Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Den brokiga historia som lett fram till dagens Ukraina

Norrköpings Tidningar 2023-03-13

Känner ni till kung Valdemar i Gårdarike som gifte bort en av sina söner med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, och som uppfostrade Olaf Tryggvasson som senare blev kung i Norge?

Om inte så har ni en spännande uppgift framför er när ni efter att ha läst denna text sätter er och googlar på denne fascinerande vikingakung. Han var även gift med den östromerske kejsarens syster och lät döpa sig. En tid efter sin död blev han helgonförklarad.

Jag talar naturligtvis om Vladimir I av Kiev även kallad Vladimir den helige, furste i Kiev-riket år 977–1015. Som många känner till är Valdemar samma namn som Volodymyr på ukrainska och Vladimir på ryska.

Att jag kallar honom för kung Valdemar är för att det förmodligen var så han kallades av sin samtid. Valdemar var nämligen till börden svensk. Han var inte född i Sverige, men hans släkt kom därifrån, och som furste i Kiev var han antagligen lika omtalad som andra kända vikingakungar som Harald Blåtand eller Harald Hårfager.

Det är först när man säger hans namn på svenska, och inser att han är en viking, som man på något sätt verkligen förstår hur den första östslaviska statsbildningen såg ut. Valdemars farfars farfar var den Rörek (Rurik) som tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard lämnade Sverige för att bosätta sig i slavernas land. Riket hade då inget namn, men kom att kallas Rus, efter namnet på vikingarna, ”ruserna”. Vikingarna kallade landet för Gårdarike och de två främsta städerna för Könugård (Kiev) och Holmgård (Novgorod).

Banden mellan Rus och Skandinavien var täta. Man arrangerade äktenskap över havet för att säkerställa politiska allianser och svenska vikingar gjorde närmast regelbundet tjänst som soldater borta i öst. 
Valdemar själv var tvungen att fly till Sverige efter sin fars död eftersom det blev strid mellan sönerna om makten i riket. I Sverige fick han hjälp att samla en här med vilken han senare besegrade sin bror och erövrade Kiev.

Visst är det fascinerande att det som senare blev Ryssland, och dagens Ukraina och Belarus, grundades av svenskar?

Ännu svårare att greppa är att Valdemar också är Rysslands och Ukrainas gemensamma nationalhelgon! Som helgon finns han avporträtterad på ikoner. Helgonbilderna visar en gammal, ödmjuk och vis man med skägg. En snäll farbror. Kan han verkligen varit en svensk viking?

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för att en ny Valdemar, hemmahörande i Moskva, har startat ett anfallskrig mot dagens Kiev-rike Ukraina.

Ett av flera skäl till varför Vladimir Putin har ansett sig ha rätt att invadera Ukraina är att han anser att landet alltid varit en del av Ryssland. Han menar att Ukraina aldrig varit ett eget land utan är en del av det ryska imperiet. Att det inte är så idag beror på misstag som skedde när Sovjetunionen upplöstes och på grund av att västmakterna systematiskt har underblåst den ukrainska nationalismen för att bryta sönder Ryssland.

Det kan därför vara bra att känna till hur den ryska statsbildningen faktiskt kom till en gång i forntiden. Det började med det fornslaviska riket Rus som grundades av vikingarna. Riket gick under när mongolerna erövrade området på 1200-talet. Först på 1500-talet när ryssarna befriade sig från mongolerna etablerades Moskva som rikets nya maktcentrum. Då hade stora delar av det som idag är Ukraina redan hunnit hamna under den polsk-litauiska kronan istället.

Putins idé om att han ska återupprätta ett historiskt rike som i alla tider samlat de östslaviska folken bygger på en felaktig föreställning om hur historien har sett ut. Det svenska inslaget visar hur brokig historien har varit.

Till sist: Vilket språk talade Vladimir den helige av Kiev? Förmodligen var han tvåspråkig med fornslaviska som första språk. Han var fjärde generationens invandrare och det är känt att vikingarna var snabba att assimilera sig. Men jag tror nog ändå att hans farmor, Helga (Olga), ändå höll fast vid det gamla språket. Hon kallade nog sin lilla pojke Valdemar på klingande fornnordiska.

Norrköpings-Tidningar

Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård

NT 2023-02-13

Hur länge har Sverige brottats med långa väntetider i sjukvården? Två år? Tre? Tio? Tjugo?

Själv vet jag inte. Jag kan nämligen inte minnas att det någonsin varit korta kötider. Samtidigt lovar politiker på såväl riks- som regionnivå kraftfulla åtgärder, och gör så i varje nytt val. Varför händer ingenting?

När aldrig någonting händer tror jag att det är dags att börja ställa de stora frågorna. Kan det vara så att det svenska sjukvårdssystemet är feldesignat redan från början? Kan det vara så att själva grundförutsättningarna är fel? Hur skulle ett alternativt system se ut?

Det svenska systemet bygger på att regionerna tar ut skatt och sedan producerar den mängd sjukvård som man bedömer att invånarna är i behov av. Patienterna betalar inget ur egen ficka, annat än en låg patientavgift. När pengarna är slut ställs patienter i kö.

Kön arbetas inte bort eftersom ansvariga chefer inte utvärderas efter hur många patienter de har tagit hand om utan hur väl de har hållit sin budget. När pengarna är slut noteras ju kostnaden för varje extra patient med röda siffror. Varje extra patient blir ett minus.

Om sjukvården istället var en fri marknad med leverantörer och kunder skulle det omvända ske. På en marknad är en patient en kund och ett företag som väljer att ställa sina kunder i kö istället för att hjälpa dem går under. Det är därför som det är ovanligt med köer på fria marknader. Den extra kunden (patienten) ses som ett plus, inte som ett minus. 

Men nu vill vi inte att sjukvård ska köpas och säljas på en vanlig marknad. Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård. Alla kan drabbas av sjukdom och behandlingarna kan vara mycket dyra. Finns det ett sätt att balansera detta rättvisekrav med ett system som gör att patienter inte ses som en besvärande kostnad?

Ja, det gör det i länder som Nederländerna, Schweiz eller Tyskland. I dessa länder är alla tvungna att köpa en sjukvårdsförsäkring. Har man inte råd att betala försäkringspremien själv täcker staten kostnaden. Därefter är det försäkringsbolaget som köper vård för patientens räkning. 

I och med det skapas en marknad där utförarna av sjukvården tillåts tjäna pengar på patienterna som om de vore kunder. Varje extra patient som man tar sig an blir en vinst.

Systemet försöker på så vis utnyttja marknadens vinstjakt utan att låta den fattige hamna efter. Ingen betalar ur egen ficka eftersom kostnaden täcks av försäkringsbolagen och försäkringspremien av statskassan. 

Det svenska systemet är istället lika dumt som den sovjetiska planekonomin. I Sovjetunionen fastställde politikerna hur mycket bröd som skulle bakas. Statliga bagerier fick en budget att baka för. När pengarna var slut, var också brödet slut. Priset i butikerna var reglerat och lågt satt. Ingen fattig skulle behöva vara utan bröd. Vad tror ni blev följden? Ständiga brödköer. 

Jag tror därför att det är hög tid för Sverige att påbörja en diskussion om hur vi ska kunna gå över till ett försäkringsbaserat systemet för sjukvården istället för nuvarande planekonomi. De europeiska länder som har obligatoriska sjukvårdsförsäkringar har lika bra sjukvård som vi, men OECD som har räknat på saken, kan konstatera att köerna är kortare i dem.

Det är inte heller en fråga om höger- eller vänsterpolitik. De europeiska välfärdssystemen finansieras solidariskt via skatten. Det är förmodligen bara ett smartare system. 

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin

NT 2023-01-16

Hur stort stöd ska vi ge till Ukraina? Har vi tänkt igenom det ordentligt? Från början skulle vi bara skicka ”defensiva” vapen. Sedan har vi kommit att skicka så mycket vi kan utan att vi utarmar vårt egna nationella försvar. Men vi kanske ska skicka ännu mer?

När Folk och försvar genomförde sin årliga konferens i Sälen förra veckan talade historikern Gudrun Persson på temat: Är fredlig samexistens med Ryssland möjlig? Hennes svar var ett tydligt nej.

Perssons anförande finns sparat på Folk och försvars Youtubekanal och är verkligen värt att lyssna till. När hon höll det var det knäpptyst i auditoriet. Efteråt var alla eniga om att hennes anförande var det bästa under konferensen.

Efter att ha ägnat en stor del av 2022 till att läsa om Putinregimen och Rysslands historia kan jag inte heller dra någon annan slutsats. Under mycket lång tid kommer våra relationer med Ryssland att vara genomusla. Ryssland kommer inte att bli ett nytt Sovjetunionen, men det kommer att vara aggressivt, imperialistiskt, förljuget.

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin. Han sitter i toppen på ett korrupt välde som skapats av en grupp före detta KGB:are. När han går i pension, eller tvingas bort, kommer en ny ledare av samma sort. Den lever på att plundra Rysslands naturtillgångar och den kan inte demokratiseras av sig själv. I en demokrati skiftar makten emellanåt. Men maktskifte i Ryssland skulle innebära att den styrande eliten riskerar att förlora sina förmögenheter. 

Denna grupp är besatt av att återupprätta Ryssland som imperium. Putins bisarra tal inför invasionen av Ukraina förra året var inte teater utan ärligt menade ord. Han vill att Ukraina ska vara en del av det ryska imperiet igen.

Inte heller finns någon stark demokratisk opposition i Ryssland som vi kan sätta vårt hopp till. Oppositionen finns där, men ledande figurer som Aleksej Navalnyj och många andra, är fängslade. Inga nya ledare har vågat sig fram. Inga spontana demonstrationer mot kriget har spritt sig.

Vad gör vi då om regimen i Ryssland kommer att sitta kvar under lång tid och kommer att fortsätta vara aggressiv?

Svaret är nog att det inte finns något annat att göra än att se till att den förlorar i Ukraina, och förlorar stort.

Det har höjts röster för att Ukraina bör försöka få till en förhandlingslösning, där man avstår Krim och de territorier som Ryssland nu håller. Men varför skulle det nya aggressiva Ryssland nöja sig med det? Det är mycket möjligt att man i Moskva endast skulle se ett fredsavtal som ett steg på vägen mot den totala återerövringen av Ukraina. Man väntar sedan ett par år tills allt lugnat ned sig. Därefter startar man om kriget på nytt.

Vi vet inte om det är så Ryssland tänker men scenariot är inte omöjligt. Putin började sin karriär med att slå ned upproret i Tjetjenien 1999. Därefter angrep han Georgien 2008 och Ukraina 2014 och 2022. Putin är en krigisk ledare. Det är den bistra sanningen.

Det är i detta perspektiv som vi behöver ställa oss frågan om vårt stöd till Ukraina är tillräckligt. Vad vill vi åstadkomma? Jag är inte säker på att vi har det klart för oss. För det kan vara så att vi kan behöva fördubbla eller till och med tredubbla det militära stödet till Ukraina, och verkligen satsa på en fullständig seger.

Jag ska ärligt erkänna att jag bävar inför för att ställa frågan för Sverige och övriga EU-länder skulle med ökat stöd, t.ex. med stridsflyg och stridsvagnar, kunna eskalera konflikten. Striderna skulle bli värre med fler döda. Men är alternativet bättre? Är det bättre att Ryssland tillåts erövra hela Ukraina och därefter tugga i sig ännu något oskyldigt land? Jag är inte säker på att det är bättre.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Demokratidebatten fördummas av Civil Rights Defenders

Norrköpings Tidningar 2022-10-31

Organisationen Civil Rights Defenders verkar har gott om pengar. Däremot mindre förstånd när det gäller hur man ska använda dem.

Många har kanske sett dess kampanj som går ut på att den svenska demokratin är i fara och att vi därför behöver en genomgripande grundlagsreform. Men jag tror att det vore bättre för organisationen om man istället omvandlade sin annonsbudget till lönemedel och anställde någon som har examen i statskunskap. För jag har nog sällan sett en så välfinansierad men okunnig kampanj rörande svenska statsskicket.

Civil Rights Defenders har en lista med 20 förslag på hur demokratin ska kunna förstärkas, där man blandar samman demokratifrågor med kriminalpolitik och migrationspolitik. Ett av förslagen för att ”stärka demokratin” lyder: ”Förebyggande åtgärder för barn och unga ska prioriteras högre i kriminalpolitiken än hårdare straff.”

Det är inte ovanligt att människor försöker proppa demokatibegreppet fullt med allt möjligt för att kunna säga att just deras politiska förslag måste genomföras för att vi ska få en riktig demokrati.

När demokratin var ung i början av 1900-talet var det vanligt att socialister hävdade att sann demokrati först skulle uppstå när näringslivet förstatligades och det infördes planekonomi. Längst gick de som även hävdade att nyhetsmedierna skulle förstatligas för att hamna under ”demokratisk kontroll”, som de kallade det.

Successivt valde dock Socialdemokraterna att överge denna typ av idéer för att landa i att en demokrati är en beslutsprocess, inget mer. Kommunisterna (föregångarna till dagens Vänsterparti) höll fast vid det gamla demokratiidealet ända tills Berlinmuren föll, men ändrade sig till sist även de.

Idag råder därför konsensus om att demokrati just är en beslutsprocess där grundprincipen – vilket kan sägas vara demokratins absoluta kärna – är att alla medborgare ska ha samma rätt till inflytande. Principen kallas för politisk jämlikhet och förverkligas genom allmän och lika rösträtt. När rösterna räknas samman är det majoritetens vilja som får gälla. Majoriteten är inte detsamma som hela folket men det är mer rättvist att majoriteten får bestämma än minoriteten.

Mer än så ingår egentligen inte i det vi idag kallar för demokrati. Det betyder att de beslut som blir resultatet av den demokratiska beslutsprocessen kan variera men ändå vara demokratiskt legitima. Tillkomstprocessen, inte innehållet i sig, är vad som avgör om politiken kan anses som demokratisk eller inte.

Det jag skriver nu är inte något nytt utan vad som lärs ut på A-kursen i statskunskap. Det är därför som jag rekommenderar Civil Rights Defenders att anställa någon med examen i detta ämne. Den totala förvirringen som finns in organsationens kampanj, där migrationspolitik, kriminalpolitik och konstitutionella frågor blandas samman, kan ju inte ha kommit till som ett medvetet val.

Eller är det medvetet? Stundar en ny strid om grundvalarna för vårt statsskick? Gärna för mig i så fall, för jag är ganska övertygad om att organisationen kommer att förlora den debatten. Jag tror inte att svenska folket vill ha en helt ny grundlag där det står inskrivet att ”Mobila ambassader ska införas för att hantera ansökningar om asyl och visum, för att på så sätt skapa säkra och lagliga vägar till Sverige.” Folkmajoriteten i Sverige är inte så knäpp att den tror att detta är en basal regel som ett land måste följa för att kunna kalla sig en demokrati.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Annie Lööfs Misstag var att glömma kärnväljarna

Norrköpings Tidningar 2022-09-17

Att Annie Lööf avgår som partiledare för Centern kommer inte som någon överraskning. Hon satsade allt på ett kort, att vinna de borgerliga väljare som inte kan tänka sig att ha något som helst samarbete med Sverigedemokraterna. Det finns en grupp borgerliga väljare, främst i städerna, som genuint avskyr SD och Centern blev deras tillflyktsort. Under flera år har partiets goda opinonssiffror förklarats av just dem.

Strategin höll ända fram till valdagen, då den gjorde dunderfiasko. Det visade sig att kärnväljarna på landsbygden inte alls var med henne. Istället började de vandra åt ett helt annat håll. Åt Sverigedemokraterna till, just det parti som Lööf kämpat för ska hållas borta från allt inflytande.

Det är fullt förståeligt att en partiledning vill försöka behålla en helt ny väljargrupp men att inte vårda den traditionella kärnväljargruppen är farligt.

Det är farligt för här finns partiets allra mest trogna väljare. Det är i kärnan nyrekryteringen sker. Det är här ungdomar kommer som ansluter sig till ungdomsförbundet. Kärnan är den som försvarar partiet när det i majoritetsställning måste fatta impopulära beslut. Kärnan försvarar sin ledare även när hon gör bort sig i TV. Kärnan är partiet själ.

För Centern är kärnan landsbygden, och inte vilka delar som helst, utan områden som av hävd är befolkade med självägande bönder. Idag är såklart inte alla sysselsatta med jordbruk, men de är ättlingar till den bondeklass som befolkat landsbygden i sekler.

Det som har hänt i valet är att denna väljargrupp har börjat erodera.  Låt oss ta en titt på några siffror. I Östergötland har Centern alltid varit starka i Ydre kommun. Partiet hade omkring 16 procent fram till förra valet då det gick ned till 14,9 och nu till 11,3. Samma sak gäller för Kinda kommun. Centern landar på 7,9 procent. En nedgång från 12,2. Tidigare var även detta en kommun där C stod stadigt.

I andra län med gamla Centertraditioner ser det likadant ut. Vansbro och Gagnef i Dalarna är urgammal jordbruksbygd. Här tappar partiet 6,3 procentenheter i Vansbro och 5,4 i Gagnef. Från att ha varit ett parti som haft omkring 15–16 procent hamnar man i årets val på 8,3 i båda kommunerna.

Istället går Sverigedemokraterna framåt med ungefär lika mycket. Ydre: plus 3,9, Kinda: plus 4,8, Vansbro: plus 7,2 och Gagnef: plus 5,9.

Det ser likadant ut i hela landet.

Uppgiften för en ny partiledare måste därför vara att vinna tillbaka den traditionella väljargruppen igen. Fokusera på landsbygden.

Alla som har varit verksamma i politiken på lokal nivå vet att ett parti behöver fotfolk. Platser i kommunala nämnder måste besättas och inte minst måste partiet ha valarbetare. Det måste finnas medlemmar som vill dela ut material i brevlådor, konka lådor med flygblad och koka kaffe. 

Ett parti överlever inte utan sina arbetsmyror. Man kan tro att val vinns i TV-debatter och på sociala medier. Men så är det inte. Val vinns genom att en partimedlem, sprungen ur kärnväljargruppen, helt igenom frivilligt tar på sig uppdraget att åka ut och sätta upp affischer på partiledaren. Inga Stockholmsväljare kommer att åka till Ydre för att hjälpa till med den saken.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Rimligt med politiker utan någon yrkeserfarenhet?

Norrköpings Tidningar 2022–08-08

Vad har ministrarna Mikael Damberg, Ann Linde, Lena Hallengren, Tomas Eneroth och Anders Ygeman gemensamt? De saknar yrkeserfarenhet utanför politiken.

I min förra krönika på denna sida (27/6) skrev jag om att den kompetens som en demokratiskt vald politiker behöver tycks vara något annat än formell yrkeskompetens. Jag gick igenom den brokiga skara politiker som varit finansministrar i Sverige och kunde konstatera att de hade haft alla former av jobb. Allt från trädgårdsarbetare till docent i nordiska språk.

Men även om uppdraget som politiker är unikt i sig är det ändå rimligt att tänka sig att det inte är en kompetens som är helt fristående från yrkeslivet i övrigt. Jag tror vi tänker oss att en företrädare för folket också ska komma ur folket, gärna vara politiskt erfaren, men även ha någon form av ”civil” kompetens. En bra politiker ska stå på två ben. Ena benet i politiken, andra benet utanför.

Hur ser det då ut i vårt land? Jag har gått igenom meriftörteckningarna hos våra nuvarande ministrar. De finns tillängliga på regeringens hemsida.

Längst yrkeserfarenhet utanför politiken har utrikeshandelsminister Anna Hallberg, 31 år, och kulturminister Jeanette Gustafsdotter, 28 år. De har hela sina karriärer utanför politiken, med reservation för att jag inte vet om de har haft kommunala uppdrag på fritiden.

Genomsnittet för samtliga ministrar ligger på 10,6 år. I det skiktet hittar vi bland annat utbildningsminister Anna Ekström, 11 år, bostadsminister Johan Danielsson, 10 år och biståndsminister Matilda Ernkrans, 9 år.

Vad utgör en bra balans? Låt oss utgå från regeringschefen själv. Magdalena Andersson är idag 55 år gammal. Hon tog examen från Handelshögskolan i Stockholm 1992. Därefter var hon verksam som doktorand i tre år innan hon tog en tjänst som politisk sakkunnig i statsrådsberedningen. Hon var sedan verksam som politisk tjänsteman fram till 2009 då hon tog en tjänst på Skatteverket som överdirektör, vilket hon var fram till 2012, då hon återgick i tjänst för partiet.

Av sina 30 yrkesverksamma år efter högskoleexamen har hon arbetat 24 år inom politiken och sex år utanför. Kanske är detta en välbalanserad karriär? Jag har ingen bestämd uppfattning på den punkten.

Däremot är jag kritisk mot noll-åringarna, de som aldrig haft något arbete utanför politiken. Typiskt för dem är att de direkt efter sin högskolexamen blivit riksdagsledamöter eller börjat arbeta som politiskt sakkunniga i regeringskansliet. Det har gjort dem enbenta.

De tycks dessutom ha lyckats besätta de tyngsta ministerposterna: finansminister, utrikesminister, socialminister, infrastrukturminister och migrations- och integrationsminister. Saken blir inte bättre av att ytterligare en tung minister, justitieminister Morgan Johansson, bara har fyra års yrkeserfarenhet utanför politiken.

Försvarsminister Peter Hultqvist är den ende av de ministrar som ansvarar för statens kärna som befinner sig ovanför genomsnittet med sina tolv år.

Även om jag alltjämt menar att uppdraget som förtroendevald är unikt och kräver färdigheter som bara kan förvärvas genom att man arbetar just med politik har jag svårt att förstå varför ”civila” meriter inte skulle ha något värde alls. Budskapet till unga SSU:are blir ju att de inte ska lägga någon vikt vid att skaffa sig ett vanligt yrke. 

Det ska nu i rättvisans namn sägas att jag bara har granskat Socialdemokraterna och inte andra partier. Problemet kan vara lika stort där.

Slutligen vill jag också påminna om att den svenska demokratins arbetsmyror varken är ministrar eller riksdagsledamöter utan alla de tusentals förtroendevalda på lokal nivå i kommuner och regioner. Här finns mycket få rena karriärpolitiker. Här går nästan alla stadigt på två ben. Det är bara på den nationella nivån som vi tycks ha ett problem.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Vad är det som gör en expert till expert?

Norrköpings Tidningar 2022–06–27

Bör en finansminister vara vara ekonom eller kan han vara trädgårdsmästare?

Det är en urgammal fråga som har förbryllat många. Varför sätter vi lekmän i ledningen för staten i demokratier istället för yrkesmän? Man måste inte vara jurist för att bli justitieminister eller general för att vara försvarsminister. Varför är det så?

Låt oss gräva i saken och fråga oss vilka som varit finansministrar i Sverige sedan 1921 som var första året med demokratiska val. Det har totalt sett varit 26 personer. Om vi radar upp yrkesbakgrunden hos dem ser den ut på följande vis: skomakare, kemiingenjör och företagsledare, docent i nordiska språk, chefredaktör, advokat, grosshandlare, jordbrukare, sadelmakare, journalist, trädgårdsmästare, jurist, fil. lic. i socionomi, rektor, fil. lic. i ekonomi, tjänsteman i regeringskansliet, journalist, ekonomie licentiat, karriärpolitiker, karriärpolitiker, jurist och karriärpolitiker, ekonom utan formell examen, ekonom och karriärpolitiker samt karriärpolitiker.

Bakom dessa titlar döljer sig legendariska namn som Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Wigforss var den som introducerade det keynesianska tänkandet i svensk politik och Sträng är den som suttit på posten som finansminister längst, 21 år, 1955–1976. Wigforss var docent i nordiska språk och Sträng trädgårdsmästare.

Den förste med examen i ekonomi var Kjell-Olof Feldt som tillträdde 1982. Samtliga finansministrar före honom hade någon annan form av yrkeskompetens.

På senare tid har karriärpolitikerna också blivit fler. Göran Persson, Erik Åsbrink, Bosse Ringholm, Per Nuder, Magdalena Andersson och Mikael Damberg har alla haft politiken som första och viktigaste födkrok, ofta med början som politiska tjänstemän.

Vem av alla dessa finansministrar kan vi säga har haft den rätta kompetensen? Om vi ska tro dem som menar att man måste ha en yrkeskompetens för det specifika området för att kunna vara minister så har Sverige gjort fel större delen den demokratiska tiden. Det är bara Kjell-Olof Feldt, Anne Wibble, Anders Borg och Magdalena Andersson som har läst ekonomi på högskolenivå.

Men eftersom den svenska demokratin inte är hundra år av haveri förefaller det vara någon annan form av kompetens som en politiker behöver. Vad?

Jag tänker ofta på denna fråga själv eftersom jag är regionråd i Region Uppsala och har makt och inflytande över sjukvården men saknar medicinsk utbildning. Det händer att de medicinskt skolade yrkesproffsen undrar om jag egentligen kan någonting. Som svar brukar jag säga att jag också är expert, fast på ett helt annat sätt. Jag kan ingenting om medicin men jag kan ganska mycket om hur människor i samhället lever, vilka viljor och drömmar de har, hur de känner när de betalar skatt men ändå får stå i vårdkö. Jag tror mig också ha bra koll på hur man jämkar ihop motstridiga viljor, hur man svarar begripligt på frågor från journalister och hur man navigerar mellan experter som är oeniga sinsemellan och baktalar varandra i smyg.

Jag vet inte om jag är en bättre politiker än någon annan, men jag vet att nästan allt jag kan om själva jobbet som sådant har jag lärt mig på jobbet. Jag har en formell yrkeskompetens, forskare i statskunskap, men det är inte ofta den kommer till användning.

Min gissning är därför att det som förklarar varför trädgårdsmästaren Gunnar Sträng kunde vara Sveriges finansminister i två decennier utan högskoleexamen i ekonomi är för att han var expert på just det, att vara finansminister. En unik kompetens.

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Bara så kan islam fortsätta frodas i Sverige

NT 2022-05-09

Islam i Sverige behöver folkhemiseras, försvenskas, skummas av till mellanmjölk. Annars går det inte att vara muslim i Sverige.

Jag har den djupaste respekt för de muslimer som anser att Koranen är en helig bok, Guds egna ord, och som därför ska vårdas ömt. Och jag har förståelse för de känslor av upprördhet som uppstår när en provokatör kommer och ska skända det man håller som allra mest kärt.

Men jag tror att de förslag om att Koranbränningar ska ses som hets mot folkgrupp eller hatbrott går vilse och kommer att ta en ände med förskräckelse om de införs.

Många tänker sig idag att Sverige alltid varit ett land med tolerans och religionsfrihet. Så är det verkligen inte. Det har varit en lång resa.

Sverige antog lutherdomen som religiös lära i och med reformationen. 1593 beslöts att alla skulle ansluta sig till den Augsburgska trosbekännelsen. Inga undantag gjordes. Inte ens för inflyttade utlänningar. Var man inte lutheran så var man tvungen att konvertera. Inte förrän 1781 fick katoliker bosätta sig i landet. Judar fick samma rätt 1782. Svenska medborgare var förbjudna att konvertera till katolska kyrkan ända till 1873. 

Ända fram till 1951 var det lag på att alla måste tillhöra någon form av trossamfund och först 1976 avskaffades förbudet mot kloster! (Att det fanns ett klosterförbud är för att staten alltid sett med misstänksamhet på katoliker.)

I Sverige var kyrkan och staten en och samma organisation och den höll befolkningen i ett järngrepp i flera hundra år. Kyrkan var långt ifrån det ödmjuka samfund med mysiga feel good-gudstjänster som den är idag.

Samma resa både kan och måste islam göra. För någon väg tillbaka till ett samhälle där vi med lagstiftning försöker skydda religioner finns inte. Det finns inget stöd hos befolkningen för att återinföra hädelselagar och det finns ingen garanti för att det är just islam och Koranen som kommer att dra fördel av en sådan lag.

Tvärtom kan det mycket väl hända att det är islam som råkar illa ut. Islam är ju per definition en hädelse mot kristendomen. Islam erkänner inte Jesus Kristus som Gud. Därmed hädar egentligen varje muslim mot Gud, enligt kristen teologi.

Nu resonerar inte moderna kristna så utan accepterar att islam är en helt annan religion och att det enda sättet att leva tillsammans är att låta varandras religiösa övertygelser vara i fred. Men det är värt att betänka vad som skulle hända om kristna också fick för sig att kräva hädelselagar. De kristna är i majoritet i Sverige. Muslimerna en minoritet. 

Jag nämer detta för det tycks mig som att vissa muslimer inte till fullo förstår att hädelselagar kan vändas mot en själv.

Hur muslimer ska tänka teologiskt för att komma dithän att man inte känner att man behöver skydd av lagstiftning vet jag inte. Det är en fråga muslimska skriftlärda att reda ut, men så mycket har jag ändå lärt mig att jag vet att det finns mer än en variant av islam. Det finns olika traditioner och muslimer debatterar sinsemellan hur Guds olika bud ska tillämpas i praktiken. 

Islam är också en missionerande religion. En god muslim ska försöka övertyga icke-muslimer att konvertera. Hur det ska gå till om svenska staten också ska vara inblandad har jag svårt att förstå. Min gissning är att riksdagen i så fall kommer att börja med att anta ett jämställdhetsprogram för islam i Sverige med sedvanliga svenska pekpinnar om delad föräldraförsäkring och mycket annat som många traditionella muslimer står helt främmande inför.

Nej, jag tror som sagt att islam bara kan överleva i Sverige genom att man gör som kristendomen har gjort. Lugnar ned sig. Tar hand om sina egna. Respekterar olikheter och ignorerar provokatörer som bara är ute för att retas.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Mot alla odds väntar en ljus framtid Ukraina

NT 2022-03-21

Det kan låta konstigt nu när vi varje dag möts av nyheter om terrobombningar mot civila, men jag tror att de kommande 20 åren kommer att bli de bästa i Ukrainas historia.

Hur kan jag tro det?

Jag tror så på grund av att Ryssland är på väg att förlora kriget. Kanske inte militärt, men politiskt. Därmed återfår Ukraina sin frihet och kommer med all sannolikhet stå mer fritt från härskarna i Moskva än någonsin tidigare.

Många har vittnat om hur Ukraina efter självständigheten trädde in i ett limbo där befolkningen var ovan vid att sköta sig självt demokratiskt och hamnade i ett träsk av korruption och oligarkvälde, men att Maidandemonstrationerna 2013 blev en pånyttfödelse.

I och med det finns den livskraft Ukraina behöver för att återta sin fulla frihet när kriget väl är över.

När det väl blåses eldupphör och ska fredsförhandlas kommer Vladimir Putin att vara en bruten man. Kriget är en politisk katastrof för hans del. Han ville tvinga ukrainska folket till lydnad, men svetsade samman det till en formidabel motståndsrörelse. Han ville splittra EU och Nato men lappade istället ihop den spricka som alla visste varit ett långvarigt problem. Han ville förhindra att nya länder anslöt sig till Nato men både Finland och Sverige överväger nu att ansöka om medlemskap, vilket skulle ge Ryssland en ny 134 mil lång landgräns till den så hatade alliansen. Han har dragit på Ryssland ekonomiska sanktioner av historiska dimensioner, där många internationella företag helt frivilligt valt att avsluta sina affärer i landet. Ryssland står utskämt inför världen.

För Volodymyr Zelenskij är det tvärtom. Ukrainsk inrikespolitik har länge varit instabil och Zelenskij har med sin bakgrund som komiker och skådespelare inte riktigt tagits på allvar av den internationella publiken. Men nu är han den ohotade och självklare ledaren i en kamp för Ukrainas överlevnad. En frihetshjälte.

Jag tror därför att även om Ukraina tvingas underteckna ett förnedrande fredsavtal där landet förbjuds att gå med i Nato och förlorar kontrollen över Luhansk, Donetsk och Krim, kommer detta avtal aldrig ha legitimitet i världens ögon.

Det kommer att bli som det avtal Sovjetunionen tvingade på Finland efter andra världskriget, den så kallade vänskaps- och biståndspakten, 1948.

I avtalet tvingades Finland att acceptera att dess territorium aldrig skulle kunna användas i en attack mot Sovjetunionen (av Nato).

Finland tvingades därmed till neutralitet, och Sovjetunionen utnyttjade detta till att till och med intervenera i den finländska inrikespolitiken.

Avtalet avskaffades i samma stund som Sovjetunionen föll. Det var aldrig någon som såg vänskaps- och biståndspakten som frivillig från Finlands sida.

Putin kommer inte att vara president i Ryssland för evigt, kanske inte ens ett decennium till, och när han är borta kan ”fredsavtalet” kastas i soporna.

Under tiden kan Ukraina göra allt vad man kan för att meritera sig för medlemskap i EU. Med tanke på det dåliga samvete som finns hos EU-länderna på grund av att de inte har kunnat bistå Ukraina militärt lär anslutningsprocessen gå smidigt. Men Ukraina har här en hemläxa att göra. I antikorrputionsorganisationen Transparency Internationals rankning ligger Ukraina på 122 plats av 180. EU kan inte ta in en medlem så hög korrpution.

Är jag för optmistisk? Nej, jag tror verkligen inte det. Alternativet skulle vara att Ukrainas 44 miljoner invånare frivilligt underkastar sig Putin som diktator. Låter det som en mer sannolik utveckling? Knappast.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Infrastrukturen måste anpassas till fler elbilar

NT 2022-02-07

Ett nät av snabbladdare för elbilar växer nu fram i landet, men görs det på rätt sätt? Jag är inte säker på det. Jag är själv elbilsägare sedan tre år tillbaka och det var inte självklart för mig hur livet med elbil skulle te sig.

Jag köpte en elbil när jag konstaterade att det fanns snabbladdare längs min vanligaste långa sträcka, Uppsala–Idre. Det är 43 mil och Dalakraft hade varit förutseende och försett bygden med snabbladdare utmed de viktigaste vägarna.

Ännu fler laddmöjligheter har sedan dess kommit till och det finns nu minst en snabbladdare i varje tätort jag passerar: Sala, Avesta, Hedemora, Säter, Borlänge, Djurås, Insjön, Leksand, Rättvik, Mora, Älvdalen och Särna.

Med ett batteri på 45 mil borde jag därför vara nöjd. Jag behöver ju bara stanna en gång längs med vägen för att ladda vilket kombineras med fikapaus. Ändå är jag bekymrad.

För vad som händer nu när försäljningen av elbilar ökar kraftigt är att det blir kö, eller finns risk för att bli kö, vid laddstationerna. Problemet är att det ofta bara finns ett eller två uttag per laddstation och att en laddning tar som minst 30 minuter. Det gör att jag inte med säkerhet kan veta vilken ort jag ska stanna till vid för att ladda. Mest lämpligt är kanske att stanna till i Leksand. Men vad gör jag om det är upptaget där? Fortsätter jag till Rättvik eller ska jag stanna till i Insjön strax före Leksand istället? Eller kanske redan i Djurås?

Så är inte livet med bensinbil eftersom om det är kö på den bensinmack man svänger in på så kan man vänta ut bilen framför. Det tar aldrig mer än någon minut.

Finns det en lösning? Ja, jag tror att elleverantörerna tillsammans med bilindustrin behöver tänka om. Istället för att på många orter sätta upp enskilda snabbladdare där man endast kan ladda en bil i taget kan det vara bättre med färre och större laddstationer med många uttag.

Jag vet inte hur Tesla har tänkt med sina superchargers (som är unika för Teslas egna bilar), men när jag kör förbi företagets anläggning i Borlänge ser jag ett 20-tal snabbladdare bredvid varandra. De flesta är lediga såklart eftersom de är många. Det kan uppfattas som onödigt, men det ger bilägaren trygghet. Han vet att det alltid går att ladda där. Han behöver inte chansa.

Snabbladdare är den typ av laddare elbilar behöver på långa sträckor. De laddar med likström till skillnad från de eluttag man använder sig av hemma över natten som laddar med växelström. De tillhandahålls av elbolag som Vattenfall och Fortum på kommersiella grunder. Att lösa snabbladdningens problematik är alltså inte ett politiskt problem egentligen utan något som marknaden själv måste lösa.

Emellertid är landets kommuner alltid med i all planläggning av infrastruktur, och det är viktigt att rätt frågor ställs till de företag som planerar att sälja el.

Förr var bensinmacken den tillfälliga rastplatsen där man tankade och köpte godis eller tog en kopp kaffe för den fortsatta resan. I framtiden gissar jag att laddplatsen är dess motsvarighet. Jag gissar att bensinmacken som närbutik/kiosk ersätts av en restaurang eller ett fik, som gör att bilägaren kan slå sig ned under den tid bilen laddar, vilket kan vara upp till en timme. Och jag gissar att det finns 10-20 uttag för snabbladdning som gör att en bilägare alltid kan vara säker på att få plats. Det är inte så laddinfrastrukturen ser ut idag, men jag tror att det är vad vi kommer att behöva.