Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Ingen bryr sig om stulen ammunition

(NWT 2020-08-15)

För drygt en vecka sedan stals 52 000 patroner från en lastbil i Bromölla. Ingen verkar bry sig. Har vi blivit så avtrubbade att vi bara rycker åt axlarna åt det som ju rimligen måste ses som en mycket allvarlig händelse? Sverige är ju ett land där kriminella gäng skjuter på varandra och där oskyldiga civila dödas, nu senast en 12-årig flicka.

Jag har försökt hitta ett uppföljande reportage där någon journalist intervjuar polisen eller inrikesminister Mikael Damberg, som är den minister som har ansvar för att bekämpa gängkriminaliteten. Men jag hittar inget. Det är mycket märkligt.

Den ammunition som stals var patroner av kaliber 9 mm som i första hand används för pistoler. Den kan även användas i vissa typer av automatvapen som exempelvis den gamla svenska k-pisten m/45.

En pistol av typen Glock 17, som är den typ av pistol försvarsmakten använder, har ett magasin som rymmer 17 patroner. 52 000 patroner räcker till 3 059 magasin. Den totala vikten uppskattas till ett halvt ton. Det är alltså ingen liten stöld vi talar om. 

Det framgår av den knapphändiga rapporteringen att tjuvarna hade kännedom om transporten. De visste att lastbilen skulle vara obevakad under natten och att det skulle vara enkelt att skära upp kapellet och lasta av lådorna. Ombord fanns även ammunition för jaktvapen som tjuvarna lämnade. De var bara ute efter lådorna med 9 mm.

Eftersom stölden var planerad är det sannolikt att polisen kommer att kunna lista ut vilka som ligger bakom. Förr eller senare brukar polisen hitta de skyldiga.

Men det mest bekymmersamma är att stölden sker samtidigt som Sverige har flera städer med gängkrig.

Nu vet vi inte vilka tjuvarna är och vem de tänker sälja ammunitionen till, men det är inte osannolikt att en stor del av ammunitionen hamnar på gatorna i våra förorter. Köpare finns ju. Och med en så stor stöld som denna kan man anta att det utökade utbudet av illegal ammunition gör att priset på svarta marknaden dyker.

I det läget vore det minst sagt rimligt om ledande ministrar och polischefer informerade allmänheten om hur det går med jakten på de stulna patronerna.

För inte alltför länge sedan, närmare bestämt i höstas, stals 6 pistoler och 300 patroner ur ett vapenskåp i Rosenbad, regeringskansliets huvudbyggnad. Då var det ingen brist på journalistisk bevakning och ingen brist på kommentarer från ledande ministrar. Alla var mycket allvarliga och upprörda. Expressen sände direkt utan för byggnaden.

Ointresset för händelsen kan så klart förklaras av att den skedde mitt under semestern. Folk är mer intresserade av att bada och äta kräftor. Nyhetsredaktionerna är befolkade av vikarier som inte kan eller törs ringa upp ansvariga ministrar.

Trots det får jag ändå känslan av att ingen bryr sig, och kanske inte hade gjort det även om händelsen hade utspelat sig en vardag i oktober. Den är udda och svårgripbar. 52 000 patroner. Vem har förmåga att stjäla och sedan avyttra en så stor mängd ammunition? Det kan ju rimligen inte vara någon av de vanliga småtjuvarna, utan måste vara en ”stöt” av en kriminell liga, med tänkande intelligenta tjuvar som har planerat insatsen i månader. Och Sverige är väl inte ett land med organiserad brottslighet? 

Det är som Tage Danielsson sade. Händelsen är så osannolik att den nog inte kan ha hänt för det som är sannolikt är ju bara likt sanningen. Det är inte sant på riktigt. Är det inte ovanligt varmt förresten? Man kanske skulle ta sig ett dopp…

Inrikespolitik, Pandemin

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

(NT 2020-03-23)

Man ska lita på experterna, absolut så, men vad ska man göra när experterna är oense?

En filmscen som ofta återkommer i Hollywoodproduktioner är ”the situation room” där USA:s president hanterar krigsoperationer. 

Runt bordet sitter en stab experter som ger råd. Eftersom det är i filmens värld är det extremt svåra beslut som ska fattas. Ska flygvapnet slå ut fienden från luften eller blir det oacceptabla civila förluster? Kommer fienden att backa tillbaka eller kommer han att försöka ge igen?

Rådgivarna är generaler, diplomater och underrättelsepersonal. Alla är experter på sina områden. Militärerna vill slå till med vapen. Diplomaterna vill föra samtal. CIA har agenter på marken. Alla vill de att presidenten ska fatta beslut i enlighet med just deras övertygelse.

Filmpubliken identifierar sig med presidenten och undrar vad den själv skulle ha gjort. Ska man lita på experterna eller ska man som demokratiskt vald president besluta själv?

I vissa filmscener hettar det till. Högste generalen nästan skriker åt presidenten vad han ska göra, men presidenten håller sin linje. Det yttersta beslutet ska fattas av en folkvald. Inte av en tjänsteman, hur mycket expert han än är.

I alla filmer som jag har sett där denna scen utspelar sig vinner presidenten mot generalerna. Det är helt i enlighet med den demokratiska ideologin. Det är politiskt tillrättalagt kan man tycka, men känns ändå bra. Vi vill ju inte att generalerna ska ta över makten, trots att det är en krigssituation det handlar om.

Den franske premiärministern i George Clemenceau myntade uttrycket ”krig är alldeles för viktigt för att överlåtas på generaler”. Det var när första världskriget hade gått i stå och alla experter på krig stod handfallna.

Kan vi lära oss något av detta nu när vi står mitt i en pandemi?

Normalt sett är virusinfektioner och smittspridning något som ska hanteras av experterna själva. Man kan i 99 fall av 100 lugnt följa den medicinska professionens alla råd.

Men nu råkar vi befinna oss i en situation där experterna är oeniga. När SVT:s Agenda bjöd in en professor i epidemiologi plus statsepidemiologen till en direktsänd studiodiskussion hamnade de nästan i gräl.

Det är en klassisk demokratiteoretisk fråga som aktualiseras. I en demokrati är det lekmän som fattar alla avgörande beslut. Det är något som många har retat sig på. Varför ska människor som faktiskt inte är experter på någonting fatta de avgörande besluten? Ska inte de med mest kunskap besluta?

Det är en anomali att vi sätter vagnen framför hästen i en demokrati, men det är ändå så vi måste göra. För vem ska besluta när ledande experter är oeniga? Vem har rätten att bestämma?

Smittskydd är ett expertområde, men politiskt beslutsfattande är också det. Det är ett hantverk där den som beslutar inte bara ska lyckas förstå vad experterna säger på olika sakområden. Beslutets alla samhällskonsekvenser ska sammanvägas, kommuniceras med allmänheten och genomföras. Att få alla dessa bitar på plats samtidigt är ingen enkel sak.

I slutändan är det den som har det övergripande ansvaret som måste bestämma oavsett om denne inte kan ett skvatt om sakområdena egentligen eller inte. Det är faktiskt inte konstigare än att varje patient bestämmer om sin egen medicinska behandling ytterst. Läkaren ger råd om vilken den bästa behandlingen är, men en patient har rätt att avstå en behandling.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Public service inget villkor för demokrati

Public service inget villkor för demokrati
(NWT 2019-12-28)

Vissa säger att public service är nödvändigt för demokratin. Inte alls, säger jag. Det är tvärtom. Sverige är en demokrati trots public service, inte tack vare.

Huvudsyftet med public service, det vill säga de tre programbolagen Sveriges Radio, Sveriges Television och Ubildningsradion, är inte att ge folk tillgång till information utan att begränsa den. Den svenska staten har alltid, och är fortfarande, rädd för att svenska folket ska skaffa sig sina egna informationskällor.

Public service kom till på 1920-talet när radion kom till Sverige. Ett antal företagare började sända radio som de finansierade med reklam. Men politikerna tyckte att det verkade som att det nya mediet talade till folks känslor. Det fanns en risk för att folk lät sig manipuleras.

Därför såg man till att skapa Radiotjänst AB som fick ensamrätt på alla radiosändningar. Företaget ägdes då av pressen, radioindustrin och Tidningarnas telegrambyrå.

När TV kom på 1950-talet var det självklart att Radiotjänst skulle ha uppdraget. Ingen annan fick sända.

Radio- och TV-monopolet kom sedan intressant nog att utmanas på 1960-talet av Radio Syd. Ett danskt företag kom på att man kunde sända radio från en båt utan för svenskt territorialvatten. Försöket fick snabbt en uppföljare i Radio Nord som sände i höjd med Stockholm.

Radio Nord blev en succé. Kanalen spelade nämligen popmusik, vilket Sveriges Radio inte gjorde. Sändningarna var reklamfinansierade. Till sist hade Radio Nord fler lyssnare än Sveriges Radio.

Detta kunde staten inte smälta. En ny lagstiftning kom på plats och Radio Nord var tvunget att lägga ned.

I början av 1980-talet kom sedan parabolantennen och satellitsändningarna. Entreprenören Jan Stenbeck upptäckte att de brittiska lagarna för satellitsändningar såg helt annorlunda ut än de svenska. Han skapade därför TV3 som sände från London till Sverige via satellit.

Den här gången var staten mer avvaktande, för den insåg problemet att vem som helst ju kunde skaffa en parabolantenn. Men faktum är att vissa ledande socialdemokratiska kulturpolitiker, däribland Maj-Britt Theorin, argumenterade för att parabolanntener skulle vara förbjudna att äga.

Till sist var det uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla monopolet. På 1990-talet kom därför privata radiokanaler som tilläts vara reklamfinansierade och även TV4 som också tilläts att finansiera sin verksamhet med reklam. Reklamen fick emellertid bara sändas mellan programen och politiska partier fick inte annonsera.

Den partipolitiska reklamen ansågs på samma sätt som på 1920-talet vädja till folks känslor och därför inte vara bra för dem.

När internet kom hade staten emellertid lärt sig vad frihet är och valde att inte reglera innehållet.

Däremot har internet gjort att folk börjar överge public servicebolagen för streamingtjänster som Netflix och HBO.

Därför har staten i antiliberal anda valt att överge finansieringsmodellen med TV-licens och tvingat alla oavsett om de ägen en TV eller inte att vara med och betala via skattsedeln. Argumentet är detsamma som tidigare. Folket måste ha tillgång till TV- och radiosändningar av ”rätt sort”.

Är detta en historia om demokrati? Nej, verkligen inte. I en demokrati ska medborgarna kunna kommunicera med varandra fritt. Men svenska staten har vägrat låta dem ha tillgång till de viktigaste medierna som radio och TV, och man törs fortfarande inte släppa taget. Public service har aldrig funnits för demokratins skull utan för statens skull, för att staten ska kunna kontrollera medborgarna. Precis det rakt motsatta mot hur det bör fungera i en demokrati.

Inrikespolitik, Uncategorized

Farligt att missbruka grundlagen

Farligt att missbruka grundlagen
(NT 2019-12-23)

Grundlagen finns till för att skydda spelreglerna för demokratin. Den finns inte till för att skydda en viss typ av politik.

Tyvärr finns det alltid dem som vill använda grundlagen för att skydda just sin favoritpolitik. Två nya områden där detta har dykt upp är kultur och public service.

I veckan som gick skrev ett antal ”tunga” företrädare för Kultursverige ett debattinlägg i DN där de oroade sig för den typ av kulturpolitik som bedrivs i Sölvesborgs kommun. Kommunen leds av Sverigedemokraterna och kommunfullmäktige har beslutat att mer av kommunens konstinvesteringar ska gå till traditionell konst istället för ”provocerande samtidskonst”. För att förhindra denna typ av politik borde ”rätten till kultur” vara grundlagsfäst.

På samma sätt har rädslan för Sverigedemokraternas framfart fått vissa politiker att vilja ge public service, det vill säga de statliga bolagen SVT, SR och UR, ett särskilt grundlagsskydd.

Det är mycket möjligt att Sverigedemokraterna har en agenda som går ut på en starkare politisk styrning av skattefinansierad kultur och media. Men är det rätt att stoppa deras politik med grundlagen?

Nej, det är det inte för grundlagen är som sagt till för att reglera hur demokratin ska fungera och inte vad den ska fatta beslut om.

Historiskt har det funnits olika uppfattningar om hur en demokrati ska vara utformad. En annorlunda variant som har få anhängare idag är den marxist-leninistiska demokratin. Kommunismen menade att någon demokrati kunde det inte vara tal om så länge det fanns privata företag. För det var i näringslivet som den egentliga makten låg. Demokrati förutsatte därför en socialistisk politik.

Den marxist-leninistiska demokratisynen fick emellertid aldrig något starkare stöd. Istället är den demokratiform som vi har i Sverige, som kan kallas den ”borgerliga demokratin”, ett system för beslutsfattande men inte mer än så. Demokratin är en procedur. Den säger hur vi fattar beslut, men inte om vad.

Det vanliga är dock att man gör några få undantag. I de flesta demokratier har man valt att ge de grundläggande fri- och rättigheterna ett extra konstiutionellt skydd. Folkmajoriteten får besluta vad som helst i vilken fråga som helst men inte kränka grundläggande rättigheter. Exempelvis religionsfriheten och yttrandefriheten. Men demokratierna gör också olika. I Sverige är dödstraff förbjudet i konstitutionen medan det inte är det i Japan.

Att Sverige och andra länder valt just denna demokratiform beror på att det inte är rimligt att behöva slåss om hela statsskickets grunder varje gång det blir bråk i en politisk fråga. Låt säga att vi är oeniga om nivån på a-kassan, ska vi behöva skriva om författningen för att kunna lösa den frågan eller ska det räcka med ett vanligt majoritetsbeslut? Någon menar säkert att a-kassan är så viktig att den måste omges av ett grundlagsskydd, men någon annan menar säkerligen istället att det är försvarsutgifterna som förtjänar detta skydd.

Lärdomen som demokratierna har gjort är att det är smartare och mer rättvist att låta var och en istället få lägga fram sina förslag och sedan försöka övertyga majoriteten om att rösta på dem. Demokratins allra mest grundläggande princip är den politiska jämlikheten – idén att alla medborgare ska ha samma chans att påverka gemensamma beslut. Denna enkla tanke har visat sig fullt tillräcklig.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Uncategorized

Det finns inga SD-zombier

Det finns inga SD-zombier

Vilka röstade på SD? Det finns ett problem när frågan ska besvaras, för många förståsigpåare förstår sig inte på hur någon kan ha velat göra detta. Därför är det inte ovanligt att de ska försöka förklara varför någon ”egentligen” röstar på SD.

Förklaringarna radas upp:

  • Det är globaliseringens förlorare som röstar på SD. Arbetare som har förlorat sina jobb på grund av den internationella konkurrensen.
  • Det har alltid funnits rasister och nu har de äntligen fått utlopp för sina känslor.
  • Väljarna är inte rasister utan har bara väldigt stor misstro till etablissemanget.
  • Alliansens skattesänkningar har skapat ökade klyftor.
  • Det är skillnaden mellan stad och land som förklarar.

Men vad menar man när man ska förklara hur någon ”egentligen” har röstat? Det tycks som att man menar att väljarens val att rösta på SD inte är helt igenomtänkt, att han (det är oftast en han) har bringats ur balans. SD har därför varit framme och lurat på honom ett ”förenklat budskap”. Hans val är inte rationellt. SD-väljaren är inte en rationell varelse.

Samma förståsigpåare genomför sällan samma typ av analys på Socialdemokraternas eller Liberalernas väljare. Frågan vilka som ”egentligen” har röstat på S eller L ställs sällan. Deras väljare uppfattas som rationella.

Så hur är det? Hur ska man förklara en väljares partival?

Väljarforskarna är mer noga eftersom de skiljer mellan faktorer som påverkar människor att rösta på ett visst sätt och hur väljarna själva motiverar sitt val.

Sociala faktorer som vilket yrke man har, utbildning, bostadsort, ålder och många andra påverkar hur vi röstar. Men samtidigt är vi som väljare inte helt hjärndöda utan har en förmåga att reflektera över våra val.

Hur djupsinnig denna reflektion är är svårt att säga. Vissa väljare lägger stor möda på att göra ett så genomtänkt val som möjligt medan andra tar det med en klackspark.

Oavsett vilket är det ändå rimligt att studera hur väljarnas subjektiva uppfattning för att förstå hur de har röstat. Det är oftast det vi menar med ”att förstå”. Att förstå är att försöka sätta sig in i en annan människas världsbild.

Nu finns ingen vetenskaplig undersökning gjord ännu på just årets val, men sannolikt säger de flesta av SD:s väljare att de har röstat på partiet på grund av invandringspolitiken. Därmed skulle detta kunna sägas vara förklaringen till hur de ”egentligen” har röstat.

Båda sätten att förklara hur en väljare röstar, vilka faktorer som har påverkat honom och hur han själv väljer att motivera sitt partival, är rimliga. Som väljare påverkas vi både av yttre faktorer och vad vi själva resonerar oss fram till.

Däremot är det fel att försöka hitta en ”egentlig” förklaring som är den enda och korrekta.

Den som försöker hitta den ”egentliga” förklaringen tänker sig att det finns en dold sanning som kan avslöjas, att det som är på ytan och som man kan se med blotta ögat bara är ett skal. Det är så vi använder ordet ”egentligen”. Men de mer seriösa vetenskapsmännen vet att verkligheten är komplex och att det oftast finns mer än en förklaring till ett fenomen. Röstning på just SD är här inget undantag.

Fel är också att uteslutande fokusera på de yttre faktorer som kan ha påverkat en väljare att rösta på SD. För då utesluter man att SD-väljaren skulle ha någon som helst förmåga att tänka själv. SD-väljaren skulle då vara en zombie, en levande död människa som bara kan följa instinkter. Det låter inte rimligt.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Parlamentarisk röra är inte unikt för Sverige

Det är uppenbart att vi har gått in i en ny politisk tid där majoritetsförhållandena, inte bara i riksdagen, utan även i kommuner och regioner kommer att se annorlunda ut.

Vi har hittils varit vana vid att valen ger tydliga utslag. Socialdemokraterna har dominerat politiken, vilket har gjort att de borgerliga partierna enats sig mot dem. När de borgerliga har vunnit har det inte varit någon tvekan om att de ska styra tillsammans.

Nu har vi istället fått ett valresultat där det inte är givet vilka som ska styra. Ledarna stänger in sig och kommer sedan ut med en uppgörelse. Frågor blandas huller om buller. Alla säger sig vara vinnare.

Finland har sedan länge ett politisk system som fungerar på detta vis. ”Det spelar ingen roll vad man röstar på” berättade en finländsk bekant för mig. ”Man vet ändå inte hur slutresultatet blir.”

Nu är Sverige i en liknande situation och man kan fråga sig varför det är så här.

Svaret ligger i vårt valsystem. Både Finland och Sverige har ett proportionellt system där mandaten i riksdagen fördelas efter hur många procent ett parti har fått i valet.

Det känns rättvist. Problemet är att man då får många partier och för att få en majoritet måste man förhandla.

Det alternativa sättet att organisera ett valsystem är det brittiska. Där har man ett mandat per valkrets (inte som i Sverige med flera mandat per valkrets). Bara ett parti kan vinna i varje valkrets. Följden blir att endast de två största partierna kan konkurrera med varandra. I parlamentet får man därför bara två partier. (Men undantag för några mindre partier som ändå lyckats konkurrera ut de två stora i några valkretsar.) Det partiet som är störst får bilda regering. Inga förhandlingar behövs.

”Rättvis” representation får man med det proportionella systemet. Demokratisk tydlighet får man med det brittiska systemet.

Självklart finns mellanting. Problemet med det brittiska systemet är att partiet som vinner det enda mandatet i varje valkrets inte måste ha mer än 50 procent. Man måste bara vara större än alla andra. Är motståndarna splittrade kan man vinna mandatet med så lite som kanske 20–30 procent.

Ett sätt att försöka balansera detta är det franska valsystemet. Här röstar man i två omgångar. I första omgången får alla partier ställa upp. I andra omgången får bara de som tagit flest röster i första omgången rösta. Metoden används även för att välja president. Biskopsvalen i Sverige går till på ungefär samma sätt.

Det fina med denna metod är att man får rösta med hjärtat först, därefter med huvudet. I det brittiska systemet måste man hjärterösta och taktikrösta samtidigt, vilket brukar sluta med att folk bara röstar taktiskt. Ingen vill ju rösta på ett parti som inte har någon chans att konkurrera om mandaten.

Vilket system är då bäst? Bör Sverige byta? Frågan diskuteras ibland, men det återstår faktiskt att se om vår nya politiska miljö fungerar eller inte. För det är många länder som redan har haft den typ av parlamentariska röra som vi nu har, och Sverige hade det på 1920-talet. Det som har hänt är kanske bara att Sverige har blivit ett land som många andra.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Framtiden tillhör den gamla högern

Framtiden tillhör den gamla högern

Valet 2022 kommer med stor sannolikhet bli en framgång för Moderaterna och Kristdemokraterna. Svensk höger har framtiden för sig. Den etablerade högern, den gamla högern, har varit i kris, men den verkar vara över nu. Det gick bra för den alternativa högern, Sverigedemokraterna, i valet, men inte fullt så bra som de själva hade hoppats. Deras tillväxtpotential kan vara slut och framför allt har vi äntligen fått en seriös debatt om den fråga som lyft SD in i riksdagen, invandringen.

Kan jag med säkerhet säga att det blir på detta vis? Nej, självklart inte, men förutsättningarna finns där om M och KD inte gör bort sig under mandatperioden.

Det är två skäl som gör att jag ser med optimism på framtiden.

Först och främst är det att invandringspolitiken inte längre är en politisk fråga som präglas av att kritiker anklagas för att vara rasister. SD har därför inte längre monopol på denna fråga.

Statsvetare brukar påpeka att ju mer man talar om ett partis hjärtefråga, desto bättre går det för partiet. Det är sant. Ju mer man pratar om miljöfrågor, desto bättre går det för Miljöpartiet. Men har MP gjort ett bra resultat i årets val? Det kan man inte påstå. Uppenbarligen är det många som tycker att MP visserligen har den bästa miljöpolitiken men som ändå låter bli att rösta på dem.

I opinionsmätningar framkommer att Sverigedemokraterna oftast vinner tävlingen om vem som har störst trovärdighet i invandringspolitiken. Men det finns även andra frågor att ta hänsyn till, vilket väljarna är medvetna om. De tycks också inse att ett ytterlighetsparti som SD aldrig kommer att kunna utgöra basen för ett fungerande regeringsalternativ, och i slutändan förstår de flesta att landet måste ha en regering.

Mitt andra skäl till att tro att det kommer att gå bra för den gamla högern är att Socialdemokraternas makt över arbetarklassväljarna tycks ha brutits. Det har länge varit känt att många arbetarväljare röstar på S av tradition snarare än övertygelse. När arbetarrörelsen var en folkrörelse på riktigt var det mer eller mindre otänkbart för en arbetare att rösta på något annat parti.

Men den klassiska arbetaren röstade på S för att få social trygghet, inte för att få flumskola, radikalfeminism, okontrollerad migrationspolitik eller en familjepolitik som reglerar vem som ska hämta barnen på förskolan. Att det finns en konservativ ådra hos många arbetarväljare är ett faktum. Detta finns bekräftat i ett antal studier.

Många av dem som nu har röstat på SD istället för S kommer förmodligen inte att återvända till S igen. De har lämnat fadershuset. Samtidigt kan man anta att deras röst på SD i årets val var en proteströst, riktad mot den havererade migrationspolitiken, och inte ett djupt ideologiskt ställningstagande. Till vilket parti kommer de att gå i nästa val när Sverige fått en mer ansvarsfull migrationspolitik?

Den mandatperiod som börjar nu kommer att bli rörig. Den rörigaste på länge. Men när valdagen 2022 närmar sig kommer det att finnas väljare som inte självklart kommer att rösta på SD igen och inte heller vill gå tillbaka till att rösta på Socialdemokraterna. Här kommer det att finnas väljare för Moderaterna och Kristdemokraterna att plocka upp.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Vreden mot miljöfariséerna

Vreden mot miljöfariséerna

Det väckte stor uppmärksamhet och indignation när det framkom att Miljöpartiets språkrör Isabella Lövins man äger en 13 år gammal Ford Ranger, som är en bränsleslukande dieselbil. Nätet fylldes snabbt av anklagelser om hyckleri.

Vad är det som gör att en företrädare för Miljöpartiet drabbas av denna vrede? Det var SVT som avslöjade att denna bil fanns i familjen Lövins ägo, men ingen annan partiledare har fått sina bilar granskade.

Jag tror att svaret ligger i att MP har hamnat i samma fälla som fariseerna på Jesu tid.

Jesus fight med fariseerna är en av de mer underhållande i Bibeln. När Jesus träder fram som predikant ifrågasätter de honom och han ger igen med full kraft. Han kallar dem för huggormsyngel! Jesus vann debatten och fariseerna kom att stämplas som självrättfärdiga hycklare.

Fariseerna var en religiös rörelse som ville hjälpa människor att leva efter den religiösa lagens bud. Judendomen är som bekant en regelstyrd religion som kräver mycket av den som ska följa alla regler till punkt och pricka. Fariseerna, som inte var en del av makten utan ett slags folkrörelse, såg det som sin uppgift att få vanliga människor att leva i enlighet med de krävande religiösa reglerna.

Deras svaghet låg i att de begärde för mycket och inte riktigt klarade av att själva leva upp till alla krav. ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem.” De hade rätt i sak, menade Jesus, men deras sätt att bete sig var inte OK.

Det är tyvärr ofta Miljöpartiets företrädare agerar på ett liknande sätt. Partiets mål är att rädda planeten och det ska göras genom att vi gör avkall på vår bekvämlighet. Vi ska källsortera, köpa KRAV-märkt mat, äta mindre kött, inte använda sugrör, inte åka på chartersemester och absolut inte köra dieselbilar.

Engagemanget hos miljöpartisterna är också mycket högt. Det är inte bara så att det är något bättre att avstå från en plastkasse när man handlar på ICA utan helt avgörande att man avstår! Om varje människa avstår plastkassar kommer ju förbrukningen av plast minska radikalt. Alltså sviker man planeten varje gång man köper en kasse i onödan.

Detta engagemang stannar inte heller vid att det är ett individuellt val utan är något som måste läggas fast i lag.

När det sedan kommer kritiska kommentarer, vilket det ju gör eftersom vi lever i en demokrati, svarar tyvärr många miljöpartister på ett otrevligt sätt: ”Jaha, så du vill inte var med och rädda planeten!”

I det läget, när det visar sig att språkröret Isabella Lövins familj äger en dieselbil, drabbas därför partiet av samma vrede som jag misstänker att många även på Jesu tid kände inför fariseerna.

Historikerna påpekar att fariseerna var respekterade av sin samtid eftersom många, inte minst Jesus själv, var angelägna om att följa goda levnadsregler. Men eftermälet blev tyvärr evig vanära på grund av bristande ödmjukhet. Kanske är detta något för Miljöpartiet att fundera en smula på?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.