Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Socialdemokratiska lögner och bortförklaringar

NT 2024-09-30

Det är tråkigt att behöva säga detta — jag gillar inte den nya hårda retoriken som finns i svensk politik — men det behövs sägas: Socialdemokraterna ljuger om sitt lotteri. Ja, ljuger, jag använder just det ordet. De har inte friserat sanningen lite, gjort en kreativ tolkning av något vagt uttalande, utan rätt och slätt ljugit.

När Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas spelbolag Kombispel AB sålt lotter med ovanligt aggressiva metoder riktat mot gamla människor framträdde partiets gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren från Kalmar län, i SVT:s Aktuellt (12/9) och sa följande:

”Vi har inte gett verksamheten uppdraget att sälja lotter till vilket pris, och med vilka metoder som helst. Tvärtom.”

Försäljningsmetoden som går ut på att ringa upp gamla människor och tjata hål i huvudet på dem tills de går med på att köpa ett lotteriabonnemag skulle alltså varit något som det upphandlade telemarketingbolaget själva hade kommit på.

Men det tog inte lång tid för granskande medier, i det här fallet Expressen, att konstatera att det var just socialdemokratiska Kombispel AB som hade beställt den aggressiva telefonförsäljningen. Så här skriver Expressen (20/9):

”…enligt flera tidigare säljledare som Expressen varit i kontakt med, var försäljningen hela tiden starkt styrd av S-lotteriets bolag Kombispel. Bolagets representant kom på besök i Barcelona med jämna mellanrum — det talas om varje till varannan månad — för att kvalitetssäkra försäljningen, lyssna på säljsamtalen men också för att puscha på säljorganisationen att leverera bättre resultat”.

Lena Hallengrens påstående och Expressens rapport säger diametralt olika saker. Båda kan inte vara sanna samtidigt. Antingen ljuger Hallengren eller så har Expressen missförstått alla sina intervjupersoner.

Att jag dömer till Expressens fördel är för att ytterligare en granskning av Dagens Nyheter visade att andra telemarketingföretag har avböjt att ha Kombispel AB som kund på grund av företaget ställt orimliga krav på vad de ska uppnå. De har inte velat ha socialdemokratiska Kombispel AB som kund för att risken att träda över moraliska gränser i försäljningen.

Strategin att rikta in sig mot gamla är av allt att döma också en idé sprungen hur Kombispel AB. Det är Socialdemokraterna och deras lotteriföretag som har försett telemarketingföretaget med telefonnummer att ringa upp. Själva idén att ringa och trakassera äldre är alltså något som härstammar ur Socialdemokraterna. Att Socialdemokraterna genom sin gruppledare i riksdagen har ljugit för svenska folket är därmed utom rimligt tvivel bevisat.

Något som gör saken än värre för partiledningen är att den även på sämsta vis försökt lägga skulden för det inträffade på någon annan än den själv. Förutom att felaktigt påstå att det är telemarketingföretaget som självmant valt de aggressiva försäljningsmetoderna valde man att sparka VD:n för lotteriföretaget och hela styrelsen.

Problemet är bara att partistyrelsens verkställande utskott hela tiden har haft direkt insyn i lotteriverksamheten genom partikassören. Två andra styrelseledamöter i bolaget är rikdagsledamöter där den ene XXX dessutom är vice gruppledare för den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Att ljuga är aldrig en bra idé eftersom sanningen oftast vinner. Att skylla ifrån sig är inte heller bra eftersom man då endast framstår som okänslig och ansvarslös. Men det är tyvärr där vi är nu. Räkna därför inte med att partiet kommer att be om ursäkt eller kommer att betala tillbaka något av de pengar som det har roffat åt sig. Haveriet har gått för långt. Insikten om ansvar och moral lär nog först komma tillbaka med en ny partiledning.

Norrköpings-Tidningar

Vanvård av barn som vi känner igen från förr

NT 2024-09-24

I veckan som gick meddelades att polisen granskat ett antal HVB-hem (hem för vård eller boende) eftersom det fanns misstanke om att det kunde finnas människor med kriminell bakgrund som ägare eller som personal. Av 715 ackrediterade boenden fann polisen 18 som var problematiska.

Givetvis blev det rubriker och en fly förbannad minister, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M), avkrävde IVO, Inspektionen för vård och omsorg, besked om vad den tänkte göra för att räta upp situationen.

Ja, det är inte utan att man tar sig för pannan. Hur i hela fridens namn kan över huvudtaget en enda kriminell människa få arbeta med utsatta barn? Och hur kan kommuner upphandla HVB-boenden utan att veta vem som äger dem?

HVB-hem är de hem där kommunerna placerar ungdomar som omhändertagits av socialtjänsten. Det kan röra sig om unga med missbruksproblem eller som har påbörjat ett liv som kriminella, och där föräldrarna själva inte klarar av att hantera situationen. Vi talar här om unga människor som verkligen behöver samhällets stöd för att klara sig i livet.

Men vad än värre är är att man dessutom får en obehaglig känsla av deja vu. Har vi inte hört historier om dåliga boenden för barn förr?

Jodå, det har vi. För inte allt för länge sedan tillsattes en utredning som gick till botten med de fall av vanvård som många utsattes för under olika delar av 1900-talet. Utredningen fick det passande namnet ”Vanvårdsutredningen”. Detta var 2009.

Bakgrunden till utredningen var att det fanns människor som långt upp i åren fortfarande hade psykiska problem på grund av saker de tvingats uppleva som barn. Berättelserna var tillräckligt många och hemska för att svenska staten ansåg sig nödgad att reda ut vad som faktiskt hade hänt.

Ett exempel: ”Christer bodde fem år i ett fosterhem. Han berättar att det var de värsta åren under hans barndom. Han berättar att vid ett tillfälle mordhotades han och de andra barnen i familjen. Fosterfadern hade ställt upp dem på gårdsplanen och stod med en laddad älgstudsare och förklarat att han skulle skjuta dem. Fosterfadern lugnade så småningom ner sig och fyrade inte av några skott.”

Det mesta av den gamla tidens offentliga barnuppfostran var förvisso inte av dålig kvalitet men de svarta fläckarna var alltför besvärande för att man inte skulle kunna ignorera dem. Till följd av utredningen genomfördes en ceremoni där staten bad om ursäkt för hur barnen hade blivit behandlade och ekonomisk kompensation utgick till offren.

Efter denna historiskt nödvändiga städinsats tänkte sig nog många att något sådant inte skulle kunna ske igen. 

Men vad är det nu vi ser? Som nämnts framgår det av polisens rapport att kriminella har nästlat sig in i HVB-verksamheten. Det är inte förvånande eftersom boendena är upphandlade och vem som helst får starta ett HVB-företag. Det går att tjäna pengar på barnen, vilket även var fallet förr i tiden. Ännu ett exempel ur Vanvårdsutredningen:

”Solveig berättar att hon hörde en bonde på trakten som berättade att han hade ringt till Stockholms barnavårdsnämnd och bett om ’stora starka sängvätare, för dom får jag bra betalt för’.”

Majoriteten av HVB-hemmen är välskötta, men man häpnar ändå när man får höra hur boenden till och med kan ägas av kriminella. Tyvärr ser det ut som att svenska staten inte har lärt sig ett endaste dyft. 

Norrköpings-Tidningar

Den nya HBT-aktivismen leder inte till framsteg

NT 2024-08-05

Måste man ställa upp på de nya teorierna om att kön endast är en upplevelse, en självupplevd identitet snarare än ett biologiskt faktum, om det är så att man vill behandla transpersoner med medmänsklig respekt? Måste man börja använda ordet hen istället för han eller hon för att ta hänsyn till att någon upplever sig som “icke binär”, det vill säga tillhöra varken det ena eller andra könet?

Nej, det måste man inte. Och man är inte heller transfob eller någon annan form av “fob” för att man inte ställer upp den nya radikala ideologin.

Det enda man behöver göra som vanlig hederlig människa är att använda sig av de regler för umgänge människor emellan som varit kända i årtusenden. Behandla din nästa som dig själv. Respektera olikheter. Ta hand om varandra. Var generösa. Döm inte. 

Vi känner alla till historien om hur HBT-personer varit uteslutna ur samhällsgemenskapen och förbjudna att leva som de själva vill. Det var först under 1980- och 1990-talen som isen började tinas upp. Homo- och bisexuella trädde fram och berättade om sig själva, och samhället gick från att fördöma dem till att omfamna dem. Idag kan de leva som de vill. Vi har också börjat att förstå vad transpersoner är och att också dessa ska kunna leva som de vill och vara respekterade.

Den drivande faktorn bakom allt har varit modiga aktivister som öppet visat vilka de är. De har gjort det med förståelse för att vi andra inte alls är fientliga utan snarare ovana att tänka på ett nytt sätt. Dialogen har varit respektfull och successivt har vi hittat en ömsesidig förståelse.

Det är därför trist att det nu kommit in människor på scenen med en helt annan ideologi, som kräver att var och en närmast hjärntvättar sig själv. De säger att vi måste rensa tavlan helt. Begrepp som man och kvinna ska inte finnas. Han och hon ska ersättas med “hen”. Kön är en subjektiv upplevelse, något som man fått lära sig att man har under sin uppväxt. Samma sak med sexualiteten. Den är ett val, ej en biologisk drift. 

De säger att de gamla begreppen är tillkomna för att befästa sociala maktförhållanden. Man och kvinna är ord som används för att människor med penis ska ha större makt än människor med livmoder. Människans befrielse inträder därför först när vi slutar använda dessa ord. Och ställer man inte upp på det är man istället för ett fortsatt förtryck.

Det är inte första gången en teori av detta slag dyker upp. På 1960-talet var det istället marxisterna som resonerade på samma vis. Då handlade allt om klass. Köpte man inte den marxistiska tolkningen av historien som historien av klasskamp, att makten låg hos dem som ägde produktionsmedlen (storföretagen), att privat ägande var grunden för allt förtryck och att räddningen kom först med revolutionen och införandet av proletariatets diktatur, var man en folkets fiende.

Den nya könsideologin är en kopia på marxismen. Klass har bytts mot kön, men i grunden är det samma sätt att tänka.

Viktigt är därför att ej låta sig dras med och tro att man måste sjunga med i kören om man vill vara en god människa och verkligen visa transpersoner den mänskliga omsorg som alla människor förtjänar. Marxisterna sade sig vara arbetarklassens sanna förespråkare men var i slutändan dess värsta förtryckare. Vad dagens knasbollar kommer att försöka med återstår att se men inget talar för att de ska lyckas den här gången heller.

En klok person nöjer sig därför med att bara vara vänlig mot alla, oavsett vem det än handlar om. Det räcker långt.

Norrköpings-Tidningar

Barn bör födas på sjukhuset

NT 2024-07-07

Är det säkert att föda hemma? Nej, det är det inte. I årtusenden var hemmet den givna platsen att föda på och kvinnor dog som flugor. Med tillgång till modern sjukvård flyttade därför förlossningarna in på sjukhusen. Resultatet blev överväldigande. I början av 1900-talet dog omkring 200 kvinnor per 100 000 invånare i samband med förlossningen. Nu är vi nere på kanske 4. I ett historiskt perspektiv är förlossningsvården en braksuccé.

Ändå har vi fått en debatt där en grupp kvinnor understödda av delar av barnmorskekollektivet rekommenderar folk att föda hemma.

Det hela är ytterst märkligt och har skapat debatt inom svensk sjukvård. Nu senast är det i Region Uppsala som frågan diskuteras. Den socialdemokratiskt ledda majoriteten har i strid med förlossningsläkarna på Akademiska sjukhuset beslutat att regionen ska erbjuda hemförlossningar.

Inte helt överraskande är stora delar av den medicinska professionen upprörd, inte bara för att det saknas vetenskapligt stöd för att hemförlossningar på något vis skulle vara bättre, utan även för att politikerna klampar in på det som rimligen bör vara en rent medicinsk fråga.

Varifrån kommer då idén om att hemförlossning skulle vara bättre? I en debattartikel i Svenska Dagbladet (2/7) förklarar en grupp barnmorskor att det handlar om att skapa en ”fysiologiskt naturlig födsel”. Det skulle alltså vara mer ”naturligt” och därmed bättre att föda hemma och därtill även undvika medicinska interventioner.

Men felet barnmorskorna gör är att de utgår ifrån att allt som är ”naturligt” också är gott. Så är det ju inte för naturen är varken god eller ond. Naturen innehåller även cancer och malaria. Många gånger behöver vi därför skydda oss från det ”naturliga” istället för att släppa fram det.

Det beklagliga med människans natur är att hennes förlossningar är riskfyllda. Människans evolutionsbiologiska konkurrensfördel är hennes intelligens. Det är det som gör att hon dominererar planeten. De riskfyllda födslarna verkar istället i motsatt riktning. De är evolutionsbiologiskt sett något som försämrar för artens överlevnad på grund av att kvinnor riskerar att dö när de ska förlösas.

Den ”naturliga” födseln är på så vis inte nödvändigtvis god eftersom den ”naturligt” kan sluta med döden.

Ska då inte kvinnor som redan har fött barn utan komplikationer kunna välja att föda hemma ändå?

Jovisst, ingen patient är ju tvungen att ta emot vård. Men den politiska frågan är om skattepengar ska avsättas för att stödja det som är en mer riskfylld form av förlossning eller inte.

Det finns studier som visar att hemförlossningar kan vara lika säkra som sjukhusförlossningar, men förutsätter att den födande kvinnan har två, istället för en, barnmorska hos sig, samt har nära till ett akutsjukhus. Det går alltså att skapa säkra hemförlossningsförhållanden givet att man avsätter dubbla mängden barnmorskor för uppdraget.

Ett val måste därför göras. Ska vi satsa på hemförlossningar därför att vissa menar att detta är ett mer ”naturligt” sätt att föda på eller ska vi fortsätta att satsa på förlossningsvården på sjukhusen?

Här blir mitt råd som före detta regionpolitiker att vi ska fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga fortsätta att satsa på att sjukhusförlossningar. Det är modern sjukvård som har gjort att kvinnor idag inte behöver riskera livet för att föda barn. För i slutändan är det bara inne på sjukhuset som det går att göra ett akut kejsarsnitt och det är bara sjukhuset som kan erbjuda intensivvård för nyfödda som inte kan andas själva. Det är bara sjukhuset som kan rädda liv.

Norrköpings-Tidningar

Ge sjuksköterskorna chansen att vara just det

NT 2024-06-10

Vad handlar sjuksköterskestrejken om? Jag tror mig ha svaret, även om jag är inte säker på att vare sig Vårdförbundet eller regionerna håller med mig. Men jag var regionråd under sex år i Region Uppsala och det gick knappt en dag utan att man rev sig i håret för att försöka komma på vad problemet med sjuksköterskebristen var. Jag grävde därför i frågan så djupt jag kunde och till sist tyckte jag att jag ändå hittade ett svar.

Min bild av situationen är att det normala arbetspasset för en sjuksköterska inne på en vårdavdelning på ett större sjukhus är för tungt. Kamelen kan bara en viss mängd last. Det sista halmstråt knäcker ryggen på henne.

Lösningen är därför varken att höja löner eller korta arbetsveckan. Inte heller att nyanställa. För Sverige har i internationell jämförelse inte färre sjuksköterskor per invånare än andra länder, och vi lägger inte heller mindre resurser på sjukvård.

Istället är det som behövs en insikt i att en sjuksköterska inte kan göra vad som helst under en arbetsdag utan bara ska göra det som en sjuksköterska ska göra. Inget annat. Sjuksköterskor är inte heller en oändlig resurs. Man kan inte slita ut dem och sedan tro att man kan åka till Biltema och köpa nya. Utan det är en begränsad resurs som man måste hushålla med strategiskt. 

Att tänka på detta sätt är inte främmande i tillverkningsindustrin där ingenjörer räknar på varje produktionsmoment för att optimera resursanvändningen. Den ingenjör som läser vad jag skriver nu känner igen sig.

Det är dock långt ifrån så svensk sjukvård fungerar. En sjuksköterska på en vårdavdelning är en allt i allo, fixaren som förutom sina sysslor som just sjuksköterska även ska göra allt annat som dyker upp. Om det exempelvis saknas materiel eller medicin på en avdelning så är det sjuksköterskans ansvar att se till att prylarna är på plats. Vissa sjuksköterskor använder därför sin tid åt att hämta utrustning. Blir det trassel mellan sjukhuset och kommunen om vem som har ansvar för när en patient ska skickas hem är det sjuksköterskan som får lösa det. Sjuksköterskan sköter patienternas vårdplanering, bemanning, handledning av nya sjuksköterskor och tusen andra saker som dyker upp.

När hon inte orkar mer och går ner arbetstid, eller säger upp sig, bryr sig inte arbetsgivaren, för denne är övertygad som att det ändå står hundra nya sjuksköterskor utanför dörren och väntar på att få jobba. Och när det visar sig att det inte är så, att ingen svarar på platsannonserna, blir arbetsgivaren arg och börjar tala om att det är för lite tåga i sjukssköterskorna nuförtiden. Dessutom har de för generösa ersättningar för arbete på kvällar och helger!

Varför har det blivit på detta sätt? Den bakomliggande orsaken är vårdens utveckling där vårdtyngden hos inneliggande patienter har ökat. En sjuksköterska ska under ett arbetspass på en vårdavdelning kunna hantera kanske sex patienter. Längre tillbaka fungerade detta väl eftersom åtminstone tre av patienterna var relativt friska. De låg inne bara för stunden, klarade av att sköta sig själva. 

Den medicinska utvecklingen strävar emellertid mot att inte behöva lägga in patienter. Förr lades en patient som skulle operera ett knä in över natten men idag behövs inte det. Han skickas hem samma dag. Istället har sängarna inne på sjukhusen fyllts av patienter som alla är svårt sjuka. Det rör sig ofta om gamla människor som har fyra eller fem diagnoser samtidigt: bruten höftled, hjärtsvikt, diabetes och senildemens.

Ökad vårdtygnd i kombination med föråldrade arbetssätt där sjukhusen tror att sjuksköterskan är en oändlig resurs som man aldrig behöver hushålla med är således vad jag menar är huvudorsaken. Och jag är lite glad över att strejken har brutit ut. Det behövdes en urladdning. Nu kanske vi kan få en seriös diskussion om hur en sjuksköterskas arbetsdag faktiskt ser ut.

Norrköpings-Tidningar

Alkoholagstiftningen är förlegad och löjeväckande

NT 2024-05-13

Det fanns goda skäl att reglera svenska folkets alkoholdrickande en gång i tiden. Brännvinssupandet var utbrett. Supkulturen hängde i länge och kanske finns den kvar på sina håll. Men i stora delar av landet har en helt annan alkoholkultur satt sig. Borta är det rena råsupandet och istället dricker vi vin, drinkar och exklusiv hantverksöl från lokala bryggerier.

Ändå är själva grundprincipen för statens alkohollagstiftning att allt drickande leder till sämsta sortens superi och därför måste regleras hårt. Resultatet har blivit att alkoholagen inte längre fungerar med hur människor faktiskt beter sig.

Ett övertydligt exempel på det är lagens krav att den restauratör som vill servera alkohol också måste kunna servera mat. Reglerna säger att en restaurang måste kunna ha ett varierat utbud av mat som tillreds i ett eget fullt utrustat restaurangkök. Med varierat matutbud betyder att man kan servera trerättersmenyer. Restaurangen måste också hålla köket öppet med fullt utbud fram till kl. 23. Först därefter får man ha en begränsad meny.

Detta är inget konstigt för en restaurang som har som syfte att just vara bara en restaurang, men passar inte för pubar eller nattklubbar som vill hålla öppet in på natten.

För att undersöka hur kravet på att servera mat faktiskt fungerar gjorde jag ett studiebesök på några av nattklubbarna och pubarna vid Stureplan i Stockholm. Jag var där vid tvåtiden på natten.

Det var fullt med folk överallt men var det någon som satt och åt? Nej, självklart inte, för vem beställer mat mitt i natten? Om man festar på en klubb eller en pub på Stureplan är det inte maten som står i fokus.

Ändå måste nattklubbar och pubar ha en meny. Den kan då vara begränsad efter kl. 23. På den kända nattklubben Spy Bar bestod därför menyn endast av tre rätter: pasta, pizza och biff. På grannklubben Sturecompagniet bestod menyn av tre olika pastarätter. 

Några beställningar hade man inte och därför inte heller någon kock på plats. Jag fick intrycket att menyerna fanns där bara för att man måste ha dem.

Jag var själv inte med på motbokens tid men har hört berättelserna om hur det gick till när reglerna var ännu hårdare och restaurangerna aldrig fick servera dryck utan att samtidigt servera mat. Det fanns då maträtter som bars in och ut utan att någon rörde vid dem, bara för restaurangen skulle kunna säga att man följde reglerna.

Reglerna försvann eftersom alla insåg hur löjligt allt var. Men det löjliga lever ändå kvar i nattmenyerna på nattklubbarna som ingen beställer något från.

Vad är då en bättre lösning? Jag har inte svaret på det i alla delar, men det är inte bara nattklubbar som skulle vara förtjänta av ett nytt regelverk. I dagsläget är det inte tillåtet att öppna en enklare drinkbar eller vinbar utan att man också har matservering med varierat utbud, vilket då alltså betyder flera förrätter, flera varmrätter och flera efterrätter. 

Tänk er ett litet ställe där man efter jobbet en fredag kan ta sig ett glas vin och lite tapas med arbetskamraterna. Visst låter det trevligt? Men med dagens regler är det alltså inte tillåtet.

Därför vill jag avslutningsvis fråga er som läsare vad ni själva tycker att ni befinner i för alkoholkultur? Vad dricker ni till helgen? Köper ni en flaska renat och dricker brännvinet oblandat? Eller är det italienskt vin, skotsk maltwhisky och kanske en India Pale Ale?

Jag tror att alltfler har lämnat brännvinskulturen bakom sig. Det är därför hög tid att även alkohollagen gör det.

Norrköpings-Tidningar

Europa behöver en helt ny kärnvapendebatt

NT 2024-03-18

Ni som är gamla nog för att ha varit med under kalla krigets dagar på 1980-talet minns kanske debatten om utplacering av medeldistansrobotar i Europa. Ronald Reagan var president i USA och Nato tyckte att man behövde jämna ut kärnvapenbalansen med Sovjetunionen.

Frågan skapade en väldig debatt i Europa med omfattande demonstrationer mot kärnvapen. Vad som då inte var känt men som vi vet idag var att fredsrörelsen var infiltrerad av KGB.

Allt detta är historia idag, men kan komma att utspela sig igen. För på grund av Donald Trumps svajiga inställning till Nato har politiker i främst Tyskland och Polen börjat ställa frågor om Natos förmåga till kärnvapenavskräckning. För att kärnvapendiktaturerna Ryssland, Kina och Nordkorea inte ska kunna idka utpressning mot Nato har Natoländerna enats om att man som yttersta hot alltid ska kunna slå tillbaka med kärnvapen.

Problemet är emellertid att det inte är Natos kärnvapen vi talar om utan USA:s. USA har ensamrätt på att besluta om hur man vill använda sina kärnvapen. Detsamma gäller för de betydligt mindre kärnvapenstaterna Storbritannien och Frankrike, som ju också är Natomedlemmar.

Om då Donald Trump väljs till president i USA och får för sig att den amerikanska förmågan till kärnvapenavskräckning inte längre ska omfatta Europa står Europa naket inför det ryska kärnvapenhotet. Och Ryssland leds som bekant av en diktator som inte drar sig för att starta krig.

Ryssland i ett sådan scenario ett kraftigt militärt övertag gentemot övriga Europa. Ryssland skulle i ett nafs kunna ockupera Estland och förklara att om någon försöker ta tillbaka området blir det kärnvapenkrig.

Ryssland behöver då inte ens hota med sina mest kraftfulla interkontinentala ballistiska missiler utan det räcker med de relativt små ”taktiska” kärnvapnen, med vilka man inte utplånar hela städer men tusentals soldater på slagfältet i en enda smäll.

Vi behöver därför en kärnvapendebatt på nytt i Europa. Vi behöver kunna stå emot det ryska kärnvapenhotet utan USA:s hjälp.

Hur detta låter sig göras är ingen enkel fråga, för det finns ett värde i att hålla antalet kärnvapenländer på en så låg nivå som möjligt. De flesta länder har ju även undertecknat icke-spridningsavtalet, och är därmed folkrättsligt skyldiga att inte utveckla egna kärnvapen. 

Möjligen kan vi samarbeta med Frankrike och Storbritannien för att utveckla en egen europeisk avskräckningsförmåga som är stark nog för att hålla tillbaka Ryssland.

Men det är när jag skriver detta som jag inser att vi därmed också kommer att ge näring åt den ”fredsrörelse” som lät sig användas som Sovjetunionens nyttiga idioter.

Redan nu driver Svenska Freds en kampanj mot att Nato ska kunna placera kärnvapen i Sverige. Sverige har i och med Natoanslutningen ensidigt deklarerat att vi inte vill ha kärnvapen på svensk mark, men vi har ingen lag som förbjuder det.

Räkna därför med att det drar ihop sig till en kärnvapendebatt igen, och räkna med att Ryssland kommer att lägga sig i på ett eller annat sätt. Som alla torde veta vid det här laget arbetar Ryssland intensivt med desinformation och de som blir lurade av denna förstår det inte alltid själva. De kan likt fredsaktivisterna på 1980-talet demonstrera mot kärnvapen i Europa utan att ställa motsvarande krav på Ryssland. Det hände då och kan hända igen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför ska vi gå ned till Röda havet

NT 2024-02-12

De senaste veckorna har jag gått omkring och gnolat på en snapsvisa: ”Vi gingo ned till Röda havet…”. Varför? För Sverige är på väg ned till Röda havet för att försvara den civila sjöfarten mot Houthirebellerna.

Hur detta ska göras är inte bestämt än utan måste beslutas av riksdagen, men att Sverige kommer vara med i någon form kommer det att finnas en bred majoritet för.

Inget är beslutat ännu, men Sverige kommer förmodligen att delta både i den operation som leds av USA som heter Operation Prosperity Guardian och den EU-ledda insats som heter Aspides.

Röda havet är inte Sveriges närområde, och någon kanske tänker att vi behöver koncentrera oss på det krig som ligger betydligt närmre oss, kriget i Ukraina.

Men tyvärr, världen är så besvärlig att den kräver av oss att vi är med i den internationella insats som nu samlar sig.

Skälen till detta är flera. Så mycket som tolv procent av all sjöburen frakt i världen går igen Suezkanalen. Svenska exportvaror som stål och trä kan inte transporteras runt hela Afrika om våra industrier inte ska gå med förlust.

Sverige har ingen flotta som kan patrullera världshaven. Vi är helt beroende av goda relationer med andra länder med större resurser än de vi har. Om de därför ber oss ställa upp med någon form av styrka, hur liten den än är, kan vi rimligen inte säga nej.

De länder som nu samlar ihop styrkor är också samma länder som hjälpt oss in i Nato. Det är USA, Tyskland och Frankrike med flera. Vi står i stor tacksamhetsskuld till dem.

Därtill finns det även regionala geopolitiska skäl till varför insatsen behövs. Sjöfartstrafiken genom Suezkanalen är en av Egyptens viktigaste näringar. Stannar verksamheten av utbryter ekonomisk kris i arabvärldens folkrikaste land.

Men vad än viktigare är är att sätta stopp för Iran. För det är egentligen inte Houthirebellerna som ligger bakom attackerna utan dess herrar i Teheran. Houthierna är shiamuslimer och försörjda med vapen av Iran. Attackerna mot sjöfarten är sammankopplade med det krig i miniatyr som pågår mellan USA och iranskstödda miliser i Irak och Jordanien.

Jag har full förståelse för alla som känner oro för att Sverige ska dras in vad som skulle kunna bli ytterligare en större konflikt i Mellanöstern. Sverige har visserligen en lång historia av att delta i internationella insatser, men det har då varit främst av fredsbevarande karaktär.

Vi brukar inte tänka på oss själva som en av parterna. Men det är just så det är i det här fallet. Det är visserligen inte vårt territorium som attackeras, men våra varutransporter.

Exakt vad Sverige kommer att ställa upp med för resurser är ännu inte bestämt. Frågan beredes fortfarande av regeringen.

Min enda skepsis mot det hela är att jag är rädd för att insatsen kommer att vara för liten. Både den amerikanska insatsen och den EU-ledda kommer att vara defensiva och inte attackera Houthierna inne i Jemen på det sätt som gjorts tidigare i år av USA och Storbritannien. Inriktningen ska bara vara att avvärja missilangrepp och försök till kapningar.

Kommer detta vara tillräckligt för att få Houthierna att sluta? Det kan vi tyvärr inte vara säkra på. Själva säger de att de slutar i samma stund som det blir fred i Gaza, men varför ska vi tro det? Ansvariga politiker bakom attackerna finns ju i Iran och driver sedan många år en aggressiv politik inte bara mot Israel utan mot hela världen.

Försvarspolitik, Norrköpings-Tidningar

Svenska medborgare som försvarar sitt land

NT 2024-01-15

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen förra veckan sa Sveriges statsminister Ulf Kristersson att viljan hos medborgarna att försvara landet är avgörande för beredskapen. Det är vad Ukraina har lärt oss. ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.”

Uttalandet drog kritik till sig från oppositionsledaren Magdalena Andersson som menade att detta var splittrande, eftersom det antydde att invandrare inte skulle känna samma lojalitet mot Sverige som infödda.

Jag håller inte alls med. Jag skulle istället säga att om det är något som verkligen svetsar samman ett folk så är det viljan att försvara det egna landet. Historiskt sett har den snabbaste vägen till medborgarskap i ett nytt land varit att tjänstgöra i armén. Är man villig att dö för sitt nya folk så har man visat sig värdig att tas upp i gemenskapen. Att landets statsminister påminner oss om denna urgamla regel är därför allt annat än splittrande.

Sverige ska till att bygga upp totalförsvaret igen och alla som bor i vårt land, först och främst alla medborgare, måste vara beredda att offra sig för varandra i trängt läge. Och människor är bara beredda att sätta livet på spel om man känner att man ingår i ett lag där alla gör likadant.

Därtill har Sverige samtidigt ett stort integrationsprojekt framför sig. På grund av den stora invandringen som har varit måste vi förstärka sammanhållningen som nation. De som invandrat kommer från så många olika länder att det enda som förenar dem sinsemellan och med oss som är födda här är att vi på ett eller annat sätt är svenskar, att vi uppfattar oss som ett folk, en nation, en gemenskap, en grupp av människor som håller ihop i vått och torrt.

Jag har inget problem med den som flyttar till Sverige men som hellre vill behålla sin gamla nationalitet. Har man flyttat till Sverige därför att det är krig i hemlandet, som ju är fallet med många ukrainare, bor man här som gäst. Det är inget konstigt med det. Vissa utlänningar som bosätter sig i Sverige ansöker därför aldrig om medborgarskap även om de bor här under mycket lång tid, kanske hela livet.

Men att vara medborgare är något mer än att bara råka bo inom det geografiska område som heter Sverige. Att vara medborgare är som att ingå ett kontrakt med alla andra runt omkring sig där man accepterar en rad skyldigheter, men i gengäld också åtnjuter ett flertal rättigheter, bland annat rätten att få rösta och rätten att kandidera till politiska poster.

Jag vet inte vad det är Andersson tänker sig att medborgarskapet står för. Är det bara en juridisk definition som säger vilken stat som ansvarar för en viss person? I socialdemokratins barndom hette det att ”arbetaren inte har något hemland”. Solidariteten med samhällsklassen antogs vara viktigare.

Men det var länge sedan så jag tror snarare att det handlar om väljarmaximering. Socialdemokraterna är numera det stora invandrarpartiet och jag gissar att hon är rädd för att denna väljargrupp ska känna sig förolämpad. Invandrare utan medborgarskap har ju rätt att rösta i kommunala val redan efter två års fast vistelse i landet.

I så fall tror jag att hon gör en felaktig bedömning. Invandrare är inte en enhetlig grupp där alla skulle ha en kluven inställning till om de verkligen är svenskar eller inte. Många som har invandrat har gjort Sverige till sitt nya fosterland. De blickar tillbaka på sina ursprungsländer och konstaterar att de aldrig någonsin kan tänka sig att flytta tillbaks. Denna grupp har inga som helst problem att med vapen i hand försvara Sverige. De kommer till och med att gå i första ledet.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför böjer sig ryssarna som grässtrån för vinden

NT 2023-12-18

Här kommer ett julklappstips: Köp boken Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande av Michail Sjisjkin. Det är boken du och din familj behöver för att förstå varför Ryssland har startat kriget i Ukraina, och hur otroligt svårt och hur lång tid det kommer att ta för att reformera detta land, så att det kan träda in i den europeiska familjen av civiliserade stater.

Som många har vittnat om finns det två Ryssland. Ett som vill stänga in landet bakom en mur, isolera det från omvärlden för att det varken ska kunna utvecklas eller förändras, och ett som vill öppna upp sig för resten av Europa.

Tyvärr är det oftast, för att inte säga alltid, det första Ryssland som dominerar och som har gjort så under mycket lång tid. Möjligen ska Rysslands historia därför förstås som ett enda långt mörker med tillfälliga inslag av västeuropeiskt ljus?

Det är i alla fall så Michail Sjisjkin presenterar sitt hemland. Sjisjkin är en prisbelönad skönlitterär författare och bosatt i Schweiz, men född och uppvuxen i det som då hette Sovjetunionen.

I boken går han i rask takt igenom hela Rysslands historia från mongolernas erövring på 1200-talet fram till idag. Han konstaterar att mongolerna lyckades installera en auktoritär politisk modell som ryssarna själv sedan kopierade och förde vidare även när man gjort sig fria från mongolernas överhöghet. Tsarväldet som etablerades på 1500-talet är en variant på mongolernas välde men i rysk form. Och så var kommunismen och nu Putinregimen.

Utifrån detta beskriver han sedan hur denna månghundraåriga förtryckarapparat har format ryssarna som folk. Han beskriver hur staten och människorna aldrig är på samma sida. Staten är aldrig en representant för folket utan en fiende. Människor samarbetar därför med staten bara om de blir tvingade till det.

Staten i sin tur bryr sig inte om sitt folks väl och ve utan endast om sin egen överlevnad. Folket är en samling livegna bönder.

Någon plikt för statens företrädare att tala sanning inför medborgarna finns därför inte när den ska förklara sina beslut. Istället har lögnen etablerat sig som ett legitimt medel för att främja statens intressen.

Ljugandet har gått så långt att människor utgår ifrån att ledarna aldrig säger som det är, alltid talar osanning, om allt. Och människorna spelar med i spelet för ljuger man på samma sätt som ledarna blir man inte straffad. Det är den som talar sanning som blir straffad, inte den som ljuger.

Sjisjkin är inte den förste författaren som beskrivit de sociala mekanismer som gör Ryssland till ett samhälle där förtrycket går runt som i en karusell som ingen kan få stopp på. Det finns beskrivet i mängder av reportage sedan tidigare, men vi som lever i det demokratiska väst måste ändå läsa berättelsen igen för den är så främmande för oss. Även om vi i Sverige levt med enväldiga kungar har vi ingen tradition som säger att dessa får ljuga fritt. Vi har också alltid haft någon form av konstitution som har reglerat kungarnas makt och vi har haft domstolar och myndigheter som har tagit sin uppgift på allvar. Sverige har inte alltid varit en demokrati, men det har aldrig rått en djup fiendeskap och misstänksamhet mellan överheten och folket. Det blir därför för oss omöjligt att förstå varför ryssarna inte gör sig av med Vladimir Putin.

Men Sjisjkin förklarar det med en liknelse. Ett träd är stort och mäktigt men kan knäckas av en hård vind, medan ett grässtrå endast böjer sig hur hårt det än blåser. När ryssarna konfronteras med statsmakten väljer de oftast att vika ned sig. Det är enklare så.

Sjisjkins bild av sitt hemland är deprimerande och man frågar sig om det alls kan komma en rysk demokratisk framtid. Men han själv är ändå i slutändan optimistisk. För som han också konstaterar är Ryssland ett land där litteraturen spelar en stor roll, och alla stora ryska författare, som vi ju även läser i väst, har alla alltid varit i opposition mot staten. När poeterna ställs mot politikerna brukar poeterna vinna, konstaterar han. Det kanske ändå bortom dagens mörker ändå finns ett visst hopp för ryska folket.