Sverige finansierar i Tanzania är på mindre än fem miljoner. Ibland är det småskvättar på bara några hundra tusen. Biståndsministern Benjamin Dousa har träffande beskrivit detta som att biståndspolitiken är som en vattenspridare. Vi sprider ut allt vårt stöd på många småprojekt som inte får någon effekt eftersom de helt enkelt för små.

Som utvecklingsprojekt räknas också satstningar på utbildning och socialförsäkringar. Tanzania behöver detta, det råder det ingen tvekan om, men välfärdssatsningar ska ett land göra med pengar som det har tjänat in självt. Det är så alla utvecklade ekonomier fungerar. Näringslivet drar in pengar som beskattas och som blir till välfärd.

Men i biståndsberoende länder är den logiken avskaffad för där kommer någon annan in från sidan och betalar. Incitamenten att bygga ett fungerande näringsliv försvinner.

Jag ska erkänna att även jag länge trodde på utvecklingsbistånd. Jag ville inte vara hård och kall och säga till människor att de måste tjäna ihop sina egna pengar. Jag ville hjälpa. Men när jag ser att min hjälp inte hjälper utan kanske till och med leder till att fattigdomen permanentas måste jag ju fråga mig om det finns en annan väg att gå.

Och det gör det ju. Sverige var också ett fattigt land en gång i tiden och vi utvecklades helt utan bistånd från andra länder. Det som gjorde att Sverige blev rikt var industrialiseringen. Rika kapitalägare gjorde stora investeringar i syfte att tjäna pengar. Skog och malm togs tillvara. Överskottet investerades i infrastruktur, utbildning, forskning och ny teknik. Ännu högre tillväxt blev resultatet och därmed lyfte vi oss ur fattigdomen. Nästa generations biståndspolitik måste ha detta som sitt mål.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Europa måste bli en stormakt

NWT 2025-11-29

Vad som ska hända i fredsförhandlingarna om Ukraina är högst oklart. Den amerikanska 28-punktsplanen verkar ha hamnat i papperskorgen — där den hör hemma — men den bekräftar ändå att Europa nu måste kliva fram på världsscenen. USA kommer alltjämt att vara den största aktören och det finns ingen anledning att försöka ändra på det, men USA vill inte ta samma ansvar för Europas säkerhet längre.

Man kan vara besviken på USA när det visar sig att de kan tänka sig nästan vilka eftergifter till Ryssland som helst, men det lönar sig föga att klaga eftersom vi i Europa ändå inte kan kräva att få sitta med vid förhandlingsbordet. Vi har själva valt att underordna oss amerikanskt ledarskap. Vi har varit bortskämda och blir behandlade därefter.

Men i framtiden bör vi inte ha det så eftersom vår säkerhet då helt hamnar i händerna på den amerikanske presidenten. Idag är det Donald Trump som är president. Imorgon kommer någon annan, och det finns ingen garanti för att han eller hon skulle vara bättre.

I framtiden kommer vi i Europa därför att behöva träda fram som något av en stormakt i sig. Jag menar då Europa och inte EU för vi behöver ha Storbritannien med oss. Vi behöver göra detta för att kunna fylla det tomrum USA lämnar efter sig och för att bli en respekterad partner till USA. 

Vad mer konkret behöver vi i så fall göra? Här är en kort skiss:

Först och främst måste alla länder rusta upp. Det går inte att vara en global stormakt utan kraftfulla militära resurser. Vi behöver tillsammans komma upp i ungefär samma nivå som USA.

En global stormakt måste kunna projicera militär makt utanför sitt eget territorium, och därför måste vi likt USA ha egna hangarfartyg och atomubåtar. Vi har inte det idag och det är därför som USA måste hjälpa till och säkra den civila sjöfarten i Röda havet. Den farleden är viktigare för oss än för USA men vi klarar inte av att försvara den.

En försvarsmakt måste också ha tillgång till materiel och ammunition. Försörjningen får inte hänga på andra länders goda vilja. Idag importerar vi mycket från USA och USA är ett välvilligt inställt land, men har också lagt restriktionier på vapen som de har exporterat. Ukraina fick långräckviddiga missiler av USA men fick inte använda dem in på ryskt territorium. Europa måste därför se till att vi är självförsörjande när det gäller krigsmateriel och ammunition.

Vidare bör Europa ha en gemensam internationell underrättelsetjänst liknande amerikanska CIA, eller åtminstone ett underrättelsesamarbete länderna emellan som gör att vi har tillgång till information från alla världens hörn. I dagsläget fungerar CIA som hela den demokratiska världens gemensamma underrättelsetjänst, och amerikanerna har varit generösa med att dela med sig. Men om USA plötsligt en dag inte vill hjälpa till längre behöver vi en egen europeisk förmåga. 

Därtill bör Europas länder etablera ett eget säkerhetspolitiskt samarbete med demokratierna i Stilla havet. Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien och Nya Zeeland är våra vänner och vi bör ha ett organiserat samarbete med dem. Om några av dessa länder får problem med diktaturerna i området och ber om hjälp ska det vara lika naturligt att höra med oss i Europa som med USA. Idag är USA den yttersta garanten för alla dessa länder också, och det är inget fel i det egentligen, men visar återigen att USA tvingas bära en tyngre börda än alla andra.

Utöver detta skulle Europa kunna agera allt mer som en enad aktör på alla världspolitiska arenor med en större kraft än idag. Vi skulle tillsammans med betydligt mer kraft kräva att den som vill handla med oss, vilket är attraktivt för alla på grund av den mycket stora marknaden, måste respektera den internationella rättsordningen. Vill man handla med aggressiva krigförande länder som Ryssland bör det sägas att man inte kommer att kunna handla med oss. 

Detta är nu bara en skiss, men det visar vad Europa behöver göra om vi ska komma upp i nivå med USA som global stormakt. Det handlar inte heller om att vi ska konkurrera ut USA eller ersätta Nato med eget europeiskt försvar, utan endast att vi ska bli mer jämbördigt och mer respekterat. Försvaret av Europa kan inte stå och falla med humöret på den som för tillfället är president i USA.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vad alla moderater bör känna till

NT 2025-11-24

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har en panel för opinionsmätningar som bara består av aktiva politiker. Jag är med i den och fick det senaste resultatet skickat till mig. 

En fråga som panelen ombeds svara på är om den håller med om påståendet: ”Minska den offentliga sektorn”. Här sticker ett parti ut. Bland Moderaterna är det 49 procent som håller med. Inget annat parti får lika höga siffror. Närmst kommer Sverigedemokraterna med 29 procent. Bland Socialdemokraterna är det bara två procent som håller med och en enda procent hos Vänsterpartiet.

Moderaterna är alltså det parti som mest av alla vill minska den offentliga sektorn. Detta behöver man alltså ej tvivla på. Men vad är egentligen förklaring till att vi tänker så? De flesta moderater är ganska dåliga på att förklara sin ideologi, och därför kommer här en liten hjälp att förstå.

Grundtanken är att samhället blir friare och starkare ju mer man kan organisera tillsammans – spontant – utan statens inblandning.

Vad är bäst? Ett organisationsliv med idrott, körsång, byalag, fotografi, dans, hembygd som står helt fritt från stat eller kommun, som får sina ekonomiska bidrag genom människor som betalar av fri vilja, eller ett organisationsliv som alltid måste ansöka om stöd hos kommunen eller staten, och anpassa sig till deras krav?

Vad är bäst? Ett kulturliv som helt och hållet bygger på att den som känner för det spelar in en film, spelar in en podd, trycker en tidning, sätter upp en teaterpjäs eller har en utställning för sina bilder och söker finansiering för det på egen hand, eller ett kulturliv som bygger på att stat och kommun sätter upp regler för vad som får finaniseras? Vad är bäst? Att staten håller ett armlängds avstånd till konsten eller inte styr konsten alls, inte ens på armlängds avstånd?

Vad är bäst? En flora av medier – text, ljud, bild – av alla sorter: ekonomi, kultur, sport, vetenskap, politik och mycket mer som ingen annan bestämmer innehållet i än utgivaren, eller en flora av medier som alla får sin näring av en enda finansiär som är staten?

Vad är bäst?  Ett system som bygger på att en gammal människa själv väljer var hon vill bo, själv väljer vem som ska komma hem till henne och hjälpa henne med städning eller personlig hygien, eller ett system där kommunen bestämmer allt?

Vad är bäst? Ett socialförsäkringssystem (pension, sjukkassa, föräldraförsäkring) som bygger på att man betalar in försäkringspremier och får ersättning när man behöver det, enligt lagstadgade kontrakt som ingen kan smita undan ifrån, eller ett ”politiskt” kontrakt där man inte vet vilka villkoren är? Tänk en situation där pensionen regleras genom att väljarna måste kräva reformer i allmänna val eller en situation där man kan gå till en tingsrätt och kräva utbetalning i enlighet med vad försäkringskontraktet säger. Det finns lagar för hur försäkringar ska betalas ut, men bara för privata försäkringar som hemförsäkringar och bilförsäkringar. Det finns inga lagar som förbjuder staten att ändra din sjukförsäkring vilken sekund som helst.

Denna vision av det fria och livskraftiga samhället ska inte ses som en detaljerad plan som måste implementeras i alla delar. Det är inte en manual som måste följas i detalj utan ska ses som en kompassinriktning. Om man kan välja lösningar på samhällsproblem som inte involverar staten eller kommunen bör man göra det.

Det här betyder inte heller att vi vill avveckla staten helt och hållet eller nedmontera välfärdsstaten, som det felaktigt brukar sägas av våra politiska motståndare. Vi har inget emot en stark och effektiv stat, som skyddar medborgarna inte bara mot krig och kriminalitet utan även mot sjukdom och fattigdom. Men vi strävar efter att hålla tillbaka statens inblanding i människors liv.

Men visst får just Moderaterna 50 år av eget maktinnehav så kommer samhället att se rätt annorlunda ut jämfört med idag, det kan man nog tänka sig, men inte dramatiskt annorlunda heller. Vi är inga revolutionärer.

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

Den amerikanska fredsplanen kunde varit skriven av Ryssland

Svensk Tidskrift 2025-11-21

Donald Trumps fredsplan för Gaza tyckte jag var riktigt begåvad. Den var uppenbart utarbetat av proffs. 28-punktsplanen för Ukraina är emellertid dess raka motsats. En dikeskörning. Inte nog med att den går med på alla ryska krav. Den inkluderar dessutom texter som verkar vara direkta avskrifter av ryska propagandablad.

En snabbgenomgång av punkterna visar på osannolika amatörmässiga misstag. Här är de värsta exemplen:

Punkt 3: ”Det förväntas att Ryssland inte ska invadera grannländer och att Nato inte ska expandera ytterligare.”

Punkten bekräftar Rysslands felaktiga idé om att Nato expanderar av sig självt. Men alliansen består ju av självständiga stater som alla har ansökt om att få gå med. De flesta har gjort det för att skydda sig just mot det aggressiva Ryssland, före detta Sovjetunionen.

Därtill undrar man varför ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina ska reglera förhållanden som gäller hela Nato? Om Nato inte ska få expandera, betyder det att Irland inte ska kunna gå med? Det hela är mycket förvirrande. 

Punkt 4: ”En dialog ska hållas mellan Ryssland och Nato, under medling av USA, för att lösa alla säkerhetsfrågor och skapa förutsättningar för avspänning för att säkerställa global säkerhet och öka möjligheterna till samarbete och framtida ekonomisk utveckling.”

Också detta är förvirrande. Hur ska USA kunna medla mellan Ryssland och Nato? USA är ju medlem i Nato, och dess ledande land. Sak USA medla mellan sig självt och Ryssland?

Punkt 5: ”Ukraina kommer att få tillförlitliga säkerhetsgarantier.”

I flera månader har det förts diskussioner om hur en sådan säkerhetsgaranti ska se ut, men i följande punkter i det föreslagna avtalet tas alla sådana garantier bort: Nato får inte ha trupper stationerade i Ukraina. Europeiska stridsflygplan får bara placeras i Polen, och sjukast av allt: Ukraina måste minska storleken på sin armé.

Punkt 6: ”Storleken på Ukrainas väpnade styrkor ska begränsas till 600 000 personer”. Den ukrainska armén är idag på 900 000 man.

Givetvis ska Ukraina också förbjudas att gå med i Nato, något som Ryssland krävt länge, men Nato ska också skriva om sina stadgar!

Punkt 7: ”Ukraina går med på att skriva in i sin konstitution att landet inte ska gå med i Nato, och Nato går med på att ta in en bestämmelse i sina stadgar som säger att Ukraina inte ska antas i framtiden.”

Dessa formuleringar visar på en häpnadsväckande okunnighet från den amerikanska sidan. För att skriva om Natos stadgar krävs ju enighet inom alliansen och varför ska Sverige och andra länder som är Ukrainas största supportar gå med på det?

Jag förstår att man i Ryssland tror att USA styr Nato helt självt, men fullt så enkelt är det inte. Nato består av 32 länder och USA har inte mandat att sälja ut grundvalarna för Nato hur som helst.

Idén att Ukraina måste skriva in i sin författning att inte gå med i Nato känns igen från de krav som Sovjetunionen ställde på Finland och Österrike efter andra världskriget. Det här är en kopia av det.

Men som om inte alla dessa haverier vore nog finns det även delar i planen som är direkt hämtade från den ryska mytbildningen om krigets orsaker.

Punkt 20c: ”All nazistisk ideologi och verksamhet måste avvisas och förbjudas.”

När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 vräkte man ur sig dumheter om att Ukraina styrs av nazister och att landet behövde genomgå en avnazifiering. Allt detta har alltid bara varit trams som inte ens ryssarna själva tror på.

Nu har den ryska sidan lyckats få in detta i förslaget till fredsavtal och lögnen ska förvandlas till sanning. Tankarna går till George Orwells roman 1984 där lögnen är det främsa politiska medlet. Men här är det inte längre en saga utan här förväntar sig Ryssland och USA att vi verkligen ska ljuga på riktigt.

Slutligen, och det kanske är detta som är det mest amatörmässiga av allt. Ryssland verkar ha fått igenom sitt krav på att få ta över hela Luhansk och Donetsk och inte bara de delar de redan ockuperar. 

Erfarna diplomater som har förhandlat med Ryssland har flera gånger påpekat att den ryska förhandlingstaktiken går ut på att lägga fram överdrivna och maximalistiska förhandlingsbud och kompromissa först efter stor dramatik och upprörda scener. 

Tanken från Ryssland sida har förmodligen aldrig varit att verkligen få ta över helta Luhansk och Donetsk utan bara att kräva detta initialt i en förhandling. Men 28-punktsplanen går med på att Ryssland får igenom sitt öppningsbud!

Något säger mig att den ryska sida grämer sig över att den inte krävde ännu mer när den andra sidan förhandlar som blåbär.

Nej, jag vet egentligen inte vad man ska säga om den här planen. Det är små mycket mer än att bara ett krav på en ukrainsk kapitulation. Den är ett intellektuellt haveri. Stora delar av planen handlar om Nato. Den ska reglera förhållanden inom Nato, som om det Nato var en part i kriget. Den tar inte heller upp ett enda av de krav Ukraina har gentemot Ryssland. Ryssland har begått ett stort antal krigsbrott. Ryssland har kidnappat barn och fört bort dem. Är detta ingenting som USA har funderat över behöver förhandlas om?

Planen är som sagt ett haveri, en dikeskörning av osannolika mått. Vad gör vi nu? Låtsas som att den aldrig lades fram? Det är mycket möjligt att det är den bästa vägen att gå för när amerikanska folket får upp ögonen för vad den här planen säger kommer den nog skämmas lite. Den kan inte vara ett uttryck för amerikanska folkets verkliga vilja. Jag tror inte det.

Uncategorized

Somaliadokumenten

Med anledning av nyhetsrapporteringen omkring regeringens arbete med att få Somalia att ta tillbaka medborgare som är dömda för brott i Sverige publiceras här de dokument som visar hur pengarna har använts.

Det rör sig om 60 miljoner kronor som utbetalats till UNDP (United Nations Developments Progamme) och 40 miljoner kronor till Världsbanken.

Sverige har sedan många årtionden etablerade samarbeten med UNDP och Världsbanken. Sverige är trots att vi är ett litet land en av UNDP:s främsta donatorer och samarbetar med denna organisation i många länder.

Här finns relevanta dokument rörande Sverige och UNDP för nedladdning:

Beslut om insats
Avtal
Projektbilaga

Här finns relevanta dokument rörande Världsbanken för nedladdning:

Beslut om ändrad insats
Ändring av avtal

Dokumenten är allmänna handlingar och kan beställas från Sida.

Sverige har inget avtal med Somalia om att betala pengar direkt till somaliska regeringen som felaktigt har påståtts. Alla biståndsmedel kanaliseras genom biståndsorganisationer som Sverige sedan länge har stående samarbeten med.

Stefan Olsson (M), riksdagsledamot och ledamot i utrikesutskottet

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Sverigedemokraterna går Socialdemokraternas fotspår

NT 2025-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Sverigedemokraterna går i Socialdemokraternas fotspår

NT 2020-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Liberalernas beslut är bekymmersamt

NWT 2025-10-18

Efter valet 2026 kommer det att bli en omröstning i riksdagen om vem som ska vara statsminister. Tre knappar finns att trycka på: en grön, en röd och en gul. Ja, nej och avstår. Förslagsställare är talmannen. Om förslaget inte får en majoritet mot sig godtas det. Riksdagen har 349 mandat vilket betyder att den som vill förkasta förslaget måste samla ihop minst 175 mandat.

Att trycka på gul knapp, det vill säga att avstå, blir därmed som att godkänna förslaget även om man inte röstar ja. Det kallas för att man ”tolererar” den föreslagna statsministern. Man älskar honom inte men han accepteras.

Att känna till dessa regler för hur en statsminister väljs är nödvändigt om man vill förstå Liberalernas nya ställningstagande när det gäller vilka partier de kan tänka sig att samarbeta med efter valet.

Liberalernas partistyrelse har nämligen sagt att de varken själva kan tänka sig sitta i en regering tillsammans med SD eller kan tänka sig ”att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna (DN 10/10).”

Tolkar man detta strikt betyder det att Liberalerna kommer att trycka på den röda knappen om den föreslagna statsministerkandidaten presenterar en regering där Sverigedemokrater ingår. Om exempelvis Ulf Kristersson syr ihop en regering bestående av M, SD och KD kommer Liberalerna ändå inte att trycka gult och ”tolerera” en sådan regering, utan det blir tvärt nej.

Ställningstagandet är mycket bekymmersamt för det riskerar nämligen att förstöra allt det arbete som den nuvarande regeringen har lagt ned inom ramen för Tidöavtalet.

Tidöavtalet omfattar ju bara den här mandatperioden och Sverigedemokraterna har sagt att de inte kommer att förlänga avtalet i sin nuvarande form. SD är ju idag regeringssamarbetets största parti och för dem är Tidöavtalet ett provisorium. Det har de varit tydliga med hela tiden.

Att en ny form av samarbete mellan de borgerliga partierna kommer att behöva förhandlas fram efter nästa val är uppenbart, och det vore olyckligt om Tidöavtalets många reformer skulle behöva avbrytas.

För det var ju så att valet 2022 var något av en nystart för Sverige. Det fanns inget Tidösamarbete före valet utan var något som uppstod efteråt på grund av att de fyra partierna hade en samsyn i framför allt tre viktiga frågor: migrationen, gängkriminaliteten och kärnkraften.

Valresultatet var en effekt av att väljarna höll med och inte trodde att Socialdemokraterna med sina stödpartier skulle kunna leverera samma sak.

Under mandatperioden har därför ett mycket stort antal reformer sjösatts på just dessa områden. Emellertid tar det ju tid för ny lagstiftning att få effekt. Polisen har fått nya verktyg för att bekämpa de kriminella gängen, men det lär ta några år innan de är nedkämpade. På liknande vis är det med kärnkraften. Nya lagar finns, och beslut har fattats om hur de nya kärnkraftverken ska finansieras. Men det är en bra bit kvar innan de nya reaktorerna står färdiga. Här får man räkna med minst tio år. För att få Tidöavtalets reformer att verka kommer det alltså att behövas en borgerlig riksdagsmajoritet ytterligare en mandatperiod.

Så eftersom Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och Liberalerna kräver att de inte ska sitta i regeringen är det upplagt för regeringskris om inte Liberalerna antar en mer resonlig hållning.

Det är i slutändan Liberalernas landsmöte som i november ska avgöra hur partiet ska göra med regeringsfrågan. Än så länge är det bara partistyrelsen som har yttrat sig. 

Inför detta möte kan därför du som läser denna text som är liberal väljare, eller som har stödröstat på partiet för att hjälpa fram en borgerlig regering, ställa frågor till de som är medlemmar i detta parti.

Gå direkt till kärnan och fråga dem om hur de vill göra med alla de reformer som Tidösamarbetet har påbörjat. Ska de avbrytas eller inte? Vi vet ju att Socialdemokraterna är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna styra. Är det detta gäng Liberalerna ska släppa fram istället? Och hur kommer L att förvalta sina stödröster, från väljare som kanske egentligen är moderater men vill att L och M ska samarbeta? Riskerar man att plötsligt få en regeringen med vänsterpartister istället?

Dessa frågor måste en företrädare för Liberalerna kunna svara på. Det finns inga bekväma mellanvarianter. Så hur blir det? Blir det röd knapp för fortsatt borgerligt samarbete?