Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Demokratidebatten fördummas av Civil Rights Defenders

Norrköpings Tidningar 2022-10-31

Organisationen Civil Rights Defenders verkar har gott om pengar. Däremot mindre förstånd när det gäller hur man ska använda dem.

Många har kanske sett dess kampanj som går ut på att den svenska demokratin är i fara och att vi därför behöver en genomgripande grundlagsreform. Men jag tror att det vore bättre för organisationen om man istället omvandlade sin annonsbudget till lönemedel och anställde någon som har examen i statskunskap. För jag har nog sällan sett en så välfinansierad men okunnig kampanj rörande svenska statsskicket.

Civil Rights Defenders har en lista med 20 förslag på hur demokratin ska kunna förstärkas, där man blandar samman demokratifrågor med kriminalpolitik och migrationspolitik. Ett av förslagen för att ”stärka demokratin” lyder: ”Förebyggande åtgärder för barn och unga ska prioriteras högre i kriminalpolitiken än hårdare straff.”

Det är inte ovanligt att människor försöker proppa demokatibegreppet fullt med allt möjligt för att kunna säga att just deras politiska förslag måste genomföras för att vi ska få en riktig demokrati.

När demokratin var ung i början av 1900-talet var det vanligt att socialister hävdade att sann demokrati först skulle uppstå när näringslivet förstatligades och det infördes planekonomi. Längst gick de som även hävdade att nyhetsmedierna skulle förstatligas för att hamna under ”demokratisk kontroll”, som de kallade det.

Successivt valde dock Socialdemokraterna att överge denna typ av idéer för att landa i att en demokrati är en beslutsprocess, inget mer. Kommunisterna (föregångarna till dagens Vänsterparti) höll fast vid det gamla demokratiidealet ända tills Berlinmuren föll, men ändrade sig till sist även de.

Idag råder därför konsensus om att demokrati just är en beslutsprocess där grundprincipen – vilket kan sägas vara demokratins absoluta kärna – är att alla medborgare ska ha samma rätt till inflytande. Principen kallas för politisk jämlikhet och förverkligas genom allmän och lika rösträtt. När rösterna räknas samman är det majoritetens vilja som får gälla. Majoriteten är inte detsamma som hela folket men det är mer rättvist att majoriteten får bestämma än minoriteten.

Mer än så ingår egentligen inte i det vi idag kallar för demokrati. Det betyder att de beslut som blir resultatet av den demokratiska beslutsprocessen kan variera men ändå vara demokratiskt legitima. Tillkomstprocessen, inte innehållet i sig, är vad som avgör om politiken kan anses som demokratisk eller inte.

Det jag skriver nu är inte något nytt utan vad som lärs ut på A-kursen i statskunskap. Det är därför som jag rekommenderar Civil Rights Defenders att anställa någon med examen i detta ämne. Den totala förvirringen som finns in organsationens kampanj, där migrationspolitik, kriminalpolitik och konstitutionella frågor blandas samman, kan ju inte ha kommit till som ett medvetet val.

Eller är det medvetet? Stundar en ny strid om grundvalarna för vårt statsskick? Gärna för mig i så fall, för jag är ganska övertygad om att organisationen kommer att förlora den debatten. Jag tror inte att svenska folket vill ha en helt ny grundlag där det står inskrivet att ”Mobila ambassader ska införas för att hantera ansökningar om asyl och visum, för att på så sätt skapa säkra och lagliga vägar till Sverige.” Folkmajoriteten i Sverige är inte så knäpp att den tror att detta är en basal regel som ett land måste följa för att kunna kalla sig en demokrati.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Dårskap om Liberalerna river upp Tidöavtalet

NWT 2022-10-22

Liberalernas partiledare Johan Pehrson har förmodligen inte bara räddat Liberalerna kvar som riksdagsparti utan även säkrat partiets överlevnad i kommande riksdagsval också, samt därtill bromsat SD närmast ostoppbara tillväxt.

Men för detta har han anmälts till partiets interna granskningsutskott, som om han vore en förbrytare!

Vad är det för dårskap som driver vissa liberaler? Det är som att de har en dödslängtan.

Ty vad skulle hända om partiet avsatte Johan Pehrson, eller rättare sagt avstod från att välja honom till partiledare permanent (han är bara tillförordnad), och istället valde någon som tar avstånd från Tidöavtalet?

Det är för oss som inte är medlemmar i Liberalerna inte alls svårt att räkna ut.

Om Tidöavtalet faller, faller även Ulf Kristersson som statsminister och med honom hela regeringen.

Liberalerna kommer att anklagas för svek, eftersom de i valrörelsen lovade sina väljare att samverka med M och KD även om dessa partier förhandlade med SD.

Liberalerna skulle därmed tappa alla de väljare som partiet vunnit från det att man slutade samarbeta med Socialdemokraterna, och senare fick Pehrson som partiledare. Partiet skulle rasa till 2 procent igen, med rekordfart, utan någon som helst möjlighet att återigen kravla sig upp till 4-procentsspärren. Inte ens om man på nytt ångrade sig och bad om ursäkt eftersom ingen litar på en löftesbrytare.

Det skulle inte heller gå att bilda en borgerlig regering igen på mycket länge. För om Liberalerna överger Tidöavtalet kommer Sverigedemokraterna aldrig mer att ens tänka tanken på att man ska kunna ha några överenskommelser med detta parti. Sverigedemokraternas värsta farhågor om Liberalerna som ett parti som egentligen består av femtekolonnare utsända av Socialdemokraterna skulle besannas.

Hos Socialdemokraterna skulle det emellertid vara öppna famnen, och Liberalerna skulle erbjudas den enda möjliga roll partiet kan spela efter att det har bränt alla broar till högerpartierna, nämligen att bli dörrmatta. Partiet skulle få samma meningslösa roll som Vänsterpartiet.

Men inte nog med att partiet skulle gå under, alternativt bli ett evigt stödhjul till Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna skulle i sin tur fortsätta att växa, kanske till och med bli Sveriges största parti.

För det geniala med Tidöavtalet är att Sverigedemokraterna visserligen får igenom mycket av sin migrationspolitik men också därför bränner det mesta av sitt krut inför nästa val.

Jag kan tänka mig att Sverigedemokraterna har våndats över Tidöavtalet de också. Partiet förlorar nämligen sin ensamrätt på sin egna migrationspolitik. Om M, KD och L också står för en mer strikt flyktingpolitik behöver man ju inte rösta på SD längre.

Allt talar för att den migrationspolitik som nu läggs fast i Tidöavtalet kommer att stå sig under mycket lång tid på grund av att Socialdemokraterna nog innerst inne också vill ha just denna politik.

De enda som alltjämt vill ha den gamla flyktingpolitiken, den som ledde fram till 2015 års kris, är Vänsterpartiet, Miljöpartiet och delar av Centern. Socialdemokraterna vill inte det utan vill också ha en åtstramning. Enda anledningen till att de inte gått lika långt som i Tidöavtalet är för att de har varit tvungna att kompromissa med MP.

Vad händer efter nästa val om Socialdemokraterna får möjlighet att bilda regering? Är det sannolikt att partiet river upp den nya migrationspolitiken? Knappast. Socialdemokraterna vet ju att de har tappat stort till SD på grund av migrationsfrågorna.

Om därför Liberalerna nu får för sig att fälla Tidöavtalet återfår SD sin ensamrätt på en stramare migrationspolitik och partiet börjar växa igen.

Det vore alltså ren dårskap att avsätta Pehrson och säga upp Tidöavtalet. Partiet skulle förlora sina väljare, sin trovärdighet som samarbetsparti, bli slav under Socialdemokratin, och ändå inte kunna stoppa vare sig en striktare migrationspolitik eller SD:s fortsatta tillväxt. 

Om det är några som ska anmälas till partiets granskningsutskott så är det kritikerna av Tidöavtalet, inte Pehrson. Han är ju den som har räddat partiet från den totala undergången.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Så förklarar man Sverigedemokraternas framgång

NWT 2022-09-17

Mitt bästa tips till att försöka förstå Sverigedemokraternas väljarframgångar är att börja med att inte ta del av de många analyser som nu kommer. Läs inte krönikorna, byt kanal på TV, scrolla förbi på skärmen.

Vanligtvis brukar jag råda folk att läsa allt när de ska sätta sig in i ett ämne, verkligen allt. Men i fallet med Sverigedemokraterna är analyserna så dåliga att de riskerar att förstöra vars och ens sunda bondförnuft. Sätt dig istället med valstatistiken och fundera själv. Använd familj och vänner som referenspunkt. De Sverigedemokratiska väljarna är inte en obskyr djurart som bara ett fåtal professorer i biologi kan någonting om. Nej, Sverigedemokraterna är dina grannar. Prata därför med dem istället.

Många som läser denna text har också själva röstat på SD och för er är det ännu lättare att förklara partiets framgångar. Ni vet ju själva hur ni tänker. Hjälp andra att förstå. De ser inte världen som ni gör och om ni verkligen vill bli förstådda, och inte bara analyserade, har ni ett ansvar att hjälpa till med det.

Men varför är då så många professionella analyser av Sverigedemokraternas väljarskara undermåliga?

Problemet ligger i att en väljare inför sitt röstningsbeslut påverkas både av interna faktorer, det vill säga tankar som hon formulerar själv, och externa faktorer som är den livsmiljö hon befinner sig i. Ett röstningsbeslut kan sägas bestå av två komponenter. Den första bestämmer hon över själv men inte den andra.

Många analyser fokuserar bara på den andra kompententen. Väljarforskningen har visat att klassbakgrund är en viktig förklaring till hur en väljare röstar. Många inom arbetaryrken röstar på Socialdemokraterna.

På samma sätt vet valforskarna att uppväxten spelar en stor roll. De flesta röstar som sina föräldrar. 

Det här är kända fakta, men betyder det då att en väljare som har ett arbetaryrke och som växt upp i en familj där föräldrarna röstar på Socialdemokraterna och själv röstar likadant inte tänker själv? Är hon helt i händerna på omständigheterna? Förklarar de externa faktorerna allt?

Nej, för människor har en förmåga att kunna reflektera över sin egen existens. Hon är medveten om att hon är påverkad, och göra andra val än de hon påverkas att göra.

Emellertid fokuserar just många analyser av SD:s väljare bara på de externa faktorerna och missar väljarens egna reflektioner.

Att det är så tror jag beror på att analytikerna själva är så häpna över att någon vill rösta på Sverigedemokraterna att de tänker sig att det måste ha hänt något i skallen på väljarna. De måste på något vis ha ”lurats” av olyckliga omständigheter. De frågar sig därför vilka som ”egentligen” har röstat på SD och vad de ”egentligen” vill.

Ordet ”egentligen” används eftersom man tänker sig att det bakom fasaden finns en annan och mer sann förklaring.

Frågar man en väljare rakt av varför hon har röstat på SD svarar hon förmodligen att det beror på Sverige har tagit in för mycket invandrare. Men det accepteras inte som förklaring utan ”egentligen” röstar hon på SD för att hon är missnöjd med något annat i sitt liv, som att hon kanske är arbetslös.

Det finns redan en mängd analyser därute sedan tidigare där olika analytiker tar sig an frågan på detta sätt. Motsvarande analyser av andra partiers väljare görs sällan. Jag har ännu inte sett någon tidningskrönika eller forskningsrapport som försöker bena ut varför väljare ”egentligen” vill rösta på Liberalerna eller Miljlöpartiet. De röstningsbeslut som föregår valet av dessa partier anses vara helt igenom rationella medan röstningsbeslut som föregår valet av Sverigedemokraterna förutsätts vara halvintelligenta.

Mitt bästa tips är därför att inte ta del av några analyser utan att vi ska försöka förstå varandra genom att tala med varandra direkt istället. Personligen röstar jag på Moderaterna och har svårt att förstå att inte alla vill göra det. Jag tycker inte bara att det är konstigt att folk vill rösta på SD. Jag tycker att det är svårt att förstå det smarta i att rösta på S, V, C, MP, KD och L också. Men jag har genom livet förstått att det är fullt normalt att vuxna människor kan tänka igenom politiska frågor på djupet men ändå till slut vara oeniga, och att det inte alls beror på att någondera part har en felprogrammerad hjärna.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Annie Lööfs Misstag var att glömma kärnväljarna

Norrköpings Tidningar 2022-09-17

Att Annie Lööf avgår som partiledare för Centern kommer inte som någon överraskning. Hon satsade allt på ett kort, att vinna de borgerliga väljare som inte kan tänka sig att ha något som helst samarbete med Sverigedemokraterna. Det finns en grupp borgerliga väljare, främst i städerna, som genuint avskyr SD och Centern blev deras tillflyktsort. Under flera år har partiets goda opinonssiffror förklarats av just dem.

Strategin höll ända fram till valdagen, då den gjorde dunderfiasko. Det visade sig att kärnväljarna på landsbygden inte alls var med henne. Istället började de vandra åt ett helt annat håll. Åt Sverigedemokraterna till, just det parti som Lööf kämpat för ska hållas borta från allt inflytande.

Det är fullt förståeligt att en partiledning vill försöka behålla en helt ny väljargrupp men att inte vårda den traditionella kärnväljargruppen är farligt.

Det är farligt för här finns partiets allra mest trogna väljare. Det är i kärnan nyrekryteringen sker. Det är här ungdomar kommer som ansluter sig till ungdomsförbundet. Kärnan är den som försvarar partiet när det i majoritetsställning måste fatta impopulära beslut. Kärnan försvarar sin ledare även när hon gör bort sig i TV. Kärnan är partiet själ.

För Centern är kärnan landsbygden, och inte vilka delar som helst, utan områden som av hävd är befolkade med självägande bönder. Idag är såklart inte alla sysselsatta med jordbruk, men de är ättlingar till den bondeklass som befolkat landsbygden i sekler.

Det som har hänt i valet är att denna väljargrupp har börjat erodera.  Låt oss ta en titt på några siffror. I Östergötland har Centern alltid varit starka i Ydre kommun. Partiet hade omkring 16 procent fram till förra valet då det gick ned till 14,9 och nu till 11,3. Samma sak gäller för Kinda kommun. Centern landar på 7,9 procent. En nedgång från 12,2. Tidigare var även detta en kommun där C stod stadigt.

I andra län med gamla Centertraditioner ser det likadant ut. Vansbro och Gagnef i Dalarna är urgammal jordbruksbygd. Här tappar partiet 6,3 procentenheter i Vansbro och 5,4 i Gagnef. Från att ha varit ett parti som haft omkring 15–16 procent hamnar man i årets val på 8,3 i båda kommunerna.

Istället går Sverigedemokraterna framåt med ungefär lika mycket. Ydre: plus 3,9, Kinda: plus 4,8, Vansbro: plus 7,2 och Gagnef: plus 5,9.

Det ser likadant ut i hela landet.

Uppgiften för en ny partiledare måste därför vara att vinna tillbaka den traditionella väljargruppen igen. Fokusera på landsbygden.

Alla som har varit verksamma i politiken på lokal nivå vet att ett parti behöver fotfolk. Platser i kommunala nämnder måste besättas och inte minst måste partiet ha valarbetare. Det måste finnas medlemmar som vill dela ut material i brevlådor, konka lådor med flygblad och koka kaffe. 

Ett parti överlever inte utan sina arbetsmyror. Man kan tro att val vinns i TV-debatter och på sociala medier. Men så är det inte. Val vinns genom att en partimedlem, sprungen ur kärnväljargruppen, helt igenom frivilligt tar på sig uppdraget att åka ut och sätta upp affischer på partiledaren. Inga Stockholmsväljare kommer att åka till Ydre för att hjälpa till med den saken.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Rimligt med politiker utan någon yrkeserfarenhet?

Norrköpings Tidningar 2022–08-08

Vad har ministrarna Mikael Damberg, Ann Linde, Lena Hallengren, Tomas Eneroth och Anders Ygeman gemensamt? De saknar yrkeserfarenhet utanför politiken.

I min förra krönika på denna sida (27/6) skrev jag om att den kompetens som en demokratiskt vald politiker behöver tycks vara något annat än formell yrkeskompetens. Jag gick igenom den brokiga skara politiker som varit finansministrar i Sverige och kunde konstatera att de hade haft alla former av jobb. Allt från trädgårdsarbetare till docent i nordiska språk.

Men även om uppdraget som politiker är unikt i sig är det ändå rimligt att tänka sig att det inte är en kompetens som är helt fristående från yrkeslivet i övrigt. Jag tror vi tänker oss att en företrädare för folket också ska komma ur folket, gärna vara politiskt erfaren, men även ha någon form av ”civil” kompetens. En bra politiker ska stå på två ben. Ena benet i politiken, andra benet utanför.

Hur ser det då ut i vårt land? Jag har gått igenom meriftörteckningarna hos våra nuvarande ministrar. De finns tillängliga på regeringens hemsida.

Längst yrkeserfarenhet utanför politiken har utrikeshandelsminister Anna Hallberg, 31 år, och kulturminister Jeanette Gustafsdotter, 28 år. De har hela sina karriärer utanför politiken, med reservation för att jag inte vet om de har haft kommunala uppdrag på fritiden.

Genomsnittet för samtliga ministrar ligger på 10,6 år. I det skiktet hittar vi bland annat utbildningsminister Anna Ekström, 11 år, bostadsminister Johan Danielsson, 10 år och biståndsminister Matilda Ernkrans, 9 år.

Vad utgör en bra balans? Låt oss utgå från regeringschefen själv. Magdalena Andersson är idag 55 år gammal. Hon tog examen från Handelshögskolan i Stockholm 1992. Därefter var hon verksam som doktorand i tre år innan hon tog en tjänst som politisk sakkunnig i statsrådsberedningen. Hon var sedan verksam som politisk tjänsteman fram till 2009 då hon tog en tjänst på Skatteverket som överdirektör, vilket hon var fram till 2012, då hon återgick i tjänst för partiet.

Av sina 30 yrkesverksamma år efter högskoleexamen har hon arbetat 24 år inom politiken och sex år utanför. Kanske är detta en välbalanserad karriär? Jag har ingen bestämd uppfattning på den punkten.

Däremot är jag kritisk mot noll-åringarna, de som aldrig haft något arbete utanför politiken. Typiskt för dem är att de direkt efter sin högskolexamen blivit riksdagsledamöter eller börjat arbeta som politiskt sakkunniga i regeringskansliet. Det har gjort dem enbenta.

De tycks dessutom ha lyckats besätta de tyngsta ministerposterna: finansminister, utrikesminister, socialminister, infrastrukturminister och migrations- och integrationsminister. Saken blir inte bättre av att ytterligare en tung minister, justitieminister Morgan Johansson, bara har fyra års yrkeserfarenhet utanför politiken.

Försvarsminister Peter Hultqvist är den ende av de ministrar som ansvarar för statens kärna som befinner sig ovanför genomsnittet med sina tolv år.

Även om jag alltjämt menar att uppdraget som förtroendevald är unikt och kräver färdigheter som bara kan förvärvas genom att man arbetar just med politik har jag svårt att förstå varför ”civila” meriter inte skulle ha något värde alls. Budskapet till unga SSU:are blir ju att de inte ska lägga någon vikt vid att skaffa sig ett vanligt yrke. 

Det ska nu i rättvisans namn sägas att jag bara har granskat Socialdemokraterna och inte andra partier. Problemet kan vara lika stort där.

Slutligen vill jag också påminna om att den svenska demokratins arbetsmyror varken är ministrar eller riksdagsledamöter utan alla de tusentals förtroendevalda på lokal nivå i kommuner och regioner. Här finns mycket få rena karriärpolitiker. Här går nästan alla stadigt på två ben. Det är bara på den nationella nivån som vi tycks ha ett problem.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

LUXEMBURG ÄR INTE EN PARADISÖ

NWT 2022-07-30

Går svenska skattepengar till utländska riskkapitalister som köper lyxyachter för dem på paradisöar?

Nej, det låter som en konspirationsteori! Eller?

Den som har sagt så är nämligen ingen mindre än statsminister Magdalena Andersson (S). Den 4 juni år sa hon följande: ”Vi ser att skattepengar slussas bort från svensk skola. Blir till bolagsvinster, hamnar i skatteparadis och går till lyxyachter på paradisöar. Och vinsten de skapar består av våra skattepengar.”

Andersson har sedan hon blev partiordförande för Socialdemokraterna flera gånger återkommit till att det är utländska riskkapitalister som ligger bakom skolföretagen i Sverige. Men stämmer verkligen detta?

Jag kände att jag behövde kolla upp saken själv. Jag gick därför in på Friskolornas riksförbunds hemsida för att kolla vilka som äger skolföretagen.

Då framträder för mina ögon en helt annan bild. Såvitt jag kan se är det bara två företag som har huvudägare som är riskkapitalister, Academedia och Internationella engelska skolan, varav ingen är utländsk.

Bakom Adademedia finns investmentbolaget Mellby Gård AB som ägs av Rune Andersson, känd för svenska folket som tidigare VD för plast- och gummifabriken Trelleborg AB. 

Bakom Internationella Engelska skolan finns företaget Paradigm Capital, som också är ett investmentbolag. Det är registrerat i Luxemburg och således utländskt, men företagets ägare är Jan Hummel som är svensk.

Den tredje mest framträdande skolkoncernen är Kunskapsskolan AB. Det är emellertid inte ett investmentbolag utan ett familjeföretag. Det är grundat av Peje Emilsson som också han är svensk.

Statsministerns påstående att det bakom skolföretagen finns en mängd utländska riskkapitalister stämmer alltså inte. 

Hur är det då med lyxyachterna på paradisöarna? Här är det svårare att granska vad som är sant. Magdalena Andersson själv har inte redovisat vilka belägg hon har för sitt påstående och jag har inte kunnat studera Rune Anderssons och Jan Hummels privata ekonomier. 

Men så mycket vet jag i alla fall att Luxemburg inte är en paradisö.

På det hela taget förefaller det alltså som att statsministern fabulerar när hon anklagar friskolorna för att dränera välfärden på skattepengar för lyxkonsumtion. Det är rent hittepå.

Nu kan man invända mot detta och säga att överdrifter är tillåtna i den politiska retoriken. Det är val snart och det gör väl ingenting om en partiledare kryddar sina uttalanden något?

Det är inte ovanligt att folk tänker så, men nu handlar det inte om vem som helst utan rikets främsta politiska ledare, och det handlar inte om tillfälligheter utan ett noga uttänkt budskap som hon upprepat flera gånger.

En partiordförande gör dessutom många resor inom landet för att träffa sina partimedlemmar. Förmodligen talar hon om utländska riskkapitalister, lyxbåtar och paradisöar varje gång.

Tusentals socialdemokratiska valarbetare är därmed säkerligen redan övertygade om att allt detta är sant. De tror såklart inte att deras ledare ljuger för dem.

Men för att göra saken än värre tycks det inte heller finnas någon journalist som tycker att det är värt att granska om det statsministern säger är sant eller inte.

Att jag är kritisk kommer inte som en överraskning eftersom jag tillhör ett annat parti som vill avsätta Andersson som statsminister. Jag är inte opartisk.

Därför vore det välkommet om de som har till uppgift att vara opartiska tog sig an uppgiften istället.

Men nu har detta inte hänt trots att det inte alls är svårt att granska sanningshalten i statsministerns uttalanden. Jag har försökt komma på varför. Normalt sett brukar ju journalister sätta en ära i att försöka sätta politiker på plats. Vad är roligare än att visa att en partiledare pratar i nattmössan?

Men i Magdalena Anderssons fall är det som om hon deltar i debatten i ett eget spår. Det granskningsfria spåret.

Kan det möjligen vara så att journalistkåren är auktoritetstroende på samma sätt som fotfolket inom Socialdemokraterna? Att vara auktoritetstroende är ett normalt mänskligt beteende så det skulle inte förvåna mig alls om det var sant.

Jag har som sagt ingen förklaring till den uteblivna granskningen. Jag har bara noterat att statsministern verkar kunna säga vad som helst utan att någon ifrågasätter det. Det är mycket märkligt.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vad är det som gör en expert till expert?

Norrköpings Tidningar 2022–06–27

Bör en finansminister vara vara ekonom eller kan han vara trädgårdsmästare?

Det är en urgammal fråga som har förbryllat många. Varför sätter vi lekmän i ledningen för staten i demokratier istället för yrkesmän? Man måste inte vara jurist för att bli justitieminister eller general för att vara försvarsminister. Varför är det så?

Låt oss gräva i saken och fråga oss vilka som varit finansministrar i Sverige sedan 1921 som var första året med demokratiska val. Det har totalt sett varit 26 personer. Om vi radar upp yrkesbakgrunden hos dem ser den ut på följande vis: skomakare, kemiingenjör och företagsledare, docent i nordiska språk, chefredaktör, advokat, grosshandlare, jordbrukare, sadelmakare, journalist, trädgårdsmästare, jurist, fil. lic. i socionomi, rektor, fil. lic. i ekonomi, tjänsteman i regeringskansliet, journalist, ekonomie licentiat, karriärpolitiker, karriärpolitiker, jurist och karriärpolitiker, ekonom utan formell examen, ekonom och karriärpolitiker samt karriärpolitiker.

Bakom dessa titlar döljer sig legendariska namn som Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Wigforss var den som introducerade det keynesianska tänkandet i svensk politik och Sträng är den som suttit på posten som finansminister längst, 21 år, 1955–1976. Wigforss var docent i nordiska språk och Sträng trädgårdsmästare.

Den förste med examen i ekonomi var Kjell-Olof Feldt som tillträdde 1982. Samtliga finansministrar före honom hade någon annan form av yrkeskompetens.

På senare tid har karriärpolitikerna också blivit fler. Göran Persson, Erik Åsbrink, Bosse Ringholm, Per Nuder, Magdalena Andersson och Mikael Damberg har alla haft politiken som första och viktigaste födkrok, ofta med början som politiska tjänstemän.

Vem av alla dessa finansministrar kan vi säga har haft den rätta kompetensen? Om vi ska tro dem som menar att man måste ha en yrkeskompetens för det specifika området för att kunna vara minister så har Sverige gjort fel större delen den demokratiska tiden. Det är bara Kjell-Olof Feldt, Anne Wibble, Anders Borg och Magdalena Andersson som har läst ekonomi på högskolenivå.

Men eftersom den svenska demokratin inte är hundra år av haveri förefaller det vara någon annan form av kompetens som en politiker behöver. Vad?

Jag tänker ofta på denna fråga själv eftersom jag är regionråd i Region Uppsala och har makt och inflytande över sjukvården men saknar medicinsk utbildning. Det händer att de medicinskt skolade yrkesproffsen undrar om jag egentligen kan någonting. Som svar brukar jag säga att jag också är expert, fast på ett helt annat sätt. Jag kan ingenting om medicin men jag kan ganska mycket om hur människor i samhället lever, vilka viljor och drömmar de har, hur de känner när de betalar skatt men ändå får stå i vårdkö. Jag tror mig också ha bra koll på hur man jämkar ihop motstridiga viljor, hur man svarar begripligt på frågor från journalister och hur man navigerar mellan experter som är oeniga sinsemellan och baktalar varandra i smyg.

Jag vet inte om jag är en bättre politiker än någon annan, men jag vet att nästan allt jag kan om själva jobbet som sådant har jag lärt mig på jobbet. Jag har en formell yrkeskompetens, forskare i statskunskap, men det är inte ofta den kommer till användning.

Min gissning är därför att det som förklarar varför trädgårdsmästaren Gunnar Sträng kunde vara Sveriges finansminister i två decennier utan högskoleexamen i ekonomi är för att han var expert på just det, att vara finansminister. En unik kompetens.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Konstfack måste läggas ned

NWT 2022-06-18

Efter att ha läst Sara Kristofferssons bok, ”Hela havet stormar”, om det blåsväder hon hamnade i på Konstfack under förra året är det min rekommendation att skolan läggs ned. Organisationen är sjuk och det är inte säkert att den kommer att återhämta sig. Samhället behöver alla de utbildningar som skolan erbjuder, huvudsakligen formgivning och konsthantverk, men det finns säkert andra skolor som är intresserade att ta över.

Varför drar jag denna drastiska slutsats? Högskolor har i alla tider präglats av radikalism på något sätt eftersom de är expremientverkstäder för det mänskliga tänkandet. Men på Konstfack har en grupp anställda förvandlat skolan till något som istället påminner om en politisk sekt.

Det ska sägas att Kristofferssons bok är hennes sida av saken. Det är en partsinlaga. Men de märkliga händelser som beskrivs i boken är inte påhittade. De hade framstått som bisarra oavsett vem som hade skrivit om dem.

Boken berättar vad som hände när Kristoffersson, som är professor i designhistoria på skolan, skrev en artikel i Dagens Nyheter om diskussionerna som då pågick om namnet på en utställningslokal: Vita havet.

På skolan fanns människor, huvudsakligen en grupp före detta studenter, som hävdade att namnet var rasistiskt. Begreppet ”vita” kan ju associeras med föreställningar om vita människors överlägsenhet. Kristoffersson menade i sin artikel att detta var trams och berättade att namnet hämtats från Vita havet på Stockholms slott och följt med Konstfack under flera decennier trots att skolan varit lokaliserad i olika fastigheter.

Artikeln startade en hätsk intern debatt och inte mindre än 44 lärare av cirka 100 undertecknade en artikel där man anklagade henne för att angripa studenternas rätt att yttra sig. Därefter var det omöjligt för skolans ledning att försöka hitta tillbaka till ett bra arbetsklimat igen.

Men det som gör boken är värd att läsa är inte själva turerna i konflikten utan vad som gjorde att den uppstod till att börja med. 

Det finns i universitetsvärlden i stort, inte minst i anglosaxiska länder, en politisk ideologi som sprider sig som blandar vetenskap och politisk aktivism i kombination med en hopplös kunskapsfilosofi.

I korthet säger teorin att samhället består av förtryckande strukturer. Alla människor är inordnade i en hierarki. Européer med vit hudfärg har hamnat överst och är därför privilegierade. De kan själva inte se sina egna privilegier och kan därför inte heller se hur de förtrycker andra. Befrielsen för de underordnade kommer först när alla lär sig tolka verkligheten med rätt glasögon. Då ser man hur maktstrukturerna ser ut och kan göra sig av med dem.

Att studera mänskliga relationer för att förstå maktstrukturer är varken nytt eller anmärkningsvärt i sig, men vad den nya rörelsen gör är att inte göra någon åtskillnad mellan själva analysarbetet och den politiska aktivismen. Forskningen i sig är aktivistisk.

Därutöver förvärras allt genom att de som arbetar med denna typ av teorier inte tror att det finns några objektiva sanningar utan bara tolkningar av verkligheten. Det finns inga obestridliga fakta som hårt och kallt kan beskriva reella sakförhållanden utan all vår kunskap består av personliga upplevelser.

Sammantaget skapar detta en häxbrygd. När det inte längre finns något som skiljer vetenskap och politisk aktivism åt och begrepp som sant och falskt utmönstrats som irrelevanta finns inte några regler för hur man ska bete sig eller normer för vad som utgör förnuftigt tänkande. 

Man bör inte vara förvånad över att de människor som skapat denna miljö tappar förståndet och startar en mobbningskampanj mot en kollega.

Men är allt detta verkligen skäl nog att lägga ned skolan? Ja, för om det hade varit en grupp radikala studenter som angrep en enligt deras tycke konserativ lärare hade det inte varit något att bry sig om. Den typen av konflikter är vanliga vid universitet och högskolor. I det här fallet handlar det emellertid om en större grupp lärare, 44 st. Kommer denna grupp att ångra sig? Be om ursäkt och överge sin tro på att politik och vetenskap är samma sak? Knappast. Det finns dock ingen brist på seriösa lärosäten i landet. Kanske Karlstad universitet kan ta över?

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Bara så kan islam fortsätta frodas i Sverige

NT 2022-05-09

Islam i Sverige behöver folkhemiseras, försvenskas, skummas av till mellanmjölk. Annars går det inte att vara muslim i Sverige.

Jag har den djupaste respekt för de muslimer som anser att Koranen är en helig bok, Guds egna ord, och som därför ska vårdas ömt. Och jag har förståelse för de känslor av upprördhet som uppstår när en provokatör kommer och ska skända det man håller som allra mest kärt.

Men jag tror att de förslag om att Koranbränningar ska ses som hets mot folkgrupp eller hatbrott går vilse och kommer att ta en ände med förskräckelse om de införs.

Många tänker sig idag att Sverige alltid varit ett land med tolerans och religionsfrihet. Så är det verkligen inte. Det har varit en lång resa.

Sverige antog lutherdomen som religiös lära i och med reformationen. 1593 beslöts att alla skulle ansluta sig till den Augsburgska trosbekännelsen. Inga undantag gjordes. Inte ens för inflyttade utlänningar. Var man inte lutheran så var man tvungen att konvertera. Inte förrän 1781 fick katoliker bosätta sig i landet. Judar fick samma rätt 1782. Svenska medborgare var förbjudna att konvertera till katolska kyrkan ända till 1873. 

Ända fram till 1951 var det lag på att alla måste tillhöra någon form av trossamfund och först 1976 avskaffades förbudet mot kloster! (Att det fanns ett klosterförbud är för att staten alltid sett med misstänksamhet på katoliker.)

I Sverige var kyrkan och staten en och samma organisation och den höll befolkningen i ett järngrepp i flera hundra år. Kyrkan var långt ifrån det ödmjuka samfund med mysiga feel good-gudstjänster som den är idag.

Samma resa både kan och måste islam göra. För någon väg tillbaka till ett samhälle där vi med lagstiftning försöker skydda religioner finns inte. Det finns inget stöd hos befolkningen för att återinföra hädelselagar och det finns ingen garanti för att det är just islam och Koranen som kommer att dra fördel av en sådan lag.

Tvärtom kan det mycket väl hända att det är islam som råkar illa ut. Islam är ju per definition en hädelse mot kristendomen. Islam erkänner inte Jesus Kristus som Gud. Därmed hädar egentligen varje muslim mot Gud, enligt kristen teologi.

Nu resonerar inte moderna kristna så utan accepterar att islam är en helt annan religion och att det enda sättet att leva tillsammans är att låta varandras religiösa övertygelser vara i fred. Men det är värt att betänka vad som skulle hända om kristna också fick för sig att kräva hädelselagar. De kristna är i majoritet i Sverige. Muslimerna en minoritet. 

Jag nämer detta för det tycks mig som att vissa muslimer inte till fullo förstår att hädelselagar kan vändas mot en själv.

Hur muslimer ska tänka teologiskt för att komma dithän att man inte känner att man behöver skydd av lagstiftning vet jag inte. Det är en fråga muslimska skriftlärda att reda ut, men så mycket har jag ändå lärt mig att jag vet att det finns mer än en variant av islam. Det finns olika traditioner och muslimer debatterar sinsemellan hur Guds olika bud ska tillämpas i praktiken. 

Islam är också en missionerande religion. En god muslim ska försöka övertyga icke-muslimer att konvertera. Hur det ska gå till om svenska staten också ska vara inblandad har jag svårt att förstå. Min gissning är att riksdagen i så fall kommer att börja med att anta ett jämställdhetsprogram för islam i Sverige med sedvanliga svenska pekpinnar om delad föräldraförsäkring och mycket annat som många traditionella muslimer står helt främmande inför.

Nej, jag tror som sagt att islam bara kan överleva i Sverige genom att man gör som kristendomen har gjort. Lugnar ned sig. Tar hand om sina egna. Respekterar olikheter och ignorerar provokatörer som bara är ute för att retas.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Infrastrukturen måste anpassas till fler elbilar

NT 2022-02-07

Ett nät av snabbladdare för elbilar växer nu fram i landet, men görs det på rätt sätt? Jag är inte säker på det. Jag är själv elbilsägare sedan tre år tillbaka och det var inte självklart för mig hur livet med elbil skulle te sig.

Jag köpte en elbil när jag konstaterade att det fanns snabbladdare längs min vanligaste långa sträcka, Uppsala–Idre. Det är 43 mil och Dalakraft hade varit förutseende och försett bygden med snabbladdare utmed de viktigaste vägarna.

Ännu fler laddmöjligheter har sedan dess kommit till och det finns nu minst en snabbladdare i varje tätort jag passerar: Sala, Avesta, Hedemora, Säter, Borlänge, Djurås, Insjön, Leksand, Rättvik, Mora, Älvdalen och Särna.

Med ett batteri på 45 mil borde jag därför vara nöjd. Jag behöver ju bara stanna en gång längs med vägen för att ladda vilket kombineras med fikapaus. Ändå är jag bekymrad.

För vad som händer nu när försäljningen av elbilar ökar kraftigt är att det blir kö, eller finns risk för att bli kö, vid laddstationerna. Problemet är att det ofta bara finns ett eller två uttag per laddstation och att en laddning tar som minst 30 minuter. Det gör att jag inte med säkerhet kan veta vilken ort jag ska stanna till vid för att ladda. Mest lämpligt är kanske att stanna till i Leksand. Men vad gör jag om det är upptaget där? Fortsätter jag till Rättvik eller ska jag stanna till i Insjön strax före Leksand istället? Eller kanske redan i Djurås?

Så är inte livet med bensinbil eftersom om det är kö på den bensinmack man svänger in på så kan man vänta ut bilen framför. Det tar aldrig mer än någon minut.

Finns det en lösning? Ja, jag tror att elleverantörerna tillsammans med bilindustrin behöver tänka om. Istället för att på många orter sätta upp enskilda snabbladdare där man endast kan ladda en bil i taget kan det vara bättre med färre och större laddstationer med många uttag.

Jag vet inte hur Tesla har tänkt med sina superchargers (som är unika för Teslas egna bilar), men när jag kör förbi företagets anläggning i Borlänge ser jag ett 20-tal snabbladdare bredvid varandra. De flesta är lediga såklart eftersom de är många. Det kan uppfattas som onödigt, men det ger bilägaren trygghet. Han vet att det alltid går att ladda där. Han behöver inte chansa.

Snabbladdare är den typ av laddare elbilar behöver på långa sträckor. De laddar med likström till skillnad från de eluttag man använder sig av hemma över natten som laddar med växelström. De tillhandahålls av elbolag som Vattenfall och Fortum på kommersiella grunder. Att lösa snabbladdningens problematik är alltså inte ett politiskt problem egentligen utan något som marknaden själv måste lösa.

Emellertid är landets kommuner alltid med i all planläggning av infrastruktur, och det är viktigt att rätt frågor ställs till de företag som planerar att sälja el.

Förr var bensinmacken den tillfälliga rastplatsen där man tankade och köpte godis eller tog en kopp kaffe för den fortsatta resan. I framtiden gissar jag att laddplatsen är dess motsvarighet. Jag gissar att bensinmacken som närbutik/kiosk ersätts av en restaurang eller ett fik, som gör att bilägaren kan slå sig ned under den tid bilen laddar, vilket kan vara upp till en timme. Och jag gissar att det finns 10-20 uttag för snabbladdning som gör att en bilägare alltid kan vara säker på att få plats. Det är inte så laddinfrastrukturen ser ut idag, men jag tror att det är vad vi kommer att behöva.