Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Norrköpings-Tidningar

Att förstatliga vården skapar fler problem än det löser

Norrköpings Tidningar 2025-02-17

Jag har noterat att Kristdemokraterna har gjort det till en profilfråga att de vill förstatliga sjukvården.

Jag vill varna för detta förslag. Jag ser tyvärr bara framför mig ett byråkratiskt monster, ett Sovjetunionen i miniatyr, förvisso utan Gulag, men med planekonomis alla kända nackdelar och kanske ytterligare några som vi ännu inte vet något om. Det brukar bli så med samhällsomvälvningar. Stora reformer ger stora oförutsedda konsekvenser.

Regionerna har 300 000 anställda. Alla dessa jobbar inte i vården men de flesta, och de som blir kvar, som jobbar med kollektivtrafik, regional utveckling och kultur, kommer också att behöva omorganiseras eftersom regionerna som sådana, själva organisationerna, kommer att läggas ned. Att ha regioner utan sjukvård är det ingen mening med.

Alla vet hur svår polisens omorganisation var. Den tog flera år att genomföra och sänkte initialt polisens effektivitet kraftigt. Och då har polisen ”bara” 37 000 anställda.

Vidare kommer samma sak hända som hände på 1970-talet då Sverige slog samman många kommuner. Kommuner med gott om pengar i kassan var rädda för att någon annan skulle tömma deras bankkonton. Därför tömde de dem själva genom att satsa på badhus och idrottshallar.

Samma sak kommer att hända med regionerna. De regioner som har varit ansvarstagande och sparat i ladorna kommer att smälla upp nya sjukhusbyggnader oavsett om det finns patienter eller personal att fylla dem med.

Att tvärtom stänga ned sjukhus som inte fungerar kommer inte heller att bli lättare. Tänk hur det blir när en byråkrat från Stockholm kommer till XXX och säger att bygdens stolthet ska slå igen. Det är aldrig lätt att stänga sjukhus, men det är lättare om det är politiker från den egna orten som gör det. Legitimiteten är större.

Sjukhusbyggnaderna kommer även att bli föremål för rikspolitiska intressen. Redan idag är det svårt för riksdagsledamöter att komma överens om fördelningen av infrastruktursatsningar. Här går inte skiljelinjerna mellan partierna utan mellan landsändar. Alla riksdagsledamöter vill att staten ska spendera mer pengar just där de bor.

Det är så mycket pengar det handlar om att det kommer att vara frestande även för partiledare att åka ut till en ort och lova stora satsningar, om det är det som krävs för att få in den där sista procentenheten som behövs för att vinna regeringsmakten.

Men kanske vi kan stå ut med en knölig omorganisation och politiskt riv och slit om det är så att vi vinner något annat?

Tyvärr kan jag inte riktigt se vad det skulle vara. Kristdemokraterna menar att man får stordriftsfördelar om all svensk sjukvård läggs samman i en enda organisation.

Jag tror inte på det, för den viktigaste vården sker nämligen i det lilla. Det finns gott om statliga utredningar som visar att sjukvården både blir bättre och billigare om den sker i primärvårdens regi. Den bästa läkaren för de flesta krämpor, stora som små, är allmänläkaren på vårdcentralen och inte specialisten på universitetssjukhuset.

De har att göra med att den grupp som konsumerar mest vård är gruppen äldre med flera diagnoser samtidigt. Vad de behöver är lättillgänglig vård där de bor. De behöver sjuksköterskor och läkare som kan besöka dem hemma, eller att de får tid snabbt på vårdcentralen, att de inte möts av en telefonsvarare som säger att de får komma tillbaka en annan dag. Var får detta plats i Kristdemokraternas enorma organisationschema?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Israel kan inte besegra Hamas med bara militära medel

Norrköpings Tidningar 2021-01-20

När det blev känt att Hamas hade kommit överens med Israel om en vapenvila gick många av dess sympatisörer ut på stan och firade. Varför? Hamas har ju i reella termer förlorat kriget, och civilbefolkningen, som man säger sig försvara, har lidit något oerhört.

Förklaringen är denna: Hamas visste att Israel skulle slå tillbaka med full styrka. Det kan kanske även ha varit avsikten. 

Man kan “vinna” ett krig genom att inte bli utplånad, genom att ha erbjudit ett hårdnackat motstånd. Redan i början av striderna var det många som nämnde att Hamas förmodligen skulle utropa sig som segrare om det så bara fanns en enda Hamasoldat kvar.

När det gäller de civila förlusterna får man konstatera att Hamas inte värderar människoliv på samma sätt som vi gör. För dem är det oproblematiskt att offra oskyldiga. De blir ju martyrer och får komma till himlen.

Dessutom är många civila döda en strategisk resurs eftersom västvärlden reagerar negativt på dem. Varje civilt dödsoffer gör att pressen från väst mot Israel ökar. Hamas har därför inte haft några problem med att använda sig av civilbefolkningen som en mänsklig sköld.

Låter detta groteskt? Javisst, men mänsklighetens historia är full av liknande övergrepp. Det är först i våra dagar som vi kommit att värdera människoliv som det mest dyrbara.

En intressant parallell går även att göra till kriget mellan Israel och Egpyten 1973, Yom Kippurkriget. Kriget började med att Egypten anföll Israel, som vid den tiden ockuperade Sinai. Även den gången hade den israeliska underrättelsetjänsten helt missat vad som var i görningen. Men Israel var ändå starkare och lyckades vända anfallet till en effektiv motoffensiv. Offensiven gick till och med så bra att vägen fram till Kairo plötsligt stod fri för de israeliska pansartrupperna.

Men kriget slutade med förhandlingar. Egypten lovade att erkänna Israel som stat och Israel lovade att lämna tillbaka Sinai. Egypten förlorade tekniskt sett kriget men nådde sitt mål att vinna tillbaka Sinai och lyckades på så sätt också upprätta sin heder.

Därmed kan man fråga sig om det är klokt av Israel att gå med på en vapenvila? Kanske den palestinska befolkningen nu kommer att tolka det som att Hamas vann?

Jag tror ju ändå att det är det, för kriget har pågått i 15 månader och det har inte varit möjligt för Israel att utplåna Hamas militära förmåga på det sätt som man hade tänkt sig. Hamas har lidit enorma förluster men det finns, som sagt, hela tiden minst en soldat kvar.

Hamas är en gerilla där soldaterna ena dagen är civila och andra dagen kombattanter. Hamassoldaterna har alltid en möjlighet att bara kasta sin kalashnikov åt sidan och blanda sig med befolkningen. Den sista terroristen kommer Israel aldrig att få tag på hur länge man än försöker.

Det som måste ske nu är istället att Israel tillsammans med omkringliggande arabstater tar över Gaza och ser till att befolkningen där vänder sig mot Hamas. Den krigsvetenskapliga litteraturen om hur man bekämpar en gerilla säger att det framför allt är detta som får en gerilla att ge upp. Civilbefolkningens samarbete är gerillans livsblod. Gerillan dör i samma ögonblick som civilbefolkningen hellre samarbetar med staten. Men där är vi ännu inte när det gäller Gaza eller Palestina i övrigt. Det finns ännu inte en fungerande palestinsk stat.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ett kluvet parti måste våga välja sida

Norrköpings Tidningar 2024-12-23


Sedan hösten 2022 råder lugn och ordning i svensk inrikespolitik. Tre statsbudgetar har klubbats igenom utan skrik och bråk. Inga misstroendeomröstningar, inga brutala voteringsnederlag för regeringen. Så såg det inte ut dessförinnan. Vad förklarar? Svar: Tidöavtalet.

Tidöavtalet har sänkt ett politiskt lugn över Sverige i en tid där andra länder, som till exempel Tyskland och Frankrike, aldrig haft det mer turbulent. Icke desto mindre kommer en dag då avtalet löper ut.

Det är därför som Sverigedemokraterna redan nu har deklarerat att om det ska bli en fortsättning är deras krav att inte bara vara ett stödparti utan vill sitta med i regeringen. Samtidigt har Liberalerna sedan tidigare ett principbeslut på att man inte ska sitta i en regering i vilken SD ingår och ej heller släppa fram en sådan.

Tidöavtalets lugn riskerar alltså att ersättas av samma parlamentariska kaos som rådde under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tid.

Vill SD och L det? Antagligen inte, så någon av dem måste rimligen förflytta sig.

Sverigedemokraternas krav att få sitta med i regeringen är fullt rimligt i beaktande att det för närvarande är Tidögruppens största parti, och kan mycket väl vara det efter nästa val också. Frågan handlar alltså om vad Liberalerna ska göra.

Trots Tidösamarbetet finns det en SD-negativ falang inom partiet. Låt säga att de får sin vilja fram, vad skulle hända?

Det behöver man inte gissa sig till för författningen föreskriver hur en statsminister väljs. En statsminister måste ”tolereras” av en majoritet av riksdagen, vilket betyder att han eller hon inte får ha en majoritet mot sig. Han behöver inte ha en majoritet positiva röster utan bara inte en majoritet negativa mot sig. Detta gör rent konkret att nedlagda röster räknas som stödjande röster.

Ett realistiskt scenario är att M, SD och KD efter valet 2026 kommer överens om att bilda regering tillsammans. En fråga kommer då sannolikt att ställas till L om de vill vara med. 

L kan då välja mellan fyra alternativ: 1) att ingå i regeringen, det vill säga omvandla nuvarande Tidösamarbete till ett regeringssamarbete, 2) ej delta i regeringen men lägga ned sina röster och därmed släppa fram en M, SD och KD-regering, 3) bilda regering tillsammans med S, MP, C, V eller 4) lägga ned sina röster och därmed släppa fram en sådan S-ledd regering.

Alternativen 1 och 2 betyder att man stödjer en högerregering. Alternativen 3 och 4 betyder att man stödjer en vänsterregering.

Om den SD-negativa falangen inom Liberalerna får sin vilja fram måste partiet välja alternativ 3 eller 4 och således ingå i eller stödja en vänsterregering.

Hur kommer det att gå? Även detta behöver vi inte gissa oss till utan vet av tidigare erfarenhet vad som händer.

Typiskt för Liberalernas väljarkår är att den är borgerlig, har Moderaterna som andrahandsalternativ och ogillar samröre med Socialdemokraterna.

När denna grupp upptäcker att L har för avsikt att samarbeta med Socialdemokraterna brukar den osentimentalt flytta över till Moderaterna istället.

Det var detta som gjorde att L:s förra partiledare Nyamko Sabuni övergav det tidigare samarbetet med Socialdemokraterna, inom ramen för januariavtalet, och det var därför som nuvarande partiledaren Johan Pehrson hade modet att gå in i Tidösamarbetet, trots omfattande intern kritik.

Jag själv företräder Moderaterna och kan därför inte agera opartisk rådgivare till Liberalerna, men skulle jag satsa pengar på hur det skulle gå med L:s opinionssiffror så skulle det vara att de störtdyker, om partiet förklarar att de tänker samarbeta med Socialdemokraterna efter valet 2026. Det är vad erfarenheten säger.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför har Centerns Demirok det så besvärligt

NT 2024-11-23

Den kris som Centern nu genomgår handlar återigen om Sverigedemokraterna, snarare än någon verklig politik. Muharrem Demirok är förmodligen ingen dålig ledare alls men har ett omöjligt uppdrag. Partiet är oenigt om huruvida man ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Eftersom det är en fråga som bara går att svara ja eller nej på finns det ingen kompromisslösning. Partiet kommer därför att fortsätta att krisa ända tills den ena sidan vinner över den andra.

Problemet går tillbaka till den förre partiledaren Annie Lööf som under sin tid gjorde det väljartaktiska draget att hon skulle vinna röster i den grupp av borgerliga väljare som inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna.

Svensk borgerlighet har varit delad i denna fråga. Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna ville samarbeta med SD längre tillbaka, men omställningen hos oss gick ganska smidigt. Jobbigare var det för Liberalerna som också tvingades genomgå en kris, men som ändå landade i att man deltog i Tidösamarbetet.

Centern har under denna tid sett det som sin chans att fånga upp de borgerliga väljare som höll fast vid att SD var ett oberörbart parti.

Taktiken har varit hyfsat framgångsrik. I senaste valet fick partiet 6,7 procent, vilket får sägas vara helt OK. En bra bit ovanför fyraprocentsspärren.

Problemet är bara att partiet gjorde ett bra val i städerna istället för i sina traditionellt starka områden på landsbygden.

Resultatet orsakade en intern debatt. Var partiet påväg att försvinna som landsbygdsparti? Och därmed överge partiets själva ursprung och själ?

När en ny partiledare skulle väljas var denna diskussion långt ifrån färdig, och Demirok valde själv att kandidera på att hålla fast vid Annie Lööfs linje. Kanske var det enda möjligheten för honom att bli vald?

Centerpartiet har därför aldrig stannat upp och tänkt efter vad man egentligen bör göra. Satsa på de gamla väljarna på landsbygden, där man inte är lika fientligt inställd till SD, eller satsa på att behålla de nya väljarna i städerna?

För egen del, som företrädare för Moderaterna, ser jag gärna att partiet ”river av SD-plåstret”. Moderaterna och Centern är två partier som ideologiskt står varandra nära, särskilt i ekonomiska frågor, och vi har historiskt kunnat arbeta väl ihop.

En särskiljande fråga har varit synen på migrationspolitiken där Centern har velat fortsätta på en mer öppen linje. Men den politiken kommer inte att komma åter oavsett vilka partier som bildar regering efter 2026, eftersom även Socialdemokraterna har anslutit sig till den restriktiva linjen.

Det skojas ju numera om att Socialdemokraterna har blivit ”det femte Tidöpartiet” eftersom partiet i praktiken driver samma migrationspolitik och kriminalpolitik som regeringen. Och kanske är på väg att ansluta sig till den nya kärnkraftspolitiken också.

Om Centern vill komma tillbaka till den borgerliga familjen igen välkomnar jag därför det.

Men allt bygger ju då på att Centern överger den linje Annie Lööf stakade ut och som Demirok var tvungen att ärva, och vågar sig på att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det var aldrig självklart för oss moderater heller att vi skulle samarbeta med SD, men ett samarbete är inget äktenskap utan gäller bara för fyra år i taget och bara för de frågor man vill samarbeta i. Tidöavtalet, som utgör grunden för regeringssamarbetet denna mandatperiod, är faktiskt ganska begränsat. Att Tidöpartierna ändå inte är i ständiga strider med varandra skulle jag säga har med god vilja att göra. Där jag sitter, i utrikesutskottet, brukar regeringspartierna och SD kunna lösa ut de flesta frågor pragmatiskt och enkelt. Centern är välkommet att ansluta sig.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Alla kommer att förlora på en “alternativ” världsordning

2024-10-28

När denna text skrivs befinner jag mig i Washington DC på Internationella valutafondens, IMF:s och Världsbankens gemensamma årsmöte. Institutionerna kom till efter andra världskriget när Bretton Woods-systemet för valutasamarbete kom till. Valutasamarbetet har förändrats sedan dess men institutionerna finns kvar. Idag arbetar de med att skapa finansiell stabilitet i medlemsländerna och med utveckling.

Men det var inte bara dessa organisationer som kom till efter andra världskriget utan även FN och alla organ kopplade dit, som WTO (handel), OCHA (humanitär hjälp) eller UNICEF (barn) med flera.

Med FN etablerades även dagens gällande regler för folkrätten, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och inte minst rätten till fri sjöfart som är en förutsättning för att kunna bedriva handel.

Hela detta system med så kallade multilaterala organisationer grundades i en anda av fred, demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och en tilltro till vetenskap och framåtskridande.

Tillsammans kom allt detta att bli ett globalt system, en ordning för hur vi ska bete oss i världen.

Denna ordning har gjort att vi under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar har kunnat leva i en värld präglad av frihet och välstånd. Inte minst har just Sverige tjänat på detta. Vi är ett litet land men vi har tillgång till världsmarknaden för våra produkter.

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för hela systemet, med alla dessa internationella institutioner och organisationer, bygger ytterst på att västmakterna, som skapade dem, har ett militärt och ekonomiskt övertag.

När de installerades var USA ledande nation och övriga länder, förutom kommunistländerna, följde efter. USA var överlägset starkast och fick bestämma reglerna.

Så vad skulle då hända om västmakterna förlorade makten över systemet? Jag har aldrig reflekterat över det tidigare, eftersom det har varit så självklart att det systemet har funnits där.

Men med Rysslands angrepp på Ukraina har det fått sig en törn. En spricka finns nu och glipan kan vi se hur världen skulle utveckla sig om diktaturerna tog över ledningen.

Ryssland och Kina har en helt annan syn på internationellt samarbete. För dem är allt ett nollsummespel där det till varje pris går ut på att främja det egna snäva egenintresset.

Historiskt sett är det unikt att länder samarbetar fredligt inom ramen för internationella organisationer. Normaltillståndet har varit evig maktkamp med ständiga krig, och det är till den ordningen vi återvänder om Ryssland och Kina får sin vilja fram.

Det krig som Ryssland för i Ukraina är ett avsiktligt försök att bryta ned den liberala världsordningen. Lyckas Ryssland med det förändras villkoren för nästan allt. IMF blir inte längre ett stöd för länder som brottas med sina ekonomier utan ett politiskt verktyg för Kina och Ryssland att göra andra länder till lydstater. Världsbanken slutar att arbeta som en engagerad investeringsbank för fattiga länder och blir en penningutlånare, en ockrare.

Det är därför som det är så centralt att västmakterna behåller sitt militära och ekonomiska övertag. Det är den samlade militära och ekonomiska styrkan som har gjort att alla internationella samarbetsorgan fungerar, att de inte kan manipuleras av Kina och Ryssland. Så låt oss därför se till att det även är så i framtiden.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Socialdemokratiska lögner och bortförklaringar

NT 2024-09-30

Det är tråkigt att behöva säga detta — jag gillar inte den nya hårda retoriken som finns i svensk politik — men det behövs sägas: Socialdemokraterna ljuger om sitt lotteri. Ja, ljuger, jag använder just det ordet. De har inte friserat sanningen lite, gjort en kreativ tolkning av något vagt uttalande, utan rätt och slätt ljugit.

När Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas spelbolag Kombispel AB sålt lotter med ovanligt aggressiva metoder riktat mot gamla människor framträdde partiets gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren från Kalmar län, i SVT:s Aktuellt (12/9) och sa följande:

”Vi har inte gett verksamheten uppdraget att sälja lotter till vilket pris, och med vilka metoder som helst. Tvärtom.”

Försäljningsmetoden som går ut på att ringa upp gamla människor och tjata hål i huvudet på dem tills de går med på att köpa ett lotteriabonnemag skulle alltså varit något som det upphandlade telemarketingbolaget själva hade kommit på.

Men det tog inte lång tid för granskande medier, i det här fallet Expressen, att konstatera att det var just socialdemokratiska Kombispel AB som hade beställt den aggressiva telefonförsäljningen. Så här skriver Expressen (20/9):

”…enligt flera tidigare säljledare som Expressen varit i kontakt med, var försäljningen hela tiden starkt styrd av S-lotteriets bolag Kombispel. Bolagets representant kom på besök i Barcelona med jämna mellanrum — det talas om varje till varannan månad — för att kvalitetssäkra försäljningen, lyssna på säljsamtalen men också för att puscha på säljorganisationen att leverera bättre resultat”.

Lena Hallengrens påstående och Expressens rapport säger diametralt olika saker. Båda kan inte vara sanna samtidigt. Antingen ljuger Hallengren eller så har Expressen missförstått alla sina intervjupersoner.

Att jag dömer till Expressens fördel är för att ytterligare en granskning av Dagens Nyheter visade att andra telemarketingföretag har avböjt att ha Kombispel AB som kund på grund av företaget ställt orimliga krav på vad de ska uppnå. De har inte velat ha socialdemokratiska Kombispel AB som kund för att risken att träda över moraliska gränser i försäljningen.

Strategin att rikta in sig mot gamla är av allt att döma också en idé sprungen hur Kombispel AB. Det är Socialdemokraterna och deras lotteriföretag som har försett telemarketingföretaget med telefonnummer att ringa upp. Själva idén att ringa och trakassera äldre är alltså något som härstammar ur Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna genom sin gruppledare i riksdagen har ljugit för svenska folket är därmed utom rimligt tvivel bevisat.

Något som gör saken än värre för partiledningen är att den även på sämsta vis försökt lägga skulden för det inträffade på någon annan än den själv. Förutom att felaktigt påstå att det är telemarketingföretaget som självmant valt de aggressiva försäljningsmetoderna valde man att sparka VD:n för lotteriföretaget och hela styrelsen.

Problemet är bara att partistyrelsens verkställande utskott hela tiden har haft direkt insyn i lotteriverksamheten genom partikassören. Två andra styrelseledamöter i bolaget är rikdagsledamöter där den ene XXX dessutom är vice gruppledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Att ljuga är aldrig en bra idé eftersom sanningen oftast vinner. Att skylla ifrån sig är inte heller bra eftersom man då endast framstår som okänslig och ansvarslös. Men det är tyvärr där vi är nu. Räkna därför inte med att partiet kommer att be om ursäkt eller kommer att betala tillbaka något av de pengar som det har roffat åt sig. Haveriet har gått för långt. Insikten om ansvar och moral lär nog först komma tillbaka med en ny partiledning.

Norrköpings-Tidningar

Vanvård av barn som vi känner igen från förr

NT 2024-09-24

I veckan som gick meddelades att polisen granskat ett antal HVB-hem (hem för vård eller boende) eftersom det fanns misstanke om att det kunde finnas människor med kriminell bakgrund som ägare eller som personal. Av 715 ackrediterade boenden fann polisen 18 som var problematiska.

Givetvis blev det rubriker och en fly förbannad minister, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M), avkrävde IVO, Inspektionen för vård och omsorg, besked om vad den tänkte göra för att räta upp situationen.

Ja, det är inte utan att man tar sig för pannan. Hur i hela fridens namn kan över huvudtaget en enda kriminell människa få arbeta med utsatta barn? Och hur kan kommuner upphandla HVB-boenden utan att veta vem som äger dem?

HVB-hem är de hem där kommunerna placerar ungdomar som omhändertagits av socialtjänsten. Det kan röra sig om unga med missbruksproblem eller som har påbörjat ett liv som kriminella, och där föräldrarna själva inte klarar av att hantera situationen. Vi talar här om unga människor som verkligen behöver samhällets stöd för att klara sig i livet.

Men vad än värre är är att man dessutom får en obehaglig känsla av deja vu. Har vi inte hört historier om dåliga boenden för barn förr?

Jodå, det har vi. För inte allt för länge sedan tillsattes en utredning som gick till botten med de fall av vanvård som många utsattes för under olika delar av 1900-talet. Utredningen fick det passande namnet ”Vanvårdsutredningen”. Detta var 2009.

Bakgrunden till utredningen var att det fanns människor som långt upp i åren fortfarande hade psykiska problem på grund av saker de tvingats uppleva som barn. Berättelserna var tillräckligt många och hemska för att svenska staten ansåg sig nödgad att reda ut vad som faktiskt hade hänt.

Ett exempel: ”Christer bodde fem år i ett fosterhem. Han berättar att det var de värsta åren under hans barndom. Han berättar att vid ett tillfälle mordhotades han och de andra barnen i familjen. Fosterfadern hade ställt upp dem på gårdsplanen och stod med en laddad älgstudsare och förklarat att han skulle skjuta dem. Fosterfadern lugnade så småningom ner sig och fyrade inte av några skott.”

Det mesta av den gamla tidens offentliga barnuppfostran var förvisso inte av dålig kvalitet men de svarta fläckarna var alltför besvärande för att man inte skulle kunna ignorera dem. Till följd av utredningen genomfördes en ceremoni där staten bad om ursäkt för hur barnen hade blivit behandlade och ekonomisk kompensation utgick till offren.

Efter denna historiskt nödvändiga städinsats tänkte sig nog många att något sådant inte skulle kunna ske igen. 

Men vad är det nu vi ser? Som nämnts framgår det av polisens rapport att kriminella har nästlat sig in i HVB-verksamheten. Det är inte förvånande eftersom boendena är upphandlade och vem som helst får starta ett HVB-företag. Det går att tjäna pengar på barnen, vilket även var fallet förr i tiden. Ännu ett exempel ur Vanvårdsutredningen:

”Solveig berättar att hon hörde en bonde på trakten som berättade att han hade ringt till Stockholms barnavårdsnämnd och bett om ’stora starka sängvätare, för dom får jag bra betalt för’.”

Majoriteten av HVB-hemmen är välskötta, men man häpnar ändå när man får höra hur boenden till och med kan ägas av kriminella. Tyvärr ser det ut som att svenska staten inte har lärt sig ett endaste dyft. 

Norrköpings-Tidningar

Den nya HBT-aktivismen leder inte till framsteg

NT 2024-08-05

Måste man ställa upp på de nya teorierna om att kön endast är en upplevelse, en självupplevd identitet snarare än ett biologiskt faktum, om det är så att man vill behandla transpersoner med medmänsklig respekt? Måste man börja använda ordet hen istället för han eller hon för att ta hänsyn till att någon upplever sig som “icke binär”, det vill säga tillhöra varken det ena eller andra könet?

Nej, det måste man inte. Och man är inte heller transfob eller någon annan form av “fob” för att man inte ställer upp den nya radikala ideologin.

Det enda man behöver göra som vanlig hederlig människa är att använda sig av de regler för umgänge människor emellan som varit kända i årtusenden. Behandla din nästa som dig själv. Respektera olikheter. Ta hand om varandra. Var generösa. Döm inte. 

Vi känner alla till historien om hur HBT-personer varit uteslutna ur samhällsgemenskapen och förbjudna att leva som de själva vill. Det var först under 1980- och 1990-talen som isen började tinas upp. Homo- och bisexuella trädde fram och berättade om sig själva, och samhället gick från att fördöma dem till att omfamna dem. Idag kan de leva som de vill. Vi har också börjat att förstå vad transpersoner är och att också dessa ska kunna leva som de vill och vara respekterade.

Den drivande faktorn bakom allt har varit modiga aktivister som öppet visat vilka de är. De har gjort det med förståelse för att vi andra inte alls är fientliga utan snarare ovana att tänka på ett nytt sätt. Dialogen har varit respektfull och successivt har vi hittat en ömsesidig förståelse.

Det är därför trist att det nu kommit in människor på scenen med en helt annan ideologi, som kräver att var och en närmast hjärntvättar sig själv. De säger att vi måste rensa tavlan helt. Begrepp som man och kvinna ska inte finnas. Han och hon ska ersättas med “hen”. Kön är en subjektiv upplevelse, något som man fått lära sig att man har under sin uppväxt. Samma sak med sexualiteten. Den är ett val, ej en biologisk drift. 

De säger att de gamla begreppen är tillkomna för att befästa sociala maktförhållanden. Man och kvinna är ord som används för att människor med penis ska ha större makt än människor med livmoder. Människans befrielse inträder därför först när vi slutar använda dessa ord. Och ställer man inte upp på det är man istället för ett fortsatt förtryck.

Det är inte första gången en teori av detta slag dyker upp. På 1960-talet var det istället marxisterna som resonerade på samma vis. Då handlade allt om klass. Köpte man inte den marxistiska tolkningen av historien som historien av klasskamp, att makten låg hos dem som ägde produktionsmedlen (storföretagen), att privat ägande var grunden för allt förtryck och att räddningen kom först med revolutionen och införandet av proletariatets diktatur, var man en folkets fiende.

Den nya könsideologin är en kopia på marxismen. Klass har bytts mot kön, men i grunden är det samma sätt att tänka.

Viktigt är därför att ej låta sig dras med och tro att man måste sjunga med i kören om man vill vara en god människa och verkligen visa transpersoner den mänskliga omsorg som alla människor förtjänar. Marxisterna sade sig vara arbetarklassens sanna förespråkare men var i slutändan dess värsta förtryckare. Vad dagens knasbollar kommer att försöka med återstår att se men inget talar för att de ska lyckas den här gången heller.

En klok person nöjer sig därför med att bara vara vänlig mot alla, oavsett vem det än handlar om. Det räcker långt.

Norrköpings-Tidningar

Barn bör födas på sjukhuset

NT 2024-07-07

Är det säkert att föda hemma? Nej, det är det inte. I årtusenden var hemmet den givna platsen att föda på och kvinnor dog som flugor. Med tillgång till modern sjukvård flyttade därför förlossningarna in på sjukhusen. Resultatet blev överväldigande. I början av 1900-talet dog omkring 200 kvinnor per 100 000 invånare i samband med förlossningen. Nu är vi nere på kanske 4. I ett historiskt perspektiv är förlossningsvården en braksuccé.

Ändå har vi fått en debatt där en grupp kvinnor understödda av delar av barnmorskekollektivet rekommenderar folk att föda hemma.

Det hela är ytterst märkligt och har skapat debatt inom svensk sjukvård. Nu senast är det i Region Uppsala som frågan diskuteras. Den socialdemokratiskt ledda majoriteten har i strid med förlossningsläkarna på Akademiska sjukhuset beslutat att regionen ska erbjuda hemförlossningar.

Inte helt överraskande är stora delar av den medicinska professionen upprörd, inte bara för att det saknas vetenskapligt stöd för att hemförlossningar på något vis skulle vara bättre, utan även för att politikerna klampar in på det som rimligen bör vara en rent medicinsk fråga.

Varifrån kommer då idén om att hemförlossning skulle vara bättre? I en debattartikel i Svenska Dagbladet (2/7) förklarar en grupp barnmorskor att det handlar om att skapa en ”fysiologiskt naturlig födsel”. Det skulle alltså vara mer ”naturligt” och därmed bättre att föda hemma och därtill även undvika medicinska interventioner.

Men felet barnmorskorna gör är att de utgår ifrån att allt som är ”naturligt” också är gott. Så är det ju inte för naturen är varken god eller ond. Naturen innehåller även cancer och malaria. Många gånger behöver vi därför skydda oss från det ”naturliga” istället för att släppa fram det.

Det beklagliga med människans natur är att hennes förlossningar är riskfyllda. Människans evolutionsbiologiska konkurrensfördel är hennes intelligens. Det är det som gör att hon dominererar planeten. De riskfyllda födslarna verkar istället i motsatt riktning. De är evolutionsbiologiskt sett något som försämrar för artens överlevnad på grund av att kvinnor riskerar att dö när de ska förlösas.

Den ”naturliga” födseln är på så vis inte nödvändigtvis god eftersom den ”naturligt” kan sluta med döden.

Ska då inte kvinnor som redan har fött barn utan komplikationer kunna välja att föda hemma ändå?

Jovisst, ingen patient är ju tvungen att ta emot vård. Men den politiska frågan är om skattepengar ska avsättas för att stödja det som är en mer riskfylld form av förlossning eller inte.

Det finns studier som visar att hemförlossningar kan vara lika säkra som sjukhusförlossningar, men förutsätter att den födande kvinnan har två, istället för en, barnmorska hos sig, samt har nära till ett akutsjukhus. Det går alltså att skapa säkra hemförlossningsförhållanden givet att man avsätter dubbla mängden barnmorskor för uppdraget.

Ett val måste därför göras. Ska vi satsa på hemförlossningar därför att vissa menar att detta är ett mer ”naturligt” sätt att föda på eller ska vi fortsätta att satsa på förlossningsvården på sjukhusen?

Här blir mitt råd som före detta regionpolitiker att vi ska fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga fortsätta att satsa på att sjukhusförlossningar. Det är modern sjukvård som har gjort att kvinnor idag inte behöver riskera livet för att föda barn. För i slutändan är det bara inne på sjukhuset som det går att göra ett akut kejsarsnitt och det är bara sjukhuset som kan erbjuda intensivvård för nyfödda som inte kan andas själva. Det är bara sjukhuset som kan rädda liv.

Norrköpings-Tidningar

Ge sjuksköterskorna chansen att vara just det

NT 2024-06-10

Vad handlar sjuksköterskestrejken om? Jag tror mig ha svaret, även om jag är inte säker på att vare sig Vårdförbundet eller regionerna håller med mig. Men jag var regionråd under sex år i Region Uppsala och det gick knappt en dag utan att man rev sig i håret för att försöka komma på vad problemet med sjuksköterskebristen var. Jag grävde därför i frågan så djupt jag kunde och till sist tyckte jag att jag ändå hittade ett svar.

Min bild av situationen är att det normala arbetspasset för en sjuksköterska inne på en vårdavdelning på ett större sjukhus är för tungt. Kamelen kan bara en viss mängd last. Det sista halmstråt knäcker ryggen på henne.

Lösningen är därför varken att höja löner eller korta arbetsveckan. Inte heller att nyanställa. För Sverige har i internationell jämförelse inte färre sjuksköterskor per invånare än andra länder, och vi lägger inte heller mindre resurser på sjukvård.

Istället är det som behövs en insikt i att en sjuksköterska inte kan göra vad som helst under en arbetsdag utan bara ska göra det som en sjuksköterska ska göra. Inget annat. Sjuksköterskor är inte heller en oändlig resurs. Man kan inte slita ut dem och sedan tro att man kan åka till Biltema och köpa nya. Utan det är en begränsad resurs som man måste hushålla med strategiskt. 

Att tänka på detta sätt är inte främmande i tillverkningsindustrin där ingenjörer räknar på varje produktionsmoment för att optimera resursanvändningen. Den ingenjör som läser vad jag skriver nu känner igen sig.

Det är dock långt ifrån så svensk sjukvård fungerar. En sjuksköterska på en vårdavdelning är en allt i allo, fixaren som förutom sina sysslor som just sjuksköterska även ska göra allt annat som dyker upp. Om det exempelvis saknas materiel eller medicin på en avdelning så är det sjuksköterskans ansvar att se till att prylarna är på plats. Vissa sjuksköterskor använder därför sin tid åt att hämta utrustning. Blir det trassel mellan sjukhuset och kommunen om vem som har ansvar för när en patient ska skickas hem är det sjuksköterskan som får lösa det. Sjuksköterskan sköter patienternas vårdplanering, bemanning, handledning av nya sjuksköterskor och tusen andra saker som dyker upp.

När hon inte orkar mer och går ner arbetstid, eller säger upp sig, bryr sig inte arbetsgivaren, för denne är övertygad som att det ändå står hundra nya sjuksköterskor utanför dörren och väntar på att få jobba. Och när det visar sig att det inte är så, att ingen svarar på platsannonserna, blir arbetsgivaren arg och börjar tala om att det är för lite tåga i sjukssköterskorna nuförtiden. Dessutom har de för generösa ersättningar för arbete på kvällar och helger!

Varför har det blivit på detta sätt? Den bakomliggande orsaken är vårdens utveckling där vårdtyngden hos inneliggande patienter har ökat. En sjuksköterska ska under ett arbetspass på en vårdavdelning kunna hantera kanske sex patienter. Längre tillbaka fungerade detta väl eftersom åtminstone tre av patienterna var relativt friska. De låg inne bara för stunden, klarade av att sköta sig själva. 

Den medicinska utvecklingen strävar emellertid mot att inte behöva lägga in patienter. Förr lades en patient som skulle operera ett knä in över natten men idag behövs inte det. Han skickas hem samma dag. Istället har sängarna inne på sjukhusen fyllts av patienter som alla är svårt sjuka. Det rör sig ofta om gamla människor som har fyra eller fem diagnoser samtidigt: bruten höftled, hjärtsvikt, diabetes och senildemens.

Ökad vårdtygnd i kombination med föråldrade arbetssätt där sjukhusen tror att sjuksköterskan är en oändlig resurs som man aldrig behöver hushålla med är således vad jag menar är huvudorsaken. Och jag är lite glad över att strejken har brutit ut. Det behövdes en urladdning. Nu kanske vi kan få en seriös diskussion om hur en sjuksköterskas arbetsdag faktiskt ser ut.