I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen förra veckan sa Sveriges statsminister Ulf Kristersson att viljan hos medborgarna att försvara landet är avgörande för beredskapen. Det är vad Ukraina har lärt oss. ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.”
Uttalandet drog kritik till sig från oppositionsledaren Magdalena Andersson som menade att detta var splittrande, eftersom det antydde att invandrare inte skulle känna samma lojalitet mot Sverige som infödda.
Jag håller inte alls med. Jag skulle istället säga att om det är något som verkligen svetsar samman ett folk så är det viljan att försvara det egna landet. Historiskt sett har den snabbaste vägen till medborgarskap i ett nytt land varit att tjänstgöra i armén. Är man villig att dö för sitt nya folk så har man visat sig värdig att tas upp i gemenskapen. Att landets statsminister påminner oss om denna urgamla regel är därför allt annat än splittrande.
Sverige ska till att bygga upp totalförsvaret igen och alla som bor i vårt land, först och främst alla medborgare, måste vara beredda att offra sig för varandra i trängt läge. Och människor är bara beredda att sätta livet på spel om man känner att man ingår i ett lag där alla gör likadant.
Därtill har Sverige samtidigt ett stort integrationsprojekt framför sig. På grund av den stora invandringen som har varit måste vi förstärka sammanhållningen som nation. De som invandrat kommer från så många olika länder att det enda som förenar dem sinsemellan och med oss som är födda här är att vi på ett eller annat sätt är svenskar, att vi uppfattar oss som ett folk, en nation, en gemenskap, en grupp av människor som håller ihop i vått och torrt.
Jag har inget problem med den som flyttar till Sverige men som hellre vill behålla sin gamla nationalitet. Har man flyttat till Sverige därför att det är krig i hemlandet, som ju är fallet med många ukrainare, bor man här som gäst. Det är inget konstigt med det. Vissa utlänningar som bosätter sig i Sverige ansöker därför aldrig om medborgarskap även om de bor här under mycket lång tid, kanske hela livet.
Men att vara medborgare är något mer än att bara råka bo inom det geografiska område som heter Sverige. Att vara medborgare är som att ingå ett kontrakt med alla andra runt omkring sig där man accepterar en rad skyldigheter, men i gengäld också åtnjuter ett flertal rättigheter, bland annat rätten att få rösta och rätten att kandidera till politiska poster.
Jag vet inte vad det är Andersson tänker sig att medborgarskapet står för. Är det bara en juridisk definition som säger vilken stat som ansvarar för en viss person? I socialdemokratins barndom hette det att ”arbetaren inte har något hemland”. Solidariteten med samhällsklassen antogs vara viktigare.
Men det var länge sedan så jag tror snarare att det handlar om väljarmaximering. Socialdemokraterna är numera det stora invandrarpartiet och jag gissar att hon är rädd för att denna väljargrupp ska känna sig förolämpad. Invandrare utan medborgarskap har ju rätt att rösta i kommunala val redan efter två års fast vistelse i landet.
I så fall tror jag att hon gör en felaktig bedömning. Invandrare är inte en enhetlig grupp där alla skulle ha en kluven inställning till om de verkligen är svenskar eller inte. Många som har invandrat har gjort Sverige till sitt nya fosterland. De blickar tillbaka på sina ursprungsländer och konstaterar att de aldrig någonsin kan tänka sig att flytta tillbaks. Denna grupp har inga som helst problem att med vapen i hand försvara Sverige. De kommer till och med att gå i första ledet.