Alla inlägg av Stefan

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Den brokiga historia som lett fram till dagens Ukraina

Norrköpings Tidningar 2023-03-13

Känner ni till kung Valdemar i Gårdarike som gifte bort en av sina söner med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, och som uppfostrade Olaf Tryggvasson som senare blev kung i Norge?

Om inte så har ni en spännande uppgift framför er när ni efter att ha läst denna text sätter er och googlar på denne fascinerande vikingakung. Han var även gift med den östromerske kejsarens syster och lät döpa sig. En tid efter sin död blev han helgonförklarad.

Jag talar naturligtvis om Vladimir I av Kiev även kallad Vladimir den helige, furste i Kiev-riket år 977–1015. Som många känner till är Valdemar samma namn som Volodymyr på ukrainska och Vladimir på ryska.

Att jag kallar honom för kung Valdemar är för att det förmodligen var så han kallades av sin samtid. Valdemar var nämligen till börden svensk. Han var inte född i Sverige, men hans släkt kom därifrån, och som furste i Kiev var han antagligen lika omtalad som andra kända vikingakungar som Harald Blåtand eller Harald Hårfager.

Det är först när man säger hans namn på svenska, och inser att han är en viking, som man på något sätt verkligen förstår hur den första östslaviska statsbildningen såg ut. Valdemars farfars farfar var den Rörek (Rurik) som tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard lämnade Sverige för att bosätta sig i slavernas land. Riket hade då inget namn, men kom att kallas Rus, efter namnet på vikingarna, ”ruserna”. Vikingarna kallade landet för Gårdarike och de två främsta städerna för Könugård (Kiev) och Holmgård (Novgorod).

Banden mellan Rus och Skandinavien var täta. Man arrangerade äktenskap över havet för att säkerställa politiska allianser och svenska vikingar gjorde närmast regelbundet tjänst som soldater borta i öst. 
Valdemar själv var tvungen att fly till Sverige efter sin fars död eftersom det blev strid mellan sönerna om makten i riket. I Sverige fick han hjälp att samla en här med vilken han senare besegrade sin bror och erövrade Kiev.

Visst är det fascinerande att det som senare blev Ryssland, och dagens Ukraina och Belarus, grundades av svenskar?

Ännu svårare att greppa är att Valdemar också är Rysslands och Ukrainas gemensamma nationalhelgon! Som helgon finns han avporträtterad på ikoner. Helgonbilderna visar en gammal, ödmjuk och vis man med skägg. En snäll farbror. Kan han verkligen varit en svensk viking?

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för att en ny Valdemar, hemmahörande i Moskva, har startat ett anfallskrig mot dagens Kiev-rike Ukraina.

Ett av flera skäl till varför Vladimir Putin har ansett sig ha rätt att invadera Ukraina är att han anser att landet alltid varit en del av Ryssland. Han menar att Ukraina aldrig varit ett eget land utan är en del av det ryska imperiet. Att det inte är så idag beror på misstag som skedde när Sovjetunionen upplöstes och på grund av att västmakterna systematiskt har underblåst den ukrainska nationalismen för att bryta sönder Ryssland.

Det kan därför vara bra att känna till hur den ryska statsbildningen faktiskt kom till en gång i forntiden. Det började med det fornslaviska riket Rus som grundades av vikingarna. Riket gick under när mongolerna erövrade området på 1200-talet. Först på 1500-talet när ryssarna befriade sig från mongolerna etablerades Moskva som rikets nya maktcentrum. Då hade stora delar av det som idag är Ukraina redan hunnit hamna under den polsk-litauiska kronan istället.

Putins idé om att han ska återupprätta ett historiskt rike som i alla tider samlat de östslaviska folken bygger på en felaktig föreställning om hur historien har sett ut. Det svenska inslaget visar hur brokig historien har varit.

Till sist: Vilket språk talade Vladimir den helige av Kiev? Förmodligen var han tvåspråkig med fornslaviska som första språk. Han var fjärde generationens invandrare och det är känt att vikingarna var snabba att assimilera sig. Men jag tror nog ändå att hans farmor, Helga (Olga), ändå höll fast vid det gamla språket. Hon kallade nog sin lilla pojke Valdemar på klingande fornnordiska.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Kreativt kandidera till val i fera kommuner

NWT 2023-02-25

Kreativt och lagligt, men fel. Så kan man sammanfatta Mikael Yüksels metod att få sig själv vald som ledamot av Botkyrka kommuns fullmäktige. Yüksel är partiledare för det nya partiet Nyans som specialiserat sig på att vinna väljare bland muslimska invandrare. Han kandiderade i 16 kommuner samtidigt och valde Botkyrka eftersom partiet kom in i fullmäktige där.

Kan man göra så? har många frågat sig. Meningen är väl att man ska kandidera i den kommun man bor i?

Ja, man kan uppenbarligen det. Valet av Yüksel till kommunfullmäktige i Botkyrka överklagades till valprövningsnämnden. Nämnden konstaterade att allt gjorts i enlighet med gällande lagar.

Kommunallagen säger att en person är valbar till kommunfullmäktige om vederbörande är folkbokförd i kommunen på valdagen. Men folkbokföringslagen säger att man har rätt att anmäla en flytt med en veckas fördröjning. En vecka är mer än tillräckligt för att hinna läsa av valresultatet och välja en kommun som man har fått ett bra röstetal i.

Som bekant inföll valet den 11 september förra året. Den 15 september meddelade Yüksel att han flyttat till Botkyrka den 10 september.

Anmälan om ny folkbokföringsadress gjordes således inom de sju dagar man har på sig efter en flytt och 10 september var dagen före valdagen. Alltså var han i juridisk mening bosatt i Botkyrka på valdagen och därför valbar.

Det får som sagt sägas vara kreativt att komma på hur man kan kandidera i flera kommuner samtidigt. Faktum är att man med Yüksels metod kan kandidera i alla kommuner i hela landet! Men rätt är det ju inte.

Eftersom Yüksel kandiderade i 16 kommuner samtidigt vet vi att det inte är av omsorg av Botkyrka som han valt att flytta dit utan att det helt och hållet är motiverat av att partiet knep två mandat i kommunfullmäktige där.

Att en ändring i kommunallagen behövs får sägas vara självklart. Regeln att man på valdagen ska vara folkbokförd i kommunen för att ha rösträtt och vara valbar låter tillräcklig, men uppenbarligen gick det att manipulera systemet.

Man kan därför fråga sig varför lagstiftaren inte har krävt att det ska finnas en tidsgräns för hur länge man ska ha bott i kommunen.

De flesta ideella föreningar har en sådan regel. För att ha rösträtt på årsmötet brukar det vara nödvändigt att man ha betalat in medlemsavgiften ett visst antal månader i förväg. Det är för att förhindra att någon snabbt samlar ihop sina kompisar, gör dem till medlemmar, och kuppar till sig makten i föreningen.

Vem är då denne Mikael Yüksel? Han började sin karriär i Centerpartiet och var toppkandidat till riksdagen i Göteborgs valkrets inför valet 2018 när han under brådstörtade former blev utesluten så sent som i augusti samma år. Anklagelsen var att han haft samröre med den extremistiska turkiska organisationen Grå vargarna, något som han själv förnekar.

Han gjorde sedan come back med sitt nya parti Nyans i förra årets val. Partiet vänder sig till muslimska invandrare och driver frågor om att bekämpa islamofobi och kommunernas användning av LVU, lagen om vård av unga, där man menar att socialtjänsten agerar på ett diskriminerande vis gentemot muslimer.

Partiet gjorde inte några större framgångar allmänt sett men tog plats i kommunfullmäktige i Landskrona och Botkyrka.

Mest intressant är emellertid valframgångarna i de invandringstäta stadsdelarna i Malmö och Stockholm.

I valdistriktet Rosengårds centrum i östra Malmö fick partiet 30,7 procent och i valdistriktet Rinkeby mellersta i västra Stockholm fick partiet 29,9 procent, och blev största parti. Tidigare har de flesta av dessa röster gått till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Mikael Yüksel förefaller vara en skicklig politisk entreprenör, en person som har hittat en nisch i väljarkåren, och som vet hur man trixar sig fram.

Att han hittade en bakdörr in i kommunfullmäktige i Botkyrka går inte att göra något åt när valprövningsnämnden nu fattat sitt beslut. Vi får istället gratulera de 15 kommuner som kom undan.

Norrköpings-Tidningar

Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård

NT 2023-02-13

Hur länge har Sverige brottats med långa väntetider i sjukvården? Två år? Tre? Tio? Tjugo?

Själv vet jag inte. Jag kan nämligen inte minnas att det någonsin varit korta kötider. Samtidigt lovar politiker på såväl riks- som regionnivå kraftfulla åtgärder, och gör så i varje nytt val. Varför händer ingenting?

När aldrig någonting händer tror jag att det är dags att börja ställa de stora frågorna. Kan det vara så att det svenska sjukvårdssystemet är feldesignat redan från början? Kan det vara så att själva grundförutsättningarna är fel? Hur skulle ett alternativt system se ut?

Det svenska systemet bygger på att regionerna tar ut skatt och sedan producerar den mängd sjukvård som man bedömer att invånarna är i behov av. Patienterna betalar inget ur egen ficka, annat än en låg patientavgift. När pengarna är slut ställs patienter i kö.

Kön arbetas inte bort eftersom ansvariga chefer inte utvärderas efter hur många patienter de har tagit hand om utan hur väl de har hållit sin budget. När pengarna är slut noteras ju kostnaden för varje extra patient med röda siffror. Varje extra patient blir ett minus.

Om sjukvården istället var en fri marknad med leverantörer och kunder skulle det omvända ske. På en marknad är en patient en kund och ett företag som väljer att ställa sina kunder i kö istället för att hjälpa dem går under. Det är därför som det är ovanligt med köer på fria marknader. Den extra kunden (patienten) ses som ett plus, inte som ett minus. 

Men nu vill vi inte att sjukvård ska köpas och säljas på en vanlig marknad. Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård. Alla kan drabbas av sjukdom och behandlingarna kan vara mycket dyra. Finns det ett sätt att balansera detta rättvisekrav med ett system som gör att patienter inte ses som en besvärande kostnad?

Ja, det gör det i länder som Nederländerna, Schweiz eller Tyskland. I dessa länder är alla tvungna att köpa en sjukvårdsförsäkring. Har man inte råd att betala försäkringspremien själv täcker staten kostnaden. Därefter är det försäkringsbolaget som köper vård för patientens räkning. 

I och med det skapas en marknad där utförarna av sjukvården tillåts tjäna pengar på patienterna som om de vore kunder. Varje extra patient som man tar sig an blir en vinst.

Systemet försöker på så vis utnyttja marknadens vinstjakt utan att låta den fattige hamna efter. Ingen betalar ur egen ficka eftersom kostnaden täcks av försäkringsbolagen och försäkringspremien av statskassan. 

Det svenska systemet är istället lika dumt som den sovjetiska planekonomin. I Sovjetunionen fastställde politikerna hur mycket bröd som skulle bakas. Statliga bagerier fick en budget att baka för. När pengarna var slut, var också brödet slut. Priset i butikerna var reglerat och lågt satt. Ingen fattig skulle behöva vara utan bröd. Vad tror ni blev följden? Ständiga brödköer. 

Jag tror därför att det är hög tid för Sverige att påbörja en diskussion om hur vi ska kunna gå över till ett försäkringsbaserat systemet för sjukvården istället för nuvarande planekonomi. De europeiska länder som har obligatoriska sjukvårdsförsäkringar har lika bra sjukvård som vi, men OECD som har räknat på saken, kan konstatera att köerna är kortare i dem.

Det är inte heller en fråga om höger- eller vänsterpolitik. De europeiska välfärdssystemen finansieras solidariskt via skatten. Det är förmodligen bara ett smartare system. 

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin

NT 2023-01-16

Hur stort stöd ska vi ge till Ukraina? Har vi tänkt igenom det ordentligt? Från början skulle vi bara skicka ”defensiva” vapen. Sedan har vi kommit att skicka så mycket vi kan utan att vi utarmar vårt egna nationella försvar. Men vi kanske ska skicka ännu mer?

När Folk och försvar genomförde sin årliga konferens i Sälen förra veckan talade historikern Gudrun Persson på temat: Är fredlig samexistens med Ryssland möjlig? Hennes svar var ett tydligt nej.

Perssons anförande finns sparat på Folk och försvars Youtubekanal och är verkligen värt att lyssna till. När hon höll det var det knäpptyst i auditoriet. Efteråt var alla eniga om att hennes anförande var det bästa under konferensen.

Efter att ha ägnat en stor del av 2022 till att läsa om Putinregimen och Rysslands historia kan jag inte heller dra någon annan slutsats. Under mycket lång tid kommer våra relationer med Ryssland att vara genomusla. Ryssland kommer inte att bli ett nytt Sovjetunionen, men det kommer att vara aggressivt, imperialistiskt, förljuget.

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin. Han sitter i toppen på ett korrupt välde som skapats av en grupp före detta KGB:are. När han går i pension, eller tvingas bort, kommer en ny ledare av samma sort. Den lever på att plundra Rysslands naturtillgångar och den kan inte demokratiseras av sig själv. I en demokrati skiftar makten emellanåt. Men maktskifte i Ryssland skulle innebära att den styrande eliten riskerar att förlora sina förmögenheter. 

Denna grupp är besatt av att återupprätta Ryssland som imperium. Putins bisarra tal inför invasionen av Ukraina förra året var inte teater utan ärligt menade ord. Han vill att Ukraina ska vara en del av det ryska imperiet igen.

Inte heller finns någon stark demokratisk opposition i Ryssland som vi kan sätta vårt hopp till. Oppositionen finns där, men ledande figurer som Aleksej Navalnyj och många andra, är fängslade. Inga nya ledare har vågat sig fram. Inga spontana demonstrationer mot kriget har spritt sig.

Vad gör vi då om regimen i Ryssland kommer att sitta kvar under lång tid och kommer att fortsätta vara aggressiv?

Svaret är nog att det inte finns något annat att göra än att se till att den förlorar i Ukraina, och förlorar stort.

Det har höjts röster för att Ukraina bör försöka få till en förhandlingslösning, där man avstår Krim och de territorier som Ryssland nu håller. Men varför skulle det nya aggressiva Ryssland nöja sig med det? Det är mycket möjligt att man i Moskva endast skulle se ett fredsavtal som ett steg på vägen mot den totala återerövringen av Ukraina. Man väntar sedan ett par år tills allt lugnat ned sig. Därefter startar man om kriget på nytt.

Vi vet inte om det är så Ryssland tänker men scenariot är inte omöjligt. Putin började sin karriär med att slå ned upproret i Tjetjenien 1999. Därefter angrep han Georgien 2008 och Ukraina 2014 och 2022. Putin är en krigisk ledare. Det är den bistra sanningen.

Det är i detta perspektiv som vi behöver ställa oss frågan om vårt stöd till Ukraina är tillräckligt. Vad vill vi åstadkomma? Jag är inte säker på att vi har det klart för oss. För det kan vara så att vi kan behöva fördubbla eller till och med tredubbla det militära stödet till Ukraina, och verkligen satsa på en fullständig seger.

Jag ska ärligt erkänna att jag bävar inför för att ställa frågan för Sverige och övriga EU-länder skulle med ökat stöd, t.ex. med stridsflyg och stridsvagnar, kunna eskalera konflikten. Striderna skulle bli värre med fler döda. Men är alternativet bättre? Är det bättre att Ryssland tillåts erövra hela Ukraina och därefter tugga i sig ännu något oskyldigt land? Jag är inte säker på att det är bättre.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ett sätt att återuprätta moder Ryssland

NWT 2023-01-14

Jag tror det finns tre sätt att beskriva tiden efter Sovjetunionens fall fram till förra årets invasion av Ukraina.

Det ena är berättelsen som vi i väst har trott på: Berättelsen om att Sovjetunionens sammanbrott var demokratins seger och ryska folkets befrielse, och att man tyvärr bara har haft otur med sina politiska ledare.

Den andra berättelsen är den som Vladimir Putin och hans gelikar gärna talar om: Sovjetunionens fall var århundrades geopolitiska katastrof, västmakternas seger och inledningen på en kamp som där det ryska riket ska betvingas.

Men därutöver tycks det också finnas en tredje, som kanske är mer sann än de båda andra.

Den lyder ungefär så här: När Sovjetunionen föll 1991 var det aldrig ett platt fall. Det var ingen revolution. Den gamla regimen överlevde och sedan dess har den kontinuerligt arbetat för att återställa sitt imperium.

För vad har egentligen hänt sedan 1991? Vid sammanbrottet bröt sig de baltiska staterna loss, och på samma sätt Ukraina, Georgien, Armenien, Uzbekistan och många fler. Detta skedde med centralmaktens goda minne.

Men mycket tidigt fanns också en motsatt trend. Moldavien blev aldrig riktigt självständigt i och med att ryska trupper besatte Transnistrien, som är en del av Moldavien men har en stor etnisk rysk befolkning. Detta skedde redan 1992 och konflikten är fortfarande olöst.

På samma sätt var centralmakten ovillig att släppa taget om Tjetjenien, vilket ledde fram till det första Tjetjenienkriget 1994–1996. President under denna tid var Boris Jeltsin.

Första kriget i Tjetjenien landade emellertid inte i en stabil fred. Tjetjenska rebeller trängde in i Dagestan och därmed såg centralmakten sin chans att slå tillbaka med full kraft. Året  var 1999. Vladimir Putin var premiärminister och utvald att efterträda Jeltsin. Han var vid den tiden ganska okänd som politiker och behövde stärka sin ställning. Kriget i startades om på nytt 1999–2000.

Åtta år senare, 2008, invaderade Ryssland Georgien efter att oroligheter brutit ut i Abchasien och Sydossetien. Områdena tillhör Georigen och har en blandad etnisk befolkning med abchasier respektive ossetier som största folkgrupper. Ryssland har sedan dess ”fredsbevarande” trupper stationerade i områdena.

Därefter följde ockupationen av Krim 2014 och det av Ryssland initierade upprorskriget i Luhansk och Donetsk vilket efter åtta år av lågintensiv krigföring gick över i den storskaliga invasion som kom förra året.

Denna berättelse kan sägas vara berättelsen om centralmaktens vilja att hålla samman det ryska imperiet. Man bör påminna sig om att det gamla Tsarryssland inte var en nationalstat utan ett mångetniskt rike. Under tsaren lydde förutom ryssar: uzbeker, finnar, polacker, tyskar, tjetjener, armenier, kazaker, ukrainare, tartarer, litauer, ingusjier och många fler, ja till och med även svenskar (i Finland).

Är måhända detta den allra viktigaste drivkraften bakom Putins, men även Jeltsins, många krig?

Historikern Kristian Gerner visar i boken ”Sovjetunionens skendöd” hur dagens politiska ledning i Ryssland medvetet försöker binda samman de olika perioderna i Rysslands historia till en helhet. Sovjetunionen är i den berättelsen bara en period i landets historia. Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen är epoker i ryska folkets historia. Eller som det också kallas: ”Den ryska världens” (russkij mir) historia.

Om detta är hur vi ska förstå det nya Rysslands natur får vi tyvärr dra slutsatsen att kriget i Ukraina riskerar att bli långvarigt. För om Moskva kämpar för sin överlevnad kommer man att slåss hårt och länge.

Räkna därför inte med att kriget kommer att ta slut snart. Där vi ser invasionen av Ukraina som ett sätt för Putin att erövra territorium som inte är hans är det mycket möjligt att han själv ser det som att han kämpar för att inte förlora territorium som han menar tillhör honom. Om det är så kommer han inte att vika ned sig förrän han är slagen i grunden. Han kämpar ju inte för makt och ära utan för att inte bli utplånad från jordens yta.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Biståndet ska inte särbehandlas

NWT 2022-12-03

Som ny ledamot av utrikesutskottet i riksdagen har jag för första gången i mitt liv läst regeringens budgetproposition rad för rad. Inte hela propositionen så klart men utgiftsområde 7 – biståndspolitiken.

Texten är inte längre än 54 sidor plus en kort bilaga, men det är lättare att ta sig igenom profeten Jeremias texter i Gamla testamentet, och faktiskt förstå något, än den ordmassa som utgör budgetpropositionen.

Biståndet består av hundratals samarbetsprojekt. De är alla behjärtansvärda och vart och ett av dem kan säkerligen uppvisa goda resultat. Men på högsta nivå, där jag sitter som företrädare för allmänheten, är allt ett sammelsurium. Jag kan inte ur budgetpropositionen, som är statens viktigaste styrdokument, bedöma hur väl biståndspolitiken fungerar. Jag kan inte se om våra skattepengar har varit till nytta eller inte. Jag kan inte ens skilja bra från dåligt. Allt är en dimma.

När regeringen redovisar vad Sverige har uppnått listas en lång rad projekt. Under rubriken ”Motståndskraft och anpassningsförmåga mot klimatförändringar, miljöpåverkan och naturkatastrofer samt minskade utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar” får vi läsa om: Världsbankens fond för de fattigaste länderna (IDA), Global Center on Adaptation (GCA), investeringsfonden CRAFT, Globala miljöfonden (GEF), nordiska utvecklingsfonden (NDF) och Zimbabwe Resilience Building Fund (ZRBF).

Sida upp och sida ned beskrivs olika initiativ där Sverige samarbetar med diverse organisationer. Allt verkar relevant och nyttigt på något vis, men hur vet vi att projekten fungerar? Varför har dessa projekt valts ut framför andra? Varför har inte mottagarländerna möjlighet att arbeta med dessa frågor utan vårt stöd? Hur länge har projekten pågått?

Jag är förvisso helt ny på min post. Det här är första gången jag med förstoringsglas tar mig an biståndspolitiken. Kanske ser jag bara träd där jag egentligen borde se en skog? Jag kanske lär mig så småningom?

Samtidigt har jag ändå många års erfarenhet av politisk styrning av ett annat komplext område. Jag har femton års erfarenhet som landstings-/regionpolitiker varav sex år som regionråd i Region Uppsala, och sjukvård är inte mindre svårbegripligt än bistånd. Men svensk sjukvårdspolitik går att följa upp. Det finns kvalitetsregister, statistik över väntetider och kompetensförsörjning. Det finns årsredovisningar och revisionsberättelser. Det går att se hur skattepengarna används och om de verkligen kommer till nytta. Det kan jag inte se i budgetpropositionen.

Varför har biståndspolitiken blivit så annorlunda? Jag tror att det finns två samverkande orsaker. Den ena är att alla är uppfyllda av att hjälpa mindre utvecklade länder. Det saknas inte själ och hjärta. Men det leder till att ingenting ifrågasätts. Alla projekt bedöms som bra eftersom de har ett gott syfte.

Den andra orsaken är enprocentsmålet. Sverige har haft som mål att biståndets totala volym ska motsvara en procent av bruttonationalinkomsten, BNI. Eftersom BNI växer för varje år har det gjort att biståndet också har vuxit varje år oavsett vad pengarna har använts till.

Det finns ingen annan offentlig verksamhet som har anslag som på samma sätt ökar med två eller tre procent per år. Det har gjort att det alltid finns nya pengar. Och vad händer i en verksamhet där man alltid vet att det kommer ökade anslag? Det är inte svårt att räkna ut. Man ifrågasätter inte något i den redan pågående verksamheten. Nya initiativ behöver aldrig konkurrera med gamla. Allt bara växer.Som tur är har vi fått en ny regering som tänker ändra på detta. Nytt för denna mandatperiod är att enprocentsmålet ersätts med ett fast anslag. Förslaget är att biståndet ska omfatta 56 miljarder kronor per år i tre år. Varken mer eller mindre. Det är inte den enda reform som behövs men ett bra första steg till att göra biståndsverksamheten till ett politikområde som andra. 

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Demokratidebatten fördummas av Civil Rights Defenders

Norrköpings Tidningar 2022-10-31

Organisationen Civil Rights Defenders verkar har gott om pengar. Däremot mindre förstånd när det gäller hur man ska använda dem.

Många har kanske sett dess kampanj som går ut på att den svenska demokratin är i fara och att vi därför behöver en genomgripande grundlagsreform. Men jag tror att det vore bättre för organisationen om man istället omvandlade sin annonsbudget till lönemedel och anställde någon som har examen i statskunskap. För jag har nog sällan sett en så välfinansierad men okunnig kampanj rörande svenska statsskicket.

Civil Rights Defenders har en lista med 20 förslag på hur demokratin ska kunna förstärkas, där man blandar samman demokratifrågor med kriminalpolitik och migrationspolitik. Ett av förslagen för att ”stärka demokratin” lyder: ”Förebyggande åtgärder för barn och unga ska prioriteras högre i kriminalpolitiken än hårdare straff.”

Det är inte ovanligt att människor försöker proppa demokatibegreppet fullt med allt möjligt för att kunna säga att just deras politiska förslag måste genomföras för att vi ska få en riktig demokrati.

När demokratin var ung i början av 1900-talet var det vanligt att socialister hävdade att sann demokrati först skulle uppstå när näringslivet förstatligades och det infördes planekonomi. Längst gick de som även hävdade att nyhetsmedierna skulle förstatligas för att hamna under ”demokratisk kontroll”, som de kallade det.

Successivt valde dock Socialdemokraterna att överge denna typ av idéer för att landa i att en demokrati är en beslutsprocess, inget mer. Kommunisterna (föregångarna till dagens Vänsterparti) höll fast vid det gamla demokratiidealet ända tills Berlinmuren föll, men ändrade sig till sist även de.

Idag råder därför konsensus om att demokrati just är en beslutsprocess där grundprincipen – vilket kan sägas vara demokratins absoluta kärna – är att alla medborgare ska ha samma rätt till inflytande. Principen kallas för politisk jämlikhet och förverkligas genom allmän och lika rösträtt. När rösterna räknas samman är det majoritetens vilja som får gälla. Majoriteten är inte detsamma som hela folket men det är mer rättvist att majoriteten får bestämma än minoriteten.

Mer än så ingår egentligen inte i det vi idag kallar för demokrati. Det betyder att de beslut som blir resultatet av den demokratiska beslutsprocessen kan variera men ändå vara demokratiskt legitima. Tillkomstprocessen, inte innehållet i sig, är vad som avgör om politiken kan anses som demokratisk eller inte.

Det jag skriver nu är inte något nytt utan vad som lärs ut på A-kursen i statskunskap. Det är därför som jag rekommenderar Civil Rights Defenders att anställa någon med examen i detta ämne. Den totala förvirringen som finns in organsationens kampanj, där migrationspolitik, kriminalpolitik och konstitutionella frågor blandas samman, kan ju inte ha kommit till som ett medvetet val.

Eller är det medvetet? Stundar en ny strid om grundvalarna för vårt statsskick? Gärna för mig i så fall, för jag är ganska övertygad om att organisationen kommer att förlora den debatten. Jag tror inte att svenska folket vill ha en helt ny grundlag där det står inskrivet att ”Mobila ambassader ska införas för att hantera ansökningar om asyl och visum, för att på så sätt skapa säkra och lagliga vägar till Sverige.” Folkmajoriteten i Sverige är inte så knäpp att den tror att detta är en basal regel som ett land måste följa för att kunna kalla sig en demokrati.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Dårskap om Liberalerna river upp Tidöavtalet

NWT 2022-10-22

Liberalernas partiledare Johan Pehrson har förmodligen inte bara räddat Liberalerna kvar som riksdagsparti utan även säkrat partiets överlevnad i kommande riksdagsval också, samt därtill bromsat SD närmast ostoppbara tillväxt.

Men för detta har han anmälts till partiets interna granskningsutskott, som om han vore en förbrytare!

Vad är det för dårskap som driver vissa liberaler? Det är som att de har en dödslängtan.

Ty vad skulle hända om partiet avsatte Johan Pehrson, eller rättare sagt avstod från att välja honom till partiledare permanent (han är bara tillförordnad), och istället valde någon som tar avstånd från Tidöavtalet?

Det är för oss som inte är medlemmar i Liberalerna inte alls svårt att räkna ut.

Om Tidöavtalet faller, faller även Ulf Kristersson som statsminister och med honom hela regeringen.

Liberalerna kommer att anklagas för svek, eftersom de i valrörelsen lovade sina väljare att samverka med M och KD även om dessa partier förhandlade med SD.

Liberalerna skulle därmed tappa alla de väljare som partiet vunnit från det att man slutade samarbeta med Socialdemokraterna, och senare fick Pehrson som partiledare. Partiet skulle rasa till 2 procent igen, med rekordfart, utan någon som helst möjlighet att återigen kravla sig upp till 4-procentsspärren. Inte ens om man på nytt ångrade sig och bad om ursäkt eftersom ingen litar på en löftesbrytare.

Det skulle inte heller gå att bilda en borgerlig regering igen på mycket länge. För om Liberalerna överger Tidöavtalet kommer Sverigedemokraterna aldrig mer att ens tänka tanken på att man ska kunna ha några överenskommelser med detta parti. Sverigedemokraternas värsta farhågor om Liberalerna som ett parti som egentligen består av femtekolonnare utsända av Socialdemokraterna skulle besannas.

Hos Socialdemokraterna skulle det emellertid vara öppna famnen, och Liberalerna skulle erbjudas den enda möjliga roll partiet kan spela efter att det har bränt alla broar till högerpartierna, nämligen att bli dörrmatta. Partiet skulle få samma meningslösa roll som Vänsterpartiet.

Men inte nog med att partiet skulle gå under, alternativt bli ett evigt stödhjul till Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna skulle i sin tur fortsätta att växa, kanske till och med bli Sveriges största parti.

För det geniala med Tidöavtalet är att Sverigedemokraterna visserligen får igenom mycket av sin migrationspolitik men också därför bränner det mesta av sitt krut inför nästa val.

Jag kan tänka mig att Sverigedemokraterna har våndats över Tidöavtalet de också. Partiet förlorar nämligen sin ensamrätt på sin egna migrationspolitik. Om M, KD och L också står för en mer strikt flyktingpolitik behöver man ju inte rösta på SD längre.

Allt talar för att den migrationspolitik som nu läggs fast i Tidöavtalet kommer att stå sig under mycket lång tid på grund av att Socialdemokraterna nog innerst inne också vill ha just denna politik.

De enda som alltjämt vill ha den gamla flyktingpolitiken, den som ledde fram till 2015 års kris, är Vänsterpartiet, Miljöpartiet och delar av Centern. Socialdemokraterna vill inte det utan vill också ha en åtstramning. Enda anledningen till att de inte gått lika långt som i Tidöavtalet är för att de har varit tvungna att kompromissa med MP.

Vad händer efter nästa val om Socialdemokraterna får möjlighet att bilda regering? Är det sannolikt att partiet river upp den nya migrationspolitiken? Knappast. Socialdemokraterna vet ju att de har tappat stort till SD på grund av migrationsfrågorna.

Om därför Liberalerna nu får för sig att fälla Tidöavtalet återfår SD sin ensamrätt på en stramare migrationspolitik och partiet börjar växa igen.

Det vore alltså ren dårskap att avsätta Pehrson och säga upp Tidöavtalet. Partiet skulle förlora sina väljare, sin trovärdighet som samarbetsparti, bli slav under Socialdemokratin, och ändå inte kunna stoppa vare sig en striktare migrationspolitik eller SD:s fortsatta tillväxt. 

Om det är några som ska anmälas till partiets granskningsutskott så är det kritikerna av Tidöavtalet, inte Pehrson. Han är ju den som har räddat partiet från den totala undergången.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Så förklarar man Sverigedemokraternas framgång

NWT 2022-09-17

Mitt bästa tips till att försöka förstå Sverigedemokraternas väljarframgångar är att börja med att inte ta del av de många analyser som nu kommer. Läs inte krönikorna, byt kanal på TV, scrolla förbi på skärmen.

Vanligtvis brukar jag råda folk att läsa allt när de ska sätta sig in i ett ämne, verkligen allt. Men i fallet med Sverigedemokraterna är analyserna så dåliga att de riskerar att förstöra vars och ens sunda bondförnuft. Sätt dig istället med valstatistiken och fundera själv. Använd familj och vänner som referenspunkt. De Sverigedemokratiska väljarna är inte en obskyr djurart som bara ett fåtal professorer i biologi kan någonting om. Nej, Sverigedemokraterna är dina grannar. Prata därför med dem istället.

Många som läser denna text har också själva röstat på SD och för er är det ännu lättare att förklara partiets framgångar. Ni vet ju själva hur ni tänker. Hjälp andra att förstå. De ser inte världen som ni gör och om ni verkligen vill bli förstådda, och inte bara analyserade, har ni ett ansvar att hjälpa till med det.

Men varför är då så många professionella analyser av Sverigedemokraternas väljarskara undermåliga?

Problemet ligger i att en väljare inför sitt röstningsbeslut påverkas både av interna faktorer, det vill säga tankar som hon formulerar själv, och externa faktorer som är den livsmiljö hon befinner sig i. Ett röstningsbeslut kan sägas bestå av två komponenter. Den första bestämmer hon över själv men inte den andra.

Många analyser fokuserar bara på den andra kompententen. Väljarforskningen har visat att klassbakgrund är en viktig förklaring till hur en väljare röstar. Många inom arbetaryrken röstar på Socialdemokraterna.

På samma sätt vet valforskarna att uppväxten spelar en stor roll. De flesta röstar som sina föräldrar. 

Det här är kända fakta, men betyder det då att en väljare som har ett arbetaryrke och som växt upp i en familj där föräldrarna röstar på Socialdemokraterna och själv röstar likadant inte tänker själv? Är hon helt i händerna på omständigheterna? Förklarar de externa faktorerna allt?

Nej, för människor har en förmåga att kunna reflektera över sin egen existens. Hon är medveten om att hon är påverkad, och göra andra val än de hon påverkas att göra.

Emellertid fokuserar just många analyser av SD:s väljare bara på de externa faktorerna och missar väljarens egna reflektioner.

Att det är så tror jag beror på att analytikerna själva är så häpna över att någon vill rösta på Sverigedemokraterna att de tänker sig att det måste ha hänt något i skallen på väljarna. De måste på något vis ha ”lurats” av olyckliga omständigheter. De frågar sig därför vilka som ”egentligen” har röstat på SD och vad de ”egentligen” vill.

Ordet ”egentligen” används eftersom man tänker sig att det bakom fasaden finns en annan och mer sann förklaring.

Frågar man en väljare rakt av varför hon har röstat på SD svarar hon förmodligen att det beror på Sverige har tagit in för mycket invandrare. Men det accepteras inte som förklaring utan ”egentligen” röstar hon på SD för att hon är missnöjd med något annat i sitt liv, som att hon kanske är arbetslös.

Det finns redan en mängd analyser därute sedan tidigare där olika analytiker tar sig an frågan på detta sätt. Motsvarande analyser av andra partiers väljare görs sällan. Jag har ännu inte sett någon tidningskrönika eller forskningsrapport som försöker bena ut varför väljare ”egentligen” vill rösta på Liberalerna eller Miljlöpartiet. De röstningsbeslut som föregår valet av dessa partier anses vara helt igenom rationella medan röstningsbeslut som föregår valet av Sverigedemokraterna förutsätts vara halvintelligenta.

Mitt bästa tips är därför att inte ta del av några analyser utan att vi ska försöka förstå varandra genom att tala med varandra direkt istället. Personligen röstar jag på Moderaterna och har svårt att förstå att inte alla vill göra det. Jag tycker inte bara att det är konstigt att folk vill rösta på SD. Jag tycker att det är svårt att förstå det smarta i att rösta på S, V, C, MP, KD och L också. Men jag har genom livet förstått att det är fullt normalt att vuxna människor kan tänka igenom politiska frågor på djupet men ändå till slut vara oeniga, och att det inte alls beror på att någondera part har en felprogrammerad hjärna.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Annie Lööfs Misstag var att glömma kärnväljarna

Norrköpings Tidningar 2022-09-17

Att Annie Lööf avgår som partiledare för Centern kommer inte som någon överraskning. Hon satsade allt på ett kort, att vinna de borgerliga väljare som inte kan tänka sig att ha något som helst samarbete med Sverigedemokraterna. Det finns en grupp borgerliga väljare, främst i städerna, som genuint avskyr SD och Centern blev deras tillflyktsort. Under flera år har partiets goda opinonssiffror förklarats av just dem.

Strategin höll ända fram till valdagen, då den gjorde dunderfiasko. Det visade sig att kärnväljarna på landsbygden inte alls var med henne. Istället började de vandra åt ett helt annat håll. Åt Sverigedemokraterna till, just det parti som Lööf kämpat för ska hållas borta från allt inflytande.

Det är fullt förståeligt att en partiledning vill försöka behålla en helt ny väljargrupp men att inte vårda den traditionella kärnväljargruppen är farligt.

Det är farligt för här finns partiets allra mest trogna väljare. Det är i kärnan nyrekryteringen sker. Det är här ungdomar kommer som ansluter sig till ungdomsförbundet. Kärnan är den som försvarar partiet när det i majoritetsställning måste fatta impopulära beslut. Kärnan försvarar sin ledare även när hon gör bort sig i TV. Kärnan är partiet själ.

För Centern är kärnan landsbygden, och inte vilka delar som helst, utan områden som av hävd är befolkade med självägande bönder. Idag är såklart inte alla sysselsatta med jordbruk, men de är ättlingar till den bondeklass som befolkat landsbygden i sekler.

Det som har hänt i valet är att denna väljargrupp har börjat erodera.  Låt oss ta en titt på några siffror. I Östergötland har Centern alltid varit starka i Ydre kommun. Partiet hade omkring 16 procent fram till förra valet då det gick ned till 14,9 och nu till 11,3. Samma sak gäller för Kinda kommun. Centern landar på 7,9 procent. En nedgång från 12,2. Tidigare var även detta en kommun där C stod stadigt.

I andra län med gamla Centertraditioner ser det likadant ut. Vansbro och Gagnef i Dalarna är urgammal jordbruksbygd. Här tappar partiet 6,3 procentenheter i Vansbro och 5,4 i Gagnef. Från att ha varit ett parti som haft omkring 15–16 procent hamnar man i årets val på 8,3 i båda kommunerna.

Istället går Sverigedemokraterna framåt med ungefär lika mycket. Ydre: plus 3,9, Kinda: plus 4,8, Vansbro: plus 7,2 och Gagnef: plus 5,9.

Det ser likadant ut i hela landet.

Uppgiften för en ny partiledare måste därför vara att vinna tillbaka den traditionella väljargruppen igen. Fokusera på landsbygden.

Alla som har varit verksamma i politiken på lokal nivå vet att ett parti behöver fotfolk. Platser i kommunala nämnder måste besättas och inte minst måste partiet ha valarbetare. Det måste finnas medlemmar som vill dela ut material i brevlådor, konka lådor med flygblad och koka kaffe. 

Ett parti överlever inte utan sina arbetsmyror. Man kan tro att val vinns i TV-debatter och på sociala medier. Men så är det inte. Val vinns genom att en partimedlem, sprungen ur kärnväljargruppen, helt igenom frivilligt tar på sig uppdraget att åka ut och sätta upp affischer på partiledaren. Inga Stockholmsväljare kommer att åka till Ydre för att hjälpa till med den saken.