Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Norrköpings-Tidningar

Alkoholagstiftningen är förlegad och löjeväckande

NT 2024-05-13

Det fanns goda skäl att reglera svenska folkets alkoholdrickande en gång i tiden. Brännvinssupandet var utbrett. Supkulturen hängde i länge och kanske finns den kvar på sina håll. Men i stora delar av landet har en helt annan alkoholkultur satt sig. Borta är det rena råsupandet och istället dricker vi vin, drinkar och exklusiv hantverksöl från lokala bryggerier.

Ändå är själva grundprincipen för statens alkohollagstiftning att allt drickande leder till sämsta sortens superi och därför måste regleras hårt. Resultatet har blivit att alkoholagen inte längre fungerar med hur människor faktiskt beter sig.

Ett övertydligt exempel på det är lagens krav att den restauratör som vill servera alkohol också måste kunna servera mat. Reglerna säger att en restaurang måste kunna ha ett varierat utbud av mat som tillreds i ett eget fullt utrustat restaurangkök. Med varierat matutbud betyder att man kan servera trerättersmenyer. Restaurangen måste också hålla köket öppet med fullt utbud fram till kl. 23. Först därefter får man ha en begränsad meny.

Detta är inget konstigt för en restaurang som har som syfte att just vara bara en restaurang, men passar inte för pubar eller nattklubbar som vill hålla öppet in på natten.

För att undersöka hur kravet på att servera mat faktiskt fungerar gjorde jag ett studiebesök på några av nattklubbarna och pubarna vid Stureplan i Stockholm. Jag var där vid tvåtiden på natten.

Det var fullt med folk överallt men var det någon som satt och åt? Nej, självklart inte, för vem beställer mat mitt i natten? Om man festar på en klubb eller en pub på Stureplan är det inte maten som står i fokus.

Ändå måste nattklubbar och pubar ha en meny. Den kan då vara begränsad efter kl. 23. På den kända nattklubben Spy Bar bestod därför menyn endast av tre rätter: pasta, pizza och biff. På grannklubben Sturecompagniet bestod menyn av tre olika pastarätter. 

Några beställningar hade man inte och därför inte heller någon kock på plats. Jag fick intrycket att menyerna fanns där bara för att man måste ha dem.

Jag var själv inte med på motbokens tid men har hört berättelserna om hur det gick till när reglerna var ännu hårdare och restaurangerna aldrig fick servera dryck utan att samtidigt servera mat. Det fanns då maträtter som bars in och ut utan att någon rörde vid dem, bara för restaurangen skulle kunna säga att man följde reglerna.

Reglerna försvann eftersom alla insåg hur löjligt allt var. Men det löjliga lever ändå kvar i nattmenyerna på nattklubbarna som ingen beställer något från.

Vad är då en bättre lösning? Jag har inte svaret på det i alla delar, men det är inte bara nattklubbar som skulle vara förtjänta av ett nytt regelverk. I dagsläget är det inte tillåtet att öppna en enklare drinkbar eller vinbar utan att man också har matservering med varierat utbud, vilket då alltså betyder flera förrätter, flera varmrätter och flera efterrätter. 

Tänk er ett litet ställe där man efter jobbet en fredag kan ta sig ett glas vin och lite tapas med arbetskamraterna. Visst låter det trevligt? Men med dagens regler är det alltså inte tillåtet.

Därför vill jag avslutningsvis fråga er som läsare vad ni själva tycker att ni befinner i för alkoholkultur? Vad dricker ni till helgen? Köper ni en flaska renat och dricker brännvinet oblandat? Eller är det italienskt vin, skotsk maltwhisky och kanske en India Pale Ale?

Jag tror att alltfler har lämnat brännvinskulturen bakom sig. Det är därför hög tid att även alkohollagen gör det.

Norrköpings-Tidningar

Europa behöver en helt ny kärnvapendebatt

NT 2024-03-18

Ni som är gamla nog för att ha varit med under kalla krigets dagar på 1980-talet minns kanske debatten om utplacering av medeldistansrobotar i Europa. Ronald Reagan var president i USA och Nato tyckte att man behövde jämna ut kärnvapenbalansen med Sovjetunionen.

Frågan skapade en väldig debatt i Europa med omfattande demonstrationer mot kärnvapen. Vad som då inte var känt men som vi vet idag var att fredsrörelsen var infiltrerad av KGB.

Allt detta är historia idag, men kan komma att utspela sig igen. För på grund av Donald Trumps svajiga inställning till Nato har politiker i främst Tyskland och Polen börjat ställa frågor om Natos förmåga till kärnvapenavskräckning. För att kärnvapendiktaturerna Ryssland, Kina och Nordkorea inte ska kunna idka utpressning mot Nato har Natoländerna enats om att man som yttersta hot alltid ska kunna slå tillbaka med kärnvapen.

Problemet är emellertid att det inte är Natos kärnvapen vi talar om utan USA:s. USA har ensamrätt på att besluta om hur man vill använda sina kärnvapen. Detsamma gäller för de betydligt mindre kärnvapenstaterna Storbritannien och Frankrike, som ju också är Natomedlemmar.

Om då Donald Trump väljs till president i USA och får för sig att den amerikanska förmågan till kärnvapenavskräckning inte längre ska omfatta Europa står Europa naket inför det ryska kärnvapenhotet. Och Ryssland leds som bekant av en diktator som inte drar sig för att starta krig.

Ryssland i ett sådan scenario ett kraftigt militärt övertag gentemot övriga Europa. Ryssland skulle i ett nafs kunna ockupera Estland och förklara att om någon försöker ta tillbaka området blir det kärnvapenkrig.

Ryssland behöver då inte ens hota med sina mest kraftfulla interkontinentala ballistiska missiler utan det räcker med de relativt små ”taktiska” kärnvapnen, med vilka man inte utplånar hela städer men tusentals soldater på slagfältet i en enda smäll.

Vi behöver därför en kärnvapendebatt på nytt i Europa. Vi behöver kunna stå emot det ryska kärnvapenhotet utan USA:s hjälp.

Hur detta låter sig göras är ingen enkel fråga, för det finns ett värde i att hålla antalet kärnvapenländer på en så låg nivå som möjligt. De flesta länder har ju även undertecknat icke-spridningsavtalet, och är därmed folkrättsligt skyldiga att inte utveckla egna kärnvapen. 

Möjligen kan vi samarbeta med Frankrike och Storbritannien för att utveckla en egen europeisk avskräckningsförmåga som är stark nog för att hålla tillbaka Ryssland.

Men det är när jag skriver detta som jag inser att vi därmed också kommer att ge näring åt den ”fredsrörelse” som lät sig användas som Sovjetunionens nyttiga idioter.

Redan nu driver Svenska Freds en kampanj mot att Nato ska kunna placera kärnvapen i Sverige. Sverige har i och med Natoanslutningen ensidigt deklarerat att vi inte vill ha kärnvapen på svensk mark, men vi har ingen lag som förbjuder det.

Räkna därför med att det drar ihop sig till en kärnvapendebatt igen, och räkna med att Ryssland kommer att lägga sig i på ett eller annat sätt. Som alla torde veta vid det här laget arbetar Ryssland intensivt med desinformation och de som blir lurade av denna förstår det inte alltid själva. De kan likt fredsaktivisterna på 1980-talet demonstrera mot kärnvapen i Europa utan att ställa motsvarande krav på Ryssland. Det hände då och kan hända igen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför ska vi gå ned till Röda havet

NT 2024-02-12

De senaste veckorna har jag gått omkring och gnolat på en snapsvisa: ”Vi gingo ned till Röda havet…”. Varför? För Sverige är på väg ned till Röda havet för att försvara den civila sjöfarten mot Houthirebellerna.

Hur detta ska göras är inte bestämt än utan måste beslutas av riksdagen, men att Sverige kommer vara med i någon form kommer det att finnas en bred majoritet för.

Inget är beslutat ännu, men Sverige kommer förmodligen att delta både i den operation som leds av USA som heter Operation Prosperity Guardian och den EU-ledda insats som heter Aspides.

Röda havet är inte Sveriges närområde, och någon kanske tänker att vi behöver koncentrera oss på det krig som ligger betydligt närmre oss, kriget i Ukraina.

Men tyvärr, världen är så besvärlig att den kräver av oss att vi är med i den internationella insats som nu samlar sig.

Skälen till detta är flera. Så mycket som tolv procent av all sjöburen frakt i världen går igen Suezkanalen. Svenska exportvaror som stål och trä kan inte transporteras runt hela Afrika om våra industrier inte ska gå med förlust.

Sverige har ingen flotta som kan patrullera världshaven. Vi är helt beroende av goda relationer med andra länder med större resurser än de vi har. Om de därför ber oss ställa upp med någon form av styrka, hur liten den än är, kan vi rimligen inte säga nej.

De länder som nu samlar ihop styrkor är också samma länder som hjälpt oss in i Nato. Det är USA, Tyskland och Frankrike med flera. Vi står i stor tacksamhetsskuld till dem.

Därtill finns det även regionala geopolitiska skäl till varför insatsen behövs. Sjöfartstrafiken genom Suezkanalen är en av Egyptens viktigaste näringar. Stannar verksamheten av utbryter ekonomisk kris i arabvärldens folkrikaste land.

Men vad än viktigare är är att sätta stopp för Iran. För det är egentligen inte Houthirebellerna som ligger bakom attackerna utan dess herrar i Teheran. Houthierna är shiamuslimer och försörjda med vapen av Iran. Attackerna mot sjöfarten är sammankopplade med det krig i miniatyr som pågår mellan USA och iranskstödda miliser i Irak och Jordanien.

Jag har full förståelse för alla som känner oro för att Sverige ska dras in vad som skulle kunna bli ytterligare en större konflikt i Mellanöstern. Sverige har visserligen en lång historia av att delta i internationella insatser, men det har då varit främst av fredsbevarande karaktär.

Vi brukar inte tänka på oss själva som en av parterna. Men det är just så det är i det här fallet. Det är visserligen inte vårt territorium som attackeras, men våra varutransporter.

Exakt vad Sverige kommer att ställa upp med för resurser är ännu inte bestämt. Frågan beredes fortfarande av regeringen.

Min enda skepsis mot det hela är att jag är rädd för att insatsen kommer att vara för liten. Både den amerikanska insatsen och den EU-ledda kommer att vara defensiva och inte attackera Houthierna inne i Jemen på det sätt som gjorts tidigare i år av USA och Storbritannien. Inriktningen ska bara vara att avvärja missilangrepp och försök till kapningar.

Kommer detta vara tillräckligt för att få Houthierna att sluta? Det kan vi tyvärr inte vara säkra på. Själva säger de att de slutar i samma stund som det blir fred i Gaza, men varför ska vi tro det? Ansvariga politiker bakom attackerna finns ju i Iran och driver sedan många år en aggressiv politik inte bara mot Israel utan mot hela världen.

Försvarspolitik, Norrköpings-Tidningar

Svenska medborgare som försvarar sitt land

NT 2024-01-15

I sitt tal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen förra veckan sa Sveriges statsminister Ulf Kristersson att viljan hos medborgarna att försvara landet är avgörande för beredskapen. Det är vad Ukraina har lärt oss. ”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling.”

Uttalandet drog kritik till sig från oppositionsledaren Magdalena Andersson som menade att detta var splittrande, eftersom det antydde att invandrare inte skulle känna samma lojalitet mot Sverige som infödda.

Jag håller inte alls med. Jag skulle istället säga att om det är något som verkligen svetsar samman ett folk så är det viljan att försvara det egna landet. Historiskt sett har den snabbaste vägen till medborgarskap i ett nytt land varit att tjänstgöra i armén. Är man villig att dö för sitt nya folk så har man visat sig värdig att tas upp i gemenskapen. Att landets statsminister påminner oss om denna urgamla regel är därför allt annat än splittrande.

Sverige ska till att bygga upp totalförsvaret igen och alla som bor i vårt land, först och främst alla medborgare, måste vara beredda att offra sig för varandra i trängt läge. Och människor är bara beredda att sätta livet på spel om man känner att man ingår i ett lag där alla gör likadant.

Därtill har Sverige samtidigt ett stort integrationsprojekt framför sig. På grund av den stora invandringen som har varit måste vi förstärka sammanhållningen som nation. De som invandrat kommer från så många olika länder att det enda som förenar dem sinsemellan och med oss som är födda här är att vi på ett eller annat sätt är svenskar, att vi uppfattar oss som ett folk, en nation, en gemenskap, en grupp av människor som håller ihop i vått och torrt.

Jag har inget problem med den som flyttar till Sverige men som hellre vill behålla sin gamla nationalitet. Har man flyttat till Sverige därför att det är krig i hemlandet, som ju är fallet med många ukrainare, bor man här som gäst. Det är inget konstigt med det. Vissa utlänningar som bosätter sig i Sverige ansöker därför aldrig om medborgarskap även om de bor här under mycket lång tid, kanske hela livet.

Men att vara medborgare är något mer än att bara råka bo inom det geografiska område som heter Sverige. Att vara medborgare är som att ingå ett kontrakt med alla andra runt omkring sig där man accepterar en rad skyldigheter, men i gengäld också åtnjuter ett flertal rättigheter, bland annat rätten att få rösta och rätten att kandidera till politiska poster.

Jag vet inte vad det är Andersson tänker sig att medborgarskapet står för. Är det bara en juridisk definition som säger vilken stat som ansvarar för en viss person? I socialdemokratins barndom hette det att ”arbetaren inte har något hemland”. Solidariteten med samhällsklassen antogs vara viktigare.

Men det var länge sedan så jag tror snarare att det handlar om väljarmaximering. Socialdemokraterna är numera det stora invandrarpartiet och jag gissar att hon är rädd för att denna väljargrupp ska känna sig förolämpad. Invandrare utan medborgarskap har ju rätt att rösta i kommunala val redan efter två års fast vistelse i landet.

I så fall tror jag att hon gör en felaktig bedömning. Invandrare är inte en enhetlig grupp där alla skulle ha en kluven inställning till om de verkligen är svenskar eller inte. Många som har invandrat har gjort Sverige till sitt nya fosterland. De blickar tillbaka på sina ursprungsländer och konstaterar att de aldrig någonsin kan tänka sig att flytta tillbaks. Denna grupp har inga som helst problem att med vapen i hand försvara Sverige. De kommer till och med att gå i första ledet.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Därför böjer sig ryssarna som grässtrån för vinden

NT 2023-12-18

Här kommer ett julklappstips: Köp boken Krig eller fred: Ryssland och väst – ett närmande av Michail Sjisjkin. Det är boken du och din familj behöver för att förstå varför Ryssland har startat kriget i Ukraina, och hur otroligt svårt och hur lång tid det kommer att ta för att reformera detta land, så att det kan träda in i den europeiska familjen av civiliserade stater.

Som många har vittnat om finns det två Ryssland. Ett som vill stänga in landet bakom en mur, isolera det från omvärlden för att det varken ska kunna utvecklas eller förändras, och ett som vill öppna upp sig för resten av Europa.

Tyvärr är det oftast, för att inte säga alltid, det första Ryssland som dominerar och som har gjort så under mycket lång tid. Möjligen ska Rysslands historia därför förstås som ett enda långt mörker med tillfälliga inslag av västeuropeiskt ljus?

Det är i alla fall så Michail Sjisjkin presenterar sitt hemland. Sjisjkin är en prisbelönad skönlitterär författare och bosatt i Schweiz, men född och uppvuxen i det som då hette Sovjetunionen.

I boken går han i rask takt igenom hela Rysslands historia från mongolernas erövring på 1200-talet fram till idag. Han konstaterar att mongolerna lyckades installera en auktoritär politisk modell som ryssarna själv sedan kopierade och förde vidare även när man gjort sig fria från mongolernas överhöghet. Tsarväldet som etablerades på 1500-talet är en variant på mongolernas välde men i rysk form. Och så var kommunismen och nu Putinregimen.

Utifrån detta beskriver han sedan hur denna månghundraåriga förtryckarapparat har format ryssarna som folk. Han beskriver hur staten och människorna aldrig är på samma sida. Staten är aldrig en representant för folket utan en fiende. Människor samarbetar därför med staten bara om de blir tvingade till det.

Staten i sin tur bryr sig inte om sitt folks väl och ve utan endast om sin egen överlevnad. Folket är en samling livegna bönder.

Någon plikt för statens företrädare att tala sanning inför medborgarna finns därför inte när den ska förklara sina beslut. Istället har lögnen etablerat sig som ett legitimt medel för att främja statens intressen.

Ljugandet har gått så långt att människor utgår ifrån att ledarna aldrig säger som det är, alltid talar osanning, om allt. Och människorna spelar med i spelet för ljuger man på samma sätt som ledarna blir man inte straffad. Det är den som talar sanning som blir straffad, inte den som ljuger.

Sjisjkin är inte den förste författaren som beskrivit de sociala mekanismer som gör Ryssland till ett samhälle där förtrycket går runt som i en karusell som ingen kan få stopp på. Det finns beskrivet i mängder av reportage sedan tidigare, men vi som lever i det demokratiska väst måste ändå läsa berättelsen igen för den är så främmande för oss. Även om vi i Sverige levt med enväldiga kungar har vi ingen tradition som säger att dessa får ljuga fritt. Vi har också alltid haft någon form av konstitution som har reglerat kungarnas makt och vi har haft domstolar och myndigheter som har tagit sin uppgift på allvar. Sverige har inte alltid varit en demokrati, men det har aldrig rått en djup fiendeskap och misstänksamhet mellan överheten och folket. Det blir därför för oss omöjligt att förstå varför ryssarna inte gör sig av med Vladimir Putin.

Men Sjisjkin förklarar det med en liknelse. Ett träd är stort och mäktigt men kan knäckas av en hård vind, medan ett grässtrå endast böjer sig hur hårt det än blåser. När ryssarna konfronteras med statsmakten väljer de oftast att vika ned sig. Det är enklare så.

Sjisjkins bild av sitt hemland är deprimerande och man frågar sig om det alls kan komma en rysk demokratisk framtid. Men han själv är ändå i slutändan optimistisk. För som han också konstaterar är Ryssland ett land där litteraturen spelar en stor roll, och alla stora ryska författare, som vi ju även läser i väst, har alla alltid varit i opposition mot staten. När poeterna ställs mot politikerna brukar poeterna vinna, konstaterar han. Det kanske ändå bortom dagens mörker ändå finns ett visst hopp för ryska folket.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vårt bistånd till Palestina måste börja om från noll

NT 2023-11-20

Förra året gav Sverige 452 miljoner kronor i bistånd till Palestina. 2021 gav vi 604 miljoner och 2020 gav vi 543 miljoner kronor.

Låter det mycket det är ändå bara en smula om man ser till det totala inflödet. Enligt OECD:s statstik tog Palestina emot 597 miljoner dollar under 2021 och 546 miljoner dollar under 2020, från de länder som ingår i OECD:s biståndssamarbete DAC. EU-länderna är de största givarna.

Vad får vi för pengarna? Ja, det kan man verkligen fråga sig för när det gäller biståndet till Palestina har det funnits ett tydligt mål som alla har varit eniga om ska nås. Syftet har varit att bygga en demokratisk palestinsk stat som ska kunna vara en stabil och fredlig motpart till Israel, så att vi kan få fred och en fungerande tvåstatslösning.

Det var 1993 som Israel och PLO kom överens om Osloavtalet, grundplattan för byggandet av den palestinska staten.

Efter tre decennier får vi emellertid konstatera att väldigt lite har hänt och att pengarna vi har spenderat inte har gjort någon större nytta.

Palestinierna är politiskt delade i två läger. På Västbanken dominerar Fatah (det parti som Yassir Arafat grundade) och i Gaza dominerar Hamas. Fatah är på pappret en demokratisk organisation och innehar presidentposten, men törs inte av rädsla för att förlora utlysa val. Det stöder Olsoavtalet och har erkänt Israels rätt att existera. Hamas i sin tur är en islamistisk terrororganisation. Den är totalitär, erkänner inte Osloavtalet och vill utplåna Israel. Båda hatar varandra. 

Låter detta som något att bygga en demokratisk stat på? Nej, knappast.

Något som gör det än värre är att Fatah nu efter 7-oktoberattentatet inte har förmått sig fördöma attacken. 

Så sent som denna vecka i Dagens Nyheter kunde vi läsa i en intervju med Palestinas ambassdör, som är utsänd av den Fatah-dominerade regeringen på Västbanken, att hon vägrar kalla någon palestinier för terrorist! Inte ens Hamas.

Var står vi då i det palestinska statsbygget? I dagsläget skulle jag säga att ingen vet. När företrädare för det som skulle vara den goda demokratiska sidan inte tydligt kan ta avstånd från Hamas terrorism finns inte de rätta värderingarna på plats.

Som riksdagsledamot bad jag riksdagens utredningstjänst sammanställa de opinionsmätningar som görs bland palestinier. Vilken är deras inställning till Hamas? Vilken är deras inställning till terrorattacker riktade mot den israeliska civilbefolkningen? 

Resultatet visade att så mycket som kanske en femtedel av den palestinska befolkningen, även på Västbanken, sympatiserar med Hamas. Mer än hälften av befolkningen uppfattar attacker mot civila israeler som acceptabla.

Sammantaget visar detta att den palestinska demokratin, om den alls finns, är i ett bedrövligt skick. Sämre än vad man hade kunnat tro.

Nu kanske detta uppfattas som en antipalestinsk text, som ska smutsa ned palestinierna för att få Israel att framstå i god dager. 

Det är det inte. Det är en text skriven i en känsla av besvikelse. Jag har som många andra hoppats att det verkligen ska växa fram en demokratisk palestinsk stat. Men jag måste ju konstatera att de senaste 30 årens biståndspolitik är fiasko.

Vad gör vi då härnäst? Lägger ned biståndspolitiken helt? Nej, men vi behöver en omstart. Den där demokratiska palestinska staten måste fram på ett eller annat sätt, även om den så måste födas fram med kejsarsnitt. Palestinierna på Västbanken och Gaza är över 5 miljoner. De delar samma geografiska yta med Israel. På Västbanken bor de två folken dessutom bitvis huller och buller om varandra. Det blir därför aldrig fred om det inte finns en seriös motpart som Israel kan göra upp med.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför krävs fortfarande en tvåstatslösning

NT 2023-10-23

Huvudförslaget till lösning på den palestinsk-israeliska konflikten har varit en tvåstatslösning i enlighet med Osloavtalet. Förslaget sägs vara dött på grund av det nya kriget. Alternativet skulle därför vara en enstatslösning. Hur realistiskt är det? Låt oss undersöka ett par varianter.

Lösning 1a: Alla judar deporteras. Palestina upprättas som en helt igenom arabisk stat. (Detta är vad Hamas strävar efter.) Förutom att förslaget strider mot folkrättens förbud mot storskaliga folkomflyttningar krävs det en omfattande våldsinsats mot den judiska befolkningen för att kunna genomföras. Det bor omkring 7,1 miljoner judar i området. Palestinierna har inte någon våldsmakt som kan genomföra detta utan måste ta hjälp utifrån, av exempelvis Iran. Eftersom Israel redan har förberett sig för en sådan eventualitet har man byggt upp en stark försvarsmakt som förmodligen även inkluderar kärnvapen. Scenariot slutar enligt min bedömning med kärnvapenkrig.

Förslaget förutsätter även att USA inte lägger sig i, vilket också förefaller orealistiskt.

Lösning 1b: Palestina upprättas som ny stat samtidigt som Israel avvecklas, men judarna får bo kvar. Detta är en mildare variant av 1a. 

Scenariot blir därför ungefär detsamma. Den judiska befolkningen menar att Israels existens är liktydigt med den egna folkgruppens överlevnad. Den kommer inte att avveckla statsbildningen frivilligt utan det kan bara ske med en omfattande våldsinsats. Även här blir då slutet kärnvapenkrig.

Lösning 2a: Alla palestinier deporteras. Israel annekterar Västbanken och Gaza, det vill säga hela det territorium som en gång i tiden utgjorde det historiska israeliska riket från gammaltestamentlig tid. 

Också denna lösning kräver en gigantisk folkförflyttning i strid med folkrätten. På Västbanken bor omkring 3,2 miljoner palestinier och i Gaza 2,2 miljoner.

Likaledes krävs även här en omfattande våldsinsats eftersom palestinierna sannolikt inte lär flytta på sig frivilligt. 

Till skillnad från palestinierna har Israel en våldsmakt som man skulle kunna använda för uppgiften, men palestinierna kommer att organisera ett motstånd i form av gerillakrig och/eller terrorism. Sprängningar av bussar och restauranger eller plötsliga knivöverfall har förekommit i det förflutna, men får nog anses bara vara förnamnet på vad som skulle komma om Israel började tömma hus efter hus på Västbanken och Gaza.

Folkrättsbrott gillas dessutom inte av världssamfundet varvid Israel kommer att bli utsatta för sanktioner. Israeliska politiker kommer att bli stämda i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och arresterade om de kommer till ett land som likt Sverige undertecknat Romstadgaen. USA som varande Israels yttersta säkerhetsgarant lär inte heller vara positivt inställt till omfattande folkrättsbrott.

Lösning 2b: Israel annekterar Västbanken och Gaza men deporterar ingen. Befolkningen i de tidigare ockuperade områdena blir medborgare i staten Israel på samma sätt som det redan idag finns omkring 2 miljoner israeliska araber med medborgarskap. Befolkningens sammansättning kommer därmed att bestå av i huvudsak två folkgrupper, judar och araber, som kommer att vara ungefär jämstora.

Detta förslag låter mer rimligt än alla andra men kommer ändå inte att sluta väl. För palestinierna på Västbanken och Gaza, som tillsammans utgör mer än 5 miljoner, vill inte bli medborgare i det som officiellt är en judisk stat med Davidsstjärnan som symbol i flaggan. De talar inte heller hebreiska. De vill istället ha just en palestinsk stat och en palestinsk flagga.

Även om Israel beviljar alla palestinier israeliskt medborgarskap kommer stora delar av palestinierna därför ändå att arbeta för självständighet. Nationalistiska palestinska rörelser kommer att uppstå och man kan inte utgå ifrån att de kommer att använda sig av demokratiska metoder i sin kamp. Världen är full av separatistiska rörelser som använder sig av terror. Att dagens våldsamma palestinska motståndsrörelser skulle omvandlas till fredliga demokratiska partier i utbyte mot att få bli medborgare i den stat de hatar förefaller ej som ett realistiskt scenario.

Min samlade bedömning landar därför i att även om tvåstatslösningen tycks ligga på dödsbädden framstår enstatslösningarna som rena fantasier. Omöjliga att genomföra.

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Försöker Göteborg tvinga anställda att bryta mot lagen?

NT 2023-09-25

I USA pågår sedan länge en debatt om hur man ska göra med utlänningar som befinner sig landet utan uppehållstillstånd. Debatten handlar om de städer som utropat sig som ”fristäder” (sanctuary cities).

När en stad utropar sig som ”fristad” förklarar man att dess myndigheter inte kommer att samarbeta med den federala migrationsmyndigheten. Eftersom ansvaret för polisen i USA ofta är decentraliserat ned på stadsnivå betyder det att polisen instrueras att inte fråga om en utlänning har rätt att vistas i landet.

Följden blir att det är lätt att gömma sig i USA bara man kommer in innanför gränsen, vilket även gäller för brottslingar. En utländsk medborgare som döms för ett brott kan enkelt flytta till en annan stad där polisen är förbjuden att fråga vem man är. Det leder också till att polismyndigheterna inte delar information med varandra inom landet.

Frågan om självutropade fristäder som öppet trotsar den federala staten har länge varit en dispyt mellan höger och vänster, där högern menar att det inte är frivilligt för enskilda städer att bestämma om de ska följa de federala lagarna eller inte.

I Sverige verkar vi nu få en liknande debatt. Kommunstyrelsen i Göteborg antog ett slags principdeklaration förra veckan där man slog fast att kommunen förväntar sig av alla anställda att inte tillämpa den lag om anmälningsplikt som kan komma att komma. 

Något lagförslag föreligger förvisso inte men det finns en utredning som tittar på saken, och bara det att frågan ska utredas har fått den politiska majoriteten i kommunen att gå upp i limningen och uppmana sina anställa att begå lagbrott.

Det hela är mycket allvarligt för om Göteborgs kommuns beslut blir vägledande utbryter allmän anarki i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna tar på sig rollen som lagstiftare, en roll som enligt de enligt Svea rikes grundlagar inte är deras.

Det amerikanska systemet är uppbyggt på ett helt annat sätt med lagstiftningsmakt på både delstatsnivå och kommunnivå. När det blir konflikt mellan de olika nivåerna får domstolar träda in och avgöra konflikten. Men i Sverige är det bara riksdagen som har rätt att stifta lag (samt i vissa fall EU).

Vad värre är är att Göteborgs kommun dessutom kan komma att utsätta sina anställda för risken att bli åtalade för tjänstefel.

I varje kommun finns tjänstemän som ägnar sig ut myndighetsutövning, som till exempel vid beslut om försörjningsstöd (socialbidrag). Om lagen säger att en handläggare som upptäcker att en utländsk person inte har tillstånd att vistas i landet måste underrätta polisen om det men inte gör det kommer hon att begå tjänstefel. Och tjänstefel är ett brott enligt brottsbalken.

I dagsläget finns som sagt ingen lag om anmälningsplikt. Det finns en utredning som har till uppgift att reda ut hur en sådan ska se ut. Sverige hade ett regelverk för det så sent som 2013.

Skälet till att frågan har kommit upp är för att Sverige har ett historiskt stort skuggsamhälle. Migrationsministern har, utan att någon kunnat bevisa att hon har fel, talat om så många som 100 000 personer. Det är människor som har kommit till Sverige och sökt asyl men fått avslag och inte återvänt till hemlandet eller som kommit hit för att jobba svart.

Tonläget i debatten är högt uppskruvat och ledningen för Göteborgs kommun har för svårt för att besinna sig, men i grunden tror jag att majoriteten av svenska folket förstår vad saken handlar om. Om vi ska få en bättre ordning i migrationsfrågorna kan inte en hel kommun med 55 000 anställda sätta sig mot vad folket genom sina företrädare i riksdagen har bestämt. Göteborg är en del av Sverige, inte ett eget land.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Taiwan är vår tids svar på det fria Västberlin

NT 2023-08-28

Minns ni Västberlin? Staden som låg som en ö av frihet mitt i det kommunistiska Östeuropa.

Det nya Västberlin heter Taiwan, också detta en ö av frihet precis intill den totalitära Folkrepubliken Kina.

Jag ska villigt erkänna att mitt intresse för Taiwan tidigare var ganska lågt. Detta har för min del vänts till motsatsen. Det är i Taiwansundet gränsen mellan förtryck och frihet går, gränsen mellan diktatur och demokrati, ont och gott. Att Taiwan överlever som demokrati är avgörande för om vi i också ska kunna fortsätta att leva i frihet. 

Kanske delar jag denna något nymornade insikt med andra? I så fall är det dags för oss att engagera oss för detta land.

Det är kriget i Ukraina som har gjort att Taiwan hamnat i fokus. Allt fler tycks förstå att om Ryssland vinner kriget kommer även Kina att vilja utmana världsordningen. Kina gör anspråk på Taiwan på ungefär samma sätt som Ryssland gör anspråk på Ukraina. Faller Ukraina kan därför även Taiwan falla, och ett land med 24 miljoner invånare plötsligt tvångsanslutas till den kinesiska diktaturen. Kampen om Taiwan är på detta sätt en repris av kampen om Västberlin.

Nu ligger Taiwan väldigt långt bort, tänker ni. För Sverige är det ju Ryssland som är det stora problemet. 

Visst är det så, men världen har genom globaliseringen blivit mindre. Det finns inget fjärran östern längre. Om den kinesiska diktaturen ska få fritt spelrum att attackera mindre grannar utan att vi bryr oss kommer världen förr eller senare att dras in i ett globalt krig. Det finns ingenstans där Sverige kan dra sig undan och inte vara en del av världen. 

Vad kan Sverige göra för att stödja Taiwan? När denna text skrivs befinner jag mig på en studieresa med riksdagens vänskapsförening för Taiwan. Resan är till för att vi ska lära oss mer om landet generellt sett och knyta kontakter.

Ett stående tema i alla samtal, och då menar jag verkligen alla samtal, som vi har haft med folkvalda och myndighetspersoner har handlat om hotet från Kina. Nästan all politik kretsar omkring hur Taiwan ska förhålla sig till Folkrepubliken och hur man ska skydda sig mot ett eventuellt angrepp.

Kina är ett av världens mest folkrika länder med en av världens största arméer. Landets leds av en diktator, Xi Jinping, som lyckats koncentrera all makt i sina egna händer. Vad händer den dagen han vaknar upp och får en knäpp, precis som Putin, och får för sig att starta en invasion?

Det vore förvisso oklokt för Kina att invadera Taiwan eftersom länderna är stora handelspartners till varandra. Taiwan har som ny industrination lyckats specialisera sig på halvledare och halvledarna monteras i datorer och telefoner i Kina. Om detta handelsutbyte försvinner på grund av ett krig saboteras båda ländernas ekonomier samtidigt.

Men vi vet från invasionen av Ukraina att det inte finns någon garanti för att diktatorer fattar rationella beslut! Man kan inte lita på att Kina agerar i sitt eget intresse. Kina kan precis som Ryssland har gjort ställa till med ett krig av ren dumhet. Att taiwaneserna tänker på hotet från Kina dag och natt är därför inte att förundras över.

I våra samtal med taiwanesiska företrädare har vi kommit att tala om allt möjligt: hur de diplomatiska relationerna kan utvecklas, hur Taiwan ska kunna bli mindre beroende av Kina i sin handel, hur Sverige kan lära av Taiwan när det gäller cybersäkerhet och informationskrigföring, om nya affärsmöjligheter för svenska och taiwanesiska företag. 

Den känsla jag har när jag nu inom några timmar ska flyga hem igen är att vi bara står i början av ett närmare samarbete mellan våra länder. Väldigt mycket mer både kan och behöver göras.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

När demokratin kan bli ett hot mot rättsstaten

NT 2023-07-31

Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.

Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?

Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.

När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.

Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.

Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.

James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.

Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?

Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.

Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen. 

Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.